Om att känna sig odödlig – ultralöpning med Dennis Källerteg

/i , , , /av
I slutet av maj fick jag ett inspirerande mail från en 20-årig kille. Efter att ha berättat lite om sig själv och sin löpbakgrund samt att han nu hittat ett lopp på 120km som han ville genomföra, avslutade han mailet med följande.
”Jag vet att jag kommer ha extremt svårt att klara detta själv utan rätt hjälp, jag behöver helt enkelt någon som kan mycket om just de distanserna, hur man tränar, mental träning osv. Jag har kollat runt mycket på många personer men jag har fastnat för dig, och jag tror du passar mig och kan leda mig på rätt väg. Tror du att det är möjligt att genomföra detta med så kort tid som det är kvar (5 mån), då jag aldrig i hela mitt liv varit uppe i den distansen?”
Vad tror du jag svarade och varför?
Efter att ha pratat några minuter på telefon med Dennis visste jag att han skulle kunna klara sin utmaning. Trots att det innebar en fyrdubbling av distansen mot vad han tidigare hade sprungit som längst på tävling. Vad tog jag det på? För mig var det följande faktorer som gjorde mig så säker.
  • Jag märkte att det fanns en passion för löpning, och en inre motivation till att utforska gränser.
  • Dennis vågade be om hjälp och jag tror att detta är en nyckel till vår fulla potential.
  • Dennis hade även insett att det var minst lika viktigt att jobba med mental träning som fysisk träning, vilket väldigt få (speciellt i 20-årsåldern) inser. Detta visade på en mognad och insikt som skulle bli den sista nyckeln.

Efter fem fruktsamma månader och en imponerande träningsmoral och inställning från Dennis sida följde jag med spänning hans framfart i ultraloppet Sätila trail 120km i mitten av november. Utan att avslöja allt i förväg kan jag väl säga att Dennis överträffade allas förväntningar (kanske även sina egna). Här kommer en intervju med honom veckan efter loppet.

