Run for life

/i /av

Tänkte stänga snacket kring David Högbergs och mitt världsrekord på 12 timmars löpbandslöpning i höstas med en sista post om detta. Insamlingen till barncancerfonden HÄR är en av de bestående glädjeämnena med några månaders distans till det hela. Stort tack till alla er som bidrog med pengar (lista nedan) och hejade på plats!

Emelie Malmström
Tomas Bergh
Aspero Idrottsgymnasium
Ironcoach
Benny Dolk
Utveckling o Äventyr, Mats Svensson
MATTIA AB
Anna Johansson
Sara Elfving
Victor Egerbo
Ebb Medical
Inger o Kjell-Göran Åkesson
Irene och Ronny Malmström
Stefan Löfqvist
Robert Blomqvist
Kim och Sofia Alriksson
Karin Edvinsson
Pauline Jeppsson
Lina Carlström
4 x Hallsten
Blekinge Idrottshälsa
Therese Wolff
J-O Nilsson
Cecilia & Pär
Peter Eriksen
Magnus Thurén
Jenny Fagö
Martin Adawi
fam Bjarkå
Michael Sjöholm
Catarina Olvedal
Andreas Karlsson
Bengt o Gunilla Fagö
Anders o Birgit Fagberg
Eva Nilsson
Thomas & Catherine
Erik Heinemark
Viktoria Gadd
Björn Johansson
Anette o Jan Flinke
Kerstin & Bosse
fam Fagö
Pandan
Titti & Roger Abrahamsson
Johan Tärnhuvud
Alla som bidrog med pengar på plats under världsrekordet
Vi har även fått rekordet godkänt i Alternative Book of Records (och varsitt diplom) där det tidigare rekordet fanns (Guinness rekordbok hade inte denna kategorin men vi har ansökt om att öppna upp en ny kategori här men inte fått svar ännu). Alltså är cirkeln sluten. Jag hoppas att vårt galna påhitt kan inspirera dig till att testa dina gränser och våga kasta dig utanför din komfortzon. Det finns plats för fler världsrekord i udda kategorier!

Att fejka skada

/i , , /av

Jag har under den senaste månaden testat en något otraditionell metod för att utvecklas till nästa nivå som triathlet. Jag tänkte dela mina idéer som inspiration till andra som kan ha nytta av att prova detta. Detta är även något jag till viss del tillämpat på ett fåtal av de jag coachat men inte i samma utsträckning (brukar prova saker på mig själv först innan jag rekommenderar andra). Följande två faktorer ligger bakom detta lilla experiment:

1. Det finns otaliga berättelser om personer inom triathlonvärlden som efter att ha dragit på sig en skada som gjort att de inte kunnat träna sin ”favoritgren” har lyckats ta upp övriga två grenar till en ny nivå som en följd av detta. Skadan har alltså varit en förutsättning för att låta bli att träna det man redan var bra på. Ett färskt exempel är Pete Jacobs som efter några månaders frånvaro från löpning våren 2012 vann Ironman Hawaii senare på hösten med en helt annan nivå på sin cykling (till stor del pga ökat cykelfokus under våren tror jag).

2. Efter mitt världsrekord på löpband i slutet av November 2013 var jag ganska trött på löpning och har i princip bara sprungit en handfull löppass sedan dess. Till en början för att jag ville återhämta kroppen men under den senaste månaden mer av anledningen att jag ville prova detta experiment.

Min tanke var att varför ska jag behöva vänta tills jag blir skadad för att sätta extra fokus på cykel och simning ett tag och sluta med löpning? Varför inte föregå detta och ”fejka skada” som hindrar mig att springa? Jag har alltså under senaste månaden inte sprungit överhuvudtaget. Min övertygelse är att jag genom att fokusera på 3-4 cykelpass / v, 2-3 simpass / v och 1-2 styrkepass / v med ordentlig återhämtning (1-2 vilodagar / v) har kunnat ta mig ur den platå som jag upplevt inom dessa sporter det sista året. I bassängen har skillnaden varit påtaglig med ca 5 sek / 100m snabbare tider än innan. På cykeln är det svårare att avgöra då jag kör på trainer och mycket på känsla, men jag känner mig starkare än jag någonsin gjort i februari på cykeln vilket bådar gott inför Norseman. Min löpform är med andra ord inte bra just nu, men jag tror att man måste våga komma ur form ibland för att kunna bli bättre på sikt.

