En av Blekinges mesta Ironmans (9 slutförda lopp) och en av mina allra bästa triathlonkompisar Pär Fransson, genomförde Ironman Hawaii 2011 på ett bragdartat sätt trots att kroppen sa ifrån rejält flera gånger under resans gång. Här kommer lite inspiration för er som någon gång funderar på att ge upp under ett lopp. Finishing is for winners, quitting is for losers, eller vad säger ni? Tack för inspirationen Pär.
Du genomförde Ironman Hawaii 2011 efter ett imponerande kvallopp på Ironman France tidigare under året. Hur kändes det att höra sitt namn ropas upp på slotallokeringen efter loppet i Nice?
Målgången i Nice var lite av en besvikelse då den reviderade planen var att köra under 9:43 för att ha en bättre chans att kvala. Nu blev tiden 9:52, ingen dåligt tid men ändå. Originalplanen var 9:30 men den ändrades redan i mars. Jag var inte i den formen jag hade planerat, framför allt cykelformen var inte så bra som jag hade planerat för, pga av en exceptionell långdragen förkylning under januari till mars. Det var ingen som trodde jag skulle kvala då, men mitt mål kvarstod och träningen flöt på klockrent från början av april. Jag hade en bra träningsperiod bakom mig okt-dec utan det hade det inte gått.
Slotallokeringen var grymt nervkittlande och svettig. Vi satt i stekande sol i över 90 minuter om jag minns rätt. Jag vågade inte tro att jag skulle tilldelas någon slot då jag kom på 13:e plats och det fanns 8:a slots i M35 (den största klassen med ca 650 startande). Men det gäller att ha tur också. Ett före detta proffs samt några ”hemmaåkare” (fransmän) dök inte upp, och när det var alldeles tyst när de ropade upp 11:e man, då började det kännas väldigt väldigt rätt, sedan nummer 12, och sen nummer 13 – YEEESS!! Sen firade vi med champagne!
Dagen på Hawaii gick inte helt enligt planerna och vi som följde dig satt hemma och var oroliga, vad hände?
Jag hade problem från början av september med oförklarlig feber och värk i kroppen, veckor senare följt av andningsproblem märkligt nog bara under löpträning direkt efter cykelpass. Läkarbesök och blodprov visade inget onormalt. Slutsats övertränad och efter en veckas lättnad så började allt kännas väldigt bra. Innan vi åkte till Hawaii så var simformen bättre än någonsin, cykelformen bra och löpformen mycket bra. Två dagar innan start, var jag sängliggandes med huvudvärk och illamående halva dagen. Ovetande om vad orsaken vad så drog vi slutsatsen att det var problem med anpassningen till värmen. Provsimmade lite på fredagsmorgonen och det kändes väldigt bra så det fanns aldrig någon tanke på att inte starta. Väl på tävlingsdagen 20 min in på simningen blev jag väldigt sjösjuk, jag gick över till bröstsim men det hjälpte inte. Simningen tog rekordlånga 1:38 och när jag kom upp var jag likblek av fotona att dömma. Första milen var lite skakig och kraftlös men väl uppe på Queen K så kändes allt bra igen. Sista tre milen på cyklingen började jag bli orkeslös igen och det kvittade att jag åt, drack och slog av på farten. Löpningen var nog den sämsta någonsin i känslan. Det fanns ingen kraft i kroppen men ändå gick första 16 km inne i stan med 5:30 tempo, vilket i sig är väldigt långsamt men med omständigheterna rätt ok ändå. Det var rätt svårt att behålla något fokus. Väl uppe på favoritvägen Queen K så började det gå riktigt fel, varken fokus eller kraft och jag gjorde det jag aldrig får göra under en Ironman, jag gick. Illamående som jag försökte balansera med saltkapslar, sedan yrsel, sedan av någon anledning stannade jag vid vätskestationen innan Engery Lab. Jag har igen tydligt bild av vad som hände men jag satt mig i en stol, sedan blev jag bara sämre o sämre. Efter en timme i sjukvårdbil blev jag ivägsläppt igen, då var jag så pass att jag kunde gå, men springa var aldrig aktuellt. Klockan var då runt 19 så det var fem timmar tills målet stängde så givetvis måste man försöka bli finisher på en av världens mest mäktigaste tävlingar. Strax efter 21 gick jag i mål. Lite komiskt så här i efterhand är att vi skämtade om att det stod i tävlingsreglerna att man skulle ha reflexer på skor och kläder. Varför det, jag kommer ju gå i mål runt klockan 17. Men aj aj vad fel man fick.