Dennis, kan du beskriva upplevelsen under loppet?
Det va en fantastisk upplevelse att komma i mål och att jag över förväntan knep en tredjeplats. Att med tårar och hårt jobb stå på startlinjen kl 03.00 12 november, det var obeskrivligt. Hela upplevelsen är svår att förklara men när jag först tog kontakten med Christian så var det inte för att ta en pallplats i mitt första ultralopp. Utan mer för att ta mig runt, oavsett hur lång tid det skulle ta.  När jag körde mitt första riktiga långpass som Christian hade lagt upp, så kom jag hem med svarta ögon och jag sa till mig själv ”hur ska JAG klara 12 mil?”
Jag visste att det skulle krävas en helhjärtad insats av mig. Jag gjorde allt jag kunde för att hela tiden få känslan av att jag utvecklades. Och va det värt det? JA absolut med facit i hand gjorde jag allt jag kunde under loppet. Jag gjorde mitt bästa för dagen. Det var två som var starkare än mig men det var inte för att ta en pallplats jag ställde upp utan för att ta mig i mål. Jag är så tacksam för den hjälpen jag fick av Christian för utan hans hjälp skulle jag aldrig stått vid Sätilas Brygga kl 03.00. Halva loppet var det jag som drog upp tempot för den jagande ”klungan” för att komma ikapp ettan. Jag skulle inte gjort något annorlunda under loppet, jag känner att jag gjorde allt jag kunde. Jag vet att jag kommer ta detta med mig, som en viktig erfarenhet inför nästa utmaning.
Vad var det bästa och tuffaste under uppladdningen?
Jag skulle säga att det knappt fanns någon tuff tid under uppladdningen. Visst sista långpasset va en enorm besvikelse men det är något jag lärde mig mycket av. Det har oftast en förklaring, Jag försöker se det positiva inte det negativa. Jag gick in i detta med neutrala ögon och jag hade en förväntan att komma i mål. Och att jag skulle göra allt jag kunde. För att prestera på topp var jag tvungen att tänka positivt.
Det bästa var nog långpassen, inte till en början men ju längre tiden gick desto bättre kändes det. Dessa passen betydde mycket. Helgen då jag körde fyra mil tre dagar i rad, kändes bra, riktigt bra. Jag kunde hålla ett bra tempo, och kände mig väldigt stark. Där fick jag nog känslan av att jag faktiskt kan klara detta.
Jag gillade upplägget på träningen och alla bra samtal vi hade. Som sagt så skulle jag aldrig klarat detta utan Christian. Det bästa var att få erfarenheten från någon som faktiskt varit med om liknande lopp och som vet vad han pratar om. Det hjälpte mig något enormt.
Ett av de områdena du pekade ut som ett område att jobba med, var de mentala bitarna, vilka tankesätt eller nyckelpass tycker du hjälpte dig mest?
Det var något som jag såg som min svaga länk och den mentala biten var egentligen den stora anledningen till att jag faktiskt sökte en coach. Jag visste att det skulle bli tufft mentalt att bedriva egna träningspass och att hela tiden ligga på en nivå där jag kunde utvecklas. Jag ville helt enkelt ha hjälp av ett proffs. De flesta passen hjälpte mig mentalt genom att jag försökte hålla en hög nivå på passen och utmana mig både fysiskt och mentalt. Jag har väl alltid försökt se det positiva i allt och lära mig av det som varit negativt. Även i träning där jag tar det positiva med mig som en styrka och det negativa har jag försökt få en förståelse för varför det blev som det blev. Det kan ju finnas flera anledningar till att passet inte gick som jag hade tänkt.
Oftast har det en anledning som står mitt framför näsan på mig. Det var något jag verkligen
fick uppleva på mitt sista långpass på sex mil där jag inte fick ut alls det jag ville. Men med facit i hand så hade det anledningar till att det blev så. Mycket övertid på jobbet med flera pass om dagen den veckan. Så blev stressen på kroppen alldeles för stor för att jag skulle kunna göra mitt allra bästa.
Vi jobbade mycket med visualisering där man försöker använda alla sina sinnen för att få fram en ”fantasi”. Det hjälpte mig främst till loppet. För att sedan få den fantasin att bli en naturlig sanning inom dig. Det är lättare att uppnå något du redan känt och sett. Något jag även gjorde i någon månad var att skriva in på alarmet på mobilen tre stycken ”JAG ÄR” som jag hela tiden skulle upprepa för att få en känsla av det. Det man intalar sig är man oftast. DU MÅSTE TRO PÅ DET!
Vilket tips skulle du ge till någon som har sprungit halvmarathon och marathon och är nyfiken på ultramarathon?
Nu är jag absolut inget proffs på ultralopp då jag bara sprungit ett. Men det jag tänker på är främst att testa det du tänkt ha med dig på loppet. Testa dina bars, gels, sportdryck osv. Kan även vara skor, strumpor och hela din utrustning helt enkelt. Träna i så lik miljö som möjligt som loppet går i. Om det är ett traillopp med mycket stigning, träna på det. Och det som jag har svårt med men som jag lärt mig mer av är att
LYSSNA PÅ DIN KROPP. Vad det än gäller, ta ett steg tillbaka för att sedan ta två steg framåt. Kan vara att du inte låter kroppen återhämta sig efter en tuff helg med 2-3 långpass. Ta ett steg tillbaka och lyssna på kroppen. Ät bra mat, lägg dig en timme tidigare. Små detaljer som kan betyda så mycket i det långa loppet. TRO PÅ DET DU GÖR, om du inte tror på det du gör kommer det aldrig gå.
Vad har du lärt dig om dig själv längs vägen?
Var ska jag börja? Jag har lärt mig så mycket om mig själv som jag inte hade en aning om. Jag har lärt mig att kontrollera känslor då jag alltid haft lätt för att uttrycka dem och låta känslorna ta över. Under ett långt träningspass eller ett långt lopp så kommer det mycket känslor, för mig iallafall. Att kunna göra tårar till något postivt är väldigt viktigt för mig. Det har stärkt mig som person att inte låta känslor försvaga mig utan stärka mig. Jag kan mer än vad jag någonsin trott, kroppen är en maskin som jag fascineras över. Jag har alltid haft en stor nyfikenhet kring kroppen och velat testa nya saker för att se hur den reagerar på det.
Ett ultralopp innehåller ju alltid svackor. Vilka var de jobbigaste partierna under loppet och hur tog du dig igenom dem?
Det fanns flera svackor som var riktigt riktigt tuffa, det kändes som att kroppen motarbetade löpningen mer och mer ju närmre målet jag kom. Efter sex mil kändes kroppen fantastisk, huvudet var med och löpningen kändes som sagt riktigt bra. Sen kom den första svackan som kanske var svårast att hitta kraft
att ta sig ur. Hela tiden försökte jag tänka på varför jag gör detta, all den tiden jag lagt på träning och att förbereda mig för mitt mål. Som faktiskt var just det loppet jag genomförde. Jag kommer ihåg en grej som betydde oerhört mycket när jag hade det som tyngst.
Jag hade precis tagit några salta godisbitar på en vätskestation där det stod en kvinna som pratade om vilken prestation det var att ta sig dit. Jag sprang därifrån med några godisbitar i handen och lite sportdryck i andra handen. Så kände jag att jag behövde få igång benen igen för att de var stela. Jag satte mig på huk på vägen och då kom en röd liten bil med fyra personer i. Som längre fram stannade och klappade i händerna och hejade. De frågade ”är det du som är Dennis?”. JA svarade jag glatt och de pratade om vilken prestation det var att ta sig dit och att jag skulle köra hårt nu. Det betydde enormt mycket att få hejarop och att de stannade bilen för att heja på mig. Då sken jag upp som en sol och kunde köra vidare utan smärta. Jag vet inte hur det känns att vara odödlig men om jag får chansa på hur det känns så tror jag att det var just den känslan jag kände då.
Det var inte mycket publik längs banan så jag försökte hitta energi i allt som fanns, det kunde
va småbarn som ville göra high-5. Eller att jag pratade lite extra med någon som hade hand om vätskestationen jag var på.
Har du några funderingar på nya utmaningar för framtiden?
Nu när loppet har lagt sig lite har jag börjat fundera på vad nästa utmaning ska bli. Något jag skulle vilja testa är 100 miles alltså 16 mil. När det blir ett till långlopp så tror jag absolut att det blir ett 100 miles-lopp. Men det är också något jag måste få motivation till, att hitta den såhär efter ett långlopp är svårt. Det ska jag vara ärlig med. Jag har precis gjort mitt första ultralopp och jag känner mig faktiskt tom på känslor. Jag vet att jag kommer komma tillbaka stark och veta att jag kan uppnå nästa utmaning om jag väljer att gå in helhjärtat för den. Först måste jag dock bli helt återställd och hitta glädjen i att faktiskt ta en tur i skogen! Vilket jag är helt säker på att jag kommer, för jag älskar att träna och att utmana mig själv.

24 år och vilsen – en historia om identitet

/i , , /av

För tolv år sedan hände något intressant i mitt liv. Jag gick från att vara en ambitiös student i Lund, till en tillvaro av osäkerhet då det verkade omöjligt att få något av de jobb jag sökte. Jag tog mig framåt med diverse ströjobb och kurser men för varje nej jag fick från mina potentiella arbetsgivare, fick min självbild sig en känga. Vi hade precis gift oss, jag och min fru, och att ha denna fasta punkt i livet hjälpte till att hålla mig flytande.

Jag blev efter ett tag osäker på vem jag var. Det är konstigt egentligen att ett jobb eller yrke kan ge en känsla av att man betyder något. Men just avsaknaden av en titel på ett visitkort och en plats i någons organisationsschema påverkade mig mer än vad jag erkände för mig själv. Så plötsligt en dag, hittade jag något att hänga upp min identitet på. Jag hittade en löpargrupp som tre gånger i veckan sprang tillsammans. Jag bestämde mig för att hänga på. Efter det första intervallpasset var jag så trött att jag knappt tog mig hem. Lungorna brände av den kalla, fuktiga höstluften. Men jag kunde inte få nog. Två hårda intervallpass i veckan och ett längre pass på helgen. Äntligen hade jag något att hänga upp min vecka på. Jag hade hittat en ny identitet. Att ta ut sig fullständigt, iklädd löpartights som på den tiden fortfarande fångade en hel del blickar, tillsammans med mina nyfunna kompisar, vände min nedåtgående självbildsspiral. Jag började se på mig själv på ett nytt sätt, och hade en tydlig bild över vad jag strävade efter att bli. Jag ville klara att springa ett marathon.

