Taggarkiv: inspiration

Ironman Kalmar Sweden

/i , /av

Ja vad ska man säga. Vilken folkfest. Vilket arrangemang. Vilka funktionärer. Vilken rolig och fin bana och vilket perfekt väder för bra tider. Grattis till alla som genomförde och tack till alla som hejade. Jag har inte riktigt förstått hur mina 8.33 gick till, men det kanske jag inser inom de närmaste dagarna. Det känns surrealistiskt. Att ta sig in på topp-10-listan över de snabbaste svenska Ironmanloppen genom tiderna med en tid (visserligen på annan bana) som skulle räckt till seger de två tidigare åren är mer än jag kan ta in just nu. Att vara 4 minuter från SM-brons på en tävling där alla de bästa svenskarna var anmälda och på 8,5 timmars tävlande är visserligen 4 minuter men ändå skrämmande nära med tanke på vilken uppladdning jag haft detta året där jag egentligen inte började träna balanserad triathlonträning förrän i maj och sedan dess har snittat 9 timmar / vecka (vilket är mycket mer än jag snittade tidigare under året).

Dagen i siffror: Totaltid 8.33.00 (pers med nästan 25 minuter), sim 58:25 (pers med 4 min), cykel 4:34:21 (pers med 13 minuter), löp 2:56:35 (pers med 4 minuter). 3a i min ålderklass 30-34, 6a på SM, 20e plats totalt (inkl proffsen), 2 snickers, 18 high-5-gels, oräkneliga mängder vatten, 2 cykelflaskor+några muggar cola (mer läsk än jag druckit totalt sett på senaste året).

Och Hawaii? Med fem kvalplatser i min ålderklass och en tredjeplats i mål hade jag min Hawaiibiljett säkrad, men med full respekt för alla som jagar denna drömmen stora delar av sitt liv, tackade jag denna gången nej. Min Hawaiidröm involverar en rejäl familjesemester med min fru, min son Vilgot och vårt minsta barn som än så länge ligger i magen. Det var alltså inte så bra timing, och dessutom är min fulla övertygelse att min absoluta peak som triathlet ligger framför mig så förhoppningsvis får jag chansen senare i livet.

Kroppen mår som den förtjänar idag, och nu blir det fokus på återhämtning och övriga saker i livet i några veckor.

10 000 timmar till världsklass

/i /av

Kanske har ni också läst boken Outliers av Malcolm Gladwell (om inte är det en rekommenderation) där författaren tar många exempel på folk som blivit extremt framgångrsika inom olika områden. Den röda tråden är att ingen föds med en talang som räcker hela vägen till världsnivå utan att nyckeln till all framgång är hårt jobb, och mycket nerlagd tid. Närmare bestämt 10 000 timmar. Det kan låta enkelt. Håll på med något i 10 000 timmar så har du möjlighet att bli en av de bästa på just detta (allmängiltigt på musiker, programmerare, idrottare mm). Men tänk på hur mycket 10 000 timmar är och sen på hur mycket tid du hittils lagt på det du vill bli bäst på.

Det är ingen slump att Kenyanska löpare peakar innan de är 25 medan västerländska löpare oftast behöver ytterligare några år för att nå sin peak. När en Kenyan som satsat på löpning sedan unga år (och innan dess redan sprungit några mil om dagen till och från skolan) är runt 20 så har han/hon antagligen lagt ner runt 10 000 timmar på löpning. För någon som är uppväxt i t.ex. Sverige och har börjat springa tidigt (med våra mått mätt) i 13-14-årsåldern tar det antagligen till 30-årsdagen innan man har nått sina 10 000 timmar, under förutsättning att man då har sprungit/tränat ca 700 timmar/år (14 timmar/vecka året runt i 15 år).

Det positiva i kråksången är att nästan alla med detta resonemanget har sin peak framför sig (snarare än bakom sig) och i mitt fall med mina ca 400-500 träningstimmar/år och kanske tidigare totalt 2500 träningstimmar som kan räknas som meningsfulla för uthållighetssporter som triathlon och löpning (styrketräning under 10 år inräknat eftersom det ger mig en bra grund att stå på), så kommer jag peaka när jag är närmare 40. Så dags att sluta bli ledsen (om ni nu blir det) för att ni blir äldre år för år och se det från den ljusa sidan. Ni är ett år närmare er absoluta peak 🙂

En njutbar Ironman på under 4 timmars träning per vecka (post 2)

/i , , /av

Fortsättning på intervjun med Chris Nyroos…del 1 hittar du här.

