Att skapa ett åtagande

/i , , /av

Det finns en otrolig styrka i att våga uttala sina mål och drömmar för någon annan person. På något sätt blir det mer verkligt om man vågar sätta ord på sina tankar och önskningar. När jag för nästan två månader sedan tävlade i Ironman Barcelona var det hundratals personer som visste att min målsättning var att ta en kvalplats till Ironman-VM på Hawaii. En av mina strategier för att skapa drivkraft att orka hålla uppe tempot när kroppen skrek att jag skulle stanna och gå var att just tala om för så många som möjligt vad min målsättning var. På det viset skapade jag ett åtagande mot alla som visste vad jag siktade på. Ett åtagande jag inte ville svika. En väldigt effektiv strategi som fungerade otroligt bra för mig. Vissa gillar att skriva ner målsättningar på en lapp som sedan hänger på kylskåpet eller över sängen. Andra vill ha dem i en hemlig bok. Beroende på vad det gäller använder jag olika strategier. Vissa drömmar har jag i en hemlig liten bok, andra delar jag med många. Vi är alla olika och har olika sätt att skapa motivation till att fortsätta när det blir tufft. Dagens frågor är

  1. Vem/vilka i din omgivning kan du använda för att hjälpa dig följa upp dina framsteg?
  2. Hur kan du få dem att känna delaktighet i din resa mot dina mål?
  3. På vilket sätt hjälper personen/personerna dig framåt?

Sätt en strategi för action!

/i , , /av

Nu har du en bild över din nuvarande situation, vart du vill, vilka hinder som finns på vägen och vilka resurser du behöver för att nå dit. Har du missat något av de tidigare inläggen hittar du dem här (Var är du idag? Vart är du på väg och vill du dit? Vad är det som stoppar dig? Vad behöver du för att komma igång och fortsätta?). Nu finns ett underlag att bygga en strategi för genomförande på. Oj, nu blir det på riktigt kanske du tänker. Ja, livet är på riktigt och det stannar inte och väntar på att vi ska bli redo att hoppa på. Tåget går och det är dags att hoppa på om du inte redan tagit plats. Jag hoppas att du om en stund har skrivit ner MINST tre aktiviteter du kan genomföra för att ta dig ett steg närmare ditt mål. Ta så mycket tid du behöver och svara på följande frågor.

  1. Vilka steg har du redan tagit mot ditt mål/önskade läge som du definierade här?
  2. Vilka alternativ på aktiviteter finns för att nå ditt mål eller lösa ditt problem (lista så många du kommer på)?
  3. Vad ska du göra FÖRST, vad gör du sedan osv (prioritera och sätt en ordning)?
  4. Vad ska du börja göra som du inte gjort innan? Vad ska du sluta med? Vad ska du fortsätta med?

Imorgon kommer jag be dig fundera på vem som kan hjälpa dig uppnå dina mål.

Vad behöver du för att komma igång och fortsätta?

/i , , /av

Oavsett vad vi strävar mot finns det nycklar för att nå fram. Resurser som krävs och som är avgörande för att vi inte bara ska ta första steget utan fortsätta när första motgången kommer. Några av nycklarna för mig har genom åren varit

  • Att inse vilka personer/resurser som är viktiga för mig (att känna stödet från min familj har varit det allra mest avgörande)
  • Att bli riktigt bra på att planera och vara disciplinerad (Robin Sharmas Weekly Design System har varit en bra resurs här)
  • Att stiga upp tidigt (det jag behöver är en väckarklocka och whypower)
  • Tillräckligt med pengar för att kunna förverkliga drömmar (kompetens och ambition är mina grundresurser som gör att jag får skäligt betalt för det jag gör)
  • Insikten att JAG KAN om jag bara vill (baserad på många års testande av gränser)

Tre frågor till dig. Skriv ner det första du kommer på.

