Matches

Tändstickor. Vad har det med träning och tävling att göra? Man liknar ibland en uthållighetsidrottare vid en ask tändstickor. Vid början av ett lopp eller säsong (eller i min mening även en karriär) är alla tändstickor oanvända. Men för att verkligen nå sin fulla potential gäller det att hitta balansen mellan att ta slut på stickorna och att gå i mål med stickorna oanvända. Och att tända dem vid rätt tillfälle när de gör som mest nytta. Flummigt? Såhär tänker jag.

Om vi antar att alla startar en tävling helt återhämtade från den träning man gjort och i tillspetsad form samt att alla har samma träning/förutsättningar bakom sig, är det strategin under loppet som avgör vem som vinner. Det är också strategin under loppet som gör att någon som är sämre tränad kan slå en motståndare som säkert tränat dubbelt så mycket under uppladdningen. Det har faktiskt hänt mig vid ett flertal tillfällen att jag lyckats slå folk som jag inte borde slagit om man bara hade lagt alla korten på bordet och bortsett från strategin och utvecklingen i loppet. Tändsticksanalogin fungerar bra såväl fysiskt som mentalt. Att låta pulsen sticka iväg för många gånger under en Ironmantävling är ett sätt att bränna många fysiska tändstickor och riskera sitt lopp. Att slås om position i vattnet eller gå ut för snabbt på löpningen andra. Men i vissa fall är det ju värt att tända en tändsticka eller två för att skapa sig en bättre position. Att simma max första 100m för att skaffa sig en bra position i en snabbare grupp är något jag personligen gärna bränner en sticka för (för att slippa bränna en mental sticka när jag fastnar i trängseln vid första bojen). Att hålla sig kvar i en pace-line med folk som är precis på min nivå eller snäppet bättre under cyklingen en annan trots att det kräver både mentalt och fysiskt fokus. Att rycka i samband med en vätskestation under löpningen skulle kunna vara en annan. Och att fortsätta hålla tempot upp trots att musklerna skriker STOPP är mer en mental kamp än en fysisk om man bara inser att det är hjärnan som styr kroppen och inte tvärtom.

Kanske ännu viktigare är ju att se sin säsong som en tändsticksask. Det går inte att maxprestera vid en eller två tävlingar om året om man kör ytterligare 10 tävlingar och maxar (=bränner alla tändstickor) vid varje tävling. Framförallt mentalt. Det är därför jag uppmuntrar folk att ha A-, B- och C-tävlingar om man gillar att tävla mycket. Man ska såklart göra sitt bästa och ta sig i mål till varje pris även i en C-tävling, men att våga spara några tändstickor till sin A-tävling är oftast en bra idé. Och det är ok att träna hårt men är man typen som ser varje träningspass som en tävling så har vi en typiskt risksituation för att starta sin måltävling utan full tändsticksask.

Men tändsticksanalogin funkar även på en hel idrottskarriär. Per Elofsson är ett bra exempel på en man som brände alla sina mentala och fysiska “karriärstickor” på att hänga på Mulegg (som var dopad men det visste ingen då) i ett OS/VM-lopp. Han lyckades aldrig komma tillbaka till samma nivå och jag tror att han pressade sig så djupt både fysiskt och mentalt att det helt enkelt bara fanns halvbrända stickor kvar när han sedan försökte ladda om inför nästa säsong. Det tragiska i detta var ju att det var dopingen som var orsaken och inte en bättre athlet. Så lärdomen här är att du bör fundera över din långsiktiga plan och målsättning för att kunna använda dina tändstickor på bästa sätt under karriären och under de lopp som verkligen är viktiga för dig. Under ett lopp handlar det ofta om att “lura” sin hjärna att ligga närmare maxgränsen för vad man klarar av (hjärnan sätter nämligen stopp vid typ 95% av kapaciteten rent fysiskt som säkerhetsåtgärd) men att aldrig nå de där 100% (vilket jag tror Elofsson gjorde) för då kommer hjärnan att flytta sin säkerhetsmarginal och inte låta dig komma över 90% vid nästa tillfälle.

Må tändstickorna aldrig falna och gör de det så låt det vara på mållinjen!

 

Triathlon – en klassport?

