Time for reflection

Januari. Tiden på året då det är dags att reflektera över det nya året. För mig har jag ett stående löfte till mig själv varje nyårsafton. Att försöka göra nästkommande år till ännu bättre än det förra. Vad bättre innebär är såklart helt subjektivt men mitt 2012 var bättre än 2011 på många sätt, och 2011 var bättre än 2010 på många sätt osv. Ständigt förbättring med andra ord. När jag summerade året 2012 insåg jag att jag lyckats med konststycket att slå personligt rekord på alla distanser från 3000m löpning till Ironman under ett och samma år. Dessutom har det hänt endel andra intressanta saker under året. Mina highlights för 2012:

  • Började året som pappaledig, vilket var en ”twice in a lifetime experience”
  • Startade Ironcoach för att kanalisera all inspiration och skapa en pay-it-forwardmöjlighet för att ge fler chansen att utforska sin fulla potential
  • Blev av med jobbet men lyckades hitta ett nytt ännu roligare
  • Tog mig in på tio-topplistan över all-time-fastest-Ironman-races bland svenskar med 8.33 på  IM Sweden
  • Hade möjlighet att spendera mer tid än tidigare med min familj och lära min son att gå från enstaka ord till fullständiga meningar, och vara med på gravidresan ytterligare en gång med min fru.

Sen började ju 2013 inte så dåligt heller. Highlight of the year redan på tredje dagen med ankomsten av vår andra son, Eli. Blir svårt att toppa resten av året men ska definitivt kompletteras med ytterligare ständiga förbättringar inom alla områden i livet. Keep it up!

Inspiration

Något jag har börjat fundera mycket på den sista tiden är vikten av att hitta inspirationskällor. Personer som man på ett eller annat sätt ser upp till och kan lära sig något av. Jag har under 2012 arrangerat några stycken workshops kring målsättning och detta har varit en grundbultarna i att kunna utvecklas och hålla sig till sina tufft uppsatta mål. En av mina inspirationskällor som jag brukar nämna är min farmor Elin.

Farmor dog för 16 månader sedan, 90 år gammal. Jag fick beskedet samma kväll som jag hade slagit mitt egna personliga rekord på Ironman och kört under 9 timmar för andra gången i livet. Helt plötsligt kändes hela den prestationen väldigt liten. Men det var trots allt ganska väntat. Hon hade varit sjuk ett tag, och låg inlagd. Jag och min son hade hälsat på henne bara två dagar tidigare, och hon sken upp som en sol när vi kom så på ett sätt kändes det ändå bra i sorgen. Jag kände det nästan på mig när vi lämnade sjukhuset den dagen och det var inget som kom speciellt plötsligt då hon hade blivit svagare och sämre gradvis under en tid. Under min uppväxt betydde Farmor mycket för mig, och jag sov ofta över hos henne, och vi lekte med en massa olika saker. Hon var jättepigg och aktiv ända fram till hon var runt 85 år, vilket är en av anledningarna att hon är min inspirationskälla. Jag tror att aktivitet och positiv inställning är en av hemligheterna till att leva länge.

Jag har också reflekterat endel sedan hon dog kring hur stark hon måste ha varit. Min farfar (som jag aldrig fick träffa) dog för nästan 40 år sedan, och hon levde sedan själv de sista 35 åren av sitt liv. Att förlora sin livskamrat så plötsligt och tidigt och ändå lyckas vända denna negativa upplevelse till att verkligen göra det mesta av resten av sitt eget liv tycker jag är värt beundran. Jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva samma sak, men faktumet att hon tog sig igenom detta trauma talar om en styrka som jag hoppas att jag har inom mig och som jag tycker är otroligt inspirerande.

Sen har jag alltid tyckt det är häftigt med allmänbildade personer (ska jag t.ex. nämna de fem bästa egenskaperna hos min fru så blir det en av dem) och jag och mina kusiner brukade skämta om att farmor nog hade läst frågorna (och svaren) på frågespelen i förväg, vilket hon såklart inte hade, hon var bara väldigt allmänbildad.