  1. Vad behöver du för att uppnå dina målsättningar?
  2. Vilka personer runtomkring är viktiga och hur kan du involvera dem i dina mål?
  3. Hur kan du skaffa de resurser du inte redan har men som är avgörande?

Vad är det som stoppar dig?

/i , , /av

För dig som läst de tidigare inläggen om nuläge och önskat läge är det dags att fundera på vilka saker som kan stå i vägen för din utveckling. I mitt fall är tid en starkt begränsande faktor i att uppnå flera av de mål jag har. Att tävla Ironman, swim-run och ultralöpning, parallellt med att vara småbarnsförälder och ambitiös i allt jag jobbar med ställer krav på extremt bra planering. Det innebär också att om jag vill behålla mina målsättningar, istället får jobba med antingen tidshorisonten för att uppfylla mina mål eller göra en omprioritering av vad jag lägger min tid på. I vissa fall har fördomar om vad andra ska tycka varit hinder för mig. I andra fall har det jag trott varit hinder faktiskt försvunnit när jag ifrågasätt dem. Oavsett vilka hinder du har för att ha ta dig från ditt nuläge till ditt önskade läge är första steget att sätta ord på dem. Det är inte alltid lätt. Ibland krävs det att någon ställer frågan om VARFÖR du inte redan är på väg mot ditt mål. Vad är det som stoppar dig från att ta första steget? Ta en kort stund och svara på följande tre frågor.

  1. Vilka motstånd (inre, yttre) hindrar dig från att ta action?
  2. Är det möjligt att nå dina mål från igår (om nej, gå tillbaka och fundera på om du vill ändra din målbild)?
  3. Vilka hinder har du kontroll över och vilka är utom din kontroll?

Vart är du på väg och vill du dit?

/i , , /av

Det är svårt att utvecklas på rätt sätt om vi inte vet vart vi är på väg. Frågan i rubriken har jag lånat från Christer Olssons grymma bok med samma titel. Vet du vart du är på väg? Och om du vet det, är det dit du vill? Att sätta upp mål är för vissa av oss (mig inkluderad) något lätt, motiverande och roligt. För dig kanske det inte alls kommer naturligt. Oavsett vad DU känner hoppas jag kunna väcka en nyfikenhet på att åtminstone våga tänka lite på framtiden och vilken riktning du vill att ditt liv ska ta. Om du redan har tydliga målbilder vill jag att du tar lite extra tid att fundera på din drivkraft bakom dessa mål samt sätter en tidsram på dem. Om du är en person som inte vill planera längre in i framtiden än vad som händer nästa dag, tänker jag utmana dig och be dig försöka lyfta blicken till åtminstone 6-9 månader fram i tiden.

Det finns såklart även personer som är totalt nöjda över sitt nuläge vilket är helt underbart såklart. Jag är också väldigt tacksam och nöjd över mitt nuläge. Trots det finns det saker att sträva mot. Nya utmaningar eller problem att attackera. Det finns alltid ett nästa steg i utforskandet av vår fulla potential. Här kommer tre frågor. Skriv ner det du kommer på först. Lägg maximalt tio minuter vid första tillfället och kom hellre tillbaka till dessa frågor senare. Det finns en tanke i att inte ”övertänka” i detta läge.

  1. Hur ser din målbild ut för var du är om 6, 9, 12 eller 24 månader (välj EN tidshorisont)? Täck gärna in samma områden som du använde när du skrev ner ditt nuläge igår på fråga #1!
  2. Hur skulle det kännas att uppnå detta önskade läge (skriv gärna en målande beskrivning)?
  3. När du uppnått ditt resultat, vad kommer det leda till?

Var är du idag?

