The Gax Urasunti Epiphany

Nyhavn i Köpenhamn. Klockan är halv ett på natten mellan lördag och söndag. Restaurangerna är fullsatta av glada människor. Jag är det svarta fåret i sammanhanget. Svettig, trött, varje steg gör ont. De sista tre timmarna har jag tagit mig fram med metoden att jogga två lyktstolpslängder, gå en. Det går inte snabbt framåt, men det går framåt. Och det är det viktigaste just nu. Att inte stanna, att inte ge upp. Jag vågar knappt tänka på vad som ligger framför. Efter 124 kilometers löpning under de senaste 14 timmarna är kroppen och knoppen beredd att ge upp. En stund tidigare hade jag varit sååå sugen på att bara sätta mig på tåget vid Österport och åka tillbaka till Lund. Men samtidigt var det ju det här jag var här för. Att prova att springa så långt utanför mina tidigare gränser att jag inte bara skulle bevisa för mig själv att nästan ingenting är omöjligt, utan också för min familj, mina barn, mina vänner och alla andra. Med ett personligt “rekord” på 75 km som längsta löplopp någonsin, och utan en enda träningsvecka i livet på mer än 11 mils sammanlagd löpning var detta faktiskt på gränsen till dumdristigt. Det insåg jag nu.

Ni som följer bloggen vet vad upprinnelsen till detta scenario var. Läs gärna om det här och här. Men i korthet hade jag tillsammans med åtta andra börjat springa vid Lunds domkyrka vid 10.00 på lördagsförmiddagen (20 september). Loppet kallas the Gax Urasunti Epiphany och får väl sägas vara en hyllning till avskalad, gräsrotsbetonad ultralöpning när den är som bäst. Inga vätskestationer, ingen gemensam tidtagning, men en väldigt engagerad tävlingsledare i Stefan Samuelsson som innan start deklarerat att vi med våra anmälningsavgifter (157 kr) hade möjliggjort skolgång för ett antal barn i tredje världen. Mycket hjärta och INGEN kommersialism. Men dock en stor utmaning. 100 miles (dvs 16 mil) var distansen. Skrämmande minst sagt. Lund-Helsingborg-Helsingör-Köpenhamn-Kastrup-Hyllie-Lund. Havspassagerna inte inräknade i distansen men dock i totaltiden!

Efter fem kilometer fann jag mig själv i ledningen och övriga verkade vilja ta det mycket lugnare än jag kände mig bekväm med. Så jag fortsatte i mitt egna tempo vilket till en början låg på runt 5 min/km. Min strategi var att var femte kilometer gå i minst en minut för att ge löpmuskler och leder en liten paus och ha chans att plocka upp saker från ryggsäcken. Telefonen var laddad med två ljudböcker (Finding Ultra av Rich Roll samt The Extra Mile av Pam Reed) vilket var en välkommen distraktion från ensamheten som snart infann sig. Vädret var faktiskt riktigt bra, och förutom en utskällning av en ung man vars vattenkran i trädgården blev min räddning när jag hade tagit slut på all vätska och var en halvtimme från nästa affär, så gick allt bra. Efter 30 km började benen kännas tunga, men jag tillät inte mig själv att känna efter så mycket. Första maran gick på runt 3:40 och det kändes hyfsat rent mentalt fortfarande även jag i stort sett var lika muskulärt trött som efter en vanlig mara. Sträckningen upp till Helsingborg gick till stor del längs havet så många fina vyer och en hel del terräng senare började jag närma mig Helsingborg. Efter 75 km skulle man vara framme vid färjan. Jag hade färjeavgångstiderna skrivna på armen och efter att ha handlat på mig lite matsäck på Citygross (där en kassörska var snäll nog att öppna en egen kassa åt mig för att jag inte ville stå i lång kö) insåg jag att det fanns chans att hinna med 17:30-färjan. Med två minuter till godo klev jag på båten (annars hade jag fått vänta ytterligare 20 minuter), dukade upp min matsäck och reflekterade över att jag nu hade slagit mitt tidigare distansrekord i sammanhängande löpning, men att det var VÄLDIGT långt kvar.

Att ta sig av färjan (med flera trappor neråt) var en utmaning, och att komma igång och springa igen efter att ha stelnat till var en omöjlighet. Jag passade på att ringa min fru för att rapportera status och få lite ny peppning medan jag började gå från Helsingörs färjeterminal mot mitt nya mål i Köpenhamn/Kastrup, 55 km längre bort. Jag slog följe med Strandvejen, lyckades komma igång och springa igen efter en stund och fortsatte med min run-walk-strategi men med kortare löpsegment än fem kilometer och längre gåpauser än en minut. Mörkret började falla och jag var så sjukt badsugen när jag sprang där längs havet men jag vågade inte ta av mig strumporna av rädsla för hur fötterna skulle se ut (och att riskera att få in sand). Nu i efterhand är många av minnena från Danmarkssidan lite suddiga och jag kan inte peka ut några enskilda speciella händelser. Jag stannade vid tre mackar tror jag och köpte på mig ny dricka.

100 km var mitt första delmål på Danmarkssidan. Där stannade jag till en stund, skickade min passertid till tävlingsledningen (som också deltog i loppet), bytte till löpartights men vågade inte byta strumpor eller skor (hade med mig ett par skor med större storlek i ryggsäcken). Nu hade jag bara tre mil kvar till en efterlängtad paus på tåget mellan Kastrup och Hyllie (Malmö). Jag inser ju det absurda i att använda ordet “bara” i sammanhanget när tre mil är längre än de allra flesta (även inom löparkretsar) någonsin har sprungit. Take-away är ju att gränser för vad som är långt bara sitter i huvudet. För ett antal år sedan var 10 km långt för mig, men jag har sedan dess flyttat mina mentala gränser några gånger.

Lyktstolpsstrategin in mot Köpenhamn gav mig något att fokusera på och den mentala dimman som jag befunnit mig i under de senaste timmarna lättade något när jag började se människor på gatorna igen. Tack och lov hade jag nummerlappen synlig för annars hade väl folk undrat om jag hade fått lite för mycket att dricka där jag stapplade fram på väg mot centrala Köpenhamn. Jag visste att tågen från Kastrup bara gick en gång i timmen (1.26, 2.26 osv) på natten så när det återstod fem kilometer och jag precis hade sprungit fel och tappat fem minuter blev jag lite stressad när jag insåg att tempot jag höll inte skulle räcka för att hinna till 1.26-tåget. Att vänta närmare en timme på Kastrup var inte det jag ville just nu, och det är intressant så här i efterhand att se hur hjärnan kan lura kroppen att springa fort helt plötsligt trots att varenda nerv och muskelfiber skriker STOPP. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt lyckades jag lägga in en “spurt” under fem kilometer mot Kastrup där tempot ökade till mellan 5:30 och 6 min/km. Så fort hade jag inte sprungit sedan söder om Helsingborg åtta timmar tidigare!

Jag hann till och med byta kläder på Kastrup innan jag satte mig på tåget. En hel del konstiga blickar fick jag (med all rätt) av folk som varit ute i Köpenhamn på kvällen och nu var på väg hem till Sverige igen. Tåget var nästan helt fullt. Det var väldigt skönt att få sitta en stund och ha torra kläder på sig. Strumporna vågade jag fortfarande inte byta, men jag bytte till de större skorna vilket var skönt för tårna. Ni inser inte vad frestande det var att åka vidare och istället hoppa av i Lund. Men att falla för frestelsen nu hade ju varit ett antiklimax om jag faktiskt hade kommit så här långt (129 km). Jag samlade mina sista krafter men tog mig knappt av tåget när det var framme i Hyllie efter ca 15 minuter. Tack och lov fanns en hiss för att ta sig upp till marknivå igen. Men nu kändes det helt kört. Jag kunde knappt gå utan att benen skrek AJ så högt att det ekade mellan husen. En långsam och plågsam promenad mot Malmös centrala delar låg framför. Väl framme i Malmö stannade jag på McDonalds och köpte två cheeseburgare och vatten, sen fortsatte jag promenaden. Jag var ganska dimmig vid detta laget och lyckades till och med gå fel i centrala Malmö trots karta och att jag kan staden utantill egentligen.

