Måndag morgon 06.00 – if you snooze you loose

/i , , /av

Klockan ringer. Det är måndag morgon. Klockan är 06.00. Jag är verkligen inte sugen på att stiga upp. Efter en halvstökig natt bredvid min tvååriga son kan jag snabbt i mitt huvud hitta ett antal anledningar till att snooza, ställa om klockan och somna om. Ett internt maktspel utspelar sig snabbt i mitt huvud. Men dessa tidiga morgnar är nästan heliga för mig. Jag vet att det i nio fall av tio är rätt beslut att stiga upp. Det är när ingen annan tittar som mästare blir till. Det är de där tidiga morgnarna mellan 6 och 7 när de allra flesta väljer att sova tills det är dags att gå upp som jag har möjlighet att göra det som många andra tycker att de inte hinner med i sina liv. Att köra dagens träningspass innan världen (och familjen) har vaknat. Att ta tid för att reflektera över alla saker jag är tacksam över. Att tänka igenom och planera kommande dag och vecka. Ett tillfälle till egentid. Ett tillfälle att tänka över mål, drömmar och aktiviteter innan dagens alla stressmoment slår mig i ansiktet.

Måndag morgon. Det bästa tillfället på veckan att låta karaktär och målmedvetenhet tala. Att visa tacksamhet över att vi får uppleva en ny vecka. Tid är det värdefullaste vi har. Varje vecka innehåller 168 timmar. Vad gör vi med dem?

Självklart är jag trött på morgonen som alla andra. Men ska trötthet få stoppa mig från att ta ett steg närmare mina drömmar? Ett steg närmare best-in-class på det jag gör? Ett steg mot att frigöra med tid för familjen när väl arbetsdagen är slut? Ska jag se tillbaka på mitt liv och inse att jag inte hann göra allt jag ville för att jag hellre snoozade?

Jag inser att jag säkert provocerar endel genom att få det att låta enkelt att stiga upp en timme tidigare varje morgon för att få tid för allt det där som man annars får kämpa för att få till. Det är inte enkelt för mig heller. Förmånen att varje dag kunna ha kontroll över min egen utveckling och veta i vilken riktning jag vill gå, och inte bara låta livets stress skölja över mig och åka med som en flytande träbit. Förmånen att hinna reflektera och utvecklas till något bättre. Förmånen att kunna fokusera på jobb, familj och övriga saker under resten av dagen för att jag lät bli att snooza. Jag är tacksam för timmen mellan 6 och 7 varje morgon. En timme om dagen blir sju timmar i veckan och 350 timmar om året. Hur skulle du spendera 350 extra timmar varje år om du hade dem?

Och för att ge ett konkret tips handlar det om följande ingredienser för att bygga en vana kring att stiga upp en timme tidigare och få mer gjort än alla andra runt omkring dig:

  • Hitta din drivkraft. Hitta ditt varför. Ha ditt långsiktiga mål eller dröm i sikte. Repetera detta för dig själv både när du ställer klockan på kvällen och när den ringer på morgonen.
  • Bestäm kvällen innan hur du ska spendera din extra timme.
  • Minska friktionen till att stiga upp genom att ta fram allt du behöver för att komma igång med din morgonaktivitet.
  • Fråga dig själv om det finns något ”överflödigt” du kan ta bort från din vanliga kvällsrutin för att komma i säng lite tidigare. Kronisk sömnbrist är inte målet här.
  • Kan du kompensera en timmes missad sömn på morgonen med 15 minuters powernap på dagen om du behöver det?
  • Ge det tre veckor att bygga en ny rutin och vana. Det kommer inte kännas lätt i början.

För mig har morgonträning revolutionerat hur jag mår. Jag är piggare hela dagen. Jag känner mindre stress. Jag får tid till reflektion. Träning behöver inte längre vara ett stressmoment om den är avklarad redan innan dagens övriga stressmoment kommer.

I morse spenderade jag en timme i löparskorna. I kustnära natur med annalkande soluppgång, stora vågor och susande träd. Naturen visade sin bästa sida. Mitt på rundan var jag bara tvungen att stanna på en klippa och bara titta på den färgglada horisonten. På dagen som grydde. På vågorna som slog mot mig. En tacksamhet för livet. En tacksamhet till gud. En tacksamhet för friheten. En tacksamhet för allt jag har. En tacksamhet för potentialen som finns i att sträva mot högt uppsatta mål. En tacksamhet för att jag valde att stiga upp just idag när klockan ringde.

 

How did you get into that?

/i , , , /av

Det var en fin sensommardag för snart åtta år sedan. Ett gäng entusiaster hade samlats vid en liten badplats utanför en av Sydsveriges finaste kuststäder. Trots att nästan alla kände varandra och verkade ha koll på vad som var på väg att hända, kunde man faktiskt känna nervositeten i luften. Vissa skulle prova något för första gången, medan andra förberedde sig enligt väl inarbetade rutiner. Några dagar tidigare hade jag sett en poster på stan om att det skulle anordnas en triathlontävling på sprintdistans i närheten. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag inte kunde sluta tänka på den. Efter att ha sprungit Göteborgsvarvet ett par år tidigare och genomfört Stockholm marathon hade jag kanske kommit till en punkt där jag återigen ville ta mig utanför min komfortzon och kasta mig ut i något okänt. Det var nästan som om en inre röst sa åt mig att ta chansen nu när den fanns där. Det värsta som kunde hända var ju att jag inte fixade det, och då hade jag i alla fall provat. Trots att jag hade genomfört ett marathon, minns jag tydligt hur extremt det kändes att jag skulle simma 750m i öppet vatten, cykla 20km och sedan springa 5km utan att vila emellan. Min fru undrade varför jag utsatte mig för detta, när jag nervöst hoppade ur bilen och gick ner mot tävlingsplatsen. Jag kom ihåg att jag svarade något i stil med att jag bara ville se om jag kunde klara det. Inget annat.

Simmomentet var riktigt jobbigt, och jag var bland de sista upp ur vattnet. Av någon anledning valde jag att byta om till torra kläder, vilket resulterade i en tappad handduk runt höften till den lilla publikens stora glädje, och en växlingstid på runt tre minuter. Eftersom min egen mountainbike (den enda cykel jag hade) var fallfärdig och endast användes för kortare transportcykling, hade jag lånat min brors mountainbike. Jag insåg snabbt att däcken var halvpumpade och att alla andra i tävlingen hade racer- eller tempocyklar. Jag grävde djupt i motvinden för att inte ge upp trots att jag blev varvad. Lättnaden att få hoppa av cykeln och bara ha 5 km löpning kvar var enorm. Löpning behärskade jag ju, det visste jag. Vad jag inte visste, var att det var en helt annan sak att springa direkt efter att ha cyklat hårt i 40 minuter. Ni som har provat det vet hur det känns. Men faktumet att jag nu låg så långt efter gjorde att jag tvingade mina ben att lyda. Krampkänningarna försvann och efter ett par minuter kunde jag springa normalt. Vid det laget hade förste man gått i mål men det fanns fortfarande några levande måltavlor ute på banan som gjorde att jag kunde hålla uppe farten.

