Drottningen av Ö till Ö

Ö till Ö. En av de tuffaste (41 lag av 100 bröt 2011) och mest unika endagarstävlingar i världen och något alla bör testa som redan kört klassikern för många gånger eller fixat en Ironman. Jag hade förmånen att få bemästra denna monstertävling 2010 och fick en oförglömlig upplevelse. Något jag inte fick uppleva dock, var att vinna tävlingen, vilket är något som dagens intervjuoffer Karin Edvinsson lyckades med 2011. Hoppas ni bli inspirerade att testa…

Efter att ha tagit en femteplats på SM i långdistanstriathlon 2011 bestämde du dig bara några veckor innan start för att ställa upp i Ö till Ö en månad senare, hur gick tankarna innan du bestämde dig?

Jag hade haft Ö till Ö länge i bakhuvudet och ville jättegärna testa på den utmaningen. I januari 2011 var jag på väg att anmäla ett lag innan platserna tog slut, men hittade då aldrig nån att köra med. Så jag blev väldigt glad och stolt när Annika mailade mig tre veckor innan tävlingen och frågade om jag ville vara med i hennes lag Team Freshwater.

Jag har egentligen ganska mycket respekt när det gäller återhämtning efter en långdistanstriathlon, eftersom jag tycker det dränerar kroppen mycket både fysiskt och mentalt. Direkt efter Kalmar hade jag förmodligen en del adrenalin kvar i kroppen och då är det ju lätt att anmäla sig till nästan vad som helst;-) … dessutom hade jag lite revanschlust efter en mindre bra insats på löpmomentet. Så då blev valet med Ö till Ö ganska enkelt.

Förberedelserna blev ganska minimala. Jag pratade med min lagkompis över telefon och vi kom överens om vilken utrustning vi skulle köra med. Sedan tränade jag ett par gånger med den och försökte känna efter vad som passade bäst för mig. Simma med löpskor och ryggsäck i sjögång blev en ny upplevelse. Annika och jag hade aldrig träffats innan men vi pratade ihop oss om strategi, taktik och raceplan under båtfärden ut till Sandhamn dagen innan tävlingen. Tillsammans med Annikas tidigare erfarenhet av loppet kändes det som om detta skulle kunna gå riktigt bra.

Vilka delar av loppet var de tuffaste och hur förberedde du dig rent mentalt inför loppet för att klara dessa delar?

Vädret har varit  en stor utmaning under tidigare Ö till Ö -tävlingar. Så också detta år. För oss skulle, vind och strömmar under simningen samt löpning med våtdräkt i obanad terräng under solsken, bli en prövning. På tävlingsdagens morgon blåste det sydostlig vind uppåt 11m/s enligt tävlingsledningen, och vi föstod att simningen skulle bli tuff och utslagsgivande. Vi intalade oss att det var till vår fördel och riktade in oss på den långa simningen som är ungefär i halva delen av loppet mellan Mörtöklobb -Mörtö Bunsön. Om vi var fräscha där kunde vi hämta mycket tid.  Som väntat var simningen mycket stökig och svårnavigerad. När man hoppade i vattnet vid Mörtöklobb såg man knappt inte flaggan på  andra sidan och det gick vita gäss på vågorna.

Vår långsimning gick väldigt bra och nästa mentala fokus blev långlöpningen på Ornö som är 17 km.  Det positiva med den delen av loppet är att löpningen är på stigar och vägar jämförelsevis med de andra löpdelarna som mest bestod av hala klippor, stenig terräng, skog och ris. Det såg vi fram emot….

Du och din partner ledde damklassen i stort sett från start till mål, hur kändes det med bara några kilometer till mål när ni visste att ni skulle klara det?

