Inlägg

Challenge Roth – en upplevelse med klass

Drömmen om att genomföra Challenge Roth (en av Europas äldsta triathlontävlingar, samt världens största långdistanstävling med 3400 individuellt tävlande och 600 tremannalag) väcktes relativt tidigt efter att jag hade börjat med triathlon 2008. Som nybörjare inom sporten jämförde jag mig mycket med de svenska stjärnorna under mina första år men ju närmare jag kom dem, desto mer relevant och intressant var det att börja spana på de internationella stjärnorna. Jag lyssnade mycket på internationella intervjuer och podcasts med de absolut största inom sporten och det fanns förutom Ironman Hawaii EN stor gemensam nämnare mellan världens bästa triathleter. I stort sett alla talade väldigt gott om (och hade genomfört) Challenge Roth. Många med sina personliga rekordtider satta på just den tävlingen och både Andreas Raelert och Chrissie Wellington satte 2011 varsitt väldigt svårslaget rekord (7.41 samt 8.18) i just Roth. Det var också här Clas Björling satte det tidigare svenska rekordet 8.15 som stod sig ett antal år och som var måttstocken för oss svenska triathleter när jag började tävla 2008 som 27-åring.

För exakt ett år sedan (2014) kände jag att det var dags att ta tag i denna dröm. Efter att ha skickat en förfrågan till ett tiotal träningskompisar för att göra detta som en gemensam upplevelse hakade tre ytterligare klubbkompisar på. Riktigt kul. Anders, Klas och Pär, tack för en oförglömlig gemensam tävlingsresa! För mig var detta min första Challengetävling och det var väldigt intressant att se skillnaden mellan hur WTC (Ironman) och Challenge (och även jämfört med oberoende tävlingar såsom Järnmannen och Norseman) approchar en tävlingsupplevelse. Den stora skillnaden tycker jag låg i alla-ska-med-mentaliteten hos Challenge, samt att man anstränger sig lite extra för att göra kring-upplevelsen större med maffigt fyrverkeri till tvåstämmiga ballader ala Disney som avslutning på tävlingsdagen. ”Make your dreams come true by joining the Challenge family”. En stor faktor är också hur lokala traditioner och traditionella sätt att kunna få tag i boende (med en känga till hur Ironman Kalmar funkar i detta avseende) bevaras i Roth som fortfarande känns som en gräsrotstävling trots över 5000 tävlanden och 250 000 i publiken!

Själva tävlingen blev för mig en tuff uppgörelse mellan njutning, smärta, mentala svackor och krigarinstinkt. Med tävlingens historik kändes det nästan som helig mark och som en njutning att få chansen att tävla på den bana där de flesta av världens bästa någon gång tävlat. Som vanligt när det handlar om Ironmandistans är det en hel del smärta inblandat. Och även om jag vant kroppen vid en relativt hög tröskel för vilken smärta som är acceptabel kommer en Ironmandistans aldrig att vara en walk in the park.

Det var pampig musik och mycket spänning i luften innan start. En oproblematisk simning, utan vidare trängsel pga vågstarterna med 200 tävlanden i varje våg. Jag var rankad i sub-9-gänget så startade ganska tidigt men kom ifatt en hel del damer som startat 15 minuter tidigare under simningen. Lättnavigerat då man simmar i en kanal. Inte så rent vatten men det var bara att svälja (eller låta bli) detta faktum. Jag hade provsimmat dagen innan och visste att man efter några nysningar (framkallade av det minst sagt mineralrika vattnet) hade rensat slemhinnorna på ev smuts från vattnet. Prickade 60 minuter ganska exakt och det var en helt ok simning för mig som bara varit under timmen en gång på en Ironmansimning. Snabb växling. Inte riktigt i paritet med de bästa proffsen men bättre än de flesta andra.

