Norseman och jakten pa den svarta finishertröjan

/i , , , /av

Du väcker mig hårt med ett iskallt hopp, helt väsenskild från alla andra lopp, från paradisvyerna i Eidfjords dal, till Gaustas topp från träd helt kal, en äventyrsdag nästan som i en saga, tuffast i världen men dumt att klaga, jag kom ju hit för att uppleva dig, du Norseman som skakat om hela mig!

Först och främst, stort tack till alla er som hejat, följt och stöttat min jakt på en av de heliga graalerna inom triathlonsporten, den svarta finishertröjan från Norseman Xtreme triathlon. Det är väldigt svårt att beskriva upplevelsen från helgen i Norge, och jag är väldigt sällan på humör för att skriva dikter, men av någon anledning kände jag att Norseman var värd en stunds gnuggande av poesiknölarna. Det får bli min hyllning till denna otroliga tävling som startade för tolv år sedan och som sedan dess blivit en bucketlisttävling för många av världens triathleter. Den beskrivs oftast som världens tuffaste triathlontävling och jag har svårt att tänka mig vad som skulle slå den faktiskt. Jag såg det som en stor förmån att tillsammans med 260 andra (ca 2000 försökte få en plats) få chansen att plåga mig själv i ett av världens vackraste naturlandskap.

För mig var Norseman mer en upplevelsetävling än en tävling där jag ville prestera ett toppresultat. Självklart ville jag köra så bra som möjligt, men hellre tappa en placering och hinna njuta av naturen och stämningen längs vägen än att åka hem och inte ha upplevt HELA grejen. Men som många av er vet, det går ju inte att ”köra igenom” en Ironman utan det blir alltid tufft oavsett hur hårt man går in för att tävla. Skillnaden mellan Norseman och de flesta andra tävlingar på Ironmandistans var väl att i stort sett allt var tufft och man fick inget gratis direkt. Visst fanns det partier av nerförskörning på cykeln där pulsen låg väldigt lågt trots dryga 60km/h men då handlade utmaningen mer om att hålla cykeln upprätt och inte blåsa av vägen. Jag tänkte göra en lång historia kort och även försöka suga ut lite lärdomar som andra som funderar på denna tävling kan ha nytta av. Hoppas du blir inspirerad snarare än avskräckt. Trots allt som verkar tufft så är det antagligen den bästa tävlingsupplevelsen jag någonsin ha fått vara med om.

Inramningen kring tävlingen

Att starten (och därmed incheck, pre-race-brief mm) går i Eidfjord som måste vara det närmaste ”Sagan om Ringen”-miljö man kommer utan att åka till Nya Zealand, gör att man redan innan start är helt tagen av naturen. Jag åkte med min fru (som också var min support crew) med barnen hemma så vi minimerade tiden iväg men har man mer tid på sig så ska man definitivt spendera ett par dagar här innan tävlingen!

Alla athleter måste ha en egen support crew inkl bil (i mitt fall min fru) som dels langar, håller koll på ev ändringar av förutsättningarna under dagen, plockar upp sakerna vid både T1 och T2, men framförallt agerar hare sista 4,7km uppför Gaustatoppen! Detta var en riktigt häftig grej som absolut stärkte vår relation tror jag.

Till skillnad från andra tävlingar finns inga prispengar, stora produktpriser eller kvalplatser att tävla om. Bara äran att ha genomfört. De första 160 personerna som når 32,5km-stationen under marathonloppet får chansen att gå i mål på toppen av Gaustatoppen (1883m ÖH) och därmed rätten att plocka ut en SVART finishertröja (resten får gå i mål på lägre höjd och belönas med en vit tröja). Det vill säga om vädret tillåter. Innan start var det snack om att prognosen lovade åska på toppen vilket kunde ha gjort att ingen eller bara ett fåtal hade fått gå i mål där (vilket såklart alla vill). Till slut släppte de upp 163 personer på toppen i år.

Start och simningen

Det hjälper inte att vara morgonpigg när incheckningen öppnar kl 03.00. Efter typ fem timmars halvdålig sömn var det bara att pallra sig upp. Färjan som skulle ta oss till starten avgick kl 04.00 och då skulle allt vara riggat i växlingsområdet. Alla var väldigt sammanbitna på färjan ut mot starten och vid 04.45 var det dags att hoppa i det kalla vattnet för att sedan vänta 15 minuter på startsignalen. 16 grader i vattnet enligt tävlingsledningen, men de kalla strömmarna som hela tiden gjorde sig påminda var antagligen närmare 13 grader. Ett faktum som faktiskt påverkade mig mer än vad jag trodde det skulle göra. Normalt är det ansikte och händer som blir kalla men denna gången frös jag om hela kroppen och kom aldrig in i något riktigt flow. Det kändes dessutom som om det var lite motströms vilket också kan förklara den för mig något långsamma simtiden 68 min. Jag frös rejält vid växling och tog tid på mig för att ta på cykeltröja, armvärmare, strumpor och den obligatoriska reflexvästen pga att vi skulle köra genom mörka tunnlar. Man var även tvungen att ha lysen på cykeln och tyvärr hade mitt framlyse laddat ur batterierna under simningen (jag borde ju ha bytt innan vi åkte), men tack vare min fru så lyckades vi ragga upp ett annat framlyse så jag fick tillåtelse att lämna T1. Men min långsammaste växling genom tiderna var ett faktum, typ sex minuter.

Cykel och en naturupplevelse utöver det vanliga

Efter en stund på cykeln hade jag fått upp värmen. Tre mils oavbruten klättring i 7-8 graders motlut gjorde att tempen steg vilket var välkommet. Körde på 11-28-kassett och låg långa stunder på lägsta växeln. Rejält motlut alltså! Tappade vattenflaskan två gånger och kände mig allmänt ofokuserad efter den omtumlande simningen. Men efter ett par mil kändes det lite bättre. Pga köbildning ut från Eidfjord hade Sara fastnat med bilen så vid första langning efter fyra mil hittade jag inte henne. Stannade, ringde för att kolla så att inget hade hänt, men vi bestämde att vi skulle ses när hon hann ifatt istället så jag körde vidare och stannade sen och tog på vantar och fick lite ny energi. Sen var det bara att trampa på högsta växeln och hålla hårt i tempostyret för sen gick det undan ner till Geilo som man passerade efter halva cykelmomentet. Ett pitstop med toabesök unnade jag mig men annars körde jag på bra fast pulsen låg runt 120 (väldigt lågt alltså). Tre tunga stigningar väntade sedan med snabba nerförslöpor emellan. Fältet var väldigt utdraget och jag hade ingen koll alls på vilken placering jag låg på och lite då och då körde jag ikapp någon men annars handlade det om att dra energi ur den vackra naturen snarare än att använda levande måltavlor för att hålla farten uppe. Temperaturskiftningarna och faktumet att hård klättring byttes mot snabba utförskörningar gjorde att klädlangning var minst lika viktigt som energilangning. Trots att jag bara drack hälften av vad jag hade tänkt under cykelmomentet var jag nästan konstant kissnödig så en stor lärdom är ju att hetsen kring att ”vätskeladda” innan ett lopp oftast är onödig och leder till ett antal kisspauser under loppet (en annan sak när man kör varma tävlingar där man behöver ligga aningen före törsten).