Har du alltid varit så mentalt stark och har du några tips för hur man bör tänka som förstagångs-Ironman?

Mentalt har jag nog alltid varit stark, men är nog starkare mentalt nu än när jag var yngre.

För min del är motivationen oerhört viktig och att förankra hos sig själv varför jag vill genomföra en Ironman. Genom att skapa en klar målbild är det mycket lättare att motivera sig under träning, även när det är lite tungt.

Alltid prioritera det långsiktiga framför det kortsiktiga och lära sig hantera motgångar. Jag ser aldrig motgångar som ett misslyckande om jag kan dra lärdom av dem. Motgångar kan komma under träning eller under tävling. Det är här du måste ta beslut som ibland kan vara jobbiga, t.ex. att avbryta ett pass eller ett lopp p.g.a. skada.

Lyssna till din intuition och din kropps signaler: är det ofarlig smärta eller är smärtan signal på att något är tokigt, är jag trött eller är det signaler på infektion eller något annat? Oftast så känner vi om något är på tok, men ignorerar signalerna som kroppen ger för att vi vill hålla oss till planen. Detta är helt kontraproduktivt och leder inte till att du presterar bättre. Jag har ett flertal gånger avbrutit pass och vänt hem då jag känt en begynnande infektion i kroppen.

Om du skulle välja ett nyckelpass per sport som uppladdning inför en Ironman, hur skulle de se ut?
När det gäller träningen inför Ironman, så körde jag extremt disciplinerat. För att bygga den aeroba kapaciteten i kroppen, så sprang jag aldrig pass där pulsen låg över 150 slag/min. Detta har nog varit grunden för att jag kunde genomföra loppet med så begränsad träning. Jag följde de teorier som Coach Gordo skriver om och det har hjälpt mig enormt under uppbyggnadsperioden.

Det kanske låter som att träningen blir för lätt när man aldrig springer med puls över 150 slag/min, men som exempel när jag körde 15km löpning, så började jag på 1:18 och slutade på 1:07-1:08, trots att jag höll samma puls under dessa pass. Jag lät alltså kroppen avgöra när farten kunde öka, inte hjärnan. Med dessa pass lärde jag kroppen att arbeta effektivt på en viss puls och jag visste med säkerhet att jag aldrig skulle klara ligga över 150 slag/min i snitt under loppet.

Mina nyckelpass inför Ironman:

  • Löpning – 15km, där pulsen inte överstiger 150 slag/min.
  • Cykel – mina favoriter är två olika typer av trainerpass:
  1. Hög kadens – 110-120 i kadens, stege 1-2-3-4-5-4-3-2-1 min med 1 min vila
  2. Powertrainerpass – 40-60 i kadens, högsta växel och ökande till maximalt motstånd på trainern, 6-5-4-3-2-1 min med 90s vila.
  • Simning – Open Water i olika förhållanden för att vara förberedd även om förhållandena under tävlingen blir riktigt tuffa.

Hur är läget nu och vilka målsättningar har du framöver?
Efter 3-4 år med nedåtgående träningsmängd börjar jag sakta klättra mig uppåt igen. Just nu är det främst löpning och cykling som gäller och till hösten ser jag fram emot att springa Bremen Marthon. Simningen ska jag ta tag i under sommaren med lite Open Water och till hösten träna i bassäng igen. Målet är att återigen ställa mig på startlinjen i Kalmar eller någon annan IM-tävling nästa år…

Frihet är…

/i /av

Frihet är ett vitt begrepp, men låt oss smalna av det en aning och begränsa oss till frihet i förhållande till någon form av uthållighetsträning och frihetskänslor man kan få i samband med det. Simmade första simpasset utomhus för i år idag och för mig är det frihetskänsla i ett nötskal trots runt 16 grader i vattnet och 10 i luften. Tänk att slippa vända var 25e meter och inte ha en lång svart linje på botten att följa. Ger några fler exempel så får ni fylla på med fler genom att lämna en kommentar!

  • …att gå eller springa på smala, steniga stigar och höra fåglarna kvittra.
  • …att stretcha efter passet i trädgården och känna doften av syren.
  • …att ta med familjen ut på en kortare vandring med picknickkorgen packad.
  • …att cykla mellan två knallgula rapsfält och känna fartvinden slå mot ansiktet.
  • …att styra sina egna arbetstider så att man kan sticka ut på en träningsrunda när vädret är som bäst.