Annika och jag hade ett väldigt bra flyt i största delen av loppet, vi var i rörelse hela tiden och klockrena i och ur stigningar i vattnet. Vi hade bra teamarbete med “nedcabbningen” av våtdräkterna på de långa löpningarna, allt för att inte stå still och tappa tid. Under vägen fick vi  rapporter om att vi ledde damklassen, men vi visste aldrig med hur mycket. Inför sista långa 17 km löpningen på Ornö så kände vi att bara vi tog oss igenom den, så skulle det i stort sett bara vara transportsträcka in mot mål. Här kom dock första riktiga “dippen” i loppet då jag upptäckte att energidrickan smakade konstigt….det hade gått hål på camelbacken….och den var fylld med sjövatten…inte så gott och… mindre bra eftersom det var 11km till nästa vätskestation….

11km löpning i våtdräkt och solsken 7-8 timmar in i ett lopp utan ordentligt vätskepåfyll blev en hård utmaning…Vi peppade varandra och hade sällskap med ett killag, Alnö Race Team, som vi hade hållit jämna steg med under loppet. 3-4km från mål hände det som inte fick ske, jag gick totalt tom på energi och det blev mer eller mindre ett krig för mig att ta mig framåt. Jag har aldrig varit så utmattad och långt ned i “källaren”som jag var då. De sista simningarna som bara var ett par hundra meter kändes som flera kilometer, och de sista öarna har jag knappt inget minne ifrån. Det var inget finsim och ingen teknikskola för löpning. I det läget var jag väldigt glad att ha en så bra lagkamrat som Annika, som peppade och bokstavligen drog mig bitvis. 

En eloge också till Alnö Race Team som lade ner striden på placeringar och höll ett öga på mig eftersom en av dem är läkare. Jag är väldigt tacksam för deras omtänksamhet. Tanken på seger var under  den stunden långt borta, och det skulle istället bli en seger att överhuvudtaget ta sig till mål. Min enda tanke under de här kilometrarna var att vi MÅSTE i mål… och de hade nog fått köra mig i en skottkärra innan jag hade accepterat att bryta.

Sista kilometern på Utö var fyllt med smärta och men också glädje,  och att ta sig över den mållinjen var nog bland det bästa jag har upplevt! Inte för att jag mådde så bra men för att ha klarat det! Detta kan nog representera ett bra exempel av  tjusningen med långlopp. Det att man aldrig vet vad som kan hända även bara om det är ett par hundra meter från mål. Så att ta ut nån seger i förskott kommer jag aldrig göra förrän jag har passerat mållinjen, vilket lopp det än är.

Tre tips till alla som funderar på att ge sig på denna tävling, som får sägas är en av de tuffaste endagarstävlingar i världen?

1. Förbered dig på en lång jobbig dag i skärgården. 2. Träna med den utrustning du/ni tänkt använda. 3.  Ha kul!

Kommer du åka tillbaka och försöka försvara din titel i år?

Direkt efter målgången lovade jag mig själv att aldrig mer göra om det loppet. Det tog ett tag att landa, men nu har jag glömt och gjort en  omvärdering. För det är en fantastisk, unik tävling och äventyr på naturens villkor i en miljö där inget är tillrättalagt. Jag gillar det. Sen gillar jag att tävla i par vilket gör tävlingsmomentet ännu roligare. Dessutom är arrangemanget av tävlingen väldigt bra, speciellt ur säkerhetssynpunkt. Så jag är tillbaka på startlinjen detta  år också, med Viktora Johnsson från Mönsterås och en bunt lärdomar från förra året:-)  Ser fram emot det!

Share

En mästare på klassikern och flerfaldig Ironman

J-O Nilsson är en av de mer rutinerade personerna när det gäller den svenska klassikern och trots att han inte är speciellt gammal har han hunnit med 11 klassiker och flera Ironmanlopp. Vi har många saker gemensamt, t.ex. att vi båda inspireras av 80-åringar som genomför Ironman Hawaii, men vi har också en stor skillnad i att jag aldrig kört ett enda av loppen som ingår i en svensk klassiker. Här kommer en inblick som jag hoppas kan inspirera.