Uppsvinget kring triathlon har en baksida. Jag har ända sedan jag började träna och tävla triathlon som 27-åring 2008 hävdat att triathlon inte är en klassport utan att med rätt träning kan vem som helst lyckas bra med enkel utrustning och lättillgängliga tävlingar. Tyvärr håller det på att ändras. Med Ironmans intåg i Kalmar blev det som redan varit ett faktum i t.ex. USA även verklighet i Sverige. Där ligger medelinkomsten bland deltagare i en genomsnittlig Ironmantävling på runt 1 miljon kronor om året. Jag har hela tiden försökt hitta förklaringen i att det är samma typ av personer som lockas av Ironman som även vill göra karriär och lyckas bra i arbetslivet (och därmed ha bra lön). Jag tror fortfarande det är en faktor men med facit i hand så ligger inte hela förklaringen här. Jag ska ge ett räkneexempel. Ironman Kalmar 2014 kostar 4500kr i anmälningsavgift. För att boka boende i samband med loppet (om man inte vill göra som jag 2012 och bo hemma och ”pendla” till tävlingen 9 mil bort vilket jag för övrigt rekommenderar för jag har aldrig presterat bättre än då) är du tvingad att boka genom Nirvana Europé (som har bokat upp ALLA hotellrum i hela stan med omnejd) vilket kostar 1500-2000 per natt. Dessutom är du tvingad att boka 3 nätter (går alltså inte att bo bara fredag-lördag)! Så utöver din anmälningsavgift får du lägga ytterligare minst 4500kr. 9000 kr innan vi ens börjat titta på resekostnader och utrustning.

Som jämförelse såg min budget för min första tävling i Kalmar triathlon (järnmannen) 2008 ut så här:

  • Anmälningsavgift 1300kr
  • Boende en natt 400kr i delat rum
  • Cykel 3000kr (billigaste racern jag kunde hitta)
  • Våtdräkt köpt i USA 1200kr (zoots instegsmodell)
  • Cykelskor köpta i USA 500kr
  • Löparskor köpta på rea 700kr.
  • Triathlondräkt 600kr.
  • Bensinkostnad resa och energi under loppet typ 300kr.

En totalkostnad på runt 8000 kr alltså. Inklusive utrustning. Mycket har hänt med Kalmar triathlon på fem år men det är inte bara framsidor! Det som också har hänt är att alla halvironmandistanstävlingar i Sverige i samma veva höjt priserna till runt 1000kr (från ca 400 när jag började) och en vanlig sprinttävling idag kostar minst 400kr. Tyvärr kommer vi tappa mycket talanger framöver för att vi redan på denna nivå “diskriminerar” bort de som inte har råd att delta.

Just nu ser jag inte många anledningar att köra Ironmanbrandade tävlingar förutom om man vill kvala till Hawaii. Tävlingar som hittar tillbaka till gräsrotskänslan lockar mig just nu mycket mer (Hawaii får vänta till 2016) så jag tittar just nu på Norseman, Swissman och Celtman för att ta några alternativa irondistanstävlingar som behåller känslan i utmaningen mot sig själv och naturens krafter. Där startar utmaningen redan i anmälningsprocessen (och inte för att man behöver vara snabb) då några tusen sökande tävlar om 250 utlottade platser per tävling.

Utmaningens tjusning

Ett av mina motton är att varje år försöka göra något med skräckblandad förtjusning. Det är också något jag uppmanar folk runt omkring mig att göra. Det behöver såklart inte handla om sport. Att ge sig på ett renoveringsprojekt, planera en långsemester med småbarn eller söka ett utmanande jobb. Det finns hur många bra exempel som helst på hur man kan ta sig utanför sin bekvämlighetszon och samtidigt njuta av upplevelsen. Detta året har mest inneburit förtjusning så för att inte bli för bekväm tänkte jag avsluta året starkt istället med dubbla ultramarathonlopp med bara två veckors mellanrum samt ett världsrekordförsök (mer om det senare) i November.

