Sluta aldrig utforska del 1

Jag kommer ihåg första gången jag sprang längre än 42195 meter. Det var under Sörmlands Ultramarathon 50km hösten 2008, marathondistansen var markerad tydligt i skogen. Benen var helt förstörda men huvudet ville mer. Varje steg blev ett personbästa i “längsta löpning”. Varje steg gjorde ont, men känslan av att ha gjort något relativt unikt och framförallt något jag aldrig provat innan bar mig framåt. “Bara” 8 km kvar nu. Påhejad av en av mina bästa kompisar Michael Sjöholm och Lunds löparikon Daniel Ekman kom jag väldigt tydligt ihåg målgången den där dagen. En femteplats om jag inte minns fel, men placeringen spelade mindre roll. Det gick en rysning genom kroppen när jag korsade mållinjen, fick ett par blåa löparvantar från prisbordet och stapplade in till en varm dusch. Det omöjliga hade visat sig möjligt.

Som en hyllning till ultralöpning och för att lyfta fram några av de övriga personerna i närområdet som hittat en passion i att springa långt kommer jag publicera en serie intervjuer med intressanta personer under kommande vecka. Först ut är Thomas Dahlgren från Ronneby som på Lucia sprang 100 miles (drygt 16 mil) på löpband och samtidigt samlade in pengar till barncancerfonden. Och faktum är att jag i samband med intervjun upptäckte att vi delar en gemensam dröm för framtiden. Att någon gång springa hela Blekingeleden!

Beskriv vad som fick dig att anta utmaningen och hur det kändes inför, under och nu efter!

Själva löpbandsutmaningen tog form redan december 2013 då jag ville göra något med min passion ultralöpning, mer än för mig själv. Välgörenhet som i mitt fall barncancerfonden kändes helt rätt, en möjlighet att få göra skillnad med det jag älskar. Just 100 miles har varit en magisk gräns för mig sedan sommaren 2013 då jag började springa ultra. Känslan inför utmaningen var spänning, förväntan och järnhård övertygelse att detta klarar jag, eftersom jag redan gjort dom dryga 24 timmarna i mitt sinne ett tiotal gånger. Under timmarna jag sprang gick jag igenom de fyra barriärerna som för mig är fysiska, mentala, emotionella och själsliga. Alla ska passeras och kommer tillbaka i cykler i olika grad och styrka. Ibland nästan övermäktiga att penetrera, och andra gånger bara som ett lätt motstånd. Eufori, smärta, uppgivenhet, oövervinnlighet, melankoli, hunger, törst, trötthet, alla känslor kommer och går, som livet själv fast komprimerat under några timmar. Så här i efterhand känner jag en enorm tillfredsställelse och samtidigt en tomhet, som alltid infinner sig efter en ultra eller mara. Jag kallar det “runners low”. Vet att min fysiska gräns ännu inte är nåd, vilket kittlar till nya utmaningar.

Vad gick enligt plan och vad fick du ändra längs vägen?

Jag höll energiintaget som planerat, slarvade lite efter 5-6 timmar med vätska vilket medförde illamående och seghet, korrigerade med resorb och havssalt. Tänkte springa första marathonet med saucony virrata2 och nästa med New Balance Fresh foam 980 och avsluta med Altra Instinct2. Detta fick jag ändra redan efter ca två mil då ett skavsår började ta form på vänster stortå. Provade med New Balance men konstaterade att tåboxen inte var gynnsam för skavet. Följaktligen blev det Altra resterande 141 km, för övrigt bästa skon jag någonsin sprungit i, helt problemfri, fötterna var som nya efter mina 24 timmar och 20 minuter. La in flera gångsekvenser de sista två timmarna. Missade mitt mål att springa under 24 timmar, vilket i sammanhanget kändes oväsentligt så här i efterhand.

Vad har du gjort tidigare?

Väljer den långa storyn. Jag började springa marathon 1992, efter att ha sprungit större delen av mitt liv, kort som långt, men aldrig marathonsträckan. Jag var såld och fast på långdistans. Och anmälde mig nästan omgående till Stockholm marathon även 1993. Sedan följde några år med skador och andra omständigheter som är en annan story. Men i alla fall så fram till 2013 sprang jag drygt 20 halvmaror och 10 marathonlopp. 2013 anmälde jag mej till mitt första ultralopp, Jättelångt 68 km trailultra mellan Grisslehamn och Norrtälje längs den vackra och varierade Roslagsleden. Detta var i juni och jag var återigen såld på löpningen, vilket gav mej en nytändning. Jag anmälde mej till Bornholm 100K i början på augusti, klämde in Ölands marathon där emellan. Efter en fantastisk upplevelse och en miss med 1 ½ minut på mitt uppsatta mål att klara under 12 timmar googlade jag lopp, och fastnade för BRR 100 Miles i Västerås i september. Här var jag tvungen att bryta för första gången efter en fotskada, som även det är en annan story. Slickade såren och vilade mej en vecka. Under sommaren hade en tanke börjat ta form att anordna ett lopp, officiellt eller inofficiellt på den underbara Blekingeleden. Veckan innan Krösnabanan 60km, var vi en brokig skara löpare med olika bakgrund och erfarenheter som startade för att genomföra 50 miles på en vänd bana mellan Bustorps gård och Järnavik. Vi var två som avverkade hela sträckan av åtta tappra deltagare. Som sagt en vecka senare genomförde jag Krösnabanan 60km med krånglande mage och en helt ny knäproblematik i form av en nerv inklämning i vänster knä. Vilade och reflekterade över mitt träningsupplägg som varierade mellan 70 och 200 km per vecka med på tok för lite vila. Min kropp behövde vila mera, och kvantitet skiftades till kvalitet. 2014 gjorde jag mitt första löpbandsevenemang för barncancerfonden när jag i januari sprang 10 timmar i behaglig fart, vilket tog mej 83 km. Sex veckor senare var det dags igen, även denna gången för barncancerfonden. Målet var satt till 100 km, vilket gick fint och gav mej idén redan under de första timmarna på bandet att springa även 100 miles efter sommaren, på samma band och för samma ändamål. En halvmara på höga 1:28 i Växjö den 1 maj, 58K Lidatrailultra och återigen Jättelångt  på pers 7:55, en för bättring med 25 minuter från 2013, Kustmaran på personbästa 3:32:02 och sprang återigen 50 miles Bustorps gård till Järnavik en månad efter kustmaran. Den 10-11 oktober var det då dags för 100 mile utmaningen på bandet. Jag kände mig otroligt taggad och stark, fysiskt som mentalt. Färre mil i benen, men flera långpass i ultrafart hade skapat en annan uthållighet i musklerna, även daglig yoga, som jag utövat sedan 1997, hade stärkt bålen och slipat sinnet. Efter 90 km och 13 timmars löpning fick jag bryta på grund av att min son insjuknade i feber och kaskadkräkningar. Frustrerande men som alltid, barnen går först. Drog mig tillbaka och funderade på när jag skulle ge mig på utmaningen nästa gång. Jag landade i att satsa på den 11 december. Vilket vi nu vet hur det gick…

Om du skulle sätta ord på din drivkraft, vad skulle du då säga?

En övertygelse om att allt är möjligt, bara jag väljer att se det och ha tålamod! Även en vilja att leva fullt ut och testa mina fysiska och mentala gränser.

Om du var tvungen att välja tre ord, hur skulle du beskriva ultralöpning?

Harmoniskt, glädje, medkänsla.

Vilket tips skulle du vilja ge till folk som sprungit ett marathonlopp men inte vågar ta steget till att springa längre?

Farten dödar. Våga ta det lugnt, skynda långsamt, och visualisera att du redan klarat det du företar dig.

Något jag ofta slås av i ultravärlden är hur annorlunda stämningen, kulturen och kamratskapen är inför, under och efter tävlingar, jämfört med lopp på kortare distanser, är detta något du också märkt och har du någon konkret upplevelse som visar på skillnaden?

Ja, det har varit min första iakttagelse på alla ultralopp jag sprungit, en härlig känsla av avslappning och medkänsla. Vi är alla där av olika anledningar, men ändå med målet att njuta och leva fullt ut. Ultralöpning är en livstil inte bara en sport.

Vad drömmer du om?

Jag har många drömmar, som att få springa ett 100 miles ultralopp i varje världsdel. Göra alla de klassiska loppen och att springa hela Blekingeleden ca 240 km, helst i form av ett arrangemang som jag själv är med och skapar, den som lever får se!

För mer info besök gärna Mr Barefootrunner på www.mrbarefootrunner.wordpress.com

Share

Obstacle course racing

En kort post på ämnet obstacle course racing som trendar starkt bland dagens skrivbordsjobbande, äventyrstörstande personer. Några av de största “hinderloppen” i Sverige är toughest och tjurruset som de senaste åren lockat tusentals deltagare som vill skita ner sig, testa sina gränser och leva ut sina drömmar som grottmänniskor. En av de största krafterna bakom den amerikanska obstacle racing-trenden är Joe de Sena som står bakom Spartan Race (liknande de svenska loppen fast mycket mycket fler deltagare) och det ökända (men väldigt mycket smalare) Death Race som pågår i 24 timmar och som ryktas ha mellan 10 och 15% finisher rate.

