Kona och Ironman World Championship 2016

Världens häftigaste upplevelse – race report från Ironman World Championship på Hawaii

Först och främst. Stort tack för alla grattis och hejarop från andra sidan jordklotet. Det är nu tio dagar sedan Ironman Hawaii 2016 gick av stapeln. Jag har fortfarande inte riktigt smält upplevelsen och har väntat på att landa från det moln jag svävat på sedan jag korsade mållinjen där i Kona förra helgen. Trots att jag inte till 100% landat i och förstått att jag faktiskt fått uppleva detta vill jag börja beskriva lite av hur allt gick. För att inspirera dig att våga ta tag i dina drömmar.

Klockan ringde tidigt. Fortfarande kolsvart ute. Jag smög upp. De sista lyckönskningarna trillade in på telefonen när jag satte på den. Dagen jag hade väntat på SÅ länge var äntligen här. Jag var frisk, kände mig stark och var glad. Min nya trigger-låt Made of fick känslorna att bubbla över. Jag stod på balkongen och tårarna kom. Klicka gärna på låtlänken och lyssna i bakgrunden medan du läser vidare!

Idag skulle jag få bevisa vad jag var gjord av. Timmar, veckor, månader och år av målmedveten träning skulle slutligen få stå upp mot utmaningen med stort U. 3860m vågig simning, 180 km blåsig cykling och 42 km varm löpning på the big island of Hawaii. This is what I`m made of!

Några timmar senare låg jag i vattnet med 2000 andra atleter i absolut toppform, från över 60 olika länder. Kanonen ljöd. Armar och ben överallt, men vi rörde oss allihop framåt. Som ett gigantiskt fiskstim. Just keep swimming, just keep swimming om ni kommer ihåg Hitta Nemo. Trots trängsel kunde jag behålla lugnet och se till att fokusera på min egen simning. Tänk att överhuvudtaget få simma här. Med världens bästa triathleter. Se färgglada fiskar i det klarblå vattnet. Min tionde Ironmantävling och den absolut roligaste Ironmansimningen jag har haft. Det hann aldrig bli tråkigt eller speciellt jobbigt. Ett hav av publik vid första växlingen. Jag skyndade på för att inte spilla onödig tid och fick till en riktigt snabb växling. Ute på cykeln efter 1.05 vilket var helt enligt plan.

Efter någon mils cykling kändes det som om jag satt på huk och cyklade. Det tog ett tag innan jag förstod vad som hade hänt. Ena delen av min hjärna ville fortsätta. Inte släppa pace-linen av starka cyklister som jag hade runt mig. Men den logiska delen sa åt mig att såhär kunde jag ju inte fortsätta. Sadelstolpen hade börjat glida neråt men båda skruvarna satt lyckligtvis kvar så efter någon minut hade jag lyckats justera upp den igen, spänna åt skruvarna och cyklade vidare. Men det kändes fortfarande inte rätt. Lika bra att stanna igen. Det kändes som om flera hundra snabba cyklister cyklade om mig och en svensk kille som såg min landslagsdräkt frågade om jag behövde hjälp. Men detta kunde jag bara lösa själv. Jag hade ingen aning om hur högt jag hade haft sadeln innan så jag fick chansa och höjde upp den en bra bit och skruvade åt så hårt jag kunde.

En lärdom från mina tio Ironmanlopp är att det alltid är någon oförutsett som händer. Ibland många saker. Det är därför jag ofta jämför en Ironman med livet. Med planering och förberedelser kommer man långt, men det är de som kan hantera oförutsedda händelser bäst, som klarar livets utmaningar bäst. Jag hoppades innerligt att detta var dagens enda trubbel men jag hade ju en lång dag framför mig. Dags för en mental omstart. Ingen idé att fundera på de tappade minuterna och cyklisterna jag så gärna skulle ha omgett mig med. Att älta det som hänt istället för att ge 100 % till det som skulle hända, hade inte hjälpt mig.

