Sommaren är på G och därmed tävlingssäsongen för oss som tävlar triathlon. För er som har Kalmar eller Köpenhamns Ironman som huvudmål för säsongen kommer här en inbjudan till fjärde upplagan av Epic Day som körs 25 juli. Jag har redan ca 10 anmälningar så vänta inte med att ta en av de sista platserna.
På ytan är Johanna Eriksson en helt vanlig, om än väldigt driven, 25-åring. Mitt emellan utbildning med examen från Princeton och karriärstart på McKinsey i London stod hon för tio månader sedan inför ett delikat, men väl så svårt val. Att hitta något meningsfullt att fylla glappet mellan examen och jobbstarten med. Med en pappa som kört flera Ironmantävlingar, föll valet på att se till att försöka komma i tillräcklig form för att genomföra Ironman Nya Zealand.
En av frågorna i det första mailet jag fick av Johanna krävde att jag verkligen funderade ett slag.
”Tror du att det är möjligt att gå från nybörjare till Ironman på bara nio månader?”
Av egen erfarenhet visste jag ju svaret. 2008 var jag anmäld till min första tävling på Ironmandistans. Även om jag inte började helt från scratch (hade genomfört ett marathon och ett 50km-lopp) var det ett long shot att komma i Ironmanform på under 9 månader. Många triathloncoacher rekommenderar en förstasäsong av sprint och olympisk distans. Följt av en säsong med halv-Ironman. Och sedan, en attack på Ironmandistansen. Jag tycker det är en alldeles för konservativ utvecklingsplan om slutmålet endast är att genomföra en Ironman. Såhär svarade jag Johanna.
”Av allt att döma är du en mycket driven person som ser till att slutföra saker du åtar dig vilket gör att jag kan säga att jag är övertygad om att det är ett rimligt projekt med en Ironman på nio månader. Du har optimala förutsättningar med mer ledig tid än de flesta, ett driv och viljan att lära från andra. Jag skulle inte bli förvånad om du överraskar både dig själv och andra genom att prestera bättre än du trodde var möjligt.”
För ett par år sedan följde jag Bosse på en liknande resa. Med helt andra förutsättningar bevisade han att man med drivkraft och nyfikenhet på 12 månader kan gå från sprinttriathlon till finisher på Ironman Kalmar. Bosse var 54 år gammal när han startade sin triathlonresa. Och en av mina första kunder efter att ha startat Ironcoach var Cecilia som visserligen startade från en något högre nivå med en bas av cykel- och löpträning men ändå gick från nybörjare i triathlon till finisher av Ironman Florida på bara sex månader.
Jag är fascinerad av hur snabba resultat vi kan nå om vi bara bestämmer oss för något. Om vi vågar sätta ett mål som ligger utanför vad som egentligen verkar möjligt. Som Paolo Coelho så fint skriver så konspirerar hela universum för att göra drömmar möjliga om man bara är villig att jobba hårt för dem. Och det handlar ju inte bara om Ironman utan egentligen vad som helst som vid en första tanke känns lite för galet att ens fundera på.
Om vi tar oss tillbaka till Johanna så insåg jag också snabbt att vi inte började från noll. Ingen börjar från noll. Erfarenheter från livet kommer till nytta när allt ställs på sin spets inför en extremutmaning som en Ironman. Johannas studieresultat och tidigare jobb visade på målmedvetenhet. Med vandringar både till Everest Base Camp och toppen av Kilimanjaro hade hon fixat långa fysiska strapatser. Och med bra koll på hur viktigt både kost och sömn är för hälsa och prestation började vi inte från noll här heller. Johannas nyfikenhet kring hur både fysik och psykologi kring en idrottsprestation fungerade var också en tillgång. Genom att använda dessa saker som byggstenar i uppladdningen började vi faktiskt inte från noll. Jag skriver det igen för det är så viktigt. INGEN börjar från noll! Dina livserfarenheter och egenskaper är stöttepelare oavsett vad nästa målsättning är. Att, som min fru, ha gått igenom två långa och smärtsamma förlossningar är en extremt bra tillgång om den appliceras på extremidrott. Smärttålighet är en av de absolut mest avgörande faktorerna för att lyckas. Och DU har antagligen erfarenheter och drivkrafter som är nycklar i utforskandet av din fulla potential. Det viktiga är att identifiera och hitta strategier för att använda dessa nycklar vid rätt tillfälle. Det är en av mina huvuduppgifter som coach.
När Johanna för några veckor sedan korsade mållinjen under Ironman Nya Zealand bevisade hon för sig själv och världen att det faktiskt är möjligt att gå från nybörjartriathlet till Ironman på nio månader. Jag visste det iofs redan, men fick se ytterligare ett bevis på det. Här kommer några snabba frågor till Johanna.
Varför en Ironman?
När jag tog min kandidatexamen i juni 2014 visste jag redan att jag skulle börja jobba i april 2015. Däremellan hade jag nio månader då jag kunde göra precis vad jag ville. Efter fyra år stillasittandes i ett universitetsbibliotek och innan ett antal år stillasittandes på kontor, ville jag prova på en fysisk utmaning som låg långt utanför min komfortzon.
Vad var din träningsbakgrund inför projektet?
30 minuters jogg varje morgon för att må bra och få energi till universitetsstudierna. Några gånger i veckan gick jag på gruppträningspass i stället, som Body Pump och yoga. Jag kunde inte simma crawl, så det fick jag lära mig. Jag hade inte suttit på en racercykel tidigare heller.
Vad var det roligaste under ditt niomånadersprojekt?
Att få testa på livet som proffstriathlet! Jag körde två träningspass om dagen varje dag, förutom en total vilodag varje vecka. Jag gick upp, åt frukost, körde första passet, åt lunch och tog en tupplur, körde andra passet, åt middag, sov. Det var en lyxig livsstil, och min beundran för alla som balanserar Ironmanträning med heltidsjobb och familjeliv (som min pappa) har bara ökat.
Vad var höjdpunkterna under själva träningen?
