Inlägg

Omöjligt är bara möjligt med ett O framför!

Gunder Hägg var under sin karriär en av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika löpare. Han slog sexton världsrekord under åren 1941-1945 och blev en världskändis. En av de mest populära distanserna på den tiden var en engelsk mil (mile) dvs 1609 m. Gunders världsrekord på 4.01.04 stod sig ett bra tag, och just fyraminutersgränsen var en av de mest mytomspunna omöjligheterna i löparkretsar. Det fanns läkare som sa att det var fysiskt omöjligt och antagligen dödligt att försöka springa en mile på under fyra minuter. Många försökte men ingen lyckades knäcka denna mentala låsning. För faktumet att det var just en mental låsning (och inte en fysisk omöjlighet) bevisades 1954 när Roger Bannister var den första att spränga denna drömgräns. Som ett bevis på hur dedicerad han var sitt mål att springa på under fyra minuter, var en av de första sakerna han slogs av efter målgången faktiskt att han fortfarande levde.

Det var många som hade avfärdat det han just gjort som omöjligt och direkt dödligt så vem kan klandra honom för känslan att han just genomfört något som faktiskt kunde ha kostat honom livet. Passionen i att vara villig att offra sitt liv för att nå sin fulla potential är ju värd en lång bok i sig, men det var inte syftet med denna historia. Syftet förstår vi om vi tittar på vad som hände efter att Roger Bannister hade gjort det till synes omöjliga. Inom loppet av några månader hade ytterligare en handfull personer gjort det omöjliga. Roger Bannister hade bevisat att begreppet omöjligt faktiskt bara satt i huvudet och inte i den fysiska kapaciteten. Några år senare fick vi en svensk löpare, i form av Dan Waern, som också lyckades genomföra den sk drömmilen. Och idag har Anders Gärderud det svenska rekordet på 3.54 medan världsrekordet av Hicham El Guerrouj lyder 3.43.13. Är dessa herrar supermänniskor? Hade du frågat idrottsexperter 1953 hade de svarat ja. När vi med facit i hand nu kan se tillbaka på denna episod kommer vi nog till en annan slutsats. Passion, drivkraft, hårt jobb men framförallt en vägran att acceptera det som av samhället ansågs omöjligt, var nycklarna till genombrottet som inspirerat ett antal människor till att sträva mot det omöjliga genom åren sedan dess.

2006 anordnades loppet Ö till Ö i Stockholms skärgård för första gången. Vad som började som ett vad på en bar (har ni hört den förut i samband med Ironman Hawaiis födelse?) mynnade ut i en hardcoretävling för de absolut tuffaste personerna man kunde hitta inom Sveriges gränser. Triathleter, militärer, multisportare och några andra tokiga människor. Upplägget var helt galet. Att ta sig från Sandhamn till Utö med kroppen som enda redskap (även om vissa flythjälpmedel var tillåtna). Runt 65 km löpning och minst 10km simning. På en och samma dag. Kraftprovet visade sig så övermäktigt att (tror jag) bara ett lag tog sig i mål. En omöjlighet att driva vidare som tävling. Eller? Hur skulle det någonsin kunna gå att bygga en tävling kring en omöjlig utmaning som inte ens de tuffaste lyckades ta sig igenom? Men viljan fanns att ge det en chans till. Tacka Mats och Mikael för det. 2007 var det en handfull lag som tog sig igenom, och med den nya regeln att en militärcykel fick användas på Ornö (den längsta löpetappen på 17km som nu blev cykeletapp) lyckades arrangörerna bevisa att det faktiskt inte var omöjligt för vanliga dödliga att genomföra tävlingen. 2010 när jag hade förmånen att få ge mig på denna ”omöjlighet” tillsammans med min kompis Rikard, valde man återigen att gå tillbaka till ursprunget och utesluta cykeln som hjälpmedel vilket innebar att formatet var samma som 2006 då bara ETT lag tagit sig i mål. Skillnaden satt dock i våra huvuden. Åren med cykel hade gjort att fler och fler lag hade tagit sig i mål och det som 2006 varit omöjligt blev nu helt plötsligt möjligt för elitmotionärer som oss. Det hade ju varit möjligt hela tiden men vi hade bara inte insett det. Efter en tuff men otroligt häftig dag som jag aldrig kommer glömma, tog vi oss i mål på tionde plats. Jag tror att minst 80 av 100 lag gick i mål och därmed lyckades med det omöjliga.

