No pain, no gain?

No pain, no gain. Eller? Att lära sig hantera och tolka smärta är en av nycklarna till framgångsrikt tävlande på alla typer av långdistanstävlingar men i synnerhet på en Ironman där smärtan under loppet inte kommer vara koncentrerad under en kortare tid eller till en liten del av kroppen. Oavsett hur bra du har tränat så är en Ironman inte en walk in the park. Det kommer att göra ont. Inspirerad av denna artikel tänkte jag fundera lite kring mina egna erfarenheter och lärdomar relaterat till smärta under tävling (och till viss grad träning).

Upplevelsen av smärta styrs från hjärnan. Det är i stort sett aldrig den rent fysiska förmågan att ta ytterligare ett steg till efter 35km marathonlöpning, öka tempot på cykeln efter 15 mils cykling eller öka armfrekvensen för att komma ifatt en simklunga efter nästan en timmes simning, som sätter begränsningen. Begränsningen existerar i hjärnan vars huvuduppgift är att kontrollera kroppen och undvika skadlig belastning/utmattning. Min erfarenhet är dock att när man tror att man inte orkar mer så har man iallafall ytterligare 10% att ge. Det kräver dock träning (som allt annat) att kunna komma åt dessa sista 10%. Första gången du kör en Ironman eller motsvarande extremtävling kommer du antagligen inte kunna pressa dig till att prestera 100% eftersom din hjärna kommer att sätta stopp tidigare än så. Genom att under upprepade tillfällen tassa över den gräns (men utan att kollapsa för då kommer hjärnan att flytta bak din upplevda maxgräns ytterligare som försvarsmekanism) som hjärnan sätter upp lär den sig dock att du faktiskt överlever trots att du tar dig några procent närmare ditt max. Min känsla är att det var först under min tredje Ironman som jag verkligen kom i närheten av att prestera närmare 100%.

En annan intressant aspekt är hur situationen kan styra hur man upplever smärta. Under fyra av mina sex Ironmantävlingar samt under alla ultralopp jag sprungit har jag skadat mina stortånaglar så pass mycket att de senare ramlat av. Det intressanta är dock att det nästan i alla dessa fall inte gått upp för mig förrän efter målgång att jag sprungit sista delen av tävlingen med antingen blodiga tår eller iallafall en nästan lös nagel. En annan reflektion är ju att jag oftast inte har några problem att sprurta sista kilometern i under 4min/km-fart, men såfort jag stannar efter målgång kan jag knappt gå. Denna effekt är till 100% mental skulle jag gissa. Adrenalinet och endorfinerna i en slutspurt gör att smärtan försvinner men såfort de lägger sig så blir det med all önskvärd tydlighet väldigt uppenbart att man genomfört något extremt.

Som avslutning tänkte jag också konstatera att det absolut går att lära sig (både fysiskt och mentalt) att hantera smärta bättre och bättre. Det krävs ett antal extremtävlingar för att smärtan ska bli din vän, men trots att jag från min första Ironmantävling har sänkt mitt personliga rekord med ca 90 minuter har den upplevda smärtan blivit mindre och mindre för varje gång. Dessutom känner jag att kroppen har återhämtat sig snabbare och snabbare för varje gång efter tävlingen. Dagen efter min första Ironmantävling (och jag är säker på att alla andra förstagångsIronmans kan skriva under på samma sak) kunde jag inte sätta mig ner på toaletten, knappt ta mig upp ur sängen, knappt gå på mina blåsfyllda fötter, och absolut inte gå i nerförstrappor. Jag kände mig som en 90-åring i dålig form. Dagen efter min sista Ironman 2012 gick jag relativ obehindrat, även om jag såklart hade ont, men inte alls i samma utsträckning som första gången.

Det kanske är en klen tröst till er som är på väg mot er första Ironman, men nu vet ni, det kommer bli bättre nästa gång och då kan ni välkomna smärtan när den kommer för det är när det gör som ondast, när man ligger nära sin 100%-gräns, som man utvecklas och lär sig vad man verkligen kan klara av!

Nyckeln till marathonpers!