Jag har många gånger fått frågan ”har du åkt vasaloppet?” med en följdfråga ”varför” när jag snabbt konstaterar att nej det har jag aldrig. Skidor tilltalar mig inte alls och just nu är tre sporter alldeles tillräckligt att utvecklas inom. MEN när nu vasaloppsorganisationen gör slag i saken och skapar ultravasan, ett 90km långt ultralopp längs vasaloppsbanan tänker jag inte missa chansen att skaffa mig en bra replik till alla som frågar om jag inte åkt vasaloppet. ”Nej men jag har sprungit det!”. Alla drivkrafter är bra, och denna är ju av den udda sorten, men faktumet är att den stora motivationsfaktorn för mig är just att kunna uppleva vasaloppet utan att behöva åka skidor. Dessutom tror jag att ultravasan kommer bli en långkörare och ett klassiskt ultralopp så att få vara med första året känns som en förmån. Anmälan öppnar 22 september och med 750 platser antar jag att man får vara ganska snabb på knapparna för att få en plats. Sen blir det ju svårt att hålla sig borta från Ironman-DISTANS nästa år (med tanke på mitt ”sabbatsår” från Ironman i år), men det kommer inte bli någon IRONMAN-tävling utan någon av tävlingarna arrangerade av alternativen till WTC. Just nu ser jag ingen anledning att fortsätta spä på kommersialismen (mer om detta i en senare bloggpost) kring Ironman eftersom jag ändå inte vill kvala till Hawaii förrän 2016. Det finns roliga alternativ där ute med Challenge Roth och Norseman/Swissman/Celtman som riktigt lockande inför 2014.

Vad gör du med skräckblandad förtjusning under 2014?

Post Ironman Kalmar 2013

Det är intressant hur vädrets nyckfullhet påverkar oss. Förra året var det närmast vindstilla och relativt svalt på tävlingsdagen i Kalmar för att redan dagen efter bli över 30 grader varmt. I år var det omvänt. På tävlingsdagen blåste det 9 m/s och dagen efter hade det mojnat. Men det är tjusningen med att tävla utomhus och under lång tid. Bara ändrat väder kan slå 15-20 minuter på en Ironman, och för vissa ännu mer då det blir svårare att disponera sina krafter och ligga på en konstant ansträngning när det blåser mycket. De där topparna i puls är kostsamma i slutet av loppet och ju jämnare man kan ligga i puls under loppet desto bättre.

Stort grattis till alla som genomförde Ironman Kalmar 2013 och inte gav sig trots de hyfsat tuffa förhållandena. Men det regnade iallafall inte så det kunde ju varit värre 🙂 Speciellt bra jobbat av alla som lyckades med bedriften att slå PR eller genomföra en Ironman för första gången. En verklig bedrift i vanliga fall, men speciellt när det inte är perfekta förhållanden.

im kalmar 2013

För första gången fick jag möjlighet att bevittna en Ironmantävling från sidan utan att tävla själv och det var en intressant upplevelse. Roligt att se Jonas Djurback växla i T1 på lite drygt en minut (sjukt), roligt att se Eva Nyström ta proffspoäng som förhoppningsvis tar henne till Hawaii, roligt att se David Näsvik ta ytterligare ett steg mot en pallplats på en internationell Ironmantävling, roligt att se folks leenden när de gav sig i väg på cykeln eller när de under första löpvarvet sprang genom publikhavet genom stan. Och såklart när de närmade sig mål. Jag fick chansen att heja på folk som genom åren hejat på mig. Jag fick en bättre förståelse för hur det är för familj och vänner att stå vid sidan om och vänta en hel dag. 90% av tiden är dötid som publik (speciellt eftersom liverapporterna från cykelbanan inte var speciellt bra vid TC) men det är de där sista 10% som gör att väntan är värd. Jag fick chansen att övertala två olika personer (som båda hade fått punka tidigare under dagen) att inte bryta trots motgångar och ta sig i mål oavsett hur lång tid det skulle ta. Bara det var ju värt all dötid.

Till alla er som var med och tävlade. Ta nu ett par veckor helt utan träning och tankar på nästa säsong eller mål. Två veckor med fokus på familj, hus, jobb eller semester. Passa på att ge tillbaka till anhöriga genom att slösa med tiden du spenderar på dina barn, fru, man eller övriga intressen. Du behöver den mentala pausen. Din kropp behöver återhämtning. Och när du tror att du är återhämtad (vilket man tror efter ett par veckor) så kan du ta med dig att det kommer ta ytterligare två veckor innan du faktiskt är 100% ok. Så när du vilat i två veckor så kör du två veckor med helt luststyrd, lätt träning. Ingen struktur, ingen intensitet, gärna utan klocka, bara på känsla. När du är mitt uppe i uppladdning inför nästa mål kommer du vara glad att du tillät din kropp och knopp att vila.