Du har kört den svenska klassikern 10 gånger i rad (eller mer?), vad fick dig att börja och hur tänkte du efter den första (där många nöjer sig)?
Det blev faktiskt 11 raka…
Det var 1999 som en gammal gymnasiekompis drog ihop ett gäng till att göra något som kallades klassikern, jag hade väl hört talas om det men hade egentligen ingen aning om vad det gick ut på. Så mycket förstod jag att vi skulle starta med vasaloppet som jag alltid drömt om. Den bistra sanningen var att man hade en kropp som var på dekis efter ett par års totalt träningsuppehåll och för mycket jobbande och tjänsteresor med tillhörande öldrickande och junkfood-ätande. Sagt och gjort, en söndag i Mars 1999 stod vi där i Berga by, med några kilometer rullskidor och ett ensiffrigt antal mil på snö i benen utan en susning om vad som väntade. Det som väntade den gången var regnblandat och spår som försvann många startled framför där vi befann oss. I Evertsberg var det färdigåkt för en otränad kropp den gången. Klassikerresan startade därför med Vätternrundan 2000. Vi hade sedan klassikereventen som ett kul sätt att träffas då vi bodde på skilda orter. Enda målsättningen första 4-5 åren var att träffas och ha kul, vi satsade inte på att göra några tider och gjorde många fantastiska misstag. Där nånstans gick jag med i Team Blekinge och insåg snabbt att det faktiskt gick att förbättra sig med lite mer seriös träning. 
Om jag ska gett ett tips till nån som ska ta en klassiker: Ta hjälp av nån som har lite koll om du inte har det själv. Vi körde efter eget huvud, läste inte på ett skit och hade noll koll.

 

Hur lägger du upp träningen, kör du alla fyra grenar året runt eller periodiserar du träningen under olika delar av året?
Jag följer nog årstiderna och tävlingsplanen för året och lägger upp lite olika fokus beroende på vilka tävlingar jag satsar mest på. Ganska knepigt när man kör långdistanstriathlon, ett par marathon, Vätternrundan, Vasalopp och lite annat varje år. Cykel Mars-November ungefär. Det enda jag håller igång året runt är nog löpningen. Jag springer alltid utomhus och i alla väderlekar. Jag gillar inte (kanske ska jag säga avskyr) rullskidor så skidor åker jag i princip bara när det finns snö. Simning saknar jag all form av talang för, är fruktansvärt långsam men älskar att simma open water, kan hålla på hur länge som helst känns det som. Numera simmar jag nog nästan året runt med avbrott på hösten.

 

Vilken är den konstigaste upplevelsen du har haft under något av alla klassikerlopp? 
Inga jättekonstigheter men mitt parodiskt dåliga lokalsinne väcker ofta munterhet. Lyckades cykla fel i sista rondellen inne i Motala med 1 km kvar till mål, undrade varför alla cyklade rakt fram, centrum ligger ju hitåt tänkte jag. Har även lurat en hel klunga fel när jag hade en förning i Karlsborg.

 

 På senare år har du skiftat fokus en aning och satsar mer och mer på Ironman, var det ett naturligt steg efter att ha tömt ut allt du kunde från klassikerloppen?
Jag vet inte om jag tömt ut allt i klassikerloppen. Skulle vilja göra en seriös Vasaloppssatsning nån gång och se hur bra det skulle gå. Jag har hittills kört max 2-3 månader skidor inför Vasaloppet. Men just nu är Ironman det roligaste jag vet och jag tror att man är ganska väl förberedd att klara en Ironman på ett bra sätt om kört några klassiker.

 

Vilka mål har du får 2012?
Jag hade från början ganska högt ställda mål med Frankfurt Ironman som huvudmål där jag hade velat ta mig ner en bra bit under mitt personbästa. Ett par månaders i princip helt träningsuppehåll December-Januari pga en fotskada och en vidrig lunginflammation har resulterat till en försiktig start på året. Som det ser ut nu kommer jag att revidera målet, men jag har fortfarande denna som min huvudtävling tillsammans med Bremen Marathon senare i år.