Väl uppe på cykeln körde jag ganska hårt första varvet 90 km för att komma ifatt bättre simmare (och jämnstarka cyklister) för att kunna ha nytta av eventuella pace lines. Många starka tyskar under cykelmomentet (det var tyska mästerskapen) och jag ledde en pace line med en stor skara tyskar under stora delar av första halvan för att slippa riskera att komma för nära och få penalties för ofrivillig drafting. Nytt för 2015 var att Challenge tar lead i kampen mot att minimera drafting genom penalties som innebär BÅDE 5 min i penalty box OCH 1 km extra löpning under löpmomentet. Det funkade. Jag såg inte en enda cyklist i penalty box trots ca 80 domarmotorcyklar. Kul att köra en tävling som är helt fair! Som vanligt åt och drack jag mindre än de flesta andra och lät hunger och törst styrka intaget. Det var ganska varmt så vid i stort sett varje cykelstation (var 17e km) tog jag en flaska vatten och spolade ansikte, rygg och bröstkorg innan jag slängde flaskan igen.

Efter 10 mil var jag tvungen att stanna då jag kört över ett klistermärke (från någons hjälm) som satt sig i framhjulet och gnisslade rejält. Jag trodde först att jag fått punka men blev lättad när jag insåg att det bara krävdes ett kort stopp. Dock tappade jag tyskgruppen och såg dem aldrig mer (förrän på löpmomentet där jag passerade ett par av dem). Sista 8 milen utan pushande tyskar blev en mental kamp för att hålla tempot uppe. Det hade blåst upp och mil 12-15 bjöd på en hel del motvind och flera långa uppförskörningar. En av banans höjdpunkter (och en av anledningar jag tycker man bör köra denna tävling) var Solarer Berg som passerades två gånger. För dig som sett klättringarna under Tour de France och publikens hejarop och ”mänskliga tunnlar” som cyklisterna kör igenom går Solarer Berg att föreställa sig. För dig som inte gjort det, rekommenderar jag en googling på Solarer Berg! Mäktigt att nästan bli påputtad under banans längsta stigning. Mitt humör steg något efter att jag hade passerat andra gången vid 15 mil och sista 3 milen var visserligen fysiskt jobbiga men mentalt hade jag lämnat svackan. Tack Therese och Cissi för hejaropen längs cykelbanan!

Snabb växling till löpning efter ca 4.55h cykel, även om jag unnade mig att ta på ett par strumpor för komfortens skull. Väl ute på löpningen stod klockan på 5.59 och jag insåg att jag hade chans på sub-9 om allt gick som det borde. Normalt bör jag kunna springa den avslutande maran på tre timmar trots att det var något varmare än när jag ”persade” med 2.56 i Kalmar 2012. Jag tog en snabb kisspaus (den enda under hela loppet) efter en kilometer och kände direkt att allt inte gick så lätt som det brukar. Pulsen kring 160 men tempot ca 20 sek långsammare per km än normalt vid denna puls (4.30 istället för 4.10). Efter fem km insåg jag att sub-9 i stort sett var kört. Då fick jag min andra mentala svacka då det var svårt att motivera sig till att hålla uppe tempot. Jag hade ingen chans att slå pers (8.33). Det kändes i stort sett omöjligt att göra sub-9 (vilket annars skulle varit en bra gräns att pressa sig mot). En förhandling i huvudet startade mellan sidan som alltid vill att jag ska göra mitt bästa och prestera max oavsett vad det gäller, och sidan som försökte intala mig att jag var i Roth för att uppleva tävlingen och att resultatet var mindre viktigt. Ni som hamnat i liknande situationer vet vad jag menar. Man förhandlar med sig själv hit och dit. Ena sekunden vill man öka tempot, men kroppen skriker nej. Hjärnan lyssnar tillfälligt och man saktar ner. Sen får man lite ny inspiration av några hejarop eller en uppfräschande vätskestation och man orkar öka för en stund igen. Så höll jag på. Hit och dit. Hela tiden springandes. Minst fyra vattensvampar per station (varannan km) för att hålla mig kall. Lite gel, lite cola, lite vatten då och då. Banan var minst sagt tråkig (fram och tillbaka längs en kanal större delen) och enda höjdpunkten var när man kom in i små byar där folk satt och hejade, samt den enormt proffsiga supporten från funktionärerna på vätskestationerna. Jag mötte Anders och Pär vid två tillfällen och att få skrika ”HEJA” gav lite ny mental energi. Om cykelbanan i Roth får anses vara en av de roligaste (men tuff) jag kört, får löpbanan anses vara en av de tråkigaste. Jag insåg snabbt att det fanns en anledning att mp3-spelare var tillåtna under löpmomentet i Roth, vilket annars är väldigt ovanligt. Jag hade dock inte tagit med någon.