Om det var cheeseburgarna eller bara faktumet att jag var så trött på detta nu så att jag bara ville komma snabbare till målet som gjorde att jag plötsligt kunde börja jogga igen vet jag inte, men jag tvingade mig själv att börja blanda in joggpauser i allt gående igen. Ut på landsbygden igen och på med pannlampan. En hel del grusväg, stigar och passage av några åkrar gjorde visserligen att det blev lite mer omväxling, men det gjorde också att jag tappade min rytm mellan jogg och gång till förmån för mer och mer gång. Och nu gick jag inte speciellt snabbt längre. Kilometrarna passerade väldigt långsamt. Jag var nära att börja gråta av misär vid flera tillfällen. Smärta, trötthet, uppgivenhet i en salig blandning. Jag var så trött att jag vid flera tillfällen bara ville lägga mig i diket och sova en stund. Med rädslan av att då börja frysa okontrollerat gjorde att jag lät bli. I vanliga fall kan man ju springa sig varm om man fryser men i mitt tillstånd kunde jag ju inte springa så att börja frysa hade varit outhärdligt. Hade någon sett mig under de sista 15 kilometrarna hade de trott att jag var full. Jag nästintill raglade fram och faktumet att de sista 31 km från Hyllie tillbaka till Lund tog runt sex timmar vittnar ju om att jag knappt hade styrfart. I vanliga fall ska man ju kunna gå tre mil på runt 4,5 timmar.

Jag hade inte sett någon av mina medtävlare sedan jag lämnat dem bakom mig över 15 mil tidigare, men jag insåg nu att även om någon av dem tagit tåget en timme senare över bron så skulle de antagligen hinna ifatt mig om de hade normal fart i benen. Klockan började närma sig 8 på söndagsmorgonen och Lund vaknade till liv lagom tills jag traskade in i de centrala delarna. En full student som antagligen sovit ute hela natten blev omhändertagen av polis, och jag funderade på huruvida det var han eller jag som var i sämst skick just nu. Mina föräldrar hade spenderat natten på Scandic i Lund och hade lovat att komma och möta mig vid målgång så jag skickade ett sms med knappt två kilometer till mål att jag antagligen var framme om 20 minuter. Jag insåg med några hundra meter kvar att det antagligen inte skulle komma någon löpare bakifrån och spurta om mig och det kändes surrealistiskt att inte bara veta att jag hade fixat de 16 milen utan att jag dessutom hade vunnit tävlingen. Efter 22 timmar gav jag mina föräldrar varsin kram, tog en egen finisherbild, satte mig i bilen och åkte mot hotellet där dusch och frukost väntade på mig. Glädjen att några timmar senare få se mina barn (glada och ovetandes om hur ont kroppen gjorde när jag böjde mig ner för att krama dem) och min fru var överväldigande och till dig som funderar på att springa 100 miles. Think twice! Men vill du så kan du!

 

 

Share

Gax Urasunti Epiphany – preface

En av de första böckerna jag läste om uthållighetsidrott när jag började springa 2005 var Ultramarathon man av Dean Karnazes. Sedan dess har böcker varit en av mina främsta inspirationskällor till att hitta nya utmaningar, nya sätt att göra saker på och nya sätt att tänka. Dean Karnazes började inte springa på allvar förrän han var 30 år gammal men blev snabbt en ikon och inspiratör. Det allra första ultraloppet Dean gav sig på var ett 50-mileslopp (80 km), för att försöka kvala till 100-milesloppet Western States. Just 100 miles har blivit en riktigt klassisk och populär distans i USA men även på andra ställen. För några år sedan anordnades Sveriges första 100-mileslopp (Gax) av Stefan Samuelsson. En pionjär inom svensk ultralöpning. Nu finns runt fem olika lopp på denna distans i Sverige och vissa av dem har växt till sig. Men ultralöpning är och bör förbli en gräsrotssport och jag gillar därför tanken bakom Stefans nya initiativ the Gax Urasunti Epiphany. Helt avskalat och självsupportat. Ett varv runt Öresund (inkl båt och tåg), 100 miles till fots. När jag hörde talas om loppet från min bror som hade läst om det var jag bara tvungen att kolla upp mer.

Ni som läste mitt förra inlägg vet vad som fick mig att bestämma mig. Och nu är det bara fem dagar kvar. Hur laddar man för 16 mil non-stop (korta pauser för båt Helsingborg-Helsingör samt tåg Kastrup-Hyllie) på asfalt? Maxtid 32 timmar. Banrekord 21 timmar. Jag har aldrig sprungit längre än 7,5 mil under en och samma dag. Men det är just det som är grejen. Jag drivs av en nyfikenhet kring hur mycket jag klarar av. Det är samma nyfikenhet som jag märker finns i många av de athleter jag fått chansen att coacha under åren. Det enda vettiga sättet att ta reda på om det går är att prova. Om jag misslyckas så vet jag att jag behöver träna mer inför nästa försök.

gax overview map

 

Som kuriosa tänkte jag skriva ner några av mina (som jag tror) nycklar till framgång.

  • Vara förberedd på att det kommer vara minst lika mycket huvudet som sätter stopp som kroppen. Efter att ha läst mycket Tim Noakes (Central Governor theory) och självbiografier av ultralöpare har jag inte bara hittat inspiration utan också en hel del matnyttiga tips för att hålla den mentala biten i schack.
  • Ha med två ljudböcker på telefonen som distraktion från smärtan. Har inte bestämt vilka men det kommer vara böcker relaterade till ultralöpning med stor sannolikhet. Med tanke på att det bara är en handfull löpare anmälda så räknar jag med att springa minst 15 av milen på egen hand (vi håller säkert ihop första milen).
  • Jag har de två sista veckorna sprungit mina långpass på natten för att träna på det. När min fru gått och lagt sig på lördagskvällen har jag stuckit ut och sprungit några timmar. Faktiskt en uppfriskande känsla och helt klart att rekommendera om man har svårt att hinna springa långt på helgen under dagarna pga andra åtaganden. Bara man ser till att försöka sova bra natten efter så funkar det bra trots att sömnen blir lidande.
  • Mina föräldrar kommer vara i Lund under helgen så en av mina målbilder är att gå i mål, ta mig till Scandic (där de kommer bo) och äta en stor frukost med dem. Det bygger på att jag springer på mellan 20 och 23:30 timmar (för sedan stänger frukosten). Bra motivation.
  • Kommer ha med mig extra skor och strumpor i ryggsäck med en storlek större än jag normalt har. Räknar med att fötterna kommer svullna efter 10-12 mil så skönt att kunna byta upp sig.
  • Ett antal affärer/matställen inprickade på kartan som delmål när energi/vätskeförråden börjar ta slut. Tidtabellerna för färjan och tåget nerskrivet.
  • Packa ryggsäcken med följande: skor, vantar, mössa, strumpor, vattenflaska, mountain dew, fem marsbars, några gels, regnskydd till väskan, extra tröja, extra shorts, telefon, pengar, laddare till gps-klockan (batteritiden är 20 timmar så behöver nog ladda på båten eller tåget), pannlampa, reflexväst.

Jag kommer definitivt skriva ner lärdomar och beskriva upplevelsen under nästa vecka oavsett hur det går, men för er som vill följa mig på lördag (start kl 10.00) kommer jag sporadiskt att skriva lite på twitter. Wish me luck!

Share

Anta utmaningen

När jag var 15 eller 16 år gammal skickade jag in ett bidrag till en slogantävling där Stimorol skulle välja ut en lycklig vinnare till en heldagsklättringskurs på Kullaberg. Jag var inne i en period där det var kul att delta i diverse tävlingar men hade aldrig vunnit något med slogans innan. Trots den något mediokra sloganen ”en dag utan stimorol är som en hockeymatch utan mål” ringde det en dag en person och meddelade att jag hade vunnit. Min magkänsla sa att jag borde tacka nej och låta någon annan få vinsten. Jag skulle aldrig våga åka iväg själv med tåg över 25 mil, träffa en helt okänd klättringsinstruktör och lägga en hel dag på något jag aldrig hade provat innan. Jag bad om att få lite betänketid. Av någon anledning, jag kom inte ihåg vad, ändrade jag dock mig och ringde upp en stund senare och tackade ja. Jag insåg det inte förrän flera år senare, men mitt beslut den dagen att våga tacka JA till en ny utmaning skulle ändra mig som person, från att vara en försiktig och något blyg tonåring, till att bli en till viss del spänningssökande och gränsutmanande ung man.