Jag älskade att hela tiden slå distansrekord. Jag gick från att inte kunna crawla, till att simma 50 meter, sedan 200 meter, sedan 1000 meter. Jag minns första gången jag simmade 4000 meter—Du hade lagt in ett pass på 3000 meter vilket bara det kändes läskigt långt. När jag hade simmat färdigt tänkte jag att ”nu när jag redan har simmat så långt känns det dumt att sluta. Lika bra att köra tusen till så kan jag vara jättenöjd efteråt”. Och nöjd var jag! Jag slog distansrekord på cykeln också: först 20 km, sedan 40 km, sedan 80 km. Mitt längsta pass inför Ironman var 170 km och 2500 höjdmeter. Bara några månader tidigare ett sådant pass låtit omöjligt långt!
Du tänkte mycket på förhållandet mellan utseende och prestation, berätta.
När jag påbörjade Ironman-projektet var jag nöjd med min kropp. Jag trodde inte att träningen skulle påverka utseendet särskilt mycket, kanske lite mer synliga muskler men det var inget jag direkt eftersträvade. I stället gick jag upp nära 10 kg på tre månader och höll sedan den vikten resten av tiden. Jag kände mig inte alls bekväm i min kropp, skämdes över mitt utseende, ville inte vara med på bild och inte träffa mina gamla vänner. Dessutom sjönk mitt träningssjälvförtroende—jag tänkte att ”en kropp som den här kommer aldrig kunna springa snabbt och långt”.
Hur vände du det?
Två saker: för det första mötte jag på mina olika tävlingar triathleter med alla möjliga kroppsformer. Jag träffade folk som var tjocka men snabba och folk som var snygga men långsamma. Det bröt min övertygelse om att jag måste vara ”lean and mean” för att nå mitt mål För det andra funderade jag på vilken typ av förebild jag vill vara och vilka signaler jag vill sända ut till andra unga tjejer. Jag har själv lidit konsekvenserna av osunda kroppsideal—under några år på universitetet åt jag alldeles för lite och hade ingen energi att göra roliga saker. Visserligen var jag väldigt nöjd med min spegelbild, men det känns häftigare att vara en Ironman. Jag hoppas andra tjejer kan se min finisherbild och inspireras att träna för träningsglädjens skull och inte för att ”få” äta.
Du hade en mental dipp 3-4 veckor innan Ironman, vad hände?
Jag körde ett fyra timmar långt testpass på cykeln där jag höll vad som kändes som rimligt tävlingstempo. När jag kom hem insåg jag att jag mitt tempo hade varit för lågt för att klara cutoff-tiderna längs Ironman-banan. Då tappade jag träningsmotivationen helt—det kändes inte lönt att fortsätta kämpa när jag ändå inte skulle nå mitt mål att genomföra tävlingen. När jag väl lyckades tvinga mig själv ut för att träna blev jag ofta ledsen under passet. Det var ganska svårt att simma när simglasögonen fylldes av tårar.
Hur tog du dig ur den?
Jag pratade med en kompis som inte alls fattade det där med cutoff-tider. ”Men vaddå, om man klarar att simma 3.8 km, cykla 180 km och springa 42.2 km i ett sträck så är man väl en Ironman, oavsett hur lång tid det tar!?”. Hennes kommentar fick mig att inse att så länge jag genomförde den totala sträckan så skulle jag ha nått mitt mål. Jag ställde in mig på att inte klara cutoff-tiderna, det fick bli en bonus. I stället fokuserade jag på att simma, cykla och springa hela distansen. Då steg mitt självförtroende direkt, för tack vare min träning var de långa sträckorna inte läskiga längre. Jag visste att jag skulle bli en Ironman, och när jag tänkte på mitt mål kunde jag känna glädje i stället för ångest!
Jag imponerades under resan av modet att gå från en arena där du är i toppskiktet av din omgivning (skola, jobb) till en arena där du börjar från scratch. Hur kändes det?
De utmaningar jag tagit mig an tidigare har alltid byggt på mina styrkor: att jag är vetgirig, organiserad och ambitiös. Att komma in på Princeton University och på utbytesprogrammet med University of Oxford krävde hårt jobb, men det var ändå inom ett område där jag har stort självförtroende. Samma sak gäller jobb och praktikplatser—jag fick kämpa för mina platser på Världsbanken och McKinsey, men jag visste vad jag behövde göra. En fysisk prestation var däremot något helt nytt, och det var skrämmande att anmäla mig till en Ironman utan att ha genomfört en enda triathlontävling. Jag kunde ju inte ens crawla!
Vad har du lärt dig om dig själv?
I början trodde jag att Ironman-projektet skulle ändra hela min personlighet och inställning till träning. Jag förväntade mig att förvandlas till ett träningsfreak som älskade att bli trött och gick in för varje pass till 100%. Resultatet blev att jag planerade träningen utifrån denna idealbild. Jag tänkte att ”på onsdag kommer jag säkert vara supertaggad på att cykla i 4 timmar efter middagen”, men när onsdagen kom så var jag fortfarande samma gamla Johanna som föredrar att dricka te och läsa The Economist. Jag fortsatte hoppas på att förvandlingen skulle ske, men efter några månader insåg jag att planeringen måste ske utifrån den jag är idag. Jag började kolla väderprognosen, planerade aldrig träning efter kl 17 och ordnade sällskap så ofta som möjligt. Jag anpassade helt enkelt träningen efter verkligheten i stället för fantasin.
I slutändan blev det ett häftigt familjeäventyr till Nya Zealand, eller hur?
Pappa har kört Ironman Köpenhamn de fyra senaste åren och jag har ofta varit med och hejat. När jag bestämde mig för att göra en fysisk utmaning under mitt sabbatsår låg Ironman därför nära till hands. Tre dagar efter att jag hade anmält mig till Ironman Nya Zeeland hade han gjort detsamma. Då blev resten av familjen såklart avundsjuk på vår Nya Zeeland-resa och bokade in sig som hejarklack. Jag hade inte tänkt mig Ironman-satsningen som ett familjeprojekt, men såhär i efterhand förstår jag hur viktigt det var. Pappa var mitt stadiga träningssällskap och genom honom fick jag kontakt med många andra triathleter. Under själva Ironman-tävlingen höll pappa och jag ihop hela tiden (fyra timmar långsammare än vanligt för honom). Det var häftigt att få springa i mål hand i hand!