Det är ju totaltiden på en triathlon som räknas och jag tror att det går att komma upp till åtminstone samma nivå löpmässigt som förra året på 4 månader nu baserat på höstens löpfokus och att det traditionellt varit min starkaste gren. Slutresultatet återstår att se i sommar, men jag är övertygad om att det är en approach fler borde prova för att bryta platåer och kunna utvecklas maximalt även i de grenar man är som sämst. Så analysera dig själv objektivt för att gå till botten med var du har mest tid att hämta (i ditt målrace) och våga sedan välja bort saker under en period för att ta dig till den nivå du behöver vara för att kunna nå dina mål. Testa att fejka en skada helt enkelt!

24-timmarsfasta

/i , /av

För andra gången i livet testade jag med start kl 12.00 i fredags en 24-timmarsfasta. Eftersom det är mycket snack om dieter som bygger på fasta (även om 5:2 inte är riktig fasta med 500kcal per fastedag) tänkte jag skriva ner några tankar kring varför och hur jag upplevde dygnet utan mat. För det första tänkte jag bara klargöra att fastan inte på något sätt i mitt fall hade syftet att gå ner i vikt, för det vill jag inte. För det andra tänkte jag också säga att jag tror att ALLA kan klara att fasta i 24 timmar, om man bara vinner den mentala kampen mot kylskåpet. Det finns vissa saker som gör det lättare såsom:

1. Starta fastan efter att ha ätit dig riktigt mätt på ett fett- och proteinrikt mål riktig mat UTAN sötsaker efteråt (triggar hunger).

2. Tillåt dig själv att dricka något du gillar, vilket i mitt fall var citronvatten, kaffe med mjölk och te.

3. Sov gärna minst 8 av timmarna (inte så lätt med småbarn så jag sov bara 6 timmar).

4. Se till att vara relativt upptagen under de tider du har som vana att äta (lek med barn funkar bra) så du har tankarna på något annat än mat.

5. Träning under tiden är helt ok men inga stenhårda eller långa pass. Jag simmade ett pass efter 20 timmars fasta med en hel del maxintervaller men det gick helt ok.

6. Fredagskvällen var för mig tuffast (jag var mätt till 18-19 men sedan började jag bli hungrig). Jag märkte dock att hungern var rent mental, då jag när jag vaknade tidigt morgonen efter inte längre var hungrig. Hade hungern varit fysisk borde jag då ha varit ännu hungrigare!

7. Under tiden drack jag totalt tre koppar kaffe med mjölk, två koppar grönt te med mjölk, tre glas citronvatten.

8. Träna på att fasta genom att testa 12-timmars (inte så svårt) och 16-timmarsfasta någon gång per vecka i ett par veckor först.

Det finns några olika syften ur min synvinkel med att fasta.

1. Mitt huvudsyfte som uthållighetsidrottare är att checka så att min kropp är ”fat adapted”, dvs använder inlagrat fett som energikälla vid låg och medelintensiva aktiviteter. Detta är en av mina stora huvudteser till de jag coachar att träna kroppen att använda en större andel fett som energikälla även vid tävlingsintensitet (och såklart under). Detta är speciellt viktigt vid tävlingar längre än ca 4 timmar då man aldrig hinner (då slår magen bakut) fylla på med kolhydrater i samma takt som man förbrukar energi under en längre tävling.

2. Jag tror även på de studier som säger att kroppens celler går in i någon form av reparationsmode när man låter bli att äta under en längre tid.