En av böckerna som ligger i min hög av olästa böcker är 1:59 – The sub 2 hour marathon is within reach. Denna omöjliga, omänskliga drömgräns som många av dagens löpare fortfarande bedömer omöjlig börjar alltså väcka intresse. Nuvarande rekord ligger på 2.02.57 (Dennis Kimetto, 2014). För bara några år sedan ansågs Haile Gebrselassies 2.03.59 från 2008 oslagbart. Ända tills det 2011 slogs. Idag har det slagits ytterligare två gånger. Vad är omöjligt när det gäller marathon? Och vilka superkrafter krävs för att springa under 2 timmar? Frågar du mig så är den absolut viktigaste superkraften att kunna stänga av vad alla förståsigpåare tror om möjligheterna (eller bristen på möjligheter) och lita på drivkraft, passion, minutiösa förberedelser och att ta chansen när optimala förhållanden uppstår. Om det är något vi ska lära av historien så är det väl just att ordet omöjligt bara är ett möjligt med ett O framför.

Hur hittar vi det där ”Oet”? Att använda ordet känns istället för är när vi pratar om vad som verkar omöjligt för oss är en nyckel. Att våga sträcka sig så långt som att inse att omöjligt faktiskt är en känsla och inte ett faktum är första steget. Att sedan börja röra sig i rätt riktning är steg två. Och att omge sig med människor som inte ser ner på dig för att du gör något som ändå inte kommer lyckas är steg tre. En av mina absolut största drivkrafter i livet är att visa för mig själv och andra att mer än vad vi tror är möjligt. 2007 när jag genomförde min första triathlontävling på sprintdistans kändes en Ironman omöjlig. Ett år senare när jag korsade mållinjen efter nästan 10 timmars Järnmanstävlande visste jag inte längre vad jag skulle tro. Tårarna rann när jag kramade min fru efter målgång. Mitt eget påhittade glastak för vad som var möjligt var sönderslaget. Jag insåg att det här skulle få konsekvenser för mitt egna paradigm för mitt liv i stort. För alla begränsningar jag tidigare hade haft på mig själv. På sättet jag hanterade ordet omöjligt. Men även om den dagen blev en aha-upplevelse krävdes det ett antal år, tävlingar och andra livshändelser innan jag vågade tänka tanken att (nästan) ingenting är omöjligt. Det ligger så långt från vad skolan fostrat oss in i. Friheten och kreativiteten som vi hade som barn har under årens lopp boxats in i vad samhället och folk runtomkring tyckte borde vara möjligt för oss. Det är inte så konstigt att vi lagt till det där Oet till vad som för ett barn känns som 100% möjligt. Apropå barn.

Tom Schaar var 12 år gammal när han 2012 var den första i världen (!!) att sätta en 1080 (3 varv) på skateboard. Kolla filmklippet och notera glädjen i hans ögon. Några månader tidigare hade han satt en 900 för första gången. Något som några år tidigare setts som en omöjlighet (900 alltså) tills legenden Tony Hawk lyckades bevisa att Oet framför möjligt bara satt i huvudet och i träning. Efter Tonys lyckade 900 började fler och fler av världens skateproffs genomföra tricket, och det tog alltså bara några år innan en 12-åring kom till en nivå som tidigare ansetts omöjlig även för de bästa proffsen i världen. Tom Schaar anammade tankesättet att ingenting är omöjligt, vilket resulterade i världens första 1080. Vad lär det oss om livet när en 12-åring genomför det som för världens bästa verkar omöjligt?