Vad varje triathlet bör läsa

/i , /av

Här kommer tre boktips som inte bara låter dig släppa verkligheten för en stund, men också kommer göra dig till en bättre och ”mer genomtänkt” triathlet. Den första är en ren ”kunskapsbok” som alla som har ambitionen att lyckas bra på en Ironman bör läsa eller iallafall skumma igenom. De andra två är mer inspirationsböcker som absolut kan ge vissa tips och strategier men främst har som syfte att inspirera och hjälpa dig att lära av två världsstjärnor inom Ironman.

Going Long av Gordo Burn och Joe Friel

Gordo och Joe Friel är två är världens mest ansedda triathloncoacher med väldigt olika bakgrund, vilket gör att den kunskap de har byggt upp under sina år inom sporten blir väldigt bred och passar på de allra flesta triathleter. Jag håller inte med till 100% om allt då det enligt mig finns effektivare sätt att nå sin fulla potential på Ironman än vad Gordo och Joe förespråkar (alltså på färre timmar/vecka), men 90% av allt i boken är toppen, de resterande 10% är också toppen om man är proffs och har all tid i världen att träna, vilket det inte är så många som är…

I´m here to win av Chris McCormack

Inspiration till tusen av mannen som bemästrat både sprint, olympisk och Ironman-distans på absoluta världsnivå (vunnit både kortdistans-VM och Ironman Hawaii två gånger). Chris är antagligen den smartaste och mest strategiska personen på hela Ironmanscenen och alla kan lära mycket av hans sätt att tänka och lägga upp tävlingar. Också intressant att läsa om hur triathlonsporten utvecklades från undergroundsport till olympisk disciplin och världsfenomen (Ironman).

A life without limits av Chrissie Wellington

Har man aldrig förlorat en Ironmantävling och vunnit Ironman Hawaii fyra gånger, efter att ha börjat med sporten i vuxen ålder så har man gjort någonting rätt. Eller snarare allt. Chrissie har de senaste åren flyttat gränsen för vad man trodde var möjligt för en kvinna att uppnå inom långdistanstriathlon. Följ hennes resa från voluntärarbetare i Nepal till världsstjärna inom Ironman.

Utmana dig själv och bli en bättre människa

/i /av

Ni känner säkert igen er i rubriken. Om man bortser från den fysiska utveckling man får genom att sikta och träna målinriktat mot en tävling, kan man ofta i efterhand titta tillbaka på er period som inte bara utvecklade ens fysiska förmågor utan även de mentala och faktiskt transformerade vem man är som person. Att komma till insikten att oavsett hur omöjlig en extrem utmaning verkar till en början, så går det att klara av, gör att man kan ta med sig denna insikt till övriga saker i livet. Allt ifrån att hitta sitt drömjobb eller renovera sitt drömhus till att bli den ultimata pappan. Ingenting är längre omöjligt.

Ingen medicin eller terapi i världen kan ge den positiva boosten i humör, självförtroende och mental styrka som att klara av ett högt uppsatt mål och inse att man nu kan höja ribban ytterligare för vad man kan klara av. Den person jag är idag är till stor del formad av de utmaningar och mål jag satt upp och klarat av sedan jag började testa mina gränser inom uthållighetsidrott. Jag skulle inte vara samma person utan dessa upplevelser. Jag har en positivare inställning till allt i livet, har lättare för att hantera oväntade och problematiska situationer och jag hoppas att jag är en bättre man, pappa och vän pga de utmaningar jag utsatt mig själv för. Håller du med? Skriv gärna en kort kommentar och berätta om dina upplevelser och hur de förändrat dig.

Från 150kg till Ironman

/i , /av

Nästan alla har olika sätt att trilla in i löp- och triathlonträsket, men för Patric Kalnins handlade det mer om överlevnad till en början än självförverkligande. Han har gjort en imponerande resa hittills som jag har fått förmånen att till viss del bevittna och än är det inte slut. Något som började som en önskan att kunna bli gammal med sina barn, har utvecklats till en livsstil och är beviset för att bara man bestämmer sig för något så är ingenting omöjligt. Here we go…och blir du sugen på att veta mer, gå in på hans välbesökta blogg.