Efter att ha pressat mig själv till att ha näst snabbaste löptiden för dagen, fick jag en klapp på axeln av vinnaren som berömde mitt löpsteg. Den varma atmosfären, de vänliga människorna och faktumet att ALLA som tog sig i mål var vinnare hade för evigt förändrat min syn på vad den ultimata tränings- och tävlingsformen var. Detta var för roligt för att inte ge en chans. Några månader senare, utan att egentligen förstå vad jag gav mig in på, anmälde jag mig till min första tävling på Ironmandistans. Resan mot den och lärdomarna från att ha genomfört vad som bara ett år tidigare verkade totalt omöjligt, lärde mig mycket om mig själv, livet i stort och om att det faktiskt är bra att våga ta sig utanför sin komfortzon ibland och prova något man aldrig vågat innan.

En av de stora lärdomarna i min berättelse är att alla människor, vid något tillfälle, startar från noll. Bakom varje storslagen prestation och omöjlig bedrift finns det någon tidpunkt där personen i fråga tog det första steget. Den enda skillnaden på människor som uppnår det tillsynes omöjliga, och alla andra, är oftast bara att de vågade ta det där första steget. Snöbollseffekten som uppstår när målmedvetenhet, mod, hårt jobb och timing möts, kan leda till vad som tidigare verkat omöjligt. För att nå vår fulla potential inom något måste vi våga misslyckas. Våga ligga på gränsen till vad som verkar omöjligt. Våga lyssna på vår inre röst trots att det finns folk runtomkring som ifrågasätter. Våga lyssna på vårt hjärta och lita på magkänslan.

Inspirationen till att skriva ner detta kom från att ha lyssnat på en intervju med en av mina förebilder. Definitivt värt att lyssnas på!

http://www.grantbaldwin.com/dean-karnazes/

Topp 3 slogans för inspiration

/i , /av

Det finns vissa slogans och varumärken som bara på några få ord får fram essensen i vad man som kund kan förvänta sig när man köper en vara eller tjänst. Det som med marknadsföringslingo ofta kallas marketing proposition, är helt enkelt en så kärnfull beskrivning som möjligt av en produkt eller tjänst. För mig, som avskyr tv-reklam och MASS-media, och älskar knivskarpa marknadskampanjer, nischsiter, och hyper-riktade erbjudanden (vilket vi kommer se mer och mer av framöver) är det här med slogans ett love-hate-fenomen. Det finns ett fåtal slogans som faktiskt personifierar några av de grundprinciper som genomsyrar det mesta jag gör. Kanske har du också några som står ut. Fundera gärna över det. För mig är det framförallt tre slogans som sticker ut. Se om du kan gissa vilka varumärken som står bakom.

  1. Just do it! (ok den var lätt)
  2. Never stop exploring!
  3. Wake up happy!

Vilka slogans inspirerar eller personifierar dig?

Appropå #2 ovan kommer här en inspirerande kortfilm. All typ av extremsport, oavsett om det handlar om klättring, base-jumping, ultralöpning eller Ironman bygger på att hela tiden pusha gränsen för vad som verkar möjligt. Att våga släppa taget om säkerhet och vad som anses socialt tillåtet. Att varje dag bli lite bättre för att till slut kunna göra vad som för andra som inte deltagit i denna utveckling verkar omöjligt.

4 lärdomar från världens ledande innovatörer

/i , /av

En av de senaste böckerna jag lyssnade på var The Innovators av Walter Isacsson, ni vet författaren som skrev boken om Steve Jobs. Förutom att jag är väldigt intresserad av innovation och entreprenörskap tog jag med mig några lärdomar som faktiskt går att överföra i stor utsträckning till idrott och extremprestationer.

  1. Ensam är INTE stark. Ett genomgående tema i alla stora tekniska genombrott historiskt är att ingen enskild individ, eller ens enskilt bolag har varit ensamt om att driva utvecklingen framåt. För alla som sysslar med någon form av individuell idrott är detta en riktigt viktig lärdom. Vikten i att ha stöd från omgivningen och att se konkurrenter som ett sätt att tillsammans pusha gränserna längre än vad som hade varit möjligt om det inte hade funnits någon konkurrent. Ett bra exempel är ju Mark Allen och Dave Scott som 1989 på Ironman Hawaii pga av att de tävlade mot varandra, båda gjorde sina livs bästa lopp som än idag står sig trots teknisk utveckling och förfinade träningsmetoder.
  2. Små förbättringar kan över tid leda till genombrott. Vad som utåt verkar vara stora revolutionerande genombrott, är faktiskt oftast ett resultat av att en grupp människor jobbat med små förändringar och förbättringar varje dag under en lång tid. Ofta utan uppmärksamhet eller uppskattning förrän det visar sig att vad de gradvis utvecklat faktiskt är något revolutionerande. En lärdom för alla oss idrottare som under 70 % av året tränar för en kort säsong där vi får visa upp oss och vår förbättring från säsongen innan. Vad som verkar som stora genombrott grundar sig oftast i små förbättringar varje dag under lång tid. Jag kommer skriva en ytterligare bloggpost om just denna lärdom inom kort.
  3. Hinder på vägen mot ett mål är faktiskt oftast bra. Vad som verkar vara en tuff period, kanske en oförutsedd skada eller något annat bakslag, kan faktiskt vara det som får oss att kavla upp ärmarna, hitta den riktigt djupa drivkraften till vad vi verkligen vill, och se till att nå målet trots att det ibland känns omöjligt. Det är genom att överkomma problem vi utvecklas som personer och team. Såväl affärsvärlden som idrottsvärlden är fylld av bra exempel på detta. Bara en sådan sak som att Google fick nej av ungefär 100 investerare innan de hittade någon som ville satsa på idén att bygga ytterligare en sökmotor. Skam den som ger sig.
  4. Att drivas av ett långsiktigt mål. Rom byggdes inte på en dag är väl ett ordspråk som sätter fingret på samma princip. Världens ledande innovatörer drivs att en långsiktig drivkraft att förbättra saker, att visa att det omöjliga är möjligt och att se till att utnyttja sin fulla potential för att nå sina drömmar. Jag köper det rakt av för alla oss som har samma strävan inom idrotten.