När jag i förra veckan var i San Francisco gick ett Mens Health Urbathlon av stapeln i centrala delarna. Avstängda vägar, monsterbackar (ni som varit där vet vad jag pratar om), femton uppbyggda hinder i stadmiljö och ca 18 km löpning som avslutas med en vansinning “stair climb” på AT&T stadium, upp och ner för hela läktaren tre gånger samt en hög vägg precis innan målgång! Så även om jag inte lockats av de svenska hinderloppen bestämde jag mig för att vara med. Att jag hade fått reda på att Dean Karnazes, en av mina största förebilder skulle springa var den största orsaken att jag bestämde mig. Mer om denna intressanta träff i nästa bloggpost.

Blandningen på folk var verkligen intressant. Löpare, crossfittare, triathleter och vanliga halvtjocka amerikaner som suttit för mycket på kontor. Jag lyckades snacka fram mig till främsta startgruppen så fick bra sparring redan från början. Låg på en tionde plats halvvägs in i loppet, och med de flesta hinder på andra halvan av banan hade jag en tuff avslutning framför mig. Men jag lyckades plocka tre placeringar och slutade sjua totalt och etta i min age group. En riktig rolig upplevelse med bra stämning mellan deltagarna, soligt väder och förmånen att få springa på avstängda gator mitt inne i San Fransisco med Golden Gate som backdrop. Definitivt något att rekommendera även om jag tycker Toughest inte riktigt gör själ för namnet med andra svenska tävlingar som Ö till Ö, Ironman och Trans Scania.

 

Share

Vikten av förberedelser – Gustav Karlsson

Gustav Karlsson från Kristianstad kan se tillbaka på en lång och stabil säsong. Två Ironmantävlingar (Kalmar och Barcelona), långdistans-SM i Motala och kval till VM. Eftersom jag fått följa och leda Gustavs träning de sista två åren tycker jag hans prestationer är värda att lyftas fram lite extra som inspiration för er andra så jag ställde några frågor till Gustav som jag tänkte dela nedan.

Nyckeln till att köra långdistans-SM samt två Ironmantävlingar relativt tätt ihop och kunna prestera bra på alla?

Nyckeln är framgång som föder framgång, fokusering och förberedelser, också på plats, så att du är ”inne” i loppet redan när det startar. När jag känner att kroppen fungerar och det går enligt mina planer inspirerar det mig till att göra ännu bättre och få ännu mer energi. Känner jag att jag tappar och att min plan inte kommer hålla riskerar jag att hamna i att jag slösar energi på besvikelse och ilska över att allt inte går enligt planerna. Jag riskerar där också att ge upp alltför tidigt före jag egentligen vet vad som väntar fortsättningsvis både för mig och medtävlande. Är då mycket som spelar in också yttre omständigheter.

Hur ger dåliga förutsättningar dig en fördel?

När dessa är riktigt dåliga som i Motala med regn och kall luft, tenderar jag prestera bättre än planerat. Kan handla om att jag får bättre syresättning i regn, eller är det bara något jag fått för mig, men också att jag redan från början inser att nu är det helt andra omständigheter än planerat, nu kommer inte mina planer kunna hållas exakt, nu kör jag, ger järnet och tar det som det kommer. Jag vågar improvisera och svara upp vad som krävs i stunden för jag har varit med förr, jag är erfaren, vältränad och väl förberedd!

Beskriv gärna din tävling i Motala

I Motala bodde jag mycket nära starten och kom dit i tid för att förbereda mig. P.g.a. ihållande hällregn cyklade jag inte banan som förberedelse utan åkte banan i bil. Annars rekommenderar jag att bekanta sig med banan på cykel. Regnet hindrade mig i alla fall inte från att hoppa i Vättern och simma delen av banan som gick längs stranden. Inte tillrådligt att ge sig ut i öppet vatten, där simsträckan går annars, eftersom där är båttrafik. Motala har en mycket välorganiserad tävling, sammanhållen växlingsplats på hamnplanen med nära till publik och välplacerade langningsplatser. Den egna langningen på cykel sker direkt efter vändplatsen i Motala på gångavstånd från start, växling och mål på hamnplanen.  Simningen fick kortas ner till 3000 m eftersom det både var kallt i vattnet och framför allt i luften. Alla startar samtidigt. Cyklingen börjar med en lång backe. Kan i övrigt köras med jämn kadens och kraft. Kanske jag åtminstone skulle haft armvärmare på. De flesta verkade ta på sig mer än de baskläderna som jag bara hade på mig. Regnade konstant även om det lättade något under den avslutande löpningen nära Vätterns strand med nära kontakt med publik. Jag fokuserade på att jag hade chans att bli trea i min åldersklass. Fick rapport under vägen att jag hade någon snart efter mig som jag inte ville släppa fram.

Efter lite debrief efter Ironman Kalmar bestämde vi tillsammans att du skulle satsa på ytterligare en Ironmantävling eftersom du återhämtade dig snabbt och formen var bra. Hur gick det?

Jag ville och visste med mig, att jag kunde bättre än vad jag presterade i Kalmar. Barcelonas bana är inte alltför backig och kunde passa mig. Min bror känner väl till Barcelona och lovade följa med. Vi tog in på hotell nära startområdet tre dagar före start så att jag hann rekognisera, cykla banan, vänja mig vid miljön. Viktigt att ha någon med sig som kan hjälpa till när det behövs. Langningsstationen för cykel låg långt ut och var den egna langningen egentligen skulle ske var osäkert. Dessutom svårt att komma fram och nå den tävlande för langaren eftersom det stod publik i vägen. Likadant vid löpningen. Simstarten sköts upp p.g.a. åska men resten av dagen var solig. Starten sker i åldersklasser i varsin fålla. Min åldersgrupp tjuvstartade och blev kallade tillbaka. Starten gick sen utan att alla hunnit tillbaka. Rörigt och jag har aldrig varit med om att tvingas simma om så många. Växlingsplatsen hade långa avstånd som tog tid. Allt löst skulle vara i säcken/påsen men jag noterade att flera lagt hjälmen på sin cykel. Skulle jag också gjort. Jag höll inte på att få ur hjälmen och förlorade tid. Behövdes mycket egen dricka eftersom langningen var osäker. Trångt på både cykelvägar och löparbanor. Många deltagare höll inte avstånden. Fanns domare ute och de plockade en del men oftast inte. Tävlingen sändes i sin helhet direkt på nätet och kunde alltså följas också från Sverige inklusive varje deltagares målgång.

Beskriv gärna din filosofi och dina råd till nya triathleter

Jag fokuserar på att påverka det jag kan påverka och kontrollera och förbereda mig för att spontant kunna göra bästa möjliga i varje moment och komma in i ett positivt flöde. Handlar om att:

  1. Genomföra planerad träning med variation och kontinuitet.

  2. Göra mer av det som fungerar som bäst och det som fungerar. Bäst på cykel och simning samt att hålla mig skadefri.

  3. Pröva att ändra något, små ändringar, en i taget och utvärdera – inte allt på en gång.

  4. Prova sig fram vad man ska äta och dricka, hur mycket och när. För mycket kolhydrater riskerar ge magont under tävling.

  5. Komma några dagar före start till tävlingsområdet, lära känna platsen och dess omgivning, köra banan och simma I vattnet. Handlar om att bli hemtam, komma in atmosfären och miljön så man inte under tävlingen behöver slösa energi eller bli stressad av att sammanhanget är nytt.

  6. Läsa all tävlingsinformation och gå på förmöten. Dra ut kartorna i papper och kolla hela banorna inkl. färdriktningar och ev. ändringar.

  7. Ha med dig minst en person som kan biträda med praktisk service, uppbackning och eventuell langning.

  8. Se över din utrustning och gå igenom steg för steg, moment för moment, hur det ska fungera rent praktiskt. T.ex. börja dra ner dragkedjor och ta av våtdräkten redan i vattnet – blir svårare, lägg hjälmen på  din cykel inte i någon påse eftersom den kommer bli svår att få upp, glöm inte strumpor i löparskorna.

Vilka tankar och målsättningar har du framöver?

  • Korta simtid och växlingstid mellan simning och cykel med sammanlagt 15 min. Handlar om placering vid start, riktning, målgång med att träna att ta av våtdräkten och att pröva på att ändra min simteknik.

  • Öka snitthastigheten på cykel.

  • Undersöka och pröva mig fram i hur min löpning kan förbättras. Min nuvarande löparstil är energikrävande och något långsam men håller mig skadefri.

  • Under 2015: Bland de 20 bästa i min åldersklass i långdistans-VM och Ironman Kalmar samt ytterligare någon Ironman t.ex. Lanzarote i maj eller Barcelona i oktober.

 

Share

The art of race selection

I vår ständigt expanderande uthållighetstävlingsbransch är det inte längre självklart vilka lopp man “bör” genomföra. Den linjära utvecklingen från 10-kmlopp, till Göteborgsvarvet, till Stockholm marathon, till klassikern till Ironman och beyond är inte längre lika självklar som för några år sedan. Och jag gillar verkligen denna utveckling. Varje människas drivkraft till att hålla på med uthållighetsidrott är unik, så varför ska alla köra samma typ av tävling (asfalt, masshysteri, medalj och finishertröja) eller ens tävla alls. I slutändan är det ju faktiskt en tävling enbart mot sig själv. Mot en bättre hälsa. Mot personlig utveckling. Mot att utforska sin potential.