 

Har du några mål på 2-5 års sikt?
Sub 10 på Ironman. Bli en mycket starkare cyklist och lite bättre simmare. Och fixar jag det så kommer jag som steg 2 att gå in för att ta mig till Kona. På 40 års sikt (hehe) siktar jag på att få hålla mig kry och fortfarande hålla på med uthållighetsutövande. Jag inspireras alltid av 80-åringar som “håller på” och ser ut att njuta av det!
Share

Aldrig för sent att utforska sin fulla potential

De senaste åren har jag haft förmånen att få lära känna Klas Wallström som är en inspirationskälla för alla som inte förrän efter nästan halva livet kommit på att uthållighetsträning är det roligaste som finns. Med sin första tävling på Ironmandistans under 2011 på sub-11 timmar, finns det ingen gräns för hur långt han kan ta sig. Klas ser minst 10 år yngre ut än vad han är, och huruvida hans triathlonträning har med saken att göra eller inte låter jag vara osagt, men det skadar nog inte iallafall. Håll tillgodo.
Jag vet att man inte bör fråga om ålder men hur gammal var du när du började med triathlon och hur länge har du tränat och tävlat?
Jag var 47 när jag började i teknikkurs för vuxna och körde mina första sprint-tävlingar sommaren 2009, och blev hooked på triathlon. Jag har tävlat aktivt i ungdomen, men hade inte tränat alls på över 20 år (sist jag var med ngt motionslopp var 1984). Jag hade börjat röra på mig med styrketräning i något år men ville konditionsträna. Kroppen höll inte för den mängd löpning jag ville ha, så cykling och simning blev perfekt komplement och variation. Nu är jag på väg in på min fjärde säsong och skall köra i M50 i år. Fantastiskt kul.
Du genomförde din första Ironmandistanstävling i Kalmar 2011 och fixade sub-11 med några sekunder till godo. Kan du beskriva känslan att på upploppet inse att du hade det i en liten ask?
Liten ask är väl att ta i. Jag hade grymma problem med ett löparknä efter ca 15 km in på löpningen. Ut på sista varvet haltade jag en hel del även om jag aldrig slutade springa. När jag vände på sista varvet och tittade på klockan, gjorde ett överslag och insåg jag att det fortfarande fanns chans att klara 11 timmar, så det vara bara att hålla ut, trycka på och följa plan. Efter sista vätskekontrollen 2,5 km från mål struntade jag i allt ont och körde bara på. Lustigt nog funkade det. Jag hörde speakern när jag närmade mig centrum att “nu är det snart de sista som kommer under 11 timmar… och här kommer en till…” osv, så jag fick öka ännu mer. När jag rundade kurvan mot mål stod Chrille och hejade och jag såg att klockan stod på 10:59:44, 16 sekunder till godo och ett alltför långt upplopp kvar. Bara att ta köra järnet och ta fram de gamla medeldistansgenerna. Ont kunde jag ha se’n. Så visst kändes det som en seger att se klockan visa 10:59:56 när jag passerade under skynket. Som i en lite ask ;-).
Vilka delar av loppet var tuffast och hade någon strategi för att ta dig igenom dem?
Löpningen. Benen kändes som tunga, sega spagetti redan från start. Jag hade en strategi för varje moment (tack för alla goda råd). Elefanter äts ju bit för bit, så löpstrategin var att gå genom varje vätskekontroll och se till att jag drack och fyllde på energi hela tiden. Då blev ju varje löpning bara 2,5 km. Den funkade kanon.
Vad är ditt bästa råd till den som tror att det är för sent att utforska sin fulla potential som uthållighetsidrottare?
Det är aldrig för sent. Uthållighetsidrott passar nog äldre bättre än korta distanser eftersom vi tappar elasticitet och spänst i kroppen med åren. Men det kan ta lite tid att bygga upp volymer. Skynda långsamt så du bygger instället för sliter. Ju äldre du blir desto långsammare återhämtar sig ju kroppen. Men det bästa när man är äldre är att det är så ofantligt kul att träna och känna att kroppen orkar. Saker jag tog för självklart när jag var 20 njuter jag massor av idag. Fast i grunden handlar nog mest om vilja och motivation. Inte ålder. Jag funderar aldrig på hur gammal mina träningskompisar är. Kan vi träna ihop är vi ju jämnåriga.
Vad blir nästa mål?
En snabbare Ironman i Kalmar 2012 än Järnmannen 2011. Några andra tävlingar är inbokade med de är mer av delmål. 
Share

Inside story – Ironman Hawaii

Hösten 2011 genomförde Fredrik Hallsten Ironman Hawaii på ett bragdartat sätt och tog sig i mål på under 10 timmar, vilket det är få svenskar som gjort genom tiderna. Här ger han lite tips och insikt i hur allt gick till.

