Intervju med Klas Wallström

Jag har haft förmånen att få jobba med Klas Wallström från Karlskrona under de två sista åren. Han personifierar faktumet att det aldrig är för sent att börja med en sport som triathlon och nå riktigt häftiga resultat! Klas är en person som njuter av VARJE träningspass och glädjen i både träning och tävling är en stor inspiration för både mig och andra runt omkring. Trots stora motgångar under uppladdningen inför årets stora mål Ironman France/Nice stod Klas för en beundransvärd prestation som jag skulle vilja lyfta fram som inspiration till alla andra som inte haft förmånen att få träffa honom ansikte mot ansikte. Så jag ställde några frågor efter loppet.

Först och främst, hur fastnade du för triathlon och Ironman?

Egentligen var jag nog nyfiken när jag hörde talas om triathlon i början på 80-talet och var vältränad löpare, men så kom studier, familj, karriär emellan och 25 års av total inaktivitet! När jag hade passerat 45 sa en kiropraktor sa till mig att jag måste börja röra på mig för att hon skulle kunna hjälpa mig och skickade mig till ett gym. Då kom vändningen.

I början hindrades all löpträning av skador, bristningar och diskbråck så första åren blev det nästan bara styrketräning. Jag blev stel, tung och otymplig och minns känslan från ungdomen av att susa fram på en racercykel, så jag köpte till slut en cyclocross och extra hjul för slicks.

I samma veva, hösten 2008, bjöd min triathletande jobbarkompis Fredrik Bjarkå med mig ut på fredagens lätta löprunda med KSS triathlongäng. Superfredag kallades den, eftersom det var superlätt löpning och superlång lunch efteråt. Det kom att bli veckans höjdpunkt för mig. Började känna mig som en idrottsman igen. Jag laddade hela veckan för att orka springa med gänget (som hade fredagsrundan som sitt lättaste pass). Där träffade jag, förutom Fredrik, garvade triathleter som Chrille, Pär Fransson, Anders Larsson, Rickard Åsander och Chris Nyroos. Snacka om att bli inspirerad.

Efter nyår 2009 gick jag KSS vuxensimskola och lärde mig hjälpligt att crawla längre än de 20-25 meter jag orkat tidigare och dagen innan riktiga järnmannen i Kalmar 2009 deltog jag i min första sprint. 1:09 mest på vilja, och jag var hooked. Där och då bestämde jag mig för att två år senare skulle jag köra en Ironman/Järnman och av bara farten blev det två sprintar till det året – jag hade blivit triathlet.

 

På vilka sätt har det förändrat ditt liv och hur har det påverkat dig som person tror du?

Mycket har påverkats sedan jag började med triathlon. Successivt har jag lärt mig mer om hur min kropp svarar på träning, vikten av återhämtning, styrka, rörlighet samt kost och vila. Träning är numera en integrerad del av vardagen (veckan planeras in varje söndag kväll). Min kosthållning är helt annorlunda eftersom jag mår mycket bättre när jag äter rätt för min kropp. Mina prioriteringar är tydligare, där familjens och mitt eget välmående är prio ett, eftersom det är en förutsättning för att prestera bra i jobbet och allt annat. Jag har en annan långsiktighet tror jag, bättre tålamod och större tacksamhet för det som funkar. Jag har helt enkelt fått andra vanor idag, som gör att jag mår bättre.

 

Du har gång på gång visat att du är en mästare på att vända motgångar och skador till något bra och göra det bästa av situationen. Kan du ge några tips till andra som dras med skadeproblem eller upplevt bakslag i sina uppladdningar?

Egentligen har det hela tiden handlat om att jag verkligen vill få ordning på min fysiska förmåga igen efter alla år av total inaktivitet. Det är en grymt härlig känsla att vara i form och orka prestera. Och jag har hela tiden sökt vägar för att nå till den känslan. Varje liten skada har fått mig att bättre förstå hur min kropp fungerar och reagerar. Jag har hittat mycket bra bollplank, rådgivare och terapeuter på vägen som hjälpt mig över trösklar. Fått hjälp att analysera symptom, orsak och väg framåt. Jag är nog väldigt målinriktad. Oavsett allt strul på vägen, så gör jag verkligen allt som står i min (och alla andras) makt för att kunna ställa upp min kropp på startlinjen om tävlingen är tillräckligt viktig. Inför en Ironman är det en ständig balansgång mellan att träna hårt, hålla och att lyssna på kroppen. Och, ”Anything is possible” som IM-slogan säger.

Under 2013 lodade jag om kroppen rejält för att klara av att träna så som jag vill och förändrade samtidigt min rörlighet, så jag hoppas att det snart kan skaffa den bas att bygga min träning på som jag vill ha, men att bygga upp en sedan många år förtvinad kropp har visat sig ta längre tid än jag trodde. Det handlar inte bar om kondition och muskelstyrka utan även om att få leder, ligament, muskelfästen och inte minst rörelsemönster rätt igen. Men det går uppenbarligen att ändra mycket även när man passerat 50. Ca 10 000 fokuserade repetitioner, så har du skapat en ny invand rörelse.

Så mitt råd är väl att jobba med att förstå sambanden, orsak och verkan, hur din kropp reagerar och varför. Skaffa bra rådgivare och lyssna på dom. Ha tålamod för att förändra i grunden och ge inte upp. Sätt upp delmål men var beredd att justera dom. För mig känns det som att jag tagit flera år att ändra om mig och att jag fortfarande är mitt i den processen, för största utmaningen med en IM är ju inte tävlingen, utan att lyckas med förberedelserna.

 

Beskriv tävlingen i Nice och hur du upplevde den?

Större än Kalmar (startnummer upp till 2800 visar att det var nästan 1000 fler deltagare). Samtidigt en fantastisk, men utmanande bana, speciellt cyklingen. Den gick uppe i alperna upp till över 1000 meter på vindlande alpvägar. Emellanåt segande man i på lättaste växeln i 15 km/h uppför kilometerlånga uppförslöpor och i andra delar körde man 60 km/h utför kurviga vägar. Otroligt vackra vyer.

Simningen är känd för att vara riktigt tuff. Det är självseedning i fållor med tidsintervall på stranden (…1:04-1:10, 1:10-1:14, 1:14-1:18 osv.). Brant och stenig strand gör att alla rusar i och nästan simmar på varandra i starten och med 2800 startande kan det bli extremt trångt. Det gäller att bestämma sig för taktik, vilket var väldigt svårt. Hur kunna simma på och samtidigt slippa värsta torktumlaren? Men goda råd från dig och Kristian Hallsten gjorde att jag bestämde mig för att stå längst fram i en långsam grupp. Det var i och för sig ganska mycket fight hela första varvet och galningar som grep tag i mig för att komma förbi i vändningarna, men värsta torktumlaren tog slut efter ca 200 meter, så det var nog lättare för mig än för många andra. 1:11:14 är min näst bästa tid och eftersom jag bara simmat i 4 veckorna innan Nice (upphåll mars-maj pga axelproblem), är jag otroligt nöjd med det (tack Johan, Mari och Chrille för er hjälp och tack för kortison).