Friheten att välja och ta hänsyn till just de faktorer som man själv värdesätter ökar. Vill man ha standard-eventet Ironman som likt  Mc Donalds i stor utsträckning standardiserat tävlingsupplevelsen så att “man alltid vet vad man får”. Eller vill man hellre hitta lokala events som Norseman med mycket själ och speciella upplevelser som inte går att hitta på något annat ställe i världen.

Jag hörde idag om att dagens unga mellan 20 och 30 (och jag håller till stor del med) väljer PLATS att bo på före JOBB eller arbetsgivare. Tidigare generationer har snarare valt arbetsgivare eller jobb framför plats och sedan flyttat dit som krävts. Detta är ett generationsskifte som också kommer påverka sporteventsbranschen tror jag. Det kommer bli ännu viktigare för eventarrangörer som INTE håller till på attraktiva platser att hitta unika nischer, känslor eller upplevelser att anspela på för att fortsatt locka tävlanden. Ett av de goda exemplen på detta är Challenge Roth som jag kommer köra 2015. Ingen skulle någonsin (om man inte är väldigt intresserad av tysk kulturhistoria eller lederhosen) välja att åka till Roth (söder om Nurnberg) om det inte var för att man varje år anordnar en av världens mest anrika triathlontävlingar på Ironmandistans. Europas äldsta Ironmantävling som numera ägs och drivs av Challenge. 5000 startande. Platserna sålde slut på 34 sekunder. Challenge har lyckats bygga en tillräckligt stark dragningskraft med ett event i världsklass (men ändå unikt) utan att ha en attraktiv plats att basera det på.

Ironman Barcelona, som jag också ska köra 2015, kan väl nästan sägas vara motsatsen till detta. Ett relativt nytt event (Ironman för andra gången, men innan dess driven av Challenge under några år). Ingen historik. Ingen unik upplevelse. Men en väldigt attraktiv plats. För triathlonvärldens Mc Donalds tror jag det är enda sättet att fortsätta attrahera athleter. Utanför Hawaii är det väldigt få av WTCs egna events som har den djupa traditionen, den unika känslan och den lokala anknytningen som flera av de konkurrerande tävlingarna har (Kalmar får väl sägas vara ett gränsfall med historiken, Öland och publiken). I mitt fall föll valet av kvaltävling på Barcelona ENBART pga att jag (och min fru) älskar just Barcelona och vill kombinera tävlingen med en familjesemester. Alternativen var Wales och Mallorca för kval i Europa så tidigt som möjligt inför Hawaii 2016. Det som skulle lockat mig till Wales skulle varit Stonehenge, och att tävla på Mallorca hittade jag ingen anledning till överhuvudtaget. Inget av dessa IRONMAN-events hade något som stack ut, något unikt eller något annat som lockade än själva platsen (och att man är tvingad att köra IRONMAN-brandad tävling för att att ta sig till Hawaii).

Slutsatsen är väl bara att jag uppmanar dig att INTE gå i alla andras fotspår. Välj inte tävlingar baserat på vad du “borde” köra eller vad som ligger närmast till hands. Fundera igenom vad som får det att kittla i magen, vad som triggar dig till att ta fram dina absolut bästa prestation på tävlingsdagen och vad du vill stå bakom. Det kan handla om plats kontra unicitet i tävlingsupplevelse. Det kan handla om att tävla mot 20 000 andra eller välja en liten tävling med 50 deltagare. Eller faktiskt att välja att inte tävla alls utan att hitta egna utmaningar utan startskott, mållinje och finishertröja.

Share

The Gax Urasunti Epiphany

Nyhavn i Köpenhamn. Klockan är halv ett på natten mellan lördag och söndag. Restaurangerna är fullsatta av glada människor. Jag är det svarta fåret i sammanhanget. Svettig, trött, varje steg gör ont. De sista tre timmarna har jag tagit mig fram med metoden att jogga två lyktstolpslängder, gå en. Det går inte snabbt framåt, men det går framåt. Och det är det viktigaste just nu. Att inte stanna, att inte ge upp. Jag vågar knappt tänka på vad som ligger framför. Efter 124 kilometers löpning under de senaste 14 timmarna är kroppen och knoppen beredd att ge upp. En stund tidigare hade jag varit sååå sugen på att bara sätta mig på tåget vid Österport och åka tillbaka till Lund. Men samtidigt var det ju det här jag var här för. Att prova att springa så långt utanför mina tidigare gränser att jag inte bara skulle bevisa för mig själv att nästan ingenting är omöjligt, utan också för min familj, mina barn, mina vänner och alla andra. Med ett personligt “rekord” på 75 km som längsta löplopp någonsin, och utan en enda träningsvecka i livet på mer än 11 mils sammanlagd löpning var detta faktiskt på gränsen till dumdristigt. Det insåg jag nu.

Ni som följer bloggen vet vad upprinnelsen till detta scenario var. Läs gärna om det här och här. Men i korthet hade jag tillsammans med åtta andra börjat springa vid Lunds domkyrka vid 10.00 på lördagsförmiddagen (20 september). Loppet kallas the Gax Urasunti Epiphany och får väl sägas vara en hyllning till avskalad, gräsrotsbetonad ultralöpning när den är som bäst. Inga vätskestationer, ingen gemensam tidtagning, men en väldigt engagerad tävlingsledare i Stefan Samuelsson som innan start deklarerat att vi med våra anmälningsavgifter (157 kr) hade möjliggjort skolgång för ett antal barn i tredje världen. Mycket hjärta och INGEN kommersialism. Men dock en stor utmaning. 100 miles (dvs 16 mil) var distansen. Skrämmande minst sagt. Lund-Helsingborg-Helsingör-Köpenhamn-Kastrup-Hyllie-Lund. Havspassagerna inte inräknade i distansen men dock i totaltiden!

Efter fem kilometer fann jag mig själv i ledningen och övriga verkade vilja ta det mycket lugnare än jag kände mig bekväm med. Så jag fortsatte i mitt egna tempo vilket till en början låg på runt 5 min/km. Min strategi var att var femte kilometer gå i minst en minut för att ge löpmuskler och leder en liten paus och ha chans att plocka upp saker från ryggsäcken. Telefonen var laddad med två ljudböcker (Finding Ultra av Rich Roll samt The Extra Mile av Pam Reed) vilket var en välkommen distraktion från ensamheten som snart infann sig. Vädret var faktiskt riktigt bra, och förutom en utskällning av en ung man vars vattenkran i trädgården blev min räddning när jag hade tagit slut på all vätska och var en halvtimme från nästa affär, så gick allt bra. Efter 30 km började benen kännas tunga, men jag tillät inte mig själv att känna efter så mycket. Första maran gick på runt 3:40 och det kändes hyfsat rent mentalt fortfarande även jag i stort sett var lika muskulärt trött som efter en vanlig mara. Sträckningen upp till Helsingborg gick till stor del längs havet så många fina vyer och en hel del terräng senare började jag närma mig Helsingborg. Efter 75 km skulle man vara framme vid färjan. Jag hade färjeavgångstiderna skrivna på armen och efter att ha handlat på mig lite matsäck på Citygross (där en kassörska var snäll nog att öppna en egen kassa åt mig för att jag inte ville stå i lång kö) insåg jag att det fanns chans att hinna med 17:30-färjan. Med två minuter till godo klev jag på båten (annars hade jag fått vänta ytterligare 20 minuter), dukade upp min matsäck och reflekterade över att jag nu hade slagit mitt tidigare distansrekord i sammanhängande löpning, men att det var VÄLDIGT långt kvar.

Att ta sig av färjan (med flera trappor neråt) var en utmaning, och att komma igång och springa igen efter att ha stelnat till var en omöjlighet. Jag passade på att ringa min fru för att rapportera status och få lite ny peppning medan jag började gå från Helsingörs färjeterminal mot mitt nya mål i Köpenhamn/Kastrup, 55 km längre bort. Jag slog följe med Strandvejen, lyckades komma igång och springa igen efter en stund och fortsatte med min run-walk-strategi men med kortare löpsegment än fem kilometer och längre gåpauser än en minut. Mörkret började falla och jag var så sjukt badsugen när jag sprang där längs havet men jag vågade inte ta av mig strumporna av rädsla för hur fötterna skulle se ut (och att riskera att få in sand). Nu i efterhand är många av minnena från Danmarkssidan lite suddiga och jag kan inte peka ut några enskilda speciella händelser. Jag stannade vid tre mackar tror jag och köpte på mig ny dricka.

100 km var mitt första delmål på Danmarkssidan. Där stannade jag till en stund, skickade min passertid till tävlingsledningen (som också deltog i loppet), bytte till löpartights men vågade inte byta strumpor eller skor (hade med mig ett par skor med större storlek i ryggsäcken). Nu hade jag bara tre mil kvar till en efterlängtad paus på tåget mellan Kastrup och Hyllie (Malmö). Jag inser ju det absurda i att använda ordet “bara” i sammanhanget när tre mil är längre än de allra flesta (även inom löparkretsar) någonsin har sprungit. Take-away är ju att gränser för vad som är långt bara sitter i huvudet. För ett antal år sedan var 10 km långt för mig, men jag har sedan dess flyttat mina mentala gränser några gånger.