Sitting is the new smoking

/i , , /av

För ett par år sedan bestämde jag mig för att sluta använda stol på mitt kontor. Jag hade tre huvudanledningar till detta. För det första hade jag hört Dean Karnazes, en av världens mest färgstarka ultralöpare, säga i en intervju att en av hans hemliga recept för att bygga en tålighet för ultralöpning var att stå upp så mycket han kunde. För det andra märkte jag att jag inte längre fick energidippar under eftermiddagen vilket jag ofta hade fått tidigare, speciellt om jag ätit mycket till lunch. Och för det tredje hade jag känt en trötthet i korsryggen efter att ha suttit i nästan åtta timmar vissa dagar. En gradvis förändring där jag till en början stod ca 30 min åt gången, varvat med sittande på pilatesboll, utvecklades efter ett par månader till en total avveckling av min kontorsstol och fulldagsstående. Vilken skillnad. Jag höll energin uppe hela dagen och kände mig starkare i ryggen.

Flertalet studier under senaste åren har visat att ur ett hälsoperspektiv är för mycket sittande i stort sett lika förödande som rökning. Och faktumet att en timmes träning om dagen INTE väger upp hälsorisken med sittande gör att jag tycker det är ett relevant ämne för er som läser bloggen. Jag skriver det igen. Vissa studier på i övrigt aktiva personer som tränar mer än genomsnittet men som sitter ca åtta timmar varje dag, visar att de har samma hälsorisker som en person som inte tränar speciellt mycket men som har ett aktivt jobb och inte sitter några längre perioder.

Jag är också en stark förespråkare för vardagsmotion och daglig rörelse även UTANFÖR själva träningspassen vi kör. Det är absolut avgörande även för tävlingsprestationen att inte ha en helt inaktiv livsstil utanför sin träning och övriga aktiviteter. Det är vad som skiljer en bra prestation från en topprestation. Det är vad som ger den riktigt långsiktiga hälsoförbättringen. Det är vad som skapar bättre motståndskraft mot sjukdom och skador. Genomblödning. Frisk luft. Naturupplevelser. Glädjen i att röra sig utan krav på tider, tempon eller maxpuls.

Storheter som Steve Jobs höll sina bästa möten som ”promenadmöten”. Han påstod att han tänkte bättre då. Flera av historiens mest hyllade författare tog långa promenader under sina mest intensiva skrivarperioder. När jag besökte d.schoool på Stanford i höstas berättade de övertygat om att de numera körde alla sina workshops stående. Energin i rummet, höjden på idéerna och deltagandet hade ökat drastiskt. Så våga hoppa på trenden. Ge bort din stol. Se till att få mer vardagsmotion. Jag lovar att du kommer märka skillnad. Våga sticka ut. Till en början fick jag konstiga blickar på jobbet och många undrade var jag hade min stol. Men folk vänjer sig. Och om vi med så enkla medel kan höja energinivån, kreativiteten, hälsan och våra idrottsliga prestationer så finns det inte mycket som talar emot. Join the club!

Knäck Ironmankoden

/i , , , /av

Jag skrev en serie inlägg för ett par år sedan om de nycklar jag ser till att knäcka koden kring en optimal Ironmanprestation. För er som inte var med då, tänkte jag bara göra en recap genom att länka tillbaka till de 9 separata inläggen som utgjorde min samlade erfarenhet om hur man knäcker Ironmankoden. Inspirationen till att försöka ”knäcka Ironmankoden” fick jag från Chris McCormacks bok I´m here to win där ett kapitel just handlar om hur han försökte under sex år att knäcka koden kring Ironman Hawaii. I det fallet var det bla Coca Cola som var en av nycklarna som såsmåningom ledde honom till två segrar. Just Coca Cola har faktiskt räddat både mig och andra från väggar, kramp och att ge upp. Så som ett tionde tips slänger jag in jokern Coca Cola som den ultimata sportdrycken mot slutet av ett Ironmanlopp!

Nyckel #1

Nyckel #2

Nyckel #3

Nyckel #4

Nyckel #5

Nyckel #6

Nyckel #7

Nyckel #8

Nyckel #9

Nyckel # 10 – Coca Cola!

Fasta – tankar och en intervju med Murre

/i , , , /av

Nu är det jul igen, och nu är det jul igen och julen varar väl till påska? Denna sång är kanske det närmaste många av västvärldens övergödda medelklass (läs: den vi alla tillhör) kommer att ta ordet FASTA i sin mun. Men faktum är att det finns flera dimensioner till varför det är värt att avstå mat under väl valda tillfällen. Speciellt för oss som bryr oss om vår långsiktiga hälsa. Länge har just fasteperioder varit del i flertalet religioner som ett sätt att avstå något essentiellt under en period för att hålla fokus på Gud och rannsaka sig själv. Eller som ett sätt att sympatisera med alla de miljontals människor som faktiskt ofrivilligt fastar dagligen. Märk dock att fasta INTE är samma sak som att svälta sig själv eller något jag rekommenderar som bantningsmetod. Vid de tillfällen jag har provat olika typer av fasta har mitt totala energiintag troligtvis varit i nivå med när jag äter ”normalt”, men fördelat på annat sätt under dygnets timmar. Den enklaste varianten av fasta är det som ofta kallas periodiska fasta där man begränsar sitt matintag till åtta timmar av dygnets 24 timmar (oftast lunch till 8 på kvällen). Om du vill prova någon typ av fasta skulle jag rekommendera att börja med detta, det är egentligen bara ETT mål du tar bort i form av frukost. Våga ifrågasätta det som många av frukostflingsbolagen och andra tutat i oss att frukosten är dagens viktigaste mål för att överleva. Hur tror du människorna som var tvungna att jaga eller samla sin föda varje dag innan man kunde äta överlevde? Med detta vill jag också slå ett slag för att våga träna på fastande mage. Det är faktiskt ett väldigt bra sätt att träna sin kropp på att använda de lagrade reserverna (läs underhudsfettet) för att orka istället för att vara beroende av sportdryck, energikakor och ständiga kolhydratkickar. Nästa steg är sedan att prova en 24-timmarsfasta och för mig har lunch till lunch fungerat bäst de två gångerna jag har provat. En rejäl lunch (buffé förslagsvis) håller dig mätt till sent på kvällen. Och att fixa morgonen och förmiddagen utan mat har du ju tränat på redan under 16-timmarsfastan så då är det mer mentalt än fysiskt att fixa fram till lunch. Se till att dricka vatten och jag tycker även te och vid behov kaffe är ok (även om regelrätt fasta inte tillåter detta) för mitt syfte.