Efter 135 km börjar tävlingens näst längsta klättring upp mot Immingfjell. Det kändes som om den aldrig skulle ta slut och dessutom började det regna. Sara langade vindväst och när jag närmade mig toppen stannade hon mig och sa att tävlingsledningen skickat ut info om att alla var tvungna att ta på reflexväst och lysen igen pga dimma på fjället. Det blåste rejält på platån på fjället, och förutom att kämpa för att hålla hastigheten över 20 km/h gällde det att hålla hårt i styret för att inte blåsa av vägen. Sista 30 km var ren misär pga regnet som gjorde nerförslöporna hala och farliga och gjorde att jag frös så att jag skakade tänder. Aldrig har jag längtat så mycket efter att få hoppa av cykeln och springa ett marathon! Sara hade under tiden packat upp mina löpgrejer i T2 och jag var riktigt glad att se henne. Med facit i hand tappade jag nog en hel del tid under nerförslöporna sista biten, men det kändes viktigare att ta sig ner utan att krascha än att jaga tider eller placeringar.

Löpning med avslutande klättring upp på Gaustatoppen

Jag hittade flowet direkt på löpningen, och efter en kort kisspaus började jag plocka placeringar. Jag hade fått rapport om att jag låg på plats 35 vid starten av löpningen men kände ändå en viss oro för att åska och regn skulle göra att Gaustatoppen skulle stängas för de som kom för sent, så försökte trycka på rejält för att både hinna dit så snabbt som möjligt och också ligga så långt fram i fältet som möjligt. Min oro var ju att bara topp 30 eller topp 20 skulle släppas upp på berget om förhållandena var dåliga. Det var en bra morot för ville verkligen förtjäna den svarta tröjan och få chansen att springa sista 4,7km uppför tillsammans med Sara. Första halvmaran gick på 1.29 med kontrollerad puls (70-75% av max) så det kändes riktigt bra. Efter 25,5 km började klättringen upp på serpentinvägarna. Vissa hade en lutning på 10 grader så där gick det knappt att springa, men annars försökte jag jaga ikapp folk genom att antingen gå snabbt eller jogga kontrollerat. En gående fikapaus tillsammans med Sara med Mars och kaffe blev höjdpunkten under första delen av klättringen. Generellt försökte jag hitta delmål (km-skyltar, kurvor, levande måltavlor, energipåfyllning, träffa på Sara) hela tiden för att hålla mig i ständig rörelse, vilket är nyckeln trots ständigt motlut. Vid passering 32,5km hördes inga rykten om att berget skulle stängas så jag kunde slappna av lite mer och när det var dags för den avslutande klättringen (och då menar jag klättring bitvis med hela kroppen) tillsammans med Sara efter 37,5km hade jag jagat mig upp till en 20e-plats. Min frus oro om att inte orka hänga med i mitt tempo var inte befogad, och vi höll jämna steg i bra tempo hela vägen upp. Hon tilltalas numera med smeknamnet ”bergsgeten” här hemma! Detta var loppets höjdpunkt. Att få dela en Ironmanavslutning med någon man älskar är inte direkt vanligt men helt klart att rekommendera! Det slutade med en spurt om plats 19 som vi vann! En kul avslutning i dimman! Vid klart väder sägs det att man från toppen ser en femtedel av Norges yta. Men vi såg nog ungefär 10 meter framför oss.

Efter en stunds paus på toppen frös vi rejält och det var dags att ta beslut på hur vi skulle ta oss ner igen. Jag hade möjlighet att ta en lift ner, men det fanns inte kapacitet för support crews att åka med, så beslutet att gå ner för berget igen tillsammans med Sara var för mig inte så svårt. Hade hon supportat mig hela helgen skulle väl inte jag vika ner mig och släppa iväg henne själv i dimman. Det blev en stapplande och kall klättring ner, men en dryg timme senare var vi nere vid den efterlängtade varma bilen igen och kunde köra mot den ännu mer efterlängtade varma duschen och buffén!

En omtumlande, tuff, livsbejakande, skrämmande och underbar resa var över och den slutade med en svart finishertröja som jag bara ska använda vid väl valda tillfällen! Norseman är så mycket mer än ett triathlonlopp på Ironmandistans. Det går knappt att jämföra med andra triathlontävlingar och jag hoppas kunna inspirera och uppmuntra er som likt jag fastnat i Ironmanträsket att ta chansen och delta i lotteriet för att få en startplats i framtiden! Ni kommer inte ångra er.

Lärdomar och tips för andra som ska köra

  • Det är gratis att delta i lotteriet som går av stapeln i Oktober varje år. Dessutom finns ett antal ”meritplatser” att ansöka om. Det är svårt att ta sig in, men försöker man inte så är det absolut omöjligt! Det gäller alltså att ha en flexibel säsong framför sig för att möjliggöra för Norseman om man skulle få en plats.
  • Spendera gärna en extra dag i Eidfjord innan tävlingen!
  • Använd tiden på färjan ut till start till att bli varm! Ett misstag jag gjorde vilket ledde till att jag frös redan innan start!
  • Gå in i tävlingen med ett öppet sinne, för förhållandena/reglerna/vädret kommer att ändras under tävlingens gång. Det är bara att räkna med att det oväntade händer!
  • Sätt upp en strategi för langning mm tillsammans med din support men var VÄLDIGT flexibel längs vägen eftersom den antagligen behöver modifieras pga ändrade förutsättningar. Lyssna på kroppen hela tiden och följ det den säger till dig!
  • Jag körde med tempocykel, dischjul och treekrat HED3 fram. Det funkade men det gällde att hålla hårt i styret vid ett antal tillfällen. Är man inte van vid att köra i vind med tempocykel kan linjecykel med tempobågar och profil max 40 mm vara att föredra. Men framförallt ska man köra på en cykel man är van vid eftersom man spenderar väldigt lång tid på cykeln.
  • Välj support crew med omsorg. Hellre någon som känner dig bra och du gillar att spendera tid med än någon som du tror är professionell langare eller ett draglok uppför sista klättringen. Helhetsupplevelsen beror till stor del på hur samarbetet med din support crew funkar.
  • Njut av hela resan från start till mål och inse hur lyckligt lottad du är som har förmånen att delta i denna unika tävling!
  • Använd den vackra naturen som inspiration när det blir tufft, samt förmånen att få träffa på din support crew med jämna mellanrum. Jag cyklade vid ett tillfälle och funderade på vad jag ville ha vid nästa langning och kom fram till att det jag mest behövde var en puss, ett leende från Sara och en flaska cola!
  • Eftersom belastningen muskulärt blir så annorlunda sista 17 km på löpningen då man klättrar i väldigt låg fart, gör det ingen skada att trycka på ordentligt första halvan av marathonloppet på asfalt där det är platt eller tom något nerför.
  • Den avslutande delen tillsammans med din support crew är riktigt rolig om man har med sig någon man trivs med! Det var definitivt höjdpunkten på hela tävlingen tyckte jag.

Intervju med Klas Wallström

/i , , /av

Jag har haft förmånen att få jobba med Klas Wallström från Karlskrona under de två sista åren. Han personifierar faktumet att det aldrig är för sent att börja med en sport som triathlon och nå riktigt häftiga resultat! Klas är en person som njuter av VARJE träningspass och glädjen i både träning och tävling är en stor inspiration för både mig och andra runt omkring. Trots stora motgångar under uppladdningen inför årets stora mål Ironman France/Nice stod Klas för en beundransvärd prestation som jag skulle vilja lyfta fram som inspiration till alla andra som inte haft förmånen att få träffa honom ansikte mot ansikte. Så jag ställde några frågor efter loppet.