/i , , /av

Det här är det andra (läs första här) inlägget i en kavalkad av adventskalenderinspirerade blogginlägg med syftet att ställa några frågor och ge några verktyg för att maximera chansen att nå dina mål. Det här är ett experiment från min sida för att se om det går att coacha dig som läsare via blogginlägg. Coacha bara genom det skrivna ordet. Jag brottas mycket med hur jag kan skala min coachfilosofi och metodik till fler utan att tappa fokus på de jag får förtroende av att coacha direkt. Detta är ett försök att ge dig verktyg och frågeställningar som kan ta dig ett steg närmare din fulla potential. Häng med och sprid gärna adventskalendern till familj och vänner. Det som kommer framöver är applicerbart oavsett vilka målsättningar DU har och vilka förändringar du vill göra i DITT liv. Inläggen första veckan är starkt inspirerade av Coach2Coachs modell NÖHRA. För er som vill dyka djupare rekommenderar jag starkt Kjell Enhagers helt nya bok. För att skapa en grund för vidare utveckling och för att ha något att applicera resten av julkalendern på vill jag idag att du ska pausa i fem minuter och ställa dig följande tre frågor. Skriv ner det du kommer på först. Tänk inte för länge. Det ska ta maximalt fem minuter.

  1. Hur ser ditt liv ut just nu (familj, jobb, träning, hälsa, vänner, intressen osv)?
  2. Vad är bra och hur värdesätter du det (högt, medium, lågt)?
  3. Vad kan bli bättre och finns det något som bekymrar dig specifikt?

Vi hörs imorgon!

Tänd ett ljus, och låt det brinna

/i , , /av

Ett sätt som jag ofta inleder workshops eller föreläsningar på, är att tända ett ljus. För att tända ett ljus krävs någon form av gnista och för att skapa en gnista krävs någon form av tillförd energi. Mitt mål är att vara energin som tänder gnistan hos människor. Energi i form av några hjälpande ord, eller ett mer djupgående samtal. Energi i form av att leda genom exempel och visa att vi klarar så mycket mer än vad vi tror. Eller energi i form av ett leende eller en high-5. När väl gnistan är skapad och det finns något att antända så kan vi tända ljuset. Ett ljus är en väldigt bra analogi för oss människor. Vi kan bli utbrända om vi aldrig återhämtar oss. Vi kan bli antända av gnistor. Men framförallt, när vi väl brinner för något så är det inte många hinder som stoppar oss!

Jag funderar också ofta på vad som skiljer lättantända personer från andra. Har man fått ett glas vatten över sig i form av ett nederlag, en besvikelse eller en motgång tar det kanske ett tag innan veken torkar och man kan brinna igen. Men den torkar ju till slut. En veke som aldrig blivit antänd tar lite längre tid på sig att fatta eld än en veke som tidigare brunnit. Personer som hittat passionen och brunnit en gång, har ofta en benägenhet att vara mer lättantända. Såvida man inte blivit totalt utbränd.

Till viss del är vi stöpta (precis som ljus) till dem vi är och våra grundläggande värderingar och personlighet är ganska svår att ändra på. Det vi kan ändra på är våra tankar och vårt beteende. Att ändra tankemönster är inte alltid lätt men absolut inte omöjligt. Förresten är just tesen ”det är omöjligt” ett tankemönster som jag jobbar hårt för att människor inte ska fastna i. Jag gillar inte att placera personer i fack. En av mina grundläggande principer är att alla har så mycket mer potential i sig än vad man tror själv. Det är ett tankemönster som jag inte kommer omvärdera i första taget. Det innebär nämligen att jag själv också har mycket mer potential än vad jag hittills fattat. Även om jag ständigt pushar gränser för egen del är det befriande att veta att jag aldrig kommer komma fram till en vägg. Hinder är en helt annan sak. Hinder kommer jag att stöta på. Det kommer du också. Är det tillräcklig orsak att inte försöka? Glödlampan som ofta används som arketypen för en bra idé var faktiskt ett resultat av närmare 700 iterationer av trial and error. Edison fick inte alls idén som en blixt från klar himmel. Han vägrade att tro att de hinder som han stötte på var slutet på sökandet. Varje misslyckat försök tog honom istället ett steg närmare framgång. Glödlampor är bra på att lysa upp sin omgivning. Precis som ljus. Ett brinnande ljus sprider glädje, ljus och värme runt sig. Om vi brinner för det vi gör spiller det över på andra, och nya gnistor tänds. Keep on burning!