Din resa från soffpotatis (ursäkta uttrycket) till triathlet och långdistanslöpare är en av de mer inspirerande historierna jag har mött på nära håll. Vad var det som fick dig att ta första steget, och vad var det som lockade med löpning och triathlon?

Jag vaknade upp en julmorgon 2009 och ställde mig på vågen och såg att det stod 150 kg på den. då fick jag en liten chock och tänkte “nä nu #+&%#, vad är detta? Om jag fortsätter på detta viset så kommer inte jag att få uppleva mina barns uppväxt.” Envis och tjurskallig som jag är så började jag att äta enligt GI, men det var inte så framgångsrikt som planerat och jag skrev då in mig på xtravaganza och började med att träna och äta rätt. Kilona rasade och motivationen var då på topp. Ju lättare jag blev och ju mer jag tränade desto lättare blev det. Att det blev triathlon var mest slump. När jag började löpa så visste jag ju inte något om detta så jag bara sprang och sprang, längre och längre. Och givetvis så kom då ett par bakslag som ömmande benhinnor och så. Då började jag att alternativträna med att cykla. Detta var ju också stenkul. Sen blev det lite simskola av bara farten och där kom jag in i triathlons förtrollade värld.
Var det många i din omgivning som sa till dig att vad du drömde om och siktade mot var omöjligt och hur bemötte du det?

Nej faktiskt inte. Fick en massa stöttning. Sen var det såklart kul att höra alla komplimanger allt eftersom man gick ner i vikt. Efter ett tag så kom givetvis de missunnsamma och avundsjuka människorna fram. Men jag vet hur man ignorerar folk och den mentala träningen har hjälpt mig massvis med gånger att ta rätt beslut och att umgås med “rätt” personer.
Vad är det roligaste med uthållighetsträning som livsstil? Och vad är det jobbigaste?

Det roligaste är nog den biten med att pressa sig till det yttersta och tro att man inte orkar mer men har ändå lite mer att ge. Just känslan efteråt att vara helt uttömd är en riktigt skön känsla. Det jobbigaste är nog att motivera sig till att fortsätta dag efter dag, timme efter timme och att sätta upp mål och kanske bara nå en bråkdel av dem. Men med ett tjockt pannben så klarar jag en massa motgångar så länge det bara kommer en framgång då och då.
Dina barn måste vara stolta över det du åstadkommit hittills, hur har de reagerat på din livsstilsförändring?

Dom säger ganska ofta att de fått en ny pappa, en pappa som är med och spelar fotboll, simmar, springer och cyklar. Inte han som bara fixar fikat för han inte orkar röra på sig.
Vilken prestation är du mest stolt över?

Två olika faktiskt. Den första är blodomloppet 25 maj 2010. Jag sprang 5 km för första gången i mitt liv och klarade det. Mäktig känsla vid målgången när tårarna sprutade.

Den andra är att jag lyckades genomföra en halv-ironman i Sövde sommaren 2011 under 7 timmar. Jag hade förberett mig mentalt och fysiskt för en järnman i Kalmar men massa olika saker satte stopp för det och jag tränade på och så dök detta tillfälle upp. Det var bara några få i min närhet som visste om att jag skulle dit. Men när jag linkade i mål stod klockan på 6:57. Riktigt häftig känsla.
Hur ser de närmaste åren ut, vad drömmer du om och vilka mål siktar du mot?

Mitt stora mål i den absoluta närtiden är att vara med i en SUB10-grupp och köra Vätternrundan samt att åka till Sövde och försöka kapa 45 minuter på tiden från förra året.

Mål som ligger lite längre fram i tiden är givetvis att genomföra en Ironman då helst i Kalmar. Springa ett maraton samt vara med i någon fulldistansare utomlands.
Dina tre bästa tips till soffpotatisar som känner att livet har mer att ge men som inte vet hur de ska kunna ta första steget?

  • Erkänn – ljug inte för dig själv. Se dig i spegeln med ärliga ögon. Är det den du vill vara på andra sidan?
  • Klubb/förening- gå med i en klubb/förening, inte för att du ska tävla/träna mot någon utan MED en massa vänner och bli inspirerad samt att inspirera andra.
  • Om du behöver någon som sparkar dig i rumpan, se till att skaffa dig en
    rumpsparkare då. Livet blir mycket lättare då. Jag har fått massor med
    rumpsparkar, men jag har delat ut minst lika många själv. Jag får ofta höra att jag inspirerar folk att ta det där första jobbiga steget, det känns jättebra att få vara med i den processen.