3. Om man tänker på hur våra matvanor förändrats de sista tusentals åren har vi gått från att kanske bara ha råd med/kunna samla/fånga ETT större mål per dag till att ha ständig tillgång till sprängfyllda kylskåp. Att fasta är att leva lite mer primitivt vilket jag gillar.

4. När jag var yngre fick jag huvudvärk om jag inte åt ungefär var 4e timme. Det är befriande att nu ha en kropp som inte längre är begränsad av detta utan jag kan äta när det finns god och nyttig mat att tillgå och vänta om det inte finns.

Into the snow we go

/i , , /av

Ett litet stycke kärlek till träning i snö appropå att första snön för säsongen just faller i södra Sverige (bättre sent än aldrig). Jag har alltid gillat att löpträna i snö och nästefter en varm sommarmorgon eller färgglad höstdag är det enligt mig de bästa förutsättningarna för halleluja moments i löparskor. Många är rädda för att ge sig ut i löparskor när det snöar eller är halt och nästan alla andra (som faktiskt ger sig ut) har broddar eller specialskor för att inte halka. Min övertygelse är dock att det funkar alldeles utmärkt med precis samma skor (även barfotaskor alltså) som under resten av året. Några av mina bästa löppass någonsin har genomförts i 10-40 cm nysnö. Hastigheten spelar ingen roll, det handlar om att ta sig fram utan att fastna i vissa fall vilket är uppfriskande!

Halkan tvingar dig bara att ta kortare, mer trippande steg och vara på alerten hela tiden, vilket kan göra underverk för din löpteknik för det är precis så jag tycker att man alltid bör springa. Dra ner steglängden, satsa på snabba isättningar och var alert och vaken på omgivningen (ojämnt underlag, isfläckar eller annat). Så jag tänkte ge fem anledningar till varför du bör ge dig ut när det snöar som värst istället för att välja ett löpband eller ännu värre skippa passet:

1) Öva in rätt löpteknik med kortare steglängd och snabbare isättningar. Det är den absolut billigaste löpteknikkursen du kan hitta! Att träna med broddar tycker jag ger en falsk trygghet och då tillåts du fortsätta använda långa steg med rullande isättning.

2) Mjukare att springa på än asfalt/grusväg vilket ger mer skonsam löpning och bättre träning (jämför med att springa på sand). Mer kraft per steg krävs vilket också innebär att hastigheten blir underordnad vid ett pass i snö. Träna hellre efter puls eller helst av allt, på känsla!

3) Den mentala boosten av att träna när förhållandena är tuffa (snöstorm, halka mm) gör att du på tävlingsdagen har mer mental styrka än dina konkurrenter. Alistar Brownlee, olympisk guldmedaljör, pekar just på faktorn att han bor och tränar i England (där vädret oftast är sämre än på platserna där hans konkurrenter tränar) som en av nyckelfaktorerna till hans framgång. Välkomna tuffa förhållanden istället för att undvika dem!

4) Om du springer i nysnö kan du faktiskt vända tillbaka och analysera din fotisättning och om du springer symmetriskt genom att titta på spåren. Denna möjligheten har man bara ett par pass om året när nysnö finns så ta chansen!

5) Jag är inte en förespråkare för att designa träningspass för att bränna kalorier, men faktumet att varje uthållighetsidrottare borde vilja stressa sin kropp till att bli bättre på att använda fett som energikälla gör att man kan dra nytta av kylan på ytterligare ett sätt. Eftersom kroppen behöver ta energi till att värma upp sig när man vistas i kall omgivning krävs en större andel energi vid ett visst träningspass jämfört med samma träning i värme. Om syftet med ett pass är att träna metaboliskt effektivitet (hur kroppen kan använda fett som bränsle vid en viss intensitet) får man alltså snabbare effekt med likvärdigt pass om man genomför det i kyla. Min känsla är att för varje timmes träning i kyla är (ur detta perspektiv) det värt ca 75 minuters träning i vår/sommar/höst-temperatur. En bra sak om man som jag vill effektivisera sin träning till max!