Till slut efter ungefär 30 km mötte jag en svensk jag pratat med innan tävlingen. Vi hejade lite på varandra när vi möttes. Han var bara 10 minuter efter mig. Då fick jag lite ny motivation. Om jag nu inte hade något annat att kämpa för så kunde väl faktumet att jag skulle bli bästa svensk om jag höll avståndet till honom vara tillräcklig morot att springa vidare. Jag låste benen i 5-minutersfart. Jag kalkylerade med att han inte skulle kunna öka farten så pass mycket att det var möjligt att komma ifatt om jag höll detta in i mål. Sista milen räknade jag ner i minuter. 50 minuter till träningssemester, 45 min till massage, 40 min till riktigt mat, 35 min till dusch, 30 min till gåshud, 25 min till folkets jubel, 20 min till horisontalläge, 15 min till kaffe, 10 min till skugga, 5 min tills detta äventyret skulle vara över. Efter att ha tagit en vattenmelonskiva på sista stationen med någon kilometer kvar fick jag lite nya fräscha tankar, och lyckade spurta om en person sista 500m som tidigare passerat mig. Glad sprang jag över mållinjen till folkets jubel. 9.18.46 blev totaltiden. Men det spelar mindre roll. Lyckan över att ha upplevt denna legendariska tävling kommer finnas kvar länge. Ett minne för livet. Definitivt en tävling man som långdistanstriathlet bör uppleva.

Topp nio tips för Challenge Roth

  1. Åk inte ensam utan ha med dig minst en kompis du gillar att bo, förbereda och tävla med. Mycket tid spenderas både i resa ToR, samt inför och kvällen efter tävling. Och för ev anhöriga du har med dig, är det bra med en genomtänkt strategi för att kunna följa tävlingen pga många avstängda vägar och mycket övrig trafik. Det är inte speciellt småbarnsvänligt att följa tävlingen.
  2. Förbered dig på att logistiken kring tävlingen är lite krångligare än vanligt pga att start, T2 och målgång är på olika ställen och alla vägar inte är dimensionerade för 5000 samtida bilar. Ha god tid på dig på tävlingsmorgonen.
  3. Kolla filmklipp, läs stories, lyssna på intervjuer med några av legendarerna inom sporten som med största sannolikhet någon gång satt sin fot i Roth. Läs på kring historiken kring loppet. Detta gör upplevelsen större när du väl är på plats.
  4. Missa inte fyrverkeriet och heroes hour vid 23-tiden efter loppet.
  5. Träna mycket ryckig cykling (uppför-nerför-hänga på folk när tillfälle ges), det var väldigt få långa platta partier under cykelbanan (jämfört med platta banor som Kalmar).
  6. Simbanan är väldigt lättnavigerad så för dig som normalt har svårt att simma rakt är detta en perfekt simbana för snabba tider. Ett tips (och som vi missade) är också att dagen innan ta reda på (genom att provsimma på tid) hur strömmen går i kanalen för att kunna välja optimal väg. Detta bör man kunna spara minst ett par minuter på.
  7. Löpbanan är platt och går till hälften på grusväg längs en kanal. Det går att hålla ett konstant tempo om man är pigg och motiverad och det är roligt att möta proffsen och andra tävlanden vid två tillfällen (i motsats till varvbanor). Dock är stora delar av löpbanan utan större publik och naturupplevelser så det är inte helt fel att ta med en mp3-spelare om du är van att träna med det.
  8. Visa tacksamhet mot de otroligt proffsiga funktionärerna vid vätskestationerna och de egenkonstruerade stationerna som flertalet barn hade satt upp längs löpbanan. Detta är en av de stora behållningarna och något som många andra tävlingar skulle kunna lära mycket av. Man kände sig som en kung i varje vätskestation!
  9. Om du är sugen på att anmäla dig. GÖR DET! Jag skulle inte bli förvånad (med tanke på anmälningstrycket) om Challenge inför någon form av kvalificering för att komma med till Roth i framtiden. Antagligen i form av att du måste genomföra en annan Challengetävling för att få chans att köra Roth. Än så länge är detta inte ett krav. Passa på.