Först och främst, hur fastnade du för triathlon och Ironman?

Egentligen var jag nog nyfiken när jag hörde talas om triathlon i början på 80-talet och var vältränad löpare, men så kom studier, familj, karriär emellan och 25 års av total inaktivitet! När jag hade passerat 45 sa en kiropraktor sa till mig att jag måste börja röra på mig för att hon skulle kunna hjälpa mig och skickade mig till ett gym. Då kom vändningen.

I början hindrades all löpträning av skador, bristningar och diskbråck så första åren blev det nästan bara styrketräning. Jag blev stel, tung och otymplig och minns känslan från ungdomen av att susa fram på en racercykel, så jag köpte till slut en cyclocross och extra hjul för slicks.

I samma veva, hösten 2008, bjöd min triathletande jobbarkompis Fredrik Bjarkå med mig ut på fredagens lätta löprunda med KSS triathlongäng. Superfredag kallades den, eftersom det var superlätt löpning och superlång lunch efteråt. Det kom att bli veckans höjdpunkt för mig. Började känna mig som en idrottsman igen. Jag laddade hela veckan för att orka springa med gänget (som hade fredagsrundan som sitt lättaste pass). Där träffade jag, förutom Fredrik, garvade triathleter som Chrille, Pär Fransson, Anders Larsson, Rickard Åsander och Chris Nyroos. Snacka om att bli inspirerad.

Efter nyår 2009 gick jag KSS vuxensimskola och lärde mig hjälpligt att crawla längre än de 20-25 meter jag orkat tidigare och dagen innan riktiga järnmannen i Kalmar 2009 deltog jag i min första sprint. 1:09 mest på vilja, och jag var hooked. Där och då bestämde jag mig för att två år senare skulle jag köra en Ironman/Järnman och av bara farten blev det två sprintar till det året – jag hade blivit triathlet.

 

På vilka sätt har det förändrat ditt liv och hur har det påverkat dig som person tror du?

Mycket har påverkats sedan jag började med triathlon. Successivt har jag lärt mig mer om hur min kropp svarar på träning, vikten av återhämtning, styrka, rörlighet samt kost och vila. Träning är numera en integrerad del av vardagen (veckan planeras in varje söndag kväll). Min kosthållning är helt annorlunda eftersom jag mår mycket bättre när jag äter rätt för min kropp. Mina prioriteringar är tydligare, där familjens och mitt eget välmående är prio ett, eftersom det är en förutsättning för att prestera bra i jobbet och allt annat. Jag har en annan långsiktighet tror jag, bättre tålamod och större tacksamhet för det som funkar. Jag har helt enkelt fått andra vanor idag, som gör att jag mår bättre.

 

Du har gång på gång visat att du är en mästare på att vända motgångar och skador till något bra och göra det bästa av situationen. Kan du ge några tips till andra som dras med skadeproblem eller upplevt bakslag i sina uppladdningar?

Egentligen har det hela tiden handlat om att jag verkligen vill få ordning på min fysiska förmåga igen efter alla år av total inaktivitet. Det är en grymt härlig känsla att vara i form och orka prestera. Och jag har hela tiden sökt vägar för att nå till den känslan. Varje liten skada har fått mig att bättre förstå hur min kropp fungerar och reagerar. Jag har hittat mycket bra bollplank, rådgivare och terapeuter på vägen som hjälpt mig över trösklar. Fått hjälp att analysera symptom, orsak och väg framåt. Jag är nog väldigt målinriktad. Oavsett allt strul på vägen, så gör jag verkligen allt som står i min (och alla andras) makt för att kunna ställa upp min kropp på startlinjen om tävlingen är tillräckligt viktig. Inför en Ironman är det en ständig balansgång mellan att träna hårt, hålla och att lyssna på kroppen. Och, ”Anything is possible” som IM-slogan säger.

Under 2013 lodade jag om kroppen rejält för att klara av att träna så som jag vill och förändrade samtidigt min rörlighet, så jag hoppas att det snart kan skaffa den bas att bygga min träning på som jag vill ha, men att bygga upp en sedan många år förtvinad kropp har visat sig ta längre tid än jag trodde. Det handlar inte bar om kondition och muskelstyrka utan även om att få leder, ligament, muskelfästen och inte minst rörelsemönster rätt igen. Men det går uppenbarligen att ändra mycket även när man passerat 50. Ca 10 000 fokuserade repetitioner, så har du skapat en ny invand rörelse.

Så mitt råd är väl att jobba med att förstå sambanden, orsak och verkan, hur din kropp reagerar och varför. Skaffa bra rådgivare och lyssna på dom. Ha tålamod för att förändra i grunden och ge inte upp. Sätt upp delmål men var beredd att justera dom. För mig känns det som att jag tagit flera år att ändra om mig och att jag fortfarande är mitt i den processen, för största utmaningen med en IM är ju inte tävlingen, utan att lyckas med förberedelserna.

 

Beskriv tävlingen i Nice och hur du upplevde den?

Större än Kalmar (startnummer upp till 2800 visar att det var nästan 1000 fler deltagare). Samtidigt en fantastisk, men utmanande bana, speciellt cyklingen. Den gick uppe i alperna upp till över 1000 meter på vindlande alpvägar. Emellanåt segande man i på lättaste växeln i 15 km/h uppför kilometerlånga uppförslöpor och i andra delar körde man 60 km/h utför kurviga vägar. Otroligt vackra vyer.

Simningen är känd för att vara riktigt tuff. Det är självseedning i fållor med tidsintervall på stranden (…1:04-1:10, 1:10-1:14, 1:14-1:18 osv.). Brant och stenig strand gör att alla rusar i och nästan simmar på varandra i starten och med 2800 startande kan det bli extremt trångt. Det gäller att bestämma sig för taktik, vilket var väldigt svårt. Hur kunna simma på och samtidigt slippa värsta torktumlaren? Men goda råd från dig och Kristian Hallsten gjorde att jag bestämde mig för att stå längst fram i en långsam grupp. Det var i och för sig ganska mycket fight hela första varvet och galningar som grep tag i mig för att komma förbi i vändningarna, men värsta torktumlaren tog slut efter ca 200 meter, så det var nog lättare för mig än för många andra. 1:11:14 är min näst bästa tid och eftersom jag bara simmat i 4 veckorna innan Nice (upphåll mars-maj pga axelproblem), är jag otroligt nöjd med det (tack Johan, Mari och Chrille för er hjälp och tack för kortison).

Cyklingen handlade för mig om att lyckas hålla tryck och fart uppför utan att bygga för mycket mjölksyra. Första sju milen känns som ungefär hälften är uppför. Sen är det en hel del upp och ner i bergen innan man har mycket nedför sista fyra milen. I år var det tufft väder med regn (många frös uppe på 1000 m) och framförallt såphala serpentinvägar på vägen ner. 5:55 på cyklingen kan i Kalmartermer te sig lite långsamt (där jag har 5:15 som bäst), men med tanke på bana och väder är jag ändå väldigt nöjd med det. Svårt att säga om det fanns mer att ta där, men målet med året IM var ju att få en stabil mara där jag orkade öka på slutet, så det gällde att cykla klokt i backarna.

