Från 150kg till Ironman

/i , /av

Nästan alla har olika sätt att trilla in i löp- och triathlonträsket, men för Patric Kalnins handlade det mer om överlevnad till en början än självförverkligande. Han har gjort en imponerande resa hittills som jag har fått förmånen att till viss del bevittna och än är det inte slut. Något som började som en önskan att kunna bli gammal med sina barn, har utvecklats till en livsstil och är beviset för att bara man bestämmer sig för något så är ingenting omöjligt. Here we go…och blir du sugen på att veta mer, gå in på hans välbesökta blogg.

Din resa från soffpotatis (ursäkta uttrycket) till triathlet och långdistanslöpare är en av de mer inspirerande historierna jag har mött på nära håll. Vad var det som fick dig att ta första steget, och vad var det som lockade med löpning och triathlon?

Jag vaknade upp en julmorgon 2009 och ställde mig på vågen och såg att det stod 150 kg på den. då fick jag en liten chock och tänkte “nä nu #+&%#, vad är detta? Om jag fortsätter på detta viset så kommer inte jag att få uppleva mina barns uppväxt.” Envis och tjurskallig som jag är så började jag att äta enligt GI, men det var inte så framgångsrikt som planerat och jag skrev då in mig på xtravaganza och började med att träna och äta rätt. Kilona rasade och motivationen var då på topp. Ju lättare jag blev och ju mer jag tränade desto lättare blev det. Att det blev triathlon var mest slump. När jag började löpa så visste jag ju inte något om detta så jag bara sprang och sprang, längre och längre. Och givetvis så kom då ett par bakslag som ömmande benhinnor och så. Då började jag att alternativträna med att cykla. Detta var ju också stenkul. Sen blev det lite simskola av bara farten och där kom jag in i triathlons förtrollade värld.
Var det många i din omgivning som sa till dig att vad du drömde om och siktade mot var omöjligt och hur bemötte du det?

Nej faktiskt inte. Fick en massa stöttning. Sen var det såklart kul att höra alla komplimanger allt eftersom man gick ner i vikt. Efter ett tag så kom givetvis de missunnsamma och avundsjuka människorna fram. Men jag vet hur man ignorerar folk och den mentala träningen har hjälpt mig massvis med gånger att ta rätt beslut och att umgås med “rätt” personer.
Vad är det roligaste med uthållighetsträning som livsstil? Och vad är det jobbigaste?

Det roligaste är nog den biten med att pressa sig till det yttersta och tro att man inte orkar mer men har ändå lite mer att ge. Just känslan efteråt att vara helt uttömd är en riktigt skön känsla. Det jobbigaste är nog att motivera sig till att fortsätta dag efter dag, timme efter timme och att sätta upp mål och kanske bara nå en bråkdel av dem. Men med ett tjockt pannben så klarar jag en massa motgångar så länge det bara kommer en framgång då och då.
Dina barn måste vara stolta över det du åstadkommit hittills, hur har de reagerat på din livsstilsförändring?

Dom säger ganska ofta att de fått en ny pappa, en pappa som är med och spelar fotboll, simmar, springer och cyklar. Inte han som bara fixar fikat för han inte orkar röra på sig.
Vilken prestation är du mest stolt över?

Två olika faktiskt. Den första är blodomloppet 25 maj 2010. Jag sprang 5 km för första gången i mitt liv och klarade det. Mäktig känsla vid målgången när tårarna sprutade.

Den andra är att jag lyckades genomföra en halv-ironman i Sövde sommaren 2011 under 7 timmar. Jag hade förberett mig mentalt och fysiskt för en järnman i Kalmar men massa olika saker satte stopp för det och jag tränade på och så dök detta tillfälle upp. Det var bara några få i min närhet som visste om att jag skulle dit. Men när jag linkade i mål stod klockan på 6:57. Riktigt häftig känsla.
Hur ser de närmaste åren ut, vad drömmer du om och vilka mål siktar du mot?

Mitt stora mål i den absoluta närtiden är att vara med i en SUB10-grupp och köra Vätternrundan samt att åka till Sövde och försöka kapa 45 minuter på tiden från förra året.

Mål som ligger lite längre fram i tiden är givetvis att genomföra en Ironman då helst i Kalmar. Springa ett maraton samt vara med i någon fulldistansare utomlands.
Dina tre bästa tips till soffpotatisar som känner att livet har mer att ge men som inte vet hur de ska kunna ta första steget?

  • Erkänn – ljug inte för dig själv. Se dig i spegeln med ärliga ögon. Är det den du vill vara på andra sidan?
  • Klubb/förening- gå med i en klubb/förening, inte för att du ska tävla/träna mot någon utan MED en massa vänner och bli inspirerad samt att inspirera andra.
  • Om du behöver någon som sparkar dig i rumpan, se till att skaffa dig en
    rumpsparkare då. Livet blir mycket lättare då. Jag har fått massor med
    rumpsparkar, men jag har delat ut minst lika många själv. Jag får ofta höra att jag inspirerar folk att ta det där första jobbiga steget, det känns jättebra att få vara med i den processen.