Ibland är det bra att erkänna att man har haft fel. Tim Noakes, som jag följt länge (sedan jag läste The Lore of Running för ungefär tio år sedan) är en av få läkare och forskare i världen som VÅGAT ändra sin åsikt om vad nyckeln till bättre hälsa är. Efter att ha förespråkat en traditionell syn på både läkarkonst och träning där kostens betydelse nervärderades till förmån för läkemedel och mer träning, är Tim nu en ivrig förespråkare för kvalitativ LCHF-kost som en nyckel till ett längre liv och bättre idrottsprestationer på lång sikt. I Tims fall handlade det om insikten att han var på väg att få diabetes trots att han var den mest vältränade personer han kände som fick honom att ifrågasätta kostens betydelse. Med förbättrad kost har han lyckats vända sin sjukdom och i sin senaste bok Challenging Beliefs ifrågasätter han (nästan) allt han tidigt i sin karriär som läkare proklamerat.
På samma tema tänkte jag nu erkänna att jag länge haft fel kring hur man får mer saker gjorda. Multitasking är numera ett slitet begrepp, även om förmågan att ”hålla många bollar i luften” fortfarande är en egenskap som i rekryteringssammanhang ofta värderas. Jag tror dock inte längre på multitasking för att få mycket gjort. Men jag tycker det är viktigt att skilja på multitasking och att ha flera projekt igång samtidigt. Att ha flera ”livsströmmar”, som jag brukar kalla det är ju det som kryddar livet. Men för bästa produktivitet oavsett vilken livsström man jobbar på är det mycket bättre att göra en sak åt gången. För att använda ett uttryck från fysiken så är det i detta sammanhang bättre att seriekoppla än att parallellkoppla sitt liv. Att fokusera på jobb och en uppgift åt gången när du är på jobbet. Att fokusera på träning (här är jag i en gråzon eftersom jag oftast lyssnar på en ljudbok eller podcast medan jag tränar, men den får inte ta fokus från träningen som är prio ett i det läget) när du tränar, att fokusera på familjen och barnen när du är hemma, att fokusera på att varva ner och sova på kvällen och natten.
Just tanken att separera livets alla aktiviteter i så stor utsträckning som möjligt (läs single-tasking) gör att vi blir mer närvarande, mer produktiva och mer kreativa i nuet. Våra hjärnor kan faktiskt bara ha fullt fokus på EN sak åt gången. Har vi många saker i huvudet samtidigt får vi inte 100% output på något av de vi gör. Och för att nå vår fulla potential inom olika delar av livet är det ju full output vi vill ha med allt vi gör.
”Do less, but do it really well” Leo Babauta
Jag läste nyligen en e-bok av Leo Babauta om just förmågan att fokusera. Efter att ha studerat både sig själv och andra framgångsrika personer är hans slutsats att de personerna som sticker ut som experter, genier eller världsklass på något har den gemensamma nämnaren att de har förmågan att smala in sitt fokus på ett fåtal områden (eller bara ett) och dedicerar hela sina liv till att bli så bra som möjligt inom det. Jag är inte riktigt där i tanken ännu att jag vill bli så single-minded, men så får jag också acceptera att jag inte kommer bli världsklass på någon specifik sak förrän jag eventuellt väljer att välja bort allt annat för att fokusera till 100% på EN sak. Just nu är det ok för mig.
Här kommer några tips som jag just nu försöker implementera i mitt eget liv för att få bättre output på det jag gör:
När det gäller ”livsströmmar”, dvs de saker vi lägger vår tid på, tycker jag det är viktigt att låta dem reflektera våra ”livsdrömmar” (prova att säga dem efter varandra). För att maximera chansen att nå det vi drömmer om är ju nyckeln att styra livets strömmar i den riktning som vi vill sträva mot. Att lägga tid på det som tar oss ett steg närmare målet. Att våga välja bort aktiviteter som inte tillför något. Detta är något jag kämpar med hela tiden. Det kan låta lätt, men det är det inte. Men att uttala det som ett mål i sig att försöka styra alla livets aktiviteter till att ge värde till de långsiktiga målen och drömmarna, är väl på något sätt första steget.
Här kommer del två i gästposten av Michael Kruse. Lär dig om vilka kettlebellövningar som är absolut bäst för triathlon och löpning samt hur du kan integrera dem i ditt styrkeprogram på bästa sätt.
Nedanstående lista av övningar visar en prioriteringsordning i övningsutförande för en triathlet som inte har någon muskulär obalans eller skada. Här har jag utgått ifrån vilka övningar som ger mest effekt i förhållande till kravprofilen för en högpresterande athlet. De tre första övningarna skulle ingå ett program skrivet av mig oavsett på vilken nivå en atlet befinner sig.
Ordningsföljden skulle kunna förändras när det gäller övning två till fem men i botten ligger alltid Single Leg Deadlift som en basövning för styrka i höft och hamstrings. Så gott som all kettlebellträning är postural, dvs den tränar baksidan av kroppen.
En övning som kräver balans och bålstyrka. En ”måste-övning” för alla atleter som rör sig under sitt utövande. Övningen hjälper till att skapa balans mellan benets fram- och baksida. Om man endast utför benträning med båda fötter i golvet är det vanligt att man blir något som kallas ”knä dominant”, dvs att rörelsen startas med hjälp av framsida och knä. Single Leg Deadlift är höftdominant och aktiverar Gluteus Maximus och Hamstrings för att du inte ska falla omkull. Den är utan tvekan en av de viktigaste övningarna för en triatlet att ha med i sitt träningsprogram. Kan utföras med en eller två kettlebells alternativt med hantlar. Lika viktig oavsett vilken distans man tävlar på.