Berätta om hur du kvalade till Hawaii och din känsla när du förstod att du
hade tagit en kvalplats?
IM Florida 2010, målet var ju att kvala och utifrån tidigare års resultat så
borde det räcka med en tid på 9:30. Hade lite hålltider under loppet och även
om jag aldrig visste vilken plats jag låg på så insåg jag att det skulle ordna
sig redan efter halva löpningen, jag kände att allt var under kontroll och det
ändå gick hyfsat fort, insikten gjorde mig faktiskt lite sentimental, vilket
sedan bara blev glädje när lillebror Kristian som följt loppet via dator bara
ett par minuter efter målgång ringde och gratulerade till kvalplatsen.

När det gäller valet av kvaltävling, vad är dina bästa tips för folk som
drömmer om Hawaii?
Det där är nog väldigt individuellt, man måste ju få det att passa in i
vardagen och hur man fungerar. För egen del har jag kännt mig rätt slut både
fysiskt och mentalt efter en långdistanstävling och vill därför helst inte göra
mer än en per år (har i och för sig aldrig provat något annat) . Utifrån det
och hur IM tävlingskalender så föll valet på en hösttävling som kvalificerade
till Kona året därpå. Just hösten passar ochså bra med tanke på vårt klimat, är
man lite flexibel i sin vardag så kan man få in välbehövliga långa fina
cykelpass under både september och oktober utan att riskera hälsan, och sen har
man ju hela sommaren på sig att lägga en bra grund.

Många menar även att det är lättare att kvala i USA jämfört med Europa,
samtidigt är det större tryck på anmälningarna i USA och det gäller att vara på
hugget när platserna släpps. Men även om det skulle vara lättare att kvala i
USA så skall komma ihåg att på Kona dominerar amerikanerna.
Sen kan man ju välja lite efter bantyp med, som svag simmare vill jag ha
våtdräktssimning och då jag inte har det riktiga trycket på cykel föredrar jag
en platt bana, så då blir valet Florida! Om jag får för mig att försöka kvala
igen så är jag lite sugen på Wisconsin, här är cyklingen mer kuperad och för
att lyckas där så måste man nog vara en hyffsad cyklist, det blir en bra
utmaning!

Att genomföra Ironman Hawaii på under 10 timmar är en minst sagt
imponerande bedrift som inte många svenskar klarat genom åren. Hade du 10
timmar som mål redan innan start och vilken strategi hade du under loppet
för att klara det?
Jo jag ville verkligen under 10 timmar, det var liksom nästan det enda målet
jag kunde sätta upp för tävlingen, toppstriden har man ju inget att göra med
och att då sätta en placering som topp 50 som mål blir lite vagt liksom att
sätta som mål att man skall göra sin bästa tävling någonsin. Jag behöver
tydliga mätbara mål, nu är ju tidsmål ibland ganska kassa då de i stor
utsträckning kan påverkas av yttre omständigheter men det var det bästa målet
för mig där och då.

Jag hade en tidsplan som sprack på cyklingen, jag visste att den skulle vara
tuff, men hade ändå underskattatat den, det gick väl inte heller snabbare av
att jag fick ont i magen och till slut spydde. Nu gällde det att överleva och
att få magen att fungera igen, tiderna och mitt mål blev sekundära i detta
sammanhang. Löpningen gick bra i början, hade en liten svacka i mitten och när jag sedan insåg vad tiden var blev jag tvungen att trycka på rätt bra i slutet och
snittade 4:25 min/km de sista 15 km, och betydligt snabbare de sista 5 km.

