World record

/i , , , /av

Yes! Vi fixade det. Händerna mot taket. Folkmassan som hade samlats jublade och klappade händerna. En lätt svettlukt blandad med doften av linement som påminde oss om de smärtsamma men ack så viktiga minuterna på massagebordet en bit bort. Klockan hade precis blivit 20.00 och vår inlånade friidrottsklocka stod på exakt 12.00.00. För 12 timmar sedan hade vi i stort sett varit själva på plats på Lok & Motion i Karlskrona och tagit det första steget mot ett nytt världsrekord. Nu över 17 mil senare var vårt äventyr slut. Ja för det går faktiskt att uppleva ett äventyr på ett gym om man bara är lite kreativ.

DSC_0713

Det hela började egentligen för ungefär sex månader sedan när David Högberg kläckte idén om att det fanns ett världsrekord som nog var slåbart. Att springa så långt som möjligt på 12 timmar där två löpare springer varannan mil. På löpband. Han ville bara hitta någon som var lika galen som han själv, för att låna de exakta orden. Eftersom jag varje år försöker göra något med skräckblandad förtjusning och inte hade tagit mig utanför komfortzonen ordentligt ännu detta året så blev detta ett ypperligt tillfälle till personlig utveckling.

Uppladdningen för mig bestod i att efter några triathlontävlingar under maj, juni och juli, ta nästan en hel månad utan strukturerad träning i augusti för att återhämta kroppen, fokusera på familjen och börja om inför hösten. Med ett 60 km långt ultralopp (Krösnabanan ultra) planerat 12 Oktober och ytterligare ett (Markusloppet) på 50 km två veckor senare hade jag två bra genrep inför vårt världsrekordförsök 24 November. Utöver dessa två tävlingar och de viloveckor som följde efter dem hade jag ett par tiomilsveckor i uppladdningen och resten av veckorna låg jag på en löpvolym på mellan 4 och 8 mil. Sista veckan inför rekordet sprang jag till och från jobbet ett par av dagarna, körde ett styrkepass och hade tre vilodagar (varav två var i direkt anslutning till rekordet).

En timme in i vårt rekordförsök slog jordfelsbrytaren ifrån på gymmet. Vi hade kopplat fyra löpband och två fläktar på samma säkring och vi fick en minuts ofrivillig vila. Ett litet orosmoln höjdes på himlen. Fler proppar eller strömavbrott var några av de få yttre omständigheterna som skulle kunna stoppa oss. Efter lite omkoppling av våra ”gästlöpband” klarade vi oss dock utan detta problem under resten av dagen. Vi hade en strid ström av påhejare och folk som valde att springa både en, två och tre timmar bredvid oss för att stötta oss och barncancerfonden. Vi hade även några som deltog på spinningcykel. Vårt mål var nämligen inte bara att slå det gamla världsrekordet på 155km utan även att samla in minst 20 000 kr till barncancerfonden. Med lite påtryckning på ett 80-tal vänner, bekanta och familj hade jag lyckats få ihop runt 9 000 kr redan innan vi började vårt försök men det återstod ju 11 000. Några företag/organisationer valde att sponsra med varierande belopp och vi är jättetacksamma för det. Cred till Ebb Medical AB, Mattia AB, BBI, Utveckling & Äventyr, Aspero Idrottsgymnasium och Team Blekinge. Men det som verkligen gjorde oss glada var generositeten från alla de privatpersoner som blev den avgörande faktorn som gjorde att vi med bara några minuters löpning kvar nådde upp till vårt mål och till slut landade på över 21 000 kr till barncancerfonden (15300 på webben och nästan 6000 kontant)! Ni vet vilka ni är och ni är HJÄLTAR.

Eftersom vi sprang varannan mil och låg på runt 42 min/mil fick vi hela tiden vila ungefär lika länge som vi sprang. En annorlunda typ av upplägg som faktiskt gjorde att det efter 5-6-7 mils löpning inte alls kändes som det normalt känns efter lika lång kontinuerlig löpning. Men visst kändes det. Det började göra ont efter runt fem mil. Efter min sjunde mil hade Mari från Massagegaraget anlänt. Som en skänk från ovan. För både David och mig. Faktum är att det aldrig blev jobbigare än den där sjunde milen för mig. Både min åttonde och framförallt min nionde kändes obegripligt bra. Och faktumet att min sista mil på bandet, med 17 mils totallöpning i sikte, blev min snabbaste känns såhär i efterhand ganska surrealistiskt. Men så hade jag ju bestämt mig för att David inte skulle kunna gå och duscha och låta mig avsluta det hela på egen hand. Med 42 min kvar på klockan startade jag mil 17 med målet att minsann se till så att David skulle få linka upp en gång till innan klockan slog 12 timmar!