En helkroppsövning som det finns några varianter av. Ska utföras lugnt och kontrollerat och kan användas både för helkroppsstyrka, uppvärmning eller som rehabiliteringsövning. Det finns många fördelar med denna övning, bl a att du arbetar i många olika vinklar samtidigt som det krävs stabilitet och mobilitet. Övningen körs på båda sidor och jag rekommenderar att du börjar med din ”svaga” sida. Håll ner antalet reps till totalt ca 8 – 10 st oavsett om du tränar styrka eller värmer upp.
Grunden i all kettlebellträning och basen för flera andra övningar. Finns i tre olika utföranden, tvåarmsving, enarmsving samt sving med dubbla kettlebells. En korrekt utförd sving tränar dina hamstrings, Gluteus Maximus, bål, bröstrygg samt axlar. Den absoluta bästa övningen som över huvud taget finns avseende träning av stretch-shortening styrka. En annan fördel är att svingen i kombination med lämpliga mobilitetsövningar kan hjälpa till med att släppa på tajta höftböjare.
En unik övning på det sättet att den kräver både stabilitet och mobilitet av bålen samtidigt som man utför en dragrörelse. Den aktiverar baksida axlar, lats och hela främre delen av bålen.
En klassisk basövning inom kettlebellträning, utförs med en alternativt två kettlebells. Fördelen med att köra med ett klot är att sidan av bålen aktiveras något mer tack vare obalansen. Använder du istället två klot får du en betydligt högre aktivering av framsida lår, bröstrygg samt bålen i allmänhet. Att träna tunga dubbla Front Squats är riktigt jobbigt pga att klotens tyngdpunkt ligger framför kroppen och att deras placering försvårar din andning.
Exempel på träningspass
Nu är det dags att gå från teori till praktik. Hur kan vi rent konkret använda ovanstående i vår träning? Nedan följer två exempel på generella träningspass, ett för uthållighet och ett mer styrkeinriktat. Båda programmen består av tre övningar, fler behövs inte för att få till ett komplett träningspass. När det gäller övningen Turkish Get Up så bör den alltid finnas med på något sätt i ett program, antingen i den generella uppvärmningen eller som en specifik styrkeövning i början av passet. Viktigt att den inte ligger med som en del av ett program då övningen aldrig ska utförs under ”stress”.
Pass1: Kondition/Uthållighet
Ett grundpass som endast kräver en kettlebell. Beroende på klotets tyngd kan du modifiera antalet reps på lämpligt sätt. Börja alltid varje set med att träna din icke dominerande sida. Ett varv innebär både höger och vänster sida, vila en minut mellan varven. Kör tre till sex varv. Tryck här om du vill se passet på IG.
Pass2 : Styrka
Ett enkelt och effektivt grundpass som tar ca 20 – 30 minuter att genomföra inklusive uppvärmning. Övningarna genomförs med full kontroll, försök att få alla repetitioner att se likadana ut. Kör 3-5 varv med start var 4:e minut, dvs ca 12 – 20 minuters effektiv träningstid.
Och sen då?
Efter att du har läst min artikel hoppas jag att du fått intresse att börja använda kettlebells i din träning. Jag har under mina år som instruktör noterat att det är mer regel än undantag att man lär sig olika övningar på YouTube. En sökning på kettlebell ger ca 400 000 träffar varav minst 399 000 är av låg kvalitet, inte så lätt att veta vilka som är korrekta. Jag rekommenderar därför alla som seröst vill träna en sport att lära sig tekniken av någon som kan, oavsett om det handlar om kettlebellträning, olympisk lyftning eller simning.
Om du inte redan tränar med kettlebells tycker jag att du ska prova det i 3-6 månader, du kommer inte ångra dig.
Michael Kruse
Michael tränar nu vid snart 55 års ålder mot att springa Keb Arctic Run i juli samt genomföra Björkliden Arctic Mountain Maraton i augusti. Michael har mer än 30 års erfarenhet som tränare och ledare och är utbildad RKC-instruktör, Personlig Tränare, Mental Rådgivare samt Kostrådgivare. Michael når du via mail på kettlebellspecialisten@gmail.com
Detta är del ett i en gästpost skriven av en av mina nyaste adepter som siktar på Keb Arctic Run och BAMM 2015. Michael Kruse har många strängar på sin lyra och driver bla initiativet Kettlebellspecialisten. Som en stark förespråkare för styrketräning som komplement till uthållighetsidrott har jag själv har använt kettlebells som redskap under ett par år och älskar det. Jag bad honom därför skriva ner lite tankar hur man bäst angriper styrketräning för löpning och triathlon.
Kettlebells är ett av de absolut äldsta redskapen inom träning. Man har hittat bevis på att de användes redan av de gamla grekerna. Till Ryssland kom de i början av 1700-talet där de i början brukades som viktmått av bl a spannmål. Ryssar är historiskt intresserad av styrka vilket innebar att det inte dröjde länge förrän de på olika festivaler och festligheter började lyfta kettlebells som bevis på sin styrka. I början på 1900-talet började dåtidens strongmen använda kettlebells som en del av sin träning. Idag är kettlebells ett etablerat träningshjälpmedel för alla typer av idrottsutövare tack vare sina unika fördelar.
Vad skiljer kettlebells från andra träningsredskap?
De två största skillnaderna är offsetvikten samt möjligheten att utföra ballistiska övningar (Swing, Clean, Snatch). Offsetvikt innebär att vikten inte är centrerad över mitten som t ex hos en hantel, utan att tyngdpunkten är förskjuten. Detta leder till en ökad muskelaktivering vid t ex pressövningar. När det gäller ballistiska övningar är det så gott som omöjligt att utföra dessa med andra redskap än kettlebells eller hantlar. Personligen tycker jag att alla ballistiska övningar utförs bäst med kettlebells.
Varför styrketräning för triathlon (och löpning)?
Det finns ett flertal studier, både svenska och internationella, som visar på fördelarna med att komplettera triathlon- och löpträning med styrketräning.
Trots att de olika distanserna inom uthållighetsidrott ganska märkbart skiljer sig åt i längd kan man snabbt utläsa i flertalet studier att de har några gemensamma nämnare avseende styrka, nämligen:
Hur kommer kettlebells in i bilden?
