Bitten by the Ironman bug

Det händer de allra flesta som “bara ska prova en gång”. Det var samma sak med mig. Jag kunde inte se bortom min första Ironmantävling, och efter målgång var min första tanke “aldrig mer”. Men precis som med så mycket annat i livet har människan någon form av mekanism som gör att man tenderar att bara komma ihåg de positiva känslorna över tid, och glömma smärta. Någon månad efter att jag tagit mig i mål på min första Ironmandistans 2008, började en längtan växa inom mig. Helt plötsligt längtade jag till startlinjen 11 månader bort. Jag ville tillbaka. Jag ville bli bättre. Jag hade aldrig varit med om något tuffare och mer smärtsamt, men jag ville dit igen. No matter what it took. Appropå detta såg jag nyligen en kort film (finns här) om kulturen kring triathlon och Ironman. En kultur som jag stolt idag är del av, men som jag för bara 6 år sedan bara hade sett från utsidan och den tedde sig ärligt talat ganska skrämmande. För hur ser kompressionsstrumpor, tempohjälmar, speedos, dischjul och badmössor ut från utsidan?

 

Share