En viktig dag i Augusti 2007

/i , /av

Jag kom ihåg min första sprinttriathlon 2007 i vanliga badshorts (alltså inte tighta) med 100% bröstsim, handduk runt höften för att byta om till torra shorts i första växlingen (vet inte varför jag inte fortsatte med blöta shorts), på en lånad mountainbike, och en panikartad löpning där jag rusade järnet för att slippa komma sist, trots att benen kändes som stockar. Min fru lämnade av mig vid badplatsen en stund innan start och kom sedan tillbaka för att titta på spektaklet. Kom ihåg att hon i bilen innan tävlingen frågade mig ”varför gör du detta?”. Jag tror jag svarade något i stil med att ”jag vill bara testa om jag klarar av att ta mig i mål”. Spurtade i mål på 1 timme och 17 minuter och hade det inte varit för uppmuntrande kommentarer från framförallt en av mina (numera) favoritträningspolare Fredrik Nilsson hade mitt triathlonäventyr nog slutat där och då. Men det såddes ett frö, och några veckor senare kontaktade jag Karlskrona Simsällskap (som hade anordnat tävlingen) för att kolla upp hur man blev medlem. Att lära sig crawla vore ju roligt, och jag hade hittat en billig racercykel som gjorde att jag (nästan i alla fall) kunde hänga med på gemensamma cykelpass.

I juni 2011 var jag tillbaka på samma sprintbana. Denna gång som delansvarig för den lilla lokala tävlingen i Karlskrona, och med en sluttid på 59 minuter och 57 sekunder. Vad som hände däremellan förtäljer inte just denna bloggpost, men mitt liv hade förändrats till det bättre på många sätt och vis och jag hade förutom att krossa mina fysiska och mentala gränser utvecklats enormt mycket som person. Allt pga lite nyfikenhet, uppmuntran och den speciella dragningskraft som triathlon av någon anledning utövar på de flesta som från början säger att ”jag ska bara prova en gång”.

En sann Ironman ger aldrig upp

/i , , , /av

En av Blekinges mesta Ironmans (9 slutförda lopp) och en av mina allra bästa triathlonkompisar Pär Fransson, genomförde Ironman Hawaii 2011 på ett bragdartat sätt trots att kroppen sa ifrån rejält flera gånger under resans gång. Här kommer lite inspiration för er som någon gång funderar på att ge upp under ett lopp. Finishing is for winners, quitting is for losers, eller vad säger ni? Tack för inspirationen Pär.

Du genomförde Ironman Hawaii 2011 efter ett imponerande kvallopp på Ironman France tidigare under året. Hur kändes det att höra sitt namn ropas upp på slotallokeringen efter loppet i Nice?

Målgången i Nice var lite av en besvikelse då den reviderade planen var att köra under 9:43 för att ha en bättre chans att kvala. Nu blev tiden 9:52, ingen dåligt tid men ändå. Originalplanen var 9:30 men den ändrades redan i mars. Jag var inte i den formen jag hade planerat, framför allt cykelformen var inte så bra som jag hade planerat för, pga av en exceptionell långdragen förkylning under januari till mars. Det var ingen som trodde jag skulle kvala då, men mitt mål kvarstod och träningen flöt på klockrent från början av april. Jag hade en bra träningsperiod bakom mig okt-dec utan det hade det inte gått. 

Slotallokeringen var grymt nervkittlande och svettig. Vi satt i stekande sol i över 90 minuter om jag minns rätt. Jag vågade inte tro att jag skulle tilldelas någon slot då jag kom på 13:e plats och det fanns 8:a slots i M35 (den största klassen med ca 650 startande). Men det gäller att ha tur också. Ett före detta proffs samt några ”hemmaåkare” (fransmän) dök inte upp, och när det var alldeles tyst när de ropade upp 11:e man, då började det kännas väldigt väldigt rätt, sedan nummer 12, och sen nummer 13 – YEEESS!! Sen firade vi med champagne!

Dagen på Hawaii gick inte helt enligt planerna och vi som följde dig satt hemma och var oroliga, vad hände?