Kettlebellträning innebär en aktivering av hela kroppen där du tränar styrka, rörlighet och balans i ett, exakt det som kravprofilen för en framgångsrik uthållighetsathlet pekar på. En vanlig missuppfattning är att styrka är synonymt med stora muskler vilket vore en klar nackdel för en triathlet och löpare att släpa runt på. Man kan dock med hjälp av kettlebellträning utveckla en funktionell styrka genom att träna sitt nervsystem och därmed bli effektivare i sin idrottsutövning med hjälp av befintlig muskelmassa. Som i alla annan träning styr målet med träningen hur ett träningspass ser ut.
Vill du öka din muskulära uthållighet tränar du på ett sätt medan ett program för ökad styrka ser ut på ett annat sätt. Min uppfattning är att de flesta tyvärr ser kettlebells enbart som ett konditionsredskap vilket är helt fel, användningsområdet är betydligt bredare än så. Ett kettlebellprogram kan exempelvis utformas för att träna allmän styrka, stabilitet, muskeluthållighet eller ren råstyrka. Det finns därför flera anledningar att använda sig av kettlebells i sin träning. Nedan listar jag, enligt min uppfattning, de sex främsta:
1: Kraftfullare löpning och cykling
Stretch Shortening-Cycle innebär att muskler och senor först dras ihop för att sedan snabbt sträckas ut igen. Detta är exakt vad som sker vid en sving och på samma sätt arbetar dina hamstrings och höfter arbetar när du springer eller hoppar. Vanligtvis tränas detta med hjälp av plyohopp vilket medför en stor belastning på kroppen och en tyvärr ganska hög skaderisk. Med kettlebells kan du utföra denna rörelse i princip dagligen då svingen är mycket skonsammare för kroppen att utföra. Denna typ av träning ger dig exempelvis bättre frånskjut i backar eller en kraftfullare spurt i cyklingen.
2: Minskad risk för överbelastning
Träning av en sida i taget resulterar en mer balanserad kropp och en minskad risk för skada pga överbelastning av den starka sidan. Triathlon utförs unilateralt, dvs kroppen arbetar med en sida i taget. Genom att använda en eller två kettlebells kan man variera träningen efter behov. Så gott som alla kettlebellövningar kan utföras unilateralt eller bilateralt beroende på behov. Om generell unilateral explosiv styrka önskas väljer man enarmssving medan Front Squat kan vara svaret på bilateral övning avseende ren benstyrka.
3: Tidseffektivt
Veckan innehåller bara ett visst antal träningstimmar och det gäller att utnyttja dessa på bästa sätt. Vanligast vid tidsbrist är tyvärr att man stryker styrketräningen. Så borde det inte vara. Du kan genomföra ett mycket effektivt träningspass för hela kroppen inklusive uppvärmning på mindre än 30 minuter.
4: Fritt
Friheten innebär att du kan träna inne eller ute, på arbetet, hemma eller hos svärmor det vill säga så gott som överallt. Det enda som krävs är en yta på ca 2 m2. Tänk dock på att aldrig ge avkall på säkerheten, se punkt 6.
5: Skonsamt
Tack vare att så gott som hela kroppen är inblandad i träningen överbelastar man ingen specifik kroppsdel. De flesta kettlebellprogram baseras på träning 2-4 gånger/vecka.
6: Låg skaderisk
Har man en relativt korrekt teknik är skaderisken försumbar. Dock handlar det om ett tungt redskap vilket kräver ett visst säkerhetsavstånd, se till att inga husdjur eller barn befinner sig i närheten.
Stay tuned for del två där Michael ger konkreta tips på de bästa övningarna, samt hur du kan bygga ett effektivt styrkeprogram av dem.
Klockan ringer. Det är måndag morgon. Klockan är 06.00. Jag är verkligen inte sugen på att stiga upp. Efter en halvstökig natt bredvid min tvååriga son kan jag snabbt i mitt huvud hitta ett antal anledningar till att snooza, ställa om klockan och somna om. Ett internt maktspel utspelar sig snabbt i mitt huvud. Men dessa tidiga morgnar är nästan heliga för mig. Jag vet att det i nio fall av tio är rätt beslut att stiga upp. Det är när ingen annan tittar som mästare blir till. Det är de där tidiga morgnarna mellan 6 och 7 när de allra flesta väljer att sova tills det är dags att gå upp som jag har möjlighet att göra det som många andra tycker att de inte hinner med i sina liv. Att köra dagens träningspass innan världen (och familjen) har vaknat. Att ta tid för att reflektera över alla saker jag är tacksam över. Att tänka igenom och planera kommande dag och vecka. Ett tillfälle till egentid. Ett tillfälle att tänka över mål, drömmar och aktiviteter innan dagens alla stressmoment slår mig i ansiktet.
Måndag morgon. Det bästa tillfället på veckan att låta karaktär och målmedvetenhet tala. Att visa tacksamhet över att vi får uppleva en ny vecka. Tid är det värdefullaste vi har. Varje vecka innehåller 168 timmar. Vad gör vi med dem?
Självklart är jag trött på morgonen som alla andra. Men ska trötthet få stoppa mig från att ta ett steg närmare mina drömmar? Ett steg närmare best-in-class på det jag gör? Ett steg mot att frigöra med tid för familjen när väl arbetsdagen är slut? Ska jag se tillbaka på mitt liv och inse att jag inte hann göra allt jag ville för att jag hellre snoozade?
Jag inser att jag säkert provocerar endel genom att få det att låta enkelt att stiga upp en timme tidigare varje morgon för att få tid för allt det där som man annars får kämpa för att få till. Det är inte enkelt för mig heller. Förmånen att varje dag kunna ha kontroll över min egen utveckling och veta i vilken riktning jag vill gå, och inte bara låta livets stress skölja över mig och åka med som en flytande träbit. Förmånen att hinna reflektera och utvecklas till något bättre. Förmånen att kunna fokusera på jobb, familj och övriga saker under resten av dagen för att jag lät bli att snooza. Jag är tacksam för timmen mellan 6 och 7 varje morgon. En timme om dagen blir sju timmar i veckan och 350 timmar om året. Hur skulle du spendera 350 extra timmar varje år om du hade dem?