Det krävs nog ett par försök för att kunna köra riktigt snabbt på denna speciella bana men tider och placeringar är trots allt sekundärt i Roth. Upplevelsen, gemenskapen och känslan är de bestående minnena. Och blir du sugen, gäller det att ha flinka fingrar. Årets platser sålde slut på 34 sekunder när vi anmälde oss för ett år sedan. Med facit i hand förstår jag varför!

Share

Dean Karnazes vikten av förebilder #2

Varken jag eller min fru glömmer gången vi först läste om Dean Karnazes. Att mina minnen var starka visste jag, men när vi kom in på ämnet för några veckor sedan bekräftade hon att även hon kom ihåg omslaget på Runners World från 2005 med Dean iförd endast röda löparshorts och ett par skor. I en lång artikel fick vi följa hans väg från ambitiös karriärmänniska till ultralöpare på heltid. Har du inte läst Ultramarathon Man så se till att göra det! På sin 30-åriga födelsedag fick han nog av sitt inrutade och stressiga liv och drog på sig ett par sneakers och sprang 30 miles mitt i natten (ca 50km). Sen ringde han sin fru och bad henne hämta upp honom och köra honom direkt till sjukhuset. Men en passion hade börjat gro och några år och många ultralopp senare försökte Dean med konststycket att springa 350 miles non-stop. Om jag kom ihåg rätt var det detta rekordförsök som artikeln i Runners World handlade om. Jag hade precis anmält mig till min första halvmara (Göteborgsvarvet 2005) och blev så inspirerad av Dean att jag direkt började fundera på nästa steg som naturligt blev Stockholm marathon, och när det var avklarat mitt första ultralopp på 50 km.

Om du läste mitt förra inlägg om förebilder hoppas jag att du hunnit fundera igenom vilka personer du ser upp till. Om inte får du en ny chans nu!

Faktum är att Dean varit så avgörande för hela den livsstil som jag numera är en del av att jag för ett tag sedan skrev upp på min bucket list att jag någon gång ville “Springa med Dean Karnazes”. Triathlon och långdistanslöpning har blivit en naturlig del av livet för mig, och även om jag inte lever på det som Dean är mitt stora mål att både fortsätta flytta mina egna gränser för vad som är möjligt och inspirera andra att göra detsamma! Jag skrev för några dagar sedan om mitt deltagande i San Francisco Urbathlon och att faktumet att Dean skulle delta gjorde att jag bestämde mig för att vara med. Innan start var jag tidigt på plats för att hinna lämna drop bag och reka startområdet och ändå ha tid att leta lite efter Dean för att få växla några ord innan start. Plötsligt dök han upp och jag tog chansen. Jag berättade om hur mycket hans böcker och prestationer betytt för mig och att jag var jätteglad att få träffa honom. Han skulle springa loppet med sin son som han också introducerade mig till. En riktigt bra pappa-son-aktivitet som jag hoppas kunna göra mer av så småningom också med mina barn. Han berättade att han aldrig testat Obstacle cource racing innan så då var vi på samma sida. Det är första gången jag redan innan starten i ett race uppfyllt mitt mål med loppet så resten av dagen var bonus. Dean gick för några år sedan ut med en målsättning att någon gång framöver springa ett marathon i varje land på ett år. Så kanske blir det på min hemmaplan nästa gång vi ses. Cheers!