I lördags ställdes jag inför en liknande situation, och i bakhuvudet hade jag min upplevelse på Kullaberg i bakhuvudet. Det något osannolika att en världsmästare i swim-run (ena parten i vinnande laget Björn och Paul från Ö till Ö 2013) frågade om jag vill hoppa in som ersättare till andra partnern som till stor sannolikhet fått förhinder. Det var bara 9 dagar till tävling. En helt vansinnig inställningstid till en utmaning som innebär 65 km löpning och 10 km simning i Stockholms skärgård. Jag bad om en stunds betänketid och började med att bolla idén med min fru. Jag ska erkänna att jag var väldigt tveksam. Inte nog med att den mediala pressen på det regerande mästarlaget skulle vara hård. Jag kände att jag löpmässigt antagligen skulle stå mig OK mot min tilltänka lagkamrat, men å andra sidan hade jag inte tränat ett enda pass sedan Norseman för tre veckor sedan och formen var på nedåtgående. Och simmässigt kände jag mig rejält underlägsen och jag visste att 10km simning på hög ansträngning inte skulle vara speciellt njutbart. Mitt deltagande i Ö till Ö 2010 var vid det tillfället det jobbigaste jag hade tagit mig för, men då var ändå målet med tävlingen mer upplevelse än att vinna. Ambitionsnivån var inget annat än skrämmande om jag skulle ställa upp med en av de regerande mästarna. Vad min fru sa?

Jag fick ett leende till svar och en snabb replik ”KÖR”. Va? Var det en sådan no-brainer?

Och med några timmars funderande, kom jag fram till att det precis som när jag för 20 år sedan tackade JA till världens chans att få lära mig klättra, faktiskt skulle vara totalt idiotiskt att INTE ta chansen. Jag tackade ja. Slutgiltigt besked om huruvida mitt deltagande skulle behövas skulle jag få idag (måndag), två dagar senare. Men jag hade bestämt mig. Det skrämde mig, men alternativet att inte anta utmaningen, skrämde mig faktiskt ännu mer. Jag får antagligen inga fler chanser som denna att tävla om en världsmästartitel, tänkte jag. Det praktiska fick lösa sig.

Efter ett par nätter med lite halvdålig sömn då alla tankar och lösa planer flög runt runt i huvudet, ringde telefonen måndag morgon. Paul och Björn hade löst problemet och kunde nu köra tillsammans och försvara sin världsmästartitel. Jag var glad för deras skull, och den tveeggade känslan av besvikelse och lättnad fyllde min förvirrade hjärna. Jag hade tagit mitt beslut vilket i efterhand var det viktigaste. Jag hade sagt JA. Att det sedan inte blev Ö till Ö i år, låg utanför min kontroll. Jag är såklart glad att jag fick frågan och håller alla tummar jag har för att Paul och Björn tar hem världsmästartiteln i år igen. Konkurrensen är minst sagt mördande.

Och för egen del, bestämde jag i ett svagt ögonblick under en vaken stund i natt att OM jag inte skulle få chansen att tävla i Ö till Ö om en vecka, skulle jag våga ta steget och anmäla mig till en lika skräckinjagande men lockande utmaning om bara några veckor. För att med den minimala löpträningen jag gjort inför årets säsong och tre veckors totalvila känns ju ett 100-mileslopp (16 mil) i löpning på gränsen till dumdristigt. Lika dumdristigt som att tacka ja till Ö till Ö med 9 dagars framförhållning. Så med start i Lund 20e september kl 10.00 tänker jag delta i the Gax Urasunti Epiphany. Lite för galet att inte försöka sig på. Jag har ingen aning om jag kommer fixa det. En helt unik upplevelse med ett varv runt Öresund (inkl båt Helsingborg-Helsingör och tåg Köpenhamn-Malmö, såklart utan att klockan stannar). Ett lopp som jag antagligen kommer springa helt på egen hand (förra året var 10 deltagare med) till stor del. Inga vätskestationer. Inget är tillrättalagt. Allt är avskalat. En upplevelse med skräckblandad förtjusning med andra ord (90% skräck och 10% förtjusning, till skillnad från Norseman som var tvärtom). Och jag uppmanar ju folk i mina föreläsningar att varje år göra något med skräckblandad förtjusning så det är ju lika bra att fortsätta föregå med gott exempel. Hoppas det kan inspirera dig till att våga säga JA nästa gång en utmaning dyker upp!

Share

Norseman och jakten pa den svarta finishertröjan

Du väcker mig hårt med ett iskallt hopp, helt väsenskild från alla andra lopp, från paradisvyerna i Eidfjords dal, till Gaustas topp från träd helt kal, en äventyrsdag nästan som i en saga, tuffast i världen men dumt att klaga, jag kom ju hit för att uppleva dig, du Norseman som skakat om hela mig!

Först och främst, stort tack till alla er som hejat, följt och stöttat min jakt på en av de heliga graalerna inom triathlonsporten, den svarta finishertröjan från Norseman Xtreme triathlon. Det är väldigt svårt att beskriva upplevelsen från helgen i Norge, och jag är väldigt sällan på humör för att skriva dikter, men av någon anledning kände jag att Norseman var värd en stunds gnuggande av poesiknölarna. Det får bli min hyllning till denna otroliga tävling som startade för tolv år sedan och som sedan dess blivit en bucketlisttävling för många av världens triathleter. Den beskrivs oftast som världens tuffaste triathlontävling och jag har svårt att tänka mig vad som skulle slå den faktiskt. Jag såg det som en stor förmån att tillsammans med 260 andra (ca 2000 försökte få en plats) få chansen att plåga mig själv i ett av världens vackraste naturlandskap.

För mig var Norseman mer en upplevelsetävling än en tävling där jag ville prestera ett toppresultat. Självklart ville jag köra så bra som möjligt, men hellre tappa en placering och hinna njuta av naturen och stämningen längs vägen än att åka hem och inte ha upplevt HELA grejen. Men som många av er vet, det går ju inte att “köra igenom” en Ironman utan det blir alltid tufft oavsett hur hårt man går in för att tävla. Skillnaden mellan Norseman och de flesta andra tävlingar på Ironmandistans var väl att i stort sett allt var tufft och man fick inget gratis direkt. Visst fanns det partier av nerförskörning på cykeln där pulsen låg väldigt lågt trots dryga 60km/h men då handlade utmaningen mer om att hålla cykeln upprätt och inte blåsa av vägen. Jag tänkte göra en lång historia kort och även försöka suga ut lite lärdomar som andra som funderar på denna tävling kan ha nytta av. Hoppas du blir inspirerad snarare än avskräckt. Trots allt som verkar tufft så är det antagligen den bästa tävlingsupplevelsen jag någonsin ha fått vara med om.

Inramningen kring tävlingen

Att starten (och därmed incheck, pre-race-brief mm) går i Eidfjord som måste vara det närmaste “Sagan om Ringen”-miljö man kommer utan att åka till Nya Zealand, gör att man redan innan start är helt tagen av naturen. Jag åkte med min fru (som också var min support crew) med barnen hemma så vi minimerade tiden iväg men har man mer tid på sig så ska man definitivt spendera ett par dagar här innan tävlingen!

Alla athleter måste ha en egen support crew inkl bil (i mitt fall min fru) som dels langar, håller koll på ev ändringar av förutsättningarna under dagen, plockar upp sakerna vid både T1 och T2, men framförallt agerar hare sista 4,7km uppför Gaustatoppen! Detta var en riktigt häftig grej som absolut stärkte vår relation tror jag.

Till skillnad från andra tävlingar finns inga prispengar, stora produktpriser eller kvalplatser att tävla om. Bara äran att ha genomfört. De första 160 personerna som når 32,5km-stationen under marathonloppet får chansen att gå i mål på toppen av Gaustatoppen (1883m ÖH) och därmed rätten att plocka ut en SVART finishertröja (resten får gå i mål på lägre höjd och belönas med en vit tröja). Det vill säga om vädret tillåter. Innan start var det snack om att prognosen lovade åska på toppen vilket kunde ha gjort att ingen eller bara ett fåtal hade fått gå i mål där (vilket såklart alla vill). Till slut släppte de upp 163 personer på toppen i år.