Jag hade problem från början av september med oförklarlig feber och värk i kroppen, veckor senare följt av andningsproblem märkligt nog bara under löpträning direkt efter cykelpass. Läkarbesök och blodprov visade inget onormalt. Slutsats övertränad och efter en veckas lättnad så började allt kännas väldigt bra. Innan vi åkte till Hawaii så var simformen bättre än någonsin, cykelformen bra och löpformen mycket bra. Två dagar innan start, var jag sängliggandes med huvudvärk och illamående halva dagen. Ovetande om vad orsaken vad så drog vi slutsatsen att det var problem med anpassningen till värmen. Provsimmade lite på fredagsmorgonen och det kändes väldigt bra så det fanns aldrig någon tanke på att inte starta. Väl på tävlingsdagen 20 min in på simningen blev jag väldigt sjösjuk, jag gick över till bröstsim men det hjälpte inte. Simningen tog rekordlånga 1:38 och när jag kom upp var jag likblek av fotona att dömma. Första milen var lite skakig och kraftlös men väl uppe på Queen K så kändes allt bra igen. Sista tre milen på cyklingen började jag bli orkeslös igen och det kvittade att jag åt, drack och slog av på farten. Löpningen var nog den sämsta någonsin i känslan. Det fanns ingen kraft i kroppen men ändå gick första 16 km inne i stan med 5:30 tempo, vilket i sig är väldigt långsamt men med omständigheterna rätt ok ändå. Det var rätt svårt att behålla något fokus. Väl uppe på favoritvägen Queen K så började det gå riktigt fel, varken fokus eller kraft och jag gjorde det jag aldrig får göra under en Ironman, jag gick. Illamående som jag försökte balansera med saltkapslar, sedan yrsel, sedan av någon anledning stannade jag vid vätskestationen innan Engery Lab. Jag har igen tydligt bild av vad som hände men jag satt mig i en stol, sedan blev jag bara sämre o sämre. Efter en timme i sjukvårdbil blev jag ivägsläppt igen, då var jag så pass att jag kunde gå, men springa var aldrig aktuellt. Klockan var då runt 19 så det var fem timmar tills målet stängde så givetvis måste man försöka bli finisher på en av världens mest mäktigaste tävlingar. Strax efter 21 gick jag i mål. Lite komiskt så här i efterhand är att vi skämtade om att det stod i tävlingsreglerna att man skulle ha reflexer på skor och kläder. Varför det, jag kommer ju gå i mål runt klockan 17. Men aj aj vad fel man fick.

Vad var det nu som hade hänt? Jo det tog några veckor att förstå det fullt ut. Jag hade en infektion orsakad av en visdomstand sedan början av september, utan att känna någon symptom i tanden förrän drygt en vecka efter tävlingen. Infektionen påverkade balanssinnet (sjösjuka) och sänkte prestationsförmågan några procent, tillräckligt för att köra slut på mina krafter långt innan vad som annars är normalt. Sedan känner jag att jag inte fick en perfekt uppladdning, men om det hänger ihop med att jag var hängig och sängliggandes eller om det hade med något annat vet jag inte. Sjösjukan fortsatte under bassängsimpassen hemma i sverige även efter att jag dragit ut tanden, då det tog några dagar innan infektionen gått ur kroppen. Efter det har jag inga men av tävlingen tack och lov. För man ska aldrig träna eller tävla med infektion i kroppen.

Att ta sig i mål efter alla motgångar under loppet var starkt, hur tänkte du för att orka fortsätta?

Jag tror att min erfarenhet och bakgrund just i detta fallet gjorde det väldigt enkelt för mig att kunna motivera sig. Jag har brutit två ironmantävlingar under mina första år så jag vet hur tråkigt det är. Jag har också drömt om denna tävling sedan 13 års ålder så mentalt var det aldrig en fråga att bryta. När man blir liggandes/sittandes under ett lopp hinner man tänka en del, och i mitt fall var svaret lika enkelt som självklart. Inget kan få mig att kliva av banan förrän målet stänger, jag har gått om tid. Sista delen av loppet var väldigt fantastisk, att få gå i mörkret, med de som är äldre, mindre tränade eller av någon anledning haft en kass dag. Det är något som jag sett på video från tävlingen många gånger, och förhoppningsvis var det enda gången jag gjorde det, så det gällde att passa på att njuta. Lite som Julie Moss, fast jag lovar, jag gick spikrakt, förutom över mållinjen då jag tar några snesteg och skrämmer en funktionär, se min målgångsvideo om den nu ligger kvar på youtube.

Hur viktigt är det att ha backupplaner inför ett lopp om inte allt går enligt huvudplanen?

Ha aldrig en plan b. Den tar fokus från plan A, den du ska leverera. Behöver jag ta till plan b så är det ändå ett mindre bra resultat jag kommer göra så jag tar risken att ta fel beslut. Risken att ta fel beslut minskar med erfarenheten och jag gör ofta en riskanalys av loppet långt innan, för att kunna ha en enda plan.

Med några månaders reflektion, hur skulle du beskriva Ironman Hawaii med 3 ord?

Obeskrivbart! Obeskrivbart! Obeskrivbart! Man måste kvala dit, gå i mål och uppleva allt runt om kring för att fatta vad jag menar, det går inte att beskriva.  

Kommer du åka tillbaka?

