Att fejka skada

Jag har under den senaste månaden testat en något otraditionell metod för att utvecklas till nästa nivå som triathlet. Jag tänkte dela mina idéer som inspiration till andra som kan ha nytta av att prova detta. Detta är även något jag till viss del tillämpat på ett fåtal av de jag coachat men inte i samma utsträckning (brukar prova saker på mig själv först innan jag rekommenderar andra). Följande två faktorer ligger bakom detta lilla experiment:

1. Det finns otaliga berättelser om personer inom triathlonvärlden som efter att ha dragit på sig en skada som gjort att de inte kunnat träna sin “favoritgren” har lyckats ta upp övriga två grenar till en ny nivå som en följd av detta. Skadan har alltså varit en förutsättning för att låta bli att träna det man redan var bra på. Ett färskt exempel är Pete Jacobs som efter några månaders frånvaro från löpning våren 2012 vann Ironman Hawaii senare på hösten med en helt annan nivå på sin cykling (till stor del pga ökat cykelfokus under våren tror jag).

2. Efter mitt världsrekord på löpband i slutet av November 2013 var jag ganska trött på löpning och har i princip bara sprungit en handfull löppass sedan dess. Till en början för att jag ville återhämta kroppen men under den senaste månaden mer av anledningen att jag ville prova detta experiment.

Min tanke var att varför ska jag behöva vänta tills jag blir skadad för att sätta extra fokus på cykel och simning ett tag och sluta med löpning? Varför inte föregå detta och “fejka skada” som hindrar mig att springa? Jag har alltså under senaste månaden inte sprungit överhuvudtaget. Min övertygelse är att jag genom att fokusera på 3-4 cykelpass / v, 2-3 simpass / v och 1-2 styrkepass / v med ordentlig återhämtning (1-2 vilodagar / v) har kunnat ta mig ur den platå som jag upplevt inom dessa sporter det sista året. I bassängen har skillnaden varit påtaglig med ca 5 sek / 100m snabbare tider än innan. På cykeln är det svårare att avgöra då jag kör på trainer och mycket på känsla, men jag känner mig starkare än jag någonsin gjort i februari på cykeln vilket bådar gott inför Norseman. Min löpform är med andra ord inte bra just nu, men jag tror att man måste våga komma ur form ibland för att kunna bli bättre på sikt.

Det är ju totaltiden på en triathlon som räknas och jag tror att det går att komma upp till åtminstone samma nivå löpmässigt som förra året på 4 månader nu baserat på höstens löpfokus och att det traditionellt varit min starkaste gren. Slutresultatet återstår att se i sommar, men jag är övertygad om att det är en approach fler borde prova för att bryta platåer och kunna utvecklas maximalt även i de grenar man är som sämst. Så analysera dig själv objektivt för att gå till botten med var du har mest tid att hämta (i ditt målrace) och våga sedan välja bort saker under en period för att ta dig till den nivå du behöver vara för att kunna nå dina mål. Testa att fejka en skada helt enkelt!

Share