 

Share

Obstacle course racing

En kort post på ämnet obstacle course racing som trendar starkt bland dagens skrivbordsjobbande, äventyrstörstande personer. Några av de största “hinderloppen” i Sverige är toughest och tjurruset som de senaste åren lockat tusentals deltagare som vill skita ner sig, testa sina gränser och leva ut sina drömmar som grottmänniskor. En av de största krafterna bakom den amerikanska obstacle racing-trenden är Joe de Sena som står bakom Spartan Race (liknande de svenska loppen fast mycket mycket fler deltagare) och det ökända (men väldigt mycket smalare) Death Race som pågår i 24 timmar och som ryktas ha mellan 10 och 15% finisher rate.

När jag i förra veckan var i San Francisco gick ett Mens Health Urbathlon av stapeln i centrala delarna. Avstängda vägar, monsterbackar (ni som varit där vet vad jag pratar om), femton uppbyggda hinder i stadmiljö och ca 18 km löpning som avslutas med en vansinning “stair climb” på AT&T stadium, upp och ner för hela läktaren tre gånger samt en hög vägg precis innan målgång! Så även om jag inte lockats av de svenska hinderloppen bestämde jag mig för att vara med. Att jag hade fått reda på att Dean Karnazes, en av mina största förebilder skulle springa var den största orsaken att jag bestämde mig. Mer om denna intressanta träff i nästa bloggpost.

Blandningen på folk var verkligen intressant. Löpare, crossfittare, triathleter och vanliga halvtjocka amerikaner som suttit för mycket på kontor. Jag lyckades snacka fram mig till främsta startgruppen så fick bra sparring redan från början. Låg på en tionde plats halvvägs in i loppet, och med de flesta hinder på andra halvan av banan hade jag en tuff avslutning framför mig. Men jag lyckades plocka tre placeringar och slutade sjua totalt och etta i min age group. En riktig rolig upplevelse med bra stämning mellan deltagarna, soligt väder och förmånen att få springa på avstängda gator mitt inne i San Fransisco med Golden Gate som backdrop. Definitivt något att rekommendera även om jag tycker Toughest inte riktigt gör själ för namnet med andra svenska tävlingar som Ö till Ö, Ironman och Trans Scania.

 

Share

Mark Allen – vikten av förebilder #1

Något jag ofta lyfter fram som en framgångsfaktor oavsett vad man strävar mot är vikten av att hitta förebilder. Ofta kan man inte till 100% identifiera sig med en enskild förebild utan får plocka några saker från varje person. I vissa avseenden är både mina föräldrar, min farmor, mormor, morfar, fru och mina barn förebilder. Men när det gäller uthållighetsidrott har jag länge sett upp till speciellt tre personer. Mark Allen, Chris Mc Cormack och Dean Karnazes.