Det började bli varmt. Vinden tilltog. Vid varje vätskestation spolade jag huvud, rygg, bröstkorg, ansikte med kallt vatten. Jag hade valt att köra hela loppet på känsla. Ingen wattmätare, inget pulsband, ingen fartmätare. Bara en klocka för att ha lite koll på tiden, men i övrigt var min strategi att lyssna på kroppen. Med facit i hand var det en strategi som fungerade löjligt bra. Och en strategi som jag tror till 100 % på. Att ha så bra koll på sin kropp att man kan tolka signaler längs vägen och anpassa strategin efter det, är en otroligt häftig känsla. När jag mötte proffsen för första gången på vägen upp mot Hawi fick jag dagens första rysning. Vilken häftig känsla att få tävla tillsammans med dessa superstars. Jämfört med andra Ironmantävlingar var det extremt bra klass även på alla age groupers. Vinden och en hel del drafting gjorde cyklingen ryckig. Jag gjorde tidigt valet att INTE drafta (ligga mindre än 12 meter från närmaste cykel), men det var enormt många som gjorde det. Jag tappade antagligen närmare 15-20 minuter på att inte sitta med i klungorna som bildades, men jag ville helt enkelt känna att jag spelade helt enligt regelboken. Är man på VM så är man. Tyvärr var det alldeles för få domare ute på banan så väldigt många kom undan med uppenbar drafting. Men nu var jag här för att fokusera på mitt lopp, inte alla andras! Efter 16 mil började det hugga i låren, samtidigt var det som om vinden vände och vi fick rak motvind sista två milen in mot växling. Det var länge sedan jag cyklade såhär långsamt på tävling! Men jag lyckades vända krampkänningen och även om jag tappade mycket tid kändes benen bättre när jag hoppade av och började springa.

Publiken gav energi. Jag visste att min familj stod ute på banan efter drygt två kilometers löpning och jag såg verkligen fram emot att se dem efter ett antal ensamma timmar ute på lavafälten. Vätskestationer varje mile där rutinen blev en mugg vatten i ansiktet, en mugg av någon drickbart i munnen, isbitar innanför tröjan, i byxorna eller kvar i händerna och några svampar över huvudet. Jag njöt av att det bara var en marathon kvar. Jag vet att det låter absurt för dig som inte provat att tävla Ironman, men efter simning och över fem timmar på cykel är det en befrielse att bara ta sig fram för egen maskin i löparskorna. Första 16 km längs Alii drive var riktigt roliga, och precis när jag gick ut för mina sista 26 km på Queen K mötte jag proffsklassens segrare som då bara hade upploppet kvar. Och sedan resten av världens bästa triathleter en efter en. Gåshud och nya rysningar längs ryggraden. Det är här det händer. Jag är mitt i alla triathleters Mecka och får se den absolut största tävlingen från första parkett. Det var varmt, men strategin med nerkylning på varje station funkade oväntat bra. Jag kände mig stark och passerade halvmarathonmarkeringen efter 1.32. Den jobbigaste delen av banan kvar, men å andra sidan hade jag koll på den efter att ha sprungit sista halvan några dagar tidigare. Då utan is, svampar, dricka, publik och med bomulls-tshirt! Faktum är att jag inte har några minnen av att det gjorde ont ens sista milen. Normalt gör det riktigt ont i benen sista milen under en Ironman. Men jag njöt, smilade, rös och fortsatta sätta en fot framför den andra hela vägen mot upploppet. Publiken jublade, min familj hejade med någon kilometer kvar, jag visste att jag skulle fixa det. Känslor av lättnad, tacksamhet och ren glädje bubblade inom mig. Klockan stannade på 9.38. En dryg timme långsammare än min snabbaste Ironmantid, men absolut ett av de lopp jag är mest stolt över. En helt otrolig upplevelse som jag unnar fler att få vara med om.

För egen del känns denna, min tionde Ironmantävling, som pricken över Iet. Nu vill jag se till att coacha fler mot sina drömmars mål. En ny dröm är att ha minst fem coachade atleter i Kona 2018 (gärna någon 2017 också), och många fler med andra målsättningar och drömmar. Det är en otrolig resa att gå från nybörjare till VM (oavsett vad ditt VM är), med allt som händer längs vägen. Jag vill att fler ska få uppleva det, oavsett vad det handlar om. Ironmans tagline Anything is possible har aldrig känts mer relevant. Och jag hoppas att jag kan lämna dig med denna känslan. Våga drömma. Våga satsa. Våga leva. Tillsammans mot vår fulla potential!

Mahalo

Christian

Share