Cyklingen handlade för mig om att lyckas hålla tryck och fart uppför utan att bygga för mycket mjölksyra. Första sju milen känns som ungefär hälften är uppför. Sen är det en hel del upp och ner i bergen innan man har mycket nedför sista fyra milen. I år var det tufft väder med regn (många frös uppe på 1000 m) och framförallt såphala serpentinvägar på vägen ner. 5:55 på cyklingen kan i Kalmartermer te sig lite långsamt (där jag har 5:15 som bäst), men med tanke på bana och väder är jag ändå väldigt nöjd med det. Svårt att säga om det fanns mer att ta där, men målet med året IM var ju att få en stabil mara där jag orkade öka på slutet, så det gällde att cykla klokt i backarna.

Löpningen är en historia för sig. Utan skydd för väder och vind, längs med strandpromenaden som är ca 5 km lång. 4 ggr fram och tillbaka, där tryckande värme är värsta utmaningen. Som tur var höll molnen sig framme första två varven, så riktiga hettan kom först efter 20 km. Löpningen var årets IM:s viktiga delmål. Jag ville få en kontrollerad mara. Undvika pajad mage och undvika väggen. Skjuta på smärtan så länge som möjligt och kunna öka sista 5 km. Strategin var att ligga på 75% puls konstant, oavsett fart, dvs ha tålamod och hålla igen rejält första halvan. Jogga genom vätskekontrollerna. Det höll. 3:45:00. Fokus och balans. Magen började kännas av efter ca 35 km, men då var det bara 2 km till vändpunkten och sedan fanns lite krafter för fartökning i värmen sista 4 km och hysteriskt skön urladdning på målrakan.

All-in-all en väl avvägd IM där jag tror jag fick ut det mesta av vad min kropp kunde erbjuda den dagen. 11:03:34, 23:a av 205 startande i min age group (50-54) och första svensk i AG med 40 minuter känns bra. Och topp 20 % av samtliga startande är något bättre än tidigare år. Det fanns däremot en del att kapa på T1 och T2, och det slutade över 11 timmar, så helt nöjd är jag inte.

 

Hur firade du din otroliga prestation?

Jag firade med en massagebehandling i Athletes Village. Jag var nog mest nöjd över att jag gjorde det jag föresatt mig att genomföra och orkade hålla fokus hela vägen, så egentligen var det fest nog att få uppleva målgången, Pär och Cecilias supporterteam och alla människor utmed banan. Fast litet extra firande blev det när jag senare på kvällen blev bjuden på en öl på ett café av en glad fransman som gått i mål i age group 60-65.

 

Du börjar bli en mästare på att känna din egen kropp, och har bl.a. provat dig fram till den optimala kosten för dig personligen, kan du beskriva din approach och hur det har påverkat din träning, hälsa och liv i allmänhet?

Alla människor har ju saker man mår bra eller mindre bra av och det kan löna sig testa sig fram och att anpassa sina matvanor. Jag har en har kommit fram till att jag har s.k. nordisk metabolisk profil, eller lite som jagare/samlare. Först slutade jag med gluten och laktos på inrådan av en naprapat (som, helt korrekt, tyckte jag var onödigt svullen i kroppen). Därefter tog min bror ett blodprov för livsmedelanalys och från det resultatet tog jag viktiga beståndsdelar eftersom vi har ganska lika förutsättningar. Nu mår jag bäst när jag helt undviker mjölkprodukter, ris och de 4 sädesslagen. Men t ex kött, fisk, rotfrukter, grönsaker, frukt äter jag hur mycket som helst. Och fett, kaffe, vin, socker mm. Jag tror inte på att välja en viss typ av standarddiet, utan mer om att hitta en mix som passar just den egna kroppen. Men standarddieter är bra för att få inspiration och idéer. Sen gäller det att leva också. Jag brukar säga att ”överlevnad går före diet”, så en varmkorv eller gräddtårta kan slinka ner ibland, lite 80-20 eller 90-10 regel.

 

Vad drömmer du om (idrottsligt och/eller övrigt i livet)?

Rent prestationsmässigt hoppas jag att jag kan och orkar fortsätta med långdistanstriathlon och att jag är i toppform när jag är 55 (kanske 60 och 65 också). Vore kul om det kunde räcka till Hawaii-kval, men konkurrensen ökar för varje år och jag kan ju bara påverka mig själv.

I livet drömmer jag om att var pigg som mina föräldrar efter 80 och ständigt vilja utvecklas och prova nya saker även om jag lever till att bli 100. Men framför allt vill jag inspirera mina barn till att se möjligheter, vilja anstränga sig för att utvecklas, röra på sig och må bra hela livet. Låter nästan som lite ”fred på jorden”, men det är väl inte fel 😉

Share

Intervjuer efter Kustjagaren

Kustjagaren, vår lokala swim-runtävling här i Karlskrona, blev en rolig tillställning i helgen som gick. För egen del hade jag spänt bågen och siktade på vinst, men det var inte riktigt vår dag och vi slutade femma. Desto mer glädjande var att mina två adepter Henrik Larsson och Patrik Abramsson, som sedan nyår gått mitt utvecklingsprogram för swim-run, gjorde helt fantastiska förbättringar sedan förra årets lopp. Efter att ha tävlat tillsammans 2013 och genomfört loppet på 5:36 deltog de i år med nya partners i två separata lag. Jag har under våren misstänkt att de skulle överträffa sina egna förväntningar då jag sett vilka testresultat de presterat på våra regelbundna testpass, men det är ju en annan sak att sätta ihop allt på tävlingsdagen också.

Henrik Larsson slutade på åttonde plats på 3:40, en förbättring med närmare två timmar. Patrik Abramsson på 3:58, alltså en förbättring med en timme och 40 minuter (och då fick han hela loppet vänta in sin partner på simningarna). Helt otroligt! Henrik har under året också dragit igång sidan kusttranar.se, en riktigt bra resurs för alla som vill lära sig mer om swim-run. Jag ställde fem frågor till dem efter loppet och tänkte dela det som inspiration till er andra som vill bli bättre swim-runners.

 

Vad var det som gjorde att du efter att ha genomfört Kustjagaren 2013 fastnade för sporten swim-run?