Start och simningen

Det hjälper inte att vara morgonpigg när incheckningen öppnar kl 03.00. Efter typ fem timmars halvdålig sömn var det bara att pallra sig upp. Färjan som skulle ta oss till starten avgick kl 04.00 och då skulle allt vara riggat i växlingsområdet. Alla var väldigt sammanbitna på färjan ut mot starten och vid 04.45 var det dags att hoppa i det kalla vattnet för att sedan vänta 15 minuter på startsignalen. 16 grader i vattnet enligt tävlingsledningen, men de kalla strömmarna som hela tiden gjorde sig påminda var antagligen närmare 13 grader. Ett faktum som faktiskt påverkade mig mer än vad jag trodde det skulle göra. Normalt är det ansikte och händer som blir kalla men denna gången frös jag om hela kroppen och kom aldrig in i något riktigt flow. Det kändes dessutom som om det var lite motströms vilket också kan förklara den för mig något långsamma simtiden 68 min. Jag frös rejält vid växling och tog tid på mig för att ta på cykeltröja, armvärmare, strumpor och den obligatoriska reflexvästen pga att vi skulle köra genom mörka tunnlar. Man var även tvungen att ha lysen på cykeln och tyvärr hade mitt framlyse laddat ur batterierna under simningen (jag borde ju ha bytt innan vi åkte), men tack vare min fru så lyckades vi ragga upp ett annat framlyse så jag fick tillåtelse att lämna T1. Men min långsammaste växling genom tiderna var ett faktum, typ sex minuter.

Cykel och en naturupplevelse utöver det vanliga

Efter en stund på cykeln hade jag fått upp värmen. Tre mils oavbruten klättring i 7-8 graders motlut gjorde att tempen steg vilket var välkommet. Körde på 11-28-kassett och låg långa stunder på lägsta växeln. Rejält motlut alltså! Tappade vattenflaskan två gånger och kände mig allmänt ofokuserad efter den omtumlande simningen. Men efter ett par mil kändes det lite bättre. Pga köbildning ut från Eidfjord hade Sara fastnat med bilen så vid första langning efter fyra mil hittade jag inte henne. Stannade, ringde för att kolla så att inget hade hänt, men vi bestämde att vi skulle ses när hon hann ifatt istället så jag körde vidare och stannade sen och tog på vantar och fick lite ny energi. Sen var det bara att trampa på högsta växeln och hålla hårt i tempostyret för sen gick det undan ner till Geilo som man passerade efter halva cykelmomentet. Ett pitstop med toabesök unnade jag mig men annars körde jag på bra fast pulsen låg runt 120 (väldigt lågt alltså). Tre tunga stigningar väntade sedan med snabba nerförslöpor emellan. Fältet var väldigt utdraget och jag hade ingen koll alls på vilken placering jag låg på och lite då och då körde jag ikapp någon men annars handlade det om att dra energi ur den vackra naturen snarare än att använda levande måltavlor för att hålla farten uppe. Temperaturskiftningarna och faktumet att hård klättring byttes mot snabba utförskörningar gjorde att klädlangning var minst lika viktigt som energilangning. Trots att jag bara drack hälften av vad jag hade tänkt under cykelmomentet var jag nästan konstant kissnödig så en stor lärdom är ju att hetsen kring att “vätskeladda” innan ett lopp oftast är onödig och leder till ett antal kisspauser under loppet (en annan sak när man kör varma tävlingar där man behöver ligga aningen före törsten).

Efter 135 km börjar tävlingens näst längsta klättring upp mot Immingfjell. Det kändes som om den aldrig skulle ta slut och dessutom började det regna. Sara langade vindväst och när jag närmade mig toppen stannade hon mig och sa att tävlingsledningen skickat ut info om att alla var tvungna att ta på reflexväst och lysen igen pga dimma på fjället. Det blåste rejält på platån på fjället, och förutom att kämpa för att hålla hastigheten över 20 km/h gällde det att hålla hårt i styret för att inte blåsa av vägen. Sista 30 km var ren misär pga regnet som gjorde nerförslöporna hala och farliga och gjorde att jag frös så att jag skakade tänder. Aldrig har jag längtat så mycket efter att få hoppa av cykeln och springa ett marathon! Sara hade under tiden packat upp mina löpgrejer i T2 och jag var riktigt glad att se henne. Med facit i hand tappade jag nog en hel del tid under nerförslöporna sista biten, men det kändes viktigare att ta sig ner utan att krascha än att jaga tider eller placeringar.

Löpning med avslutande klättring upp på Gaustatoppen

Jag hittade flowet direkt på löpningen, och efter en kort kisspaus började jag plocka placeringar. Jag hade fått rapport om att jag låg på plats 35 vid starten av löpningen men kände ändå en viss oro för att åska och regn skulle göra att Gaustatoppen skulle stängas för de som kom för sent, så försökte trycka på rejält för att både hinna dit så snabbt som möjligt och också ligga så långt fram i fältet som möjligt. Min oro var ju att bara topp 30 eller topp 20 skulle släppas upp på berget om förhållandena var dåliga. Det var en bra morot för ville verkligen förtjäna den svarta tröjan och få chansen att springa sista 4,7km uppför tillsammans med Sara. Första halvmaran gick på 1.29 med kontrollerad puls (70-75% av max) så det kändes riktigt bra. Efter 25,5 km började klättringen upp på serpentinvägarna. Vissa hade en lutning på 10 grader så där gick det knappt att springa, men annars försökte jag jaga ikapp folk genom att antingen gå snabbt eller jogga kontrollerat. En gående fikapaus tillsammans med Sara med Mars och kaffe blev höjdpunkten under första delen av klättringen. Generellt försökte jag hitta delmål (km-skyltar, kurvor, levande måltavlor, energipåfyllning, träffa på Sara) hela tiden för att hålla mig i ständig rörelse, vilket är nyckeln trots ständigt motlut. Vid passering 32,5km hördes inga rykten om att berget skulle stängas så jag kunde slappna av lite mer och när det var dags för den avslutande klättringen (och då menar jag klättring bitvis med hela kroppen) tillsammans med Sara efter 37,5km hade jag jagat mig upp till en 20e-plats. Min frus oro om att inte orka hänga med i mitt tempo var inte befogad, och vi höll jämna steg i bra tempo hela vägen upp. Hon tilltalas numera med smeknamnet “bergsgeten” här hemma! Detta var loppets höjdpunkt. Att få dela en Ironmanavslutning med någon man älskar är inte direkt vanligt men helt klart att rekommendera! Det slutade med en spurt om plats 19 som vi vann! En kul avslutning i dimman! Vid klart väder sägs det att man från toppen ser en femtedel av Norges yta. Men vi såg nog ungefär 10 meter framför oss.

Efter en stunds paus på toppen frös vi rejält och det var dags att ta beslut på hur vi skulle ta oss ner igen. Jag hade möjlighet att ta en lift ner, men det fanns inte kapacitet för support crews att åka med, så beslutet att gå ner för berget igen tillsammans med Sara var för mig inte så svårt. Hade hon supportat mig hela helgen skulle väl inte jag vika ner mig och släppa iväg henne själv i dimman. Det blev en stapplande och kall klättring ner, men en dryg timme senare var vi nere vid den efterlängtade varma bilen igen och kunde köra mot den ännu mer efterlängtade varma duschen och buffén!

En omtumlande, tuff, livsbejakande, skrämmande och underbar resa var över och den slutade med en svart finishertröja som jag bara ska använda vid väl valda tillfällen! Norseman är så mycket mer än ett triathlonlopp på Ironmandistans. Det går knappt att jämföra med andra triathlontävlingar och jag hoppas kunna inspirera och uppmuntra er som likt jag fastnat i Ironmanträsket att ta chansen och delta i lotteriet för att få en startplats i framtiden! Ni kommer inte ångra er.

Lärdomar och tips för andra som ska köra

  • Det är gratis att delta i lotteriet som går av stapeln i Oktober varje år. Dessutom finns ett antal “meritplatser” att ansöka om. Det är svårt att ta sig in, men försöker man inte så är det absolut omöjligt! Det gäller alltså att ha en flexibel säsong framför sig för att möjliggöra för Norseman om man skulle få en plats.
  • Spendera gärna en extra dag i Eidfjord innan tävlingen!
  • Använd tiden på färjan ut till start till att bli varm! Ett misstag jag gjorde vilket ledde till att jag frös redan innan start!
  • Gå in i tävlingen med ett öppet sinne, för förhållandena/reglerna/vädret kommer att ändras under tävlingens gång. Det är bara att räkna med att det oväntade händer!
  • Sätt upp en strategi för langning mm tillsammans med din support men var VÄLDIGT flexibel längs vägen eftersom den antagligen behöver modifieras pga ändrade förutsättningar. Lyssna på kroppen hela tiden och följ det den säger till dig!
  • Jag körde med tempocykel, dischjul och treekrat HED3 fram. Det funkade men det gällde att hålla hårt i styret vid ett antal tillfällen. Är man inte van vid att köra i vind med tempocykel kan linjecykel med tempobågar och profil max 40 mm vara att föredra. Men framförallt ska man köra på en cykel man är van vid eftersom man spenderar väldigt lång tid på cykeln.
  • Välj support crew med omsorg. Hellre någon som känner dig bra och du gillar att spendera tid med än någon som du tror är professionell langare eller ett draglok uppför sista klättringen. Helhetsupplevelsen beror till stor del på hur samarbetet med din support crew funkar.
  • Njut av hela resan från start till mål och inse hur lyckligt lottad du är som har förmånen att delta i denna unika tävling!
  • Använd den vackra naturen som inspiration när det blir tufft, samt förmånen att få träffa på din support crew med jämna mellanrum. Jag cyklade vid ett tillfälle och funderade på vad jag ville ha vid nästa langning och kom fram till att det jag mest behövde var en puss, ett leende från Sara och en flaska cola!
  • Eftersom belastningen muskulärt blir så annorlunda sista 17 km på löpningen då man klättrar i väldigt låg fart, gör det ingen skada att trycka på ordentligt första halvan av marathonloppet på asfalt där det är platt eller tom något nerför.
  • Den avslutande delen tillsammans med din support crew är riktigt rolig om man har med sig någon man trivs med! Det var definitivt höjdpunkten på hela tävlingen tyckte jag.
Share