Bitten by the Ironman bug

Det händer de allra flesta som ”bara ska prova en gång”. Det var samma sak med mig. Jag kunde inte se bortom min första Ironmantävling, och efter målgång var min första tanke ”aldrig mer”. Men precis som med så mycket annat i livet har människan någon form av mekanism som gör att man tenderar att bara komma ihåg de positiva känslorna över tid, och glömma smärta. Någon månad efter att jag tagit mig i mål på min första Ironmandistans 2008, började en längtan växa inom mig. Helt plötsligt längtade jag till startlinjen 11 månader bort. Jag ville tillbaka. Jag ville bli bättre. Jag hade aldrig varit med om något tuffare och mer smärtsamt, men jag ville dit igen. No matter what it took. Appropå detta såg jag nyligen en kort film (finns här) om kulturen kring triathlon och Ironman. En kultur som jag stolt idag är del av, men som jag för bara 6 år sedan bara hade sett från utsidan och den tedde sig ärligt talat ganska skrämmande. För hur ser kompressionsstrumpor, tempohjälmar, speedos, dischjul och badmössor ut från utsidan?

 

The new Iron(wo)man

Jag har haft förmånen att få coacha Cecilia Brindsjö från Ronneby under de senaste sex månaderna. Utvecklingen hon har haft är helt otrolig och för lite drygt en vecka sedan korsade hon mållinjen på Ironman Florida. Håll till godo och låt er inspireras!

Vad var det som fick dig att anmäla dig till Ironman Florida utan att ens ha provat en kortare triathlontävling innan?

Det va att jag ville utmana mig själv på flera plan både fysiskt och mentalt. Tränat hade jag gjort innan men det fanns ingen tanke bakom då. Gjorde det jag tyckte va kul och när jag kände för det. Om jag skulle anta min egna utmaning mot mig själv så visste jag att det skulle krävas lite mer och det va en kittlande känsla. Sedan är min sambo Pär triathlet och har genomfört flera Ironmanlopp och som hängiven supporter växte längtan att själv få genomföra en Ironman.

Ville även se om man kunde träna mycket och samtidigt ha kul och känna glädje inför träningspassen.

Nu i efterhand, var det som du förväntade dig?

Ja i det stora hela var det nog som jag hade förväntat mig. Jag hade kul och kunde se fram emot passen även dom dagar när tex. vädret va dåligt  eller när jag va trött efter jobbet för då fick jag en inre tillfredsställelse att jag fick testa min mentala styrka.

Däremot hade jag inte förväntat mig att simningen skulle bli så tuff eftersom jag inte kunde crawla från början, där va det mycket pannbensträning för att inte ge upp.

Beskriv tävlingsdagen, vilka svårigheter som uppstod och vad som var roligast!

Tävlingsdagen var (nästan) ett  lyckorus från tidig morgon tills jag somnade på kvällen.
Simningen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, vågorna rullade på rätt bra och när starten gick så var vi närmare 3000 personer som skulle dela på utrymmet. Jag hyperventilerade och bröstsimmade nästan 800m innan jag kunde ta till min mentala styrka och börja crawla, så när jag väl gjorde det och sprang upp från simningen och insåg att jag trots allt hade simmat på 1,31h så blev jag så nöjd & glad.
Roligaste är svårt att peka på för allt va bara så härligt, stämningen, volontärerna, solen, publiken.
Vad tänkte du sista kilometrarna in mot mål när du visste att du skulle klara det?
Yes, yes, yes jag fixade detta 🙂 Försökte inte tänka så mycket utan bara njuta av allt innan det tog slut!
Din utveckling som jag har haft förmånen att följa under de sista sex månaderna har verkligen varit helt fenomenal, vad var 1) roligast, 2) jobbigast, 3) mest oväntat och 4) det du kommer värdera mest när du ser tillbaka på ditt år 2012 om några år?
1) Att se mig själv växa med uppgiften
2) Simningen
3) Att jag kunde längta efter dina träningsscheman som ett litet barn innan julafton och att jag såg framemot dom riktigt långa löppassen.
4) Att med vilja och rätt motivation klarar man en hel del och att det handlar egentligen bara om att bestämma sig.
Om du skulle ge några råd till en förstagångs-Ironman, vad skulle det vara?
Ha kul, hitta en mening för dig själv när det känns motigt att träna och belöna dig själv efteråt.
Planera tävlingsdagen så bra du kan men allt kan inte planeras utan vissa saker måste man bara uppleva!
Glöm absolut inte att NJUTA, för oavsett hur tävlingsdagen går så har du gjort en fantastisk insats för att ta dig till startlinjen så gör det med ett stort leende på läpparna!
Har du några nya mål/projekt/äventyr planerade?

Ironman Kalmar 2013!

Att flytta mentala granser

Tänkte i morse på hur jag de senaste åren har krossat alla mentala gränser när det gäller vad som är möjligt att genomföra om man bara vill. Tänkte speciellt tillbaka på två tillfällen som idag känns otroligt avlägsna men som var min verklighet då.