Den 14 oktober 2012 höll 8 miljoner livetittare på youtube andan. Under mer än fyra minuter föll Felix Baumgartner från en kapsel 39000m upp (i stratosfären) ner mot jorden. Trots att han började snurra lyckades han få kontroll på sitt fall och stabilisera sig. Med de numera klassiska orden ”I´m going home now” genomförde han vad som ingen sedan 1960 ens försök drömma om och som många ansåg var omöjligt och direkt dödligt. Under flera år hade han drömt om att slå detta världsrekord och bli den första någonsin att bryta ljudvallen utan att vara inkapslad i ett ”fordon”. Stratoshoppet var inte första gången Felix försökte sig på det omöjliga. 2006 lekte han med det omöjliga på Turning Torso. Men detta var på en annan nivå. På vägen mot sin dröm mötte han många skeptiker och var nära att ge upp vid fler tillfällen. Halvvägs in i projektet tog rädslan över och Felix var beredd att kasta in handduken. Man kallade då in en av världens bästa mentala coacher som lyckades få honom att övervinna sina fobier, rädslor och förstå att Oet framför möjligt bara satt i Felix huvud. När Oet framför möjligt hade tagits bort öppnades en ny spelplan för fallskärmshoppare med ekonomiska muskler att genomföra en liknande bedrift. Alan Eustace som till vardags är vice VD på Google visade att det inte bara var en engångsföreteelse eller exklusivt för supermänniskor när han slog Felix världsrekord med ett hopp från 41000m.

För mig är det oerhört inspirerande att läsa och lära av dessa historier. Även om det jag gör då och då är på en annan nivå försöker jag hela tiden bevisa för mig själv att det är jag som kontrollerar Oets vara eller inte vara. Att två halvbra elitmotionärer kan slå världsrekord i löpning. Det låter ju helt omöjligt. Eller? Att aldrig ha sprungit mer än 11 mil på en och samma vecka och i snitt legat kring 4 mil i veckan (+sim- och cykelträning) till att genomföra ett löplopp på 16 mil. Det låter ju också omöjligt. Eller?

Låt oss anamma barnens fritänkande, ifrågasätta ifrågasättarna, flytta våra glastak och våga tänka det där som vi innerst inne drömmer om. Kanske kan det du anser vara omöjligt faktiskt visa sig möjligt. Oavsett om det är du eller någon annan som bevisar det först. Det där stora Oet kanske kan bli ett litet o och sedan plötsligt hittar vi det inte längre.

Willpower – hur kan vi träna vår viljestyrka för att nå mer framgång?

Som den hobbypsykolog jag är (efter att ha läst 70% av en kandidatexamen kan jag inte titulera mig något annat) älskar jag böcker som sätter fingret på förklaringsmodeller och analys av vårt mänskliga beteende. Speciellt om det är relaterat till motivation, drivkraft, viljestyrka eller något annat som i stor utsträckning påverkar hur väl vi lyckas i livet. En av de athleter jag har haft förmånen att leda under de senaste nio månaderna överaskade mig med en bok jag hade missat, men som jag nu har lusläst. Hon tävlar för övrigt i helgen i Ironman Nya Zealand. Håll tummarna. This blog is for you Johanna!

Kelly McGonigal forskar på Stanford på just ämnet Willpower och det är framförallt vissa forskningsresultat som beskrivs i boken The Willpower Instinct som jag tycker är speciellt värda att lyfta fram.

#1 – Självkontroll och disciplin är större framgångsfaktorer för akademisk framgång än intelligens. De är större faktorer för effektivt ledarskap än karisma och viktigare för ett äktenskap än empati.

#2 – En nyckel i att vända ett ohälsosamt beteende är att identifiera vad som triggar detta samt bygga in rutiner som istället sänker trösklarna för ett bättre beteende. Ett enkelt exempel skulle kunna vara att packa träningskläder inför att man går till jobbet och träna i direkt anslutning till att man jobbat klart istället för att behöva åka hem, och riskera att bli fast i soffan. Triggern till att slappa i soffan här är att man kommer hem. Den sänkta tröskeln är att träningskläderna redan är packade. Ganska grundläggande men säkert ett bra tips för vissa.

