Kullamannen 100 m – från DNF till fjärdeplats

För ett år sedan lämnade jag Kullamannen 100 miles med en kraftigt stukad fot (tävlingsläkaren trodde den var bruten). Jag hade spänt bågen och satsat hårt. Jag var i toppform och ville ge mig själv chansen att utmana om en vinst. Den stora behållningen den gången var inte mitt eget lopp utan all kärlek och omsorg jag fick från ultracommunitiet, mina vänner och alla fina prestationer från mina atleter i Irunteam (mitt coachingteam). Det vägde upp allt och även om jag grät på vägen hem i bilen så var mitt hjärta fullt av glädje också.

Jag insåg förra året hur mycket löpningen, mina löparvänner, communitiet och chansen att utmana mig själv betyder för mig. I ett år har jag väntat på chansen att ta revansch på mig själv. Den chansen fick jag första helgen i november!

Inför start 2023 intervjuades jag som en av favoriterna, men då slutade loppet redan efter 30 km.

Det kunde dock slutat redan innan det började. För tre veckor sedan stukade jag upp samma fot igen under Camp Kullaberg med mitt Irunteam. Med tanke på att jag inte haft några problem alls med den under hela året kändes det otroligt onödigt. Även om jag lyckats med flera tuffa mål under året, så är det något speciellt med Kullamannen som gör att det innerst inne känns som det viktigaste målet varje år. Många negativa tankar hann gå igenom huvudet men jag bestämde mig för att gå all-in på rehab, fotstyrka och att träna det som funkade inför loppet.

Bild från Camp Kullaberg tre veckor innan loppet. Bilden är tagen av Marcus Kjellberg i den steniga branten upp mot Kullens fyr.

Så huvudmålet i år gick från att försöka gå under 15 timmar (förra årets vinnartid/banrekord) till att ta mig i mål utan att stuka upp foten. Jag ville verkligen INTE åka hem igen med en DNF. Starten gick kl 18 fredagen 1e november från Höganäs. Jag visste att det skulle bli ett lopp med minst 80% av tiden i mörker.

Jag tog det väldigt lugnt på alla tekniska stigar (och det finns det gott om på Kullaberg och längs stenstränderna på Bjärehalvön). Redan efter fem mil hade jag tappat närmare en timme på ledaren i loppet. Men jag fokuserade inte alls på placering eller någon viss tid längre, allt handlade om fokus i nuet för att inte slå upp stukningen men ändå springa så snabbt som möjligt på de mer lättlöpta partierna.

I år var familjen med och hejade, vilket var superkul. Här Ture som Kullamannen!

Min fru Sara hade beskrivit Kullamannen som ”julafton för pappa” för barnen för att de skulle förstå hur laddad och förväntansfull jag var innan start. Det var en ganska bra metafor för hur jag känner för Kullamannen. Det är verkligen som julafton för alla svenska ultratraillöpare. Eller iallafall för mig.

Så jag gjorde mitt bästa för att njuta av min julafton även om jag konstant kände en oro för att trampa snett. Precis som alltid är det både en fysisk och mental kamp att springa 100 miles. Årets lopp var inget undantag. Precis som alla andra fick jag kämpa mot vind, kyla under natten, smärta i benen och motvillighet att trycka i mig energi. Med fyra mil kvar tappade jag nästan synen på vänster öga (såg väldigt suddigt), antagligen en effekt av den starka motvinden i början av loppet. Det gjorde det ännu svårare att hålla koll på vad jag satte fötterna, men var absolut inget skäl att bryta. Man springer ju inte med ögonen.

Till slut var jag framme vid målet i Båstad. Och där väntade familjen!

Bilden utdragen ur Marcus Kjellbergs film från loppet, som ger en väldigt bra känsla för vad Kullamannen handlar om.

Loppet blev som ett långt intervallpass för jag höll igen på alla ställen där det fanns en risk att stuka foten, och sprang snabbt på alla andra partier. Det slutade med en fjärdeplats och näst bästa svensk efter Wille Englund som gjorde ett grymt lopp. Med tanke på förutsättningarna och motståndet så var det över förväntan även om jag inte är 100 % nöjd. Vinnaren Juuso från Finland vann på 14.32 (banrekord med nästan en halvtimme). Men jag är väldigt tacksam för att jag tog mig i mål. Och jag är så tacksam för alla hejarop jag fick längs vägen både av kända och okända vänner! TACK!

Förra årets DNF var min första DNF på Kullamannen och efter den upplevelsen kommer jag aldrig ta en målgång för givet. I mina ögon är alla som vågar ställa sig på startlinjen vinnare. För då har man redan vunnit kampen i huvudet. Och övervunnit tankarna om att det är omöjligt. Och stort grattis till alla som inte bara startade, utan som tog sig hela vägen i mål. Ni är dubbelvinnare!

Jag spenderade sedan hela lördagen med att möta mina vänner och adepter som gick i mål. Ingen nämnd, ingen glömd med ni vet hur mycket jag tycker om er!

Och i år kunde jag lämna Båstad med ett stort leende på läpparna. Men det finns fortfarande en viss revanschkänsla. Jag fick ju inte chansen att springa på min fulla potential och det ger energi inför 2025. Att placera sig högt i Kullamannen blir svårare för varje år. Konkurrensen blir hårdare och hårdare varje år (jag var rankad som nr 16 i årets lopp). Och nästa år är jag 45 år och de flesta jag tävlar mot kommer vara 10-20 år yngre. Så jag måste använda mina styrkor och erfarenhet till max för att ha en chans. Jag måste fortsätta bli en ännu bättre löpare under 2025.

Det är den perfekta drivkraften att fortsätta framåt. Att tvingas bli bättre för att alla andra faktorer jobbar emot mig (ålder+hårdare konkurrens). Så jag kommer tillbaka 2025. Inte bara för en diamantring, utan också för att jag innerst inne drömmer om att någon gång få korsa mållinjen först av alla. Oavsett om drömmen är rimlig eller kommer gå i uppfyllelse, ger den mig energi. Och allt som ger energi är värt att hålla fast vid. Jag väljer att tro på Walt Disney som sa

”If you can dream it, you can do it”.

Tack för allt!