Kan gemensam rörelseglädje kan vara nyckeln till mer aktiva barn?

Diskussionen är hetare än någonsin. Hur kan vi undvika att våra barn och ungdomar fastnar i stillasittande och inaktivitet? Hur kan vi hjälpa dem att utveckla kroppskontroll, självförtroende och en tro på sin egna fysiska förmåga? Vilka effekter får våra dagliga beslut på lång sikt för oss själva och våra barn?

I min värld föds alla barn med en naturlig vilja att röra på sig. Att utforska sina fysiska gränser och lära sig något nytt varje dag. Vilket ansvar har vi som föräldrar, medmänniskor och samhälle för att denna naturliga drivkraft inte kvävs allt eftersom barnen utvecklas till egna individer? Ju äldre våra barn blir desto fler normer, regler, försiktighetsåtgärder och sociala tabun lägger vi på deras axlar. Jag brukar kalla barnens naturliga vilja att leka fysiskt för rörelseglädje. Min treåriga son spontandansar alltid när en bra sång dyker upp på radion. Även om det är en massa människor runt omkring. Min femåriga son klättrar ofta upp i ett träd eller på ett berg innan han funderar på om det går att komma ner på egen hand. Spontan rörelseglädje i dess bästa form. Hur kan jag som förälder se till att inte bara låta bli att kväva dessa glädjeyttringar, utan faktiskt uppmuntra mina barn till att utforska sin egna fysiska potential ännu mer?

Även vi vuxna har rörelseglädje inom oss men behöver oftast fler triggers för att plocka fram den. Ofta ligger den latent på grund av sociala normer och begränsningar vi sätter på oss själva. Jag älskar att utmana mig själv både fysiskt och mentalt och kan faktiskt känna sann rörelseglädje när jag är mitt uppe i något så galet som ett Ironman- eller ultramarathonlopp. Men de absolut bästa fysiska upplevelserna har jag haft tillsammans med mina barn när vi rört oss tillsammans. Aktiviteten har varit helt styrd av barnens favoritaktiviteter. Min treåring älskar att dansa med mig och att cykla på sin balanscykel. Min femåring går igång på att klättra och att leka parkour. Jag tror att barn, trots samma föräldrar, uppväxt och miljö, dras naturligt till olika typer av fysisk aktivitet. Mina egna barn är bra exempel på det. Ingen enskild aktivitet passar alla, men alla har någon rörelseform som kan leda till äkta rörelseglädje.

Den stora nyckeln tror jag är att möta barnen i deras favoritaktiviteter och sedan hitta utmaningar tillsammans. För vad händer när vi som föräldrar, mor- och farföräldrar eller vuxna förebilder blir totalt närvarande i barnens värld för en stund? Vad händer med vår relation till barnen? Utöver en förbättrad relation, ger det oss också nya former av fysisk aktivitet och insikter om att vissa sociala normer är helt ok att bryta. I mitt jobb som coach har jag vid ett antal tillfällen sett total rörelseglädje hos vuxna som plötsligt hittat sin favoritaktivitet. Ibland har det skett sent i livet. Du har kanske varit med om det själv, eller känner någon som har?

Barn behöver förebilder. Att barn blir mer inaktiva tror jag är en direkt spegling av hur många vuxna idag ser på fysisk aktivitet. Som något nödvändigt ont och inte som något som ger glädje. Barn och vuxna som använder sin kropp till fullo inspirerar mig. Och genom att hitta rörelseglädje i att använda min egen kropp vill jag inspirera tillbaka. Vi som vuxna behöver ta ägarskap för våra barns fysiska hälsa. Vi kan inte begära att våra barn ska ta steget mot att bli mer aktiva om vi inte själva bjuder till och leder genom exempel. Hur tar man första steget då? Haka på barnens fysiska lek nästa gång tillfället ges. Det kan förändra både ditt och barnets liv till det bättre.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *