1 % – våga tänka annorlunda

Jag höll tal på min lillebror Fredriks bröllop för några år sedan. Under talet var det oundvikligt att prata om hur imponerande det var att han lyckades genomföra Kalmar Järnmannen 2009 på väldigt lite träning och med en hel del motgångar under loppet. Fredrik hade en riktigt tuff simning och var rejält nerkyld och sjösjuk när han kom in för växling. Efter en lång stund i växlingsområdet och dialog med tävlingsläkaren fick han ändå klartecken att fortsätta. Det tog hela första cykelvarvet innan han fick upp värmen igen och kunde cykla någorlunda normalt. Efter att jag hade gått i mål bestämde jag mig för att åka ut och stötta honom längs löpbanan. Jag var orolig för vilket skick han var i och vi försökte gissa ungefär när och var vi skulle kunna stanna och heja. Plötsligt ser jag ett stort leende komma springande i skogen. Det sitter på Fredrik som med lätta steg tar sig framåt. Jag kände en viss lättnad. Jag förstod ju att det till viss del var jag som var skyldig till att han hade stått på startlinjen den där morgonen. Året innan hade jag genomfört min första Järnman och därmed sått fröet som fått honom att anmäla sig. Fredrik tog sig i mål med bravur. Filmteamet hade valt att följa honom lite extra, och dagen efter under prisutdelningen när filmen visades för första gången, fick han rungande applåder (i sin frånvaro, men jag var där).

Vad skiljer människor som Fredrik från någon som istället hade gett upp i hans situation? Det skulle varit väldigt lätt att hitta undanflykter till att inte fortsätta. Att han inte hade tränat tillräckligt, att den tuffa starten antagligen skulle straffa sig senare i loppet, eller att tänka på vad folk skulle tycka när han satt och skakade i växlingsområdet i mer än 20 minuter. Men det berörde honom inte. Han var där för sin skull, för att testa om det gick att genomföra en Ironmandistans. Och det hade han ju faktiskt inte provat än. Det var bara simningen som var avklarad, men han visste fortfarande inte om cyklingen och löpningen skulle gå. Det enda sättet att ta reda på det var att fortsätta.

För mig är Fredrik ett bra exempel på vad man kan åstadkomma om man vågar gå sin egen väg. Han har vid flera tillfällen gjort det oväntade som andra kanske tittat snett på, men aldrig brytt sig om det. I skrivande stund spenderar han ett halvår med sin fru och tre små barn i en husvagn i Italien. Bara en sådan sak. I talet på bröllopet vet jag att jag sa att han nu tillhörde den promillen av befolkningen som faktiskt genomfört en Ironman. Jag gratulerade honom till det, och berättade såklart också hur imponerande det var att han hade lyckats vända en motgång under loppet till en framgång. Jag visade dessutom delar av filmen där han spelade huvudrollen. Men vad är det som skiljer vinnare från dem som inte når ända fram? Vad är det som får vissa att bryta normer och gå sin egen väg?

Jag tror att om vi vill åstadkomma resultat som bara 1 % åstadkommer, måste vi göra något som bara 1 % gör. Vad den där procenten innebär, skiljer sig från person till person. Om du tycker det känns för ensamt och extremt att prestera bättre än 99 % av befolkningen, så kan du likaväl översätta detta till 10 %. Om vi vill åstadkomma resultat som bara 10 % åstadkommer, måste vi göra något som bara 10 % gör. Och är det inte det vi alla på ett eller annat sätt strävar efter? Att bli vårt eget bästa JAG. Att utnyttja livet till fullo. Att sträva mot vår fulla potential. Att kunna se tillbaka på ett liv där vi tagit tillvara på möjligheterna vi har fått. Att genomföra ett Ironmanlopp är en bra analogi för att leva livet. Det kommer dyka upp hinder, smärta och tuffa perioder. Men också glädje, övervunna hinder och ett mål att sträva mot. Dina 1 % kanske inte handlar om att genomföra ett extremlopp eller att göra karriär. Det kanske handlar om att bli världens bästa förälder, starta och driva ett växande bolag, eller att på något annat sätt gå din egen väg trots att 99 % tänker annorlunda. Ett av mina livsmål är att leva (inte bara överleva) tills jag är 100 år. Färre än 1 % av Sveriges befolkning blir så gamla. Så jag frågar mig ibland vad jag behöver göra annorlunda för att möjliggöra att bli en av de få som lyckas. Jag har inga definitiva svar, men det hjälper mig att ta bra beslut i vardagen. Hur ser det ut för dig?

  1. Finns det något mål/dröm/utmaning du har som bara 1 % (eller 10 %) klarar/gör/försöker sig på?
  2. Vilka tankar, rutiner eller aktiviteter kan du skapa som bara 1 % (eller 10 %) av befolkningen har?

Har du någon runtomkring dig som vågar gå sin egen väg och vad kan du lära dig av honom/henne?