Lyktstolpsstrategin in mot Köpenhamn gav mig något att fokusera på och den mentala dimman som jag befunnit mig i under de senaste timmarna lättade något när jag började se människor på gatorna igen. Tack och lov hade jag nummerlappen synlig för annars hade väl folk undrat om jag hade fått lite för mycket att dricka där jag stapplade fram på väg mot centrala Köpenhamn. Jag visste att tågen från Kastrup bara gick en gång i timmen (1.26, 2.26 osv) på natten så när det återstod fem kilometer och jag precis hade sprungit fel och tappat fem minuter blev jag lite stressad när jag insåg att tempot jag höll inte skulle räcka för att hinna till 1.26-tåget. Att vänta närmare en timme på Kastrup var inte det jag ville just nu, och det är intressant så här i efterhand att se hur hjärnan kan lura kroppen att springa fort helt plötsligt trots att varenda nerv och muskelfiber skriker STOPP. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt lyckades jag lägga in en “spurt” under fem kilometer mot Kastrup där tempot ökade till mellan 5:30 och 6 min/km. Så fort hade jag inte sprungit sedan söder om Helsingborg åtta timmar tidigare!

Jag hann till och med byta kläder på Kastrup innan jag satte mig på tåget. En hel del konstiga blickar fick jag (med all rätt) av folk som varit ute i Köpenhamn på kvällen och nu var på väg hem till Sverige igen. Tåget var nästan helt fullt. Det var väldigt skönt att få sitta en stund och ha torra kläder på sig. Strumporna vågade jag fortfarande inte byta, men jag bytte till de större skorna vilket var skönt för tårna. Ni inser inte vad frestande det var att åka vidare och istället hoppa av i Lund. Men att falla för frestelsen nu hade ju varit ett antiklimax om jag faktiskt hade kommit så här långt (129 km). Jag samlade mina sista krafter men tog mig knappt av tåget när det var framme i Hyllie efter ca 15 minuter. Tack och lov fanns en hiss för att ta sig upp till marknivå igen. Men nu kändes det helt kört. Jag kunde knappt gå utan att benen skrek AJ så högt att det ekade mellan husen. En långsam och plågsam promenad mot Malmös centrala delar låg framför. Väl framme i Malmö stannade jag på McDonalds och köpte två cheeseburgare och vatten, sen fortsatte jag promenaden. Jag var ganska dimmig vid detta laget och lyckades till och med gå fel i centrala Malmö trots karta och att jag kan staden utantill egentligen.

Om det var cheeseburgarna eller bara faktumet att jag var så trött på detta nu så att jag bara ville komma snabbare till målet som gjorde att jag plötsligt kunde börja jogga igen vet jag inte, men jag tvingade mig själv att börja blanda in joggpauser i allt gående igen. Ut på landsbygden igen och på med pannlampan. En hel del grusväg, stigar och passage av några åkrar gjorde visserligen att det blev lite mer omväxling, men det gjorde också att jag tappade min rytm mellan jogg och gång till förmån för mer och mer gång. Och nu gick jag inte speciellt snabbt längre. Kilometrarna passerade väldigt långsamt. Jag var nära att börja gråta av misär vid flera tillfällen. Smärta, trötthet, uppgivenhet i en salig blandning. Jag var så trött att jag vid flera tillfällen bara ville lägga mig i diket och sova en stund. Med rädslan av att då börja frysa okontrollerat gjorde att jag lät bli. I vanliga fall kan man ju springa sig varm om man fryser men i mitt tillstånd kunde jag ju inte springa så att börja frysa hade varit outhärdligt. Hade någon sett mig under de sista 15 kilometrarna hade de trott att jag var full. Jag nästintill raglade fram och faktumet att de sista 31 km från Hyllie tillbaka till Lund tog runt sex timmar vittnar ju om att jag knappt hade styrfart. I vanliga fall ska man ju kunna gå tre mil på runt 4,5 timmar.

Jag hade inte sett någon av mina medtävlare sedan jag lämnat dem bakom mig över 15 mil tidigare, men jag insåg nu att även om någon av dem tagit tåget en timme senare över bron så skulle de antagligen hinna ifatt mig om de hade normal fart i benen. Klockan började närma sig 8 på söndagsmorgonen och Lund vaknade till liv lagom tills jag traskade in i de centrala delarna. En full student som antagligen sovit ute hela natten blev omhändertagen av polis, och jag funderade på huruvida det var han eller jag som var i sämst skick just nu. Mina föräldrar hade spenderat natten på Scandic i Lund och hade lovat att komma och möta mig vid målgång så jag skickade ett sms med knappt två kilometer till mål att jag antagligen var framme om 20 minuter. Jag insåg med några hundra meter kvar att det antagligen inte skulle komma någon löpare bakifrån och spurta om mig och det kändes surrealistiskt att inte bara veta att jag hade fixat de 16 milen utan att jag dessutom hade vunnit tävlingen. Efter 22 timmar gav jag mina föräldrar varsin kram, tog en egen finisherbild, satte mig i bilen och åkte mot hotellet där dusch och frukost väntade på mig. Glädjen att några timmar senare få se mina barn (glada och ovetandes om hur ont kroppen gjorde när jag böjde mig ner för att krama dem) och min fru var överväldigande och till dig som funderar på att springa 100 miles. Think twice! Men vill du så kan du!

 

 

Share

Gax Urasunti Epiphany – preface

En av de första böckerna jag läste om uthållighetsidrott när jag började springa 2005 var Ultramarathon man av Dean Karnazes. Sedan dess har böcker varit en av mina främsta inspirationskällor till att hitta nya utmaningar, nya sätt att göra saker på och nya sätt att tänka. Dean Karnazes började inte springa på allvar förrän han var 30 år gammal men blev snabbt en ikon och inspiratör. Det allra första ultraloppet Dean gav sig på var ett 50-mileslopp (80 km), för att försöka kvala till 100-milesloppet Western States. Just 100 miles har blivit en riktigt klassisk och populär distans i USA men även på andra ställen. För några år sedan anordnades Sveriges första 100-mileslopp (Gax) av Stefan Samuelsson. En pionjär inom svensk ultralöpning. Nu finns runt fem olika lopp på denna distans i Sverige och vissa av dem har växt till sig. Men ultralöpning är och bör förbli en gräsrotssport och jag gillar därför tanken bakom Stefans nya initiativ the Gax Urasunti Epiphany. Helt avskalat och självsupportat. Ett varv runt Öresund (inkl båt och tåg), 100 miles till fots. När jag hörde talas om loppet från min bror som hade läst om det var jag bara tvungen att kolla upp mer.

Ni som läste mitt förra inlägg vet vad som fick mig att bestämma mig. Och nu är det bara fem dagar kvar. Hur laddar man för 16 mil non-stop (korta pauser för båt Helsingborg-Helsingör samt tåg Kastrup-Hyllie) på asfalt? Maxtid 32 timmar. Banrekord 21 timmar. Jag har aldrig sprungit längre än 7,5 mil under en och samma dag. Men det är just det som är grejen. Jag drivs av en nyfikenhet kring hur mycket jag klarar av. Det är samma nyfikenhet som jag märker finns i många av de athleter jag fått chansen att coacha under åren. Det enda vettiga sättet att ta reda på om det går är att prova. Om jag misslyckas så vet jag att jag behöver träna mer inför nästa försök.

gax overview map

 

Som kuriosa tänkte jag skriva ner några av mina (som jag tror) nycklar till framgång.

  • Vara förberedd på att det kommer vara minst lika mycket huvudet som sätter stopp som kroppen. Efter att ha läst mycket Tim Noakes (Central Governor theory) och självbiografier av ultralöpare har jag inte bara hittat inspiration utan också en hel del matnyttiga tips för att hålla den mentala biten i schack.
  • Ha med två ljudböcker på telefonen som distraktion från smärtan. Har inte bestämt vilka men det kommer vara böcker relaterade till ultralöpning med stor sannolikhet. Med tanke på att det bara är en handfull löpare anmälda så räknar jag med att springa minst 15 av milen på egen hand (vi håller säkert ihop första milen).
  • Jag har de två sista veckorna sprungit mina långpass på natten för att träna på det. När min fru gått och lagt sig på lördagskvällen har jag stuckit ut och sprungit några timmar. Faktiskt en uppfriskande känsla och helt klart att rekommendera om man har svårt att hinna springa långt på helgen under dagarna pga andra åtaganden. Bara man ser till att försöka sova bra natten efter så funkar det bra trots att sömnen blir lidande.
  • Mina föräldrar kommer vara i Lund under helgen så en av mina målbilder är att gå i mål, ta mig till Scandic (där de kommer bo) och äta en stor frukost med dem. Det bygger på att jag springer på mellan 20 och 23:30 timmar (för sedan stänger frukosten). Bra motivation.
  • Kommer ha med mig extra skor och strumpor i ryggsäck med en storlek större än jag normalt har. Räknar med att fötterna kommer svullna efter 10-12 mil så skönt att kunna byta upp sig.
  • Ett antal affärer/matställen inprickade på kartan som delmål när energi/vätskeförråden börjar ta slut. Tidtabellerna för färjan och tåget nerskrivet.
  • Packa ryggsäcken med följande: skor, vantar, mössa, strumpor, vattenflaska, mountain dew, fem marsbars, några gels, regnskydd till väskan, extra tröja, extra shorts, telefon, pengar, laddare till gps-klockan (batteritiden är 20 timmar så behöver nog ladda på båten eller tåget), pannlampa, reflexväst.