Löpningen är en historia för sig. Utan skydd för väder och vind, längs med strandpromenaden som är ca 5 km lång. 4 ggr fram och tillbaka, där tryckande värme är värsta utmaningen. Som tur var höll molnen sig framme första två varven, så riktiga hettan kom först efter 20 km. Löpningen var årets IM:s viktiga delmål. Jag ville få en kontrollerad mara. Undvika pajad mage och undvika väggen. Skjuta på smärtan så länge som möjligt och kunna öka sista 5 km. Strategin var att ligga på 75% puls konstant, oavsett fart, dvs ha tålamod och hålla igen rejält första halvan. Jogga genom vätskekontrollerna. Det höll. 3:45:00. Fokus och balans. Magen började kännas av efter ca 35 km, men då var det bara 2 km till vändpunkten och sedan fanns lite krafter för fartökning i värmen sista 4 km och hysteriskt skön urladdning på målrakan.

All-in-all en väl avvägd IM där jag tror jag fick ut det mesta av vad min kropp kunde erbjuda den dagen. 11:03:34, 23:a av 205 startande i min age group (50-54) och första svensk i AG med 40 minuter känns bra. Och topp 20 % av samtliga startande är något bättre än tidigare år. Det fanns däremot en del att kapa på T1 och T2, och det slutade över 11 timmar, så helt nöjd är jag inte.

 

Hur firade du din otroliga prestation?

Jag firade med en massagebehandling i Athletes Village. Jag var nog mest nöjd över att jag gjorde det jag föresatt mig att genomföra och orkade hålla fokus hela vägen, så egentligen var det fest nog att få uppleva målgången, Pär och Cecilias supporterteam och alla människor utmed banan. Fast litet extra firande blev det när jag senare på kvällen blev bjuden på en öl på ett café av en glad fransman som gått i mål i age group 60-65.

 

Du börjar bli en mästare på att känna din egen kropp, och har bl.a. provat dig fram till den optimala kosten för dig personligen, kan du beskriva din approach och hur det har påverkat din träning, hälsa och liv i allmänhet?

Alla människor har ju saker man mår bra eller mindre bra av och det kan löna sig testa sig fram och att anpassa sina matvanor. Jag har en har kommit fram till att jag har s.k. nordisk metabolisk profil, eller lite som jagare/samlare. Först slutade jag med gluten och laktos på inrådan av en naprapat (som, helt korrekt, tyckte jag var onödigt svullen i kroppen). Därefter tog min bror ett blodprov för livsmedelanalys och från det resultatet tog jag viktiga beståndsdelar eftersom vi har ganska lika förutsättningar. Nu mår jag bäst när jag helt undviker mjölkprodukter, ris och de 4 sädesslagen. Men t ex kött, fisk, rotfrukter, grönsaker, frukt äter jag hur mycket som helst. Och fett, kaffe, vin, socker mm. Jag tror inte på att välja en viss typ av standarddiet, utan mer om att hitta en mix som passar just den egna kroppen. Men standarddieter är bra för att få inspiration och idéer. Sen gäller det att leva också. Jag brukar säga att ”överlevnad går före diet”, så en varmkorv eller gräddtårta kan slinka ner ibland, lite 80-20 eller 90-10 regel.

 

Vad drömmer du om (idrottsligt och/eller övrigt i livet)?

Rent prestationsmässigt hoppas jag att jag kan och orkar fortsätta med långdistanstriathlon och att jag är i toppform när jag är 55 (kanske 60 och 65 också). Vore kul om det kunde räcka till Hawaii-kval, men konkurrensen ökar för varje år och jag kan ju bara påverka mig själv.

I livet drömmer jag om att var pigg som mina föräldrar efter 80 och ständigt vilja utvecklas och prova nya saker även om jag lever till att bli 100. Men framför allt vill jag inspirera mina barn till att se möjligheter, vilja anstränga sig för att utvecklas, röra på sig och må bra hela livet. Låter nästan som lite ”fred på jorden”, men det är väl inte fel 😉

Intervjuer efter Kustjagaren

/i , , , /av

Kustjagaren, vår lokala swim-runtävling här i Karlskrona, blev en rolig tillställning i helgen som gick. För egen del hade jag spänt bågen och siktade på vinst, men det var inte riktigt vår dag och vi slutade femma. Desto mer glädjande var att mina två adepter Henrik Larsson och Patrik Abramsson, som sedan nyår gått mitt utvecklingsprogram för swim-run, gjorde helt fantastiska förbättringar sedan förra årets lopp. Efter att ha tävlat tillsammans 2013 och genomfört loppet på 5:36 deltog de i år med nya partners i två separata lag. Jag har under våren misstänkt att de skulle överträffa sina egna förväntningar då jag sett vilka testresultat de presterat på våra regelbundna testpass, men det är ju en annan sak att sätta ihop allt på tävlingsdagen också.

Henrik Larsson slutade på åttonde plats på 3:40, en förbättring med närmare två timmar. Patrik Abramsson på 3:58, alltså en förbättring med en timme och 40 minuter (och då fick han hela loppet vänta in sin partner på simningarna). Helt otroligt! Henrik har under året också dragit igång sidan kusttranar.se, en riktigt bra resurs för alla som vill lära sig mer om swim-run. Jag ställde fem frågor till dem efter loppet och tänkte dela det som inspiration till er andra som vill bli bättre swim-runners.

 

Vad var det som gjorde att du efter att ha genomfört Kustjagaren 2013 fastnade för sporten swim-run?

Henrik: Jag gillade konceptet att springa och simma om vart annat som en enda distans utan stopp för byte av utrustning. Tävlingsformen känns nästan som ett litet äventyr och det passar mig perfekt att växla mellan två olika moment då jag upplever att jag har en snabb återhämtning.

Patrik: Jag vet inte riktigt. Blev ”värvad” in i tävlingen pga avhopp på midsommarafton en vecka innan loppet. Då visste jag knappt vad det var. Efter loppet kände jag ett sug att se vad jag skulle kunna prestera med träning. Utmaning & kampen är något jag alltid uppskattat inom idrott och då känns swim-run perfekt. 

Hur ser din vardag ut med jobb, familj och övriga intressen?

Henrik: Jag bor i Malmö med min Sambo och snart två månader gamla dotter Tova. Jobbar som produktionsspeciallist på Bring Citymail. Sysslar en del med Racketlon (Racketsportens Triathlon) där jag är  med och driver en förening –  Malmö Racketlon. Dock har racketsporten fått lida en del av min swimrunsatsning. Spelar också lite golf när tiden räcker till. 

Patrik: Jobbar som lärare i Malmö & bor med min sambo Maja. Har alltid gillat lagidrott i allmänhet där fotboll oftast stått högst i kurs. Nu följs det iofs mest från soffan. Annars är mat (äta), resor eller gå ut med kompisar alltid uppskattat. 

2013 genomförde du tävlingen på 5.36 och i år lyckades du tillsammans med ny partner kapa nästan två timmar. Den bedriften går knappt att beskriva med ord, men om du skulle försöka, vilka tips skulle du vilja ge till alla dem som vill göra om din bedrift till nästa år?