DSC_0808

Några korta notiser om dagen:

-Jag åt tre snickers, tre bananer, ett äpple, en bit ugnspannkaka, fyra nötcreme, en stor portion quinoa med spenat och kyckling, två burkar mountain dew och en burk coca cola. Precis lagom.

-Att få småprata och skratta med alla er som hälsade på och slippa stirra på skärmen hela tiden var en av våra nycklar till framgång.

-Jag hade med mig fyra par skor, nio ombyten och nio handdukar för att kunna ”starta om” efter varje löpt mil och slippa gå runt i svettiga kläder. Det var en nyckel rent mentalt att kunna se varje sprungen mil som ett delmål.

-Massage med behandling av krampkänningar de sista tre timmarna räddade oss från kollaps. Tack Mari!

-Lok & Motion ställde verkligen upp, och ett extra tack till instruktör Erik Bengtsson som hade en lika lång dag som oss och ställde upp med support. Och till Totto som roddade med allt inför och efter.

-Vi livestreamade hela dagen, och för dig som har 12 timmar att slå ihjäl kan du kolla på den här.

Vår förhoppning nu är att vårt världsrekord ska få fler att våga utmana sina gränser och testa något som kanske känns helt orimligt vid en första tanke. Vill man bara något tillräckligt mycket och framförallt bestämmer sig, så kan man nå sina drömmar. Det finns fler halv-udda världsrekord som bara väntas på att slås. Vad väntar du på?

DSC_0810

Run, run, run – att beta av sin bucket list

/i , /av

Tidigare i vår fick jag en fråga av en träningskompis (David Högberg) om vi inte skulle försöka slå ett världsrekord tillsammans. Jag funderade några sekunder men mitt undermedvetna hade redan bestämt sig innan jag hade hunnit sätta ord på mitt svar. ”När kör vi?”

Fröet till att slå världsrekord hade såtts när David hade träffat Kristina Paltén som ett tag tidigare hade slagit världsrekordet på 24 timmars löpbandslöpning (med målet att springa så långt som möjligt). Nu fanns det ett rekord i The book of alternative records (detta är inte ett ”mainstreamrekord”) från Guinness där två tyska herrar 2005 hade sprungit 155km på löpband på 12 timmar. Reglerna var också att man var tvungen att byta löpare varje mil.

Målet blev att försöka komma i sådan form så att vi kan nå 160 km på 12 timmar, och med antagandet att vi kommer hålla ungefär samma hastighet så kommer vi alltså springa 8 mil var. Spring 45 minuter, vila 45 minuter, spring 45 minuter osv. Nu är det bara sex dagar kvar och det känns spännande. Vi kommer samtidigt att samla in pengar till barncancerfonden. Dels på plats där 24 st löpare kommer få chansen att springa med under en timme på löpband vid sidan av mot att de skänker 100 kr. Men också genom att delta i ett spinningpass mellan 18 och 19 där deltagandet kostar 100 kr. Boka ditt deltagande direkt på lokomotion genom att ringa 0455-23070 Vi har också satt upp en insamling här för alla företag som vill sponsra samt folk som vill bidra men inte har chansen att komma förbi söndagen 24 November mellan 8.00 och 20.00. Plats Loko & Motion i Karlskrona. Anmäl dig gärna till Facebookeventet också för löpande uppdateringar under dagen samt nu inför!

Vi blev inbjudna till lokalradion P4 i torsdags där vi resonerar lite inför försöket här. Jag insåg också att den Bucket list som jag skapade åt mig själv våren 2012 faktiskt innehåller två mål som det är möjligt att klara av denna veckan.

1. Slå ett världsrekord (min tanke initialt var att göra detta när jag blir gammal och kan slå ett världsrekord för tex 70-åringar men nu får jag ju chansen att göra det på riktigt).

