Brainstorming och multitasking

Jag har hittat det ultimata sättet att multitaska. Det känns nästan ibland som att man fuskar för vad jag åstadkommer på en timme skulle lika gärna kunna ta mig 3 timmar eller mer om jag gjort sakerna var för sig. It goes like this. Jag kör fast i en knepig situation på jobbet eller behöva komma på ett bättre sätt att komma vidare med ett visst projekt.  Samtidigt är det fint väder ute. Dessutom har jag inte hunnit lyssna på en av mina favoritpodcasts om triathlon på ett tag. På med löparskorna, sätt kurs mot närmaste naturområde med bra löpstigar, i med ipodhörlurarna, och när jag väl kommit in i ett flow, poppar den ena idén efter den andra upp i mitt huvud om hur jag på bästa sätt kommer vidare med det knepiga jobbproblemet eller projektet. Jag är övertygad om att vissa idéer aldrig hade dykt upp om jag inte hade varit där ute och sprungit just där och då. Det ultimata sättet att multitaska och trolla med tiden.

Run-walk strategy del 2

Upp till bevis för run-walk-metoden som jag prisar till höger och vänster men aldrig provat på tävling förrän i lördags. Lyckades springa hem en seger i Lejonbragden 50km i Lund med en sluttid på 3.40 med följande strategi. Målet var en sluttid på 3.30 vilket motsvarar farten på en 2.55-mara ungefär. Var 5e kilometer (motsvarande var 20e minut ungefär) vid passage av vätskestationen skulle jag under hela loppet gå (inte stanna i vätskestationen) 45 sekunder, äta en gel, dricka en mugg vatten (första halvan) eller cola (andra halvan). Denna korta men strikta gåpaus fick ner pulsen, gjorde att jag fick i mig vätska ordentligt, och blev ett skönt avbrott för benmusklerna som annars hade det tufft på den obarmhärtiga asfalten. Målet var att kunna hålla 4-4.10min/km-fart under hela loppet vilket inkl 9×45 sekunders gåpauser skulle ge en sluttid runt 3.30.

Om jag ska utvärdera vad som funkade och vad man kan göra annorlunda skulle jag sammanfatta det såhär:

  • Vad som funkade: Absolut perfekt energi- och vätskeintag vilket möjliggjordes av att jag tog det lugnt genom vätskestationen och fick i mig gel och vätska. Dessutom hann magen ta upp allt kändes det som. Fick aldrig någon energisvacka eller mental svacka. Vad som hindrade mig från att hålla samma tempo sista milen var snarare musklernas stelhet/nerbrytning. Lyckades ändå hålla jämnt 5min-tempo hela sista milen trots att jag blev tröttare och tröttare i benen, vilket kan ha berott på min gåpauser tidigare i loppet.
  • Vad som inte var perfekt: Väldigt hög puls (160-170 under första 40km, 155-160 under sista 10km), ca 10 slag över min laktattröskel alltså (som ligger runt 155). Ansträngningsmässigt låg jag rätt i förhållande till min fart, men pulsen var högre än förväntat vid denna ansträngning. Antagligen en svit av att jag varit förkyld i 10 dagar inför tävlingen och inte 100% frisk under tävlingen heller. Alternativ run-walkstrategi som eventuellt hade funkat ännu bättre hade varit 30 sekunders gång var 10e minut. Alltså något kortare men mer frekventa pauser för att ytterligare stycka upp varje löpperiod. Men strategin får helt enkelt anpassas efter loppets vätskestationer eller backar, och bör vara olika från tävling till tävling. Med de förutsättningarna som Lejonbragden bjöd på (nästan inga backar och vätska var 5e kilometer) hade jag nog optimal strategi.

Ett par bilder från dagen finns här och här. Generellt kan jag väl säga att alla bör testa run-walk både på längre träningspass (10 min on, 1 min off t.ex) och tävlingar. Min teori är att sålänge man inte springer maran på under 3 timmar (jag passerade 42 kilometer på exakt 3 timmar förresten inkl 6 minuters (8×45 sek) gång) kan man kapa totaltid genom att lägga in frekventa, korta gåpauser redan från start (vänta inte tills du blir trött för då är det för sent). Om du vill ha mer specifika råd, skriv en kommentar så ska jag försöka ge lite hjälp.

Run-walk strategy del 1

Jag är ett stort fan av den sk Run-Walkstrategin som går ut på att man under längre (fri definition av långt) löpsträckor kan prestera snabbare totaltider genom att redan från början lägga in kortare gåpauser. På det sättet kan man få ner pulsen, få bort eventuell mjölksyra, låta energi tas upp bättre, och låta musklerna belastas på ett lite annat sätt en kort stund. Jag har använt detta mycket på träning framförallt när jag efter ett längre avbrott från långpass i löpskorna ska rampa upp volymen och kunna vara ute och springa i kanske 2,5 timmar från att tidigare kört max 90 minuter under en längre period. Men har aldrig testat det i strukturerad form på tävling. Nu är det dags.