Må solens sista sommarstrålar förgylla din sensommar. Njut av livet!

Pre Ironman Kalmar 2013

Sedan 2008 har Kalmar Triathlon / Ironman varit målet #1 varje sommar för min athletiska sidokarriär. Så att nu två dagar innan start inte behöva tänka på pre-racemöten, cykelfixande och allt annat känns faktiskt uppfriskande. Det ska bli väldigt kul att för första gången någonsin stå vid sidan av en triathlontävling och inte vara med själv. De målmedvetna athleter som jag coachat mot Ironman Kalmar i år är i form och om allt håller så tror jag de alla kommer få riktigt roligt på lördag. Det är iallafall min stora uppmaning till dem och till alla er andra. Njut, ha roligt, och när det blir tufft så tänk tillbaka på den träning ni gjort och att denna dagen har varit målet med stort M under senaste året.

Jag har dålig koll på de utländska proffsen som kommer så tänkte istället ge mig på att gissa hur svenskarna i toppen kommer prestera. Det är, precis som förra året, väldigt bra klass på de svenskar som är på plats, och att SM i långdistanstriathlon inte i år går i Kalmar känns faktiskt som om VM inte skulle vara på Hawaii varje år. Jag vet att det finns ITU-VM också (vilket nu STF vill imitera med SM på Nice-distans) men ärligt talat så kommer den distansen aldrig ha samma prestige som en Ironman. Men det är vad jag tror.

Svensktoppen på lördag (gissning på sluttid)

KJ Danielsson (8.18)

Pontus Lindberg (8.23)

Jonas Djurback (8.24)

Med bara tre svenska damer i proffsklassen är väl frågan bara hur mycket Eva Nyström kommer slå det svenska rekordet med. Min gissning är att hon kör på 9.05 vilket i så fall är otroligt.

 

Kustjagaren & Swim-run-trenden

Med bara två dagar kvar till en av årets roligaste tävlingar för min del (kustjagaren) tänkte jag skriva lite om vår tävlingsstrategi både vad gäller utrustning och upplägg av loppet. Det är inte jättemånga Blekingar som kört Ö till Ö, så eftersom jag är en av de få (2010) har jag fått en hel del frågor framförallt kring utrustning och hur mycket man ska ha med sig. Swim-run-tävlingar har blivit den nya trenden och i år finns det minst 5 olika tävlingar i havsmiljö på olika distanser med Ö till Ö som “kronan på verket”. Det är en riktigt häftig både träningsform och tävlingsform som verkligen tar dig “back to nature” med de mest primitiva sätten att ta sig fram på.

Vår strategi är att genomföra loppet så minimalistiskt som möjligt. Allt som tas med från start måste med i mål. Det innebär lätta barfotaskor (Inov-8), tunna strumpor, avklippta våtdräkter vid knän och armbåge, magväska med liten vattenflaska och energi, obligatorisk utrustning i övrigt innanför våtdräkten i ryggfickor på ett triathlonlinne, kartan innanför våtdräkten vid halsen för att kunna ta upp och lägga ner snabbt. Strategin är att buffra upp vätska och ny energi vid de två stationerna och eftersom tävlingen är över på under 4 timmar för vår del så kan man leva med att gå lite back energi- och vätskemässigt för att slippa simma med större väska än en magväska.

Det gäller även att utnyttja sina olika styrkor i laget till max. I vårt fall är min partner, Jakob, aningen bättre på att simma så han kommer fokusera på att sikta rätt och jag på att hålla hans fötter hela simningarna medan jag håller tempot uppe på land med Jakob i vinddraget. Målet är definitivt pallplats och förhoppningsvis har vi en chans även på totalsegern även om motståndet är tuffast möjliga med tidigare Ö till Ö-vinnare på startlinjen. Lycka till alla som ska vara med om äventyret på lördag. Kustjagaren Karlskrona blir förhoppningsvis en bestående höjdpunkt även under kommande år och känns roligt att få vara med under första loppet någonsin!