Jag höll tal på min lillebror Fredriks bröllop för några år sedan. Under talet var det oundvikligt att prata om hur imponerande det var att han lyckades genomföra Kalmar Järnmannen 2009 på väldigt lite träning och med en hel del motgångar under loppet. Fredrik hade en riktigt tuff simning och var rejält nerkyld och sjösjuk när han kom in för växling. Efter en lång stund i växlingsområdet och dialog med tävlingsläkaren fick han ändå klartecken att fortsätta. Det tog hela första cykelvarvet innan han fick upp värmen igen och kunde cykla någorlunda normalt. Efter att jag hade gått i mål bestämde jag mig för att åka ut och stötta honom längs löpbanan. Jag var orolig för vilket skick han var i och vi försökte gissa ungefär när och var vi skulle kunna stanna och heja. Plötsligt ser jag ett stort leende komma springande i skogen. Det sitter på Fredrik som med lätta steg tar sig framåt. Jag kände en viss lättnad. Jag förstod ju att det till viss del var jag som var skyldig till att han hade stått på startlinjen den där morgonen. Året innan hade jag genomfört min första Järnman och därmed sått fröet som fått honom att anmäla sig. Fredrik tog sig i mål med bravur. Filmteamet hade valt att följa honom lite extra, och dagen efter under prisutdelningen när filmen visades för första gången, fick han rungande applåder (i sin frånvaro, men jag var där).

Vad skiljer människor som Fredrik från någon som istället hade gett upp i hans situation? Det skulle varit väldigt lätt att hitta undanflykter till att inte fortsätta. Att han inte hade tränat tillräckligt, att den tuffa starten antagligen skulle straffa sig senare i loppet, eller att tänka på vad folk skulle tycka när han satt och skakade i växlingsområdet i mer än 20 minuter. Men det berörde honom inte. Han var där för sin skull, för att testa om det gick att genomföra en Ironmandistans. Och det hade han ju faktiskt inte provat än. Det var bara simningen som var avklarad, men han visste fortfarande inte om cyklingen och löpningen skulle gå. Det enda sättet att ta reda på det var att fortsätta.

För mig är Fredrik ett bra exempel på vad man kan åstadkomma om man vågar gå sin egen väg. Han har vid flera tillfällen gjort det oväntade som andra kanske tittat snett på, men aldrig brytt sig om det. I skrivande stund spenderar han ett halvår med sin fru och tre små barn i en husvagn i Italien. Bara en sådan sak. I talet på bröllopet vet jag att jag sa att han nu tillhörde den promillen av befolkningen som faktiskt genomfört en Ironman. Jag gratulerade honom till det, och berättade såklart också hur imponerande det var att han hade lyckats vända en motgång under loppet till en framgång. Jag visade dessutom delar av filmen där han spelade huvudrollen. Men vad är det som skiljer vinnare från dem som inte når ända fram? Vad är det som får vissa att bryta normer och gå sin egen väg?

Jag tror att om vi vill åstadkomma resultat som bara 1 % åstadkommer, måste vi göra något som bara 1 % gör. Vad den där procenten innebär, skiljer sig från person till person. Om du tycker det känns för ensamt och extremt att prestera bättre än 99 % av befolkningen, så kan du likaväl översätta detta till 10 %. Om vi vill åstadkomma resultat som bara 10 % åstadkommer, måste vi göra något som bara 10 % gör. Och är det inte det vi alla på ett eller annat sätt strävar efter? Att bli vårt eget bästa JAG. Att utnyttja livet till fullo. Att sträva mot vår fulla potential. Att kunna se tillbaka på ett liv där vi tagit tillvara på möjligheterna vi har fått. Att genomföra ett Ironmanlopp är en bra analogi för att leva livet. Det kommer dyka upp hinder, smärta och tuffa perioder. Men också glädje, övervunna hinder och ett mål att sträva mot. Dina 1 % kanske inte handlar om att genomföra ett extremlopp eller att göra karriär. Det kanske handlar om att bli världens bästa förälder, starta och driva ett växande bolag, eller att på något annat sätt gå din egen väg trots att 99 % tänker annorlunda. Ett av mina livsmål är att leva (inte bara överleva) tills jag är 100 år. Färre än 1 % av Sveriges befolkning blir så gamla. Så jag frågar mig ibland vad jag behöver göra annorlunda för att möjliggöra att bli en av de få som lyckas. Jag har inga definitiva svar, men det hjälper mig att ta bra beslut i vardagen. Hur ser det ut för dig?

1. Finns det något mål/dröm/utmaning du har som bara 1 % (eller 10 %) klarar/gör/försöker sig på?
2. Vilka tankar, rutiner eller aktiviteter kan du skapa som bara 1 % (eller 10 %) av befolkningen har?

Har du någon runtomkring dig som vågar gå sin egen väg och vad kan du lära dig av honom/henne?