Mer och mer forskning kring fastans påverkan på cellernas hälsa har släppts under de senaste åren och den dominerande teorin inom forskarvärlden är att om cellerna får brist på energi under en period så fokuserar de på att reparera sig själva istället för att duplicera sig, vilket skulle kunna påverka livslängden på cellerna, och i långa loppet livslängden på personen i fråga (en 100%ig cell är bättre än två 80%iga typ). Utan någon vetenskaplig grund har jag också sett flera exempel på att många av de personer som lever länge, under en period i sina liv eller genomgående haft någon form av brist på mat eller en strategi för att begränsa sitt kaloriintag (återigen inte på svältnivå eller jojobantning). För mig som försöker optimera förhållandet mellan optimal prestation på kort sikt och långsiktig hälsa är detta alltså ett mycket intressant fenomen och därför passade jag på att intervjua en av mina träningskompisar Muris Abdurahmanov som regelbundet fastar just av hälsoskäl. Jag delar Murres hälsofilosofi generellt och förutom att vara en föregångare inom detta område är han en riktigt duktig simmare (läs delfin) och swim-runnare med erfarenheter från både Kustjagaren och Engadin swim-run.

Beskriv lite om din syn på träning, kost och övriga faktorer som påverkar vår hälsa!

Jag försöker ha en helhetssyn på träning, kost, sömn, vila, stress osv där hälsa står i centrum. Träning, kost och vila hänger ihop i min värld vilket utmynnar i välmående, såväl fysiskt som mentalt.

Vad det gäller träningen så simmar och springer jag ca 6 ggr i veckan och har en träningsfri dag. Löpningen brukar hamna mellan 3-4 mil i veckan, längden på simningen varierar oerhört.

Kosten blev jag intresserad av för några år sen, började läsa fler böcker som handlade just om helhetssynen på hälsa där maten hade en central roll. Kände mig vilsen i djungeln av alla kostråd hit och dit, dieter, snabba lösningar på problemen. Det var få som erbjöd en livsstil som skulle vara livet ut vad det gäller kosten. Idag försöker jag äta mat som är naturlig, gjord av råvaror och inte av tillsatser. Räknar inte kalorier, kolhydrater eller fett utan tittar istället på kvalitén på maten, där näringsrika råvaror spelar stor roll.

När började du fasta, varför och hur introducerade du din kropp/knopp till det?

Jag blev intresserad av fasta för ca ett och ett halvt år sen. Det började pratas mycket om fasta och jag blev intresserad av att testa. Läste lite om olika sorters fasta(5:2,16:8, osv) men den som jag fastnade för var 24-timmars fasta. Boken som inspirerade mig var Brad Pilons ”Eat-Stop-Eat”. Jag blev helt fast och började fasta 1-2 ggr i veckan. Fastan går ut på att, precis som det låter, att inte äta under 24 timmar (vatten, kaffe, te är ok). I början var det en utmaning för både kroppen och knoppen men jag blev mycket positivt överraskad. Blodsockret höll sig jämnt under de 24 timmarna, jag kände mig pigg hela dagen och hade kontrollen över min kropp. Just det här med kontrollen över maten, när man lärt känna sin egen kropp, är obetalbar. Idag är det jag som väljer när och vad jag ska äta och inte omgivningen. Fastar jag så spelar det ingen roll hur många tårtor, bakelser, chokladaskar som står framför mig, jag kan gå därifrån.

För mig handlar fastan, i första hand, om hälsan och inte om viktnedgång. Kroppen hinner återhämta och reparera sig!

Har du provat olika typer av fasta (periodisk, dygns, längre)?

Jag har testat 16:8 fastan, där man kan äta under 8 timmar och fastar 16 timmar varje dag. De flesta skippar frukosten och sen äter lunch vid tolv och fortsätter äta som vanligt fram till 20.00 på kvällen. Den här modellen passar bäst de som tränar mycket, skulle jag tro.

Vad är svårast och vilket tips skulle du ge till folk som aldrig känt någon anledning att prova eller som vill prova men inte vågar?

Ska jag vara ärlig så var den svåraste biten att förklara för omgivningen vad man sysslade med. Idag bryr jag mig inte så mycket vad folk tycker och tänker kring det. Jag diskuterar gärna mina val  här i livet men maten är ett känsligt ämne för många.

Är man sugen att prova fasta så tycker jag att man ska börja med att skippa en måltid. Då kommer man att inse att man inte svimmar eller tappar muskelmassa, presterar sämre osv. Våga vara öppensinnad, testa nya saker! Efter ett tag kan man utforma och anpassa sin egen fasta eller kalorirestriktion efter det som passar en själv bäst.

Ett annat tips, om man vill prova fasta är att sluta med, eller i alla fall minska på sockerintaget och de snabba kolhydraterna. Personerna som har en jämnare blodsockerkurva har lättare att klara fastan medan ”sugar junkies” kommer få det tufft, eftersom de är vana att tillföra snabb energi till kroppen.

Jag känner att det finns många förutfattade meningar om fasta och att folk ser snett på oss som provat trots att vi är smala, vältränade och friska. Vad är din upplevelse av folks reaktioner?

Svarade delvis i föregående fråga. Jag tycker att man ska experimentera och utmana normer för vad som är ”normalt”. Jag utsätter mig själv för det här och prackar inte på folk mina egna åsikter. Det är en hel del som har kommit fram och velat diskutera och prata om olika livsstilar.

En annan del av det hela är, precis som jag nämnde innan, att utsätta kroppen och knoppen för lite påfrestning. Vi är skapta för att klara av det. Allt ska vara så himla bekvämt idag, från mjuka sängar, soffor, uppbyggda skor, överflöd av mat, olika tv-kanaler, bilar mm. Jag tror inte det skadar att ibland ta en löprunda i barfotaskor, ta en kall dusch då och då, skippa en måltid, lägg dig på golvet och vila, ta cykel till jobbet, stänga av TV:n på kvällen. Det finns något genuint och ”ursprungligt” i det.

Träning i samband med fasta, hur tänker du där?

Inga problem alls! Jag brukar ta en lågintensiv löprunda, på ca 10-15 km på fastande mage. Skulle vilja hävda att man uppnår bättre resultat om man håller på med långdistansidrott. Kroppen lär sig så småningom att använda sina egna reserver (glykogen och fett), använda det som bränsle och blir på så sätt inte beroende av snabba kolhydrater. Kroppen är en fantastisk maskin, ge den en chans att bevisa det!

Vad drömmer du om just nu?