Vi ses i snön!

 

I huvudet pa en triathlet

/i , /av

Fick förmånen att gästblogga hos Antoni Lacinai om målsättning. Ni kan läsa inlägget här.

World record

/i , , , /av

Yes! Vi fixade det. Händerna mot taket. Folkmassan som hade samlats jublade och klappade händerna. En lätt svettlukt blandad med doften av linement som påminde oss om de smärtsamma men ack så viktiga minuterna på massagebordet en bit bort. Klockan hade precis blivit 20.00 och vår inlånade friidrottsklocka stod på exakt 12.00.00. För 12 timmar sedan hade vi i stort sett varit själva på plats på Lok & Motion i Karlskrona och tagit det första steget mot ett nytt världsrekord. Nu över 17 mil senare var vårt äventyr slut. Ja för det går faktiskt att uppleva ett äventyr på ett gym om man bara är lite kreativ.

DSC_0713

Det hela började egentligen för ungefär sex månader sedan när David Högberg kläckte idén om att det fanns ett världsrekord som nog var slåbart. Att springa så långt som möjligt på 12 timmar där två löpare springer varannan mil. På löpband. Han ville bara hitta någon som var lika galen som han själv, för att låna de exakta orden. Eftersom jag varje år försöker göra något med skräckblandad förtjusning och inte hade tagit mig utanför komfortzonen ordentligt ännu detta året så blev detta ett ypperligt tillfälle till personlig utveckling.

Uppladdningen för mig bestod i att efter några triathlontävlingar under maj, juni och juli, ta nästan en hel månad utan strukturerad träning i augusti för att återhämta kroppen, fokusera på familjen och börja om inför hösten. Med ett 60 km långt ultralopp (Krösnabanan ultra) planerat 12 Oktober och ytterligare ett (Markusloppet) på 50 km två veckor senare hade jag två bra genrep inför vårt världsrekordförsök 24 November. Utöver dessa två tävlingar och de viloveckor som följde efter dem hade jag ett par tiomilsveckor i uppladdningen och resten av veckorna låg jag på en löpvolym på mellan 4 och 8 mil. Sista veckan inför rekordet sprang jag till och från jobbet ett par av dagarna, körde ett styrkepass och hade tre vilodagar (varav två var i direkt anslutning till rekordet).

En timme in i vårt rekordförsök slog jordfelsbrytaren ifrån på gymmet. Vi hade kopplat fyra löpband och två fläktar på samma säkring och vi fick en minuts ofrivillig vila. Ett litet orosmoln höjdes på himlen. Fler proppar eller strömavbrott var några av de få yttre omständigheterna som skulle kunna stoppa oss. Efter lite omkoppling av våra ”gästlöpband” klarade vi oss dock utan detta problem under resten av dagen. Vi hade en strid ström av påhejare och folk som valde att springa både en, två och tre timmar bredvid oss för att stötta oss och barncancerfonden. Vi hade även några som deltog på spinningcykel. Vårt mål var nämligen inte bara att slå det gamla världsrekordet på 155km utan även att samla in minst 20 000 kr till barncancerfonden. Med lite påtryckning på ett 80-tal vänner, bekanta och familj hade jag lyckats få ihop runt 9 000 kr redan innan vi började vårt försök men det återstod ju 11 000. Några företag/organisationer valde att sponsra med varierande belopp och vi är jättetacksamma för det. Cred till Ebb Medical AB, Mattia AB, BBI, Utveckling & Äventyr, Aspero Idrottsgymnasium och Team Blekinge. Men det som verkligen gjorde oss glada var generositeten från alla de privatpersoner som blev den avgörande faktorn som gjorde att vi med bara några minuters löpning kvar nådde upp till vårt mål och till slut landade på över 21 000 kr till barncancerfonden (15300 på webben och nästan 6000 kontant)! Ni vet vilka ni är och ni är HJÄLTAR.