Några månader senare, på en anställningsintervju för ett utmanande och roligt jobb hos min drömarbetsgivare, fick jag frågan om vad jag drömde om i livet. En av sakerna jag med glöd i blicken fick fram var att jag ville springa marathon. För att jag älskade att springa, och för att det kändes som den ultimata utmaningen. Jag tror passionen lyste igenom. Jag tror det påverkade deras bild av mig. Jag var trygg i min nyfunna identitet, och inte längre lika desperat i mitt sökande efter ett jobb. Jag fick jobbet.

Idag har jag insett vikten av att känna en identitet i något. Vi som människor mår inte bra av att inte ha ett sammanhang. Vi vill känna mening. Vi vill ha något att bli bättre på. Och vi vill ha kontroll på våra egna liv. Jag hade aldrig kunnat drömma om vad det där första stenhårda intervallpasset skulle komma att leda till. Men idag är jag så glad att jag inte fick något av de där jobben jag sökte i desperat jakt på en ny identitet.

Kona och Ironman World Championship 2016

/i , , , /av

Världens häftigaste upplevelse – race report från Ironman World Championship på Hawaii

Först och främst. Stort tack för alla grattis och hejarop från andra sidan jordklotet. Det är nu tio dagar sedan Ironman Hawaii 2016 gick av stapeln. Jag har fortfarande inte riktigt smält upplevelsen och har väntat på att landa från det moln jag svävat på sedan jag korsade mållinjen där i Kona förra helgen. Trots att jag inte till 100% landat i och förstått att jag faktiskt fått uppleva detta vill jag börja beskriva lite av hur allt gick. För att inspirera dig att våga ta tag i dina drömmar.

Klockan ringde tidigt. Fortfarande kolsvart ute. Jag smög upp. De sista lyckönskningarna trillade in på telefonen när jag satte på den. Dagen jag hade väntat på SÅ länge var äntligen här. Jag var frisk, kände mig stark och var glad. Min nya trigger-låt Made of fick känslorna att bubbla över. Jag stod på balkongen och tårarna kom. Klicka gärna på låtlänken och lyssna i bakgrunden medan du läser vidare!

Idag skulle jag få bevisa vad jag var gjord av. Timmar, veckor, månader och år av målmedveten träning skulle slutligen få stå upp mot utmaningen med stort U. 3860m vågig simning, 180 km blåsig cykling och 42 km varm löpning på the big island of Hawaii. This is what I`m made of!

Några timmar senare låg jag i vattnet med 2000 andra atleter i absolut toppform, från över 60 olika länder. Kanonen ljöd. Armar och ben överallt, men vi rörde oss allihop framåt. Som ett gigantiskt fiskstim. Just keep swimming, just keep swimming om ni kommer ihåg Hitta Nemo. Trots trängsel kunde jag behålla lugnet och se till att fokusera på min egen simning. Tänk att överhuvudtaget få simma här. Med världens bästa triathleter. Se färgglada fiskar i det klarblå vattnet. Min tionde Ironmantävling och den absolut roligaste Ironmansimningen jag har haft. Det hann aldrig bli tråkigt eller speciellt jobbigt. Ett hav av publik vid första växlingen. Jag skyndade på för att inte spilla onödig tid och fick till en riktigt snabb växling. Ute på cykeln efter 1.05 vilket var helt enligt plan.

Efter någon mils cykling kändes det som om jag satt på huk och cyklade. Det tog ett tag innan jag förstod vad som hade hänt. Ena delen av min hjärna ville fortsätta. Inte släppa pace-linen av starka cyklister som jag hade runt mig. Men den logiska delen sa åt mig att såhär kunde jag ju inte fortsätta. Sadelstolpen hade börjat glida neråt men båda skruvarna satt lyckligtvis kvar så efter någon minut hade jag lyckats justera upp den igen, spänna åt skruvarna och cyklade vidare. Men det kändes fortfarande inte rätt. Lika bra att stanna igen. Det kändes som om flera hundra snabba cyklister cyklade om mig och en svensk kille som såg min landslagsdräkt frågade om jag behövde hjälp. Men detta kunde jag bara lösa själv. Jag hade ingen aning om hur högt jag hade haft sadeln innan så jag fick chansa och höjde upp den en bra bit och skruvade åt så hårt jag kunde.

En lärdom från mina tio Ironmanlopp är att det alltid är någon oförutsett som händer. Ibland många saker. Det är därför jag ofta jämför en Ironman med livet. Med planering och förberedelser kommer man långt, men det är de som kan hantera oförutsedda händelser bäst, som klarar livets utmaningar bäst. Jag hoppades innerligt att detta var dagens enda trubbel men jag hade ju en lång dag framför mig. Dags för en mental omstart. Ingen idé att fundera på de tappade minuterna och cyklisterna jag så gärna skulle ha omgett mig med. Att älta det som hänt istället för att ge 100 % till det som skulle hända, hade inte hjälpt mig.

Det började bli varmt. Vinden tilltog. Vid varje vätskestation spolade jag huvud, rygg, bröstkorg, ansikte med kallt vatten. Jag hade valt att köra hela loppet på känsla. Ingen wattmätare, inget pulsband, ingen fartmätare. Bara en klocka för att ha lite koll på tiden, men i övrigt var min strategi att lyssna på kroppen. Med facit i hand var det en strategi som fungerade löjligt bra. Och en strategi som jag tror till 100 % på. Att ha så bra koll på sin kropp att man kan tolka signaler längs vägen och anpassa strategin efter det, är en otroligt häftig känsla. När jag mötte proffsen för första gången på vägen upp mot Hawi fick jag dagens första rysning. Vilken häftig känsla att få tävla tillsammans med dessa superstars. Jämfört med andra Ironmantävlingar var det extremt bra klass även på alla age groupers. Vinden och en hel del drafting gjorde cyklingen ryckig. Jag gjorde tidigt valet att INTE drafta (ligga mindre än 12 meter från närmaste cykel), men det var enormt många som gjorde det. Jag tappade antagligen närmare 15-20 minuter på att inte sitta med i klungorna som bildades, men jag ville helt enkelt känna att jag spelade helt enligt regelboken. Är man på VM så är man. Tyvärr var det alldeles för få domare ute på banan så väldigt många kom undan med uppenbar drafting. Men nu var jag här för att fokusera på mitt lopp, inte alla andras! Efter 16 mil började det hugga i låren, samtidigt var det som om vinden vände och vi fick rak motvind sista två milen in mot växling. Det var länge sedan jag cyklade såhär långsamt på tävling! Men jag lyckades vända krampkänningen och även om jag tappade mycket tid kändes benen bättre när jag hoppade av och började springa.