Jag kommer definitivt skriva ner lärdomar och beskriva upplevelsen under nästa vecka oavsett hur det går, men för er som vill följa mig på lördag (start kl 10.00) kommer jag sporadiskt att skriva lite på twitter. Wish me luck!

Share

Anta utmaningen

När jag var 15 eller 16 år gammal skickade jag in ett bidrag till en slogantävling där Stimorol skulle välja ut en lycklig vinnare till en heldagsklättringskurs på Kullaberg. Jag var inne i en period där det var kul att delta i diverse tävlingar men hade aldrig vunnit något med slogans innan. Trots den något mediokra sloganen ”en dag utan stimorol är som en hockeymatch utan mål” ringde det en dag en person och meddelade att jag hade vunnit. Min magkänsla sa att jag borde tacka nej och låta någon annan få vinsten. Jag skulle aldrig våga åka iväg själv med tåg över 25 mil, träffa en helt okänd klättringsinstruktör och lägga en hel dag på något jag aldrig hade provat innan. Jag bad om att få lite betänketid. Av någon anledning, jag kom inte ihåg vad, ändrade jag dock mig och ringde upp en stund senare och tackade ja. Jag insåg det inte förrän flera år senare, men mitt beslut den dagen att våga tacka JA till en ny utmaning skulle ändra mig som person, från att vara en försiktig och något blyg tonåring, till att bli en till viss del spänningssökande och gränsutmanande ung man.

I lördags ställdes jag inför en liknande situation, och i bakhuvudet hade jag min upplevelse på Kullaberg i bakhuvudet. Det något osannolika att en världsmästare i swim-run (ena parten i vinnande laget Björn och Paul från Ö till Ö 2013) frågade om jag vill hoppa in som ersättare till andra partnern som till stor sannolikhet fått förhinder. Det var bara 9 dagar till tävling. En helt vansinnig inställningstid till en utmaning som innebär 65 km löpning och 10 km simning i Stockholms skärgård. Jag bad om en stunds betänketid och började med att bolla idén med min fru. Jag ska erkänna att jag var väldigt tveksam. Inte nog med att den mediala pressen på det regerande mästarlaget skulle vara hård. Jag kände att jag löpmässigt antagligen skulle stå mig OK mot min tilltänka lagkamrat, men å andra sidan hade jag inte tränat ett enda pass sedan Norseman för tre veckor sedan och formen var på nedåtgående. Och simmässigt kände jag mig rejält underlägsen och jag visste att 10km simning på hög ansträngning inte skulle vara speciellt njutbart. Mitt deltagande i Ö till Ö 2010 var vid det tillfället det jobbigaste jag hade tagit mig för, men då var ändå målet med tävlingen mer upplevelse än att vinna. Ambitionsnivån var inget annat än skrämmande om jag skulle ställa upp med en av de regerande mästarna. Vad min fru sa?

Jag fick ett leende till svar och en snabb replik ”KÖR”. Va? Var det en sådan no-brainer?

Och med några timmars funderande, kom jag fram till att det precis som när jag för 20 år sedan tackade JA till världens chans att få lära mig klättra, faktiskt skulle vara totalt idiotiskt att INTE ta chansen. Jag tackade ja. Slutgiltigt besked om huruvida mitt deltagande skulle behövas skulle jag få idag (måndag), två dagar senare. Men jag hade bestämt mig. Det skrämde mig, men alternativet att inte anta utmaningen, skrämde mig faktiskt ännu mer. Jag får antagligen inga fler chanser som denna att tävla om en världsmästartitel, tänkte jag. Det praktiska fick lösa sig.

Efter ett par nätter med lite halvdålig sömn då alla tankar och lösa planer flög runt runt i huvudet, ringde telefonen måndag morgon. Paul och Björn hade löst problemet och kunde nu köra tillsammans och försvara sin världsmästartitel. Jag var glad för deras skull, och den tveeggade känslan av besvikelse och lättnad fyllde min förvirrade hjärna. Jag hade tagit mitt beslut vilket i efterhand var det viktigaste. Jag hade sagt JA. Att det sedan inte blev Ö till Ö i år, låg utanför min kontroll. Jag är såklart glad att jag fick frågan och håller alla tummar jag har för att Paul och Björn tar hem världsmästartiteln i år igen. Konkurrensen är minst sagt mördande.

Och för egen del, bestämde jag i ett svagt ögonblick under en vaken stund i natt att OM jag inte skulle få chansen att tävla i Ö till Ö om en vecka, skulle jag våga ta steget och anmäla mig till en lika skräckinjagande men lockande utmaning om bara några veckor. För att med den minimala löpträningen jag gjort inför årets säsong och tre veckors totalvila känns ju ett 100-mileslopp (16 mil) i löpning på gränsen till dumdristigt. Lika dumdristigt som att tacka ja till Ö till Ö med 9 dagars framförhållning. Så med start i Lund 20e september kl 10.00 tänker jag delta i the Gax Urasunti Epiphany. Lite för galet att inte försöka sig på. Jag har ingen aning om jag kommer fixa det. En helt unik upplevelse med ett varv runt Öresund (inkl båt Helsingborg-Helsingör och tåg Köpenhamn-Malmö, såklart utan att klockan stannar). Ett lopp som jag antagligen kommer springa helt på egen hand (förra året var 10 deltagare med) till stor del. Inga vätskestationer. Inget är tillrättalagt. Allt är avskalat. En upplevelse med skräckblandad förtjusning med andra ord (90% skräck och 10% förtjusning, till skillnad från Norseman som var tvärtom). Och jag uppmanar ju folk i mina föreläsningar att varje år göra något med skräckblandad förtjusning så det är ju lika bra att fortsätta föregå med gott exempel. Hoppas det kan inspirera dig till att våga säga JA nästa gång en utmaning dyker upp!

Share

Norseman och jakten pa den svarta finishertröjan

Du väcker mig hårt med ett iskallt hopp, helt väsenskild från alla andra lopp, från paradisvyerna i Eidfjords dal, till Gaustas topp från träd helt kal, en äventyrsdag nästan som i en saga, tuffast i världen men dumt att klaga, jag kom ju hit för att uppleva dig, du Norseman som skakat om hela mig!

Först och främst, stort tack till alla er som hejat, följt och stöttat min jakt på en av de heliga graalerna inom triathlonsporten, den svarta finishertröjan från Norseman Xtreme triathlon. Det är väldigt svårt att beskriva upplevelsen från helgen i Norge, och jag är väldigt sällan på humör för att skriva dikter, men av någon anledning kände jag att Norseman var värd en stunds gnuggande av poesiknölarna. Det får bli min hyllning till denna otroliga tävling som startade för tolv år sedan och som sedan dess blivit en bucketlisttävling för många av världens triathleter. Den beskrivs oftast som världens tuffaste triathlontävling och jag har svårt att tänka mig vad som skulle slå den faktiskt. Jag såg det som en stor förmån att tillsammans med 260 andra (ca 2000 försökte få en plats) få chansen att plåga mig själv i ett av världens vackraste naturlandskap.

För mig var Norseman mer en upplevelsetävling än en tävling där jag ville prestera ett toppresultat. Självklart ville jag köra så bra som möjligt, men hellre tappa en placering och hinna njuta av naturen och stämningen längs vägen än att åka hem och inte ha upplevt HELA grejen. Men som många av er vet, det går ju inte att “köra igenom” en Ironman utan det blir alltid tufft oavsett hur hårt man går in för att tävla. Skillnaden mellan Norseman och de flesta andra tävlingar på Ironmandistans var väl att i stort sett allt var tufft och man fick inget gratis direkt. Visst fanns det partier av nerförskörning på cykeln där pulsen låg väldigt lågt trots dryga 60km/h men då handlade utmaningen mer om att hålla cykeln upprätt och inte blåsa av vägen. Jag tänkte göra en lång historia kort och även försöka suga ut lite lärdomar som andra som funderar på denna tävling kan ha nytta av. Hoppas du blir inspirerad snarare än avskräckt. Trots allt som verkar tufft så är det antagligen den bästa tävlingsupplevelsen jag någonsin ha fått vara med om.

Inramningen kring tävlingen

Att starten (och därmed incheck, pre-race-brief mm) går i Eidfjord som måste vara det närmaste “Sagan om Ringen”-miljö man kommer utan att åka till Nya Zealand, gör att man redan innan start är helt tagen av naturen. Jag åkte med min fru (som också var min support crew) med barnen hemma så vi minimerade tiden iväg men har man mer tid på sig så ska man definitivt spendera ett par dagar här innan tävlingen!

Alla athleter måste ha en egen support crew inkl bil (i mitt fall min fru) som dels langar, håller koll på ev ändringar av förutsättningarna under dagen, plockar upp sakerna vid både T1 och T2, men framförallt agerar hare sista 4,7km uppför Gaustatoppen! Detta var en riktigt häftig grej som absolut stärkte vår relation tror jag.

Till skillnad från andra tävlingar finns inga prispengar, stora produktpriser eller kvalplatser att tävla om. Bara äran att ha genomfört. De första 160 personerna som når 32,5km-stationen under marathonloppet får chansen att gå i mål på toppen av Gaustatoppen (1883m ÖH) och därmed rätten att plocka ut en SVART finishertröja (resten får gå i mål på lägre höjd och belönas med en vit tröja). Det vill säga om vädret tillåter. Innan start var det snack om att prognosen lovade åska på toppen vilket kunde ha gjort att ingen eller bara ett fåtal hade fått gå i mål där (vilket såklart alla vill). Till slut släppte de upp 163 personer på toppen i år.