Vad var det nu som hade hänt? Jo det tog några veckor att förstå det fullt ut. Jag hade en infektion orsakad av en visdomstand sedan början av september, utan att känna någon symptom i tanden förrän drygt en vecka efter tävlingen. Infektionen påverkade balanssinnet (sjösjuka) och sänkte prestationsförmågan några procent, tillräckligt för att köra slut på mina krafter långt innan vad som annars är normalt. Sedan känner jag att jag inte fick en perfekt uppladdning, men om det hänger ihop med att jag var hängig och sängliggandes eller om det hade med något annat vet jag inte. Sjösjukan fortsatte under bassängsimpassen hemma i sverige även efter att jag dragit ut tanden, då det tog några dagar innan infektionen gått ur kroppen. Efter det har jag inga men av tävlingen tack och lov. För man ska aldrig träna eller tävla med infektion i kroppen.
Att ta sig i mål efter alla motgångar under loppet var starkt, hur tänkte du för att orka fortsätta?
Jag tror att min erfarenhet och bakgrund just i detta fallet gjorde det väldigt enkelt för mig att kunna motivera sig. Jag har brutit två ironmantävlingar under mina första år så jag vet hur tråkigt det är. Jag har också drömt om denna tävling sedan 13 års ålder så mentalt var det aldrig en fråga att bryta. När man blir liggandes/sittandes under ett lopp hinner man tänka en del, och i mitt fall var svaret lika enkelt som självklart. Inget kan få mig att kliva av banan förrän målet stänger, jag har gått om tid. Sista delen av loppet var väldigt fantastisk, att få gå i mörkret, med de som är äldre, mindre tränade eller av någon anledning haft en kass dag. Det är något som jag sett på video från tävlingen många gånger, och förhoppningsvis var det enda gången jag gjorde det, så det gällde att passa på att njuta. Lite som Julie Moss, fast jag lovar, jag gick spikrakt, förutom över mållinjen då jag tar några snesteg och skrämmer en funktionär, se min målgångsvideo om den nu ligger kvar på youtube.
Hur viktigt är det att ha backupplaner inför ett lopp om inte allt går enligt huvudplanen?
Ha aldrig en plan b. Den tar fokus från plan A, den du ska leverera. Behöver jag ta till plan b så är det ändå ett mindre bra resultat jag kommer göra så jag tar risken att ta fel beslut. Risken att ta fel beslut minskar med erfarenheten och jag gör ofta en riskanalys av loppet långt innan, för att kunna ha en enda plan.
Med några månaders reflektion, hur skulle du beskriva Ironman Hawaii med 3 ord?
Obeskrivbart! Obeskrivbart! Obeskrivbart! Man måste kvala dit, gå i mål och uppleva allt runt om kring för att fatta vad jag menar, det går inte att beskriva.
Kommer du åka tillbaka?
Ja 2013. Jo, nu är de ju väldigt svårt att kvala så helt säker kan man aldrig vara. Jag ska köra Ironman Florida i november. En bana som av mina tidigare resultat inte passar mig, med svenska förhållande runt 20 grader och flack cykling. Jag skiter dock i vädret enligt Rikard Åsanders devis, om ni känner honom, och fokuserar på att utveckla min cykling istället. Just nu har jag varit skadad efter en krasch på skidor i alperna sedan sex veckor så jag hoppas komma igång på allvar snart.
En mästare på triathlonväxlingar
/i Inspiration, Intervju, Träningstips/av christianEtt sätt att tjäna ”gratis tid” eller en stunds återhämtning. inställningen till triathlonväxlingar är olika beroende på vem du frågar. Men om du har någon sorts tidsambition med din triathlontävling är det värt att ställa frågan: ”hur kan jag på lättaste sätt kapa tid och därmed förbättra mina chanser att klara mitt mål”? För de allra flesta finns mer tid att hämta i att optimera sina växlingar snarare än att uppgradera till bästa hjulen, dyraste våtdräkten eller en tempohjälm. För det är totaltiden som räknas, och inte de inidividuella sträcktiderna. Man kan också (vilket jag också gjort vid några tillfällen) göra växlingarna till en match i matchen. Fredrik Hallsten lyckades så bra med sin ”match i matchen” under Ironman Hawaii 2011 att han sopade banan med alla proffs och age groupers utom fyra. Betänk då att de proffs som slog Fredrik antagligen hade sin växlingsplats närmare cykel-exit och slapp alltså springa speciellt långt med sina cyklar (vilket går långsammare än att springa långt med våtdräkt). I mina ögon är Fredrik en världsmästare på växlingar, och jag ville såklart ställa några frågor om hans tankar kring det. Hoppas ni kan plocka upp ett par tips så att ni också kan ta kontrollen över den där gratistiden som kan betyda skillnaden i jakten på ditt mål.