Henrik: Jag gillade konceptet att springa och simma om vart annat som en enda distans utan stopp för byte av utrustning. Tävlingsformen känns nästan som ett litet äventyr och det passar mig perfekt att växla mellan två olika moment då jag upplever att jag har en snabb återhämtning.

Patrik: Jag vet inte riktigt. Blev “värvad” in i tävlingen pga avhopp på midsommarafton en vecka innan loppet. Då visste jag knappt vad det var. Efter loppet kände jag ett sug att se vad jag skulle kunna prestera med träning. Utmaning & kampen är något jag alltid uppskattat inom idrott och då känns swim-run perfekt. 

Hur ser din vardag ut med jobb, familj och övriga intressen?

Henrik: Jag bor i Malmö med min Sambo och snart två månader gamla dotter Tova. Jobbar som produktionsspeciallist på Bring Citymail. Sysslar en del med Racketlon (Racketsportens Triathlon) där jag är  med och driver en förening –  Malmö Racketlon. Dock har racketsporten fått lida en del av min swimrunsatsning. Spelar också lite golf när tiden räcker till. 

Patrik: Jobbar som lärare i Malmö & bor med min sambo Maja. Har alltid gillat lagidrott i allmänhet där fotboll oftast stått högst i kurs. Nu följs det iofs mest från soffan. Annars är mat (äta), resor eller gå ut med kompisar alltid uppskattat. 

2013 genomförde du tävlingen på 5.36 och i år lyckades du tillsammans med ny partner kapa nästan två timmar. Den bedriften går knappt att beskriva med ord, men om du skulle försöka, vilka tips skulle du vilja ge till alla dem som vill göra om din bedrift till nästa år?

Henrik: Det första tipset om man inte är väldigt kunnig inom träning och uthållighetsidrott är att ta hjälp av Ironcoach! Att ha fått hjälp med ett ordentligt träningsprogram som jag fått har verkligen gjort att jag kunnat göra sådana enorma framsteg på så pass kort tid. Annars skulle jag säga att kontinuitet i träning är viktigt och att vara lite envis när resultaten kanske inte syns direkt. Anmäl dig till ett Race och sätt upp ett mål med träningen.  Då blir det enklare att ge sig ut i regn och blåst för ett kanske inte så spännande löppass.

Patrik: Kvalité förre kvantitet när du tränar. Ha en plan & ett syfte med varje träning som följer en röd tråd över tid. Har du inte kunskapen själv använd dig av någon som har & håll dig till schemat/planen. Börja inte för hårt, utan öka istället belastningen progressivt. Hitta en nivå i tid & ansträngning som är hållbar på sikt annars pallar du aldrig utan tröttnar, blir sjuk eller slutar. För mig har det även varit helt avgörande att vi varit ett par vänner som ofta tränat tillsammans. Träffade även helt rätt med utrustningen till simningen (paddlar & flythjälp) sista veckan. Från att ha varit en svaghet till en styrka under loppet var ganska förvånande. Kände faktiskt att jag hade väldigt mycket energi kvar i både ben & armar under hela loppet.

Jag har ju haft förmånen att följa och coacha dig under senaste halvåret, om du skulle peka ut 3-5 specifika pass som du anser har varit direkt avgörande för din utveckling, vilka skulle det vara?

Henrik: Svår fråga men det jag tror utvecklat mig mest borde vara:

Löpning –

  • Distanspass med fartökningar, 90 minuter med fartökningar om ca fem minuter. 
  • Intervall 4*400+2*800+4*400
  • Och givetvis backintervaller

Simning – 

  • Distanspass 400m block 
  • Tempopass 2*(6*100) med fast starttid

Patrik: Backintervaller och/eller “intervaller bana” har varit de pass som hjälpt kroppen till nya nivåer vecka efter vecka. Distanspassen med lite olika tempoinslag för att sedan hitta tillbaka till sin aeroba tröskel har även varit mycket gynnsamma.

Har du några knep för att hitta balansen mellan familjeliv, jobb och framgångsrik träning?

Henrik: Jag har det stora privilegiet att ha en väldigt tålmodig sambo som gillar att jag rör på mig och tränar mycket. Men det är en god planering som gäller. Ta med skorna eller simutrustningen till jobbet och kör ett pass innan jobbet eller om du får tid på lunchen. Försök att ha kvalitet i den träning du väljer så att varje timme ger maximalt med utveckling.

Patrik: Vill du bli riktigt grym måste du troligtvis anpassa livet lite efter träningen, men om du vill som jag, bli bra tränad och må bra gäller det mest att försöka vara effektiv med träningen. Planera så du får en timme över lite här och där och sen kör du bara snabbt och effektivt när du kan. Det är dock oundvikligt att inte offra en och annan inflyttningsfest, eller liknande om du vill få in ett längre pass på helgen med kvalité.   

Avslutande tankar: Väldigt roligt att se att bara sex månaders coachad träning kan ge så stora resultat. Det är en av de bidragande orsakerna till att jag redan bestämt mig för att köra ett utvecklingsprogram för swim-run inför 2015 också, i lite större skala, med ännu mer genomtänkt upplägg och med ett maxantal om 20 personer. Är du sugen så vänta inte med att anmäla dig utan klicka in på ironcoachonline.se och hör av dig!

 

Share

Run, run, run – att beta av sin bucket list

Tidigare i vår fick jag en fråga av en träningskompis (David Högberg) om vi inte skulle försöka slå ett världsrekord tillsammans. Jag funderade några sekunder men mitt undermedvetna hade redan bestämt sig innan jag hade hunnit sätta ord på mitt svar. “När kör vi?”

Fröet till att slå världsrekord hade såtts när David hade träffat Kristina Paltén som ett tag tidigare hade slagit världsrekordet på 24 timmars löpbandslöpning (med målet att springa så långt som möjligt). Nu fanns det ett rekord i The book of alternative records (detta är inte ett “mainstreamrekord”) från Guinness där två tyska herrar 2005 hade sprungit 155km på löpband på 12 timmar. Reglerna var också att man var tvungen att byta löpare varje mil.

Målet blev att försöka komma i sådan form så att vi kan nå 160 km på 12 timmar, och med antagandet att vi kommer hålla ungefär samma hastighet så kommer vi alltså springa 8 mil var. Spring 45 minuter, vila 45 minuter, spring 45 minuter osv. Nu är det bara sex dagar kvar och det känns spännande. Vi kommer samtidigt att samla in pengar till barncancerfonden. Dels på plats där 24 st löpare kommer få chansen att springa med under en timme på löpband vid sidan av mot att de skänker 100 kr. Men också genom att delta i ett spinningpass mellan 18 och 19 där deltagandet kostar 100 kr. Boka ditt deltagande direkt på lokomotion genom att ringa 0455-23070 Vi har också satt upp en insamling här för alla företag som vill sponsra samt folk som vill bidra men inte har chansen att komma förbi söndagen 24 November mellan 8.00 och 20.00. Plats Loko & Motion i Karlskrona. Anmäl dig gärna till Facebookeventet också för löpande uppdateringar under dagen samt nu inför!