Publiken gav energi. Jag visste att min familj stod ute på banan efter drygt två kilometers löpning och jag såg verkligen fram emot att se dem efter ett antal ensamma timmar ute på lavafälten. Vätskestationer varje mile där rutinen blev en mugg vatten i ansiktet, en mugg av någon drickbart i munnen, isbitar innanför tröjan, i byxorna eller kvar i händerna och några svampar över huvudet. Jag njöt av att det bara var en marathon kvar. Jag vet att det låter absurt för dig som inte provat att tävla Ironman, men efter simning och över fem timmar på cykel är det en befrielse att bara ta sig fram för egen maskin i löparskorna. Första 16 km längs Alii drive var riktigt roliga, och precis när jag gick ut för mina sista 26 km på Queen K mötte jag proffsklassens segrare som då bara hade upploppet kvar. Och sedan resten av världens bästa triathleter en efter en. Gåshud och nya rysningar längs ryggraden. Det är här det händer. Jag är mitt i alla triathleters Mecka och får se den absolut största tävlingen från första parkett. Det var varmt, men strategin med nerkylning på varje station funkade oväntat bra. Jag kände mig stark och passerade halvmarathonmarkeringen efter 1.32. Den jobbigaste delen av banan kvar, men å andra sidan hade jag koll på den efter att ha sprungit sista halvan några dagar tidigare. Då utan is, svampar, dricka, publik och med bomulls-tshirt! Faktum är att jag inte har några minnen av att det gjorde ont ens sista milen. Normalt gör det riktigt ont i benen sista milen under en Ironman. Men jag njöt, smilade, rös och fortsatta sätta en fot framför den andra hela vägen mot upploppet. Publiken jublade, min familj hejade med någon kilometer kvar, jag visste att jag skulle fixa det. Känslor av lättnad, tacksamhet och ren glädje bubblade inom mig. Klockan stannade på 9.38. En dryg timme långsammare än min snabbaste Ironmantid, men absolut ett av de lopp jag är mest stolt över. En helt otrolig upplevelse som jag unnar fler att få vara med om.

För egen del känns denna, min tionde Ironmantävling, som pricken över Iet. Nu vill jag se till att coacha fler mot sina drömmars mål. En ny dröm är att ha minst fem coachade atleter i Kona 2018 (gärna någon 2017 också), och många fler med andra målsättningar och drömmar. Det är en otrolig resa att gå från nybörjare till VM (oavsett vad ditt VM är), med allt som händer längs vägen. Jag vill att fler ska få uppleva det, oavsett vad det handlar om. Ironmans tagline Anything is possible har aldrig känts mer relevant. Och jag hoppas att jag kan lämna dig med denna känslan. Våga drömma. Våga satsa. Våga leva. Tillsammans mot vår fulla potential!

Mahalo

Christian

Ett mål är en dröm med en deadline

/i , , , /av

Kailua-Kona på the big island of Hawaii. Platsen där just nu 2300 triathleter från hela världen lever sin dröm. Energin är överväldigande.

Jag har aldrig sett så många ”fitta” (ursäkta uttrycket) och målinriktade människor på en och samma plats i hela mitt liv. Den lilla staden Kona som 51 veckor om året är ett relativt avslappnat ställe förvandlas under en vecka till ett mecka för alla oss som älskar att simma, cykla och springa.

Efter ett svårslaget rekord i längsta födelsedag i söndags (36 timmar, pga 12 timmars tidsomställning) som spenderades på flygplan, flygplatser och i bil, var vi helt slut när vi halv fyra på natten slog igen ögonen och sov tre timmar tills barnen vaknade igen. Måndagen spenderade vi på stranden, jag simmade ett lätt pass för att få igång en stel kropp men tog det annars väldigt lugnt. Fortfarande hade jag inte insett att vi faktiskt var på plats.

2011 inför att jag körde min första ”officiella” Ironmantävling (tidigare hade jag bara kört Kalmar Järnmannen) i Nice tog jag ut 650 dollar som backup om jag skulle lyckas köra så bra så att jag blev erbjuden en plats i VM. Om jag skulle kvalat var det cash som gällde. Det gick inte så bra den gången, så pengarna fick ligga kvar i Forexkuvertet för framtida bruk. På något sätt kändes det bra att inte växla tillbaka dem utan ha en anledning att se till att få användning för dem senare. 2012 när Kalmar blev officiell Ironman gick det desto bättre. Men trots att drömmen om Hawaii fanns, valde jag att tacka nej till platsen. Min fru var gravid med vårt andra barn och skulle inte fixa en så lång flygresa i sjunde månaden. Att inte ha med henne och vår då 2-årige son kändes inte som ett alternativ. Efter tävlingen i Kalmar 2012 gjorde vi en familjeöverenskommelse om att 2016 var det perfekta året att kombinera VM på Hawaii med en familjesemester. Att vara överens om en så pass stor investering kändes viktigt och jag tror att det var en nyckel i att vi nu är på plats.

I Barcelona för exakt ett år sedan lyckades jag säkra en kvalplats. Då var det inte längre cash som gällde, och priset var höjt med 50%, men drömmen om Hawaii blev helt plötsligt verklighet. Jag tror Forexkuvertet var viktigt. På något sätt var det ett komittment till mig själv om att någon dag se till att komma hit. Det finns ingen plats på jorden jag hellre skulle vilja vara just nu. Att familjen är med på resan gör att jag kan känna denna känslan till 100 %. Det enda jag önskar är att fler skulle få chansen att uppleva detta. Förhoppningsvis kan jag genom mitt coachande se till att så blir fallet. Minst 5 coachade atleter på startlinjen i Kona 2018. En ny motiverande målbild!