Och för att ge ett konkret tips handlar det om följande ingredienser för att bygga en vana kring att stiga upp en timme tidigare och få mer gjort än alla andra runt omkring dig:
För mig har morgonträning revolutionerat hur jag mår. Jag är piggare hela dagen. Jag känner mindre stress. Jag får tid till reflektion. Träning behöver inte längre vara ett stressmoment om den är avklarad redan innan dagens övriga stressmoment kommer.
I morse spenderade jag en timme i löparskorna. I kustnära natur med annalkande soluppgång, stora vågor och susande träd. Naturen visade sin bästa sida. Mitt på rundan var jag bara tvungen att stanna på en klippa och bara titta på den färgglada horisonten. På dagen som grydde. På vågorna som slog mot mig. En tacksamhet för livet. En tacksamhet till gud. En tacksamhet för friheten. En tacksamhet för allt jag har. En tacksamhet för potentialen som finns i att sträva mot högt uppsatta mål. En tacksamhet för att jag valde att stiga upp just idag när klockan ringde.
För ett par år sedan bestämde jag mig för att sluta använda stol på mitt kontor. Jag hade tre huvudanledningar till detta. För det första hade jag hört Dean Karnazes, en av världens mest färgstarka ultralöpare, säga i en intervju att en av hans hemliga recept för att bygga en tålighet för ultralöpning var att stå upp så mycket han kunde. För det andra märkte jag att jag inte längre fick energidippar under eftermiddagen vilket jag ofta hade fått tidigare, speciellt om jag ätit mycket till lunch. Och för det tredje hade jag känt en trötthet i korsryggen efter att ha suttit i nästan åtta timmar vissa dagar. En gradvis förändring där jag till en början stod ca 30 min åt gången, varvat med sittande på pilatesboll, utvecklades efter ett par månader till en total avveckling av min kontorsstol och fulldagsstående. Vilken skillnad. Jag höll energin uppe hela dagen och kände mig starkare i ryggen.
Flertalet studier under senaste åren har visat att ur ett hälsoperspektiv är för mycket sittande i stort sett lika förödande som rökning. Och faktumet att en timmes träning om dagen INTE väger upp hälsorisken med sittande gör att jag tycker det är ett relevant ämne för er som läser bloggen. Jag skriver det igen. Vissa studier på i övrigt aktiva personer som tränar mer än genomsnittet men som sitter ca åtta timmar varje dag, visar att de har samma hälsorisker som en person som inte tränar speciellt mycket men som har ett aktivt jobb och inte sitter några längre perioder.
Jag är också en stark förespråkare för vardagsmotion och daglig rörelse även UTANFÖR själva träningspassen vi kör. Det är absolut avgörande även för tävlingsprestationen att inte ha en helt inaktiv livsstil utanför sin träning och övriga aktiviteter. Det är vad som skiljer en bra prestation från en topprestation. Det är vad som ger den riktigt långsiktiga hälsoförbättringen. Det är vad som skapar bättre motståndskraft mot sjukdom och skador. Genomblödning. Frisk luft. Naturupplevelser. Glädjen i att röra sig utan krav på tider, tempon eller maxpuls.
Storheter som Steve Jobs höll sina bästa möten som ”promenadmöten”. Han påstod att han tänkte bättre då. Flera av historiens mest hyllade författare tog långa promenader under sina mest intensiva skrivarperioder. När jag besökte d.schoool på Stanford i höstas berättade de övertygat om att de numera körde alla sina workshops stående. Energin i rummet, höjden på idéerna och deltagandet hade ökat drastiskt. Så våga hoppa på trenden. Ge bort din stol. Se till att få mer vardagsmotion. Jag lovar att du kommer märka skillnad. Våga sticka ut. Till en början fick jag konstiga blickar på jobbet och många undrade var jag hade min stol. Men folk vänjer sig. Och om vi med så enkla medel kan höja energinivån, kreativiteten, hälsan och våra idrottsliga prestationer så finns det inte mycket som talar emot. Join the club!
Jag skrev en serie inlägg för ett par år sedan om de nycklar jag ser till att knäcka koden kring en optimal Ironmanprestation. För er som inte var med då, tänkte jag bara göra en recap genom att länka tillbaka till de 9 separata inläggen som utgjorde min samlade erfarenhet om hur man knäcker Ironmankoden. Inspirationen till att försöka ”knäcka Ironmankoden” fick jag från Chris McCormacks bok I´m here to win där ett kapitel just handlar om hur han försökte under sex år att knäcka koden kring Ironman Hawaii. I det fallet var det bla Coca Cola som var en av nycklarna som såsmåningom ledde honom till två segrar. Just Coca Cola har faktiskt räddat både mig och andra från väggar, kramp och att ge upp. Så som ett tionde tips slänger jag in jokern Coca Cola som den ultimata sportdrycken mot slutet av ett Ironmanlopp!
Nyckel # 10 – Coca Cola!
När jag startade Ironcoach våren 2012 hade jag en dröm om att bygga en liten affär kring en av mina passioner I livet, uthållighetssport. Jag hade INTE ambitionen att skapa ett stort och opersonligt företag eller anställa andra för att göra själva jobbet. Jag ville göra allt själv. Det var spännande att försöka applicera de principer jag använt för min egen träning och tävling på andra atleter. Sedan dess har jag försökt bli en kunskapshubb för triathlon och löpning, med ett speciellt fokus på de mer extrema distanserna. Min ambition är att ge värde till alla som är villiga att lyssna och lära, oavsett om det är i rollen som coach, workshopledare eller bloggare. Jag har försökt applicera min erfarenhet av ledarskap, marknadsföring, konceptutveckling och kundfokus för att verkligen fylla ett behov som jag vet finns på marknaden.