Vi blev inbjudna till lokalradion P4 i torsdags där vi resonerar lite inför försöket här. Jag insåg också att den Bucket list som jag skapade åt mig själv våren 2012 faktiskt innehåller två mål som det är möjligt att klara av denna veckan.

1. Slå ett världsrekord (min tanke initialt var att göra detta när jag blir gammal och kan slå ett världsrekord för tex 70-åringar men nu får jag ju chansen att göra det på riktigt).

2. Samla ihop 20 000 kr till välgörenhet genom att genomföra en utmaning. Hjälp mig gärna att klara detta genom att bidra till barncancerfonden i vår insamling eller på plats den 24 November! Kan vi nå 20 000 på en vecka?

Kommer också lägga lite löpande uppdateringar på twitter @christherunner1 för er som vill följa oss nu inför samt på söndag. Så blir det väl en sammanfattning av hur det gick här på bloggen nästa vecka!

Share

The new Iron(wo)man

Jag har haft förmånen att få coacha Cecilia Brindsjö från Ronneby under de senaste sex månaderna. Utvecklingen hon har haft är helt otrolig och för lite drygt en vecka sedan korsade hon mållinjen på Ironman Florida. Håll till godo och låt er inspireras!

Vad var det som fick dig att anmäla dig till Ironman Florida utan att ens ha provat en kortare triathlontävling innan?

Det va att jag ville utmana mig själv på flera plan både fysiskt och mentalt. Tränat hade jag gjort innan men det fanns ingen tanke bakom då. Gjorde det jag tyckte va kul och när jag kände för det. Om jag skulle anta min egna utmaning mot mig själv så visste jag att det skulle krävas lite mer och det va en kittlande känsla. Sedan är min sambo Pär triathlet och har genomfört flera Ironmanlopp och som hängiven supporter växte längtan att själv få genomföra en Ironman.

Ville även se om man kunde träna mycket och samtidigt ha kul och känna glädje inför träningspassen.

Nu i efterhand, var det som du förväntade dig?

Ja i det stora hela var det nog som jag hade förväntat mig. Jag hade kul och kunde se fram emot passen även dom dagar när tex. vädret va dåligt  eller när jag va trött efter jobbet för då fick jag en inre tillfredsställelse att jag fick testa min mentala styrka.

Däremot hade jag inte förväntat mig att simningen skulle bli så tuff eftersom jag inte kunde crawla från början, där va det mycket pannbensträning för att inte ge upp.

Beskriv tävlingsdagen, vilka svårigheter som uppstod och vad som var roligast!

Tävlingsdagen var (nästan) ett  lyckorus från tidig morgon tills jag somnade på kvällen.
Simningen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, vågorna rullade på rätt bra och när starten gick så var vi närmare 3000 personer som skulle dela på utrymmet. Jag hyperventilerade och bröstsimmade nästan 800m innan jag kunde ta till min mentala styrka och börja crawla, så när jag väl gjorde det och sprang upp från simningen och insåg att jag trots allt hade simmat på 1,31h så blev jag så nöjd & glad.
Roligaste är svårt att peka på för allt va bara så härligt, stämningen, volontärerna, solen, publiken.
Vad tänkte du sista kilometrarna in mot mål när du visste att du skulle klara det?
Yes, yes, yes jag fixade detta 🙂 Försökte inte tänka så mycket utan bara njuta av allt innan det tog slut!
Din utveckling som jag har haft förmånen att följa under de sista sex månaderna har verkligen varit helt fenomenal, vad var 1) roligast, 2) jobbigast, 3) mest oväntat och 4) det du kommer värdera mest när du ser tillbaka på ditt år 2012 om några år?
1) Att se mig själv växa med uppgiften
2) Simningen
3) Att jag kunde längta efter dina träningsscheman som ett litet barn innan julafton och att jag såg framemot dom riktigt långa löppassen.
4) Att med vilja och rätt motivation klarar man en hel del och att det handlar egentligen bara om att bestämma sig.
Om du skulle ge några råd till en förstagångs-Ironman, vad skulle det vara?
Ha kul, hitta en mening för dig själv när det känns motigt att träna och belöna dig själv efteråt.
Planera tävlingsdagen så bra du kan men allt kan inte planeras utan vissa saker måste man bara uppleva!
Glöm absolut inte att NJUTA, för oavsett hur tävlingsdagen går så har du gjort en fantastisk insats för att ta dig till startlinjen så gör det med ett stort leende på läpparna!
Har du några nya mål/projekt/äventyr planerade?

Ironman Kalmar 2013!
Share

En omojlig dubbel?

Har du någonsin känt dig sugen på att köra ytterligare en Ironman dagarna efter du precis kommit i mål på din första? Det har i alla fall inte jag. Jag vet inte om Sara Elfving heller var så sugen på att tävla igen den där måndagsmorgonen dagen efter Challenge Copenhagen i augusti i år. Faktumet var dock att hon var anmäld och kommittad till att stå på startlinjen bara sex dagar senare för starten av Kalmar Ironman.

Sara, hur kom du på tanken att genomföra två Ironmanlopp med bara sex dagar emellan?

