Taggarkiv: löpning

Kustjagaren & Swim-run-trenden

/i , /av

Med bara två dagar kvar till en av årets roligaste tävlingar för min del (kustjagaren) tänkte jag skriva lite om vår tävlingsstrategi både vad gäller utrustning och upplägg av loppet. Det är inte jättemånga Blekingar som kört Ö till Ö, så eftersom jag är en av de få (2010) har jag fått en hel del frågor framförallt kring utrustning och hur mycket man ska ha med sig. Swim-run-tävlingar har blivit den nya trenden och i år finns det minst 5 olika tävlingar i havsmiljö på olika distanser med Ö till Ö som ”kronan på verket”. Det är en riktigt häftig både träningsform och tävlingsform som verkligen tar dig ”back to nature” med de mest primitiva sätten att ta sig fram på.

Vår strategi är att genomföra loppet så minimalistiskt som möjligt. Allt som tas med från start måste med i mål. Det innebär lätta barfotaskor (Inov-8), tunna strumpor, avklippta våtdräkter vid knän och armbåge, magväska med liten vattenflaska och energi, obligatorisk utrustning i övrigt innanför våtdräkten i ryggfickor på ett triathlonlinne, kartan innanför våtdräkten vid halsen för att kunna ta upp och lägga ner snabbt. Strategin är att buffra upp vätska och ny energi vid de två stationerna och eftersom tävlingen är över på under 4 timmar för vår del så kan man leva med att gå lite back energi- och vätskemässigt för att slippa simma med större väska än en magväska.

Det gäller även att utnyttja sina olika styrkor i laget till max. I vårt fall är min partner, Jakob, aningen bättre på att simma så han kommer fokusera på att sikta rätt och jag på att hålla hans fötter hela simningarna medan jag håller tempot uppe på land med Jakob i vinddraget. Målet är definitivt pallplats och förhoppningsvis har vi en chans även på totalsegern även om motståndet är tuffast möjliga med tidigare Ö till Ö-vinnare på startlinjen. Lycka till alla som ska vara med om äventyret på lördag. Kustjagaren Karlskrona blir förhoppningsvis en bestående höjdpunkt även under kommande år och känns roligt att få vara med under första loppet någonsin!

No pain, no gain?

/i , /av

No pain, no gain. Eller? Att lära sig hantera och tolka smärta är en av nycklarna till framgångsrikt tävlande på alla typer av långdistanstävlingar men i synnerhet på en Ironman där smärtan under loppet inte kommer vara koncentrerad under en kortare tid eller till en liten del av kroppen. Oavsett hur bra du har tränat så är en Ironman inte en walk in the park. Det kommer att göra ont. Inspirerad av denna artikel tänkte jag fundera lite kring mina egna erfarenheter och lärdomar relaterat till smärta under tävling (och till viss grad träning).

Upplevelsen av smärta styrs från hjärnan. Det är i stort sett aldrig den rent fysiska förmågan att ta ytterligare ett steg till efter 35km marathonlöpning, öka tempot på cykeln efter 15 mils cykling eller öka armfrekvensen för att komma ifatt en simklunga efter nästan en timmes simning, som sätter begränsningen. Begränsningen existerar i hjärnan vars huvuduppgift är att kontrollera kroppen och undvika skadlig belastning/utmattning. Min erfarenhet är dock att när man tror att man inte orkar mer så har man iallafall ytterligare 10% att ge. Det kräver dock träning (som allt annat) att kunna komma åt dessa sista 10%. Första gången du kör en Ironman eller motsvarande extremtävling kommer du antagligen inte kunna pressa dig till att prestera 100% eftersom din hjärna kommer att sätta stopp tidigare än så. Genom att under upprepade tillfällen tassa över den gräns (men utan att kollapsa för då kommer hjärnan att flytta bak din upplevda maxgräns ytterligare som försvarsmekanism) som hjärnan sätter upp lär den sig dock att du faktiskt överlever trots att du tar dig några procent närmare ditt max. Min känsla är att det var först under min tredje Ironman som jag verkligen kom i närheten av att prestera närmare 100%.

En annan intressant aspekt är hur situationen kan styra hur man upplever smärta. Under fyra av mina sex Ironmantävlingar samt under alla ultralopp jag sprungit har jag skadat mina stortånaglar så pass mycket att de senare ramlat av. Det intressanta är dock att det nästan i alla dessa fall inte gått upp för mig förrän efter målgång att jag sprungit sista delen av tävlingen med antingen blodiga tår eller iallafall en nästan lös nagel. En annan reflektion är ju att jag oftast inte har några problem att sprurta sista kilometern i under 4min/km-fart, men såfort jag stannar efter målgång kan jag knappt gå. Denna effekt är till 100% mental skulle jag gissa. Adrenalinet och endorfinerna i en slutspurt gör att smärtan försvinner men såfort de lägger sig så blir det med all önskvärd tydlighet väldigt uppenbart att man genomfört något extremt.