När jag 2007 upptäckte sporten triathlon och anmälde mig till min första Järnman fastnade jag snabbt för tankesättet och prestationerna hos Mark Allen. Med sex vinster från Ironman Hawaii (1989-1995) och ett annorlunda mindset med en mycket mer holistisk syn på prestation och hälsa än många andra, hade jag hittat en ny förebild. Genom åren har jag insett vilken roll en förebild kan spela även om det är en person som man aldrig träffat. Mark var en av de första att coachas av Phil Maffetone som vid det laget precis hade kommit fram till att strikt aerob träning under basperioden var en nyckel till topprestation på långa lopp som Ironman. En princip som jag tidigt anammade och som funkat väldigt bra och som numera ofta går under benämningen lågpulsträning. Mark hade också stor hjälp av en mexikansk indian/shaman för att kontrollera den mentala utmaning som en Ironman innebär. Han var den första proffstriathleten att bemästra konstycket att helt stänga av sina tankar när det blev jobbigt och gå in en bubbla där bara nästa armtag, cykeltag eller steg var det enda som låg i fokus. Mark hade förmågan som ingen annan att helt och hållet stanna i nuet utan att tänka på eventuella scenarion. Det var ganska lätt att identifiera sig med en löpstark triathlet (Mark har fortfarande löprekordet på Hawaii (2.40)) eftersom jag till en början var relativt dålig simmare och cyklist och alltid fick satsa på att ha en av de snabbaste löptiderna för att prestera bra i mina tävlingar.

mark allen

Mitt jobb som affärscoach tog mig till San Fransisco och Silicon Valley förra veckan och av en tillfällighet upptäckte jag att Mark Allen skulle hålla en liten föreläsning och boksignering där medan jag var i närheten. Så för en knapp vecka sedan fick jag chansen att träffa Mark i egen hög person, ställa ett par frågor och få en bok signerad. Faktiskt ett stort ögonblick som gav ny inspiration. Jag insåg återigen vikten av att ha förebilder. Jag frågade Mark vad han drömmer om numera och vilka mål han har kvar i livet. Efter att ha tävlat i simning i 12 år och triathlon i 15 år och vunnit allt man kan vinna kände han sig färdig med tävling. Han svarade att det han värdesätter allra mest numera är att varje dag kunna ha balans mellan någon form av fysisk aktivitet (surfing, löpning eller styrketräning), någon form av kreativt projekt (skriva bok är ett exempel) och jobb i form av coaching för att ge tillbaka lite till sporten med all erfarenhet han samlat på sig. Jag tyckte det var uppfriskande att en så pass högpresterande och målinriktad person faktiskt värdesatte det som kan låta som de enkla sakerna i livet. Men balans i livet är inte en självklarhet i dagens samhälle och jag gillar verkligen att han satte fingret på att det är ett mål värt att sträva mot mer än något annat.

Något som jag gillat hos Mark är att han tidigt lärde sig att träna och tävla mer på känsla än med tekniska hjälpmedel som wattmätare, pulsmätare och olika tester. Att kunna låta känslan styra tempot och hur hårt han körde snarare än specifika förbestämda nivåer ledde honom till många överraskande segrar. Mark berättade specifikt om ett tillfälle under Ironman Hawaii 1995 där han efter att ha vunnit tävlingen fem gånger och egentligen var ganska nöjd med det, lyckades ladda om mentalt efter att ha legat 13 minuter efter Thomas Hellriegel i T2, slängde sin pulsmätare i växlingen och körde resten av tävlingen på ren känsla. Ett steg åt gången. Vad som verkade omöjligt, även för Mark, förvandlades till en överraskande sjätte seger och Mark säger idag att det var för att han vågade kasta pulsmätaren och springa helt på känsla som det var möjligt. Samt att han lyckades stanna i nuet och fokusera på ett steg åt gången.

”Giving up is turning your back on possibility before you finish sculpting it into the perfect form your vision saw it to be when you embarked on the journey” Mark Allen, The Art of Competition, 2014.

Faktum är att jag även lyckades träffa Dean Karnazes i San Francisco. Mer om detta inom kort. Tills dess. Fundera igenom vilka förebilder du har!

Share

The art of race selection

I vår ständigt expanderande uthållighetstävlingsbransch är det inte längre självklart vilka lopp man “bör” genomföra. Den linjära utvecklingen från 10-kmlopp, till Göteborgsvarvet, till Stockholm marathon, till klassikern till Ironman och beyond är inte längre lika självklar som för några år sedan. Och jag gillar verkligen denna utveckling. Varje människas drivkraft till att hålla på med uthållighetsidrott är unik, så varför ska alla köra samma typ av tävling (asfalt, masshysteri, medalj och finishertröja) eller ens tävla alls. I slutändan är det ju faktiskt en tävling enbart mot sig själv. Mot en bättre hälsa. Mot personlig utveckling. Mot att utforska sin potential.