Henrik: Det första tipset om man inte är väldigt kunnig inom träning och uthållighetsidrott är att ta hjälp av Ironcoach! Att ha fått hjälp med ett ordentligt träningsprogram som jag fått har verkligen gjort att jag kunnat göra sådana enorma framsteg på så pass kort tid. Annars skulle jag säga att kontinuitet i träning är viktigt och att vara lite envis när resultaten kanske inte syns direkt. Anmäl dig till ett Race och sätt upp ett mål med träningen.  Då blir det enklare att ge sig ut i regn och blåst för ett kanske inte så spännande löppass.

Patrik: Kvalité förre kvantitet när du tränar. Ha en plan & ett syfte med varje träning som följer en röd tråd över tid. Har du inte kunskapen själv använd dig av någon som har & håll dig till schemat/planen. Börja inte för hårt, utan öka istället belastningen progressivt. Hitta en nivå i tid & ansträngning som är hållbar på sikt annars pallar du aldrig utan tröttnar, blir sjuk eller slutar. För mig har det även varit helt avgörande att vi varit ett par vänner som ofta tränat tillsammans. Träffade även helt rätt med utrustningen till simningen (paddlar & flythjälp) sista veckan. Från att ha varit en svaghet till en styrka under loppet var ganska förvånande. Kände faktiskt att jag hade väldigt mycket energi kvar i både ben & armar under hela loppet.

Jag har ju haft förmånen att följa och coacha dig under senaste halvåret, om du skulle peka ut 3-5 specifika pass som du anser har varit direkt avgörande för din utveckling, vilka skulle det vara?

Henrik: Svår fråga men det jag tror utvecklat mig mest borde vara:

Löpning –

  • Distanspass med fartökningar, 90 minuter med fartökningar om ca fem minuter. 
  • Intervall 4*400+2*800+4*400
  • Och givetvis backintervaller

Simning – 

  • Distanspass 400m block 
  • Tempopass 2*(6*100) med fast starttid

Patrik: Backintervaller och/eller ”intervaller bana” har varit de pass som hjälpt kroppen till nya nivåer vecka efter vecka. Distanspassen med lite olika tempoinslag för att sedan hitta tillbaka till sin aeroba tröskel har även varit mycket gynnsamma.

Har du några knep för att hitta balansen mellan familjeliv, jobb och framgångsrik träning?

Henrik: Jag har det stora privilegiet att ha en väldigt tålmodig sambo som gillar att jag rör på mig och tränar mycket. Men det är en god planering som gäller. Ta med skorna eller simutrustningen till jobbet och kör ett pass innan jobbet eller om du får tid på lunchen. Försök att ha kvalitet i den träning du väljer så att varje timme ger maximalt med utveckling.

Patrik: Vill du bli riktigt grym måste du troligtvis anpassa livet lite efter träningen, men om du vill som jag, bli bra tränad och må bra gäller det mest att försöka vara effektiv med träningen. Planera så du får en timme över lite här och där och sen kör du bara snabbt och effektivt när du kan. Det är dock oundvikligt att inte offra en och annan inflyttningsfest, eller liknande om du vill få in ett längre pass på helgen med kvalité.   

Avslutande tankar: Väldigt roligt att se att bara sex månaders coachad träning kan ge så stora resultat. Det är en av de bidragande orsakerna till att jag redan bestämt mig för att köra ett utvecklingsprogram för swim-run inför 2015 också, i lite större skala, med ännu mer genomtänkt upplägg och med ett maxantal om 20 personer. Är du sugen så vänta inte med att anmäla dig utan klicka in på ironcoachonline.se och hör av dig!

 

Lessons learned – halvironman i Sövde

/i , , , /av

Efter årets första triathlontävling för egen del och en andraplats i gårdagens Sövde Triathlon på halvirondistans tänkte jag suga ur så mycket lärdomar som möjligt dels för min egen skull som en summering, men framförallt för er som följer bloggen i jakt på tips gällande tävling i allmänhet och triathlon i synnerhet. När jag började träna triathlon var det otroligt inspirerande och lärorikt att läsa andras race reports, men detta blir inte en race report i traditionell mening utan mer en bloggpost kring mina tankar om vad man bör tänka på inför en triathlontävling på halv- eller heldistans.

Jag anmälde mig i vintras med målet att sikta på förstaplatsen med tanke på att jag varit både trea och tvåa i Sövde tidigare. Ett mindset som jag efter att ha läst Chris McCormacks bok ”I´m here to win”, vågat ta med mig till fler och fler tävlingar de senaste åren. Utan att sikta högt är det svårt att nå högt är väl tanken här…

Eftersom jag inte kunde påverka vilka övriga som tävlade hade jag ingen koll på startlistan förrän ett par dagar innan, vilket är ett sätt som funkar för mig (men kanske inte för alla även om fler borde prova tror jag som har problem med nervositet inför tävling) för att slippa tänka för mycket på vad andra gör och vilka som kommer bli svårast att slå. Väl på startlinjen visste jag att det fanns en hel del riktigt duktiga personer på plats (bla förra årets segrare Fredrik Robertsson och tidigare vinnare som Kristian Hallsten), även om nästan ingen (inkl arrangörer och övriga tävlanden) hade en aning om att Erik Holmberg, som jag härmed utnämner till Sveriges nya stjärnskott nummer ett, skulle dominera tävlingen från start till mål. Ingen av oss andra såg skymten av honom under hela dagen och för en tidigare tävlingscyklist och duktig orienterare som tagit simträningen på allvar senaste året kunde det väl knappast finns en mer passande triathlonbana än Sövde med tuff cykling och ännu tuffare terränglöpning. Hatten av. Därför känns min andraplats faktiskt som en seger. Jag slog de personer jag kämpat (och i flera fall förlorat mot) under de senaste åren. Här kommer mina lärdomar från dagen.