Intresset för coaching har ökat stadigt sedan 2012, och med det även utbudet av coacher såklart. Dock finns några grundprinciper som jag tror särskiljer min approach från många av de andra alternativen som finns. Mitt mål är att alltid leva upp till dessa nyckelprinciper och därför har jag samlat dem i vad jag kallar Ironcoachs manifest.
Som coach har jag ansvar. Precis som i rollen som ledare gäller det att låta DIG bli den bästa versionen av dig själv och uppmuntra dig att upptäcka din fulla potential genom att ge rätt stöttning. Tvåvägskommunikation är en nyckel. Respekt likaså. Individen och situationen avgör stilen jag leder och coachar på. Jag lär mig något nytt i varje coach-atlet-relation som gör mig till en bättre ledare och coach.
Uthållighetsidrott är inte ett jobb för de allra flesta av oss. Det drar inte in några pengar. Men trots det är vi passionerade för det vi gör. Glädjen i träningen och tävlandet får aldrig försvinna. Tappar vi glädjen, försvinner snart passionen och då är vi inne i en ond cirkel. Jag lägger också stor tonvikt vid att du ska lära dig lita på dina känslor snarare än på wattmätare, pulsmätare eller specifika farter och tempon. För att nå bortom dina egna förväntningar måste du släppa taget om det mätbara ibland och lyssna på kroppen och knoppen. Detta är en grundläggande princip som jag vill skicka med alla jag jobbar med.
Jag strävar efter att du ska förstå syftet med den träning du gör och de råd jag ger. Min ambition är att du inte bara ska uppnå dina mål med säsongen utan att du även ska ha lärt dig så mycket om dig själv och vad som fungerar att du har byggt upp en atletisk kompetens för att ta dig vidare på egen hand. Varje pass har ett syfte och mitt jobb som coach är att få fram det. Jag uppmanar alla att analysera sin egen träning och tävling för att lära sig mer och bygga kompetensen för att kunna nå sin fulla potential.
Stora prestationer och god hälsa grundar sig inte enbart i bra träning. Du behöver även ha en strategi för kost, vila, återhämtning, sömn, stress och hur du hanterar övriga saker i livet. För mycket stillasittande, konstant stress eller att genomgående sova för lite i kombination med hård träning kommer leda till ett bakslag förr eller senare. Långsiktig hälsa bör alltid vara högsta prioritet. Detta innebär att även om du kan prestera bra under en eller ett par säsonger med dålig kost, för mycket stress eller för hård träning för dina förutsättningar, kommer det inte hålla i det långa loppet.
En av de största lärdomarna jag har gjort i min egen karriär är att vi har så mycket större potential än vad vi inser till en början. Att våga tänka stort men ändå fokusera på att ta första steget är något jag försöker predika vem jag än möter. Om du inte kommer ihåg något annat från detta manifest så kom ihåg detta. Varje resa börjar med ett litet steg och det är ofta omöjligt att förutspå vart det kommer ta dig till slut. Men vill du utforska din fulla potential så måste du ta det där första steget!
För de allra flesta är träning och tävling något EXTRA som vi adderar till vårt redan hektiska liv. Att behålla perspektivet över vad som är viktigast i livet för att kunna fokusera på det som verkligen gör dig glad och känns meningsfullt är A och O. Om det du jobbar med bringar mer stress än glädje kanske du ska byta jobb eller i alla fall jobba mindre. Men att ha perspektiv betyder också att även om familjen i många fall är viktigast, kan tid du lägger på träning istället för att leka med barnen faktiskt vara det mest värdefulla i det långa loppet. Det gör dig inte bara gladare och friskare på kort sikt, utan säkerställer att dina barn inte behöver ta dig till doktorn när du blir gammal. Om grunden du lägger nu kan hålla dig frisk tills du är 100 år gammal och låta dig se dina barn, barnbarn och barnbarnsbarn växa upp så blir tiden och pengarna du lägger på träning, bra mat och hälsa idag värt så mycket mer. Så allt handlar om att behålla rätt perspektiv.
Det finns inget som kan slå driv och ambition i det långa loppet. Inte ens talang. För att nå världsnivå inom något krävs BÅDE talang och drivkraft, men med enbart talang kommer du inte dit. Jag har sett hur drivkraft och inre motivation har tagit människor längre än de trodde var möjligt. Och hur det har utvecklat dem som individer. Och om du har talang är mitt mål som coach att fortsätta pusha dig utanför din konfortzon för att du ska kunna utvecklas och motiveras vidare.
Att utforska sina egna gränser som uthållighetsidrottare, entreprenör, pappa eller livsutforskare är det absolut bästa och mest säkra sättet att utvecklas som person. Att se till att hamna i extrema situationer som Ironman, multisport, swim-run, extremlöpning, starta företag eller andra utmaningar ger dig inte bara rätten att skryta om din prestation utan har potentialen att förändra hur du ser på livet. Att bevisa för dig själv och andra att du klarar så mycket mer än vad du trodde var möjligt är det bästa sättet att utforska din fulla potential. Och du kommer ut på andra sidan med ny kunskap, nya insikter och nya perspektiv.
Gustav Karlsson från Kristianstad kan se tillbaka på en lång och stabil säsong. Två Ironmantävlingar (Kalmar och Barcelona), långdistans-SM i Motala och kval till VM. Eftersom jag fått följa och leda Gustavs träning de sista två åren tycker jag hans prestationer är värda att lyftas fram lite extra som inspiration för er andra så jag ställde några frågor till Gustav som jag tänkte dela nedan.
Nyckeln till att köra långdistans-SM samt två Ironmantävlingar relativt tätt ihop och kunna prestera bra på alla?
Nyckeln är framgång som föder framgång, fokusering och förberedelser, också på plats, så att du är ”inne” i loppet redan när det startar. När jag känner att kroppen fungerar och det går enligt mina planer inspirerar det mig till att göra ännu bättre och få ännu mer energi. Känner jag att jag tappar och att min plan inte kommer hålla riskerar jag att hamna i att jag slösar energi på besvikelse och ilska över att allt inte går enligt planerna. Jag riskerar där också att ge upp alltför tidigt före jag egentligen vet vad som väntar fortsättningsvis både för mig och medtävlande. Är då mycket som spelar in också yttre omständigheter.
