Kullamannen – drömloppet

Jag sprang mitt första Kullamannen 100 miles 2018. Då handlade loppet om att överhuvudtaget ta sig i mål. Petter Restorp som vann kändes som en person från en annan planet. Jag var typ 8h efter honom men var stolt över min första Kullamannenring! Jag lärde mig mycket och körde igen 2019. Nu slutade det med en 4e-plats men fortfarande många timmar bakom vinnaren Magnus Rabe. Men för varje iteration lärde jag mig nya saker som skulle komma att bli värdefulla i år. 2020 pandemiversionen Dark Trail, 3a en bra bit efter bla Jonas Buud. 2021 3a och nu lite närmare vinnaren. 2022 100km istället och ytterligare en 3e-plats. 2023 den episka megastukningen som förpassade mig till röntgenavdelningen på Helsingsborgs sjukhus. 2024 med alltmer internationell konkurrens slutade med en 4e-plats. Med i stort sett hela svenska 100-mileseliten på plats och flera högt rankade internationella löpare startade jag som 10e-rankad i år. Chansen till vinst kändes ytterst liten men även små chanser är värda att satsa på!

Sprang i en stor klunga i täten de första 12 km till Mölle. Sen körde jag mitt egna tempo på berget för att undvika stukningar eller andra olyckor. I Mölle efter 33 km låg jag 7a fem min från täten. Allt kändes toppen och jag njöt av mörkret och att loppet jag väntat på äntligen var igång.

Nu började jakten. Jag tog två placeringar (inkl gröna kepsen) på vägen mot Arild och mellan Svanshall och Råbocka kom jag ifatt Elov. Vi delade några mil vilket var kul! Mindre kul var att vi kom ifatt Wille som tvingades bryta här pga ett fall och djupt sår.

I Råbocka fyllde jag vatten snabbt och stack ut och fick lucka till Elov. Out of sight out of mind blev mitt mantra under en stund och jag tryckte på ganska hårt en stund. Framför fanns nu Jacob och norrmannen Tobias. I Råbocka hade de haft fem minuter på mig och Elov. Men redan i utkanterna av Ängelholm såg jag Jacob och kom ifatt och förbi. Och vid Stora Hult såg jag första gången norrmannens rygg. I Förslöv passerade jag även honom.

Att vara i ledning redan halvvägs in i loppet var verkligen inte ett scenario jag hade räknat med. Nu var det jag som var den jagade. Jag gjorde mitt bästa för att skapa lite lucka in till Båstad aid. Men jag såg en pannlampa då och då där bak. Senare fick jag reda på att det var Jacob. Men väl i Båstad hade jag fått en lucka på 15 min. Dags för de sista 53 km. Tack vare sms från Anna Carlsson fick jag reda på att Gröna kepsen var den som gick starkast och snart var han ifatt Jacob och jagade mig! Glappet gick från 25 till 21 till 15 min. Jag kände mig inte säker förrän vid vändpunkten i Norrvikens trädgård. Sista fyra km kunde jag inte riktigt ta in att jag var på väg att göra det osannolika och faktiskt till slut lyckas vinna Kullamannen. Segermarginalen blev till slut 16 minuter.

Det är verkligen en dröm som går i uppfyllelse. Något jag drömt om på många träningspass genom åren. Men aldrig tagit förgivet att det någonsin skulle hända. Jag fyllde nyss 45 och de flesta jag tävlar mot är minst 10 år yngre. Men nu vet jag att Petter Restorp inte var från en annan planet. Och det är inte jag heller. Det tog mig 8 försök och extremt många timmars träning för att nå hela vägen. Men det gick. Nyp mig i armen. Det gick!

Stort tack till alla som hejat, grattat och skrivit en massa fina ord. Det betyder massor 🙏 ♥️

Om du vill höra ”den långa” versionen så spelade Prestera Mera in en podd med mig några dagar efter målgång. Den hittar du HÄR eller i valfri poddspelare. Och att vara med i en artikel av iRunFar känns ju också lite coolt 🙂