Som avslutning tänkte jag också konstatera att det absolut går att lära sig (både fysiskt och mentalt) att hantera smärta bättre och bättre. Det krävs ett antal extremtävlingar för att smärtan ska bli din vän, men trots att jag från min första Ironmantävling har sänkt mitt personliga rekord med ca 90 minuter har den upplevda smärtan blivit mindre och mindre för varje gång. Dessutom känner jag att kroppen har återhämtat sig snabbare och snabbare för varje gång efter tävlingen. Dagen efter min första Ironmantävling (och jag är säker på att alla andra förstagångsIronmans kan skriva under på samma sak) kunde jag inte sätta mig ner på toaletten, knappt ta mig upp ur sängen, knappt gå på mina blåsfyllda fötter, och absolut inte gå i nerförstrappor. Jag kände mig som en 90-åring i dålig form. Dagen efter min sista Ironman 2012 gick jag relativ obehindrat, även om jag såklart hade ont, men inte alls i samma utsträckning som första gången.

Det kanske är en klen tröst till er som är på väg mot er första Ironman, men nu vet ni, det kommer bli bättre nästa gång och då kan ni välkomna smärtan när den kommer för det är när det gör som ondast, när man ligger nära sin 100%-gräns, som man utvecklas och lär sig vad man verkligen kan klara av!

Nyckeln till marathonpers!

/i , /av

Efter önskemål kring att jag skulle skriva om halv- och helmaraträning och eftersom jag i somras testade ett nytt typ av pass inspirerat av en av världens främsta marathoncoacher Renato Canova tänkte jag beskriva lite hur detta väldigt specifika pass funkar samt lite generellt kring hur jag rekommenderar att man lägger upp ett rent marathonupplägg på makonivå.

Fas 1 6-9 mån innan lopp – bygg en bas av frekventa, men korta löppass kring din aeroba tröskel (inte anaeroba). Inga långpass längre än 90 min. Inga tempopass eller långa intervaller. Snabbhet körs som ren snabbhetsträning med 100-ingar eller 200-ingar. Löpteknikövningar samt löpspecifik styrketräning.

Fas 2 3-6 mån innan lopp – fortsätt ren snabbhetsträning, introducera längre långpass men fortfarande i aerobt tempo. Bygg mer progression i periodiseringen t.ex. 2 veckor stegrande volym, 1 vecka lätt osv. Löpteknikövningar samt fortsatt styrketräning.

Fas 3 0-3 mån innan lopp – mer regelrätta intervallpass över tävlingsfart, samt inslag av tävlingsfart under långpassen som byggs till 2.30h som längst. Utfyllnadspassen blir mindre viktiga. Fokus på nyckelpassen. Utöver vanliga intervaller där man springer en viss tid/sträcka med vila emellan är det här de marathonspecifika intervallerna kommer in som jag pratade om inledningsvis.

Marathonintervaller ala Ironcoach

Värm upp 10-15 min. Räkna i förväg ut vilken km-fart du i medeltal kommer att hålla under ditt marathonlopp för att nå ditt mål. I mitt fall hamnade det på 3.48min/km i somras (mara på 2.40). Detta är din ”vilofart” under passet där du kommer återhämta dig. Första gången du kör detta upplägg börja med att köra 10x1000m, men det går att bygga detta pass upp till 20x1000m. Varannan tusing (#2, 4, 6 osv) kör du i din marathonfart, men varannan (#1, 3, 5 osv) körs i ett tempo som är 7-10% snabbare (jag körde ca 20 sek/km snabbare). Var strikt och spring inte snabbare varken på de snabba eller långsamma intervallerna. INGEN vila mellan varje 1000-ing. Förbered dig på ett mentalt jobbigt pass och kom ut på andra sidan med både stärkt fysik och psyke som kommer hjälpa dig att nå ditt marathonmål.

En maxad kilometer

/i , /av

Hur klämmer man ut maximalt ur en kilometers löpning? Jag har ett par tips som jag själv regelbundet anammar. Den första kilometern tar ca 6 min och den andra ca 4 min. De har olika syften och borde kombineras (inte efter varandra) i varje triathlets schema så här års om du har som mål att bli en snabbare löpare.

  1. Tabatakilometer 5x(30 sekunder max / alt 200m max + 30 sekunder ståvila) insprängd i ett kort löppass på 25-30 minuter (resten av passet lugn distansfart). Se till att vara ordentligt (10-15 min) uppvärmd.
  2. Brickkilometer strax över tävlingsfart. Direkt efter trainer/cykelintervallpass, gör ett snabbt byte till löparskor och spring en kilometer över tänkt tävlingsfart (oavsett vilken distans du satsar på). Nyckeln för att få ut max av denna kilometern är att man har kört något tungt/intensivt på cykeln samt en snabb växling och ingen ”kom-igång-lunk” de första 500m utan direkt upp i snabb fart.