Ja 2013. Jo, nu är de ju väldigt svårt att kvala så helt säker kan man aldrig vara. Jag ska köra Ironman Florida i november. En bana som av mina tidigare resultat inte passar mig, med svenska förhållande runt 20 grader och flack cykling. Jag skiter dock i vädret enligt Rikard Åsanders devis, om ni känner honom, och fokuserar på att utveckla min cykling istället. Just nu har jag varit skadad efter en krasch på skidor i alperna sedan sex veckor så jag hoppas komma igång på allvar snart.

Brainstorming och multitasking

/i , /av

Jag har hittat det ultimata sättet att multitaska. Det känns nästan ibland som att man fuskar för vad jag åstadkommer på en timme skulle lika gärna kunna ta mig 3 timmar eller mer om jag gjort sakerna var för sig. It goes like this. Jag kör fast i en knepig situation på jobbet eller behöva komma på ett bättre sätt att komma vidare med ett visst projekt.  Samtidigt är det fint väder ute. Dessutom har jag inte hunnit lyssna på en av mina favoritpodcasts om triathlon på ett tag. På med löparskorna, sätt kurs mot närmaste naturområde med bra löpstigar, i med ipodhörlurarna, och när jag väl kommit in i ett flow, poppar den ena idén efter den andra upp i mitt huvud om hur jag på bästa sätt kommer vidare med det knepiga jobbproblemet eller projektet. Jag är övertygad om att vissa idéer aldrig hade dykt upp om jag inte hade varit där ute och sprungit just där och då. Det ultimata sättet att multitaska och trolla med tiden.

Drottningen av Ö till Ö

/i , , /av

Ö till Ö. En av de tuffaste (41 lag av 100 bröt 2011) och mest unika endagarstävlingar i världen och något alla bör testa som redan kört klassikern för många gånger eller fixat en Ironman. Jag hade förmånen att få bemästra denna monstertävling 2010 och fick en oförglömlig upplevelse. Något jag inte fick uppleva dock, var att vinna tävlingen, vilket är något som dagens intervjuoffer Karin Edvinsson lyckades med 2011. Hoppas ni bli inspirerade att testa…

Efter att ha tagit en femteplats på SM i långdistanstriathlon 2011 bestämde du dig bara några veckor innan start för att ställa upp i Ö till Ö en månad senare, hur gick tankarna innan du bestämde dig?

Jag hade haft Ö till Ö länge i bakhuvudet och ville jättegärna testa på den utmaningen. I januari 2011 var jag på väg att anmäla ett lag innan platserna tog slut, men hittade då aldrig nån att köra med. Så jag blev väldigt glad och stolt när Annika mailade mig tre veckor innan tävlingen och frågade om jag ville vara med i hennes lag Team Freshwater.

Jag har egentligen ganska mycket respekt när det gäller återhämtning efter en långdistanstriathlon, eftersom jag tycker det dränerar kroppen mycket både fysiskt och mentalt. Direkt efter Kalmar hade jag förmodligen en del adrenalin kvar i kroppen och då är det ju lätt att anmäla sig till nästan vad som helst;-) … dessutom hade jag lite revanschlust efter en mindre bra insats på löpmomentet. Så då blev valet med Ö till Ö ganska enkelt.

Förberedelserna blev ganska minimala. Jag pratade med min lagkompis över telefon och vi kom överens om vilken utrustning vi skulle köra med. Sedan tränade jag ett par gånger med den och försökte känna efter vad som passade bäst för mig. Simma med löpskor och ryggsäck i sjögång blev en ny upplevelse. Annika och jag hade aldrig träffats innan men vi pratade ihop oss om strategi, taktik och raceplan under båtfärden ut till Sandhamn dagen innan tävlingen. Tillsammans med Annikas tidigare erfarenhet av loppet kändes det som om detta skulle kunna gå riktigt bra.

Vilka delar av loppet var de tuffaste och hur förberedde du dig rent mentalt inför loppet för att klara dessa delar?

Vädret har varit  en stor utmaning under tidigare Ö till Ö -tävlingar. Så också detta år. För oss skulle, vind och strömmar under simningen samt löpning med våtdräkt i obanad terräng under solsken, bli en prövning. På tävlingsdagens morgon blåste det sydostlig vind uppåt 11m/s enligt tävlingsledningen, och vi föstod att simningen skulle bli tuff och utslagsgivande. Vi intalade oss att det var till vår fördel och riktade in oss på den långa simningen som är ungefär i halva delen av loppet mellan Mörtöklobb -Mörtö Bunsön. Om vi var fräscha där kunde vi hämta mycket tid.  Som väntat var simningen mycket stökig och svårnavigerad. När man hoppade i vattnet vid Mörtöklobb såg man knappt inte flaggan på  andra sidan och det gick vita gäss på vågorna.

Vår långsimning gick väldigt bra och nästa mentala fokus blev långlöpningen på Ornö som är 17 km.  Det positiva med den delen av loppet är att löpningen är på stigar och vägar jämförelsevis med de andra löpdelarna som mest bestod av hala klippor, stenig terräng, skog och ris. Det såg vi fram emot….