Har många (egoistiska) drömmar men önskar att familjen fortsätter må bra med hälsan i behåll.

 

Sluta aldrig utforska del 3

/i , , , /av

Tredje delen i intervjuserien om ultralöpning. Denna gång är det Peter Jönsson från Karlshamn som är intervjuoffer. Peter genomförde Ultravasan som gick av stapeln i somras för första gången. För er som missat denna tävling är det alltså 90 km löpning som gäller. En respektabel resa för de allra tuffaste. Min egen historia kring Ultravasan blev kortvarig. Jag har länge kikat på Vasastafetten som varje sommar går längs Vasaloppsbanan och hört rykten om att det genom tiderna varit ett fåtal ”galna” personer som genomfört loppet med bara EN deltagare, alltså sprungit hela loppet själva. En av de vanligaste frågorna när jag började med långdistanslöpning och triathlon var om jag hade gjort vasaloppet. I medelsvenssons medvetande verkar detta fortfarande vara det ultimata måttet på om man är uthållighetsidrottare eller inte…

Med tanke på den vanliga frågan om jag hade genomfört Vasaloppet var jag tidigt väldigt sugen på att ge mig på äventyret att springa hela Vasastafetten på egen hand ENBART för att kunna svara ”nej men jag har sprungit det” på den frekvent återkommande frågan. När jag i september 2013, i samband med att Ultravasan presenterades, insåg att jag faktiskt inte skulle få en mycket bättre chans att uppfylla denna önskan. Jag ha in en påminnelse i min googlekalender på det datum då anmälan skulle öppna. Med tanke på att det fanns runt 800 platser trodde jag dock inte det skulle vara någon brådska med att anmäla sig. Samtidigt hade jag en plan B som bestod i det lika skräckinjagande loppet Norseman, men där öppnade inte anmälan förrän i oktober. Döm av min förvåning när jag samma kväll som Ultravasan hade öppnat sin anmälan läser en notis om att loppet redan var fullt. Jag hade missat att sätta på min telefon i tid på morgonen och hade följaktligen inte fått någon ljudnotifikation om att en händelse var missad i min googlekalender i telefonen. Det kommer säkert fler chanser även om timingen på loppet i de flesta fall krockar rejält med triathlonsäsongen. Så för att sprida lite inspiration relaterat till Ultravasan får Peter nu stå ”modell” för urtypen som tog chansen under den första upplagan.

Beskriv vad som fick dig att anta utmaningen Ultravasan och hur det kändes inför, under och nu efter!

Jag råkade se reklam om premiären för Ultravasan på internet och kände instinktivt att det var ett äventyr jag ville vara del av 2014. Jag hade flirtat lite med Ultra 2013 och det lade nog grunden för att mitt träningsmål för 2014 blev Ultravasan. Fokus på genomförande och målet med att transportera sig en sträcka från punkt A till B tilltalade mig mycket och att inte behöva lägga energi på kilometertider som det oftast blir på kortare tävlingar. Känslan blev mer att jag registrerade mig till ett äventyr och inte en tävling.  Min sambo Sofie har en förkärlek till Dalarna och hon ville gärna följa med så det var extra roligt att familjen hade möjlighet att dela denna upplevelse med mig.

De senaste två åren har jag mest tränat för triathlon och lade därför om och började träna betydligt mer löpning. Jag fokuserade mycket på lugna långpass och backstyrka med stavar. All form av träning i högre fart togs bort förutom inför några kortare löptävlingar då jag försökte varva upp ”motorn” lite.  Jag upplevde att med kontinuitet över tid så blev den fysiska och mentala styrkan hela tiden bättre för längre löpturer. Körde många längre pass utan energi och det var anmärkningsvärt att kroppen ändå klarade sig så bra. Oftast blev det ett eller två långpass i veckan och kortare distanspass. Under januari månad sprang jag 50 km på Blekingeleden som ett test och upplevde goda möjligheter att genomföra 90 km, men att det skulle bli fysiskt och inte minst mentalt påfrestande.

Starten i Sälen gick den 23/8 kl 05:00 och det var 790 deltagare som deltog. Det var oerhört stämningsfullt vid starten med musik och tända marschaller från start och en bit upp på första backen. Några sekunder innan startskottet så uppstod en spontan applåd av samtliga löpare och kroppen fylldes med 100% positiv energi. När första kilometerskylten dök upp med siffrorna 89K kom tanken att det är ganska långt och kommer förmodligen inkludera en mängd smärta. Första 45K gick väldigt lätt, men efter jag passerat Evertsberg så kom en rejäl regnskur som gjorde händerna blåfärgade vilket resulterade i lite negativa tankar. När regnet avtog och kroppen rörde sig framåt mot Mora så blev cirkulationen och syresättning återigen bra.

När 60K passerats så innebar det att för varje meter jag kom framåt så var det ett nytt PB i fråga om sträcka för mig. Det gav bra energi en för stunden, men vid 70K så började det bli ganska jämlikt mellan fysisk smärta och mental påfrestning.  Den sista biten var det bara målet som upptog tankarna och det var inga spänstiga steg den sista sträckan inne i Mora, men en oerhörd tillfredsställelse när målportalen passerades.

Efter målgång och den kommande veckan efter blev jag ständigt påmind om äventyret i form av att kroppen värkte rejält. Trots tidigare fysiska påfrestningar under samma tidsram så har jag aldrig upplevt sådan smärta efteråt.  Månaden efter avstod jag träning helt och det är konstigt hur lätt det är att glömma smärtan och istället bygga upp motivation inför liknande fysiska utmaningar.

Vad gick enligt plan och vad fick du ändra längs vägen?

Innan loppet var min plan och stora målsättning att ta mig till Mora och om det inte inträffar något oväntat så var tidsmålet att komma under 10 timmar. Det kändes lätt första 45K och då kom tankarna att jag skulle öka andra halvan, men tröttheten kom smygande och det blev långt ifrån en negativ split. Tidsmålet klarade jag med god marginal så sista biten tog jag det lugnt och försökte njuta så gott det gick.

Det är en väldigt välorganiserad tävling och det var gott om vätskestationer och matkontroller. Jag var nog den enda i startfältet som skulle kunna vara självförsörjande för en två veckors expedition. Nu i efterhand så hade jag inte behövt ha så mycket kläder, vätska och energi med mig.

Vad har du gjort tidigare?