Efter önskemål kring att jag skulle skriva om halv- och helmaraträning och eftersom jag i somras testade ett nytt typ av pass inspirerat av en av världens främsta marathoncoacher Renato Canova tänkte jag beskriva lite hur detta väldigt specifika pass funkar samt lite generellt kring hur jag rekommenderar att man lägger upp ett rent marathonupplägg på makonivå.

Fas 1 6-9 mån innan lopp – bygg en bas av frekventa, men korta löppass kring din aeroba tröskel (inte anaeroba). Inga långpass längre än 90 min. Inga tempopass eller långa intervaller. Snabbhet körs som ren snabbhetsträning med 100-ingar eller 200-ingar. Löpteknikövningar samt löpspecifik styrketräning.

Fas 2 3-6 mån innan lopp – fortsätt ren snabbhetsträning, introducera längre långpass men fortfarande i aerobt tempo. Bygg mer progression i periodiseringen t.ex. 2 veckor stegrande volym, 1 vecka lätt osv. Löpteknikövningar samt fortsatt styrketräning.

Fas 3 0-3 mån innan lopp – mer regelrätta intervallpass över tävlingsfart, samt inslag av tävlingsfart under långpassen som byggs till 2.30h som längst. Utfyllnadspassen blir mindre viktiga. Fokus på nyckelpassen. Utöver vanliga intervaller där man springer en viss tid/sträcka med vila emellan är det här de marathonspecifika intervallerna kommer in som jag pratade om inledningsvis.

Marathonintervaller ala Ironcoach

Värm upp 10-15 min. Räkna i förväg ut vilken km-fart du i medeltal kommer att hålla under ditt marathonlopp för att nå ditt mål. I mitt fall hamnade det på 3.48min/km i somras (mara på 2.40). Detta är din ”vilofart” under passet där du kommer återhämta dig. Första gången du kör detta upplägg börja med att köra 10x1000m, men det går att bygga detta pass upp till 20x1000m. Varannan tusing (#2, 4, 6 osv) kör du i din marathonfart, men varannan (#1, 3, 5 osv) körs i ett tempo som är 7-10% snabbare (jag körde ca 20 sek/km snabbare). Var strikt och spring inte snabbare varken på de snabba eller långsamma intervallerna. INGEN vila mellan varje 1000-ing. Förbered dig på ett mentalt jobbigt pass och kom ut på andra sidan med både stärkt fysik och psyke som kommer hjälpa dig att nå ditt marathonmål.

En maxad kilometer

Hur klämmer man ut maximalt ur en kilometers löpning? Jag har ett par tips som jag själv regelbundet anammar. Den första kilometern tar ca 6 min och den andra ca 4 min. De har olika syften och borde kombineras (inte efter varandra) i varje triathlets schema så här års om du har som mål att bli en snabbare löpare.

  1. Tabatakilometer 5x(30 sekunder max / alt 200m max + 30 sekunder ståvila) insprängd i ett kort löppass på 25-30 minuter (resten av passet lugn distansfart). Se till att vara ordentligt (10-15 min) uppvärmd.
  2. Brickkilometer strax över tävlingsfart. Direkt efter trainer/cykelintervallpass, gör ett snabbt byte till löparskor och spring en kilometer över tänkt tävlingsfart (oavsett vilken distans du satsar på). Nyckeln för att få ut max av denna kilometern är att man har kört något tungt/intensivt på cykeln samt en snabb växling och ingen ”kom-igång-lunk” de första 500m utan direkt upp i snabb fart.

 

Kolhydratladdning

Har denna strippen på min kyl och tänkte bara passa på att ge kolhydratladdning en känga. Det är ironiskt att se hur energikakebranschen lyckats hjärntvätta tusentals motionärer om att de måste kolhydratladda flera dagar inför sitt Göteborgsvarv för att ta ett exempel. Under en halvmara kan det visserligen finnas vissa som skulle kunna gynnas av det för att man slipper äta under loppet (under förutsättning att man gör det också vilket jag tvivlar på att de flesta gör), men inför tävlingar som Ironman finns det absolut i mina ögon ingen fördel med en sådan uppladdning. Och pastaparty kvällen innan start kommer i bästa fall inte påverka din prestation och i sämsta fall göra att du blir dålig i magen under tävlingen. Nyckeln till framgång för att klara sig på så lite energi som möjligt under en Ironman (vilket gör att du kan hålla lite högre intensitet för att magen inte måste ta upp så mycket energi) är att skapa en hypereffektiv fettförbränningsmaskin där din kropp kan använda 60-70% fett som energi under tävling och bara toppa upp resten med kolhydrater. Jag uppskattar att det tar några säsonger att bli riktigt trimmad på detta, men man kan göra väldigt mycket på runt sex månader. Men att hoppas på det bästa fram till tre dagar innan tävling och sedan trycka i sig kolhydrater som i bästa fall räcker två timmar in i loppet är i mina ögon ganska ogenomtänkt.