Vem hämtar du inspiration och kunskap ifrån? För att se till att vara i ständig utveckling som jag skrev om här, är det avgörande att välja sina källor med omsorg och se till att återkomma till dem med jämna mellanrum. Vad jag menar är att alla intryck vi möts av formar våra tankar. Våra tankar formar vårt beteende och vårt beteende formar våra resultat. Vem låter du influera dina tankar? Vilken typ av böcker läser du? Vilken media konsumerar du? Vem omringar du dig med?

Om det enda vi träffas av är nyhetssändningar där 90 % av nyheterna är negativa händelser är detta vad vår hjärna matas med! Hur tror du hjärnan reagerar på alla negativa händelser? Du blir lite mer orolig, lite mer försiktig och lite mer restriktiv mot främlingar. Över tid är detta allvarligt. För hur ska vi kunna leva livet till fullo om vi hela tiden är rädda, oroliga och försiktiga? Har du någon gång tänkt på att lika mycket dåliga saker som händer varje dag (som får stor plats i massmedia), lika många BRA saker händer varje dag? Varje dag räddas tusentals livs, forskning hittar nya behandlingsmetoder för dödliga sjukdomar, folk skapar otroliga saker och barn föds. Varför är det inte 50/50 i nyhetssändningarna? Jag tror att det finns en huvudanledning. Känslor som oro, rädsla och spänning trumfar glädje, tacksamhet och lugn när det gäller att hålla kvar TV-tittaren eller tidningsläsaren vid skärmen. Alla massmedier lever på att folk stannar vid skärmen. Räkna mängden tid som läggs på ”negativa” nyheter kontra ”positiva” nyheter nästa gång du ser en nyhetssändning på TV. Jag skulle önska att jag hade fel, men jag tror inte det tyvärr.

Desto viktigare blir det att skapa en egen genicirkel runtomkring sig. Människor, böcker, idéer eller media som bygger upp och leder till utveckling. Ett känt talesätt är att du blir ett medelvärde av de fem personer du spenderar mest tid med eller influeras av. Hur omger du dig med människor som får fram det bästa i dig? Du har säkert förebilder eller människor du kan lära mycket från. Det är inte alltid att de fysiskt är närvarande i ditt liv men böcker, idéer och media kan vara ett minst lika effektiv sätt att spendera tid med dem. Ett bra sätt att ta reda på om en person får ingå i din genicirkel är att fundera på om du blir glad, inspirerad, kreativ och hoppfull när du interagerar med personen i fråga. Det är det absoluta grundkriteriet. Ta några minuter och fundera på dessa frågor. Rita en cirkel på ett papper och skriv in namnet på dina genier!

1. Vilka är dina GENIER och inspirationskällor? Försök komma på minst fem!
2. Hur påverkas du av de intryck du möts av varje dag? Vad och vem gör dig glad, och vad gör dig rädd och orolig?

Imorgon kommer inlägget handla mer specifikt om förebilder.

Detta är en väldigt nyttig visualiseringsövning jag själv provade för några år sedan. Vi färdas fram i tiden till din födelsedag. Det är inte vilken födelsedag som helst, utan din 80-årsdag. Folk är samlade, ni äter en jättegod trerättersmiddag på din favoritrestaurang. Du känner dig frisk och stark. Du började dagen precis så som du vill att varje dag ska börja. Du känner tacksamhet över att dagen som nu lider mot sitt slut har varit bra och du har alla du älskar runt dig. Nu pausar vi en stund. Försök svara på följande frågor. Skriv gärna ner dina svar under rubriken ”Min 80-årsdag” och spara lappen.

1. Hur började du dagen och varför?
2. Var befinner du dig?
3. Vilka är de mest betydelsefulla personerna i ditt liv och är de med på middagen?
4. Om vi låtsas att alla som är på plats håller ett tal till dig. Vad skulle de säga?
5. Om du hålla ett tacktal som avslutning och ge TRE råd till alla yngre i rummet, vad skulle du säga då?

Jag tror att vi behöver bli bättre på att få perspektiv på livet. Genom att måla upp ett önskat läge för ett långt och friskt liv och sedan jobba bakåt kan vi kanske säkerställa att vi når dit? Vilka beslut, tankar och vanor behöver jag ha IDAG för att se till att maximera chanserna att vara frisk på min 80-årsdag? Vilka personer ser jag runtomkring mig och hur ser jag till att de faktiskt finns i mitt liv när jag blir gammal? Vilka saker vill jag höra i talen från de jag älskar och hur lägger jag grunden för detta under mitt liv? Stora frågor. Viktiga frågor. Grattis på 80-årsdagen i förskott!