Start och simningen

Det hjälper inte att vara morgonpigg när incheckningen öppnar kl 03.00. Efter typ fem timmars halvdålig sömn var det bara att pallra sig upp. Färjan som skulle ta oss till starten avgick kl 04.00 och då skulle allt vara riggat i växlingsområdet. Alla var väldigt sammanbitna på färjan ut mot starten och vid 04.45 var det dags att hoppa i det kalla vattnet för att sedan vänta 15 minuter på startsignalen. 16 grader i vattnet enligt tävlingsledningen, men de kalla strömmarna som hela tiden gjorde sig påminda var antagligen närmare 13 grader. Ett faktum som faktiskt påverkade mig mer än vad jag trodde det skulle göra. Normalt är det ansikte och händer som blir kalla men denna gången frös jag om hela kroppen och kom aldrig in i något riktigt flow. Det kändes dessutom som om det var lite motströms vilket också kan förklara den för mig något långsamma simtiden 68 min. Jag frös rejält vid växling och tog tid på mig för att ta på cykeltröja, armvärmare, strumpor och den obligatoriska reflexvästen pga att vi skulle köra genom mörka tunnlar. Man var även tvungen att ha lysen på cykeln och tyvärr hade mitt framlyse laddat ur batterierna under simningen (jag borde ju ha bytt innan vi åkte), men tack vare min fru så lyckades vi ragga upp ett annat framlyse så jag fick tillåtelse att lämna T1. Men min långsammaste växling genom tiderna var ett faktum, typ sex minuter.

Cykel och en naturupplevelse utöver det vanliga

Efter en stund på cykeln hade jag fått upp värmen. Tre mils oavbruten klättring i 7-8 graders motlut gjorde att tempen steg vilket var välkommet. Körde på 11-28-kassett och låg långa stunder på lägsta växeln. Rejält motlut alltså! Tappade vattenflaskan två gånger och kände mig allmänt ofokuserad efter den omtumlande simningen. Men efter ett par mil kändes det lite bättre. Pga köbildning ut från Eidfjord hade Sara fastnat med bilen så vid första langning efter fyra mil hittade jag inte henne. Stannade, ringde för att kolla så att inget hade hänt, men vi bestämde att vi skulle ses när hon hann ifatt istället så jag körde vidare och stannade sen och tog på vantar och fick lite ny energi. Sen var det bara att trampa på högsta växeln och hålla hårt i tempostyret för sen gick det undan ner till Geilo som man passerade efter halva cykelmomentet. Ett pitstop med toabesök unnade jag mig men annars körde jag på bra fast pulsen låg runt 120 (väldigt lågt alltså). Tre tunga stigningar väntade sedan med snabba nerförslöpor emellan. Fältet var väldigt utdraget och jag hade ingen koll alls på vilken placering jag låg på och lite då och då körde jag ikapp någon men annars handlade det om att dra energi ur den vackra naturen snarare än att använda levande måltavlor för att hålla farten uppe. Temperaturskiftningarna och faktumet att hård klättring byttes mot snabba utförskörningar gjorde att klädlangning var minst lika viktigt som energilangning. Trots att jag bara drack hälften av vad jag hade tänkt under cykelmomentet var jag nästan konstant kissnödig så en stor lärdom är ju att hetsen kring att “vätskeladda” innan ett lopp oftast är onödig och leder till ett antal kisspauser under loppet (en annan sak när man kör varma tävlingar där man behöver ligga aningen före törsten).

Efter 135 km börjar tävlingens näst längsta klättring upp mot Immingfjell. Det kändes som om den aldrig skulle ta slut och dessutom började det regna. Sara langade vindväst och när jag närmade mig toppen stannade hon mig och sa att tävlingsledningen skickat ut info om att alla var tvungna att ta på reflexväst och lysen igen pga dimma på fjället. Det blåste rejält på platån på fjället, och förutom att kämpa för att hålla hastigheten över 20 km/h gällde det att hålla hårt i styret för att inte blåsa av vägen. Sista 30 km var ren misär pga regnet som gjorde nerförslöporna hala och farliga och gjorde att jag frös så att jag skakade tänder. Aldrig har jag längtat så mycket efter att få hoppa av cykeln och springa ett marathon! Sara hade under tiden packat upp mina löpgrejer i T2 och jag var riktigt glad att se henne. Med facit i hand tappade jag nog en hel del tid under nerförslöporna sista biten, men det kändes viktigare att ta sig ner utan att krascha än att jaga tider eller placeringar.

Löpning med avslutande klättring upp på Gaustatoppen

Jag hittade flowet direkt på löpningen, och efter en kort kisspaus började jag plocka placeringar. Jag hade fått rapport om att jag låg på plats 35 vid starten av löpningen men kände ändå en viss oro för att åska och regn skulle göra att Gaustatoppen skulle stängas för de som kom för sent, så försökte trycka på rejält för att både hinna dit så snabbt som möjligt och också ligga så långt fram i fältet som möjligt. Min oro var ju att bara topp 30 eller topp 20 skulle släppas upp på berget om förhållandena var dåliga. Det var en bra morot för ville verkligen förtjäna den svarta tröjan och få chansen att springa sista 4,7km uppför tillsammans med Sara. Första halvmaran gick på 1.29 med kontrollerad puls (70-75% av max) så det kändes riktigt bra. Efter 25,5 km började klättringen upp på serpentinvägarna. Vissa hade en lutning på 10 grader så där gick det knappt att springa, men annars försökte jag jaga ikapp folk genom att antingen gå snabbt eller jogga kontrollerat. En gående fikapaus tillsammans med Sara med Mars och kaffe blev höjdpunkten under första delen av klättringen. Generellt försökte jag hitta delmål (km-skyltar, kurvor, levande måltavlor, energipåfyllning, träffa på Sara) hela tiden för att hålla mig i ständig rörelse, vilket är nyckeln trots ständigt motlut. Vid passering 32,5km hördes inga rykten om att berget skulle stängas så jag kunde slappna av lite mer och när det var dags för den avslutande klättringen (och då menar jag klättring bitvis med hela kroppen) tillsammans med Sara efter 37,5km hade jag jagat mig upp till en 20e-plats. Min frus oro om att inte orka hänga med i mitt tempo var inte befogad, och vi höll jämna steg i bra tempo hela vägen upp. Hon tilltalas numera med smeknamnet “bergsgeten” här hemma! Detta var loppets höjdpunkt. Att få dela en Ironmanavslutning med någon man älskar är inte direkt vanligt men helt klart att rekommendera! Det slutade med en spurt om plats 19 som vi vann! En kul avslutning i dimman! Vid klart väder sägs det att man från toppen ser en femtedel av Norges yta. Men vi såg nog ungefär 10 meter framför oss.

Efter en stunds paus på toppen frös vi rejält och det var dags att ta beslut på hur vi skulle ta oss ner igen. Jag hade möjlighet att ta en lift ner, men det fanns inte kapacitet för support crews att åka med, så beslutet att gå ner för berget igen tillsammans med Sara var för mig inte så svårt. Hade hon supportat mig hela helgen skulle väl inte jag vika ner mig och släppa iväg henne själv i dimman. Det blev en stapplande och kall klättring ner, men en dryg timme senare var vi nere vid den efterlängtade varma bilen igen och kunde köra mot den ännu mer efterlängtade varma duschen och buffén!

En omtumlande, tuff, livsbejakande, skrämmande och underbar resa var över och den slutade med en svart finishertröja som jag bara ska använda vid väl valda tillfällen! Norseman är så mycket mer än ett triathlonlopp på Ironmandistans. Det går knappt att jämföra med andra triathlontävlingar och jag hoppas kunna inspirera och uppmuntra er som likt jag fastnat i Ironmanträsket att ta chansen och delta i lotteriet för att få en startplats i framtiden! Ni kommer inte ångra er.