En viktig dag i Augusti 2007

/i , /av

Jag kom ihåg min första sprinttriathlon 2007 i vanliga badshorts (alltså inte tighta) med 100% bröstsim, handduk runt höften för att byta om till torra shorts i första växlingen (vet inte varför jag inte fortsatte med blöta shorts), på en lånad mountainbike, och en panikartad löpning där jag rusade järnet för att slippa komma sist, trots att benen kändes som stockar. Min fru lämnade av mig vid badplatsen en stund innan start och kom sedan tillbaka för att titta på spektaklet. Kom ihåg att hon i bilen innan tävlingen frågade mig ”varför gör du detta?”. Jag tror jag svarade något i stil med att ”jag vill bara testa om jag klarar av att ta mig i mål”. Spurtade i mål på 1 timme och 17 minuter och hade det inte varit för uppmuntrande kommentarer från framförallt en av mina (numera) favoritträningspolare Fredrik Nilsson hade mitt triathlonäventyr nog slutat där och då. Men det såddes ett frö, och några veckor senare kontaktade jag Karlskrona Simsällskap (som hade anordnat tävlingen) för att kolla upp hur man blev medlem. Att lära sig crawla vore ju roligt, och jag hade hittat en billig racercykel som gjorde att jag (nästan i alla fall) kunde hänga med på gemensamma cykelpass.

I juni 2011 var jag tillbaka på samma sprintbana. Denna gång som delansvarig för den lilla lokala tävlingen i Karlskrona, och med en sluttid på 59 minuter och 57 sekunder. Vad som hände däremellan förtäljer inte just denna bloggpost, men mitt liv hade förändrats till det bättre på många sätt och vis och jag hade förutom att krossa mina fysiska och mentala gränser utvecklats enormt mycket som person. Allt pga lite nyfikenhet, uppmuntran och den speciella dragningskraft som triathlon av någon anledning utövar på de flesta som från början säger att ”jag ska bara prova en gång”.

En sann Ironman ger aldrig upp

/i , , , /av

En av Blekinges mesta Ironmans (9 slutförda lopp) och en av mina allra bästa triathlonkompisar Pär Fransson, genomförde Ironman Hawaii 2011 på ett bragdartat sätt trots att kroppen sa ifrån rejält flera gånger under resans gång. Här kommer lite inspiration för er som någon gång funderar på att ge upp under ett lopp. Finishing is for winners, quitting is for losers, eller vad säger ni? Tack för inspirationen Pär.

Du genomförde Ironman Hawaii 2011 efter ett imponerande kvallopp på Ironman France tidigare under året. Hur kändes det att höra sitt namn ropas upp på slotallokeringen efter loppet i Nice?

Målgången i Nice var lite av en besvikelse då den reviderade planen var att köra under 9:43 för att ha en bättre chans att kvala. Nu blev tiden 9:52, ingen dåligt tid men ändå. Originalplanen var 9:30 men den ändrades redan i mars. Jag var inte i den formen jag hade planerat, framför allt cykelformen var inte så bra som jag hade planerat för, pga av en exceptionell långdragen förkylning under januari till mars. Det var ingen som trodde jag skulle kvala då, men mitt mål kvarstod och träningen flöt på klockrent från början av april. Jag hade en bra träningsperiod bakom mig okt-dec utan det hade det inte gått. 

Slotallokeringen var grymt nervkittlande och svettig. Vi satt i stekande sol i över 90 minuter om jag minns rätt. Jag vågade inte tro att jag skulle tilldelas någon slot då jag kom på 13:e plats och det fanns 8:a slots i M35 (den största klassen med ca 650 startande). Men det gäller att ha tur också. Ett före detta proffs samt några ”hemmaåkare” (fransmän) dök inte upp, och när det var alldeles tyst när de ropade upp 11:e man, då började det kännas väldigt väldigt rätt, sedan nummer 12, och sen nummer 13 – YEEESS!! Sen firade vi med champagne!

Dagen på Hawaii gick inte helt enligt planerna och vi som följde dig satt hemma och var oroliga, vad hände?