Du och din partner ledde damklassen i stort sett från start till mål, hur kändes det med bara några kilometer till mål när ni visste att ni skulle klara det?

Annika och jag hade ett väldigt bra flyt i största delen av loppet, vi var i rörelse hela tiden och klockrena i och ur stigningar i vattnet. Vi hade bra teamarbete med ”nedcabbningen” av våtdräkterna på de långa löpningarna, allt för att inte stå still och tappa tid. Under vägen fick vi  rapporter om att vi ledde damklassen, men vi visste aldrig med hur mycket. Inför sista långa 17 km löpningen på Ornö så kände vi att bara vi tog oss igenom den, så skulle det i stort sett bara vara transportsträcka in mot mål. Här kom dock första riktiga ”dippen” i loppet då jag upptäckte att energidrickan smakade konstigt….det hade gått hål på camelbacken….och den var fylld med sjövatten…inte så gott och… mindre bra eftersom det var 11km till nästa vätskestation….

11km löpning i våtdräkt och solsken 7-8 timmar in i ett lopp utan ordentligt vätskepåfyll blev en hård utmaning…Vi peppade varandra och hade sällskap med ett killag, Alnö Race Team, som vi hade hållit jämna steg med under loppet. 3-4km från mål hände det som inte fick ske, jag gick totalt tom på energi och det blev mer eller mindre ett krig för mig att ta mig framåt. Jag har aldrig varit så utmattad och långt ned i ”källaren”som jag var då. De sista simningarna som bara var ett par hundra meter kändes som flera kilometer, och de sista öarna har jag knappt inget minne ifrån. Det var inget finsim och ingen teknikskola för löpning. I det läget var jag väldigt glad att ha en så bra lagkamrat som Annika, som peppade och bokstavligen drog mig bitvis. 

En eloge också till Alnö Race Team som lade ner striden på placeringar och höll ett öga på mig eftersom en av dem är läkare. Jag är väldigt tacksam för deras omtänksamhet. Tanken på seger var under  den stunden långt borta, och det skulle istället bli en seger att överhuvudtaget ta sig till mål. Min enda tanke under de här kilometrarna var att vi MÅSTE i mål… och de hade nog fått köra mig i en skottkärra innan jag hade accepterat att bryta.

Sista kilometern på Utö var fyllt med smärta och men också glädje,  och att ta sig över den mållinjen var nog bland det bästa jag har upplevt! Inte för att jag mådde så bra men för att ha klarat det! Detta kan nog representera ett bra exempel av  tjusningen med långlopp. Det att man aldrig vet vad som kan hända även bara om det är ett par hundra meter från mål. Så att ta ut nån seger i förskott kommer jag aldrig göra förrän jag har passerat mållinjen, vilket lopp det än är.

Tre tips till alla som funderar på att ge sig på denna tävling, som får sägas är en av de tuffaste endagarstävlingar i världen?

1. Förbered dig på en lång jobbig dag i skärgården. 2. Träna med den utrustning du/ni tänkt använda. 3.  Ha kul!

Kommer du åka tillbaka och försöka försvara din titel i år?

Direkt efter målgången lovade jag mig själv att aldrig mer göra om det loppet. Det tog ett tag att landa, men nu har jag glömt och gjort en  omvärdering. För det är en fantastisk, unik tävling och äventyr på naturens villkor i en miljö där inget är tillrättalagt. Jag gillar det. Sen gillar jag att tävla i par vilket gör tävlingsmomentet ännu roligare. Dessutom är arrangemanget av tävlingen väldigt bra, speciellt ur säkerhetssynpunkt. Så jag är tillbaka på startlinjen detta  år också, med Viktora Johnsson från Mönsterås och en bunt lärdomar från förra året:-)  Ser fram emot det!

Min ’bucket list’ som atlet

/i , /av

Ni kanske har sett filmen The Bucket List (Nu eller Aldrig på svenska) med Morgan Freeman och Jack Nicholson. Två gamla gubbar inser sent i livet att de inte är färdiga med allt de vill göra innan de dör. De sätter ihop en bucket list med saker de vill hinna med innan det är för sent. Jag har många saker helt orelaterade till uthållighetsidrott på min lista men tänkte att det kunde vara intressant att lista de saker (vissa redan uppfyllda) som är relevanta som inspiration för dig som famlar efter mål och långsiktig strategi för din träning. Detta vill jag åstadkomma inom uthållighetsidrott någon gång under mitt liv (kort motivering inom parantes).