Beskriv känslan av att springa på upploppet i Kona och inse att du just har
klarat av det ultimata äventyret på en triathlets “bucket list” med tre ord?
Tre ord! Då får det bli lättnad, lättnad (och) lättnad!
Tidsmål i all ära, men det viktigaste var att ta sig runt, jag och min familj
har offrat och försakat en del fär det här äventyret, och för all del fått
uppleva otroligt mycket fantastiska saker tillsammans. Att då inte kunna
fullfölja tävlingen skulle blivit ett ok som jag skulle släpa med mig tills det
var gjort. Nästa gång på Kona (om jag har en startplats), slipper jag den
pressen och då blir det mer avslappnat och med glädjefyllt!

Kommer du åka tillbaka?
Ja definitivt, och om det är med eller utan startplats spelar faktiskt ingen
större roll! Kona är det ulimata stället att vara på för alla som gillar idrott
under den där tävlingsveckan i oktober!

Share

Tävlingsnarkomani

Min tanke är att under kommande veckor/månader posta korta intervjuer med intressanta personer som jag har stött på under träning eller tävlingar inom triathlon eller löpning. Tanken är också att hitta en specifik angreppsvinkel/rubrik för intervjun dels för att lyfta fram det unika med den utvalda personen men också för att undvika de vanliga standardfrågorna som lika gärna en vanlig sportjournalist skulle kunnat ställa.

Först ut är Sara Elfving, som är en inspirationskälla redan idag för många i Blekinge och man undrar ibland hur hon hinner med allt. En bra ambassadör för att effektiv/rolig/framgångsrik träning och tävling inte behöver gå ut över allt annat i livet.

  • Du gillar att tävla, hur många olika tävlingar genomför du varje år i genomsnitt och inom vilka grenar?  Det brukar bli väldigt många tävlingar, under 2011 genomförde jag över 50 stycken. Skidor, orientering, löpning, cykel och triathlon.
  • Är tävlingar en viktig motivationsfaktor i din dagliga träning? Jag gillar att tävla helt enkelt och träningen är en förutsättning för att det ska gå bra på tävlingarna – som då blir ännu roligare. Under tävlingarna orkar jag driva på lite extra, som jag inte gör när jag tränar. Själva tävlingsmomentet blir lite avdramatiserat när man gör det till en vana.
  • Kan du peka ut en enskild tävlingsprestation som den du är mest stolt över? Nej… det beror på hur man ser på det. Resultatmässigt så är det nog RM-medaljerna (i triathlon). Prestationsmässigt den allra första Järnmannen jag genomförde. Mentalt att jag klarade att åka Vasaloppet förra året bara några månader efter en ganska våldsam cykelolycka.
  • Vilka är dina bästa tips för att göra träningen till en naturlig del i vardagen och ändå hinna med heltidsjobb, barn, vänner mm? Träna på väg till och från jobbet eller på lunchen är klassiker, liksom att träna i stället för att sitta på läktaren medan barnen är på sina aktiviteter. Det handlar om en mental inställning att se det som en utmaning och en möjlighet att ta tillvara på luckorna i vardagen. Att göra träningen till en vana i stället för till ett måste. Det handlar också om att lära sig acceptera avkortade pass, träning i dåligt väder, hungriga pass… väntar man med träningen tills allt är perfekt så blir den sällan av. Det är bara att ge sig ut!
  • Vilka mål har du för 2012? Många delmål, främst inom löpning, men huvudmålet är att genomföra de två fulldistanstriathlontävlingarna Challenge Copenhagen och Ironman Sweden/Kalmar som går med en veckas mellanrum i augusti.
  • Har du några långsiktiga mål på 2-5 års sikt (relaterat till träning/tävling)? Så bra framförhållning har jag inte. Vad gäller träning arbetar jag ständigt på att hålla en jämn nivå och en god balans mellan de olika grenarna plus en ganska stor portion styrketräning.
Share