Veckan har varit full av highlights än så länge. I måndags körde vi en stranddag och tog igen oss efter över 30 timmars resa. Bara 20 min lätt sim för att få igång kroppen lite. På kvällen träffade jag Mark Allen, Dave Scott, Paula Newby-Fraser och några andra triathlonlegender. Tisdag morgon simmade jag hela Ironmanbanan. Det kändes bra att ta kontroll över första delen av loppet. En hel del vågor och lite undervattensströmmar men ett väldigt viktigt pass, framförallt mentalt. Mitt på dagen släppte familjen av mig ute på Queen K vid Energy Lab-skylten. Fem dagars värmeaklimatisering är i kortaste laget, men baserat på forskning från Stanford går det snabbare om man tränar i värmen. Så tidig eftermiddag sprang jag 90 minuter från Energy Lab och in till Kona. Nästan 20 km och loppets sista del (jag sparade dock upploppet till på lördag). Extremt varmt men väldigt viktigt både för acklimatiseringen och mentalt. Nu hade jag tagit kontroll över både första och sista delen. Detta är en strategi som jag verkligen tror funkar. Att ta bort all osäkerhet genom att ta kontroll över de mentalt tuffaste delarna i förväg. En kalldusch och en powernap senare var det dags för Parade of Nations. Ett jippo som närmast kan liknas vid OS-invigningens flaggparad. Kul att träffa några av de andra svenskarna på plats.

Idag (onsdag) började jag dagen med ett simpass på 30 min och ett stopp vid Coffes of Hawaiis båt. Konakaffe mitt ute på havet och pratade även med Bevan James Eyeles från IM talk (som för övrigt är den absolut bästa podcasten om Ironman). Antagligen kommer den korta intervjun med i något av deras avsnitt från Kona här i veckan. Kul start på dagen. På inslagen bana ville jag sedan ta bort den sista osäkerhetsfaktorn som återstod. Cykeldelen upp till Hawi som traditionellt är den blåsigaste delen av banan. Tog bilen till Kaiwaihae och cyklade 3 mil upp till Hawi. Vägen upp tog 60 min och neråt tog det bara 45. Rejäl sidvind och endel kastvindar, men jag höll mig på rätt köl och avslutade med 2 kilometers snabb bricklöpning och ett bad. När jag senare skulle hämta mitt race-kit fick jag veta att jag blivit slumpmässigt utvald att genomgå en dopingkontroll. Ett blodprov senare, hämtade jag sedan ut en utlovad Swimskin från TYR. Stort tack för stödet Harald och gänget på tyrsverige.se. Stötte på både Craig Alexander och en av triathlonvärldens absolut bästa coacher, Siri Lindley som signerade och gav mig sin nya bok. Det som slår mig efter bara tre dagar på plats är hur tillgängliga och öppna alla världsstjärnor är. Och här är verkligen alla samlade på en extremt liten yta. Efter ett par ganska hårda träningsdagar ska vi sticka upp till världens högsta berg (räknat från havsbotten) Mauna Kea imorgon torsdag. Nu är all träning gjord och på fredag kör jag bara ett lätt sim-cykel-löppass för att hålla igång.

Stort tack till er som följer mig från andra sidan jordklotet. Starten går på lördag kväll (svensk tid) kl 18.55. Går att följa på ironmanlive.com. Vi hörs på andra sidan!

Varma kramar Christian

Vänd negativa tankar till positiv energi

/i , , /av

Har du tänkt på att nästan alla människor vi idag ser som framgångsrika inom sina respektive områden, någon gång i livet gått igenom tuffa perioder?

Steve Jobs, Martin Luther King, Nelson Mandela, Thomas Edison och Patrik Sjöberg. Listan kan göras lång. Personer som vi idag ser som extremt framgångsrika upplevde tidigt i livet trauman som kunde fått tragiska konsekvenser. Men på något sätt lyckades dessa personer vända motgången till positiv energi och drivkraft. Men lika många som mött liknande motgångar har istället valt den enkla vägen. Att ge upp och begränsa sig själva för resten av livet. Den stora lärdomen här är, i mina ögon, att för att vända negativa upplevelser till positiv energi, krävs det att man väljer att stärkas av dem. What doesn´t kill you makes you stronger. Att frivilligt ge sig på tuffa utmaningar, innan livet kastar sina utmaningar på oss, kan vara ett sätt att simulera trauman för att bli bättre på att vända tuffa situationer till något positivt.

Vi har nog alla någon gång tänkt att vi inte duger eller räcker till. Och det är nog ganska mänskligt att då och då hamna i sådana tankebanor. Något som har hjälpt mig många gånger är att hitta andra som varit i samma situation och som lyckats ta sig vidare. Att hitta förebilder är helt klart en strategi värd att prova. För att verkligen kunna identifiera sig med förebilder finns en viktig nyckel. De har också börjat från noll en gång i tiden. Det är nog bara i kungafamiljen man föds rik och känd. Alla andra har jobbat sig förbi ett antal hinder längs vägen mot framgång. En fot framför den andra, varje dag. Det blir många steg under en livstid. Så låt förebilden ge en riktning, men börja sedan gå i din egen takt.

Ett väldigt effektivt sätt att vända en negativ tanke till något positivt är att sätta en ny ram på den. Denna teknik kallas ofta för omramning. Det är inte alltid lätt att göra själv, men be gärna någon nära om hjälp att sätta en ny ram på dina tankar. När mina barn var små, och var mycket vakna på natten, var jag ibland så trött att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag hittade då på två ramar som satte denna negativa upplevelse i nytt ljus. Min första tanke var att jag var tacksam att vi hade kunnat få barn. Min andra tanke var att jag antagligen om 20 år kommer sakna att sitta vid sidan av deras sängar och klappa dem på ryggen. Två enkla omramningar, som gjorde att en jobbig situation vändes till något positivt. Enkelt men inte alltid lätt.

Vilsen, deprimerad eller allmänt omotiverad – ett par tips som kan vända allt

/i , /av

Vad gör man när något man jobbat för under lång tid, kanske under mer än ett år, plötsligt är genomfört och slutfört? När det som varit i fokus inte längre finns i tankarna. När verkligheten kommer ifatt och lamporna släckts. 

Om du är som jag, har du hamnat där ett antal gånger. Målet med stort M eller loppet med stort L är genomfört. Vad händer nu? Inom långdistanstriathlon pratar man om ”Ironman blues”. Det finns en anledning att de flesta uthållighetslopp öppnar sin anmälan till nästa års lopp bara någon dag efter att årets lopp gått av stapeln. För att fylla tomrummet med något, ställer sig ett förvånande antal nästan reflexmässigt i kön för att försäkra sig om att inte hamna i en mini-depression efter sin urladdning.