  1. Marathon (verkade som den ultimata utmaningen innan jag började träna seriöst)
  2. Genomföra ett ultralopp (blev ett mål efter mitt första marathon)
  3. Genomföra en Ironman (verkade som den ultimata utmaningen efter min första sprinttriathlon)
  4. Genomföra en tävling eller utmaning och samla in minst 20 000 kr till välgörenhet (för att 20 000 kan förändra många fattiga människors liv)
  5. Sub-9 Ironman (för att tillhöra en exklusiv skara Ironmans och för att bevisa att det går utan att försaka allt annat i livet)
  6. SM-medalj i 3 olika sporter (t.ex. triathlon, duathlon, traillöpning, ultralöpning) (tävlingsmänniskan i mig har talat)
  7. Ironman Hawaii (goes without saying)
  8. Challenge Roth och Ironman France/Nice (de två mest legendariska långdistanstriathlontävlingarna I Europa)
  9. Ultra Trail Mount Blanc (UTMB) (antagligen det tuffaste 100miles-loppet i världen)
  10. Vinna AgeGroup-VM eller slå ett världsrekord I min ålderkategori i någon sport som pensionär (för att visa barn och barn-barn att ingenting är omöjligt)

Vad har du på din bucket list?

Run-walk strategy del 2

/i , , /av

Upp till bevis för run-walk-metoden som jag prisar till höger och vänster men aldrig provat på tävling förrän i lördags. Lyckades springa hem en seger i Lejonbragden 50km i Lund med en sluttid på 3.40 med följande strategi. Målet var en sluttid på 3.30 vilket motsvarar farten på en 2.55-mara ungefär. Var 5e kilometer (motsvarande var 20e minut ungefär) vid passage av vätskestationen skulle jag under hela loppet gå (inte stanna i vätskestationen) 45 sekunder, äta en gel, dricka en mugg vatten (första halvan) eller cola (andra halvan). Denna korta men strikta gåpaus fick ner pulsen, gjorde att jag fick i mig vätska ordentligt, och blev ett skönt avbrott för benmusklerna som annars hade det tufft på den obarmhärtiga asfalten. Målet var att kunna hålla 4-4.10min/km-fart under hela loppet vilket inkl 9×45 sekunders gåpauser skulle ge en sluttid runt 3.30.

Om jag ska utvärdera vad som funkade och vad man kan göra annorlunda skulle jag sammanfatta det såhär:

  • Vad som funkade: Absolut perfekt energi- och vätskeintag vilket möjliggjordes av att jag tog det lugnt genom vätskestationen och fick i mig gel och vätska. Dessutom hann magen ta upp allt kändes det som. Fick aldrig någon energisvacka eller mental svacka. Vad som hindrade mig från att hålla samma tempo sista milen var snarare musklernas stelhet/nerbrytning. Lyckades ändå hålla jämnt 5min-tempo hela sista milen trots att jag blev tröttare och tröttare i benen, vilket kan ha berott på min gåpauser tidigare i loppet.
  • Vad som inte var perfekt: Väldigt hög puls (160-170 under första 40km, 155-160 under sista 10km), ca 10 slag över min laktattröskel alltså (som ligger runt 155). Ansträngningsmässigt låg jag rätt i förhållande till min fart, men pulsen var högre än förväntat vid denna ansträngning. Antagligen en svit av att jag varit förkyld i 10 dagar inför tävlingen och inte 100% frisk under tävlingen heller. Alternativ run-walkstrategi som eventuellt hade funkat ännu bättre hade varit 30 sekunders gång var 10e minut. Alltså något kortare men mer frekventa pauser för att ytterligare stycka upp varje löpperiod. Men strategin får helt enkelt anpassas efter loppets vätskestationer eller backar, och bör vara olika från tävling till tävling. Med de förutsättningarna som Lejonbragden bjöd på (nästan inga backar och vätska var 5e kilometer) hade jag nog optimal strategi.

Ett par bilder från dagen finns här och här. Generellt kan jag väl säga att alla bör testa run-walk både på längre träningspass (10 min on, 1 min off t.ex) och tävlingar. Min teori är att sålänge man inte springer maran på under 3 timmar (jag passerade 42 kilometer på exakt 3 timmar förresten inkl 6 minuters (8×45 sek) gång) kan man kapa totaltid genom att lägga in frekventa, korta gåpauser redan från start (vänta inte tills du blir trött för då är det för sent). Om du vill ha mer specifika råd, skriv en kommentar så ska jag försöka ge lite hjälp.

Run-walk strategy del 1

/i , /av

Jag är ett stort fan av den sk Run-Walkstrategin som går ut på att man under längre (fri definition av långt) löpsträckor kan prestera snabbare totaltider genom att redan från början lägga in kortare gåpauser. På det sättet kan man få ner pulsen, få bort eventuell mjölksyra, låta energi tas upp bättre, och låta musklerna belastas på ett lite annat sätt en kort stund. Jag har använt detta mycket på träning framförallt när jag efter ett längre avbrott från långpass i löpskorna ska rampa upp volymen och kunna vara ute och springa i kanske 2,5 timmar från att tidigare kört max 90 minuter under en längre period. Men har aldrig testat det i strukturerad form på tävling. Nu är det dags.