  • När jag var runt 20 kom jag ihåg att jag såg en amerikansk talkshow där de intervjuade en manlig fotomodell som var väldigt fit. De frågade om hur han tränade och han sa att han varje morgon sprang 5km och att han sedan under dagen körde ett gympass. Jag kom ihåg att jag tänkte något i stil med ”5km VARJE morgon, kan det verkligen stämma, kan man verkligen springa så långt varje dag innan frukost?”
  • När jag var runt 22-23 tränade jag på ett stort gym i Lund ca 4 dagar i veckan. En dag såg jag en kille (som jag halvkände) med en tröja där det stod ”Broloppet, 2,1 mil mellan Danmark och Sverige” eller något liknande. Genast växte min respekt för honom och jag funderade allvarligt på hur han som verkade vara en helt vanlig kille kunde klara av att springa 2,1 mil.

Hade jag vetat hur min verklighet skulle se ut bara 10 år senare, hade jag antagligen inte ens reflekterat över dessa två situationer, men jag hade inte en aning om då att jag idag själv kanske är den där ”vanliga” killen som folk inte förstår sig på:

  • Det längsta löppasset jag har genomfört innan frukost var knappt 3 mil långt (jag hade med mig lite energi på vägen). Och det är mer regel än undantag att jag numera tränar 30-60 min varje morgon.
  • Inför min första halvmara 2005 var det mitt ultimata mål och jag kunde inte se bortom det. Nu bara 7 år senare har jag sprungit 6 ultralopp och genomfört 6 Ironmanlopp och mycket annat.

Ta en stund och reflektera över var du är idag, var du var för 5-10 år sedan, och det roliga i kråksången blir att reflektera över var du kan tänkas vara om ytterligare 5-10 år…själv vågar jag knappt tänka den tanken 🙂

Knack Ironmankoden #9

Den sista posten i serien om att knäcka Ironmankoden. Har under 8 veckor gett några av mina bästa tips på hur du kan bli en bättre och snabbare Ironman. Jag vill höra tips från er nu! Skriv en kommentar om en eller flera faktorer som du tror spelar störst roll för din prestation på Ironman. Nyckel 9 handlar alltså om att lära av varandra!

Hur star sig Sverige internationellt? Och mot danskarna?

Ytterligare en intressant sammanställning av RunTri över hur de olika ländernas representanter stod sig mot varandra under årets Ironman Hawaii.

Intressant att reflektera över är hur långt före ett land som Danmark ligger oss. Danskarna var 45 min snabbare än svenskarna i genomsnitt under årets tävling. Faktumet att Danmark var det enda land i Norden som hade representanter med i proffsklasserna (Rasmus Henning och Michelle Vesterby) säger också endel om att de är det ledande Nordiska landet på Ironmandistans.

Knack Ironmankoden #8

Använd B-tävlingar (tävlingar som inte är lika viktiga som ditt huvudmål) och tuffa träningspass för att bygga självförtroende för din måltävling. Självförtroende och självkännedom (hur kropp och knopp reagerar i tuffa situationer) är en väldigt viktig komponent om man vill lyckas i en så pass tuff (både mentalt och fysiskt) sport som Ironman. Förutom att det ger bra träning och ger en hårdhet i kroppen att tävla mycket, ger det dig möjlighet att bygga upp ditt självförtroende och din självkännedom, vilket kommer göra att du vågar ligga närmare din fulla potential när du väl kommer till din huvudtävling. Jag skulle rekommendera alla att använda höst och vår till att springa fler löptävlingar både för att ha delmål under året, men framförallt för att bygga upp rutin och hårdhet i kroppen. Såklart är även cykel- och kortare triathlontävlingar jättebra som uppladdning men det finns oftast inte lika många och är mer säsongsstyrt.

För att illustrera vikten av självförtroende tänkte jag återigen använda mig själv som exempel. Jag sprang i juni 2012 Kustmaran på 2.42, bara sju veckor innan Ironman Kalmar. Vissa kan tycka att det är dumdristigt men för mig var det ett sätt att veta var jag stod löpmässigt (dessutom var det ett av mina huvudmål för säsongen) för att våga ligga på gränsen under Ironmanlöpningen i Kalmar. Tillsammans med detta resultat och vetskapen om att jag tidigare lyckats springa en Ironmanmara med mindre än 15 minuters diff från en ”fräsch” mara, visste jag att jag utan problem kunde sikta på 2.55 i Kalmar. Jag behövde aldrig tveka på min egen löpförmåga utan visste (pga att jag hade sprungit Kustmaran 7 veckor tidigare) att jag om inget oförutsett skulle hända lätt skulle ta mig under tre timmar på min Ironmanmara och att jag kunde gå ut i ett tempo som motsvarade en 2.50-mara och räkna med en viss tempoförlust den sista milen. Med facit i hand funkade strategin perfekt och jag gjorde 2.56, alltså 14 minuter över min tid på Kustmaran. Utan självkännedomen och känslan för rätt tempo (som jag även hade byggt upp under några tuffa träningspass) vet jag inte hur det hade gått, men det kändes väldigt skönt att kunna börja löpmomentet med vetskapen att jag hade tretimmarsgränsen som i en liten box!