Why Ironcoach

Appropå drivkrafter och att gå till botten med vad man har för drivkraft med olika projekt i livet tänkte jag resonera mig fram (för att tvingas tänka efter själv) till vad mina drivkrafter till att starta Ironcoach var/är. Varför?

I grunden handlar det om en passion för uthållighetsutmaningar i allmänhet och triathlon i synnerhet. Att kunna åtminstone delvis försörja mig på något som fram tills för ett år sedan bara varit ett stort intresse. Att möjliggöra för andra att göra resan som jag gjort under de senaste åren från glad motionär till att bli så bra man kan med de förutsättningar och begränsningar man har. Att få se personer utvecklas, inte bara rent athletiskt utan även som människor. Att göra resan som egenföretagare på riktigt för att kanalisera den erfarenheten till bättre coaching av de företag jag jobbar med i mitt andra jobb som affärsutvecklare. Att känna frihet i att kunna hänge mig åt de infall och den inspiration som dyker upp och kunna skapa värde för någon annan genom det jag gör.

Mitt mål utöver alla sakerna ovan är ni jag jobbar/jobbat/kommer att jobba med med om några år kommer och säger att jag gjorde en skillnad i er satsning mot tufft uppsatta mål, att ni genom att utmana era egna gränser har växt som personer eller att ni i sin tur har inspirerat andra till att våga sätta mål och bli mer aktiva.

21-dagarsregeln

Jag fick ett önskemål om att jag skulle skriva om hur man börjar ett mer aktivt liv om man börjar från scratch. Det är kanske lätt att öka på sin träningsdos från att redan ha varit aktiv under flera års tid, men att bryta inaktivitet och börja från början och sätta ett mål som verkar helt avlägset. Hur gör man det? Jag ska försöka ge några huvudtips och knyta ihop säcken med vad jag kallar 21-dagarsregeln.

Om jag skulle coacha någon från soffpotatis till aktivt tränande med bättre hälsa, mer ork och förbättrade odds till ett långt liv skulle jag börja med att fokusera på följande:

  • Hitta en drivkraft att falla tillbaka på när det blir tufft och när du inte känner för att träna eller äta rätt. Det kan vara vad som helst, från att bli gammal och se dina barn växa upp, till att se hur bra man kan bli på något för att vara en bra förebild för sina barn. Eller något helt annat. Tricket här är att fråga sig ”varför” tills man kommer till botten med sin drivkraft till varför man vill ändra sin livsstil. Det krävs ofta att man frågar varför 3-5 ggr. Ett exempel: Varför vill jag motionera? För att gå ner i vikt! Varför vill jag gå ner i vikt? För att undvika sjukdomar och skador längre fram i livet! Varför vill jag undvika sjukdomar/skador? För att få se mina barn växa upp och kunna njuta av många år som pensionär? Varför vill jag det? För att man bara lever en gång och vill utnyttja livet till max!
  • Be folk runtomkring dig om support och dela dina mål så att dina närmaste vet vad du vill uppnå. Vi lever i en social situation och det gäller att få folk runtomkring att jobba för dig istället för mot dig. Umgås med folk med liknande mål för att kunna stötta varandra.
  • I varje valsituation där du tycker det är svårt att stå emot frestelser eller veta hur du ska välja, tänk såhär: ”Kommer detta ta mig närmare eller längre bort från mitt mål?” Självklart kommer man behöver göra saker som inte direkt tar dig mot ditt mål, men kan man åtminstone minimera antalet vanor/handlingar som motarbetar riktningen man vill emot så har man kommit långt på väg.