Den 21e april springer jag lejonbragden 50km i Lund och min strategi för ett riktigt snabbt lopp (målet är under 3.30) springa i 4min/km-fart hela loppet och lägga in 45-60 sekunder långa gåpauser var 20e minut vilket sammanfaller bra med vätskestationerna som finns var femte kilometer. Genom att köra detta strikt redan från början trots att jag inte kommer vara trött de första 25-30 kilometrarna är min teori att jag kommer klara att hålla 4min/km-fart (när jag väl springer) hela loppet igenom. Del 2 av denna post kommer efter loppet då jag kommer utvärdera min strategi och ge lite generella tips för er som vill testa.

En mästare på klassikern och flerfaldig Ironman

/i , /av

J-O Nilsson är en av de mer rutinerade personerna när det gäller den svenska klassikern och trots att han inte är speciellt gammal har han hunnit med 11 klassiker och flera Ironmanlopp. Vi har många saker gemensamt, t.ex. att vi båda inspireras av 80-åringar som genomför Ironman Hawaii, men vi har också en stor skillnad i att jag aldrig kört ett enda av loppen som ingår i en svensk klassiker. Här kommer en inblick som jag hoppas kan inspirera.

Du har kört den svenska klassikern 10 gånger i rad (eller mer?), vad fick dig att börja och hur tänkte du efter den första (där många nöjer sig)?
Det blev faktiskt 11 raka…
Det var 1999 som en gammal gymnasiekompis drog ihop ett gäng till att göra något som kallades klassikern, jag hade väl hört talas om det men hade egentligen ingen aning om vad det gick ut på. Så mycket förstod jag att vi skulle starta med vasaloppet som jag alltid drömt om. Den bistra sanningen var att man hade en kropp som var på dekis efter ett par års totalt träningsuppehåll och för mycket jobbande och tjänsteresor med tillhörande öldrickande och junkfood-ätande. Sagt och gjort, en söndag i Mars 1999 stod vi där i Berga by, med några kilometer rullskidor och ett ensiffrigt antal mil på snö i benen utan en susning om vad som väntade. Det som väntade den gången var regnblandat och spår som försvann många startled framför där vi befann oss. I Evertsberg var det färdigåkt för en otränad kropp den gången. Klassikerresan startade därför med Vätternrundan 2000. Vi hade sedan klassikereventen som ett kul sätt att träffas då vi bodde på skilda orter. Enda målsättningen första 4-5 åren var att träffas och ha kul, vi satsade inte på att göra några tider och gjorde många fantastiska misstag. Där nånstans gick jag med i Team Blekinge och insåg snabbt att det faktiskt gick att förbättra sig med lite mer seriös träning. 
Om jag ska gett ett tips till nån som ska ta en klassiker: Ta hjälp av nån som har lite koll om du inte har det själv. Vi körde efter eget huvud, läste inte på ett skit och hade noll koll.

 

Hur lägger du upp träningen, kör du alla fyra grenar året runt eller periodiserar du träningen under olika delar av året?
Jag följer nog årstiderna och tävlingsplanen för året och lägger upp lite olika fokus beroende på vilka tävlingar jag satsar mest på. Ganska knepigt när man kör långdistanstriathlon, ett par marathon, Vätternrundan, Vasalopp och lite annat varje år. Cykel Mars-November ungefär. Det enda jag håller igång året runt är nog löpningen. Jag springer alltid utomhus och i alla väderlekar. Jag gillar inte (kanske ska jag säga avskyr) rullskidor så skidor åker jag i princip bara när det finns snö. Simning saknar jag all form av talang för, är fruktansvärt långsam men älskar att simma open water, kan hålla på hur länge som helst känns det som. Numera simmar jag nog nästan året runt med avbrott på hösten.

 

Vilken är den konstigaste upplevelsen du har haft under något av alla klassikerlopp? 
Inga jättekonstigheter men mitt parodiskt dåliga lokalsinne väcker ofta munterhet. Lyckades cykla fel i sista rondellen inne i Motala med 1 km kvar till mål, undrade varför alla cyklade rakt fram, centrum ligger ju hitåt tänkte jag. Har även lurat en hel klunga fel när jag hade en förning i Karlsborg.

 

 På senare år har du skiftat fokus en aning och satsar mer och mer på Ironman, var det ett naturligt steg efter att ha tömt ut allt du kunde från klassikerloppen?
Jag vet inte om jag tömt ut allt i klassikerloppen. Skulle vilja göra en seriös Vasaloppssatsning nån gång och se hur bra det skulle gå. Jag har hittills kört max 2-3 månader skidor inför Vasaloppet. Men just nu är Ironman det roligaste jag vet och jag tror att man är ganska väl förberedd att klara en Ironman på ett bra sätt om kört några klassiker.