Intervjuer efter Kustjagaren

Kustjagaren, vår lokala swim-runtävling här i Karlskrona, blev en rolig tillställning i helgen som gick. För egen del hade jag spänt bågen och siktade på vinst, men det var inte riktigt vår dag och vi slutade femma. Desto mer glädjande var att mina två adepter Henrik Larsson och Patrik Abramsson, som sedan nyår gått mitt utvecklingsprogram för swim-run, gjorde helt fantastiska förbättringar sedan förra årets lopp. Efter att ha tävlat tillsammans 2013 och genomfört loppet på 5:36 deltog de i år med nya partners i två separata lag. Jag har under våren misstänkt att de skulle överträffa sina egna förväntningar då jag sett vilka testresultat de presterat på våra regelbundna testpass, men det är ju en annan sak att sätta ihop allt på tävlingsdagen också.

Henrik Larsson slutade på åttonde plats på 3:40, en förbättring med närmare två timmar. Patrik Abramsson på 3:58, alltså en förbättring med en timme och 40 minuter (och då fick han hela loppet vänta in sin partner på simningarna). Helt otroligt! Henrik har under året också dragit igång sidan kusttranar.se, en riktigt bra resurs för alla som vill lära sig mer om swim-run. Jag ställde fem frågor till dem efter loppet och tänkte dela det som inspiration till er andra som vill bli bättre swim-runners.

 

Vad var det som gjorde att du efter att ha genomfört Kustjagaren 2013 fastnade för sporten swim-run?

Henrik: Jag gillade konceptet att springa och simma om vart annat som en enda distans utan stopp för byte av utrustning. Tävlingsformen känns nästan som ett litet äventyr och det passar mig perfekt att växla mellan två olika moment då jag upplever att jag har en snabb återhämtning.

Patrik: Jag vet inte riktigt. Blev “värvad” in i tävlingen pga avhopp på midsommarafton en vecka innan loppet. Då visste jag knappt vad det var. Efter loppet kände jag ett sug att se vad jag skulle kunna prestera med träning. Utmaning & kampen är något jag alltid uppskattat inom idrott och då känns swim-run perfekt. 

Hur ser din vardag ut med jobb, familj och övriga intressen?

Henrik: Jag bor i Malmö med min Sambo och snart två månader gamla dotter Tova. Jobbar som produktionsspeciallist på Bring Citymail. Sysslar en del med Racketlon (Racketsportens Triathlon) där jag är  med och driver en förening –  Malmö Racketlon. Dock har racketsporten fått lida en del av min swimrunsatsning. Spelar också lite golf när tiden räcker till. 

Patrik: Jobbar som lärare i Malmö & bor med min sambo Maja. Har alltid gillat lagidrott i allmänhet där fotboll oftast stått högst i kurs. Nu följs det iofs mest från soffan. Annars är mat (äta), resor eller gå ut med kompisar alltid uppskattat. 

2013 genomförde du tävlingen på 5.36 och i år lyckades du tillsammans med ny partner kapa nästan två timmar. Den bedriften går knappt att beskriva med ord, men om du skulle försöka, vilka tips skulle du vilja ge till alla dem som vill göra om din bedrift till nästa år?

Henrik: Det första tipset om man inte är väldigt kunnig inom träning och uthållighetsidrott är att ta hjälp av Ironcoach! Att ha fått hjälp med ett ordentligt träningsprogram som jag fått har verkligen gjort att jag kunnat göra sådana enorma framsteg på så pass kort tid. Annars skulle jag säga att kontinuitet i träning är viktigt och att vara lite envis när resultaten kanske inte syns direkt. Anmäl dig till ett Race och sätt upp ett mål med träningen.  Då blir det enklare att ge sig ut i regn och blåst för ett kanske inte så spännande löppass.

Patrik: Kvalité förre kvantitet när du tränar. Ha en plan & ett syfte med varje träning som följer en röd tråd över tid. Har du inte kunskapen själv använd dig av någon som har & håll dig till schemat/planen. Börja inte för hårt, utan öka istället belastningen progressivt. Hitta en nivå i tid & ansträngning som är hållbar på sikt annars pallar du aldrig utan tröttnar, blir sjuk eller slutar. För mig har det även varit helt avgörande att vi varit ett par vänner som ofta tränat tillsammans. Träffade även helt rätt med utrustningen till simningen (paddlar & flythjälp) sista veckan. Från att ha varit en svaghet till en styrka under loppet var ganska förvånande. Kände faktiskt att jag hade väldigt mycket energi kvar i både ben & armar under hela loppet.

Jag har ju haft förmånen att följa och coacha dig under senaste halvåret, om du skulle peka ut 3-5 specifika pass som du anser har varit direkt avgörande för din utveckling, vilka skulle det vara?

Henrik: Svår fråga men det jag tror utvecklat mig mest borde vara:

Löpning –

  • Distanspass med fartökningar, 90 minuter med fartökningar om ca fem minuter. 
  • Intervall 4*400+2*800+4*400
  • Och givetvis backintervaller

Simning – 

  • Distanspass 400m block 
  • Tempopass 2*(6*100) med fast starttid

Patrik: Backintervaller och/eller “intervaller bana” har varit de pass som hjälpt kroppen till nya nivåer vecka efter vecka. Distanspassen med lite olika tempoinslag för att sedan hitta tillbaka till sin aeroba tröskel har även varit mycket gynnsamma.

Har du några knep för att hitta balansen mellan familjeliv, jobb och framgångsrik träning?

Henrik: Jag har det stora privilegiet att ha en väldigt tålmodig sambo som gillar att jag rör på mig och tränar mycket. Men det är en god planering som gäller. Ta med skorna eller simutrustningen till jobbet och kör ett pass innan jobbet eller om du får tid på lunchen. Försök att ha kvalitet i den träning du väljer så att varje timme ger maximalt med utveckling.

Patrik: Vill du bli riktigt grym måste du troligtvis anpassa livet lite efter träningen, men om du vill som jag, bli bra tränad och må bra gäller det mest att försöka vara effektiv med träningen. Planera så du får en timme över lite här och där och sen kör du bara snabbt och effektivt när du kan. Det är dock oundvikligt att inte offra en och annan inflyttningsfest, eller liknande om du vill få in ett längre pass på helgen med kvalité.   

Avslutande tankar: Väldigt roligt att se att bara sex månaders coachad träning kan ge så stora resultat. Det är en av de bidragande orsakerna till att jag redan bestämt mig för att köra ett utvecklingsprogram för swim-run inför 2015 också, i lite större skala, med ännu mer genomtänkt upplägg och med ett maxantal om 20 personer. Är du sugen så vänta inte med att anmäla dig utan klicka in på ironcoachonline.se och hör av dig!

 

Share

Lessons learned – halvironman i Sövde

Efter årets första triathlontävling för egen del och en andraplats i gårdagens Sövde Triathlon på halvirondistans tänkte jag suga ur så mycket lärdomar som möjligt dels för min egen skull som en summering, men framförallt för er som följer bloggen i jakt på tips gällande tävling i allmänhet och triathlon i synnerhet. När jag började träna triathlon var det otroligt inspirerande och lärorikt att läsa andras race reports, men detta blir inte en race report i traditionell mening utan mer en bloggpost kring mina tankar om vad man bör tänka på inför en triathlontävling på halv- eller heldistans.