2. Samla ihop 20 000 kr till välgörenhet genom att genomföra en utmaning. Hjälp mig gärna att klara detta genom att bidra till barncancerfonden i vår insamling eller på plats den 24 November! Kan vi nå 20 000 på en vecka?

Kommer också lägga lite löpande uppdateringar på twitter @christherunner1 för er som vill följa oss nu inför samt på söndag. Så blir det väl en sammanfattning av hur det gick här på bloggen nästa vecka!

Seed, plant, tree…

/i , /av

Ibland kan ett litet frö som dyker upp ur tillsynes ingenstans gro på insidan, påverka oss undermedvetet och hjälpa oss att ta de där små besluten i rätt riktning och våga ta chansen när den kommer. Ibland kan ett frö ha grott sedan barndomen och ibland är det ett snabbväxande frö, som snabbt blir en planta och ett stort träd. Jag pratar om drömmar. En dröm är som ett frö. Den härstammar någonstans ifrån, behöver tid att gro och när den konkretiseras och kanske till och med skrivs ner, då börjar plantan gro. Det är första steget till att ett stort träd (om drömuppfyllelsen kan liknas vid det) kan växa och stå kvar som ett minne av att:

1) Någon gång sådde någon ett frö.

2) Du tog hand om, vattnade och rensade ogräs kring plantan.

3) Trädet är nu ståtligt och kan antingen ge upphov till nya frön eller vara en inspiration för andra att så sina egna träd.

Drömmar, och framförallt förmågan att förverkliga dem är något jag inspireras mycket av. Min förhoppning är också att kunna inspirera folk runtomkring, mina barn, mina föräldrar, mina vänner till att också tänka igenom, ta första steget mot, och faktiskt uppfylla sina drömmar. Men det bygger ju på att jag genomför mina egna drömmar. Det är såklart lättare sagt än gjort. Men oavsett hur länge fröet måste gro inombords innan jag vågar börja vattna det, så finns det ändå kvar. Att uppfylla en dröm kräver mod. Det kräver oftast någon form av uppoffring. Det kräver att man är beredd att misslyckas. Det kräver att man går utanför sin bekvämlighetszon. Det kräver att man vågar gå sin egen väg. Det är just det som är så inspirerande.

Vad drömmer du om?

Utmaningens tjusning

/i , , /av

Ett av mina motton är att varje år försöka göra något med skräckblandad förtjusning. Det är också något jag uppmanar folk runt omkring mig att göra. Det behöver såklart inte handla om sport. Att ge sig på ett renoveringsprojekt, planera en långsemester med småbarn eller söka ett utmanande jobb. Det finns hur många bra exempel som helst på hur man kan ta sig utanför sin bekvämlighetszon och samtidigt njuta av upplevelsen. Detta året har mest inneburit förtjusning så för att inte bli för bekväm tänkte jag avsluta året starkt istället med dubbla ultramarathonlopp med bara två veckors mellanrum samt ett världsrekordförsök (mer om det senare) i November.

Jag har många gånger fått frågan ”har du åkt vasaloppet?” med en följdfråga ”varför” när jag snabbt konstaterar att nej det har jag aldrig. Skidor tilltalar mig inte alls och just nu är tre sporter alldeles tillräckligt att utvecklas inom. MEN när nu vasaloppsorganisationen gör slag i saken och skapar ultravasan, ett 90km långt ultralopp längs vasaloppsbanan tänker jag inte missa chansen att skaffa mig en bra replik till alla som frågar om jag inte åkt vasaloppet. ”Nej men jag har sprungit det!”. Alla drivkrafter är bra, och denna är ju av den udda sorten, men faktumet är att den stora motivationsfaktorn för mig är just att kunna uppleva vasaloppet utan att behöva åka skidor. Dessutom tror jag att ultravasan kommer bli en långkörare och ett klassiskt ultralopp så att få vara med första året känns som en förmån. Anmälan öppnar 22 september och med 750 platser antar jag att man får vara ganska snabb på knapparna för att få en plats. Sen blir det ju svårt att hålla sig borta från Ironman-DISTANS nästa år (med tanke på mitt ”sabbatsår” från Ironman i år), men det kommer inte bli någon IRONMAN-tävling utan någon av tävlingarna arrangerade av alternativen till WTC. Just nu ser jag ingen anledning att fortsätta spä på kommersialismen (mer om detta i en senare bloggpost) kring Ironman eftersom jag ändå inte vill kvala till Hawaii förrän 2016. Det finns roliga alternativ där ute med Challenge Roth och Norseman/Swissman/Celtman som riktigt lockande inför 2014.