Det var en olyckshändelse egentligen. Jag hade gjort Challenge Copenhagen 2011 och tyckte det var en riktigt trevlig tävling. Eftersom beslutet om ironmanstatus i Kalmar dröjde och dröjde och startplatserna i Köpenhamn började sina så anmälde jag mig dit. Kort därefter kom beslutet om Ironman Kalmar och efter kort övervägande anmälde jag mig dit också. Möjligheten att få vara med om den första Ironmantävlingen i Sverige inifrån kunde jag inte motstå! Det blev också ett bra mål för säsongen. Jag visste ju att jag klarar en ironmantävling, men att göra två skulle vara okänd mark och lite spännande.
Tränade du annorlunda än du brukar göra inför EN Ironman, t.ex. med fler långlöppass eller långcykelpass på väldigt trötta ben eller mer styrketräning?
Planen var att träna likadant som året innan där jag först byggde en stabil bas med styrka och sedan lade till ganska mycket cykel och löpning. Jag cyklar sällan längre än till jobbet och tillbaka, men det är en bra bas. Löpning får jag genom orienterings- och löpartävlingar. Jag jämförde hela tiden träningsmängden med tidigare år och kände att jag låg helt ok till.
Borde du tränat annorlunda med facit i hand och vad skulle du i så fall kört mer av?
Jag fuskade lite med vinterns uppbyggnad av grundstyrkan, och det blev inte så många cykeltävlingar som jag velat under våren och försommaren.
Beskriv hur tankarna gick dagen efter Challenge Copenhagen!
Hela veckan var som julafton. Jag hade ju tränat för detta och äntligen var den här, det var MIN vecka. Dagen efter hade jag fullt fokus framåt. Framförallt gällde det att återställa vätske- och energinivåer så fort som möjligt! Det är nyckeln till återhämtning.
Hur gick tankarna dagen innan Ironman Kalmar?
Så skönt att vara på plats, så enkelt att bara fokusera på sig själv! Det har aldrig varit så enkelt att packa inför en tävling – jag gjorde bara precis som veckan innan. Hade exakt samma utrustning, bara diskat vissa delar och tvättat andra. Så skönt att inte behöva stirra runt kvällen innan och fundera på om allt var rätt. Jag visste att det var det.
När under loppet i Kalmar insåg du att det skulle gå vägen och hur kändes det då?
Att jag skulle klara loppet visste jag redan från början, frågan var bara hur lång tid det skulle ta. Men med triathlon är det alltid skönt när man får kliva av cykeln och slippa oroa sig för materialhaveri! När jag kommit så långt visste jag, då hade jag så gott om tid kvar att jag hade kunnat promenera maran och ändå ta mig i mål (fast hann springa halva innan kroppen tog slut). Det är en fantastisk känsla att känna att man klarar av det man föresatt sig!
Utmaningen att genomföra två Ironmanlopp inom loppet av en vecka, är det något du skulle rekommendera någon annan att testa och kommer du göra något liknande igen?
Målet var mer än så, återhämtningen under de fem lediga dagarna emellan loppen var den allra viktigaste utmaningen. Jag skulle gärna prova igen bara för att få en chans att rätta till de där små detaljerna som jag kunde gjort annorlunda. Det måste gå att göra bättre. Och i så fall kommer jag att lägga till en plan för tiden efter loppen. Att jag saknade en sådan är egentligen det största misstaget jag gjorde.
Såklart är alla nyfikna på vad du ska hitta på härnäst, har du några planer för nästa säsong?

Det blir ingen likadan dubbel nästa sommar för tävlingarna är lagda dagarna efter varandra. Jag gjorde klassikern -93 och -94 och ska göra den igen nu 20 år senare. Och jag kommer att återvända till folkfesten i Kalmar, denna gång med pressad tid som mål. Jag kommer att gå under elva timmar!

Share

En njutbar Ironman på under 4 timmars träning per vecka (post 2)

Fortsättning på intervjun med Chris Nyroos…del 1 hittar du här.

Har du alltid varit så mentalt stark och har du några tips för hur man bör tänka som förstagångs-Ironman?

Mentalt har jag nog alltid varit stark, men är nog starkare mentalt nu än när jag var yngre.

För min del är motivationen oerhört viktig och att förankra hos sig själv varför jag vill genomföra en Ironman. Genom att skapa en klar målbild är det mycket lättare att motivera sig under träning, även när det är lite tungt.

Alltid prioritera det långsiktiga framför det kortsiktiga och lära sig hantera motgångar. Jag ser aldrig motgångar som ett misslyckande om jag kan dra lärdom av dem. Motgångar kan komma under träning eller under tävling. Det är här du måste ta beslut som ibland kan vara jobbiga, t.ex. att avbryta ett pass eller ett lopp p.g.a. skada.

Lyssna till din intuition och din kropps signaler: är det ofarlig smärta eller är smärtan signal på att något är tokigt, är jag trött eller är det signaler på infektion eller något annat? Oftast så känner vi om något är på tok, men ignorerar signalerna som kroppen ger för att vi vill hålla oss till planen. Detta är helt kontraproduktivt och leder inte till att du presterar bättre. Jag har ett flertal gånger avbrutit pass och vänt hem då jag känt en begynnande infektion i kroppen.

Om du skulle välja ett nyckelpass per sport som uppladdning inför en Ironman, hur skulle de se ut?
När det gäller träningen inför Ironman, så körde jag extremt disciplinerat. För att bygga den aeroba kapaciteten i kroppen, så sprang jag aldrig pass där pulsen låg över 150 slag/min. Detta har nog varit grunden för att jag kunde genomföra loppet med så begränsad träning. Jag följde de teorier som Coach Gordo skriver om och det har hjälpt mig enormt under uppbyggnadsperioden.

Det kanske låter som att träningen blir för lätt när man aldrig springer med puls över 150 slag/min, men som exempel när jag körde 15km löpning, så började jag på 1:18 och slutade på 1:07-1:08, trots att jag höll samma puls under dessa pass. Jag lät alltså kroppen avgöra när farten kunde öka, inte hjärnan. Med dessa pass lärde jag kroppen att arbeta effektivt på en viss puls och jag visste med säkerhet att jag aldrig skulle klara ligga över 150 slag/min i snitt under loppet.

Mina nyckelpass inför Ironman:

  • Löpning – 15km, där pulsen inte överstiger 150 slag/min.
  • Cykel – mina favoriter är två olika typer av trainerpass:
  1. Hög kadens – 110-120 i kadens, stege 1-2-3-4-5-4-3-2-1 min med 1 min vila
  2. Powertrainerpass – 40-60 i kadens, högsta växel och ökande till maximalt motstånd på trainern, 6-5-4-3-2-1 min med 90s vila.
  • Simning – Open Water i olika förhållanden för att vara förberedd även om förhållandena under tävlingen blir riktigt tuffa.

Hur är läget nu och vilka målsättningar har du framöver?
Efter 3-4 år med nedåtgående träningsmängd börjar jag sakta klättra mig uppåt igen. Just nu är det främst löpning och cykling som gäller och till hösten ser jag fram emot att springa Bremen Marthon. Simningen ska jag ta tag i under sommaren med lite Open Water och till hösten träna i bassäng igen. Målet är att återigen ställa mig på startlinjen i Kalmar eller någon annan IM-tävling nästa år…

Share

En njutbar Ironman på under 4 timmars träning per vecka

Som ni säkert märkt fascineras jag av människor (och försöker själv vara en förebild) som lyckas genomföra storartade bragder trots väldigt begränsad tid för träning. Chris Nyroos är en av dessa människor som när jag insåg hur lite han tränade för sin första Ironmansdistanstävling i Kalmar 2007, blev ett naturligt intervjuoffer. Intervjun är ganska lång så splittar den på två posts. Håll tillgodo och sug åt er av tipsen!

Berätta lite mer om din uppladdning och tankar inför loppet?