Faktum är att jag fram tills nyligen dragit slutsatsen att denna mini-depression haft rent mentala orsaker. Fokus på en enskild tävling under lång tid, som sedan eskalerar under en enskild dag. Och plötsligt är det över. Inte konstigt att hjärnan blir förvirrad. Vilsenheten sprider sig i kroppen. Motivationen är på botten. Men nytt ljus på hur fysisk träning kan påverka, vända och förbättra depressioner har gett mig ytterligare en förklaring. Anders Hansen, överläkare i psykiatri, visar i sin senaste bok ”Hjärnstark”, hur konditionsträning kan ta dig ur en depression, och förhindra att du hamnar där från första början. Fysisk aktivitet, framförallt där pulsen höjs, 45 minuter, tre gånger i veckan under ett år, ger enorma effekter på hjärnans hälsa. Anders menar att konditionsträning till och med är mer effektivt än antidepressiv medicin. För att inte tala om att de enda biverkningarna du kan räkna med är att bli lite piggare, tappa några extra kilon eller leva lite längre. Vad har detta med mini-depression efter en tävling att göra? Jo, tänk dig att du går från ett antal timmars konditionsträning per vecka till nästan ingen träning alls för att kroppen och knoppen är för slitna för att ens tänka på att ta ett löpsteg. Vad händer med endorfinnivåerna som under lång tid vant sig vid en hög träningsdos? Alltså kan Ironman blues ha rent fysiologiska orsaker. Det är helt enkelt en balansgång mellan att återhämta sig och att hålla sig på rätt sida om depressionsstrecket. Det är dock inte farligt att hålla sig i dalen ett tag efter en bergbestigning. Det är nog snarare ganska nyttigt. Även inom forskning på FLOW finns numera samstämmighet kring att vi behöver ”återhämtning” från flowstadiet. Det är inte möjligt eller ens hälsosamt att leva i konstant flow. Har vi aldrig dalar under livet, uppskattar vi inte bergen tillräckligt mycket när vi väl når dem!

För dig som känner dig allmänt vilsen och omotiverad, eller har någon i din närhet som stämmer på denna beskrivningen, har jag ett par tips. Det första kommer direkt från Anders Hansen. Bygg en vana att röra på dig 45 minuter, tre gånger i veckan! Säg inte att du inte har tid! Tiden du lägger nu kommer du få tillbaka tiofalt i ett längre liv och att du håller dig frisk! Notera gärna hur du mår innan du börjar på en skala från 1 till 10. Håll ut i minst en månad, och notera sedan igen hur du mår på en skala från 1 till 10! Jag skulle bli väldigt förvånad om du inte mår lite bättre.

Det andra tipset är att skaffa en liten tacksamhetsbok. Varje kväll eller morgon (det som passar dig bäst) skriver du ner minst tre saker du är tacksam för. Även om det känns som om du är på botten, är jag övertygad om att det finns saker att vara tacksam för. Tacksam för att leva i ett fritt land. Tacksam för att ha mat på bordet. Tacksam för någon i din närhet. Ett kontinuerligt (varje dag) fokus på saker att vara tacksam för, skapar en positiv spiral. Fokus på något positivt, gör att hjärnan har mindre energi att fokusera på något negativt. Det kan låta banalt, men faktum är att det funkar. Prova minst en månad och se hur du mår!

Tack för att du läste. Har du något tips för att skapa motivation när allt känns tungt och vilset?

Vad inspirerar dig?

/i , /av

Han var blodig i ansiktet och totalskrapad på armen när jag äntligen såg honom komma springandes under förra helgens Ironman i Kalmar.

Jag hade en stund tidigare fått rapport från en av mina andra adepter att Ulf hade kraschat på cykeln vid en järnvägsövergång med bara några mil kvar till växling. Genast flög tankarna iväg. Hur hade det gått? Hade han brutit loppet?Var han skadad? En stor lättnad spred sig i kroppen när Ulf plötsligt dök upp, nästan lika glad som alltid. Jag sprang med honom några meter för att hinna checka läget. Ryktet stämde, men Ulf hade bestämt sig för att fullfölja. Bara en marathon kvar nu.

En av mina vänner, Klas, berättade för ett tag sedan om en kommentar hans 13-åriga son hade fällt. Jag var inte speciellt bra på att uttrycka mina känslor med ord när jag var 13 år, vilket gör hans kommentar ännu mer inspirerande. Han sa under ett vanligt samtal ”Farsan, jag älskar mitt liv”. Helt plötsligt fick jag ett tydligt mål för mina barns uppväxt.

Dagligen inspirerar mina barn mig genom sina frågor, nya lärdomar och mod. Under stjärnklar himmel hade jag för några dagar sedan ett djupt samtal med Eli 3,5 år gammal om rymden, om att flyga rymdraket och framtida yrkesval. Eli älskar verkligen att cykla på sin balanscykel (utan trampor) och förvånade både mig och alla andra genom att i somras cykla nästan 9 km nonstop tillsammans med mig och sin storebror. Med glatt humör och kommentaren ”Jag är så laddad” avslutade han rundan hos farmor och farfar och bad snällt om ett glas vatten. På samma runda råkade jag slänga ur mig att”nu kommer den sista jobbiga backen”, varpå Vilgot 6 år direkt svarar ”Kom igen nu, du har mer kraft inom dig än vad du tror”. Vilgot som för övrigt blev överlycklig när vi anordnade en barnklass på vår lokala triathlontävling i Karlskrona. Han behövde fundera ungefär EN sekund innan han bestämde sig för att vara med. 50m simning, 2500m cykling och 500m löpning senare gick han i mål med ett stort leende och en rejäl spurt.

Ingen förbereder sig och genomför en utmaning som Ironman utan motgångar längs vägen och det är människor som tar sig igenom denna typen av motgångar som inspirerar mig allra mest. Med i stort sett alla årets adepter färdigtävlade kunde jag inte vara mer glad. Ett flertal har överträffat sina egna gränser och genomfört sina första Ironman- eller halvironmanlopp. I stort sett alla har slagit ett eller flera personliga rekord. ALLA har tagit sig i mål på sina huvudtävlingar! Tack för den inspiration ni gett mig tillbaka Klas, Johan, Jörgen, Rasmus, Jim, Angelica, Emil, Ola, Eva, Sören, Mattias, Ulf, Fredrik, Gunilla, Björn, Henrik och Sanna. Och vet ni vad det häftigaste är? Ni har antagligen inspirerat MINST 15 personer runtomkring er som tack vare era prestationer nu har en lite annan syn på hälsa, utmaningar och vad som är möjligt.

Kan vi välja inspirationskällor medvetet? Och spelar valet av inspirationskälla roll för hur bra vi presterar? Det sägs att vi blir ett genomsnitt av de fem personer vi spenderar mest tid med (fysiskt eller virtuellt). Jag tror att det ligger något i det. Vem ingår i din femgrupp?