Whypower – när willpower blir sekundärt

/i , /av

Vad gör man när motivationen att sträva framåt försvinner? När allt man vill bara är att ligga kvar i sängen och ge upp. Vi har alla varit där vid ett eller annat tillfälle. Och vad skiljer människor som ger upp om och om igen från de som inte gör det?

Jag tror att en av de största skillnaderna mellan någon som når sina mål och någon som inte når fram är insikten om VARFÖR man strävar mot sitt mål. Edvard Deci använder termerna inre och yttre motivation. Inre motivation kommer naturligt och utan extern påverkan. En drivkraft som bara finns där eller som utvecklas över tid. Har man hittat sin inre motivation är förmånen att få sträva framåt är en förmån i sig. Deci och den mer populärvetenskapliga författaren Daniel Pink (vars bok du borde läsa) pekar även på tre faktorer som kan öka den inre motivationen. Autonomi (möjligheten att styra hur man gör något), Mastery (möjligheten att kunna bli riktigt bra på något) och Purpose (det högre syftet). Har du hittat en inre drivkraft att sträva framåt är det nästan som om det inte finns något alternativ till att sträva framåt. Att stå still hade gjort mer ont.

Yttre motivation kan vara faktorer som pengar (lön, prispengar, arvode etc), grupptryck, hot om straff eller morötter eller något liknande. Någon annan vill att du ska sträva framåt helt enkelt. Kombinerat med stark willpower kan yttre motivation ta dig ganska långt. Jag skrev om willpower i två inlägg i våras här och här. Men håller det i längden? Är det något mer som krävs för att bli riktigt framgångsrik på sikt. Jag tror faktiskt det. Titta på detta som jag tycker sammanfattar min teori gällande framgång.

Whypower

När inre motivation som bygger på självbestämmande, möjligheten att bli riktigt bra på något som har ett högre syfte existerar skapas inspiration att flytta berg. Denna inspiration kan räcka ganska långt men utan DISCIPLIN att fortsätta även när det blir tufft och i längden kanske detta inte är tillräckligt? Vad betyder disciplin? För mig handlar det om att bli riktigt bra på att planera, att välja vad jag lägger min tid på och att våga välja bort sådant som inte tar mig närmare målet. Stark disciplin kombinerat med yttre motivation kan ta oss ganska långt (tänk själv på något jobb du haft där lön eller miljö fått dig att leverera bra under en period) men i längden tror jag WILLPOWER är en svagare kraft för framgång än det som jag från och med nu myntar som begreppet WHYPOWER. När vi lyckas hitta en stark inre motivation att sträva mot ett mål, och kombinerar det med disciplin. Då händer det saker. Strävan stoppas inte av hinder på vägen. If there´s a will, there´s a way brukar man säga. Jag skulle vilja säga att If there´s a will and a why, there´s a highway!

Har du hittat din Whypower någon gång, och hur kändes det?

Coaching via blogg

/i , , /av

Jag befinner mig en ett regnigt november-Stockholm. Mitt i en NLP-baserad kurs i Coachande Ledarskap med Kjell Enhager. Väldigt inspirerande och jag samlar på mig nya nycklar och verktyg för att utveckla mitt coachande. Tidigare idag fick jag en idé som jag kände att jag vill prova. Jag vet inte om det är någon som provat innan men det spelar mindre roll. Vad skulle hända om jag provar att applicera några av de verktyg, filosofier och frågeställningar som jag samlat på mig de sista åren i bloggformat?