Vad gör du med skräckblandad förtjusning under 2014?

Epic day 2013 och iden med en bruten Ironmanhelg

/i , , /av

På lördag håller jag Epic Day 2.0 (1.0 var förra året). En uppgraderad version med ännu bättre och tuffare träning än förra året, fler deltagare (ca 10 st), mer coachstöd och lyxig lunchbuffé. Tanken bakom konceptet Epic Day som jag ”myntade” förra året är att man ska kunna leva som triathlonproffs för en dag. All träning är genomtänkt, mat är fixad, alla andra måsten är lämnade hemma och 8 timmars varierad träning står på programmet. 7.30 kör vi igång och nästan 11 timmar senare avslutar vi med ett bad i det stora blå. Då har deltagarna hunnit med dubbla simpass (ca 5000m), ett monsterpass på cykel (14-16 mil), två korta transportlöpningar, en 15 min bricklöpning och ett tufft löpintervallpass som avslutning på dagen. Kanske knyts även nya vänskapsband och utbyte av tips och tricks. Att genomföra 8 timmars träning under en och samma dag på egen hand känns idiotiskt, men att boosta sin form tillsammans med 10 likasinnade och pusha varandra till nya höjder är snarare ett minne för livet. Det är exakt det som Epic Day handlar om.

I år får deltagarna även komplettera sin episka dag med några ytterligare träningspass fredag och söndag (på egen hand) för att skapa en ”virtuell” trainingcamp som sträcker sig från fredag till söndag. På det sättet kommer varje deltagare att ha genomfört motsvarande lite drygt en Ironman uppdelat på 3 dagar, ett koncept som provats tidigare av coacher som Gordo Byrn men som jag nu satt min egen personliga prägel på. Förutom att pressa sina fysiska gränser uppåt handlar det nämligen mycket om mental träning. Och syftet med en bruten Ironmanhelg är just att plocka ner det extrema på jorden och visa att en distanserna är överkomliga samt skapa en ackumulerad trötthet innan helgen är slut som sedan i kombination med fokus på vila/återhämtning i några dagar skapar en rejält boost av Ironmanformen!

Hur man boostar simmotivationen

/i , /av

I onsdags drog jag ihop ett gäng för att simma runt en av öarna i Karlskrona skärgård (Säljö). Det blev till slut en tur på runt 6000m. Jag gillar frihetskänslan av att antingen ta sig från A till B helt för egen maskin eller runda öar som man för några år sedan på sin höjd hade rundat till fots. Jag har kommit till den punkten att jag känner mig 100% bekväm i öppet vatten och kan njuta av naturen och friheten i att bara simma utan kakel, svarta linjer på botten eller klordoft. Att man krockar med en tångruska lite då och då får man dock räkna med…

Det är nyttigt att flytta sina (oftast mentala snarare än fysiska) gränser för vad som känns långt. Vi var ca 10 st som genomförde långsimningen i onsdags och min förhoppning är att alla förutom en natur/fysisk upplevelse även tog med sig känslan att en Ironmansimning nu känns tillräckligt ”kort” för att man ska våga trycka på och börja raca redan från start nästa gång. Det tog ett par år innan jag vågade se simningen som en strategisk del i tävlingen snarare än en transportsträcka till min cykel. Tävlingar som Ö till Ö med 10-11km total simsträcka bidrog i mitt fall till att 3860m nu känns tillräckligt kort för att köra på ganska hårt redan från start. Bara den mindset-ändringen har gjort underverk både för motivationen att träna simning och för resultaten på tävlingarna. Så våga utmana dina gränser både på träning och tävling, för den mentala effekten av att testa något man inte gjort innan (i detta fallet simma 6km kontinuerligt i öppet vatten) är oftast större än vad man först kan tro.

Dalai Lama

/i , /av

”Människan! Hon offrar hälsan för att hon ska tjäna pengar. Sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Och så är hon så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i framtiden. Hon lever som om hon aldrig skulle dö. Och så dör hon utan att ens någonsin ha levt.”