Eftersom vi sprang varannan mil och låg på runt 42 min/mil fick vi hela tiden vila ungefär lika länge som vi sprang. En annorlunda typ av upplägg som faktiskt gjorde att det efter 5-6-7 mils löpning inte alls kändes som det normalt känns efter lika lång kontinuerlig löpning. Men visst kändes det. Det började göra ont efter runt fem mil. Efter min sjunde mil hade Mari från Massagegaraget anlänt. Som en skänk från ovan. För både David och mig. Faktum är att det aldrig blev jobbigare än den där sjunde milen för mig. Både min åttonde och framförallt min nionde kändes obegripligt bra. Och faktumet att min sista mil på bandet, med 17 mils totallöpning i sikte, blev min snabbaste känns såhär i efterhand ganska surrealistiskt. Men så hade jag ju bestämt mig för att David inte skulle kunna gå och duscha och låta mig avsluta det hela på egen hand. Med 42 min kvar på klockan startade jag mil 17 med målet att minsann se till så att David skulle få linka upp en gång till innan klockan slog 12 timmar!

DSC_0808

Några korta notiser om dagen:

-Jag åt tre snickers, tre bananer, ett äpple, en bit ugnspannkaka, fyra nötcreme, en stor portion quinoa med spenat och kyckling, två burkar mountain dew och en burk coca cola. Precis lagom.

-Att få småprata och skratta med alla er som hälsade på och slippa stirra på skärmen hela tiden var en av våra nycklar till framgång.

-Jag hade med mig fyra par skor, nio ombyten och nio handdukar för att kunna ”starta om” efter varje löpt mil och slippa gå runt i svettiga kläder. Det var en nyckel rent mentalt att kunna se varje sprungen mil som ett delmål.

-Massage med behandling av krampkänningar de sista tre timmarna räddade oss från kollaps. Tack Mari!

-Lok & Motion ställde verkligen upp, och ett extra tack till instruktör Erik Bengtsson som hade en lika lång dag som oss och ställde upp med support. Och till Totto som roddade med allt inför och efter.

-Vi livestreamade hela dagen, och för dig som har 12 timmar att slå ihjäl kan du kolla på den här.

Vår förhoppning nu är att vårt världsrekord ska få fler att våga utmana sina gränser och testa något som kanske känns helt orimligt vid en första tanke. Vill man bara något tillräckligt mycket och framförallt bestämmer sig, så kan man nå sina drömmar. Det finns fler halv-udda världsrekord som bara väntas på att slås. Vad väntar du på?

DSC_0810

Run, run, run – att beta av sin bucket list

/i , /av

Tidigare i vår fick jag en fråga av en träningskompis (David Högberg) om vi inte skulle försöka slå ett världsrekord tillsammans. Jag funderade några sekunder men mitt undermedvetna hade redan bestämt sig innan jag hade hunnit sätta ord på mitt svar. ”När kör vi?”

Fröet till att slå världsrekord hade såtts när David hade träffat Kristina Paltén som ett tag tidigare hade slagit världsrekordet på 24 timmars löpbandslöpning (med målet att springa så långt som möjligt). Nu fanns det ett rekord i The book of alternative records (detta är inte ett ”mainstreamrekord”) från Guinness där två tyska herrar 2005 hade sprungit 155km på löpband på 12 timmar. Reglerna var också att man var tvungen att byta löpare varje mil.

