Mark Allen – vikten av förebilder #1

Något jag ofta lyfter fram som en framgångsfaktor oavsett vad man strävar mot är vikten av att hitta förebilder. Ofta kan man inte till 100% identifiera sig med en enskild förebild utan får plocka några saker från varje person. I vissa avseenden är både mina föräldrar, min farmor, mormor, morfar, fru och mina barn förebilder. Men när det gäller uthållighetsidrott har jag länge sett upp till speciellt tre personer. Mark Allen, Chris Mc Cormack och Dean Karnazes.

När jag 2007 upptäckte sporten triathlon och anmälde mig till min första Järnman fastnade jag snabbt för tankesättet och prestationerna hos Mark Allen. Med sex vinster från Ironman Hawaii (1989-1995) och ett annorlunda mindset med en mycket mer holistisk syn på prestation och hälsa än många andra, hade jag hittat en ny förebild. Genom åren har jag insett vilken roll en förebild kan spela även om det är en person som man aldrig träffat. Mark var en av de första att coachas av Phil Maffetone som vid det laget precis hade kommit fram till att strikt aerob träning under basperioden var en nyckel till topprestation på långa lopp som Ironman. En princip som jag tidigt anammade och som funkat väldigt bra och som numera ofta går under benämningen lågpulsträning. Mark hade också stor hjälp av en mexikansk indian/shaman för att kontrollera den mentala utmaning som en Ironman innebär. Han var den första proffstriathleten att bemästra konstycket att helt stänga av sina tankar när det blev jobbigt och gå in en bubbla där bara nästa armtag, cykeltag eller steg var det enda som låg i fokus. Mark hade förmågan som ingen annan att helt och hållet stanna i nuet utan att tänka på eventuella scenarion. Det var ganska lätt att identifiera sig med en löpstark triathlet (Mark har fortfarande löprekordet på Hawaii (2.40)) eftersom jag till en början var relativt dålig simmare och cyklist och alltid fick satsa på att ha en av de snabbaste löptiderna för att prestera bra i mina tävlingar.

mark allen

Mitt jobb som affärscoach tog mig till San Fransisco och Silicon Valley förra veckan och av en tillfällighet upptäckte jag att Mark Allen skulle hålla en liten föreläsning och boksignering där medan jag var i närheten. Så för en knapp vecka sedan fick jag chansen att träffa Mark i egen hög person, ställa ett par frågor och få en bok signerad. Faktiskt ett stort ögonblick som gav ny inspiration. Jag insåg återigen vikten av att ha förebilder. Jag frågade Mark vad han drömmer om numera och vilka mål han har kvar i livet. Efter att ha tävlat i simning i 12 år och triathlon i 15 år och vunnit allt man kan vinna kände han sig färdig med tävling. Han svarade att det han värdesätter allra mest numera är att varje dag kunna ha balans mellan någon form av fysisk aktivitet (surfing, löpning eller styrketräning), någon form av kreativt projekt (skriva bok är ett exempel) och jobb i form av coaching för att ge tillbaka lite till sporten med all erfarenhet han samlat på sig. Jag tyckte det var uppfriskande att en så pass högpresterande och målinriktad person faktiskt värdesatte det som kan låta som de enkla sakerna i livet. Men balans i livet är inte en självklarhet i dagens samhälle och jag gillar verkligen att han satte fingret på att det är ett mål värt att sträva mot mer än något annat.

Något som jag gillat hos Mark är att han tidigt lärde sig att träna och tävla mer på känsla än med tekniska hjälpmedel som wattmätare, pulsmätare och olika tester. Att kunna låta känslan styra tempot och hur hårt han körde snarare än specifika förbestämda nivåer ledde honom till många överraskande segrar. Mark berättade specifikt om ett tillfälle under Ironman Hawaii 1995 där han efter att ha vunnit tävlingen fem gånger och egentligen var ganska nöjd med det, lyckades ladda om mentalt efter att ha legat 13 minuter efter Thomas Hellriegel i T2, slängde sin pulsmätare i växlingen och körde resten av tävlingen på ren känsla. Ett steg åt gången. Vad som verkade omöjligt, även för Mark, förvandlades till en överraskande sjätte seger och Mark säger idag att det var för att han vågade kasta pulsmätaren och springa helt på känsla som det var möjligt. Samt att han lyckades stanna i nuet och fokusera på ett steg åt gången.

”Giving up is turning your back on possibility before you finish sculpting it into the perfect form your vision saw it to be when you embarked on the journey” Mark Allen, The Art of Competition, 2014.

Faktum är att jag även lyckades träffa Dean Karnazes i San Francisco. Mer om detta inom kort. Tills dess. Fundera igenom vilka förebilder du har!