Triathlontrenden bevisad

Roade mig med att leka lite med Google Adwords och Trends häromdan. Man kan få väldigt tydliga indikationer på hur trendigt ett fenomen är baserat på antal sökningar som görs. Apropå all uppmärksamhet triathlon har fått detta året tyckte jag det vore roligt att se om det bara var en känsla jag hade att det hade blivit mer ”inne” med triathlon eller om det faktiskt kunde underbyggas med statistik. Kan väl bara säga att känslan var rätt 🙂

Antar sökningar på triathlon i Sverige sedan 2004, snacka om att det peakar på sommaren och snacka om ett trendbrott (uppåt) i år.

Om man tittar bara på i år så ser man också en annan intressant sak, nämligen vilka veckor söktrycket var som högst samt var i Sverige trycket var som högst. Skulle man som ”utomjording” se världen genom Google Trends skulle man antagligen kunna gissa sig till (utan ytterligare info) att

1) Sverige tog medalj i triathlon i OS och detta skedde sista dagarna i juli eller första i Augusti.

2) Något stort arrangemang hölls helgen 18-19 Augusti.

3) Något annat stort arrangemang hölls helgen 24-26 Augusti.

4) Kalmar län är just nu det hetaste triathlonområdet i landet, tätt följt av Stockholm, Västergötland och Dalarna.

Återstår att se om vi 2013 kan hålla i triathlontrenden i Sverige. OS och Nordens första Ironmantävling är ju svårslaget, men ju fler som upptäcker sporten och ju fler som tränar lite mer seriöst året runt desto jämnare söktryck borde vi få under året, och hacket i trendkurvan som jag tror är oundvikligt nästa år kanske inte blir så stort. Vad tror ni?

Knack Ironmankoden #5

Pace lines. Har du inte varit med om det på tävling själv så har du antagligen sett det på TV. Varje år på Hawaii är det säkert 20-30 av de bästa triathleterna i världen som simmar inom en minut från varandra och sedan lägger sig som ett pärlband under cykelmomentet med exakt tillåtet avstånd emellan sig. Fördelen av att ingå i en paceline, även om inte minskat vindmotstånd är huvudanledningen som när man cyklar i klunga, är substantiell och inte att förkasta. Att hjälpas åt att hålla tempot uppe och inte själv (vilket man inte mentalt orkar) under 18 mil se till att man hela tiden pressar sig för att ligga på gränsen till vad man orkar kan göra stor skillnad i slutändan.

För att ta ett exempel från mitt eget tävlande så är jag övertygad om att faktumet att jag i Kalmar i år med hjälp av några lika starka cyklister formade en pace line där vi hjälptes åt att hålla tempot uppe antagligen sparade runt fem minuter. Vi hade en domare på motorcykel bredvid oss i stort sett hela tiden så det var ingen som låg närmare än 10 meter men det är inte det som är det viktiga (alltså hur nära man ligger). Fem minuter kan låta lite men ju långsammare cyklist man är desto mer kan man spara. Faktumet att jag i år simmade på 58 minuter vilket är 4 minuter snabbare än tidigare, kombinerat med faktumet att det var ett mycket större och mer konkurrenskraftigt startfält än tidigare år i Kalmar, gjorde att jag gav mig ut på cyklingen tillsammans med mycket bättre triathleter/cyklister än tidigare och att mina 4 minuter alltså minst fördubblades bara på grund av en förbättrad simtid och strategin att forma en pace line. Det var också samma strategi som möjliggjorde ett nytt svenskt rekord av Jonas Djurback. Utan ”hans” pace line med de övriga proffsen hade han antagligen kört runt fem minuter långsammare och alltså missat det svenska rekordet. Och som sagt, ju längre ner i fältet man ligger desto mer tid går det att tjäna på att under de första milen på cykelmomentet försöka köra ikapp eller hänga på folk bakifrån som verkar vara lika starka som du.