Intresset för lite längre uthållighets evenemang började med två varv av Klassikern. Därefter genomförde jag Ironman Kalmar 2012 och 2013. Löpmässigt innan jag provade Ultra har jag genomfört två rena marathon och några halvmaror. Jag var med på premiärloppet av Krösnabanan Ultra 2013 60 km, vilket väckte mitt intresse för Ultra. Wings for life deltog jag även på i Kalmar 2014 som är en tävling jag varmt rekommenderar.  Deltagaravgiften går oavkortat till forskning för ryggmärgsskadade och evenemanget är av toppklass.

Om du skulle sätta ord på din drivkraft för ultralöpning och andra utmaningar, vad skulle du då säga?

För mig personligen är det att hitta mål med min träning där resan ger mycket energi och inspiration i vardagen. Brist på motivation för att träna blir då väldigt sällsynt.

Om du var tvungen att välja tre ord, hur skulle du beskriva ultralöpning?

Socialt, långt och tankespel.

Vilket tips skulle du vilja ge till folk som sprungit ett marathonlopp men inte vågar ta steget till att springa längre?

Sträckan tycker jag inte ska avskräcka om man genomfört ett marathon. Genom sänkt fart och att lyssna på kroppen tror jag många har möjlighet att passera 42 kmoch långt därefter. Våga spring långsamt.

Något jag ofta slås av i ultravärlden är hur annorlunda stämningen, kulturen och kamratskapen är inför, under och efter tävlingar, jämfört med lopp på kortare distanser, är detta något du också märkt och har du någon konkret upplevelse som visar på skillnaden?

Första 60K kändes nästan som ett mingelparty. Med de personer jag råkade hamna bredvid en stund blev det många samtal och det var en väldigt positivt erfarenhet. Jag sprang och pratade med en man ifrån Belgien som höll på att genomföra en löptur från Spanien till Nordkap i en kampanj mot global uppvärmning. Ultravasan var för honom vara bara ett litet sidospår eftersom hans flickvän var med i dameliten. Han skulle ta en vilodag efter tävlingen och därefter fortsätta med cirka ett marathon om dagen. Det satte lite perspektiv på tävlingssträckan och att människokroppen har en väldigt stor kapacitet.

Sista biten blev den sociala kompetensen i takt med tröttheten väldigt begränsad och det blev mer fokus på att komma fram till Mora.

Vad drömmer du om nu?

Att motivationen för träning som hobbyatlet håller i sig många år framöver och kommer resultera i härliga upplevelser.

Sluta aldrig utforska del 2

/i , , , , /av

Ultralöpning handlar framförallt om att utforska. Utforska sina egna gränser, utforska nya miljöer och utforska vad som händer i kroppen och knoppen vid extrema påfrestningar. Trots att vissa ultralopp bara är några kilometer längre än ett marathonlopp, är inramningen, stämningen och människorna inblandade i många fall helt väsenskilda. Det är först och främst en tävling mot sig själv, och i andrahand mot andra. Här kommer del två i serien med ultraintervjuer. Denna gång med Peter Lendrop som för några dagar sedan sprang ett 12-timmarslopp (12h) i Växjö.

Beskriv vad som fick dig att anta utmaningen och hur det kändes inför, under och nu efter!

Jag deltog förra året i samma tävling fast i 6h-klassen. Att delta även i år under Växjö PRT har därför legat i bakhuvudet då jag tycker det är ett mycket trevlig och välarrangerat lopp. Egentligen har jag hela tiden sett det mer som ett kul och socialt event än en tävling. Om jag hade tid och kroppen kändes ok så ville jag vara med. Tävlingen som går inomhus erbjuder 6h, 12h, 24h, 100k och 100 Miles. Tyvärr så startade 6h kl 0600 på söndagsmorgonen i år vilket jag tyckte var för tidigt. Alternativet var 12h som startade kl 1800 på lördagskvällen, vilket passade mig bättre…starttiden alltså. Anmälde mig till tävlingen bara ett par veckor innan start eftersom jag ville vara säker på att kroppen var ok.

Jag var mycket osäker på hur jag skulle klara 12h, men fördelen med tidslopp är att ”alla går i mål” så pressen är inte lika stor att inte ”klara av det”. Mitt mål var att ta nytt distansrekord, mer än 61 km, och att springa lugnt så länge som kroppen kändes bra, och givetvis ha trevligt och umgås med andra löpare. Jag var krasslig och förkyld veckan innan start och orolig för att behöva stå över, men kände mig ok på tävlingsdagen och tog mig till start.

Väl på plats dukade jag upp mitt lilla medhavda bord med allahanda godsaker och dryck som komplement till det som erbjöds på plats (vilket är mycket). 24h löparna hade redan varit igång i 6h så första timmarna gick fort och jag kände mig pigg. Svårigheten i början av ett ultralopp är att hålla nere tempot och hålla sig till planen. Första 6h passerade lättare än jag beräknat och kroppen svarade bra. Efter 6h hade jag tänkt ta det lite lugnare och gå fler perioder, men eftersom allt kändes bra malde jag vidare. Mentalt så bygger jag hela tiden upp delmål för att få tiden gå. Både korta och långa mål. Var 20:e minut gick jag ett varv för att äta och dricka. Långa målen blev distansmålen. 61km passerade jag efter ca 6,5 timmar och efterhand la jag upp nya etappmål. 80 km (50 miles), 84 km (dubbel Marathon), 90 km (vasaloppet), 97 km (klubbrekordet) och 100 km vilket var mitt drömmål. Självklart fanns det perioder där jag hade dippar både mentalt och fysiskt med trötthet och magont. Men med lite erfarenhet vet jag att det mesta är övergående och det är då den mentala kampen och viljan behövs.

Känslan att gå i mål, dvs sluta springa efter 12h var fantastisk. Inte bara för att det var skönt att få sitta ner utan mentalt. Att känna och förstå vad man precis har lyckat genomföra och insikten om hur bra det gick. Kroppen var sliten, men hel. Ett par blåsor på stortårna var det enda som fanns kvar efter ett par dagar.

Det tar ett litet tag att förstå vad man genomfört och vilket prestation det är att ta sig 108 km. Att förstå vad man är kapabel till och vad kroppen kan uträtta när viljan finns. Såhär fem dagar efter loppet finns det fortfarande en härlig känsla i kroppen, både mentalt och fysiskt när insikten blir tydligare.

Vad gick enligt plan och vad fick du ändra längs vägen?