Lärdomar och tips för andra som ska köra

  • Det är gratis att delta i lotteriet som går av stapeln i Oktober varje år. Dessutom finns ett antal “meritplatser” att ansöka om. Det är svårt att ta sig in, men försöker man inte så är det absolut omöjligt! Det gäller alltså att ha en flexibel säsong framför sig för att möjliggöra för Norseman om man skulle få en plats.
  • Spendera gärna en extra dag i Eidfjord innan tävlingen!
  • Använd tiden på färjan ut till start till att bli varm! Ett misstag jag gjorde vilket ledde till att jag frös redan innan start!
  • Gå in i tävlingen med ett öppet sinne, för förhållandena/reglerna/vädret kommer att ändras under tävlingens gång. Det är bara att räkna med att det oväntade händer!
  • Sätt upp en strategi för langning mm tillsammans med din support men var VÄLDIGT flexibel längs vägen eftersom den antagligen behöver modifieras pga ändrade förutsättningar. Lyssna på kroppen hela tiden och följ det den säger till dig!
  • Jag körde med tempocykel, dischjul och treekrat HED3 fram. Det funkade men det gällde att hålla hårt i styret vid ett antal tillfällen. Är man inte van vid att köra i vind med tempocykel kan linjecykel med tempobågar och profil max 40 mm vara att föredra. Men framförallt ska man köra på en cykel man är van vid eftersom man spenderar väldigt lång tid på cykeln.
  • Välj support crew med omsorg. Hellre någon som känner dig bra och du gillar att spendera tid med än någon som du tror är professionell langare eller ett draglok uppför sista klättringen. Helhetsupplevelsen beror till stor del på hur samarbetet med din support crew funkar.
  • Njut av hela resan från start till mål och inse hur lyckligt lottad du är som har förmånen att delta i denna unika tävling!
  • Använd den vackra naturen som inspiration när det blir tufft, samt förmånen att få träffa på din support crew med jämna mellanrum. Jag cyklade vid ett tillfälle och funderade på vad jag ville ha vid nästa langning och kom fram till att det jag mest behövde var en puss, ett leende från Sara och en flaska cola!
  • Eftersom belastningen muskulärt blir så annorlunda sista 17 km på löpningen då man klättrar i väldigt låg fart, gör det ingen skada att trycka på ordentligt första halvan av marathonloppet på asfalt där det är platt eller tom något nerför.
  • Den avslutande delen tillsammans med din support crew är riktigt rolig om man har med sig någon man trivs med! Det var definitivt höjdpunkten på hela tävlingen tyckte jag.
Share

Intervjuer efter Kustjagaren

Kustjagaren, vår lokala swim-runtävling här i Karlskrona, blev en rolig tillställning i helgen som gick. För egen del hade jag spänt bågen och siktade på vinst, men det var inte riktigt vår dag och vi slutade femma. Desto mer glädjande var att mina två adepter Henrik Larsson och Patrik Abramsson, som sedan nyår gått mitt utvecklingsprogram för swim-run, gjorde helt fantastiska förbättringar sedan förra årets lopp. Efter att ha tävlat tillsammans 2013 och genomfört loppet på 5:36 deltog de i år med nya partners i två separata lag. Jag har under våren misstänkt att de skulle överträffa sina egna förväntningar då jag sett vilka testresultat de presterat på våra regelbundna testpass, men det är ju en annan sak att sätta ihop allt på tävlingsdagen också.

Henrik Larsson slutade på åttonde plats på 3:40, en förbättring med närmare två timmar. Patrik Abramsson på 3:58, alltså en förbättring med en timme och 40 minuter (och då fick han hela loppet vänta in sin partner på simningarna). Helt otroligt! Henrik har under året också dragit igång sidan kusttranar.se, en riktigt bra resurs för alla som vill lära sig mer om swim-run. Jag ställde fem frågor till dem efter loppet och tänkte dela det som inspiration till er andra som vill bli bättre swim-runners.

 

Vad var det som gjorde att du efter att ha genomfört Kustjagaren 2013 fastnade för sporten swim-run?

Henrik: Jag gillade konceptet att springa och simma om vart annat som en enda distans utan stopp för byte av utrustning. Tävlingsformen känns nästan som ett litet äventyr och det passar mig perfekt att växla mellan två olika moment då jag upplever att jag har en snabb återhämtning.

Patrik: Jag vet inte riktigt. Blev “värvad” in i tävlingen pga avhopp på midsommarafton en vecka innan loppet. Då visste jag knappt vad det var. Efter loppet kände jag ett sug att se vad jag skulle kunna prestera med träning. Utmaning & kampen är något jag alltid uppskattat inom idrott och då känns swim-run perfekt. 

Hur ser din vardag ut med jobb, familj och övriga intressen?

Henrik: Jag bor i Malmö med min Sambo och snart två månader gamla dotter Tova. Jobbar som produktionsspeciallist på Bring Citymail. Sysslar en del med Racketlon (Racketsportens Triathlon) där jag är  med och driver en förening –  Malmö Racketlon. Dock har racketsporten fått lida en del av min swimrunsatsning. Spelar också lite golf när tiden räcker till. 

Patrik: Jobbar som lärare i Malmö & bor med min sambo Maja. Har alltid gillat lagidrott i allmänhet där fotboll oftast stått högst i kurs. Nu följs det iofs mest från soffan. Annars är mat (äta), resor eller gå ut med kompisar alltid uppskattat. 

2013 genomförde du tävlingen på 5.36 och i år lyckades du tillsammans med ny partner kapa nästan två timmar. Den bedriften går knappt att beskriva med ord, men om du skulle försöka, vilka tips skulle du vilja ge till alla dem som vill göra om din bedrift till nästa år?

Henrik: Det första tipset om man inte är väldigt kunnig inom träning och uthållighetsidrott är att ta hjälp av Ironcoach! Att ha fått hjälp med ett ordentligt träningsprogram som jag fått har verkligen gjort att jag kunnat göra sådana enorma framsteg på så pass kort tid. Annars skulle jag säga att kontinuitet i träning är viktigt och att vara lite envis när resultaten kanske inte syns direkt. Anmäl dig till ett Race och sätt upp ett mål med träningen.  Då blir det enklare att ge sig ut i regn och blåst för ett kanske inte så spännande löppass.

Patrik: Kvalité förre kvantitet när du tränar. Ha en plan & ett syfte med varje träning som följer en röd tråd över tid. Har du inte kunskapen själv använd dig av någon som har & håll dig till schemat/planen. Börja inte för hårt, utan öka istället belastningen progressivt. Hitta en nivå i tid & ansträngning som är hållbar på sikt annars pallar du aldrig utan tröttnar, blir sjuk eller slutar. För mig har det även varit helt avgörande att vi varit ett par vänner som ofta tränat tillsammans. Träffade även helt rätt med utrustningen till simningen (paddlar & flythjälp) sista veckan. Från att ha varit en svaghet till en styrka under loppet var ganska förvånande. Kände faktiskt att jag hade väldigt mycket energi kvar i både ben & armar under hela loppet.

Jag har ju haft förmånen att följa och coacha dig under senaste halvåret, om du skulle peka ut 3-5 specifika pass som du anser har varit direkt avgörande för din utveckling, vilka skulle det vara?

Henrik: Svår fråga men det jag tror utvecklat mig mest borde vara:

Löpning –

  • Distanspass med fartökningar, 90 minuter med fartökningar om ca fem minuter. 
  • Intervall 4*400+2*800+4*400
  • Och givetvis backintervaller

Simning – 

  • Distanspass 400m block 
  • Tempopass 2*(6*100) med fast starttid

Patrik: Backintervaller och/eller “intervaller bana” har varit de pass som hjälpt kroppen till nya nivåer vecka efter vecka. Distanspassen med lite olika tempoinslag för att sedan hitta tillbaka till sin aeroba tröskel har även varit mycket gynnsamma.

Har du några knep för att hitta balansen mellan familjeliv, jobb och framgångsrik träning?

Henrik: Jag har det stora privilegiet att ha en väldigt tålmodig sambo som gillar att jag rör på mig och tränar mycket. Men det är en god planering som gäller. Ta med skorna eller simutrustningen till jobbet och kör ett pass innan jobbet eller om du får tid på lunchen. Försök att ha kvalitet i den träning du väljer så att varje timme ger maximalt med utveckling.

Patrik: Vill du bli riktigt grym måste du troligtvis anpassa livet lite efter träningen, men om du vill som jag, bli bra tränad och må bra gäller det mest att försöka vara effektiv med träningen. Planera så du får en timme över lite här och där och sen kör du bara snabbt och effektivt när du kan. Det är dock oundvikligt att inte offra en och annan inflyttningsfest, eller liknande om du vill få in ett längre pass på helgen med kvalité.   

Avslutande tankar: Väldigt roligt att se att bara sex månaders coachad träning kan ge så stora resultat. Det är en av de bidragande orsakerna till att jag redan bestämt mig för att köra ett utvecklingsprogram för swim-run inför 2015 också, i lite större skala, med ännu mer genomtänkt upplägg och med ett maxantal om 20 personer. Är du sugen så vänta inte med att anmäla dig utan klicka in på ironcoachonline.se och hör av dig!

 

Share

Lessons learned – halvironman i Sövde

Efter årets första triathlontävling för egen del och en andraplats i gårdagens Sövde Triathlon på halvirondistans tänkte jag suga ur så mycket lärdomar som möjligt dels för min egen skull som en summering, men framförallt för er som följer bloggen i jakt på tips gällande tävling i allmänhet och triathlon i synnerhet. När jag började träna triathlon var det otroligt inspirerande och lärorikt att läsa andras race reports, men detta blir inte en race report i traditionell mening utan mer en bloggpost kring mina tankar om vad man bör tänka på inför en triathlontävling på halv- eller heldistans.

Jag anmälde mig i vintras med målet att sikta på förstaplatsen med tanke på att jag varit både trea och tvåa i Sövde tidigare. Ett mindset som jag efter att ha läst Chris McCormacks bok “I´m here to win”, vågat ta med mig till fler och fler tävlingar de senaste åren. Utan att sikta högt är det svårt att nå högt är väl tanken här…

Eftersom jag inte kunde påverka vilka övriga som tävlade hade jag ingen koll på startlistan förrän ett par dagar innan, vilket är ett sätt som funkar för mig (men kanske inte för alla även om fler borde prova tror jag som har problem med nervositet inför tävling) för att slippa tänka för mycket på vad andra gör och vilka som kommer bli svårast att slå. Väl på startlinjen visste jag att det fanns en hel del riktigt duktiga personer på plats (bla förra årets segrare Fredrik Robertsson och tidigare vinnare som Kristian Hallsten), även om nästan ingen (inkl arrangörer och övriga tävlanden) hade en aning om att Erik Holmberg, som jag härmed utnämner till Sveriges nya stjärnskott nummer ett, skulle dominera tävlingen från start till mål. Ingen av oss andra såg skymten av honom under hela dagen och för en tidigare tävlingscyklist och duktig orienterare som tagit simträningen på allvar senaste året kunde det väl knappast finns en mer passande triathlonbana än Sövde med tuff cykling och ännu tuffare terränglöpning. Hatten av. Därför känns min andraplats faktiskt som en seger. Jag slog de personer jag kämpat (och i flera fall förlorat mot) under de senaste åren. Här kommer mina lärdomar från dagen.