Friheten att välja och ta hänsyn till just de faktorer som man själv värdesätter ökar. Vill man ha standard-eventet Ironman som likt  Mc Donalds i stor utsträckning standardiserat tävlingsupplevelsen så att “man alltid vet vad man får”. Eller vill man hellre hitta lokala events som Norseman med mycket själ och speciella upplevelser som inte går att hitta på något annat ställe i världen.

Jag hörde idag om att dagens unga mellan 20 och 30 (och jag håller till stor del med) väljer PLATS att bo på före JOBB eller arbetsgivare. Tidigare generationer har snarare valt arbetsgivare eller jobb framför plats och sedan flyttat dit som krävts. Detta är ett generationsskifte som också kommer påverka sporteventsbranschen tror jag. Det kommer bli ännu viktigare för eventarrangörer som INTE håller till på attraktiva platser att hitta unika nischer, känslor eller upplevelser att anspela på för att fortsatt locka tävlanden. Ett av de goda exemplen på detta är Challenge Roth som jag kommer köra 2015. Ingen skulle någonsin (om man inte är väldigt intresserad av tysk kulturhistoria eller lederhosen) välja att åka till Roth (söder om Nurnberg) om det inte var för att man varje år anordnar en av världens mest anrika triathlontävlingar på Ironmandistans. Europas äldsta Ironmantävling som numera ägs och drivs av Challenge. 5000 startande. Platserna sålde slut på 34 sekunder. Challenge har lyckats bygga en tillräckligt stark dragningskraft med ett event i världsklass (men ändå unikt) utan att ha en attraktiv plats att basera det på.

Ironman Barcelona, som jag också ska köra 2015, kan väl nästan sägas vara motsatsen till detta. Ett relativt nytt event (Ironman för andra gången, men innan dess driven av Challenge under några år). Ingen historik. Ingen unik upplevelse. Men en väldigt attraktiv plats. För triathlonvärldens Mc Donalds tror jag det är enda sättet att fortsätta attrahera athleter. Utanför Hawaii är det väldigt få av WTCs egna events som har den djupa traditionen, den unika känslan och den lokala anknytningen som flera av de konkurrerande tävlingarna har (Kalmar får väl sägas vara ett gränsfall med historiken, Öland och publiken). I mitt fall föll valet av kvaltävling på Barcelona ENBART pga att jag (och min fru) älskar just Barcelona och vill kombinera tävlingen med en familjesemester. Alternativen var Wales och Mallorca för kval i Europa så tidigt som möjligt inför Hawaii 2016. Det som skulle lockat mig till Wales skulle varit Stonehenge, och att tävla på Mallorca hittade jag ingen anledning till överhuvudtaget. Inget av dessa IRONMAN-events hade något som stack ut, något unikt eller något annat som lockade än själva platsen (och att man är tvingad att köra IRONMAN-brandad tävling för att att ta sig till Hawaii).

Slutsatsen är väl bara att jag uppmanar dig att INTE gå i alla andras fotspår. Välj inte tävlingar baserat på vad du “borde” köra eller vad som ligger närmast till hands. Fundera igenom vad som får det att kittla i magen, vad som triggar dig till att ta fram dina absolut bästa prestation på tävlingsdagen och vad du vill stå bakom. Det kan handla om plats kontra unicitet i tävlingsupplevelse. Det kan handla om att tävla mot 20 000 andra eller välja en liten tävling med 50 deltagare. Eller faktiskt att välja att inte tävla alls utan att hitta egna utmaningar utan startskott, mållinje och finishertröja.

Share