  • Kanske funkar det inte för alla men att ha med familjen med två små barn (1 och 3), dela rum (med allt vad det innebär för nattsömnen) hela familjen på B&B, äta frukost tillsammans (kaos) innan tävlingen och fundera på hur de har det under dagen medan jag tävlar GER mig mer energi än vad det tar. Lärdom: Ta inte för givet att en sista dag/natt/morgon/tävlingsdag utan familjen är en bättre uppladdning än tvärtom!
  • Kolhydratladdning kommer att förpassas till historien inom en femårsperiod tror jag (inkl pastapartyn). För mig har de senaste årens uppladdningar inför tävling inneburit att jag äter samma mat som vanligt (inte med speciellt mycket kolhydrater med andra ord) fast ser till att inte bli direkt hungrig mellan måltiderna de sista två dagarna inför tävling (vilket jag ofta tillåter mig själv att bli annars). Samma med vätska. Går man runt och dricker för mycket vatten (eller ännu värre sportdryck så att blodsockret åker upp och ner) dagen innan tävling så får man antagligen gå upp och kissa minst en gång på natten innan tävling. Onödigt att bryta sömnen för en sådan sak. Lärdom: Stor portion rysk yogort (17% fett), avocado, ett par nävar nötter, banan, 100g mörk choklad och ägg är bästa uppladdningen både kvällen innan och morgonen inför (inkl kaffe på morgonen). Och ett besök på Sibylla för att man inte får till något bättre med familjen dagen innan på väg till tävling är faktiskt inte ”the end of the world” även om jag nästan aldrig annars äter snabbmat.
  • Simningen som var ett orosmoment då jag inte simmade alls i höstas och har simmat lite för lite sista månaden (läs max ett pass i veckan) funkade över alla mina förväntningar trots att jag tog det jättelugnt och simmade väldigt behagligt hela vägen. 29.31. Lärdom: Att simma korta pass varje dag sista veckan inför tävling gör underverk för simkänslan på tävlingsdagen. Efter att ha slarvat med simträningen sista månaden, lyckades jag ta upp simformen till normal nivå genom korta, frekventa pass sista dagarna inför tävling. Dessutom körde jag ett lätt triathlonpass (sim, cykel, löp) på ca en timme två dagar innan tävling för att väcka kroppen på att sätta ihop de tre disciplinerna som oftast annars inte tränas i följd.
  • Strategin på cyklingen var att köra på ganska hårt från början för att om möjligt ”få kontroll” på fältet och hitta bra personer att tampas med för att kunna behålla bra fart genom alla tre varven. När jag efter ca 4 mil gick förbi förra årets segrare Fredrik Robertsson förstod jag att jag hade kört bra då jag senaste gången vi möttes aldrig hann ikapp honom (inte ens på löpningen) efter att han slagit mig med ett par minuter på simningen. Det kändes som om jag halvvägs hade fångat in täten, men ingen ledarmotorcykel syntes till så jag hade en känsla av att det fanns en ensamvarg någonstans långt där framme som körde som en dåre (ingen av oss i ”tätklungan” visste då att det var en 26-åring som hette Erik). En av de svåra sakerna med en rundbana utan vändpunkt, vilket gör att man har dålig koll på var man ligger i fältet. Jag körde på bra. Ca 47 minuter per 3-milsvarv på en tuff bana visserligen utan vind men med mycket backar och dålig asfalt bitvis. Pulsmässigt på eller något över min aeroba tröskelpuls (152) vilket kändes kontrollerat. Sista 7 kilometrarna släppte jag av lite på takten och lät de övriga fyra jag hade tampats med halva cykelmomentet cykla iväg. Känslan av att jag antagligen skulle kunna plocka dem senare på löpningen gjorde mig lugn. Jag låtsades för en stund att jag var Craig Alexander på Hawaii, som ofta haft just strategin att ge supercyklisterna några minuter under cyklingen för att han ändå visste att han skulle ta dem senare ändå. Cykeltid 2:25. Lärdom: Att studera både kroppsform/vikt/längd, cykelteknik (står man upp och kränger i backarna är man antagligen ganska trött och tröttar dessutom ut sina löpmuskler) och i vissa fall ha koll på personerna och deras löpförmåga i förväg gör att man kan ta det lugnt på cyklingen om man har kontroll på fältet (vilket jag hade utom på Erik) trots att man tvingas släppa ryggar mot slutet av cyklingen. Att dricka endast en och en halv cykelflaska under loppets första tre timmar påverkar inte prestationen negativt men gör att man slipper kissa under ett lopp på denna distansen…lite inspirerad av Tim Noakes bok ”Waterlogged” som skjuter ner idén om att det är den som dricker mest/tillräckligt för att inte tappa kroppsvikt som är snabbast. Det är oftast tvärtom!
  • Jag var sjätte man in till T2, med fyra personer inom någon minut framför mig och en överlägsen (10 min) ledare någonstans i skogen på löpbanan. En relativt snabb växling där jag plockade en placering. Killen som hade stått och krängt på cykeln i backarna tog jag mycket riktigt inom någon kilometer på löpningen (min analys att han var trött var riktig). Uppe på fjärde plats. Jag försökte hitta en skön rytm, pulsmässigt inom 10 slag från aerob tröskelpuls, dvs kontrollerat men snabbt. En väldigt knixig bana, men endast några hundra meter asfalt per varv (4 varv) och ett par monsterbackar (den ena av dem gick jag uppför). Tredjeplatsen plockade jag från en trevlig finne som hade cyklat väldigt starkt (min analys var att han hade spenderat lite för mycket energi på cyklingen) efter ca 5 km. Sen fick jag börja kämpa. Fredrik Robertsson höll bra tempo på andraplatsen. Efter ca 14 km lyckades jag komma ifatt (använde asfaltsträckan på några hundra meter för att trycka mig ifatt och förbi) men Fredrik svarade och la sig 5-10 meter bakom. Med ett varv kvar var det nu jag som var det jagade bytet och Fredrik närmade sig. Återigen gick tankarna till en av mina förebilder Chris McCormack som för några år sedan på Hawaii ”väntade in” en jagande Andreas Raelert för att sedan sätta in en oväntad ”dödsstöt”.. Sista 5 km var en ren mental kamp kändes det som. Vi sprang väldigt jämnt. Genom att sänka tempot en aning och låta Fredrik komma ifatt igen visade jag mig svag, men vad jag egentligen gjorde var att ladda för en kommande spurt när vi skulle nå asfaltssträckan igen. Med två kilometer kvar stack jag iväg i 3.15-tempo och tittade aldrig bakåt igen! Marginalen till slut blev lite drygt 20 sekunder vilket kändes tryggt sista kilometern så jag hann njuta lite redan innan mållinjen. Löptid: 1.27 Lärdomar: Målet första kilometern på löpningen är att få kroppen att ställa om till löpning utan att få kramp, spring kontrollerat. Använd sedan folket framför som levande måltavlor. Ha tålamod under första halvan av löpningen. Är man tillräckligt bra på att bränna fett vid och strax över aerob tröskel räcker det med ca 1000kcal (trots att jag antagligen brände närmare 5000) under loppet i form av gel (800 på cykeln, 200 på löpningen). Cola är av någon konstig anledning bra mot krampkänningar. Det går bra att springa sista fem kilometrarna på gränsen till kramp om man känner sin kropp tillräckligt bra för att inte ta den över gränsen. När man är fysiskt jämlik med någon annan är det dags att spela det mentala spelet, och det är alltid en fördel att ta kommandot med ett ryck än att bli ”ryckt”.
  • Efter loppet var det fullt fokus på familjen som hejat hela dagen. Min fru hade en lika imponerande insats bakom sig (hålla koll på barnen som är VILDA just nu) som jag så att inte fasta i målområdet kändes helt rätt. Bad med barnen. Snabb prisutdelning. Packa bilen. Åka hemåt. Efter att ha ätit nästintill glutenfritt de sista fyra månaderna, och undvikit snabbmat helt, lyssnade jag på kroppen och vi käkade på en helt vanlig pizzeria där jag inte bara åt upp min egen stora pizza utan även resterna från min frus och äldsta sonens. Lärdom: Lyssna på vad kroppen vill ha och man dör inte av dålig mat då och då (90-10-regeln)! En kravlös stund med familjen är mer värt än felfri kost och all hype kring optimala återhämtningstillskott!

Roligt också att se flera av mina adepter prestera bra i Sövde. Otroligt rolig tävling. Bra funktionärer och arrangörer. Den tuffaste halvirontävlingen i Sverige så pricka in den i triathlonkalendern för 2015 och hoppas mina reflektioner gav en och annan tanke!