Jag hade problem från början av september med oförklarlig feber och värk i kroppen, veckor senare följt av andningsproblem märkligt nog bara under löpträning direkt efter cykelpass. Läkarbesök och blodprov visade inget onormalt. Slutsats övertränad och efter en veckas lättnad så började allt kännas väldigt bra. Innan vi åkte till Hawaii så var simformen bättre än någonsin, cykelformen bra och löpformen mycket bra. Två dagar innan start, var jag sängliggandes med huvudvärk och illamående halva dagen. Ovetande om vad orsaken vad så drog vi slutsatsen att det var problem med anpassningen till värmen. Provsimmade lite på fredagsmorgonen och det kändes väldigt bra så det fanns aldrig någon tanke på att inte starta. Väl på tävlingsdagen 20 min in på simningen blev jag väldigt sjösjuk, jag gick över till bröstsim men det hjälpte inte. Simningen tog rekordlånga 1:38 och när jag kom upp var jag likblek av fotona att dömma. Första milen var lite skakig och kraftlös men väl uppe på Queen K så kändes allt bra igen. Sista tre milen på cyklingen började jag bli orkeslös igen och det kvittade att jag åt, drack och slog av på farten. Löpningen var nog den sämsta någonsin i känslan. Det fanns ingen kraft i kroppen men ändå gick första 16 km inne i stan med 5:30 tempo, vilket i sig är väldigt långsamt men med omständigheterna rätt ok ändå. Det var rätt svårt att behålla något fokus. Väl uppe på favoritvägen Queen K så började det gå riktigt fel, varken fokus eller kraft och jag gjorde det jag aldrig får göra under en Ironman, jag gick. Illamående som jag försökte balansera med saltkapslar, sedan yrsel, sedan av någon anledning stannade jag vid vätskestationen innan Engery Lab. Jag har igen tydligt bild av vad som hände men jag satt mig i en stol, sedan blev jag bara sämre o sämre. Efter en timme i sjukvårdbil blev jag ivägsläppt igen, då var jag så pass att jag kunde gå, men springa var aldrig aktuellt. Klockan var då runt 19 så det var fem timmar tills målet stängde så givetvis måste man försöka bli finisher på en av världens mest mäktigaste tävlingar. Strax efter 21 gick jag i mål. Lite komiskt så här i efterhand är att vi skämtade om att det stod i tävlingsreglerna att man skulle ha reflexer på skor och kläder. Varför det, jag kommer ju gå i mål runt klockan 17. Men aj aj vad fel man fick.

Vad var det nu som hade hänt? Jo det tog några veckor att förstå det fullt ut. Jag hade en infektion orsakad av en visdomstand sedan början av september, utan att känna någon symptom i tanden förrän drygt en vecka efter tävlingen. Infektionen påverkade balanssinnet (sjösjuka) och sänkte prestationsförmågan några procent, tillräckligt för att köra slut på mina krafter långt innan vad som annars är normalt. Sedan känner jag att jag inte fick en perfekt uppladdning, men om det hänger ihop med att jag var hängig och sängliggandes eller om det hade med något annat vet jag inte. Sjösjukan fortsatte under bassängsimpassen hemma i sverige även efter att jag dragit ut tanden, då det tog några dagar innan infektionen gått ur kroppen. Efter det har jag inga men av tävlingen tack och lov. För man ska aldrig träna eller tävla med infektion i kroppen.

Att ta sig i mål efter alla motgångar under loppet var starkt, hur tänkte du för att orka fortsätta?

Jag tror att min erfarenhet och bakgrund just i detta fallet gjorde det väldigt enkelt för mig att kunna motivera sig. Jag har brutit två ironmantävlingar under mina första år så jag vet hur tråkigt det är. Jag har också drömt om denna tävling sedan 13 års ålder så mentalt var det aldrig en fråga att bryta. När man blir liggandes/sittandes under ett lopp hinner man tänka en del, och i mitt fall var svaret lika enkelt som självklart. Inget kan få mig att kliva av banan förrän målet stänger, jag har gått om tid. Sista delen av loppet var väldigt fantastisk, att få gå i mörkret, med de som är äldre, mindre tränade eller av någon anledning haft en kass dag. Det är något som jag sett på video från tävlingen många gånger, och förhoppningsvis var det enda gången jag gjorde det, så det gällde att passa på att njuta. Lite som Julie Moss, fast jag lovar, jag gick spikrakt, förutom över mållinjen då jag tar några snesteg och skrämmer en funktionär, se min målgångsvideo om den nu ligger kvar på youtube.