Min plan under loppet var att hitta ett löptempo som var löpeffektivt, dvs kändes bra och inte tog för mycket energi. Jag brydde mig inte om kilometertider, bara känsla. Planen var också att var 20:e minut gå ett varv runt banan för att äta och dricka. Den tiden jag tappade i tempo visste jag att jag skulle få igen på slutet samtidigt som det är lättare att få i sig energi gående. Jag hade räknat med att efter 6h göra tätare gångvarv, men eftersom kroppen kändes så pass bra så fortsatte jag med min plan som höll hela tiden ut, dvs gång var 20:e minut. Sista delen blev det ibland både 2 och 3 varv gång för att hinna få i mig mat och vätska vilket kändes helt rätt. Det hände även att jag gick lite för att prata med och peppa andra löpare som hade det tungt, men det ser jag som en del av helheten.

Vad har du gjort tidigare?

Jag sprang min första marathonlopp 2004 vid 35 års ålder efter att i många år varit inaktiv. Målet var att en gång i livet ha genomfört en mara samtidigt som jag behövde ett mål för att komma igång och träna. Känslan efter målgången i Stockholm Marathon var fantastisk och inom en halvtimme hade jag bestämt mig för att göra om det året därpå.

Sedan dess har det blivit drygt 25 Marathon, en Svensk Klassiker, många halvmaror, Lidingölopp, 4 Öppet Spår och andra lopp. Att hela tiden ha ett nytt mål med min träning är viktigt för mig och att tävla är ett härligt sätt att umgås med likasinnade.

2013 bestämde jag mig för att höja ribban något, började med Triathlon och genomförde då min första Ironman i Kalmar. Jag provade även på att i december 2013 göra mitt första ultralopp i just Växjö PRT.  Det blev 6h med målet att springa längre än ett Marathon. Tog mig 61km vilket var över min förväntan och kunde nu även titulera mig ultralöpare… Under 2014 har det blivit ett par marathon till och även ytterligare en genomförd Ironman i Kalmar.

Om du skulle sätta ord på din drivkraft, vad skulle du då säga?

Drivkraften är i grunden att må bra, både fysiskt och mentalt. För mig innebär detta även att hitta nya mål, att våga hitta nya mål och att våga nå dessa mål. Drivkraften blir därför också att bevisa, både för mig själv och andra, att det går att utmana gränserna och nå sina mål.

Om du var tvungen att välja tre ord, hur skulle du beskriva ultralöpning?

Mentalt, fysiskt och socialt… i nämnd ordning.

Vilket tips skulle du vilja ge till folk som sprungit ett marathonlopp men inte vågar ta steget till att springa längre?

Ta steget, men börja med ett tidslopp. Har man den mentala och fysiska kapaciteten att genomföra ett marathon så kommer man även att klara av att göra bra ifrån sig på ett 6h lopp. Alla som startar går i mål och har man en sämre dag och ”bara” klarar 43km så är man ändå en ”finisher” med ett nytt personligt rekord.  Gränserna är mentala. Efter en halvmara känns en mara omöjlig… och efter en mara känns en ultra omöjlig. Har man bara siktet inställt på att hålla igång i 6h så tror jag de flesta blir förvånade över hur långt man kommer. Men som med all löpning är det viktigt att ta ett steg i taget, både fysiskt och mentalt. Förra året kändes det för mig ”omöjligt” att springa i 12h och just nu känns det ”omöjligt” att springa i 24h… vi får se om det ändras.

Något jag ofta slås av i ultravärlden är hur annorlunda stämningen, kulturen och kamratskapen är inför, under och efter tävlingar, jämfört med lopp på kortare distanser, är detta något du också märkt och har du någon konkret upplevelse som visar på skillnaden?

Absolut. Gemenskapen skiljer sig både på och utanför banan. Det låga tempot under loppet tillåter att man springer och pratar med varandra. Under t ex 12h hinner man prata med många löpare och stifta nya bekantskaper. Även om det är en tävling där en segrare ska utses så tävlar de flesta mot sig själva och har individuella mål som de gärna delar med sig av. Eftersom alla har mer eller mindre negativa svackor under ett ultralopp är det naturligt för andra löpare peppa, hjälpa, komma med råd och bry sig om medtävlare. Under senaste loppet hade jag en negativ svacka och illamående efter 7h och började få tankar på att bryta. En medtävlare som jag pratat mycket med några timmar tidigare hade piggnat till och slöt upp bredvid mig och tillsammans gick vi, drack och åt och han fick igång mig att börja springa igen. Tjänsten återgäldades senare på slutet när han hade en svacka… helt naturligt.

Vad drömmer du om?

Kortsiktigt att blåsorna på fötterna och stelheten ska försvinna, så jag kan komma igång och springa igen…

Långsiktigt att kunna fortsätta springa… och springa långt i ytterligare minst 30 år. Under den tiden finns det många utmaningar att se fram emot och just nu är min ultimata dröm att någon gång innan  lyset släcks genomföra Spartathlon och få kyssa Leonidas fot!

Sluta aldrig utforska del 1

/i , , , /av

Jag kommer ihåg första gången jag sprang längre än 42195 meter. Det var under Sörmlands Ultramarathon 50km hösten 2008, marathondistansen var markerad tydligt i skogen. Benen var helt förstörda men huvudet ville mer. Varje steg blev ett personbästa i ”längsta löpning”. Varje steg gjorde ont, men känslan av att ha gjort något relativt unikt och framförallt något jag aldrig provat innan bar mig framåt. ”Bara” 8 km kvar nu. Påhejad av en av mina bästa kompisar Michael Sjöholm och Lunds löparikon Daniel Ekman kom jag väldigt tydligt ihåg målgången den där dagen. En femteplats om jag inte minns fel, men placeringen spelade mindre roll. Det gick en rysning genom kroppen när jag korsade mållinjen, fick ett par blåa löparvantar från prisbordet och stapplade in till en varm dusch. Det omöjliga hade visat sig möjligt.

Som en hyllning till ultralöpning och för att lyfta fram några av de övriga personerna i närområdet som hittat en passion i att springa långt kommer jag publicera en serie intervjuer med intressanta personer under kommande vecka. Först ut är Thomas Dahlgren från Ronneby som på Lucia sprang 100 miles (drygt 16 mil) på löpband och samtidigt samlade in pengar till barncancerfonden. Och faktum är att jag i samband med intervjun upptäckte att vi delar en gemensam dröm för framtiden. Att någon gång springa hela Blekingeleden!

Beskriv vad som fick dig att anta utmaningen och hur det kändes inför, under och nu efter!