Du hade den 5e snabbaste växlingen av ALLA (inkl proffs) på Ironman Hawaii
2011. Var det ett delmål redan innan loppet att försöka vinna denna match i
matchen?
Nja, jag vet att jag är snabb på växling i Ironmansammanhang och att snabbaste sammanlagd växlingstid brukar få viss uppmärksamhet i samband med prisutdelningen. Och då jag inte bedömde det som jag hade någon chans till en
framskjuten placering i klassen så bestämde jag mig för att lägga lite extra
krut på just växlingarna. Sedan så är det ju faktiskt så att växlingarna ingår
i den totala tävlingstiden, så precis som jag jagar sekunder i simning, cykel
och löpning så gör jag det även i växlingsområdet!
Tränar du mycket på växlingar eller har du helt enkelt en väldigt bra strategi
som du vet fungerar?
Det har väl hänt att jag cyklat runt huset ett varv för att sedan direkt byta
till löpskor och sen tillbaka gång på gång vid något tillfälle, och när jag kör
brickpass så försöker jag få till ett snabbt byte, men nyckeln till framgång är
nog att vara fokuserad, strukturerad och förberedd i växlingsområdet. Det är
bra att memorera växlingsområdet med in- och utgångar och var ens plats är.
Några speciella tips till dem som vill kapa tid under sina växlingar?
Gå den tänkta vägen genom växlingsområdet innan start. Ha så få saker som
möjligt i växlingsområdet. Cykelskor med kardborrelåsning som sitter fast på
cykeln hela tiden samt löpskor med gummisnoddssnörning. I Ironmansammanhang så
har man växlingspåsar med sin utrustning som hänger på stora ställningar eller
ligger sorterade i högar. Alla påsar är likadana sånär som på en lapp med
startnummer, då kan det vara bra att sätta på en extra markering på sin påse.
En bit snitsel eller tejp vilket gör den väsentligt mycket lättare att hitta.
Känslan när du tittade på topplistor från olika delsträckor under loppet (inkl
växlingar) från Ironman Hawaii och såg ditt eget namn bland proffsens långt
före övriga Age Groupers?
Jo men då blev man väl allt lite glad! Sen börjar man ju fundera på vad man
kan förbättra, konstigt att man aldrig kan vara riktigt nöjd!
Frihet är…
/i Inspiration/av christianFrihet är ett vitt begrepp, men låt oss smalna av det en aning och begränsa oss till frihet i förhållande till någon form av uthållighetsträning och frihetskänslor man kan få i samband med det. Simmade första simpasset utomhus för i år idag och för mig är det frihetskänsla i ett nötskal trots runt 16 grader i vattnet och 10 i luften. Tänk att slippa vända var 25e meter och inte ha en lång svart linje på botten att följa. Ger några fler exempel så får ni fylla på med fler genom att lämna en kommentar!
Vad varje triathlet bör läsa
/i Inspiration, Träningstips/av christianHär kommer tre boktips som inte bara låter dig släppa verkligheten för en stund, men också kommer göra dig till en bättre och ”mer genomtänkt” triathlet. Den första är en ren ”kunskapsbok” som alla som har ambitionen att lyckas bra på en Ironman bör läsa eller iallafall skumma igenom. De andra två är mer inspirationsböcker som absolut kan ge vissa tips och strategier men främst har som syfte att inspirera och hjälpa dig att lära av två världsstjärnor inom Ironman.