Loppet började redan ett år tidigare, när jag bestämde mig för att försöka genomföra en Ironman. Redan där och då satte jag upp som mål att jag skulle må bra, både under all träning och under själva loppet.

Må bra-målet innehåller för mig några extremt viktiga ingredienser:

  • Ha kul (det absolut viktigaste)
  • Njut under passen och loppet
  • Var lyhörd på kroppens signaler
  • Anpassa allt efter förutsättningarna
  • Träna smart och effektivt, där träningen planeras efter vardagen, inte tvärtom.

Uppladdningen inför loppet blev inte den bästa, men jag hade under året som gått blivit mentalt stark och förberedd på att aldrig ge upp. Bakgrunden är att jag tre veckor innan loppet drabbades av ischias, med följd av en smärta som strålade ner från skinkan, baksida lår och skenbenet. Ironiskt nog orsakad av något helt annat, nämligen när jag grävde ut en grund till en bod i trädgården hemma.

Två dagar innan loppet var det så illa att jag inte kunde lyfta vänster lår vid vanlig löpning. Den dagen gjorde jag ett sista försök att se om det var någon mening att åka till Kalmar. Jag begav mig ut på en 4km-runda, där jag genomförde något som mer liknar Monthy Python’s Silly Walks, fast springande med vänster ben fladdrande i en konstig. Detta höll på under 3,5km, tills det var 500m kvar och då var det något som hände och helt plötsligt försvann smärtan nästan helt. Hade rundan varit kortare hade detta aldrig hänt och jag hade aldrig ställt mig på startlinjen i Kalmar.

Tankarna inför loppet var att njuta, känna sig stark och ta in den härliga stämningen under loppet. Efter en ganska sömnlös natt stod jag redo på startlinjen en tidig lördagsmorgon.

Vad är det bästa och värsta minnet från loppet?

Jag börjar med det värsta minnet under loppet och det var innan första vändningen på löpningen, vilket är vid 7km, där ischiasen började göra sig påmind och jag var tvungen att stanna för att stretcha. Under ett antal kilometrar fick jag om vartannat stanna och stretcha samt springa, men med tiden kunde jag fortsätta springa utan några problem.

Det bästa minnet är den helt underbara känslan när insikten slår till att jag kommer att klara detta och den infann sig någon kilometer ut på det sista varvet under löpningen. Under hela det sista varvet kände jag mig stark och kunde springa med bra fart. På slutet passerade jag ett antal medtävlare och kunde på relativt pigga ben passera mållinjen med en enorm känsla av glädje och energi.

Hur såg din uppladdning ut?
Min träning under ett år inför loppet: Träningstid i snitt 3:50 timmar/vecka
Löpning:

  • Snitt 13 km/vecka (30 km/vecka under 2007 innan loppet)
  • Maxlängd 22 km varav 4 pass över 20 km
  • Standardpass 15 km 88% av tiden i pulszon medel eller lägre, 12% i pulszon hög, totalt 96 pass

Cykling:

  • Snitt 36 km/vecka
  • 120 km max, 1 pass över 100 km, 99% i pulszon medel eller lägre, 1% i pulszon hög totalt 46 pass

Simning:

  • Snitt 1900 m/vecka, max 3200 m, totalt 40 pass

Fakta under loppet
Snittpuls: 125 slag/min
Maxpuls: 149 slag/min

Sluttid: 12:46:46 (hh:mm:ss)
Simining: 1:30 (hh:mm)
Cykel: 6:29 (hh:mm)
Löpning: 4:37 (hh:mm)

Share

En mästare på triathlonväxlingar

Ett sätt att tjäna “gratis tid” eller en stunds återhämtning. inställningen till triathlonväxlingar är olika beroende på vem du frågar. Men om du har någon sorts tidsambition med din triathlontävling är det värt att ställa frågan: “hur kan jag på lättaste sätt kapa tid och därmed förbättra mina chanser att klara mitt mål”? För de allra flesta finns mer tid att hämta i att optimera sina växlingar snarare än att uppgradera till bästa hjulen, dyraste våtdräkten eller en tempohjälm. För det är totaltiden som räknas, och inte de inidividuella sträcktiderna. Man kan också (vilket jag också gjort vid några tillfällen) göra växlingarna till en match i matchen. Fredrik Hallsten lyckades så bra med sin “match i matchen” under Ironman Hawaii 2011 att han sopade banan med alla proffs och age groupers utom fyra. Betänk då att de proffs som slog Fredrik antagligen hade sin växlingsplats närmare cykel-exit och slapp alltså springa speciellt långt med sina cyklar (vilket går långsammare än att springa långt med våtdräkt). I mina ögon är Fredrik en världsmästare på växlingar, och jag ville såklart ställa några frågor om hans tankar kring det. Hoppas ni kan plocka upp ett par tips så att ni också kan ta kontrollen över den där gratistiden som kan betyda skillnaden i jakten på ditt mål.

Du hade den 5e snabbaste växlingen av ALLA (inkl proffs) på Ironman Hawaii
2011. Var det ett delmål redan innan loppet att försöka vinna denna match i
matchen?

Nja, jag vet att jag är snabb på växling i Ironmansammanhang och att snabbaste sammanlagd växlingstid brukar få viss uppmärksamhet i samband med prisutdelningen. Och då jag inte bedömde det som jag hade någon chans till en
framskjuten placering i klassen så bestämde jag mig för att lägga lite extra
krut på just växlingarna. Sedan så är det ju faktiskt så att växlingarna ingår
i den totala tävlingstiden, så precis som jag jagar sekunder i simning, cykel
och löpning så gör jag det även i växlingsområdet!

Tränar du mycket på växlingar eller har du helt enkelt en väldigt bra strategi
som du vet fungerar?

Det har väl hänt att jag cyklat runt huset ett varv för att sedan direkt byta
till löpskor och sen tillbaka gång på gång vid något tillfälle, och när jag kör
brickpass så försöker jag få till ett snabbt byte, men nyckeln till framgång är
nog att vara fokuserad, strukturerad och förberedd i växlingsområdet. Det är
bra att memorera växlingsområdet med in- och utgångar och var ens plats är.

Några speciella tips till dem som vill kapa tid under sina växlingar?

Gå den tänkta vägen genom växlingsområdet innan start. Ha så få saker som
möjligt i växlingsområdet. Cykelskor med kardborrelåsning som sitter fast på
cykeln hela tiden samt löpskor med gummisnoddssnörning. I Ironmansammanhang så
har man växlingspåsar med sin utrustning som hänger på stora ställningar eller
ligger sorterade i högar. Alla påsar är likadana sånär som på en lapp med
startnummer, då kan det vara bra att sätta på en extra markering på sin påse.
En bit snitsel eller tejp vilket gör den väsentligt mycket lättare att hitta.