# 3 – En nyckel i att stå emot frestelser som motverkar våra långsiktiga mål är att lära oss skilja på impuls och handling. Inte låta autopiloten ge efter utan använda vår mänskliga hjärna till att stanna upp och ta ett medvetet beslut med vårt långsiktiga mål i sikte (den sk pause-and-plan responsen, i motsats till flight-or-fight som är mer instinktiv). Om vi är stressade är vi mycket mer benägna att följa impulsen och inte ta ett medvetet beslut. Stress är därför en av de största bovarna i dramat om vi vill bli bättre på att utöva viljestyrka.

#4 – faktorer som förbättrar vår viljestyrka är fysisk aktivitet (den största faktorn), bra sömn, bra kost, kvalitetstid med folk vi gillar, någon form av andlig aktivitet eller avslappning samt mindre stress.

#5 – En av de bästa metoderna att ta kontroll över sin viljestyrka i en beslutsituation är att ta riktigt djupa och långa andetag under ett par minuter. En lugn kropp är en smartare kropp.

#6 – Vi har inte oändligt med viljestyrka. Om ett visst beslut har krävt att vi verkligen har använt mycket av vår viljestyrka att ta, ger vi i större utsträckning efter för en annan frestelse senare. Det som ”återställer” våra reserver är faktorerna under #4 ovan.

# 7 – viljestyrka är som en muskel, vi kan träna den att bli starkare genom att utmana oss med små viljestyrda beslut som inte utmattar utan utmanar vår viljestyrka. Men det innebär också att den blir uttröttad som en muskel om vi tvingas att använda den hela tiden och till mer än vad vi har tränat oss till. Ett uttryck som gäller för såväl muskler, hjärna, kropp och viljestyrka är vad en av de äldsta Ironmanfinishers genom tiderna använder som motto för sin kropp – use it or loose it.

# 8 – Den optimala kosten för maximal viljestyrka är en kost som INTE ger stora blodsockersvängningar. När vårt blodsocker är på väg neråt är vi mycket mer benägna att ta dåliga beslut.

Kommer lite fler tips såsmåningom i en del två. Hoppas du kan ha nytta av något av tipsen!

Happiness of pursuit

Vad innebär lycka för dig? Vad gör dig glad? Har precis läst ut boken the Happiness of Pursuit av en av mina inspirationskällor (Chris Guillebeau) vad gäller att följa sitt hjärta och bygga ett liv kring det man brinner för. Kort och gott handlar boken (som jag för övrigt starkt rekommenderar) om att vad som mer och mer gör folk lyckliga och glada är att ha något att sträva emot. Utan drömmar och specifika projekt att jobba mot är det idag svårt att känna sig helt lycklig. Du känner säkert igen dig. Att sträva mot någonting ger inte bara en riktlinje för små vardagsbeslut utan ger även en identitet och samhörighet med personer som strävar åt samma håll. Det ger ett svar på frågan ”varför” när någon undrar vad du håller på med. Det ger ett svar på frågan ”vad vill du berätta för dina barnbarn när du blir gammal”. Det ger ett svar på frågan ”varför stiger du upp ur sängen varje morgon”.

Jag är helt överens med Chris när det gäller hur glad man kan bli av att ha ett tydligt mål eller dröm att sträva efter. Jag är övertygad om att fler människor skulle behöva engagera sig djupt i ett livsprojekt för att bli mer tillfreds med sig själva och känna ett syfte med varje dag som går. Chris använde tio år av sitt liv till att resa till ALLA världens länder. Samtidigt använde han sina lärdomar till att bygga upp intäkter som entreprenör så att han kunde leva på sin passion. Att besöka alla länder blev hans stora livsprojekt. Några saker som är intressanta med Chris är att han inte bestämde sig för just detta mål förrän han redan hade besökt 50 länder utan någon tanke på att ”samla” många länder. Han hade alltså naturligt en passion för att resa. En annan intressant sak var att han till en början bara hade målet att nå 100 länder men insåg snabbt att såfort han hade gjort det till en ”medveten strävan” så gick det mycket snabbare att nå sitt mål än vad han hade trott. Så när han hade nått 100 efter bara några år var det naturligt att VÅGA utvidga målet till att innefatta alla världens 193 länder.