Dessa orden lär Dalai Lama har myntat och visst ligger det mycket i det. Jag gillar att göra en reality check av mitt egna liv ibland och gillar därför människor som tagit sig tid att reflektera över livets storhet. Jag träffade Tina Turner (inte artisten utan rallykartläsaren) för ett par veckor sedan på en ledarskapskurs och detta är ett av hennes favoritcitat. Hon är en mycket inspirerande person. Att pröva sina egna vägval i livet mot kloka ord som dessa är nyttigt, så det tänkte jag göra och uppmanar dig att göra detsamma.

Val i livet jag är stolt över:

  • Att jag gick min egen väg efter examen från civilingenjörsutbildningen Industriell Ekonomi (som även kallas VD-linjen) och INTE valde samma väg som 70% av mina klasskamrater som blev managementkonsulter med arbetsveckor på 60-80 timmar visserligen med en något högre lön men i stort sett ingen fritid.
  • Hur jag har integrerat träning och hälsosam kost i vardagen för att säkerställa långsiktig hälsa. Och att jag även kommer introducera det som en naturlig del i livet för mina barn.
  • Att jag minst en gång om året ifrågasätter min huvudsysselsättning (jobb) för att säkerställa att jag alltid jobbar med något jag trivs med.
  • Att jag tycker att jag är bra på att njuta av nuet, speciellt när jag umgås med mina barn, min fru, är ute i naturen och tränar, tävlar eller reser.
  • Att jag senaste halvåret ”valt bort” en del av min inkomst för att få mer tid för min familj och att jag tog pappaledigt i sex månader med min äldsta son trots att det i slutändan indirekt kostade mig jobbet.

MEN att bli bättre på att leva som om varje dag, månad, år vore mitt sista, det vill jag bli bättre på. Såklart är det inte praktiskt möjligt att dra detta till sin spets men att tänka lite mer i den riktningen är nog vad jag skulle vilja sträva mot. What about you?

Inspiration

/i /av

Alla blir vi inspirerade av olika saker. Tänkte dela två listor som just nu inspirerar mig mycket till att satsa vidare och försöka bli bättre. Den första är ganska uppenbar. Det är topp-10-listan på snabbaste Ironmansvenskar genom tiderna (finns här). På Ironman Kalmar förra året lyckades jag ta mig in på listan, vilket för några år sedan var helt otänkbart (trots att det då ”bara” krävdes 8.45 eller så för att ta sig in). Just för att det kändes så ”out of reach” men ändå faktiskt var möjligt så ger det mig inspiration till att fortsätta förbättras. Dels för att fortsätta vara kvar på topp-10-listan över tid (det finns redan idag ett par personer som redan under 2013 skulle kunna putta ut mig från listan om de får till kanonlopp) och dels för att det visar att det inte är så himla långt upp till topp 5, eller till och med topp 3 (även om 12 minuter ändå är 12 minuter).

Den andra listan som jag tycker är inspirerade för att den visar hur långt sporten triathlon utvecklats på väldigt kort tid men ändå lyckats behålla den där myten/känslan kring att det verkligen är en personlig utmaning mer än en tävling mot alla andra är resultatlistan från första året på Hawaii 1978.

 

No pain, no gain?

/i , /av

No pain, no gain. Eller? Att lära sig hantera och tolka smärta är en av nycklarna till framgångsrikt tävlande på alla typer av långdistanstävlingar men i synnerhet på en Ironman där smärtan under loppet inte kommer vara koncentrerad under en kortare tid eller till en liten del av kroppen. Oavsett hur bra du har tränat så är en Ironman inte en walk in the park. Det kommer att göra ont. Inspirerad av denna artikel tänkte jag fundera lite kring mina egna erfarenheter och lärdomar relaterat till smärta under tävling (och till viss grad träning).