Tillbaka till 21-dagarsregeln. När man vill börja en ny vana (eller sluta med en ovana) så ska man ge det 21 dagar av medvetet, målmedvetet slit för att skapa en ny vana som sedan är integrerad i vardagen. Vill du t.ex. gå 30 min varje morgon eller på lunchen ska du göra det i 21 dagar och sedan kommer det ”gå av sig själv” om du även har skapat förutsättningar enligt mina tre tidigare tips. Prova!

Slipp skador

Efter önskemål tänkte jag skriva lite kort om mina åsikter kring hur man kan slippa skador i samband med löp- och triathlonträning. Jag sitter inte på några hemligheter egentligen, men faktumet att jag sedan jag började med långdistanslöpning 2005, och triathlon 2008, inte har varit skadad överhuvudtaget gör att jag tänkte dra lite slutsatser till vad jag tror ligger bakom. Sen har alla olika bakgrund och svagheter/styrkor sedan tidigare vilket gör att vissa personer kanske behöver vara extra noga med vissa saker och andra med andra. Åldern spelar ju såklart in, ju yngre man är desto lättare är det att ”slarva” med nedanstående utan att bli skadad. Men att vara oförsiktig som ung kan straffa sig senare i livet så jag tror alla har nytta av detta.

  1. Jag har ALLTID (även under de hårdaste träningsperioderna) minst en vilodag varje vecka.
  2. Efter säsongens viktigaste tävling (framförallt om det handlar om marathon eller Ironman) tar jag ca 2 veckor helt off, och sedan minst 2 veckor ytterligare med helt ostrukturerad, lugn och lustfylld träning.
  3. Jag har styrketränat endel som ung och har insett vilken grundstryka det gett mig och vilken betydelse det har för uthållighetsidrotter och extrema påfrestningar under längre tid. Jag fortsätter att stora delar av året inkorporera funktionell och specifik styrketräning och lägger ofta lite extra krut på det under hösten/vintern/off season.
  4. Jag försöker alltid att välja det mest naturliga alternativet när det gäller mat, och ser till att äta två lagade mål mat om dagen med mycket grönsaker och frukt.
  5. Ibland är en extra timmes sömn mer värt än en extra timmes träning. Både för prestation och hälsa. Det gäller att lära sig lyssna på kroppens signaler när det tillfället inträffar.
  6. Näst efter hjärtat så är foten (om vi ser den som en enhet) kroppens viktigaste muskel vid löpning, därför försöker jag på sommarhalvåret springa barfota minst en gång per vecka och gå mycket barfota utomhus, och övriga delar av året springa i så lätta skor som möjligt samt använda balansplatta regelbundet.

Skriv gärna i kommentarfältet om du har några tips att dela!

Cred

En viktig del i en långsiktig satsning mot ett mål, oavsett vad det handlar om, är att man inser vilka personer och resurser man är beroende av för att lyckas nå sitt mål utan att försaka övriga saker i livet. Jag har under senaste året insett hur viktigt ”teamet” runtomkring är för min långsiktiga motivation att förbättra mig. Teamet i mitt fall är i de flesta fall min fru som stöttar och hejar och är en stor bidragande faktor till att jag de senaste fem året har kunnat förbättra mig som jag har gjort. Sen finns det såklart ett mer perifert team med mina föräldrar, mina svärföräldrar och mina träningspolare och lagkamrater som såklart också spelar en stor roll.

Har arrangerat några workshops på sista tiden och detta är en av de faktorer som jag lyfter fram som mest avgörande när man vill jobba mot ett högt uppsatt mål. Att hitta personer runtomkring sig som antingen strävar mot samma mål (träningskamrater i mitt fall), eller som har en förståelse för målet (familj), och kan se en mening i att bidra till vägen dit.

Min ambition är att jag ska kunna vara en lika bra teamspelare i det min fru vill företa sig i livet. Oavsett vad det handlar om. Och såklart att vi tillsammans ska kunna nå våra gemensamma mål och bli gamla tillsammans. Tänkte bara ge lite cred till min fru. Passa på du också att ge cred till de som möjliggör det du är, vill göra och uppnå!