Going Long av Gordo Burn och Joe Friel
Gordo och Joe Friel är två är världens mest ansedda triathloncoacher med väldigt olika bakgrund, vilket gör att den kunskap de har byggt upp under sina år inom sporten blir väldigt bred och passar på de allra flesta triathleter. Jag håller inte med till 100% om allt då det enligt mig finns effektivare sätt att nå sin fulla potential på Ironman än vad Gordo och Joe förespråkar (alltså på färre timmar/vecka), men 90% av allt i boken är toppen, de resterande 10% är också toppen om man är proffs och har all tid i världen att träna, vilket det inte är så många som är…
I´m here to win av Chris McCormack
Inspiration till tusen av mannen som bemästrat både sprint, olympisk och Ironman-distans på absoluta världsnivå (vunnit både kortdistans-VM och Ironman Hawaii två gånger). Chris är antagligen den smartaste och mest strategiska personen på hela Ironmanscenen och alla kan lära mycket av hans sätt att tänka och lägga upp tävlingar. Också intressant att läsa om hur triathlonsporten utvecklades från undergroundsport till olympisk disciplin och världsfenomen (Ironman).
A life without limits av Chrissie Wellington
Har man aldrig förlorat en Ironmantävling och vunnit Ironman Hawaii fyra gånger, efter att ha börjat med sporten i vuxen ålder så har man gjort någonting rätt. Eller snarare allt. Chrissie har de senaste åren flyttat gränsen för vad man trodde var möjligt för en kvinna att uppnå inom långdistanstriathlon. Följ hennes resa från voluntärarbetare i Nepal till världsstjärna inom Ironman.
Utmana dig själv och bli en bättre människa
/i Inspiration/av christianNi känner säkert igen er i rubriken. Om man bortser från den fysiska utveckling man får genom att sikta och träna målinriktat mot en tävling, kan man ofta i efterhand titta tillbaka på er period som inte bara utvecklade ens fysiska förmågor utan även de mentala och faktiskt transformerade vem man är som person. Att komma till insikten att oavsett hur omöjlig en extrem utmaning verkar till en början, så går det att klara av, gör att man kan ta med sig denna insikt till övriga saker i livet. Allt ifrån att hitta sitt drömjobb eller renovera sitt drömhus till att bli den ultimata pappan. Ingenting är längre omöjligt.
Ingen medicin eller terapi i världen kan ge den positiva boosten i humör, självförtroende och mental styrka som att klara av ett högt uppsatt mål och inse att man nu kan höja ribban ytterligare för vad man kan klara av. Den person jag är idag är till stor del formad av de utmaningar och mål jag satt upp och klarat av sedan jag började testa mina gränser inom uthållighetsidrott. Jag skulle inte vara samma person utan dessa upplevelser. Jag har en positivare inställning till allt i livet, har lättare för att hantera oväntade och problematiska situationer och jag hoppas att jag är en bättre man, pappa och vän pga de utmaningar jag utsatt mig själv för. Håller du med? Skriv gärna en kort kommentar och berätta om dina upplevelser och hur de förändrat dig.
Utrustning – triathlonsportens svarta baksida
/i Träningstips/av christianVäldigt många gillar sporten triathlon just för att man får chansen att köpa och använda avancerad och dyr utrustning, som dessutom ofta ser ganska cool ut. Eller för att det till viss del går att köpa sig snabbare. Jag är inte en av dem. Jag tycker att de outtalade kraven på specifik utrustning från övriga triathleter och media, faktiskt är en av de svarta baksidorna med triathlon. Anledningen till denna åsikt är att det gör en sport som egentligen består av tre väldigt naturliga aktiviteter mer svårtillgänglig för folk som antingen föds i fel land (varför är Kenya världsledande inom löpning men inte har EN ENDA triathlet bland de 1000 bästa i världen tex) eller inte har rätt ekonomiska förutsättningar för att tävla på lika villkor.
Under mina första år hade jag som delmål vid varje tävling att med min billiga våtdräkt och supersimpla racercykel med billigaste hjulen slå så många som möjligt med bästa utrustningen, tempocyklar i 30-tusenkronorsklassen och dischjul. Jag njöt varje gång jag cyklade om någon med tempohjälm eller högprofilshjul. Och de jag inte hann ifatt på cykeln blev levande måltavlor under löpningen.