Målet blev att försöka komma i sådan form så att vi kan nå 160 km på 12 timmar, och med antagandet att vi kommer hålla ungefär samma hastighet så kommer vi alltså springa 8 mil var. Spring 45 minuter, vila 45 minuter, spring 45 minuter osv. Nu är det bara sex dagar kvar och det känns spännande. Vi kommer samtidigt att samla in pengar till barncancerfonden. Dels på plats där 24 st löpare kommer få chansen att springa med under en timme på löpband vid sidan av mot att de skänker 100 kr. Men också genom att delta i ett spinningpass mellan 18 och 19 där deltagandet kostar 100 kr. Boka ditt deltagande direkt på lokomotion genom att ringa 0455-23070 Vi har också satt upp en insamling här för alla företag som vill sponsra samt folk som vill bidra men inte har chansen att komma förbi söndagen 24 November mellan 8.00 och 20.00. Plats Loko & Motion i Karlskrona. Anmäl dig gärna till Facebookeventet också för löpande uppdateringar under dagen samt nu inför!

Vi blev inbjudna till lokalradion P4 i torsdags där vi resonerar lite inför försöket här. Jag insåg också att den Bucket list som jag skapade åt mig själv våren 2012 faktiskt innehåller två mål som det är möjligt att klara av denna veckan.

1. Slå ett världsrekord (min tanke initialt var att göra detta när jag blir gammal och kan slå ett världsrekord för tex 70-åringar men nu får jag ju chansen att göra det på riktigt).

2. Samla ihop 20 000 kr till välgörenhet genom att genomföra en utmaning. Hjälp mig gärna att klara detta genom att bidra till barncancerfonden i vår insamling eller på plats den 24 November! Kan vi nå 20 000 på en vecka?

Kommer också lägga lite löpande uppdateringar på twitter @christherunner1 för er som vill följa oss nu inför samt på söndag. Så blir det väl en sammanfattning av hur det gick här på bloggen nästa vecka!

Seed, plant, tree…

/i , /av

Ibland kan ett litet frö som dyker upp ur tillsynes ingenstans gro på insidan, påverka oss undermedvetet och hjälpa oss att ta de där små besluten i rätt riktning och våga ta chansen när den kommer. Ibland kan ett frö ha grott sedan barndomen och ibland är det ett snabbväxande frö, som snabbt blir en planta och ett stort träd. Jag pratar om drömmar. En dröm är som ett frö. Den härstammar någonstans ifrån, behöver tid att gro och när den konkretiseras och kanske till och med skrivs ner, då börjar plantan gro. Det är första steget till att ett stort träd (om drömuppfyllelsen kan liknas vid det) kan växa och stå kvar som ett minne av att:

1) Någon gång sådde någon ett frö.

2) Du tog hand om, vattnade och rensade ogräs kring plantan.

3) Trädet är nu ståtligt och kan antingen ge upphov till nya frön eller vara en inspiration för andra att så sina egna träd.

Drömmar, och framförallt förmågan att förverkliga dem är något jag inspireras mycket av. Min förhoppning är också att kunna inspirera folk runtomkring, mina barn, mina föräldrar, mina vänner till att också tänka igenom, ta första steget mot, och faktiskt uppfylla sina drömmar. Men det bygger ju på att jag genomför mina egna drömmar. Det är såklart lättare sagt än gjort. Men oavsett hur länge fröet måste gro inombords innan jag vågar börja vattna det, så finns det ändå kvar. Att uppfylla en dröm kräver mod. Det kräver oftast någon form av uppoffring. Det kräver att man är beredd att misslyckas. Det kräver att man går utanför sin bekvämlighetszon. Det kräver att man vågar gå sin egen väg. Det är just det som är så inspirerande.

Vad drömmer du om?

Utmaningens tjusning

/i , , /av

Ett av mina motton är att varje år försöka göra något med skräckblandad förtjusning. Det är också något jag uppmanar folk runt omkring mig att göra. Det behöver såklart inte handla om sport. Att ge sig på ett renoveringsprojekt, planera en långsemester med småbarn eller söka ett utmanande jobb. Det finns hur många bra exempel som helst på hur man kan ta sig utanför sin bekvämlighetszon och samtidigt njuta av upplevelsen. Detta året har mest inneburit förtjusning så för att inte bli för bekväm tänkte jag avsluta året starkt istället med dubbla ultramarathonlopp med bara två veckors mellanrum samt ett världsrekordförsök (mer om det senare) i November.