Själva löpbandsutmaningen tog form redan december 2013 då jag ville göra något med min passion ultralöpning, mer än för mig själv. Välgörenhet som i mitt fall barncancerfonden kändes helt rätt, en möjlighet att få göra skillnad med det jag älskar. Just 100 miles har varit en magisk gräns för mig sedan sommaren 2013 då jag började springa ultra. Känslan inför utmaningen var spänning, förväntan och järnhård övertygelse att detta klarar jag, eftersom jag redan gjort dom dryga 24 timmarna i mitt sinne ett tiotal gånger. Under timmarna jag sprang gick jag igenom de fyra barriärerna som för mig är fysiska, mentala, emotionella och själsliga. Alla ska passeras och kommer tillbaka i cykler i olika grad och styrka. Ibland nästan övermäktiga att penetrera, och andra gånger bara som ett lätt motstånd. Eufori, smärta, uppgivenhet, oövervinnlighet, melankoli, hunger, törst, trötthet, alla känslor kommer och går, som livet själv fast komprimerat under några timmar. Så här i efterhand känner jag en enorm tillfredsställelse och samtidigt en tomhet, som alltid infinner sig efter en ultra eller mara. Jag kallar det ”runners low”. Vet att min fysiska gräns ännu inte är nåd, vilket kittlar till nya utmaningar.

Vad gick enligt plan och vad fick du ändra längs vägen?

Jag höll energiintaget som planerat, slarvade lite efter 5-6 timmar med vätska vilket medförde illamående och seghet, korrigerade med resorb och havssalt. Tänkte springa första marathonet med saucony virrata2 och nästa med New Balance Fresh foam 980 och avsluta med Altra Instinct2. Detta fick jag ändra redan efter ca två mil då ett skavsår började ta form på vänster stortå. Provade med New Balance men konstaterade att tåboxen inte var gynnsam för skavet. Följaktligen blev det Altra resterande 141 km, för övrigt bästa skon jag någonsin sprungit i, helt problemfri, fötterna var som nya efter mina 24 timmar och 20 minuter. La in flera gångsekvenser de sista två timmarna. Missade mitt mål att springa under 24 timmar, vilket i sammanhanget kändes oväsentligt så här i efterhand.

Vad har du gjort tidigare?

Väljer den långa storyn. Jag började springa marathon 1992, efter att ha sprungit större delen av mitt liv, kort som långt, men aldrig marathonsträckan. Jag var såld och fast på långdistans. Och anmälde mig nästan omgående till Stockholm marathon även 1993. Sedan följde några år med skador och andra omständigheter som är en annan story. Men i alla fall så fram till 2013 sprang jag drygt 20 halvmaror och 10 marathonlopp. 2013 anmälde jag mej till mitt första ultralopp, Jättelångt 68 km trailultra mellan Grisslehamn och Norrtälje längs den vackra och varierade Roslagsleden. Detta var i juni och jag var återigen såld på löpningen, vilket gav mej en nytändning. Jag anmälde mej till Bornholm 100K i början på augusti, klämde in Ölands marathon där emellan. Efter en fantastisk upplevelse och en miss med 1 ½ minut på mitt uppsatta mål att klara under 12 timmar googlade jag lopp, och fastnade för BRR 100 Miles i Västerås i september. Här var jag tvungen att bryta för första gången efter en fotskada, som även det är en annan story. Slickade såren och vilade mej en vecka. Under sommaren hade en tanke börjat ta form att anordna ett lopp, officiellt eller inofficiellt på den underbara Blekingeleden. Veckan innan Krösnabanan 60km, var vi en brokig skara löpare med olika bakgrund och erfarenheter som startade för att genomföra 50 miles på en vänd bana mellan Bustorps gård och Järnavik. Vi var två som avverkade hela sträckan av åtta tappra deltagare. Som sagt en vecka senare genomförde jag Krösnabanan 60km med krånglande mage och en helt ny knäproblematik i form av en nerv inklämning i vänster knä. Vilade och reflekterade över mitt träningsupplägg som varierade mellan 70 och 200 km per vecka med på tok för lite vila. Min kropp behövde vila mera, och kvantitet skiftades till kvalitet. 2014 gjorde jag mitt första löpbandsevenemang för barncancerfonden när jag i januari sprang 10 timmar i behaglig fart, vilket tog mej 83 km. Sex veckor senare var det dags igen, även denna gången för barncancerfonden. Målet var satt till 100 km, vilket gick fint och gav mej idén redan under de första timmarna på bandet att springa även 100 miles efter sommaren, på samma band och för samma ändamål. En halvmara på höga 1:28 i Växjö den 1 maj, 58K Lidatrailultra och återigen Jättelångt  på pers 7:55, en för bättring med 25 minuter från 2013, Kustmaran på personbästa 3:32:02 och sprang återigen 50 miles Bustorps gård till Järnavik en månad efter kustmaran. Den 10-11 oktober var det då dags för 100 mile utmaningen på bandet. Jag kände mig otroligt taggad och stark, fysiskt som mentalt. Färre mil i benen, men flera långpass i ultrafart hade skapat en annan uthållighet i musklerna, även daglig yoga, som jag utövat sedan 1997, hade stärkt bålen och slipat sinnet. Efter 90 km och 13 timmars löpning fick jag bryta på grund av att min son insjuknade i feber och kaskadkräkningar. Frustrerande men som alltid, barnen går först. Drog mig tillbaka och funderade på när jag skulle ge mig på utmaningen nästa gång. Jag landade i att satsa på den 11 december. Vilket vi nu vet hur det gick…

Om du skulle sätta ord på din drivkraft, vad skulle du då säga?

En övertygelse om att allt är möjligt, bara jag väljer att se det och ha tålamod! Även en vilja att leva fullt ut och testa mina fysiska och mentala gränser.

Om du var tvungen att välja tre ord, hur skulle du beskriva ultralöpning?

Harmoniskt, glädje, medkänsla.

Vilket tips skulle du vilja ge till folk som sprungit ett marathonlopp men inte vågar ta steget till att springa längre?

Farten dödar. Våga ta det lugnt, skynda långsamt, och visualisera att du redan klarat det du företar dig.

Något jag ofta slås av i ultravärlden är hur annorlunda stämningen, kulturen och kamratskapen är inför, under och efter tävlingar, jämfört med lopp på kortare distanser, är detta något du också märkt och har du någon konkret upplevelse som visar på skillnaden?

Ja, det har varit min första iakttagelse på alla ultralopp jag sprungit, en härlig känsla av avslappning och medkänsla. Vi är alla där av olika anledningar, men ändå med målet att njuta och leva fullt ut. Ultralöpning är en livstil inte bara en sport.

Vad drömmer du om?

Jag har många drömmar, som att få springa ett 100 miles ultralopp i varje världsdel. Göra alla de klassiska loppen och att springa hela Blekingeleden ca 240 km, helst i form av ett arrangemang som jag själv är med och skapar, den som lever får se!

För mer info besök gärna Mr Barefootrunner på www.mrbarefootrunner.wordpress.com