Korta bloggposts med konkreta frågeställningar som kan hjälpa dig som läsare att komma ett steg närmare ditt mål eller dina drömmar. Ett sätt att påverka fler än det fåtal jag har kapacitet att coacha face-2-face, via skype eller träffa under en föreläsning. Min absolut största drivkraft i mitt jobb som coach är att påverka genom inspiration och rätt frågeställningar. Att uppmana dig att utforska din fulla potential och ge verktyg för att nå dit. Kanske går det att göra i bloggformat. Det är värt att prova. Eftersom julen är i antågande tänker jag släppa en ny bloggpost varje dag under december. Som en sorts adventskalender. Med 24 frågeställningar (och förhoppningsvis 24 svar) har du en bra grund för att ta första stegen mot att uppnå en dröm, ett mål eller ett nyårslöfte som tidigare falerat. Hoppas du vill hänga med! Kom ihåg att DU ÄR SKYLDIG VÄRLDEN DIN FULLA POTENTIAL!

Ironman Barcelona – början på slutet av en fantastisk resa

/i , , , , /av

Jag var stressad. Och för en gångs skull var det för att jag inte hade tillgång till internet. Jag irrade runt i jakt på en grön jungfrulogga på Paris höstvarma gator. Till slut såg jag den, rusade dit, beställde en cappuccino och hittade telefonen i fickan. Nu var det dags. Dags att inleda slutet på en fantastisk resa som startat några år tidigare.

Paulo Coelho, en av världens bästa skönlitterära författare sägs ha sagt att om du vill nå något tillräckligt mycket kommer hela universum att konspirera för att du ska nå dit. Just ordet universum i citatet är faktiskt ingen dålig sammanfattning på faktorer som passion, inre motivation, gud, team och målmedvetet hårt jobb. Historien om Ironman Barcelona 2015 började för mig redan i augusti 2012. Alltså innan tävlingen ens fanns. I början av augusti det året gjorde jag mitt sjunde Ironmanlopp (/distans) i Kalmar och tog mig in på topp-10-listan genom tiderna bland Ironmantider i Sverige med 8.33. Det innebar också att jag ställdes inför det oväntade dilemmat att tacka ja eller nej till en plats till Ironman Hawaii, världsmästerskapens världsmästerskap för alla långdistanstriathleter. Många tyckte säkert jag var dum, men magkänslan sa att den totala Hawaiiupplevelsen borde delas med familjen för att bli komplett, och vi väntade vårt andra barn just den hösten. Min familj bestod av en fru i sjunde månaden och en son på två år. Beslutet för mig var lätt även om jag mer än en gång i efterhand funderat på om jag hade fått min enda chans till att tävla på Hawaii och att jag hade bränt den. Just där och då, i augusti 2012 bestämde jag och min fru att 2016 nog var det optimala året att spendera några veckor på Hawaii. Barnen tillräckligt stora för att kunna ta del av drömsemestern, men inte ännu i skolåldern så inget krångel med att ta ledigt. Tillräcklig tid för att hinna spara ihop en semesterkassa. 2014 när Ironman tog över Challenge Barcelona, visste jag instinktivt direkt att det var där jag ville säkra min kvalplats.

Tillbaka i Paris. På skakigt Starbucksinternet och liten telefonskärm klickade jag mig igenom anmälningsformulär och betalning på ironman.com. Hela tiden med en klump i halsen att jag skulle tappa min uppkoppling. När konfirmationssidan dök upp, vågade jag ta min första sipp på kaffet och återgå till firandet av vår tioåriga bröllopsdag i Paris. Nu, exakt ett år senare, känns det som om oceaner av tid har passerat sedan dess. Ett väldigt händelserikt år ligger bakom med väldigt många fina minnen. Mitt nyårslöfte till mig själv att varje år göra mitt yttersta för att det nya året ska bli ännu bättre än det förra är uppenbarligen en strategi som funkar. Om universum vill. I söndags, i den spanska lilla badorten Calella norr om Barcelona, var universum återigen på gott humör. Och resan mot drömsemestern på Hawaii 2016 startade på allvar. Jag visste inför loppet att jag behövde vara topp 5 i min åldersgrupp (M35-39) för att vara säker på att ta en kvalplats till VM.