Tron på att det till 95% är kropp och huvud som presterar och man bara kan åstadkomma de där sista 5% genom bra utrustning drev mig till att ta fram det bästa i mig själv både på träning och tävling. Min inställning var att innan jag uppgraderade min utrustning skulle jag förtjäna det genom att nå en bra nivå genom bra träning. När t.o.m med min fru sa till mig att nu var det kanske dags att titta på en ny cykel för att kunna göra mig själv rättvisa, insåg jag att jag hade förtjänat en liten uppgradering. Idag har jag samlat på mig tillräckligt med erfarenhet av utrustning att jag vet vad som ger mest sparad tid för pengarna när man ska investera i något nytt. Tillfredsställelsen att kunna säga till sig själv att man verkligen förtjänar den utrustning man tävlar och tränar på ger mig långt mer än vetskapen att jag skulle ha den bästa utrustningen i hela tävlingen (vilket aldrig kommer att hända då det finns bättre sätt att spendera t.ex. 100 000 kr än i att köpa dyraste tempocykeln med dyraste hjulen). Earn it before you burn it!
Spring minst ett marathon i veckan inför din Ironman
/i Träningstips/av christianFör majoriteten av alla triathleter som tävlar på Ironmandistans är den avslutande löpningen den mest fruktade och jobbigaste delen i en Ironmantävling. Och oftast beror det inte på att den ligger sist utan att man helt enkelt inte har prioriterat sin löpträning. Vill man slippa hamna i listan över svenska hjältar som har en längre löptid än cykeltid under sin Ironman kan man inte springa 2 mil i veckan under hela sin uppbyggnadsfas och sedan hoppas på det bästa.
Det att svårt att generalisera kring hur mycket man bör löpträna i förhållande till hur mycket tid man lägger på de andra två grenarna eftersom det är väldigt individuellt. Men vill du har ett generellt råd så är det att bygga upp löpvolym under din uppbyggnadsfas så att du utan problem kan springa motsvarande en marathon (alltså minst 4 mil) per vecka uppdelat på 3-5 pass och hålla detta som en genomsnittsvolym under de 2 sista månaderna inför din Ironman (undantaget tävlingsveckan såklart där du får din veckodos under tävlingsdagen).
Från 150kg till Ironman
/i Inspiration, Intervju/av christianNästan alla har olika sätt att trilla in i löp- och triathlonträsket, men för Patric Kalnins handlade det mer om överlevnad till en början än självförverkligande. Han har gjort en imponerande resa hittills som jag har fått förmånen att till viss del bevittna och än är det inte slut. Något som började som en önskan att kunna bli gammal med sina barn, har utvecklats till en livsstil och är beviset för att bara man bestämmer sig för något så är ingenting omöjligt. Here we go…och blir du sugen på att veta mer, gå in på hans välbesökta blogg.
Din resa från soffpotatis (ursäkta uttrycket) till triathlet och långdistanslöpare är en av de mer inspirerande historierna jag har mött på nära håll. Vad var det som fick dig att ta första steget, och vad var det som lockade med löpning och triathlon?
Jag vaknade upp en julmorgon 2009 och ställde mig på vågen och såg att det stod 150 kg på den. då fick jag en liten chock och tänkte “nä nu #+&%#, vad är detta? Om jag fortsätter på detta viset så kommer inte jag att få uppleva mina barns uppväxt.” Envis och tjurskallig som jag är så började jag att äta enligt GI, men det var inte så framgångsrikt som planerat och jag skrev då in mig på xtravaganza och började med att träna och äta rätt. Kilona rasade och motivationen var då på topp. Ju lättare jag blev och ju mer jag tränade desto lättare blev det. Att det blev triathlon var mest slump. När jag började löpa så visste jag ju inte något om detta så jag bara sprang och sprang, längre och längre. Och givetvis så kom då ett par bakslag som ömmande benhinnor och så. Då började jag att alternativträna med att cykla. Detta var ju också stenkul. Sen blev det lite simskola av bara farten och där kom jag in i triathlons förtrollade värld.
Var det många i din omgivning som sa till dig att vad du drömde om och siktade mot var omöjligt och hur bemötte du det?
Nej faktiskt inte. Fick en massa stöttning. Sen var det såklart kul att höra alla komplimanger allt eftersom man gick ner i vikt. Efter ett tag så kom givetvis de missunnsamma och avundsjuka människorna fram. Men jag vet hur man ignorerar folk och den mentala träningen har hjälpt mig massvis med gånger att ta rätt beslut och att umgås med “rätt” personer.
Vad är det roligaste med uthållighetsträning som livsstil? Och vad är det jobbigaste?