Ni kommer ihåg berättelsen om sköldpaddan och haren som springer ett lopp mot varandra. Haren sprintar iväg, tar stora kliv framåt men tröttnar efter ett tag och stannar för att vila. Sköldpaddan tar ett litet steg i taget men slutar aldrig gå framåt. I slutändan är det sköldpaddan som drar det längsta strået. Det ligger mycket i detta. Små utvecklingssteg framåt varje dag leder till storslagna framsteg på sikt. Detta är väldigt uppenbart när det gäller träning och hälsa. Om vi konsekvent kan se till att ta små steg framåt kommer vi från ett år till ett annat ha tagit jättekliv. Jag har varit med om det vid flera tillfällen. Det gäller även personlig utveckling och lärande. Vem tror ni utvecklas bäst? Någon som pluggar sista dagen inför en tenta, anstränger sig sista månaden innan utvecklingssamtalet eller den som varje dag lär sig något nytt, utvecklar och förfinar sina färdigheter?

Att bygga rutiner att varje dag få tid för fysisk aktivitet, avslappning, lärande och reflektion kan låta präktigt, men vill vi ha riktigt bra resultat på sikt, finns det oftast inga genvägar. I det avseendet är det sköldpaddan som vinner loppet till slut. När det gäller träning för att prestera max vid ett fåtal tillfällen varje år är INGET enskilt träningspass värt att riskera kontinuiteten för. Finns det risk för skada eller förvärrad sjukdom i samband med ett visst pass är det i 100% av fallen bättre att inte genomföra det. Att riskera en veckas inaktivitet pga sjukdom eller i värsta fall en hel säsong pga skada kan aldrig vägas upp av ett enskilt nyckelpass. Samma sak gäller egentligen i vilket yrke som helst. Det är (nästan) aldrig rätt strategi att prioritera ner lärande och utveckling av nya färdigheter till förmån för att leva i brandkårsutryckningar hela tiden.

Hur kan vi skapa små förändringar där så lite som 30 minuter varje dag ger stora resultat över tid? Jag tror att alla VARJE DAG kan få in 30 minuter fysisk aktivitet, personlig utveckling, lärande eller aktiviteter mot en viss målsättning. Tänk vad som händer om du under bara ETT års tid lägger 30 minuter om dagen på något. På bara ett år kommer du vara på en helt ny nivå både jämfört med andra och ditt gamla jag. 30 minuter om dagen i 365 dagar är totalt 182 timmar eller nästan åtta dygn. Tänk om du kunde spendera åtta dygn MER än andra varje år på något som gör dig friskare, gladare och för dig mot dina långsiktiga mål. På bara fyra år skulle du ”vinna” en hel extra månad av effektiv tid. Fundera på följande tre frågor.

1. Jag vet att du kanske inte direkt kan hitta 30 minuter varje dag, men OM du kunde det, vad skulle du lägga den extra tiden på?
2. Om du tänker dig en typisk dag, finns det något du skulle kunna sluta göra som ändå inte för dig närmare något av dina mål eller gör dig lyckligare?
3. Om du skulle prova redan idag eller imorgon att avsätta 30 extra minuter åt dig själv, när på dagen skulle du då hitta den tiden?

Vi strävar alla efter balans i livet. Eller gör vi det? Är det den mest balanserade människan som lyckas bäst eller den som väljer ett fåtal fokusområden i livet och skapar en obalans för att lägga så mycket tid som möjligt på dem? Beroende på vem du är och dina egna erfarenheter har du säkert olika svar på frågan. För en idrottare är balansen mellan träning, återhämtning, kost och sömn avgörande för den långsiktiga hälsan och prestationen. En obalans med för snålt energiintag, sömnbrist eller för lite återhämtning skapar sjukdomar, skador och i vissa fall utbrändhet till slut. Men även för lite aktivitet och träning skapar en obalans åt andra hållet. Vi kan faktiskt få för mycket återhämtning för vårt eget bästa. Ordet återhämtning betyder ju faktiskt att vi tar ett steg tillbaka från en belastning. Så återhämtning/vila utan belastning är ju en ohälsosam obalans i sig.

Den andra sidan av balansmyntet är ju att obalans i vad vi lägger vår tid på är det som skapar riktigt bra resultat. Om vi ska bli halvbra på allt, så blir vi ju inte heller riktigt bra på något. Hur väljer man sina fokusområden då? Det behöver inte vara så komplicerat. Tänk på situationer när du känner dig glad, lagom utmanad och tacksam. Vissa människor har gjort ett aktivt val av det man lägger sin tid på och andra låter omgivningen och andras förväntningar styra hur deras liv ser ut. Hur vill du ha det? Jag såg ett bra citat igår som sätter fingret på hur jag vill att mitt liv ska utspela sig. ”Either you run your day, or the day runs you”. Har du inte kontroll på dina egna dagar och styrs för mycket av andra personers agendor och målsättningar så tycker jag du bör fundera extra noga på frågorna nedan. Ta minst fem minuter och skriv ner några svar.

1. I vilka situationer är du som gladast, mest nöjd och mest tacksam?
2. Hur skulle en ideal dag se ut? Vilka aktiviteter, vilka arbetsuppgifter, vilka människor innehåller den och var skulle den utspela sig?
3. Om du vore tvungen att välja maximalt FYRA fokusområden i ditt liv. Vad skulle du välja då?