Hur ger dåliga förutsättningar dig en fördel?
När dessa är riktigt dåliga som i Motala med regn och kall luft, tenderar jag prestera bättre än planerat. Kan handla om att jag får bättre syresättning i regn, eller är det bara något jag fått för mig, men också att jag redan från början inser att nu är det helt andra omständigheter än planerat, nu kommer inte mina planer kunna hållas exakt, nu kör jag, ger järnet och tar det som det kommer. Jag vågar improvisera och svara upp vad som krävs i stunden för jag har varit med förr, jag är erfaren, vältränad och väl förberedd!
Beskriv gärna din tävling i Motala
I Motala bodde jag mycket nära starten och kom dit i tid för att förbereda mig. P.g.a. ihållande hällregn cyklade jag inte banan som förberedelse utan åkte banan i bil. Annars rekommenderar jag att bekanta sig med banan på cykel. Regnet hindrade mig i alla fall inte från att hoppa i Vättern och simma delen av banan som gick längs stranden. Inte tillrådligt att ge sig ut i öppet vatten, där simsträckan går annars, eftersom där är båttrafik. Motala har en mycket välorganiserad tävling, sammanhållen växlingsplats på hamnplanen med nära till publik och välplacerade langningsplatser. Den egna langningen på cykel sker direkt efter vändplatsen i Motala på gångavstånd från start, växling och mål på hamnplanen. Simningen fick kortas ner till 3000 m eftersom det både var kallt i vattnet och framför allt i luften. Alla startar samtidigt. Cyklingen börjar med en lång backe. Kan i övrigt köras med jämn kadens och kraft. Kanske jag åtminstone skulle haft armvärmare på. De flesta verkade ta på sig mer än de baskläderna som jag bara hade på mig. Regnade konstant även om det lättade något under den avslutande löpningen nära Vätterns strand med nära kontakt med publik. Jag fokuserade på att jag hade chans att bli trea i min åldersklass. Fick rapport under vägen att jag hade någon snart efter mig som jag inte ville släppa fram.
Efter lite debrief efter Ironman Kalmar bestämde vi tillsammans att du skulle satsa på ytterligare en Ironmantävling eftersom du återhämtade dig snabbt och formen var bra. Hur gick det?
Jag ville och visste med mig, att jag kunde bättre än vad jag presterade i Kalmar. Barcelonas bana är inte alltför backig och kunde passa mig. Min bror känner väl till Barcelona och lovade följa med. Vi tog in på hotell nära startområdet tre dagar före start så att jag hann rekognisera, cykla banan, vänja mig vid miljön. Viktigt att ha någon med sig som kan hjälpa till när det behövs. Langningsstationen för cykel låg långt ut och var den egna langningen egentligen skulle ske var osäkert. Dessutom svårt att komma fram och nå den tävlande för langaren eftersom det stod publik i vägen. Likadant vid löpningen. Simstarten sköts upp p.g.a. åska men resten av dagen var solig. Starten sker i åldersklasser i varsin fålla. Min åldersgrupp tjuvstartade och blev kallade tillbaka. Starten gick sen utan att alla hunnit tillbaka. Rörigt och jag har aldrig varit med om att tvingas simma om så många. Växlingsplatsen hade långa avstånd som tog tid. Allt löst skulle vara i säcken/påsen men jag noterade att flera lagt hjälmen på sin cykel. Skulle jag också gjort. Jag höll inte på att få ur hjälmen och förlorade tid. Behövdes mycket egen dricka eftersom langningen var osäker. Trångt på både cykelvägar och löparbanor. Många deltagare höll inte avstånden. Fanns domare ute och de plockade en del men oftast inte. Tävlingen sändes i sin helhet direkt på nätet och kunde alltså följas också från Sverige inklusive varje deltagares målgång.
Beskriv gärna din filosofi och dina råd till nya triathleter
Jag fokuserar på att påverka det jag kan påverka och kontrollera och förbereda mig för att spontant kunna göra bästa möjliga i varje moment och komma in i ett positivt flöde. Handlar om att:
Genomföra planerad träning med variation och kontinuitet.
Göra mer av det som fungerar som bäst och det som fungerar. Bäst på cykel och simning samt att hålla mig skadefri.
Pröva att ändra något, små ändringar, en i taget och utvärdera – inte allt på en gång.
Prova sig fram vad man ska äta och dricka, hur mycket och när. För mycket kolhydrater riskerar ge magont under tävling.
Komma några dagar före start till tävlingsområdet, lära känna platsen och dess omgivning, köra banan och simma I vattnet. Handlar om att bli hemtam, komma in atmosfären och miljön så man inte under tävlingen behöver slösa energi eller bli stressad av att sammanhanget är nytt.
Läsa all tävlingsinformation och gå på förmöten. Dra ut kartorna i papper och kolla hela banorna inkl. färdriktningar och ev. ändringar.
Ha med dig minst en person som kan biträda med praktisk service, uppbackning och eventuell langning.
Se över din utrustning och gå igenom steg för steg, moment för moment, hur det ska fungera rent praktiskt. T.ex. börja dra ner dragkedjor och ta av våtdräkten redan i vattnet – blir svårare, lägg hjälmen på din cykel inte i någon påse eftersom den kommer bli svår att få upp, glöm inte strumpor i löparskorna.
Vilka tankar och målsättningar har du framöver?
Korta simtid och växlingstid mellan simning och cykel med sammanlagt 15 min. Handlar om placering vid start, riktning, målgång med att träna att ta av våtdräkten och att pröva på att ändra min simteknik.
Öka snitthastigheten på cykel.
Undersöka och pröva mig fram i hur min löpning kan förbättras. Min nuvarande löparstil är energikrävande och något långsam men håller mig skadefri.
Under 2015: Bland de 20 bästa i min åldersklass i långdistans-VM och Ironman Kalmar samt ytterligare någon Ironman t.ex. Lanzarote i maj eller Barcelona i oktober.