Jag anmälde mig i vintras med målet att sikta på förstaplatsen med tanke på att jag varit både trea och tvåa i Sövde tidigare. Ett mindset som jag efter att ha läst Chris McCormacks bok “I´m here to win”, vågat ta med mig till fler och fler tävlingar de senaste åren. Utan att sikta högt är det svårt att nå högt är väl tanken här…

Eftersom jag inte kunde påverka vilka övriga som tävlade hade jag ingen koll på startlistan förrän ett par dagar innan, vilket är ett sätt som funkar för mig (men kanske inte för alla även om fler borde prova tror jag som har problem med nervositet inför tävling) för att slippa tänka för mycket på vad andra gör och vilka som kommer bli svårast att slå. Väl på startlinjen visste jag att det fanns en hel del riktigt duktiga personer på plats (bla förra årets segrare Fredrik Robertsson och tidigare vinnare som Kristian Hallsten), även om nästan ingen (inkl arrangörer och övriga tävlanden) hade en aning om att Erik Holmberg, som jag härmed utnämner till Sveriges nya stjärnskott nummer ett, skulle dominera tävlingen från start till mål. Ingen av oss andra såg skymten av honom under hela dagen och för en tidigare tävlingscyklist och duktig orienterare som tagit simträningen på allvar senaste året kunde det väl knappast finns en mer passande triathlonbana än Sövde med tuff cykling och ännu tuffare terränglöpning. Hatten av. Därför känns min andraplats faktiskt som en seger. Jag slog de personer jag kämpat (och i flera fall förlorat mot) under de senaste åren. Här kommer mina lärdomar från dagen.

  • Kanske funkar det inte för alla men att ha med familjen med två små barn (1 och 3), dela rum (med allt vad det innebär för nattsömnen) hela familjen på B&B, äta frukost tillsammans (kaos) innan tävlingen och fundera på hur de har det under dagen medan jag tävlar GER mig mer energi än vad det tar. Lärdom: Ta inte för givet att en sista dag/natt/morgon/tävlingsdag utan familjen är en bättre uppladdning än tvärtom!
  • Kolhydratladdning kommer att förpassas till historien inom en femårsperiod tror jag (inkl pastapartyn). För mig har de senaste årens uppladdningar inför tävling inneburit att jag äter samma mat som vanligt (inte med speciellt mycket kolhydrater med andra ord) fast ser till att inte bli direkt hungrig mellan måltiderna de sista två dagarna inför tävling (vilket jag ofta tillåter mig själv att bli annars). Samma med vätska. Går man runt och dricker för mycket vatten (eller ännu värre sportdryck så att blodsockret åker upp och ner) dagen innan tävling så får man antagligen gå upp och kissa minst en gång på natten innan tävling. Onödigt att bryta sömnen för en sådan sak. Lärdom: Stor portion rysk yogort (17% fett), avocado, ett par nävar nötter, banan, 100g mörk choklad och ägg är bästa uppladdningen både kvällen innan och morgonen inför (inkl kaffe på morgonen). Och ett besök på Sibylla för att man inte får till något bättre med familjen dagen innan på väg till tävling är faktiskt inte “the end of the world” även om jag nästan aldrig annars äter snabbmat.
  • Simningen som var ett orosmoment då jag inte simmade alls i höstas och har simmat lite för lite sista månaden (läs max ett pass i veckan) funkade över alla mina förväntningar trots att jag tog det jättelugnt och simmade väldigt behagligt hela vägen. 29.31. Lärdom: Att simma korta pass varje dag sista veckan inför tävling gör underverk för simkänslan på tävlingsdagen. Efter att ha slarvat med simträningen sista månaden, lyckades jag ta upp simformen till normal nivå genom korta, frekventa pass sista dagarna inför tävling. Dessutom körde jag ett lätt triathlonpass (sim, cykel, löp) på ca en timme två dagar innan tävling för att väcka kroppen på att sätta ihop de tre disciplinerna som oftast annars inte tränas i följd.
  • Strategin på cyklingen var att köra på ganska hårt från början för att om möjligt “få kontroll” på fältet och hitta bra personer att tampas med för att kunna behålla bra fart genom alla tre varven. När jag efter ca 4 mil gick förbi förra årets segrare Fredrik Robertsson förstod jag att jag hade kört bra då jag senaste gången vi möttes aldrig hann ikapp honom (inte ens på löpningen) efter att han slagit mig med ett par minuter på simningen. Det kändes som om jag halvvägs hade fångat in täten, men ingen ledarmotorcykel syntes till så jag hade en känsla av att det fanns en ensamvarg någonstans långt där framme som körde som en dåre (ingen av oss i “tätklungan” visste då att det var en 26-åring som hette Erik). En av de svåra sakerna med en rundbana utan vändpunkt, vilket gör att man har dålig koll på var man ligger i fältet. Jag körde på bra. Ca 47 minuter per 3-milsvarv på en tuff bana visserligen utan vind men med mycket backar och dålig asfalt bitvis. Pulsmässigt på eller något över min aeroba tröskelpuls (152) vilket kändes kontrollerat. Sista 7 kilometrarna släppte jag av lite på takten och lät de övriga fyra jag hade tampats med halva cykelmomentet cykla iväg. Känslan av att jag antagligen skulle kunna plocka dem senare på löpningen gjorde mig lugn. Jag låtsades för en stund att jag var Craig Alexander på Hawaii, som ofta haft just strategin att ge supercyklisterna några minuter under cyklingen för att han ändå visste att han skulle ta dem senare ändå. Cykeltid 2:25. Lärdom: Att studera både kroppsform/vikt/längd, cykelteknik (står man upp och kränger i backarna är man antagligen ganska trött och tröttar dessutom ut sina löpmuskler) och i vissa fall ha koll på personerna och deras löpförmåga i förväg gör att man kan ta det lugnt på cyklingen om man har kontroll på fältet (vilket jag hade utom på Erik) trots att man tvingas släppa ryggar mot slutet av cyklingen. Att dricka endast en och en halv cykelflaska under loppets första tre timmar påverkar inte prestationen negativt men gör att man slipper kissa under ett lopp på denna distansen…lite inspirerad av Tim Noakes bok “Waterlogged” som skjuter ner idén om att det är den som dricker mest/tillräckligt för att inte tappa kroppsvikt som är snabbast. Det är oftast tvärtom!
  • Jag var sjätte man in till T2, med fyra personer inom någon minut framför mig och en överlägsen (10 min) ledare någonstans i skogen på löpbanan. En relativt snabb växling där jag plockade en placering. Killen som hade stått och krängt på cykeln i backarna tog jag mycket riktigt inom någon kilometer på löpningen (min analys att han var trött var riktig). Uppe på fjärde plats. Jag försökte hitta en skön rytm, pulsmässigt inom 10 slag från aerob tröskelpuls, dvs kontrollerat men snabbt. En väldigt knixig bana, men endast några hundra meter asfalt per varv (4 varv) och ett par monsterbackar (den ena av dem gick jag uppför). Tredjeplatsen plockade jag från en trevlig finne som hade cyklat väldigt starkt (min analys var att han hade spenderat lite för mycket energi på cyklingen) efter ca 5 km. Sen fick jag börja kämpa. Fredrik Robertsson höll bra tempo på andraplatsen. Efter ca 14 km lyckades jag komma ifatt (använde asfaltsträckan på några hundra meter för att trycka mig ifatt och förbi) men Fredrik svarade och la sig 5-10 meter bakom. Med ett varv kvar var det nu jag som var det jagade bytet och Fredrik närmade sig. Återigen gick tankarna till en av mina förebilder Chris McCormack som för några år sedan på Hawaii “väntade in” en jagande Andreas Raelert för att sedan sätta in en oväntad “dödsstöt”.. Sista 5 km var en ren mental kamp kändes det som. Vi sprang väldigt jämnt. Genom att sänka tempot en aning och låta Fredrik komma ifatt igen visade jag mig svag, men vad jag egentligen gjorde var att ladda för en kommande spurt när vi skulle nå asfaltssträckan igen. Med två kilometer kvar stack jag iväg i 3.15-tempo och tittade aldrig bakåt igen! Marginalen till slut blev lite drygt 20 sekunder vilket kändes tryggt sista kilometern så jag hann njuta lite redan innan mållinjen. Löptid: 1.27 Lärdomar: Målet första kilometern på löpningen är att få kroppen att ställa om till löpning utan att få kramp, spring kontrollerat. Använd sedan folket framför som levande måltavlor. Ha tålamod under första halvan av löpningen. Är man tillräckligt bra på att bränna fett vid och strax över aerob tröskel räcker det med ca 1000kcal (trots att jag antagligen brände närmare 5000) under loppet i form av gel (800 på cykeln, 200 på löpningen). Cola är av någon konstig anledning bra mot krampkänningar. Det går bra att springa sista fem kilometrarna på gränsen till kramp om man känner sin kropp tillräckligt bra för att inte ta den över gränsen. När man är fysiskt jämlik med någon annan är det dags att spela det mentala spelet, och det är alltid en fördel att ta kommandot med ett ryck än att bli “ryckt”.
  • Efter loppet var det fullt fokus på familjen som hejat hela dagen. Min fru hade en lika imponerande insats bakom sig (hålla koll på barnen som är VILDA just nu) som jag så att inte fasta i målområdet kändes helt rätt. Bad med barnen. Snabb prisutdelning. Packa bilen. Åka hemåt. Efter att ha ätit nästintill glutenfritt de sista fyra månaderna, och undvikit snabbmat helt, lyssnade jag på kroppen och vi käkade på en helt vanlig pizzeria där jag inte bara åt upp min egen stora pizza utan även resterna från min frus och äldsta sonens. Lärdom: Lyssna på vad kroppen vill ha och man dör inte av dålig mat då och då (90-10-regeln)! En kravlös stund med familjen är mer värt än felfri kost och all hype kring optimala återhämtningstillskott!