50 nyanser av barfota

/i , , /av

Jag självutnämnde gårdagen (2 april) till barfotadagen i dessa tider där varje företeelse (speciellt kakor) ska ha en egen dag. Om man nu behöver en speciell dag för att äta semlor, kanelbullar och bry sig om menlösa barn, så kan man väl ha en speciell dag för att inviga barfotasäsongen för oss nordbor. Så för att skicka över lite extra motivation för att uppskatta den avancerade, viktiga och ofta bortglömda delen av kroppen som sitter längst ner kommer här 6 skäl att spendera mer tid utan skor:

1. Du stärker alla fotens småmuskler, som med skor blir försvagade iom att de inte krävs för balans. Det räcker inte att gå på platta golv barfota utan även på ojämna underlag, gräs, sand och stå på balansplatta. Följdeffekten blir färre skador i fotled, knän, höfter och rygg eftersom många av dessa skador har sin grundorsak i svaga fötter.

2. Näst efter hjärtat är foten antagligen den viktigaste ”muskeln” för alla idrottare som tar sig fram på två ben på ett eller annat sätt. All kraft fortplantas genom foten vid varje steg och orkar man inte hålla uppe löpsteget genom att foten faller igenom tappar man mycket av effekten. Dessutom kan man inte utnyttja hela det potentiella framåtdriv som varje fotisättning kan ge om man har starka fötter och tår.

3. Det är lättare att ”connecta” med naturen, lära sig parera rötter och stenar, utveckla känsligheten i fötterna, utveckla lite hårdare hud, vilket inte bara ger en utökad naturupplevelse utan även förebygger fotledsskador, blåsor, skärsår (hände mig på en triathlontävling i starten) osv.

4. Med starka fötter och ”borttränad” pronation (ja det funkar) kan man klara sig med allt lättare skor även vid löpning på asfalt. Detta spelar större roll än vad de flesta tror med tanke på att 100 sparade gram per sko på ett marathonlopp handlar om ca 5000 kg man slipper skyffla runt. Per ben! Att lyssna på skoaffärernas 70-talsinspirerade budskap om att man måste springa i mycket dämpning och med stort pronationsstöd är för mig bara ett tecken på att man inte ”orkar” träna sin fot, vilket hade varit att ta tag i grundproblemet, nämligen svaghet!

5. Vill du hitta din naturliga stegfrekvens, få bättre fotisättning på mittfoten och generellt utveckla din löpteknik finns det nästan inga löpteknikkurser i världen som är mer effektiva än att ge sig ut på gräs eller hård sand och träna. Ett av de obligatoriska momenten vid alla löpteknikanalyser jag gör är att personen i fråga joggar en stund barfota och försöker ta med sig den känslan när skorna åker på igen.

6. Har du aldrig sprungit barfota, börja med att gå mer barfota i trädgården, i skogen, på gräsmattor och framförallt hemma, på jobbet och på gymmet. Lägg sedan in 10 minuters lätt jogg barfota på gräs eller sand i samband med något pass varje vecka under sommarhalvåret. Under vinterhalvåret är balansplatta ett bra komplement för att inte tappa fotstyrka till nästkommande säsong!

Se till att bli smutsig ibland

/i , , /av

Frihet kan betyda många olika saker men en sak som gör att jag känner mig fri är att springa obehindrat i lera och vattenpölar. Jag gjorde som alla andra till en början när jag började springa för några år sedan, försökte hoppa mellan torra partier, hålla mig till asfalt, eller i värsta fall välja löpband för att undvika att ”förstöra” mina löparskor. Tills jag insåg att rådet att absolut inte tvätta löparskor i tvättmaskinen antagligen bara är ett marknadsföringstrick för att vi ska köpa nya skor oftare. Jag har under ett par års tid regelbundet tvättat mina löparskor i 30 grader och de blir som nya och jag har absolut inte märkt någon skillnad i att eventuell dämpning skulle förstöras vid denna temperatur (tänk att de ska klara löpning under sommaren som lätt når över 30 grader i luften och säkert 40 grader på asfalten utan att skadas)!

Har man barfotaskor utan dämpning är det ju absolut ingenting att oroa sig för och då kan man definitivt köra upp dem i 40 grader utan problem för att få dem rena. Så min uppmaning är att du ska se till att smutsa ner dig ordentligt under ett löppass regelbundet. Kläderna och skorna går att tvätta, du kan duscha dig ren, så det enda som är bestående är frihetskänslan och träningseffekten av att springa på ojämna, mjuka underlag året runt (inte bara när det är torrt och fint på sommarhalvåret). Never stop exploring (och definitivt inte när det finns chans att bli smutsig)!

Peak state

/i , , /av

För några månader sedan hade jag nöjet att träffa Tina Törner (rallykartläsaren) och både höra henne föreläsa och delta i samma ledarskapskurs. Ett uttryck som hon ofta återkom till under sin karriär och fortfarande gör som coach är Peak State. Det innebär i korthet att varje morgon (eller inför en prestation) se till att försätta sig själv i sitt bästa tillstånd (sk Peak State) där man kan prestera maximalt. I rallyvärlden när man kör multistagelopp där man måste vara på 100% varje dag för att ha en chans att vinna och i viss fall för att överleva överhuvudtaget blir ju detta väldigt avgörande. De individer och lag som börjar varje dag i peak state har större chans att lyckas. För vissa handlar det om att börja dagen med en viss sång, en viss maträtt eller en viss ritual. Jag gillar denna tanke och försöker implementera den mer och mer i mitt eget liv. Jag har inte fastslagit en enskild rutin/sång/maträtt som jag börjar dagen med varje dag. Det finns dock vissa saker jag har märkt funkar bra för mig att börja dagen med för att jag under resten av dagen ska kunna prestera bra, vara glad, uppnå bra resultat och lägga mig nöjd på kvällen:

  • Ett träningspass (jag blir effektivare på jobbet, lugnare i sinnet och en bättre pappa och man om huvudträningspasset för dagen är gjort redan innan frukost (och ofta även innan övriga familjen vaknar)).
  • Kunna säga godmorgon till mina barn och ge dem ett leende och en positiv kommentar som start på deras dag.
  • Ha dagen relativt planerad.
  • Frukost med fet yogort, nötter och kaffe med mjölk.
  • Inför tävling lyssna på ”Just idag är jag stark” med Kenta (iallafall innan Ironmantävling)

Detta är ju extremt individuellt så se det mer som inspiration att hitta något som hjälper dig till Peak State?

Life hacking

/i , /av

Vill du hinna med mer i livet? Vill du kunna göra bättre prioriteringar och ha mer tid för det som verkligen spelar roll? Life hacking har blivit en ny företeelse (fast hur ny den är egentligen vet jag inte) med den enkla tesen att man genom att tänka igenom sitt liv kan ”hacka” det och få ut mer än ”alla andra” som bara lever på utan eftertanke. Självklart tilltalas jag av detta och funderar relativt ofta på olika sätt att effektivisera och hacka mitt eget liv. Följande saker har jag kommit fram till än så länge.