 

Vilka mål har du får 2012?
Jag hade från början ganska högt ställda mål med Frankfurt Ironman som huvudmål där jag hade velat ta mig ner en bra bit under mitt personbästa. Ett par månaders i princip helt träningsuppehåll December-Januari pga en fotskada och en vidrig lunginflammation har resulterat till en försiktig start på året. Som det ser ut nu kommer jag att revidera målet, men jag har fortfarande denna som min huvudtävling tillsammans med Bremen Marathon senare i år.

 

Har du några mål på 2-5 års sikt?
Sub 10 på Ironman. Bli en mycket starkare cyklist och lite bättre simmare. Och fixar jag det så kommer jag som steg 2 att gå in för att ta mig till Kona. På 40 års sikt (hehe) siktar jag på att få hålla mig kry och fortfarande hålla på med uthållighetsutövande. Jag inspireras alltid av 80-åringar som ”håller på” och ser ut att njuta av det!

Aldrig för sent att utforska sin fulla potential

/i , /av
De senaste åren har jag haft förmånen att få lära känna Klas Wallström som är en inspirationskälla för alla som inte förrän efter nästan halva livet kommit på att uthållighetsträning är det roligaste som finns. Med sin första tävling på Ironmandistans under 2011 på sub-11 timmar, finns det ingen gräns för hur långt han kan ta sig. Klas ser minst 10 år yngre ut än vad han är, och huruvida hans triathlonträning har med saken att göra eller inte låter jag vara osagt, men det skadar nog inte iallafall. Håll tillgodo.
Jag vet att man inte bör fråga om ålder men hur gammal var du när du började med triathlon och hur länge har du tränat och tävlat?
Jag var 47 när jag började i teknikkurs för vuxna och körde mina första sprint-tävlingar sommaren 2009, och blev hooked på triathlon. Jag har tävlat aktivt i ungdomen, men hade inte tränat alls på över 20 år (sist jag var med ngt motionslopp var 1984). Jag hade börjat röra på mig med styrketräning i något år men ville konditionsträna. Kroppen höll inte för den mängd löpning jag ville ha, så cykling och simning blev perfekt komplement och variation. Nu är jag på väg in på min fjärde säsong och skall köra i M50 i år. Fantastiskt kul.
Du genomförde din första Ironmandistanstävling i Kalmar 2011 och fixade sub-11 med några sekunder till godo. Kan du beskriva känslan att på upploppet inse att du hade det i en liten ask?
Liten ask är väl att ta i. Jag hade grymma problem med ett löparknä efter ca 15 km in på löpningen. Ut på sista varvet haltade jag en hel del även om jag aldrig slutade springa. När jag vände på sista varvet och tittade på klockan, gjorde ett överslag och insåg jag att det fortfarande fanns chans att klara 11 timmar, så det vara bara att hålla ut, trycka på och följa plan. Efter sista vätskekontrollen 2,5 km från mål struntade jag i allt ont och körde bara på. Lustigt nog funkade det. Jag hörde speakern när jag närmade mig centrum att ”nu är det snart de sista som kommer under 11 timmar… och här kommer en till…” osv, så jag fick öka ännu mer. När jag rundade kurvan mot mål stod Chrille och hejade och jag såg att klockan stod på 10:59:44, 16 sekunder till godo och ett alltför långt upplopp kvar. Bara att ta köra järnet och ta fram de gamla medeldistansgenerna. Ont kunde jag ha se’n. Så visst kändes det som en seger att se klockan visa 10:59:56 när jag passerade under skynket. Som i en lite ask ;-).
Vilka delar av loppet var tuffast och hade någon strategi för att ta dig igenom dem?
Löpningen. Benen kändes som tunga, sega spagetti redan från start. Jag hade en strategi för varje moment (tack för alla goda råd). Elefanter äts ju bit för bit, så löpstrategin var att gå genom varje vätskekontroll och se till att jag drack och fyllde på energi hela tiden. Då blev ju varje löpning bara 2,5 km. Den funkade kanon.
Vad är ditt bästa råd till den som tror att det är för sent att utforska sin fulla potential som uthållighetsidrottare?
Det är aldrig för sent. Uthållighetsidrott passar nog äldre bättre än korta distanser eftersom vi tappar elasticitet och spänst i kroppen med åren. Men det kan ta lite tid att bygga upp volymer. Skynda långsamt så du bygger instället för sliter. Ju äldre du blir desto långsammare återhämtar sig ju kroppen. Men det bästa när man är äldre är att det är så ofantligt kul att träna och känna att kroppen orkar. Saker jag tog för självklart när jag var 20 njuter jag massor av idag. Fast i grunden handlar nog mest om vilja och motivation. Inte ålder. Jag funderar aldrig på hur gammal mina träningskompisar är. Kan vi träna ihop är vi ju jämnåriga.
Vad blir nästa mål?
En snabbare Ironman i Kalmar 2012 än Järnmannen 2011. Några andra tävlingar är inbokade med de är mer av delmål.