Jag har många gånger fått frågan ”har du åkt vasaloppet?” med en följdfråga ”varför” när jag snabbt konstaterar att nej det har jag aldrig. Skidor tilltalar mig inte alls och just nu är tre sporter alldeles tillräckligt att utvecklas inom. MEN när nu vasaloppsorganisationen gör slag i saken och skapar ultravasan, ett 90km långt ultralopp längs vasaloppsbanan tänker jag inte missa chansen att skaffa mig en bra replik till alla som frågar om jag inte åkt vasaloppet. ”Nej men jag har sprungit det!”. Alla drivkrafter är bra, och denna är ju av den udda sorten, men faktumet är att den stora motivationsfaktorn för mig är just att kunna uppleva vasaloppet utan att behöva åka skidor. Dessutom tror jag att ultravasan kommer bli en långkörare och ett klassiskt ultralopp så att få vara med första året känns som en förmån. Anmälan öppnar 22 september och med 750 platser antar jag att man får vara ganska snabb på knapparna för att få en plats. Sen blir det ju svårt att hålla sig borta från Ironman-DISTANS nästa år (med tanke på mitt ”sabbatsår” från Ironman i år), men det kommer inte bli någon IRONMAN-tävling utan någon av tävlingarna arrangerade av alternativen till WTC. Just nu ser jag ingen anledning att fortsätta spä på kommersialismen (mer om detta i en senare bloggpost) kring Ironman eftersom jag ändå inte vill kvala till Hawaii förrän 2016. Det finns roliga alternativ där ute med Challenge Roth och Norseman/Swissman/Celtman som riktigt lockande inför 2014.

Vad gör du med skräckblandad förtjusning under 2014?

Epic day 2013 och iden med en bruten Ironmanhelg

/i , , /av

På lördag håller jag Epic Day 2.0 (1.0 var förra året). En uppgraderad version med ännu bättre och tuffare träning än förra året, fler deltagare (ca 10 st), mer coachstöd och lyxig lunchbuffé. Tanken bakom konceptet Epic Day som jag ”myntade” förra året är att man ska kunna leva som triathlonproffs för en dag. All träning är genomtänkt, mat är fixad, alla andra måsten är lämnade hemma och 8 timmars varierad träning står på programmet. 7.30 kör vi igång och nästan 11 timmar senare avslutar vi med ett bad i det stora blå. Då har deltagarna hunnit med dubbla simpass (ca 5000m), ett monsterpass på cykel (14-16 mil), två korta transportlöpningar, en 15 min bricklöpning och ett tufft löpintervallpass som avslutning på dagen. Kanske knyts även nya vänskapsband och utbyte av tips och tricks. Att genomföra 8 timmars träning under en och samma dag på egen hand känns idiotiskt, men att boosta sin form tillsammans med 10 likasinnade och pusha varandra till nya höjder är snarare ett minne för livet. Det är exakt det som Epic Day handlar om.

I år får deltagarna även komplettera sin episka dag med några ytterligare träningspass fredag och söndag (på egen hand) för att skapa en ”virtuell” trainingcamp som sträcker sig från fredag till söndag. På det sättet kommer varje deltagare att ha genomfört motsvarande lite drygt en Ironman uppdelat på 3 dagar, ett koncept som provats tidigare av coacher som Gordo Byrn men som jag nu satt min egen personliga prägel på. Förutom att pressa sina fysiska gränser uppåt handlar det nämligen mycket om mental träning. Och syftet med en bruten Ironmanhelg är just att plocka ner det extrema på jorden och visa att en distanserna är överkomliga samt skapa en ackumulerad trötthet innan helgen är slut som sedan i kombination med fokus på vila/återhämtning i några dagar skapar en rejält boost av Ironmanformen!