  • Genomför nyckelträningspasset för dagen på morgonen om möjligt.
  • Multitaska på rätt ställen tex inte när jag leker med barnen men gärna när jag tränar, handlar mat eller transporterar mig (lyssna på podcast, ljudbok, läsa eller annat)
  • Följ inte facebookflödet och stäng av emailnotifikationer från sociala nätverk
  • Tryck unsubscribe på ALLA nyhetsbrev jag får till min mail som jag inte är väldigt intresserad av
  • Följ bara personer på twitter som tillför mig kunskap, skratt eller relationsbyggande
  • Lägg inte tid på att kolla aftonbladet.se eller andra nyhetssidor. Världen överlever utan att man håller koll på den och händer det något anmärkningsvärt kommer någon annan berätta det för mig
  • Stäng av mobilen (eller flight mode) på natten och lämna den gärna hemma ibland när jag ska iväg
  • Ha alltid ett syfte med ett träningspass – junk miles har jag inte tid med
  • Skilj mellan ”nice-to-haves” och ”need-to-haves” när det gäller nya inköp till mig själv
  • Matlagning är en aktivitet som är värd att lägga tid på – involvera gärna barnen
  • Involvera gärna barnen även i andra uppgifter, det går inte alltid snabbare men är roligt för dem, för mig och lär dem vikten av att vissa saker behöver fixas innan man kan leka igen
  • Gör en sak åt gången om det kräver koncentration (då är multitasking inte bra)
  • Stäng av emailnotifieringar i statusfältet och kolla inte jobbmail i telefonen, på semestern eller på helgen
  • Töm inboxen och jobba inte med inboxen öppen så att jag störs av nyinkommande mail. Att svara på mail inom 24 timmar är alltid tillräckligt för är det mer akut än så, ber jag folk ringa eller smsa mig.
  • Använd to-do-listor och läs-senare-listor
  • Titta bara på TV om det verkligen är något jag vill se (eller om jag tittar på något med största sonen för att han uppskattar det)
  • Duscha på 3 minuter
  • Fixa småsaker direkt och skriv dem inte på to-do-listan
  • Avgör om en uppgift är viktig, akut, oviktig eller oakut. Börja med saker som är viktiga OCH akuta, fortsätt med saker som är viktiga, sedan akuta och stryk resten
  • Minimera sittande – att stå upp på jobbet ger tåliga ben och friskare rygg
  • Ring istället för att maila, smsa eller skriva på FB om det går snabbare
  • Lyft blicken och våga drömma, fundera igenom vad som är viktigt i livet regelbundet
  • Se till att ha bokade möten, uppgifter och andra aktiviteter inlagt i en och samma kalender (Google calendar)

Här är en annan sida med en person som funderat mycket kring life hacking.

Se listan som inspiration till att göra en egen lista som du kan implementera. Hacka på!

Dream, dream, dream

/i , /av

Detta är något jag alltid återkommer till när folk frågar mig om råd. Dröm! Att våga drömma gör att man lyfter blicken från det dagliga ekorrhjulet, funderar kring sin fulla potential och tar första steget mot att utnyttja livet till fullo. Inga stordåd eller innovationer har uppstått utan att en eller flera personer haft en dröm, en vision eller ett storslaget mål. Jag vill bli personen som när jag ligger på min dödsbädd fortfarande kan ge rådet att drömma till mina barnbarnsbarn och genom att ha föregått med gott exempel faktiskt når deras hjärtan. Det är en sak att ge ett råd i slutskedet av sitt liv baserat på vad man ångrar, men en helt annan att kunna råda sina efterlevande att faktiskt inspireras och följa i sina egna fotspår.

Alla drömmar måste naturligtvis vägas mot verkligheten, men alltför många av oss (mig inkluderat) låter oss ofta begränsas av hur nuvarande situation ser ut och slänger bort många av våra drömmar för att de verkar orimliga. Använd gärna tankeexperimentet att du just har uppnått din dröm, och se sedan tillbaka på vilka uppoffringar och förändringar i livet du var tvungen att göra för att komma just dit. Sluta läsa här och fundera en minut på detta!

Är det verkligen fortfarande omöjligt eller handlar det bara om att vilja något till 100% och ha med folk runtomkring på samma tåg? Finns det verkligen ingen realistisk väg mot att maximera chanserna att drömmen kan bli sann? Några tankeväckande frågor för att ställa till det i ditt huvud om du svarade på frågan ovan med att ”det är omöjligt”:

  • Måste du jobba heltid? (om tid är en begränsning)
  • Måste du lägga pengar på ”nice-to-haves” som kläder, restaurangbesök, prylar, att ha flera bilar i familjen mm? (om pengar är en begränsning)
  • Måste du ta hänsyn till vad andra tycker och förväntar sig av dig? (om socialt tryck är en begränsning)
  • Måste du bry dig om vad som händer om du inte lyckas, vad är det värsta som kan hända? (om rädslan för att misslyckas är en begränsning)
  • Vilka stories skulle du vilja berätta för dina barnbarn när du blir gammal? (om motivation att utnyttja livet saknas)

Gör som Martin Luther King. Berätta för någon att ”I have a dream”. Att förankra en dröm hos någon annan är första steget till att maximera sina chanser till att uppnå den! En av mina drömmar just nu är en 3-4 veckor lång Hawaiisemester med familjen i Oktober 2016 (sista året innan min äldsta son börjar skolan) med Ironman som en av höjdpunkterna (men inte den enda). Jag har använt detta exemplet på ett flertal föreläsningar under senaste året och genom att ett hundratal personer nu vet om detta så vet jag också att jag ökat mina chanser att nå målet! I have a dream, what´s yours?

Att springa i natten…

/i , , /av

…och andra sätt att stiga utanför sin komfortzon. Det har blivit det nya innebegreppet och faktum är att ingenting utvecklas utan att man gör saker på något nytt sätt, testar något som tidigare verkat omöjligt eller skrämmande eller utsätter sig själv för situationer som gör att man tvingas växa som människa. Det kan handla om att tala inför folk (en av de saker som svenskar är mest rädda för nuförtiden), våga säga upp sig från sitt fasta jobb för att det inte känns rätt i magen längre (som min fru gjorde igår, vilket jag applåderade), prova något nytt i livet eller bara ge sig på något som man inte har någon aning om man kan slutföra innan man börjar (passar väl på 100% av alla som kör sin första Ironmantävling).

Men jag tänkte komma tillbaka till det där med att springa i natten. Eller rättare sagt springa när det är totalmörkt ute UTAN pannlampa. För dig som inte testat är det ett otroligt kraftfullt sätt att känna sig levande i nuet. Höll på att fastna inomhus med en bok eller datorn igår vid 21-tiden när jag hade lagt barnen. Men min fru pluggade ändå så jag bestämde mig för att ta ett spontanpass utan struktur bara för att få lite frisk luft. Jag valde att springa ut på en av öarna i närheten där vägen inte är upplyst och det är långt mellan varje hus (Knösö). Stjärnhimmeln lyste mot mig. Känslan av nuet kom när jag tvingades känna mig fram var vägbulor och eventuella väghålor befann sig (ett tips är att springa i minimalistiska skor vilket gör att man kan parera snabbare för ojämnheter). Totalt mörker bitvis och hade någon stått i ett dike hade jag inte sett honom/henne. Att balansera på gränsen till vad som känns läskigt, men ändå springa vidare. Det fick mig att känna mig levande på något märkligt sätt.

Så vad som var ett helt oplanerat spontanpass utan struktur blev en häftig upplevelse i att finnas i nuet, uppskatta varje steg och inte höra någonting annat än sin egen andning. Har du inte provat så gör det. Gör något som skrämmer dig regelbundet så fortsätter du utvecklas. Och som föreläsaren/författaren Christer Olsson säger, ”allt som inte är i utveckling är under avveckling”!