Roligt också att se flera av mina adepter prestera bra i Sövde. Otroligt rolig tävling. Bra funktionärer och arrangörer. Den tuffaste halvirontävlingen i Sverige så pricka in den i triathlonkalendern för 2015 och hoppas mina reflektioner gav en och annan tanke!

Share

Peak state

För några månader sedan hade jag nöjet att träffa Tina Törner (rallykartläsaren) och både höra henne föreläsa och delta i samma ledarskapskurs. Ett uttryck som hon ofta återkom till under sin karriär och fortfarande gör som coach är Peak State. Det innebär i korthet att varje morgon (eller inför en prestation) se till att försätta sig själv i sitt bästa tillstånd (sk Peak State) där man kan prestera maximalt. I rallyvärlden när man kör multistagelopp där man måste vara på 100% varje dag för att ha en chans att vinna och i viss fall för att överleva överhuvudtaget blir ju detta väldigt avgörande. De individer och lag som börjar varje dag i peak state har större chans att lyckas. För vissa handlar det om att börja dagen med en viss sång, en viss maträtt eller en viss ritual. Jag gillar denna tanke och försöker implementera den mer och mer i mitt eget liv. Jag har inte fastslagit en enskild rutin/sång/maträtt som jag börjar dagen med varje dag. Det finns dock vissa saker jag har märkt funkar bra för mig att börja dagen med för att jag under resten av dagen ska kunna prestera bra, vara glad, uppnå bra resultat och lägga mig nöjd på kvällen:

  • Ett träningspass (jag blir effektivare på jobbet, lugnare i sinnet och en bättre pappa och man om huvudträningspasset för dagen är gjort redan innan frukost (och ofta även innan övriga familjen vaknar)).
  • Kunna säga godmorgon till mina barn och ge dem ett leende och en positiv kommentar som start på deras dag.
  • Ha dagen relativt planerad.
  • Frukost med fet yogort, nötter och kaffe med mjölk.
  • Inför tävling lyssna på “Just idag är jag stark” med Kenta (iallafall innan Ironmantävling)

Detta är ju extremt individuellt så se det mer som inspiration att hitta något som hjälper dig till Peak State?

Share

World record

Yes! Vi fixade det. Händerna mot taket. Folkmassan som hade samlats jublade och klappade händerna. En lätt svettlukt blandad med doften av linement som påminde oss om de smärtsamma men ack så viktiga minuterna på massagebordet en bit bort. Klockan hade precis blivit 20.00 och vår inlånade friidrottsklocka stod på exakt 12.00.00. För 12 timmar sedan hade vi i stort sett varit själva på plats på Lok & Motion i Karlskrona och tagit det första steget mot ett nytt världsrekord. Nu över 17 mil senare var vårt äventyr slut. Ja för det går faktiskt att uppleva ett äventyr på ett gym om man bara är lite kreativ.

DSC_0713

Det hela började egentligen för ungefär sex månader sedan när David Högberg kläckte idén om att det fanns ett världsrekord som nog var slåbart. Att springa så långt som möjligt på 12 timmar där två löpare springer varannan mil. På löpband. Han ville bara hitta någon som var lika galen som han själv, för att låna de exakta orden. Eftersom jag varje år försöker göra något med skräckblandad förtjusning och inte hade tagit mig utanför komfortzonen ordentligt ännu detta året så blev detta ett ypperligt tillfälle till personlig utveckling.

Uppladdningen för mig bestod i att efter några triathlontävlingar under maj, juni och juli, ta nästan en hel månad utan strukturerad träning i augusti för att återhämta kroppen, fokusera på familjen och börja om inför hösten. Med ett 60 km långt ultralopp (Krösnabanan ultra) planerat 12 Oktober och ytterligare ett (Markusloppet) på 50 km två veckor senare hade jag två bra genrep inför vårt världsrekordförsök 24 November. Utöver dessa två tävlingar och de viloveckor som följde efter dem hade jag ett par tiomilsveckor i uppladdningen och resten av veckorna låg jag på en löpvolym på mellan 4 och 8 mil. Sista veckan inför rekordet sprang jag till och från jobbet ett par av dagarna, körde ett styrkepass och hade tre vilodagar (varav två var i direkt anslutning till rekordet).

En timme in i vårt rekordförsök slog jordfelsbrytaren ifrån på gymmet. Vi hade kopplat fyra löpband och två fläktar på samma säkring och vi fick en minuts ofrivillig vila. Ett litet orosmoln höjdes på himlen. Fler proppar eller strömavbrott var några av de få yttre omständigheterna som skulle kunna stoppa oss. Efter lite omkoppling av våra “gästlöpband” klarade vi oss dock utan detta problem under resten av dagen. Vi hade en strid ström av påhejare och folk som valde att springa både en, två och tre timmar bredvid oss för att stötta oss och barncancerfonden. Vi hade även några som deltog på spinningcykel. Vårt mål var nämligen inte bara att slå det gamla världsrekordet på 155km utan även att samla in minst 20 000 kr till barncancerfonden. Med lite påtryckning på ett 80-tal vänner, bekanta och familj hade jag lyckats få ihop runt 9 000 kr redan innan vi började vårt försök men det återstod ju 11 000. Några företag/organisationer valde att sponsra med varierande belopp och vi är jättetacksamma för det. Cred till Ebb Medical AB, Mattia AB, BBI, Utveckling & Äventyr, Aspero Idrottsgymnasium och Team Blekinge. Men det som verkligen gjorde oss glada var generositeten från alla de privatpersoner som blev den avgörande faktorn som gjorde att vi med bara några minuters löpning kvar nådde upp till vårt mål och till slut landade på över 21 000 kr till barncancerfonden (15300 på webben och nästan 6000 kontant)! Ni vet vilka ni är och ni är HJÄLTAR.

Eftersom vi sprang varannan mil och låg på runt 42 min/mil fick vi hela tiden vila ungefär lika länge som vi sprang. En annorlunda typ av upplägg som faktiskt gjorde att det efter 5-6-7 mils löpning inte alls kändes som det normalt känns efter lika lång kontinuerlig löpning. Men visst kändes det. Det började göra ont efter runt fem mil. Efter min sjunde mil hade Mari från Massagegaraget anlänt. Som en skänk från ovan. För både David och mig. Faktum är att det aldrig blev jobbigare än den där sjunde milen för mig. Både min åttonde och framförallt min nionde kändes obegripligt bra. Och faktumet att min sista mil på bandet, med 17 mils totallöpning i sikte, blev min snabbaste känns såhär i efterhand ganska surrealistiskt. Men så hade jag ju bestämt mig för att David inte skulle kunna gå och duscha och låta mig avsluta det hela på egen hand. Med 42 min kvar på klockan startade jag mil 17 med målet att minsann se till så att David skulle få linka upp en gång till innan klockan slog 12 timmar!

DSC_0808

Några korta notiser om dagen:

-Jag åt tre snickers, tre bananer, ett äpple, en bit ugnspannkaka, fyra nötcreme, en stor portion quinoa med spenat och kyckling, två burkar mountain dew och en burk coca cola. Precis lagom.