Det roligaste är nog den biten med att pressa sig till det yttersta och tro att man inte orkar mer men har ändå lite mer att ge. Just känslan efteråt att vara helt uttömd är en riktigt skön känsla. Det jobbigaste är nog att motivera sig till att fortsätta dag efter dag, timme efter timme och att sätta upp mål och kanske bara nå en bråkdel av dem. Men med ett tjockt pannben så klarar jag en massa motgångar så länge det bara kommer en framgång då och då.
Dina barn måste vara stolta över det du åstadkommit hittills, hur har de reagerat på din livsstilsförändring?
Dom säger ganska ofta att de fått en ny pappa, en pappa som är med och spelar fotboll, simmar, springer och cyklar. Inte han som bara fixar fikat för han inte orkar röra på sig.
Vilken prestation är du mest stolt över?
Två olika faktiskt. Den första är blodomloppet 25 maj 2010. Jag sprang 5 km för första gången i mitt liv och klarade det. Mäktig känsla vid målgången när tårarna sprutade.
Den andra är att jag lyckades genomföra en halv-ironman i Sövde sommaren 2011 under 7 timmar. Jag hade förberett mig mentalt och fysiskt för en järnman i Kalmar men massa olika saker satte stopp för det och jag tränade på och så dök detta tillfälle upp. Det var bara några få i min närhet som visste om att jag skulle dit. Men när jag linkade i mål stod klockan på 6:57. Riktigt häftig känsla.
Hur ser de närmaste åren ut, vad drömmer du om och vilka mål siktar du mot?
Mitt stora mål i den absoluta närtiden är att vara med i en SUB10-grupp och köra Vätternrundan samt att åka till Sövde och försöka kapa 45 minuter på tiden från förra året.
Mål som ligger lite längre fram i tiden är givetvis att genomföra en Ironman då helst i Kalmar. Springa ett maraton samt vara med i någon fulldistansare utomlands.
Dina tre bästa tips till soffpotatisar som känner att livet har mer att ge men som inte vet hur de ska kunna ta första steget?
rumpsparkare då. Livet blir mycket lättare då. Jag har fått massor med
rumpsparkar, men jag har delat ut minst lika många själv. Jag får ofta höra att jag inspirerar folk att ta det där första jobbiga steget, det känns jättebra att få vara med i den processen.
En viktig dag i Augusti 2007
/i Inspiration, Race reports/av christianJag kom ihåg min första sprinttriathlon 2007 i vanliga badshorts (alltså inte tighta) med 100% bröstsim, handduk runt höften för att byta om till torra shorts i första växlingen (vet inte varför jag inte fortsatte med blöta shorts), på en lånad mountainbike, och en panikartad löpning där jag rusade järnet för att slippa komma sist, trots att benen kändes som stockar. Min fru lämnade av mig vid badplatsen en stund innan start och kom sedan tillbaka för att titta på spektaklet. Kom ihåg att hon i bilen innan tävlingen frågade mig ”varför gör du detta?”. Jag tror jag svarade något i stil med att ”jag vill bara testa om jag klarar av att ta mig i mål”. Spurtade i mål på 1 timme och 17 minuter och hade det inte varit för uppmuntrande kommentarer från framförallt en av mina (numera) favoritträningspolare Fredrik Nilsson hade mitt triathlonäventyr nog slutat där och då. Men det såddes ett frö, och några veckor senare kontaktade jag Karlskrona Simsällskap (som hade anordnat tävlingen) för att kolla upp hur man blev medlem. Att lära sig crawla vore ju roligt, och jag hade hittat en billig racercykel som gjorde att jag (nästan i alla fall) kunde hänga med på gemensamma cykelpass.
I juni 2011 var jag tillbaka på samma sprintbana. Denna gång som delansvarig för den lilla lokala tävlingen i Karlskrona, och med en sluttid på 59 minuter och 57 sekunder. Vad som hände däremellan förtäljer inte just denna bloggpost, men mitt liv hade förändrats till det bättre på många sätt och vis och jag hade förutom att krossa mina fysiska och mentala gränser utvecklats enormt mycket som person. Allt pga lite nyfikenhet, uppmuntran och den speciella dragningskraft som triathlon av någon anledning utövar på de flesta som från början säger att ”jag ska bara prova en gång”.
En sann Ironman ger aldrig upp
/i Inspiration, Intervju, Race reports, Resor/av christianEn av Blekinges mesta Ironmans (9 slutförda lopp) och en av mina allra bästa triathlonkompisar Pär Fransson, genomförde Ironman Hawaii 2011 på ett bragdartat sätt trots att kroppen sa ifrån rejält flera gånger under resans gång. Här kommer lite inspiration för er som någon gång funderar på att ge upp under ett lopp. Finishing is for winners, quitting is for losers, eller vad säger ni? Tack för inspirationen Pär.