Med bara drygt en månad kvar till Ironman Hawaii kan jag för egen del inte låta bli att återigen titta på youtubeklipp från 1989 års tävling. Mark Allen och Dave Scott i en klassisk duell (Ironwar) som pressar mänsklig prestationsförmåga till sin yttersta spets. Så när jag är som mest trött där på Queen K highway på Big Island of Hawaii tänker jag upprepa ett mantra i mitt huvud. ”What would Mark and Dave do?” Genom att medvetet välja inspirationskällor tror jag vi kan nå lite längre. Genom att se det vi har runt omkring oss dagligen medinspirationsglasögon kan vi lära av och uppskatta de små sakerna i livet. För i slutändan är det kanske de där små stunderna, dialogerna, förbättringarna eller flyttade gränserna som är den stora behållningen.

Bli den bästa versionen av dig själv. Sprid inspiration till folk runtomkring. Var någons förebild. Du kommer få tillbaka det tiofalt.

Christian

PS. Var med på Sveriges Radio P4 Blekinge och pratade målsättning och motivation i morse. Du kan lyssna på inslaget här. DS.

Om att gå mot strömmen

/i , /av

”Det är bara döda fiskar som följer strömmen”. Det kan låta lätt i teorin, men är alltid tufft i praktiken. Vem vill inte vara lite unik? Oftast är drivkraften att passa in dock starkare än drivkraften att verkligen pusha gränsen på ett nytt sätt. Att våga misslyckas är något som vi som jobbar med startups/nystartade företag proklamerar dagligen. Bara den som vågar misslyckas kan verkligen nå sin fulla potential. Det kan låta enkelt men är väldigt svårt. Speciellt i en kultur där vi hela tiden mäts på vårt senaste resultat snarare än hur vi vågar prova nytt, vilket ibland leder till dåliga resultat. Men vilka genombrott i historien har kommit från människor som safeat sig genom livet?

1968 hände något revolutionerande på OS i Mexico City. Dick Fosbury bevisade att en flopp i vissa situationer är exakt vad som krävs. Titta på dettainnan du läser vidare så förstår du vad jag menar. Dick hade självklart tränat under lång tid (i hemlighet) på sin nya höjdhoppsteknik. Och det gav honom modet att faktiskt plocka fram sin nya teknik när det gällde som mest. Framför miljontals tittare tog han risken att bli utskrattad. Och satte en helt ny trend som snart skulle revolutionera höjdhoppandet. Jag älskar historier där människor som går mot strömmen drar det längsta strået.

Vi har ju vår svenska motsvarighet i Janne Boklöv som revolutionerade och förändrade sporten backhoppning på 80-talet. Vem skulle ens drömma om att inte hoppa med V-stilen idag? Inspirerade av att gå mot strömmen ställde vi upp i Karlskrona swim-run i lördags utan våtdräkt. Vi var ganska ensamma på startlinjen om att inte vara klädda i svart neopren men när reglerna för en gångs skull tillätt valfri klädsel så var det ju värt att prova. Och det funkade. Med dagens lättaste utrustning kunde vi springa riktigt snabbt och vann till slut loppet. Det ska bli roligt att se startbilden nästa år. Jag förutspår att vi inte längre är ensamma utan neopren då.

Första steget att våga göra något på ett nytt sätt tror jag är försöka göra status quo så ”obekvämt” som möjligt. Samt att bli nyfiken på sin fulla potential. Att inse att nuläget är värt att riskeras för att det finns ett attraktivare resultat som väntar på oss. Ett resultat värt att våga misslyckas för att uppnå. Det kanske inte går på första försöket. Men ett misslyckat försök förblir bara misslyckat om vi inte lär oss något och provar igen! Fosburyfloppen utvecklades inte på en dag. V-stilen tog nog lång tid att träna in. Även om det utåt verkade som plötsliga genidrag hade både Fosbury och Boklöv med all säkerhet misslyckats ett antal gånger på vägen mot målet. De lyckades göra målet viktigare än vad människor runt omkring skulle tycka. Detta verkar vara nyckeln. När den sociala trögheten i att gå mot strömmen inte tillåts styra. När en möjlig dröm är värd mer än vad andra tycker. Det är då revolution snarare än evolution är möjlig. Finns det något i ditt liv du skulle vilja revolutionera?

High-five för utveckling!

Varför silver-Emma inte tog OS-guld, tankar om identitet

/i , /av

När jag var 24 gick jag igenom ett antal förändringar på kort tid och lärde mig samtidigt vikten av att ha en identitet. Efter att ha pluggat i Lund till civilingenjör var jag plötsligt klar men hade inte fått något jobb. Jag hade precis gift mig med Sara och bytt efternamn vilket i sig inte borde påverkat min identitet men jag tror att det gjorde det ändå. Jag hade ingen direkt passion i livet. Så när två av mina vänner bestämde sig för att anmäla sig till halvmaran Göteborgsvarvet, hakade jag på. Och gick all in. Hösten 2004 när anmälan var inskickad sprang jag ett testlopp på bana. 10 000 m på 45 min. Fem månader senare på mitt första lopp någonsin sprang jag 10 km på 36 min. Vad var nyckeln? Förutom kontinuerlig träning 4-5 pass i veckan och en löpargrupp som gav naturlig variation i träningen, är jag numera övertygad om att förbättringen handlade om min identitet.

Som vilsen nyutexad student, med nytt efternamn och ingen riktning i karriären, sökte jag efter något att identifiera mig med. Löpningen blev min räddning. Tidigt ändrade jag min mailadress till ”christherunner1@gmail.com”. Något som skapade en förväntan på mig själv att träna, leva och tänka som en löpare. Jag hade plötsligt en identitet att leva upp till. Hur tränar en löpare? Hur tänker en löpare inför tävlingar? Och vilka lopp bör en löpare springa?