Hur viktigt är det att ha backupplaner inför ett lopp om inte allt går enligt huvudplanen?

Ha aldrig en plan b. Den tar fokus från plan A, den du ska leverera. Behöver jag ta till plan b så är det ändå ett mindre bra resultat jag kommer göra så jag tar risken att ta fel beslut. Risken att ta fel beslut minskar med erfarenheten och jag gör ofta en riskanalys av loppet långt innan, för att kunna ha en enda plan.

Med några månaders reflektion, hur skulle du beskriva Ironman Hawaii med 3 ord?

Obeskrivbart! Obeskrivbart! Obeskrivbart! Man måste kvala dit, gå i mål och uppleva allt runt om kring för att fatta vad jag menar, det går inte att beskriva.  

Kommer du åka tillbaka?

Ja 2013. Jo, nu är de ju väldigt svårt att kvala så helt säker kan man aldrig vara. Jag ska köra Ironman Florida i november. En bana som av mina tidigare resultat inte passar mig, med svenska förhållande runt 20 grader och flack cykling. Jag skiter dock i vädret enligt Rikard Åsanders devis, om ni känner honom, och fokuserar på att utveckla min cykling istället. Just nu har jag varit skadad efter en krasch på skidor i alperna sedan sex veckor så jag hoppas komma igång på allvar snart.

Drottningen av Ö till Ö

/i , , /av

Ö till Ö. En av de tuffaste (41 lag av 100 bröt 2011) och mest unika endagarstävlingar i världen och något alla bör testa som redan kört klassikern för många gånger eller fixat en Ironman. Jag hade förmånen att få bemästra denna monstertävling 2010 och fick en oförglömlig upplevelse. Något jag inte fick uppleva dock, var att vinna tävlingen, vilket är något som dagens intervjuoffer Karin Edvinsson lyckades med 2011. Hoppas ni bli inspirerade att testa…

Efter att ha tagit en femteplats på SM i långdistanstriathlon 2011 bestämde du dig bara några veckor innan start för att ställa upp i Ö till Ö en månad senare, hur gick tankarna innan du bestämde dig?

Jag hade haft Ö till Ö länge i bakhuvudet och ville jättegärna testa på den utmaningen. I januari 2011 var jag på väg att anmäla ett lag innan platserna tog slut, men hittade då aldrig nån att köra med. Så jag blev väldigt glad och stolt när Annika mailade mig tre veckor innan tävlingen och frågade om jag ville vara med i hennes lag Team Freshwater.

Jag har egentligen ganska mycket respekt när det gäller återhämtning efter en långdistanstriathlon, eftersom jag tycker det dränerar kroppen mycket både fysiskt och mentalt. Direkt efter Kalmar hade jag förmodligen en del adrenalin kvar i kroppen och då är det ju lätt att anmäla sig till nästan vad som helst;-) … dessutom hade jag lite revanschlust efter en mindre bra insats på löpmomentet. Så då blev valet med Ö till Ö ganska enkelt.

Förberedelserna blev ganska minimala. Jag pratade med min lagkompis över telefon och vi kom överens om vilken utrustning vi skulle köra med. Sedan tränade jag ett par gånger med den och försökte känna efter vad som passade bäst för mig. Simma med löpskor och ryggsäck i sjögång blev en ny upplevelse. Annika och jag hade aldrig träffats innan men vi pratade ihop oss om strategi, taktik och raceplan under båtfärden ut till Sandhamn dagen innan tävlingen. Tillsammans med Annikas tidigare erfarenhet av loppet kändes det som om detta skulle kunna gå riktigt bra.

Vilka delar av loppet var de tuffaste och hur förberedde du dig rent mentalt inför loppet för att klara dessa delar?

Vädret har varit  en stor utmaning under tidigare Ö till Ö -tävlingar. Så också detta år. För oss skulle, vind och strömmar under simningen samt löpning med våtdräkt i obanad terräng under solsken, bli en prövning. På tävlingsdagens morgon blåste det sydostlig vind uppåt 11m/s enligt tävlingsledningen, och vi föstod att simningen skulle bli tuff och utslagsgivande. Vi intalade oss att det var till vår fördel och riktade in oss på den långa simningen som är ungefär i halva delen av loppet mellan Mörtöklobb -Mörtö Bunsön. Om vi var fräscha där kunde vi hämta mycket tid.  Som väntat var simningen mycket stökig och svårnavigerad. När man hoppade i vattnet vid Mörtöklobb såg man knappt inte flaggan på  andra sidan och det gick vita gäss på vågorna.