Jag var tidigt på plats i växlingsområdet på morgonen. Hade pumpat däck och lämnat växlingspåsar dagen innan för att minimera momenten på tävlingsmorgonen. Allt var lugnt. Vissa stressade runt. Inte jag. Allt var på plats. Kroppen var frisk och hel. Min sårinfektion på foten som oroat de sista veckorna var borta. Jag hade gott om tid. Jag gick en kort promenad längs stranden i min våtdräkt och såg solen gå upp. Dags för universum att dansa sin dans. 8.45 gick startskottet. En rullande simstart, en av de mest skonsamma jag varit med om utan någon trängsel alls. Jag hade seedat in mig på prick en timme. Simmade jämnt med folk runtomkring. Riktigt stora vågor men ändå inget som störde. Jag kände mig stark och kontrollerad. Distansmarkering var 500e meter och passerade 2000m efter 31 minuter. Right on target. En envarvsbana längs stranden så vi fick vågorna i sidan under större delen av simningen vilket var perfekt. Hittade ibland fötter att drafta på för en stund men hade under största delen av simningen fritt vatten. En liten fartökning på slutet men annars väldigt avslappnat hela vägen. 3860m simning var över och klockan stod på exakt en timme. Det största dramat uppstod när jag försökte komma på fötter i strandkanten och en stor våg slog mig i ryggen och kastade mig rakt på en funktionär som försökte hjälpa mig upp. Vi båda förblev oskadda och till min stora glädje var en av de första personerna jag såg på stranden min femåriga son Vilgot med en svensk flagga. Jag vinkade och fick lite ny styrka.

Första kilometrarna på cykeln var skakiga pga dålig asfalt, fartgupp och mycket folk. Jag tappade en av mina Mars-bars men valde att inte lägga mer kraft på att bry mig om det. När vägen blev bättre och jag hade samlat mig lite började jag trycka på. Jag tillät pulsen att sticka upp mot 160, dvs ca 10 slag över min aeroba tröskel för en stund för att kunna jaga ikapp duktiga simmare och cyklister. Med erfarenheter från tidigare lopp med många deltagare vet jag att ju bättre cyklister man kan se till att omge sig med desto lättare kommer resten av cykelmomentet att bli. Att hitta sk pace lines är en mycket bra strategi för en snabb cykeltid. Minsta avstånd till cyklisten framför är 10 meter men även 10 m ger en viss fördel i vindmotstånd men framförallt blir det lättare mentalt att hålla jämnt högt tempo. Jag passerade mycket folk första milen och funderade på om det var jag som var stark på cykeln eller om jag helt enkelt bara hade simmat dåligt jämfört med många andra. Att tänka positivt funkar ju alltid så självklart valde jag den första slutsatsen. Jag kände mig stark. Hade inga problem att ligga i främre delen av den pace line som snart formerades. Vi tuffade på bra. Låg i runt 40km/h och pulsen var nu under kontroll i spannet 145-150. Precis där den skulle vara. En fantastisk cykelbana längs kusten ner mot Barcelona. Böljande kullar och en hel del rondeller men inga berg eller tekniska nerförskörningar. Helt i min smak. Det blåste en lätt bris, men inget som störde. Försökte få en norrman att hänga på en utbrytning från gruppen som började bli ganska stor efter 4-5 mil. Vi båda låg i främre delen av gruppen. Men insåg snabbt att det var otroligt svårt att bryta sig loss från folk som bitvis var inom de 10 tillåtna meterna. Domarmotorcyklarna blåste i visselpipa men var lite för fega med att dela ut varningar initialt. Problemet med det var att många blev mer och mer ”modiga” och låg närmare och närmare framförvarande cyklist. En varning, som skulle resulterat i fem minuters ofrivilligt stopp vid nästa penalty box, var inget som lockade så jag försökte göra snabba omkörningar, ligga långt framme eller ibland när det blev för hetsigt lägga mig längst bak på tryggt avstånd.