-Att få småprata och skratta med alla er som hälsade på och slippa stirra på skärmen hela tiden var en av våra nycklar till framgång.

-Jag hade med mig fyra par skor, nio ombyten och nio handdukar för att kunna “starta om” efter varje löpt mil och slippa gå runt i svettiga kläder. Det var en nyckel rent mentalt att kunna se varje sprungen mil som ett delmål.

-Massage med behandling av krampkänningar de sista tre timmarna räddade oss från kollaps. Tack Mari!

-Lok & Motion ställde verkligen upp, och ett extra tack till instruktör Erik Bengtsson som hade en lika lång dag som oss och ställde upp med support. Och till Totto som roddade med allt inför och efter.

-Vi livestreamade hela dagen, och för dig som har 12 timmar att slå ihjäl kan du kolla på den här.

Vår förhoppning nu är att vårt världsrekord ska få fler att våga utmana sina gränser och testa något som kanske känns helt orimligt vid en första tanke. Vill man bara något tillräckligt mycket och framförallt bestämmer sig, så kan man nå sina drömmar. Det finns fler halv-udda världsrekord som bara väntas på att slås. Vad väntar du på?

DSC_0810

Share

Matches

Tändstickor. Vad har det med träning och tävling att göra? Man liknar ibland en uthållighetsidrottare vid en ask tändstickor. Vid början av ett lopp eller säsong (eller i min mening även en karriär) är alla tändstickor oanvända. Men för att verkligen nå sin fulla potential gäller det att hitta balansen mellan att ta slut på stickorna och att gå i mål med stickorna oanvända. Och att tända dem vid rätt tillfälle när de gör som mest nytta. Flummigt? Såhär tänker jag.

Om vi antar att alla startar en tävling helt återhämtade från den träning man gjort och i tillspetsad form samt att alla har samma träning/förutsättningar bakom sig, är det strategin under loppet som avgör vem som vinner. Det är också strategin under loppet som gör att någon som är sämre tränad kan slå en motståndare som säkert tränat dubbelt så mycket under uppladdningen. Det har faktiskt hänt mig vid ett flertal tillfällen att jag lyckats slå folk som jag inte borde slagit om man bara hade lagt alla korten på bordet och bortsett från strategin och utvecklingen i loppet. Tändsticksanalogin fungerar bra såväl fysiskt som mentalt. Att låta pulsen sticka iväg för många gånger under en Ironmantävling är ett sätt att bränna många fysiska tändstickor och riskera sitt lopp. Att slås om position i vattnet eller gå ut för snabbt på löpningen andra. Men i vissa fall är det ju värt att tända en tändsticka eller två för att skapa sig en bättre position. Att simma max första 100m för att skaffa sig en bra position i en snabbare grupp är något jag personligen gärna bränner en sticka för (för att slippa bränna en mental sticka när jag fastnar i trängseln vid första bojen). Att hålla sig kvar i en pace-line med folk som är precis på min nivå eller snäppet bättre under cyklingen en annan trots att det kräver både mentalt och fysiskt fokus. Att rycka i samband med en vätskestation under löpningen skulle kunna vara en annan. Och att fortsätta hålla tempot upp trots att musklerna skriker STOPP är mer en mental kamp än en fysisk om man bara inser att det är hjärnan som styr kroppen och inte tvärtom.

Kanske ännu viktigare är ju att se sin säsong som en tändsticksask. Det går inte att maxprestera vid en eller två tävlingar om året om man kör ytterligare 10 tävlingar och maxar (=bränner alla tändstickor) vid varje tävling. Framförallt mentalt. Det är därför jag uppmuntrar folk att ha A-, B- och C-tävlingar om man gillar att tävla mycket. Man ska såklart göra sitt bästa och ta sig i mål till varje pris även i en C-tävling, men att våga spara några tändstickor till sin A-tävling är oftast en bra idé. Och det är ok att träna hårt men är man typen som ser varje träningspass som en tävling så har vi en typiskt risksituation för att starta sin måltävling utan full tändsticksask.

Men tändsticksanalogin funkar även på en hel idrottskarriär. Per Elofsson är ett bra exempel på en man som brände alla sina mentala och fysiska “karriärstickor” på att hänga på Mulegg (som var dopad men det visste ingen då) i ett OS/VM-lopp. Han lyckades aldrig komma tillbaka till samma nivå och jag tror att han pressade sig så djupt både fysiskt och mentalt att det helt enkelt bara fanns halvbrända stickor kvar när han sedan försökte ladda om inför nästa säsong. Det tragiska i detta var ju att det var dopingen som var orsaken och inte en bättre athlet. Så lärdomen här är att du bör fundera över din långsiktiga plan och målsättning för att kunna använda dina tändstickor på bästa sätt under karriären och under de lopp som verkligen är viktiga för dig. Under ett lopp handlar det ofta om att “lura” sin hjärna att ligga närmare maxgränsen för vad man klarar av (hjärnan sätter nämligen stopp vid typ 95% av kapaciteten rent fysiskt som säkerhetsåtgärd) men att aldrig nå de där 100% (vilket jag tror Elofsson gjorde) för då kommer hjärnan att flytta sin säkerhetsmarginal och inte låta dig komma över 90% vid nästa tillfälle.

Må tändstickorna aldrig falna och gör de det så låt det vara på mållinjen!

 

Share

Triathlon – en klassport?

Uppsvinget kring triathlon har en baksida. Jag har ända sedan jag började träna och tävla triathlon som 27-åring 2008 hävdat att triathlon inte är en klassport utan att med rätt träning kan vem som helst lyckas bra med enkel utrustning och lättillgängliga tävlingar. Tyvärr håller det på att ändras. Med Ironmans intåg i Kalmar blev det som redan varit ett faktum i t.ex. USA även verklighet i Sverige. Där ligger medelinkomsten bland deltagare i en genomsnittlig Ironmantävling på runt 1 miljon kronor om året. Jag har hela tiden försökt hitta förklaringen i att det är samma typ av personer som lockas av Ironman som även vill göra karriär och lyckas bra i arbetslivet (och därmed ha bra lön). Jag tror fortfarande det är en faktor men med facit i hand så ligger inte hela förklaringen här. Jag ska ge ett räkneexempel. Ironman Kalmar 2014 kostar 4500kr i anmälningsavgift. För att boka boende i samband med loppet (om man inte vill göra som jag 2012 och bo hemma och ”pendla” till tävlingen 9 mil bort vilket jag för övrigt rekommenderar för jag har aldrig presterat bättre än då) är du tvingad att boka genom Nirvana Europé (som har bokat upp ALLA hotellrum i hela stan med omnejd) vilket kostar 1500-2000 per natt. Dessutom är du tvingad att boka 3 nätter (går alltså inte att bo bara fredag-lördag)! Så utöver din anmälningsavgift får du lägga ytterligare minst 4500kr. 9000 kr innan vi ens börjat titta på resekostnader och utrustning.

Som jämförelse såg min budget för min första tävling i Kalmar triathlon (järnmannen) 2008 ut så här:

  • Anmälningsavgift 1300kr
  • Boende en natt 400kr i delat rum
  • Cykel 3000kr (billigaste racern jag kunde hitta)
  • Våtdräkt köpt i USA 1200kr (zoots instegsmodell)
  • Cykelskor köpta i USA 500kr
  • Löparskor köpta på rea 700kr.
  • Triathlondräkt 600kr.
  • Bensinkostnad resa och energi under loppet typ 300kr.

En totalkostnad på runt 8000 kr alltså. Inklusive utrustning. Mycket har hänt med Kalmar triathlon på fem år men det är inte bara framsidor! Det som också har hänt är att alla halvironmandistanstävlingar i Sverige i samma veva höjt priserna till runt 1000kr (från ca 400 när jag började) och en vanlig sprinttävling idag kostar minst 400kr. Tyvärr kommer vi tappa mycket talanger framöver för att vi redan på denna nivå “diskriminerar” bort de som inte har råd att delta.

Just nu ser jag inte många anledningar att köra Ironmanbrandade tävlingar förutom om man vill kvala till Hawaii. Tävlingar som hittar tillbaka till gräsrotskänslan lockar mig just nu mycket mer (Hawaii får vänta till 2016) så jag tittar just nu på Norseman, Swissman och Celtman för att ta några alternativa irondistanstävlingar som behåller känslan i utmaningen mot sig själv och naturens krafter. Där startar utmaningen redan i anmälningsprocessen (och inte för att man behöver vara snabb) då några tusen sökande tävlar om 250 utlottade platser per tävling.

Share