Känslan när du tittade på topplistor från olika delsträckor under loppet (inkl
växlingar) från Ironman Hawaii och såg ditt eget namn bland proffsens långt
före övriga Age Groupers?

Jo men då blev man väl allt lite glad! Sen börjar man ju fundera på vad man
kan förbättra, konstigt att man aldrig kan vara riktigt nöjd!

Share

Från 150kg till Ironman

Nästan alla har olika sätt att trilla in i löp- och triathlonträsket, men för Patric Kalnins handlade det mer om överlevnad till en början än självförverkligande. Han har gjort en imponerande resa hittills som jag har fått förmånen att till viss del bevittna och än är det inte slut. Något som började som en önskan att kunna bli gammal med sina barn, har utvecklats till en livsstil och är beviset för att bara man bestämmer sig för något så är ingenting omöjligt. Here we go…och blir du sugen på att veta mer, gå in på hans välbesökta blogg.

Din resa från soffpotatis (ursäkta uttrycket) till triathlet och långdistanslöpare är en av de mer inspirerande historierna jag har mött på nära håll. Vad var det som fick dig att ta första steget, och vad var det som lockade med löpning och triathlon?

Jag vaknade upp en julmorgon 2009 och ställde mig på vågen och såg att det stod 150 kg på den. då fick jag en liten chock och tänkte “nä nu #+&%#, vad är detta? Om jag fortsätter på detta viset så kommer inte jag att få uppleva mina barns uppväxt.” Envis och tjurskallig som jag är så började jag att äta enligt GI, men det var inte så framgångsrikt som planerat och jag skrev då in mig på xtravaganza och började med att träna och äta rätt. Kilona rasade och motivationen var då på topp. Ju lättare jag blev och ju mer jag tränade desto lättare blev det. Att det blev triathlon var mest slump. När jag började löpa så visste jag ju inte något om detta så jag bara sprang och sprang, längre och längre. Och givetvis så kom då ett par bakslag som ömmande benhinnor och så. Då började jag att alternativträna med att cykla. Detta var ju också stenkul. Sen blev det lite simskola av bara farten och där kom jag in i triathlons förtrollade värld.
Var det många i din omgivning som sa till dig att vad du drömde om och siktade mot var omöjligt och hur bemötte du det?

Nej faktiskt inte. Fick en massa stöttning. Sen var det såklart kul att höra alla komplimanger allt eftersom man gick ner i vikt. Efter ett tag så kom givetvis de missunnsamma och avundsjuka människorna fram. Men jag vet hur man ignorerar folk och den mentala träningen har hjälpt mig massvis med gånger att ta rätt beslut och att umgås med “rätt” personer.
Vad är det roligaste med uthållighetsträning som livsstil? Och vad är det jobbigaste?

Det roligaste är nog den biten med att pressa sig till det yttersta och tro att man inte orkar mer men har ändå lite mer att ge. Just känslan efteråt att vara helt uttömd är en riktigt skön känsla. Det jobbigaste är nog att motivera sig till att fortsätta dag efter dag, timme efter timme och att sätta upp mål och kanske bara nå en bråkdel av dem. Men med ett tjockt pannben så klarar jag en massa motgångar så länge det bara kommer en framgång då och då.
Dina barn måste vara stolta över det du åstadkommit hittills, hur har de reagerat på din livsstilsförändring?

Dom säger ganska ofta att de fått en ny pappa, en pappa som är med och spelar fotboll, simmar, springer och cyklar. Inte han som bara fixar fikat för han inte orkar röra på sig.
Vilken prestation är du mest stolt över?

Två olika faktiskt. Den första är blodomloppet 25 maj 2010. Jag sprang 5 km för första gången i mitt liv och klarade det. Mäktig känsla vid målgången när tårarna sprutade.

Den andra är att jag lyckades genomföra en halv-ironman i Sövde sommaren 2011 under 7 timmar. Jag hade förberett mig mentalt och fysiskt för en järnman i Kalmar men massa olika saker satte stopp för det och jag tränade på och så dök detta tillfälle upp. Det var bara några få i min närhet som visste om att jag skulle dit. Men när jag linkade i mål stod klockan på 6:57. Riktigt häftig känsla.
Hur ser de närmaste åren ut, vad drömmer du om och vilka mål siktar du mot?

Mitt stora mål i den absoluta närtiden är att vara med i en SUB10-grupp och köra Vätternrundan samt att åka till Sövde och försöka kapa 45 minuter på tiden från förra året.

Mål som ligger lite längre fram i tiden är givetvis att genomföra en Ironman då helst i Kalmar. Springa ett maraton samt vara med i någon fulldistansare utomlands.
Dina tre bästa tips till soffpotatisar som känner att livet har mer att ge men som inte vet hur de ska kunna ta första steget?

  • Erkänn – ljug inte för dig själv. Se dig i spegeln med ärliga ögon. Är det den du vill vara på andra sidan?
  • Klubb/förening- gå med i en klubb/förening, inte för att du ska tävla/träna mot någon utan MED en massa vänner och bli inspirerad samt att inspirera andra.
  • Om du behöver någon som sparkar dig i rumpan, se till att skaffa dig en
    rumpsparkare då. Livet blir mycket lättare då. Jag har fått massor med
    rumpsparkar, men jag har delat ut minst lika många själv. Jag får ofta höra att jag inspirerar folk att ta det där första jobbiga steget, det känns jättebra att få vara med i den processen.
Share

En sann Ironman ger aldrig upp

En av Blekinges mesta Ironmans (9 slutförda lopp) och en av mina allra bästa triathlonkompisar Pär Fransson, genomförde Ironman Hawaii 2011 på ett bragdartat sätt trots att kroppen sa ifrån rejält flera gånger under resans gång. Här kommer lite inspiration för er som någon gång funderar på att ge upp under ett lopp. Finishing is for winners, quitting is for losers, eller vad säger ni? Tack för inspirationen Pär.

Du genomförde Ironman Hawaii 2011 efter ett imponerande kvallopp på Ironman France tidigare under året. Hur kändes det att höra sitt namn ropas upp på slotallokeringen efter loppet i Nice?

Målgången i Nice var lite av en besvikelse då den reviderade planen var att köra under 9:43 för att ha en bättre chans att kvala. Nu blev tiden 9:52, ingen dåligt tid men ändå. Originalplanen var 9:30 men den ändrades redan i mars. Jag var inte i den formen jag hade planerat, framför allt cykelformen var inte så bra som jag hade planerat för, pga av en exceptionell långdragen förkylning under januari till mars. Det var ingen som trodde jag skulle kvala då, men mitt mål kvarstod och träningen flöt på klockrent från början av april. Jag hade en bra träningsperiod bakom mig okt-dec utan det hade det inte gått. 