Jag har några parallella ”livsprojekt” igång (vilket jag tror de flesta har med familj, hus, karriär och intressen) men för att ta min strävan mot Ironman Hawaii 2016 som ett bra exempel så finns det några aspekter som jag tidigt insåg var nycklar för att lyckas. Många av dessa fick jag konfirmerade när jag läste the Happiness of Pursuit.

  1. Att tydligt skriva ner, berätta för andra och förankra sitt mål/dröm i familjen eller bland de närmaste vännerna är extremt viktigt. Redan när jag 2012, efter ett kanonlopp på Kalmar Ironman, tackade nej till min Hawaiibiljett pga att vi skulle ha vårt andra barn strax efter, började jag prata med min fru om Hawaii 2016. Att förankra idén med henne tidigt var viktigt för mig. Och strax därefter började jag prata om detta med övrig familj och i mina föreläsningar för att verkligen berätta för andra och skapa ytterligare comittment.
  2. Att bryta ner sin dröm i verkliga actions och analysera vad som kan bli potentiella flaskhalsar och hinder på vägen. I mitt fall handlade det om att starta ett specifikt sparkonto med automatisk överföring varje månad samt att avsätta allt överskott i Ironcoach till att förverkliga denna drömmen. Att ta med min familj (fru+två barn) och göra en familjesemester på tre veckor eller så, kommer kosta ungefär 50 000 kr skulle jag tro. En klar flaskhals om jag inte redan 2012 hade börjat spara, men nu känns det inte som ett lika stort hinder.
  3. Välja kvaltävling, dels efter vilken typ av bana som passar mig bäst (inte cykel på serpentinvägar, men gärna tuff löpning), dels när på året jag vill kvala för att kunna ha så lång tid på mig att boka resa och ladda om inför Hawaii. På skakigt Starbucks-wifi lyckades jag för några veckor sedan få iväg en anmälan till Ironman Barcelona 4 oktober 2015, vilket skapade ytterligare ett konkret steg på vägen. Att kvala ett år i förväg kommer göra att vi kan ha tid att boka resa till bra pris samt att jag hinner ladda om både mentalt och fysiskt och kan vara på topp i oktober 2016.
  4. Även om Ironman Hawaii såklart är ett stort mål för de flesta triathleter är det för mig inte det enda som räknas och inte något slut på något sätt. Eller som någon klok man sa ”curiosity doesn´t have a finish line”. Min nyfikenhet kring hur bra jag kan bli, hur mycket det finns att uppleva och hur mycket mer jag klarar än vad jag trodde från början, kommer inte dö ut bara för att jag uppnår ett av mina projekt. Känner jag mig själv rätt kommer jag ha ett nytt projekt i bakhuvudet redan innan jag går i mål där i Kahilua-Kona.

Många har frågat mig varför jag stiger upp tidigt varje morgon för att träna, varför jag pressar min kropp bortom komfortzonen om och om igen. Varför jag riskerar att misslyckas när jag provar något jag aldrig gjort innan. Varför jag inte nöjer mig med det jag redan har genomfört. Men nu har jag ett nytt svar. JAG GÖR DET FÖR ATT DET GÖR MIG GLAD! Mer förklaring än så borde inte behövas! Så hitta ditt projekt, hitta något att sträva mot, inse att du kan mycket mer än vad du tror om du bara sätter en fot framför den andra och börjar gå, hitta något nytt att glädjas över!