Löpningen ledde mig såsmåningom till att inse att jag kunde så mycket mer än vad jag själv och omgivningen trodde. Min mamma grät när jag sprang mitt första Göteborgsvarv. Hon trodde jag skulle dö. Vi hade aldrig haft någon löpare i släkten så att springa över två mil var för henne (och för mig i början) väldigt extremt. När väl den barriären var bruten, och ett år senare även marathonbarriären siktade jag in mig på mitt första ultralopp på 50 km. Vilket såsmåningom eskalerade till en anmälan till Kalmars järnman 2008. En triathlon på Ironmandistans. Nu hade jag en ny identitet att leva upp till. När folk frågade vem jag var svarade jag helst att jag var triathlet. Triathlon har aldrig varit mitt yrke men det gav mig en ny identitet. Och för att leva upp till min nya identitet var jag ju tvungen att ta reda på hur man tränade och tävlade som triathlet. Jag ägnade nio månader åt att ta reda på och praktisera det jag lärde mig, och när jag i augusti 2008 med bara någon kilometer kvar insåg att jag snart inte bara skulle kunna titulera mig triathlet utan även Ironman, då var det jag som grät.

Sedan dess har jag mer och mer insett att den identitet vi har eller vill leva upp till spelar otroligt stor roll för hur vi presterar och mår. När man blir förälder får man automatiskt en ny identitet, men i övrigt kan det vara svårt att skapa eller förändra sin egen identitet. Men ofta kan det vara nyckeln till att nå nästa nivå. Vad har detta med silver-Emma, som nyss tog sitt andra OS-silver, att göra?

2008 på OS i Peking to Emma Johansson OS-silver på damernas linjelopp i cykel. En otroligt imponerande insats som gjorde henne till hela svenska folkets (med medias hjälp) silver-Emma. Sjävklart en smickrande och åtrovärd benämning att identifiera sig med. Och Emmas identitet i media och bland gemene man har sedan dess varit just ”silver-Emma”. Hur kan denna (icke självvalda) identitet ha påverkat Emmas chanser att ta ett OS-guld i Rio? Kanske är jag ensam om att ställa denna fråga (och du kanske inte alls håller med) men efter att både ha jobbat med min egen identitet och sett förändringar i människor jag coachat när de jobbat med sin identitet, vet jag hur avgörande det kan vara.

Svenska folket såg henne som silver-Emma. Media kallade henne silver-Emma. Av någon anledning har just Emma givit andraplatsen ett ansikte. Hur tror du det påverkade Emmas egen självbild? Till slut tror jag att hon själv identifierade sig som silver-Emma. Hur påverkar det vilka undermedvetna och instinktiva beslut hon tar under linjeloppet i Rio? Om Emma identifierar sig som silvermedaljör så spelar det ingen roll om hon utåt säger att hon siktar på guldet. När kroppen skriker stopp, och all willpower är uttömd där på upploppet i OS, då funkar inte de rationella tankarna om att målet är guld längre. Då tror jag Emma faller tillbaka på sin identitet, som under åtta år sedan förra OS-medaljen ristats in i hennes undermedvetna. Om Emma instinktivt inte agerar som GULD-Emma när det väl gäller där på upploppet då är tyvärr spurten förlorad innan den börjat.

Om vi ser tillbaka på hur Emma agerade de sista 500 m, väntade hon på att någon av de andra tjejerna skulle ta initiativet. Var hon mer rädd för att förlora sin silver-identitet än sugen på att byta den mot en guld-identitet? Självklart skulle hon inte sätta dessa ord på tankarna som flyger runt i hennes undermedvetna, men kan det vara möjligt att detta påverkade hennes agerande? Hade hon tagit initiativet och fått de där extra metrarna i spurten om hon inte suttit fast i sin silver-identitet? Det får vi aldrig veta, och för Emma spelar det inte längre någon roll. Men för oss som strävar efter vår fulla potential kanske det kan bli en lärdom. Hur vi ser på oss själva skapar vår identitet. Vår identitet påverkar hur vi tänker och agerar. Och vårt agerande påverkar de resultat vi får. Hur ser du på dig själv och vad får det för konsekvenser? Vem vill du vara och hur kan du ta dig dit?

Drömmar, mål och mindset

/i , , /av

Vad skiljer människor som ser till att uppfylla sina drömmar från andra? Inte så väldigt mycket visar det sig. Men tydliga målbilder och mindset är två viktiga pusselbitar.

Oavsett om du har stenkoll på vad du vill uppnå i livet eller inte tänker jag utmana dig lite. Kanske har du redan en lista på saker du vill göra innan du dör. De allra flesta sätter dock mål som ligger några månader fram i tiden, jobbar sig dit, omvärderar sedan nuläget och sätter nya mål. Det finns inget rätt eller fel men det finns knep för att nå sina drömmar och mål. Jag skulle vilja utmana dig med ett par frågor. Välj dem som du känner dig mest träffad av.

Har du långsiktiga drömmar som du INTE är på väg mot ännu? I så fall, vilket är det absolut första steget du måste ta för att sätta bollen i rullning? När ska du göra det? Vad gör du efter det? Hindrar du dig själv på något sätt? Skriv ner det du kommer på och berätta det gärna för någon i din omgivning.

Har du svårt att hitta storslagna drömmar och gillar kortsiktiga målsättningar? Jag gissar att när tillräcklig drivkraft finns når du oftast dina mål. Tänk dig att du vaknar upp om tio år och ser tillbaka på ditt liv. Vilka två saker skulle du absolut vilja ha gjort eller uppnått innan dess? Skriv ner dem och berätta det gärna för någon i din närhet.

Nu, när du har en dröm nerskriven, föreställ dig att du redan nått den. Att du precis genomfört din dröm, slutfört ditt projekt eller nått ditt stora mål. Skapa en målbild. Vad ser du? Vad hör du? Vad känner du? Vad får ditt genomförande för övriga positiva konsekvenser? Blunda gärna och tänk dig in i situationen.

Faktum är att otydliga målbilder är den absolut vanligaste anledningen att vi inte når våra drömmar eller mål. Den näst vanligaste, tror jag, är vilket mindset vi har. Psykologiprofessor Carol Dweck från Stanford pratar i sin forskning om growth mindset som en nyckel. Jag är övertygad om att hon har rätt. Människor med detta mindset inser att färdigheter/egenskaper inte är förbestämda och fasta utan att ALLA kan utvecklas, lära nytt och förändra sig för att nå de mål man satt upp. Hur ser vi till att inte ens använda ord som ”jag är inte bra på….” eller ”jag har alltid varit dålig på…..”? Gunde Svan har ett uppfriskande mindset tycker jag. Han fick en gång frågan om det fanns något som var omöjligt. Vet ni vad han svarade? ”Nej, det är bara något jag inte lärt mig än!” Tack för att du läste och ha en bra sommar!