Slotallokeringen var grymt nervkittlande och svettig. Vi satt i stekande sol i över 90 minuter om jag minns rätt. Jag vågade inte tro att jag skulle tilldelas någon slot då jag kom på 13:e plats och det fanns 8:a slots i M35 (den största klassen med ca 650 startande). Men det gäller att ha tur också. Ett före detta proffs samt några “hemmaåkare” (fransmän) dök inte upp, och när det var alldeles tyst när de ropade upp 11:e man, då började det kännas väldigt väldigt rätt, sedan nummer 12, och sen nummer 13 – YEEESS!! Sen firade vi med champagne!

Dagen på Hawaii gick inte helt enligt planerna och vi som följde dig satt hemma och var oroliga, vad hände?

Jag hade problem från början av september med oförklarlig feber och värk i kroppen, veckor senare följt av andningsproblem märkligt nog bara under löpträning direkt efter cykelpass. Läkarbesök och blodprov visade inget onormalt. Slutsats övertränad och efter en veckas lättnad så började allt kännas väldigt bra. Innan vi åkte till Hawaii så var simformen bättre än någonsin, cykelformen bra och löpformen mycket bra. Två dagar innan start, var jag sängliggandes med huvudvärk och illamående halva dagen. Ovetande om vad orsaken vad så drog vi slutsatsen att det var problem med anpassningen till värmen. Provsimmade lite på fredagsmorgonen och det kändes väldigt bra så det fanns aldrig någon tanke på att inte starta. Väl på tävlingsdagen 20 min in på simningen blev jag väldigt sjösjuk, jag gick över till bröstsim men det hjälpte inte. Simningen tog rekordlånga 1:38 och när jag kom upp var jag likblek av fotona att dömma. Första milen var lite skakig och kraftlös men väl uppe på Queen K så kändes allt bra igen. Sista tre milen på cyklingen började jag bli orkeslös igen och det kvittade att jag åt, drack och slog av på farten. Löpningen var nog den sämsta någonsin i känslan. Det fanns ingen kraft i kroppen men ändå gick första 16 km inne i stan med 5:30 tempo, vilket i sig är väldigt långsamt men med omständigheterna rätt ok ändå. Det var rätt svårt att behålla något fokus. Väl uppe på favoritvägen Queen K så började det gå riktigt fel, varken fokus eller kraft och jag gjorde det jag aldrig får göra under en Ironman, jag gick. Illamående som jag försökte balansera med saltkapslar, sedan yrsel, sedan av någon anledning stannade jag vid vätskestationen innan Engery Lab. Jag har igen tydligt bild av vad som hände men jag satt mig i en stol, sedan blev jag bara sämre o sämre. Efter en timme i sjukvårdbil blev jag ivägsläppt igen, då var jag så pass att jag kunde gå, men springa var aldrig aktuellt. Klockan var då runt 19 så det var fem timmar tills målet stängde så givetvis måste man försöka bli finisher på en av världens mest mäktigaste tävlingar. Strax efter 21 gick jag i mål. Lite komiskt så här i efterhand är att vi skämtade om att det stod i tävlingsreglerna att man skulle ha reflexer på skor och kläder. Varför det, jag kommer ju gå i mål runt klockan 17. Men aj aj vad fel man fick.

Vad var det nu som hade hänt? Jo det tog några veckor att förstå det fullt ut. Jag hade en infektion orsakad av en visdomstand sedan början av september, utan att känna någon symptom i tanden förrän drygt en vecka efter tävlingen. Infektionen påverkade balanssinnet (sjösjuka) och sänkte prestationsförmågan några procent, tillräckligt för att köra slut på mina krafter långt innan vad som annars är normalt. Sedan känner jag att jag inte fick en perfekt uppladdning, men om det hänger ihop med att jag var hängig och sängliggandes eller om det hade med något annat vet jag inte. Sjösjukan fortsatte under bassängsimpassen hemma i sverige även efter att jag dragit ut tanden, då det tog några dagar innan infektionen gått ur kroppen. Efter det har jag inga men av tävlingen tack och lov. För man ska aldrig träna eller tävla med infektion i kroppen.

Att ta sig i mål efter alla motgångar under loppet var starkt, hur tänkte du för att orka fortsätta?

Jag tror att min erfarenhet och bakgrund just i detta fallet gjorde det väldigt enkelt för mig att kunna motivera sig. Jag har brutit två ironmantävlingar under mina första år så jag vet hur tråkigt det är. Jag har också drömt om denna tävling sedan 13 års ålder så mentalt var det aldrig en fråga att bryta. När man blir liggandes/sittandes under ett lopp hinner man tänka en del, och i mitt fall var svaret lika enkelt som självklart. Inget kan få mig att kliva av banan förrän målet stänger, jag har gått om tid. Sista delen av loppet var väldigt fantastisk, att få gå i mörkret, med de som är äldre, mindre tränade eller av någon anledning haft en kass dag. Det är något som jag sett på video från tävlingen många gånger, och förhoppningsvis var det enda gången jag gjorde det, så det gällde att passa på att njuta. Lite som Julie Moss, fast jag lovar, jag gick spikrakt, förutom över mållinjen då jag tar några snesteg och skrämmer en funktionär, se min målgångsvideo om den nu ligger kvar på youtube.

Hur viktigt är det att ha backupplaner inför ett lopp om inte allt går enligt huvudplanen?

Ha aldrig en plan b. Den tar fokus från plan A, den du ska leverera. Behöver jag ta till plan b så är det ändå ett mindre bra resultat jag kommer göra så jag tar risken att ta fel beslut. Risken att ta fel beslut minskar med erfarenheten och jag gör ofta en riskanalys av loppet långt innan, för att kunna ha en enda plan.

Med några månaders reflektion, hur skulle du beskriva Ironman Hawaii med 3 ord?

Obeskrivbart! Obeskrivbart! Obeskrivbart! Man måste kvala dit, gå i mål och uppleva allt runt om kring för att fatta vad jag menar, det går inte att beskriva.  

Kommer du åka tillbaka?

Ja 2013. Jo, nu är de ju väldigt svårt att kvala så helt säker kan man aldrig vara. Jag ska köra Ironman Florida i november. En bana som av mina tidigare resultat inte passar mig, med svenska förhållande runt 20 grader och flack cykling. Jag skiter dock i vädret enligt Rikard Åsanders devis, om ni känner honom, och fokuserar på att utveckla min cykling istället. Just nu har jag varit skadad efter en krasch på skidor i alperna sedan sex veckor så jag hoppas komma igång på allvar snart.

Share