Du genomförde Ironman Hawaii 2011 efter ett imponerande kvallopp på Ironman France tidigare under året. Hur kändes det att höra sitt namn ropas upp på slotallokeringen efter loppet i Nice?
Målgången i Nice var lite av en besvikelse då den reviderade planen var att köra under 9:43 för att ha en bättre chans att kvala. Nu blev tiden 9:52, ingen dåligt tid men ändå. Originalplanen var 9:30 men den ändrades redan i mars. Jag var inte i den formen jag hade planerat, framför allt cykelformen var inte så bra som jag hade planerat för, pga av en exceptionell långdragen förkylning under januari till mars. Det var ingen som trodde jag skulle kvala då, men mitt mål kvarstod och träningen flöt på klockrent från början av april. Jag hade en bra träningsperiod bakom mig okt-dec utan det hade det inte gått.
Slotallokeringen var grymt nervkittlande och svettig. Vi satt i stekande sol i över 90 minuter om jag minns rätt. Jag vågade inte tro att jag skulle tilldelas någon slot då jag kom på 13:e plats och det fanns 8:a slots i M35 (den största klassen med ca 650 startande). Men det gäller att ha tur också. Ett före detta proffs samt några ”hemmaåkare” (fransmän) dök inte upp, och när det var alldeles tyst när de ropade upp 11:e man, då började det kännas väldigt väldigt rätt, sedan nummer 12, och sen nummer 13 – YEEESS!! Sen firade vi med champagne!
Dagen på Hawaii gick inte helt enligt planerna och vi som följde dig satt hemma och var oroliga, vad hände?
Jag hade problem från början av september med oförklarlig feber och värk i kroppen, veckor senare följt av andningsproblem märkligt nog bara under löpträning direkt efter cykelpass. Läkarbesök och blodprov visade inget onormalt. Slutsats övertränad och efter en veckas lättnad så började allt kännas väldigt bra. Innan vi åkte till Hawaii så var simformen bättre än någonsin, cykelformen bra och löpformen mycket bra. Två dagar innan start, var jag sängliggandes med huvudvärk och illamående halva dagen. Ovetande om vad orsaken vad så drog vi slutsatsen att det var problem med anpassningen till värmen. Provsimmade lite på fredagsmorgonen och det kändes väldigt bra så det fanns aldrig någon tanke på att inte starta. Väl på tävlingsdagen 20 min in på simningen blev jag väldigt sjösjuk, jag gick över till bröstsim men det hjälpte inte. Simningen tog rekordlånga 1:38 och när jag kom upp var jag likblek av fotona att dömma. Första milen var lite skakig och kraftlös men väl uppe på Queen K så kändes allt bra igen. Sista tre milen på cyklingen började jag bli orkeslös igen och det kvittade att jag åt, drack och slog av på farten. Löpningen var nog den sämsta någonsin i känslan. Det fanns ingen kraft i kroppen men ändå gick första 16 km inne i stan med 5:30 tempo, vilket i sig är väldigt långsamt men med omständigheterna rätt ok ändå. Det var rätt svårt att behålla något fokus. Väl uppe på favoritvägen Queen K så började det gå riktigt fel, varken fokus eller kraft och jag gjorde det jag aldrig får göra under en Ironman, jag gick. Illamående som jag försökte balansera med saltkapslar, sedan yrsel, sedan av någon anledning stannade jag vid vätskestationen innan Engery Lab. Jag har igen tydligt bild av vad som hände men jag satt mig i en stol, sedan blev jag bara sämre o sämre. Efter en timme i sjukvårdbil blev jag ivägsläppt igen, då var jag så pass att jag kunde gå, men springa var aldrig aktuellt. Klockan var då runt 19 så det var fem timmar tills målet stängde så givetvis måste man försöka bli finisher på en av världens mest mäktigaste tävlingar. Strax efter 21 gick jag i mål. Lite komiskt så här i efterhand är att vi skämtade om att det stod i tävlingsreglerna att man skulle ha reflexer på skor och kläder. Varför det, jag kommer ju gå i mål runt klockan 17. Men aj aj vad fel man fick.