När vi passerade 60km-markeringen och det bara hade gått 90 minuter förstod jag att det fanns bra chans till en riktigt snabb cykling. En Mars och två små high5-gels per timme försökte jag stoppa i mig. Och vatten enligt törst vilket totalt blev bara tre flaskor under hela cykelmomentet. Efter tävlingen i Roth i somras, där jag fick en rejäl svacka efter 12 mils cykling ville jag vara noga med att hålla energiintaget uppe och pulsen kontrollerad. Vår ”grupp” körde ifatt en annan cykelgrupp och helt plötsligt blev det ännu svårare att hålla avstånd, vilket krävde en hel del fokus. Det positiva var att milen tickade förbi och man hade något annat att fokusera på. Men det innebar också en väldigt ryckig cykling där omkörning innebar passage av kanske 10-15 cyklister (pulsen stack lätt uppåt) och sen när någon annan körde om mig, en stunds ”vila”. Domarna på motorcyklar började ta kort på folk då det blev svårt att ge varningar on the fly och vid sista penalty boxen innan växling till löpning såg jag minst fem cyklister som åkt dit. Med all rätt och det kändes som om rättvisa skipats i någorlunda utsträckning i alla fall. 180 km cykel var till ända. 4 timmar 37 min var jag riktigt nöjd med och jag hade krafter kvar för löpningen. En riktigt snabb växling och sen mötte jag familjens jubel igen under de första metrarna på löpningen. Bara 42 195 m kvar.

Publikstödet var riktigt bra inne i Calella längs strandpromenaden. Funktionärerna var på tårna och när jag vid en station missade att ta en gel i farten, sprang funktionären som langade ifatt mig och gav mig den. Världsklass i funktionärsskap. Första milen kändes lätt och jag tillät mig själv att springa på snabbt i sub-4-minuterstempo och började fundera på en löptid ner mot 2.50. En gel per mil och cola och lite vatten vid ungefär varannan station fick räcka som nytt bränsle. Generellt äter och dricker jag väldigt lite under en Ironmanmara vilket funkar om man varit noga med att fylla på under cykelmomentet. Inget jag rekommenderar om man inte byggt kroppens metabola effektivitet under flera säsonger (alltså anpassat sig till att använda stor andel fett som bränsle kring sin aeroba tröskelpuls). Men definitivt något alla de jag coachar tränar på och blir bra på! En av nycklarna till bra prestation på långdistanstävlingar. Även vätskeintag bör till 100% vara törststyrt, kroppens naturliga mekanismer funkar i nästan alla lägen och att dricka i förebyggande syfte gör bara att man behöver kissa oftare. Inte en enda kisspaus under löpningen innebar att jag hade balanserat vätskan perfekt! Och aldrig några svackor energimässigt heller.