Vår långsimning gick väldigt bra och nästa mentala fokus blev långlöpningen på Ornö som är 17 km.  Det positiva med den delen av loppet är att löpningen är på stigar och vägar jämförelsevis med de andra löpdelarna som mest bestod av hala klippor, stenig terräng, skog och ris. Det såg vi fram emot….

Du och din partner ledde damklassen i stort sett från start till mål, hur kändes det med bara några kilometer till mål när ni visste att ni skulle klara det?

Annika och jag hade ett väldigt bra flyt i största delen av loppet, vi var i rörelse hela tiden och klockrena i och ur stigningar i vattnet. Vi hade bra teamarbete med ”nedcabbningen” av våtdräkterna på de långa löpningarna, allt för att inte stå still och tappa tid. Under vägen fick vi  rapporter om att vi ledde damklassen, men vi visste aldrig med hur mycket. Inför sista långa 17 km löpningen på Ornö så kände vi att bara vi tog oss igenom den, så skulle det i stort sett bara vara transportsträcka in mot mål. Här kom dock första riktiga ”dippen” i loppet då jag upptäckte att energidrickan smakade konstigt….det hade gått hål på camelbacken….och den var fylld med sjövatten…inte så gott och… mindre bra eftersom det var 11km till nästa vätskestation….

11km löpning i våtdräkt och solsken 7-8 timmar in i ett lopp utan ordentligt vätskepåfyll blev en hård utmaning…Vi peppade varandra och hade sällskap med ett killag, Alnö Race Team, som vi hade hållit jämna steg med under loppet. 3-4km från mål hände det som inte fick ske, jag gick totalt tom på energi och det blev mer eller mindre ett krig för mig att ta mig framåt. Jag har aldrig varit så utmattad och långt ned i ”källaren”som jag var då. De sista simningarna som bara var ett par hundra meter kändes som flera kilometer, och de sista öarna har jag knappt inget minne ifrån. Det var inget finsim och ingen teknikskola för löpning. I det läget var jag väldigt glad att ha en så bra lagkamrat som Annika, som peppade och bokstavligen drog mig bitvis. 

En eloge också till Alnö Race Team som lade ner striden på placeringar och höll ett öga på mig eftersom en av dem är läkare. Jag är väldigt tacksam för deras omtänksamhet. Tanken på seger var under  den stunden långt borta, och det skulle istället bli en seger att överhuvudtaget ta sig till mål. Min enda tanke under de här kilometrarna var att vi MÅSTE i mål… och de hade nog fått köra mig i en skottkärra innan jag hade accepterat att bryta.

Sista kilometern på Utö var fyllt med smärta och men också glädje,  och att ta sig över den mållinjen var nog bland det bästa jag har upplevt! Inte för att jag mådde så bra men för att ha klarat det! Detta kan nog representera ett bra exempel av  tjusningen med långlopp. Det att man aldrig vet vad som kan hända även bara om det är ett par hundra meter från mål. Så att ta ut nån seger i förskott kommer jag aldrig göra förrän jag har passerat mållinjen, vilket lopp det än är.

Tre tips till alla som funderar på att ge sig på denna tävling, som får sägas är en av de tuffaste endagarstävlingar i världen?

1. Förbered dig på en lång jobbig dag i skärgården. 2. Träna med den utrustning du/ni tänkt använda. 3.  Ha kul!

Kommer du åka tillbaka och försöka försvara din titel i år?

Direkt efter målgången lovade jag mig själv att aldrig mer göra om det loppet. Det tog ett tag att landa, men nu har jag glömt och gjort en  omvärdering. För det är en fantastisk, unik tävling och äventyr på naturens villkor i en miljö där inget är tillrättalagt. Jag gillar det. Sen gillar jag att tävla i par vilket gör tävlingsmomentet ännu roligare. Dessutom är arrangemanget av tävlingen väldigt bra, speciellt ur säkerhetssynpunkt. Så jag är tillbaka på startlinjen detta  år också, med Viktora Johnsson från Mönsterås och en bunt lärdomar från förra året:-)  Ser fram emot det!