Vad var det nu som hade hänt? Jo det tog några veckor att förstå det fullt ut. Jag hade en infektion orsakad av en visdomstand sedan början av september, utan att känna någon symptom i tanden förrän drygt en vecka efter tävlingen. Infektionen påverkade balanssinnet (sjösjuka) och sänkte prestationsförmågan några procent, tillräckligt för att köra slut på mina krafter långt innan vad som annars är normalt. Sedan känner jag att jag inte fick en perfekt uppladdning, men om det hänger ihop med att jag var hängig och sängliggandes eller om det hade med något annat vet jag inte. Sjösjukan fortsatte under bassängsimpassen hemma i sverige även efter att jag dragit ut tanden, då det tog några dagar innan infektionen gått ur kroppen. Efter det har jag inga men av tävlingen tack och lov. För man ska aldrig träna eller tävla med infektion i kroppen.
Att ta sig i mål efter alla motgångar under loppet var starkt, hur tänkte du för att orka fortsätta?
Jag tror att min erfarenhet och bakgrund just i detta fallet gjorde det väldigt enkelt för mig att kunna motivera sig. Jag har brutit två ironmantävlingar under mina första år så jag vet hur tråkigt det är. Jag har också drömt om denna tävling sedan 13 års ålder så mentalt var det aldrig en fråga att bryta. När man blir liggandes/sittandes under ett lopp hinner man tänka en del, och i mitt fall var svaret lika enkelt som självklart. Inget kan få mig att kliva av banan förrän målet stänger, jag har gått om tid. Sista delen av loppet var väldigt fantastisk, att få gå i mörkret, med de som är äldre, mindre tränade eller av någon anledning haft en kass dag. Det är något som jag sett på video från tävlingen många gånger, och förhoppningsvis var det enda gången jag gjorde det, så det gällde att passa på att njuta. Lite som Julie Moss, fast jag lovar, jag gick spikrakt, förutom över mållinjen då jag tar några snesteg och skrämmer en funktionär, se min målgångsvideo om den nu ligger kvar på youtube.
Hur viktigt är det att ha backupplaner inför ett lopp om inte allt går enligt huvudplanen?
Ha aldrig en plan b. Den tar fokus från plan A, den du ska leverera. Behöver jag ta till plan b så är det ändå ett mindre bra resultat jag kommer göra så jag tar risken att ta fel beslut. Risken att ta fel beslut minskar med erfarenheten och jag gör ofta en riskanalys av loppet långt innan, för att kunna ha en enda plan.
Med några månaders reflektion, hur skulle du beskriva Ironman Hawaii med 3 ord?
Obeskrivbart! Obeskrivbart! Obeskrivbart! Man måste kvala dit, gå i mål och uppleva allt runt om kring för att fatta vad jag menar, det går inte att beskriva.
Kommer du åka tillbaka?
Ja 2013. Jo, nu är de ju väldigt svårt att kvala så helt säker kan man aldrig vara. Jag ska köra Ironman Florida i november. En bana som av mina tidigare resultat inte passar mig, med svenska förhållande runt 20 grader och flack cykling. Jag skiter dock i vädret enligt Rikard Åsanders devis, om ni känner honom, och fokuserar på att utveckla min cykling istället. Just nu har jag varit skadad efter en krasch på skidor i alperna sedan sex veckor så jag hoppas komma igång på allvar snart.
Brainstorming och multitasking
/i Inspiration, Träningstips/av christianJag har hittat det ultimata sättet att multitaska. Det känns nästan ibland som att man fuskar för vad jag åstadkommer på en timme skulle lika gärna kunna ta mig 3 timmar eller mer om jag gjort sakerna var för sig. It goes like this. Jag kör fast i en knepig situation på jobbet eller behöva komma på ett bättre sätt att komma vidare med ett visst projekt. Samtidigt är det fint väder ute. Dessutom har jag inte hunnit lyssna på en av mina favoritpodcasts om triathlon på ett tag. På med löparskorna, sätt kurs mot närmaste naturområde med bra löpstigar, i med ipodhörlurarna, och när jag väl kommit in i ett flow, poppar den ena idén efter den andra upp i mitt huvud om hur jag på bästa sätt kommer vidare med det knepiga jobbproblemet eller projektet. Jag är övertygad om att vissa idéer aldrig hade dykt upp om jag inte hade varit där ute och sprungit just där och då. Det ultimata sättet att multitaska och trolla med tiden.