Under det tredje av fyra varv blev det lite tuffare, vilket kanske inte är så konstigt. Motvinden märktes plötsligt och jag passerade inte lika många löpare längre. Hade passerat halvmaran på runt 1.25 så visste att om inget oförutsett hände så skulle jag gå under 9 timmar med god marginal. För att ta en topp-5-placering visste jag att det krävdes 9 timmar eller snabbare från resultatlistan från föregående år. Jag hade ingen aning om var jag låg i fältet, så detta var den enda indikatorn till hur bra jag låg till i jakten på en VM-plats. Vid det här laget var banan full av löpare på olika varv så det var omöjligt att veta hur man låg till i fältet. En liten tävling i tävlingen jag brukar ägna mig åt är att försöka köra så pass bra att jag inte blir chicked av bästa proffsdam. Proffsen hade startat en stund innan oss så jag visste inte hur jag låg till men alla strategier för att hålla tempot uppe på slutet är bra. Sista milen kändes kontrollerad och jag kunde hålla tempot i alla fall på samma nivå som mil tre och till och med öka lite. Jag kände på mig att jag var på väg mot Hawaii men vågade inte ta ut något i förtid. Min målbild var att möta familjens hejarop i målområdet. Sista kilometrarna var en plåga fysiskt, men en njutning mentalt. Inget kunde längre stoppa mig. Just då, krampade ena vaden och jag påminde mig själv om att it ain´t over til the fat lady sings. Känslan att få svänga in på målrakan istället för att gå ut på ett varv till som alla runt omkring mig var fantastisk. Där var familjen. Min frus bror Andreas gjorde high-5. Publiken hejade på mig. Den fysiska smärtan var plötsligt borta. Paul Kaye, speaker på de flesta Europeiska Ironmantävlingar, tog emot mig i målområdet men utan indikation på vilken placering jag kommit in på. Han verkade något förvirrad. In i tältet. Lite mat och dricka. Massage vilket var välkommet och sen en euforisk promenad tillbaka till hotellet. Fortfarande totalt ovetandes om mitt resultat även om VM-platsen kändes någorlunda säkrad. Det var inte förrän jag återigen mötte Andreas som jag fattade att jag hade vunnit min åldersklass. Dessutom hade jag slagit bästa proffstjej (Yvonne van Vlerken) med 15 sekunder. Konstig känsla. Jag hade drömt lite om en ny Ironmanpokal och podiumposition, men att vinna…

Dagen efter följde prisutdelning och Hawaii-slotutdelning. Ironman Hawaii 2016 kommer bli slutet på en 8-årig epok i mitt liv. Jag stänger inte dörren för fler Ironman-lopp men när väl Hawaii är över kommer jag ha kört 10 Ironmandistanser. Alla Ironmanlopp på bucket listen är avbetade (Kalmar, Nice, Norseman, Challenge Roth, Ironman Hawaii). Dags att se framåt emot nya utmaningar. Jag har minst två extremlopp och ett och annat äventyr som redan nu finns på listan där jag kommer ha stor nytta av denna period i livet. Den erfarenheten både fysiskt och mentalt som jag tar med mig är ovärderlig. Jag vet att inget längre är omöjligt. Om jag skulle vilja (det vill jag dock inte) skulle jag kunna bestiga Mount Everest. Om jag vill skulle jag kunna simma engelska kanalen (det vill jag verkligen inte). Om jag vill skulle jag kunna springa till Nordkap och tillbaka (det tänker jag inte göra). Självklart inte utan att träna för det, men om jag bestämde mig för det, skulle det antagligen gå. Den känslan är obeskrivbar. Mitt ultimata mål med det mesta jag gör är att förmedla denna känsla. En av mina kunder gav mig tidigare i år en av de finaste återkopplingarna jag har fått sedan jag startade Ironcoach. Hon skrev: ”Oavsett vilka tvivel jag kom dragandes med så hade du en lösning och inställningen att det finns en mening med allt. Och nog fanns det en mening, för vilken känsla det var att få korsa mållinjen efter ett lopp som blev bättre än jag någonsin kunnat drömma om! Den där känslan av att jag kan så mycket mer än jag tror, är något jag fortfarande bär med mig och som hjälper mig varje dag.”

 

Jag är otroligt tacksam och rörd över alla grattis och värmande ord efter loppet i Barcelona. En av mina stora drivkrafter i livet är att kunna inspirera fler till att utforska sin fulla potential. Att äventyret till Barcelona skulle bli just en sådan inspirationskälla för många är egentligen belöning nog. Så låt oss fortsätta pusha gränser och uppfylla drömmar. Lova mig att inte sätta begränsningar på din potential. Lova mig att våga drömma och ta hjälp att ta första steget om det är svårt att komma igång. Du kommer inte ångra dig. Muchos gracias. Hasta pronto.