Upplevelsen av smärta styrs från hjärnan. Det är i stort sett aldrig den rent fysiska förmågan att ta ytterligare ett steg till efter 35km marathonlöpning, öka tempot på cykeln efter 15 mils cykling eller öka armfrekvensen för att komma ifatt en simklunga efter nästan en timmes simning, som sätter begränsningen. Begränsningen existerar i hjärnan vars huvuduppgift är att kontrollera kroppen och undvika skadlig belastning/utmattning. Min erfarenhet är dock att när man tror att man inte orkar mer så har man iallafall ytterligare 10% att ge. Det kräver dock träning (som allt annat) att kunna komma åt dessa sista 10%. Första gången du kör en Ironman eller motsvarande extremtävling kommer du antagligen inte kunna pressa dig till att prestera 100% eftersom din hjärna kommer att sätta stopp tidigare än så. Genom att under upprepade tillfällen tassa över den gräns (men utan att kollapsa för då kommer hjärnan att flytta bak din upplevda maxgräns ytterligare som försvarsmekanism) som hjärnan sätter upp lär den sig dock att du faktiskt överlever trots att du tar dig några procent närmare ditt max. Min känsla är att det var först under min tredje Ironman som jag verkligen kom i närheten av att prestera närmare 100%.

En annan intressant aspekt är hur situationen kan styra hur man upplever smärta. Under fyra av mina sex Ironmantävlingar samt under alla ultralopp jag sprungit har jag skadat mina stortånaglar så pass mycket att de senare ramlat av. Det intressanta är dock att det nästan i alla dessa fall inte gått upp för mig förrän efter målgång att jag sprungit sista delen av tävlingen med antingen blodiga tår eller iallafall en nästan lös nagel. En annan reflektion är ju att jag oftast inte har några problem att sprurta sista kilometern i under 4min/km-fart, men såfort jag stannar efter målgång kan jag knappt gå. Denna effekt är till 100% mental skulle jag gissa. Adrenalinet och endorfinerna i en slutspurt gör att smärtan försvinner men såfort de lägger sig så blir det med all önskvärd tydlighet väldigt uppenbart att man genomfört något extremt.

Som avslutning tänkte jag också konstatera att det absolut går att lära sig (både fysiskt och mentalt) att hantera smärta bättre och bättre. Det krävs ett antal extremtävlingar för att smärtan ska bli din vän, men trots att jag från min första Ironmantävling har sänkt mitt personliga rekord med ca 90 minuter har den upplevda smärtan blivit mindre och mindre för varje gång. Dessutom känner jag att kroppen har återhämtat sig snabbare och snabbare för varje gång efter tävlingen. Dagen efter min första Ironmantävling (och jag är säker på att alla andra förstagångsIronmans kan skriva under på samma sak) kunde jag inte sätta mig ner på toaletten, knappt ta mig upp ur sängen, knappt gå på mina blåsfyllda fötter, och absolut inte gå i nerförstrappor. Jag kände mig som en 90-åring i dålig form. Dagen efter min sista Ironman 2012 gick jag relativ obehindrat, även om jag såklart hade ont, men inte alls i samma utsträckning som första gången.

Det kanske är en klen tröst till er som är på väg mot er första Ironman, men nu vet ni, det kommer bli bättre nästa gång och då kan ni välkomna smärtan när den kommer för det är när det gör som ondast, när man ligger nära sin 100%-gräns, som man utvecklas och lär sig vad man verkligen kan klara av!

Why Ironcoach

/i , /av

Appropå drivkrafter och att gå till botten med vad man har för drivkraft med olika projekt i livet tänkte jag resonera mig fram (för att tvingas tänka efter själv) till vad mina drivkrafter till att starta Ironcoach var/är. Varför?

I grunden handlar det om en passion för uthållighetsutmaningar i allmänhet och triathlon i synnerhet. Att kunna åtminstone delvis försörja mig på något som fram tills för ett år sedan bara varit ett stort intresse. Att möjliggöra för andra att göra resan som jag gjort under de senaste åren från glad motionär till att bli så bra man kan med de förutsättningar och begränsningar man har. Att få se personer utvecklas, inte bara rent athletiskt utan även som människor. Att göra resan som egenföretagare på riktigt för att kanalisera den erfarenheten till bättre coaching av de företag jag jobbar med i mitt andra jobb som affärsutvecklare. Att känna frihet i att kunna hänge mig åt de infall och den inspiration som dyker upp och kunna skapa värde för någon annan genom det jag gör.

Mitt mål utöver alla sakerna ovan är ni jag jobbar/jobbat/kommer att jobba med med om några år kommer och säger att jag gjorde en skillnad i er satsning mot tufft uppsatta mål, att ni genom att utmana era egna gränser har växt som personer eller att ni i sin tur har inspirerat andra till att våga sätta mål och bli mer aktiva.