Time for reflection

Januari. Tiden på året då det är dags att reflektera över det nya året. För mig har jag ett stående löfte till mig själv varje nyårsafton. Att försöka göra nästkommande år till ännu bättre än det förra. Vad bättre innebär är såklart helt subjektivt men mitt 2012 var bättre än 2011 på många sätt, och 2011 var bättre än 2010 på många sätt osv. Ständigt förbättring med andra ord. När jag summerade året 2012 insåg jag att jag lyckats med konststycket att slå personligt rekord på alla distanser från 3000m löpning till Ironman under ett och samma år. Dessutom har det hänt endel andra intressanta saker under året. Mina highlights för 2012:

  • Började året som pappaledig, vilket var en ”twice in a lifetime experience”
  • Startade Ironcoach för att kanalisera all inspiration och skapa en pay-it-forwardmöjlighet för att ge fler chansen att utforska sin fulla potential
  • Blev av med jobbet men lyckades hitta ett nytt ännu roligare
  • Tog mig in på tio-topplistan över all-time-fastest-Ironman-races bland svenskar med 8.33 på  IM Sweden
  • Hade möjlighet att spendera mer tid än tidigare med min familj och lära min son att gå från enstaka ord till fullständiga meningar, och vara med på gravidresan ytterligare en gång med min fru.

Sen började ju 2013 inte så dåligt heller. Highlight of the year redan på tredje dagen med ankomsten av vår andra son, Eli. Blir svårt att toppa resten av året men ska definitivt kompletteras med ytterligare ständiga förbättringar inom alla områden i livet. Keep it up!

Focus on your limiters, but don´t forget your strenghts

Triathlon är som livet. Man blir aldrig fullärd. Det finns alltid saker att förbättra och nu är rätt tid på året att fundera på var du har dina svagheter och styrkor. Använd medtävlare som jämförelse. Titta på de personer som ligger nära dig i resultatlistan och jämför inom vilken/vilka grenar du ligger lite efter, och var du är bättre. Inom den gren där du är starkast, titta sedan var i resultatlistan du skulle hamnat om övriga grenar hade varit lika bra. Det finns alltid folk som är jämnstarka i alla tre grenarna, och hör och häpna, du hittar dem allt som oftast på topp tre i en resultatlista. Det är en av nycklarna inom triathlon. Jag var jättenöjd med att ha en av de snabbaste löptiderna av alla under mina första triathlontävlingar, men jag insåg efter ett par säsonger att även om löpningen var mitt vapen, så skulle jag aldrig ha chans på de där riktigt vassa placeringarna om jag inte försökte jämna ut mina styrkor. Jag får nästan alltid frågan vilken gren jag gillar bäst och vad jag är bäst på av de tre. Tidigare var det lätt att svara på men numera när jag tillåtit mig själv att inte fokusera så mycket på löpningen (vilket också krävde att jag svalde min stolthet eftersom jag tävlar mycket i rena löptävlingar också) blir det svårare att svara på. Vad jag är mest stolt över detta året är att jag (i mina egna ögon) har blivit en mer komplett triathlet där jag inte har supertydliga svagheter eller styrkor. Jag har helt enkelt blivit snabbare totalt sett.

Det ska tilläggas att en styrka (speciellt inom cykel eller löpning) också ska utvecklas, för ska man vinna stora tävlingar så räcker det inte att vara bra nog i alla tre grenarna, utan man måste också sticka ut från mängden, antingen under cyklingen eller löpningen. Men att bara sticka ut under t.ex. cyklingen, och inte vara ”on par” med de andra under löpningen gör att man (titta t.ex. på Björn Andersson som antagligen är den mest kända triathlonsvensken internationellt (vid sidan av Lisa) pga sin monstercykling trots att han aldrig kört snabbare än typ 8.40 på en Ironman) inte kan dra nytta av sin styrka fullt ut. Allt hänger ihop såklart, och ingen del ska försummas, men allt som oftast har man nytta av att först behålla (alltså inte utveckla) nivån inom sin starka gren medan man tar upp de två andra till en bra nivå, och sedan jobbar man med sin styrka igen för att göra den till ett mer spetsigt vapen.