  • Kanske funkar det inte för alla men att ha med familjen med två små barn (1 och 3), dela rum (med allt vad det innebär för nattsömnen) hela familjen på B&B, äta frukost tillsammans (kaos) innan tävlingen och fundera på hur de har det under dagen medan jag tävlar GER mig mer energi än vad det tar. Lärdom: Ta inte för givet att en sista dag/natt/morgon/tävlingsdag utan familjen är en bättre uppladdning än tvärtom!
  • Kolhydratladdning kommer att förpassas till historien inom en femårsperiod tror jag (inkl pastapartyn). För mig har de senaste årens uppladdningar inför tävling inneburit att jag äter samma mat som vanligt (inte med speciellt mycket kolhydrater med andra ord) fast ser till att inte bli direkt hungrig mellan måltiderna de sista två dagarna inför tävling (vilket jag ofta tillåter mig själv att bli annars). Samma med vätska. Går man runt och dricker för mycket vatten (eller ännu värre sportdryck så att blodsockret åker upp och ner) dagen innan tävling så får man antagligen gå upp och kissa minst en gång på natten innan tävling. Onödigt att bryta sömnen för en sådan sak. Lärdom: Stor portion rysk yogort (17% fett), avocado, ett par nävar nötter, banan, 100g mörk choklad och ägg är bästa uppladdningen både kvällen innan och morgonen inför (inkl kaffe på morgonen). Och ett besök på Sibylla för att man inte får till något bättre med familjen dagen innan på väg till tävling är faktiskt inte “the end of the world” även om jag nästan aldrig annars äter snabbmat.
  • Simningen som var ett orosmoment då jag inte simmade alls i höstas och har simmat lite för lite sista månaden (läs max ett pass i veckan) funkade över alla mina förväntningar trots att jag tog det jättelugnt och simmade väldigt behagligt hela vägen. 29.31. Lärdom: Att simma korta pass varje dag sista veckan inför tävling gör underverk för simkänslan på tävlingsdagen. Efter att ha slarvat med simträningen sista månaden, lyckades jag ta upp simformen till normal nivå genom korta, frekventa pass sista dagarna inför tävling. Dessutom körde jag ett lätt triathlonpass (sim, cykel, löp) på ca en timme två dagar innan tävling för att väcka kroppen på att sätta ihop de tre disciplinerna som oftast annars inte tränas i följd.
  • Strategin på cyklingen var att köra på ganska hårt från början för att om möjligt “få kontroll” på fältet och hitta bra personer att tampas med för att kunna behålla bra fart genom alla tre varven. När jag efter ca 4 mil gick förbi förra årets segrare Fredrik Robertsson förstod jag att jag hade kört bra då jag senaste gången vi möttes aldrig hann ikapp honom (inte ens på löpningen) efter att han slagit mig med ett par minuter på simningen. Det kändes som om jag halvvägs hade fångat in täten, men ingen ledarmotorcykel syntes till så jag hade en känsla av att det fanns en ensamvarg någonstans långt där framme som körde som en dåre (ingen av oss i “tätklungan” visste då att det var en 26-åring som hette Erik). En av de svåra sakerna med en rundbana utan vändpunkt, vilket gör att man har dålig koll på var man ligger i fältet. Jag körde på bra. Ca 47 minuter per 3-milsvarv på en tuff bana visserligen utan vind men med mycket backar och dålig asfalt bitvis. Pulsmässigt på eller något över min aeroba tröskelpuls (152) vilket kändes kontrollerat. Sista 7 kilometrarna släppte jag av lite på takten och lät de övriga fyra jag hade tampats med halva cykelmomentet cykla iväg. Känslan av att jag antagligen skulle kunna plocka dem senare på löpningen gjorde mig lugn. Jag låtsades för en stund att jag var Craig Alexander på Hawaii, som ofta haft just strategin att ge supercyklisterna några minuter under cyklingen för att han ändå visste att han skulle ta dem senare ändå. Cykeltid 2:25. Lärdom: Att studera både kroppsform/vikt/längd, cykelteknik (står man upp och kränger i backarna är man antagligen ganska trött och tröttar dessutom ut sina löpmuskler) och i vissa fall ha koll på personerna och deras löpförmåga i förväg gör att man kan ta det lugnt på cyklingen om man har kontroll på fältet (vilket jag hade utom på Erik) trots att man tvingas släppa ryggar mot slutet av cyklingen. Att dricka endast en och en halv cykelflaska under loppets första tre timmar påverkar inte prestationen negativt men gör att man slipper kissa under ett lopp på denna distansen…lite inspirerad av Tim Noakes bok “Waterlogged” som skjuter ner idén om att det är den som dricker mest/tillräckligt för att inte tappa kroppsvikt som är snabbast. Det är oftast tvärtom!
  • Jag var sjätte man in till T2, med fyra personer inom någon minut framför mig och en överlägsen (10 min) ledare någonstans i skogen på löpbanan. En relativt snabb växling där jag plockade en placering. Killen som hade stått och krängt på cykeln i backarna tog jag mycket riktigt inom någon kilometer på löpningen (min analys att han var trött var riktig). Uppe på fjärde plats. Jag försökte hitta en skön rytm, pulsmässigt inom 10 slag från aerob tröskelpuls, dvs kontrollerat men snabbt. En väldigt knixig bana, men endast några hundra meter asfalt per varv (4 varv) och ett par monsterbackar (den ena av dem gick jag uppför). Tredjeplatsen plockade jag från en trevlig finne som hade cyklat väldigt starkt (min analys var att han hade spenderat lite för mycket energi på cyklingen) efter ca 5 km. Sen fick jag börja kämpa. Fredrik Robertsson höll bra tempo på andraplatsen. Efter ca 14 km lyckades jag komma ifatt (använde asfaltsträckan på några hundra meter för att trycka mig ifatt och förbi) men Fredrik svarade och la sig 5-10 meter bakom. Med ett varv kvar var det nu jag som var det jagade bytet och Fredrik närmade sig. Återigen gick tankarna till en av mina förebilder Chris McCormack som för några år sedan på Hawaii “väntade in” en jagande Andreas Raelert för att sedan sätta in en oväntad “dödsstöt”.. Sista 5 km var en ren mental kamp kändes det som. Vi sprang väldigt jämnt. Genom att sänka tempot en aning och låta Fredrik komma ifatt igen visade jag mig svag, men vad jag egentligen gjorde var att ladda för en kommande spurt när vi skulle nå asfaltssträckan igen. Med två kilometer kvar stack jag iväg i 3.15-tempo och tittade aldrig bakåt igen! Marginalen till slut blev lite drygt 20 sekunder vilket kändes tryggt sista kilometern så jag hann njuta lite redan innan mållinjen. Löptid: 1.27 Lärdomar: Målet första kilometern på löpningen är att få kroppen att ställa om till löpning utan att få kramp, spring kontrollerat. Använd sedan folket framför som levande måltavlor. Ha tålamod under första halvan av löpningen. Är man tillräckligt bra på att bränna fett vid och strax över aerob tröskel räcker det med ca 1000kcal (trots att jag antagligen brände närmare 5000) under loppet i form av gel (800 på cykeln, 200 på löpningen). Cola är av någon konstig anledning bra mot krampkänningar. Det går bra att springa sista fem kilometrarna på gränsen till kramp om man känner sin kropp tillräckligt bra för att inte ta den över gränsen. När man är fysiskt jämlik med någon annan är det dags att spela det mentala spelet, och det är alltid en fördel att ta kommandot med ett ryck än att bli “ryckt”.
  • Efter loppet var det fullt fokus på familjen som hejat hela dagen. Min fru hade en lika imponerande insats bakom sig (hålla koll på barnen som är VILDA just nu) som jag så att inte fasta i målområdet kändes helt rätt. Bad med barnen. Snabb prisutdelning. Packa bilen. Åka hemåt. Efter att ha ätit nästintill glutenfritt de sista fyra månaderna, och undvikit snabbmat helt, lyssnade jag på kroppen och vi käkade på en helt vanlig pizzeria där jag inte bara åt upp min egen stora pizza utan även resterna från min frus och äldsta sonens. Lärdom: Lyssna på vad kroppen vill ha och man dör inte av dålig mat då och då (90-10-regeln)! En kravlös stund med familjen är mer värt än felfri kost och all hype kring optimala återhämtningstillskott!

Roligt också att se flera av mina adepter prestera bra i Sövde. Otroligt rolig tävling. Bra funktionärer och arrangörer. Den tuffaste halvirontävlingen i Sverige så pricka in den i triathlonkalendern för 2015 och hoppas mina reflektioner gav en och annan tanke!

Share