Den 21e april springer jag lejonbragden 50km i Lund och min strategi för ett riktigt snabbt lopp (målet är under 3.30) springa i 4min/km-fart hela loppet och lägga in 45-60 sekunder långa gåpauser var 20e minut vilket sammanfaller bra med vätskestationerna som finns var femte kilometer. Genom att köra detta strikt redan från början trots att jag inte kommer vara trött de första 25-30 kilometrarna är min teori att jag kommer klara att hålla 4min/km-fart (när jag väl springer) hela loppet igenom. Del 2 av denna post kommer efter loppet då jag kommer utvärdera min strategi och ge lite generella tips för er som vill testa.

90 – det magiska numret

Är det bara ett nummer man ska lära sig som löpare eller triathlet så är det 90. Det är väl inte så svårt tänker du kanske, men jag menar inte lära sig som i memorera själva talet. Det handlar om att lära muskler, nerver och allt annat som för dig framåt under löpning eller cykling att känna igen och alltid hitta tillbaka till frekvensen 90 per ben och minut. Hundratals studier av de allra bästa cyklisterna (såklart finns det undantag), triathleterna och löparna i världen visar att den optimala kadensen eller stegfrekvensen ligger runt 90 för 99% av alla som vill optimera sin hastighet under löpning eller cykling. Det är vid denna frekvens som output för varje tramptag/steg är optimalt. Dessutom gör det att du utsätter dina leder och senor för minsta möjliga skaderisk då det kräver att du trampar eller springer med någorlunda rätt teknik för att kunna hålla denna kadens under en längre stund. Är det något man ska börja med att sträva efter om man vill hitta en bättre cykel- eller löpteknik så är det att hitta talet 90. När man kommit dit kan man börja jobba med resten.

Vad varje löpare bör läsa

Böcker är en av de bästa källorna om man vill bli en bättre löpare. Under förutsättning att man kan omsätta det man läser i praktiken såklart. Genom åren har jag läst en massa bra böcker som har format mig till den löpare jag är idag. Tänkte ge några boktips och en kort förklaring till varför jag tycker att de är värda att läsa.

Born to Run av Christopher McDougall

Vill man ha inspiration och mer kött på benen runt varför människan är skapad för att springa långa distanser är detta en ovärderlig bok. Den lämnar ingen oberörd och är din kajplats i barfotatrenden, följeslagare inför din första ultra eller finkultur för dig som är intresserad av originella och bortglömda kulturer.

Ultramarathon man av Dean Karnazes

Smockfull med inspiration och beviset för att det ALDRIG är för sent att starta en framgångsrik löparkarriär. Hjälper dig att flytta dina mentala gränser för vad du trodde var möjligt att åstadkomma i ett par löparskor.

Lore of Running av Tim Noakes

Här har vi en man som forskat länge på hur man blir en framgångsrik löpare på alla distanser. Gillar man detaljer och vetenskapliga förklaringar till varför man bör träna på ett visst sätt är detta den ultimata guiden. Men även om man inte tycker om att plöja 900 sidor på engelska om löpning kan man plocka russinen ur kakan och lära sig allt man behöver veta om fysiologi, psykologi, träningsupplägg och tävlingsstrategi oavsett vilken distans man siktar på.

Låt din tävlingsstrategi styra din träning

De allra flesta väntar med att lägga upp en strategi för sin tävling tills sista veckan eller i värsta fall morgonen innan sitt lopp. Om man har en strategi överhuvudtaget. Men det finns en stor poäng i att redan innan man börjar sin sista uppbyggnadsperiod inför sin måltävling ha klart för sig var och när under loppet det är man ska krossa sina motståndare eller sitt egna personbästa. Oftast är den bästa strategin att satsa på att köra som snabbast när de flesta andra kör som långsammast under loppet. Alltså att spela ut sina styrkor där de andra har svagheter, snarare än att lägga allt krut på att köra hårt där man vet att alla andra också kör hårt. För att ta några exempel så är det bättre att kunna avsluta med 3 km i 3.20-fart på en halvmara än att köra de 3 första kilometrarna i den farten (som dina konkurrenter kanske gör, vilket betyder att de antagligen tappar mer på sista 3 än vad du tappar på att hålla igen lite första 3). För att ta ytterligare ett exempel så är det oftast bättre att köra lite hårdare i motvind eller uppför under cykelsträckan på en triathlon där andra kanske sparar sig och sedan köra aningen långsammare i medvinden (där du inte tappar lika mycket på att köra lite lättare) där de flesta andra kör hårt. Denna insikten är ett stort steg framåt för de flesta, men tänk dig att redan när du lägger upp din träning för de sista 2-3 månaderna ha detta i åtanke för att träna specifikt på att kunna använda denna insikt som en styrka när väl tävlingen kommer. Då snackar vi tävlingsstrategi på hög nivå.