10 000 timmar till världsklass

Kanske har ni också läst boken Outliers av Malcolm Gladwell (om inte är det en rekommenderation) där författaren tar många exempel på folk som blivit extremt framgångrsika inom olika områden. Den röda tråden är att ingen föds med en talang som räcker hela vägen till världsnivå utan att nyckeln till all framgång är hårt jobb, och mycket nerlagd tid. Närmare bestämt 10 000 timmar. Det kan låta enkelt. Håll på med något i 10 000 timmar så har du möjlighet att bli en av de bästa på just detta (allmängiltigt på musiker, programmerare, idrottare mm). Men tänk på hur mycket 10 000 timmar är och sen på hur mycket tid du hittils lagt på det du vill bli bäst på.

Det är ingen slump att Kenyanska löpare peakar innan de är 25 medan västerländska löpare oftast behöver ytterligare några år för att nå sin peak. När en Kenyan som satsat på löpning sedan unga år (och innan dess redan sprungit några mil om dagen till och från skolan) är runt 20 så har han/hon antagligen lagt ner runt 10 000 timmar på löpning. För någon som är uppväxt i t.ex. Sverige och har börjat springa tidigt (med våra mått mätt) i 13-14-årsåldern tar det antagligen till 30-årsdagen innan man har nått sina 10 000 timmar, under förutsättning att man då har sprungit/tränat ca 700 timmar/år (14 timmar/vecka året runt i 15 år).

Det positiva i kråksången är att nästan alla med detta resonemanget har sin peak framför sig (snarare än bakom sig) och i mitt fall med mina ca 400-500 träningstimmar/år och kanske tidigare totalt 2500 träningstimmar som kan räknas som meningsfulla för uthållighetssporter som triathlon och löpning (styrketräning under 10 år inräknat eftersom det ger mig en bra grund att stå på), så kommer jag peaka när jag är närmare 40. Så dags att sluta bli ledsen (om ni nu blir det) för att ni blir äldre år för år och se det från den ljusa sidan. Ni är ett år närmare er absoluta peak 🙂

Vad varje triathlet bör läsa

Här kommer tre boktips som inte bara låter dig släppa verkligheten för en stund, men också kommer göra dig till en bättre och ”mer genomtänkt” triathlet. Den första är en ren ”kunskapsbok” som alla som har ambitionen att lyckas bra på en Ironman bör läsa eller iallafall skumma igenom. De andra två är mer inspirationsböcker som absolut kan ge vissa tips och strategier men främst har som syfte att inspirera och hjälpa dig att lära av två världsstjärnor inom Ironman.

Going Long av Gordo Burn och Joe Friel

Gordo och Joe Friel är två är världens mest ansedda triathloncoacher med väldigt olika bakgrund, vilket gör att den kunskap de har byggt upp under sina år inom sporten blir väldigt bred och passar på de allra flesta triathleter. Jag håller inte med till 100% om allt då det enligt mig finns effektivare sätt att nå sin fulla potential på Ironman än vad Gordo och Joe förespråkar (alltså på färre timmar/vecka), men 90% av allt i boken är toppen, de resterande 10% är också toppen om man är proffs och har all tid i världen att träna, vilket det inte är så många som är…

I´m here to win av Chris McCormack

Inspiration till tusen av mannen som bemästrat både sprint, olympisk och Ironman-distans på absoluta världsnivå (vunnit både kortdistans-VM och Ironman Hawaii två gånger). Chris är antagligen den smartaste och mest strategiska personen på hela Ironmanscenen och alla kan lära mycket av hans sätt att tänka och lägga upp tävlingar. Också intressant att läsa om hur triathlonsporten utvecklades från undergroundsport till olympisk disciplin och världsfenomen (Ironman).

A life without limits av Chrissie Wellington

Har man aldrig förlorat en Ironmantävling och vunnit Ironman Hawaii fyra gånger, efter att ha börjat med sporten i vuxen ålder så har man gjort någonting rätt. Eller snarare allt. Chrissie har de senaste åren flyttat gränsen för vad man trodde var möjligt för en kvinna att uppnå inom långdistanstriathlon. Följ hennes resa från voluntärarbetare i Nepal till världsstjärna inom Ironman.