Träna snabbhet för att springa marathon

För dig som precis börjat springa eller tycker att allt bortom milen är ett stort svart hål kanske det kan låta absurt att ens tänka tanken att man behöver bli snabbare för att springa marathon. Men har man som mål att inte bara ta sig igenom utan prestera en bra tid så är det definitivt så. Mitt stora mål på kort sikt (3 månader) är att bli snabbare på alla distanser från 5-21 km för att sedan kunna omsätta det i en riktigt snabb marathon i slutet på juni. Målet är att springa på 2.40 vilket vore personbästa med tio minuter. Även om marathondistansen innehåller så många fler kompenenter än kortare löplopp både när det gäller muskulär uthållighet och energi/vätske-intag så är det ändå så att man måste bli snabbare på de kortare distanserna för att kunna bli snabbare på de längre. En löpkalkylator kan vara bra om du vill veta vad som är realistiska mål utifrån vad du gjort på kortare distanser. Du hittar en bra här. Ett liknande koncept fast i tabellform hittar du här. Har sprungit två lopp i år. 3000m inomhus på 9.36 och igår sprang jag en halvmara på 1.16.34. En enkel uträkning ger då att jag just nu bör kunna springa maran på 2.42 – 2.44. Jag behöver alltså bli snabbare. Med hjälp av dessa verktyg blir det lättare att sätta delmål inför ett stort mål för att se om man är på rätt väg. I mitt fall är alltså bra delmål att kunna springa milen på under 34 minuter alternativ en halvmara på ner mot 1.15. Att inse detta är viktigt då det visar att enbart fler eller längre långpass inte hjälper mig mot mitt mål, vilket man annars ofta tänker sig inför en marathon. Hoppas du kan ha nytta av mitt resonemang och att det hjälper dig att sätta rätt delmål och slutmål.

Värdet av laktattest

Igår gjorde jag ett laktattest på löpband på Blekinge Health Arena. Man kan undra vad det ska vara bra för och om det verkligen är nödvändigt för att kunna lägga upp en bra träningsplan. Mitt svar är nej. Det är inte nödvändigt. Men vill man optimera sin träning maximalt för t.ex en marathon, vilket jag vill i år, så underlättar det. Nu snackar vi optimering som i finetuning av de sista 2-5% skulle jag gissa, vilket förklarar mitt ställningstagande kring om det verkligen är nödvändigt i de flesta fall. Det som ytterligare  gör det problematiskt för triathleter är ju att det inte bara är laktatnivåer, energinivåer, muskelnerbrytning och vätskebrist som uppstår under själva löpningen som spelar roll för slutresultatet, utan den sammanlagda påfrestningen även under simning och cykling.

Men trots det finns det en idé i att lära sig känna igen olika ansträngningsnivåer/pulsnivåer/farter och kunna koppla dem till laktatnivåer. Att lyckas hålla sig under sin laktattröskel (LT, som för mig ligger strax över 150 i puls för löpning, och något lägre för cykling skulle jag tro (ska testa om några veckor)) så länge som möjligt under en Ironman gör att det iallafall inte är mjölksyra som sätter gränsen för hur länge du kan fortsätta springa (och cykla) i samma takt. Dessutom bränner din kropp inte upp alla de nödvändiga kolhydraterna för tidigt utan kan använda dina fettreserver (vilka för en supersmal person ändå räcker i ca 2 dygn under måttlig ansträngning).

Ska man koppla det till rena löplopp (vilket ger en mer rättvisande bild då jag körde laktattestet på löpband) så är min åsikt att man under en halvmara (på max 90 min) ska kunna ligga på en puls/fart som är strax under eller på den anaeroba tröskeln (AT), alltså gränsen där det skapas mer mjölksyra än kroppen kan göra sig av med / använda som energi. Snackar vi marathon så vet jag att de allra bästa i världen försöker ligga kring sin laktattröskel (LT) så länge som möjligt in i loppet, vilket kräver en oerhörd löpekonomi och mjölksyratålighet om man tänker på vilka farter (runt 3min/km) som de bästa håller i genomsnitt. Men det är dit jag siktar (fast med måltempo 3.45min/km).