 

Slipp skador

/i , /av

Efter önskemål tänkte jag skriva lite kort om mina åsikter kring hur man kan slippa skador i samband med löp- och triathlonträning. Jag sitter inte på några hemligheter egentligen, men faktumet att jag sedan jag började med långdistanslöpning 2005, och triathlon 2008, inte har varit skadad överhuvudtaget gör att jag tänkte dra lite slutsatser till vad jag tror ligger bakom. Sen har alla olika bakgrund och svagheter/styrkor sedan tidigare vilket gör att vissa personer kanske behöver vara extra noga med vissa saker och andra med andra. Åldern spelar ju såklart in, ju yngre man är desto lättare är det att ”slarva” med nedanstående utan att bli skadad. Men att vara oförsiktig som ung kan straffa sig senare i livet så jag tror alla har nytta av detta.

  1. Jag har ALLTID (även under de hårdaste träningsperioderna) minst en vilodag varje vecka.
  2. Efter säsongens viktigaste tävling (framförallt om det handlar om marathon eller Ironman) tar jag ca 2 veckor helt off, och sedan minst 2 veckor ytterligare med helt ostrukturerad, lugn och lustfylld träning.
  3. Jag har styrketränat endel som ung och har insett vilken grundstryka det gett mig och vilken betydelse det har för uthållighetsidrotter och extrema påfrestningar under längre tid. Jag fortsätter att stora delar av året inkorporera funktionell och specifik styrketräning och lägger ofta lite extra krut på det under hösten/vintern/off season.
  4. Jag försöker alltid att välja det mest naturliga alternativet när det gäller mat, och ser till att äta två lagade mål mat om dagen med mycket grönsaker och frukt.
  5. Ibland är en extra timmes sömn mer värt än en extra timmes träning. Både för prestation och hälsa. Det gäller att lära sig lyssna på kroppens signaler när det tillfället inträffar.
  6. Näst efter hjärtat så är foten (om vi ser den som en enhet) kroppens viktigaste muskel vid löpning, därför försöker jag på sommarhalvåret springa barfota minst en gång per vecka och gå mycket barfota utomhus, och övriga delar av året springa i så lätta skor som möjligt samt använda balansplatta regelbundet.

Skriv gärna i kommentarfältet om du har några tips att dela!

Att flytta mentala granser

/i /av

Tänkte i morse på hur jag de senaste åren har krossat alla mentala gränser när det gäller vad som är möjligt att genomföra om man bara vill. Tänkte speciellt tillbaka på två tillfällen som idag känns otroligt avlägsna men som var min verklighet då.

  • När jag var runt 20 kom jag ihåg att jag såg en amerikansk talkshow där de intervjuade en manlig fotomodell som var väldigt fit. De frågade om hur han tränade och han sa att han varje morgon sprang 5km och att han sedan under dagen körde ett gympass. Jag kom ihåg att jag tänkte något i stil med ”5km VARJE morgon, kan det verkligen stämma, kan man verkligen springa så långt varje dag innan frukost?”
  • När jag var runt 22-23 tränade jag på ett stort gym i Lund ca 4 dagar i veckan. En dag såg jag en kille (som jag halvkände) med en tröja där det stod ”Broloppet, 2,1 mil mellan Danmark och Sverige” eller något liknande. Genast växte min respekt för honom och jag funderade allvarligt på hur han som verkade vara en helt vanlig kille kunde klara av att springa 2,1 mil.

Hade jag vetat hur min verklighet skulle se ut bara 10 år senare, hade jag antagligen inte ens reflekterat över dessa två situationer, men jag hade inte en aning om då att jag idag själv kanske är den där ”vanliga” killen som folk inte förstår sig på:

  • Det längsta löppasset jag har genomfört innan frukost var knappt 3 mil långt (jag hade med mig lite energi på vägen). Och det är mer regel än undantag att jag numera tränar 30-60 min varje morgon.
  • Inför min första halvmara 2005 var det mitt ultimata mål och jag kunde inte se bortom det. Nu bara 7 år senare har jag sprungit 6 ultralopp och genomfört 6 Ironmanlopp och mycket annat.

Ta en stund och reflektera över var du är idag, var du var för 5-10 år sedan, och det roliga i kråksången blir att reflektera över var du kan tänkas vara om ytterligare 5-10 år…själv vågar jag knappt tänka den tanken 🙂

Knack Ironmankoden #8

/i , /av

Använd B-tävlingar (tävlingar som inte är lika viktiga som ditt huvudmål) och tuffa träningspass för att bygga självförtroende för din måltävling. Självförtroende och självkännedom (hur kropp och knopp reagerar i tuffa situationer) är en väldigt viktig komponent om man vill lyckas i en så pass tuff (både mentalt och fysiskt) sport som Ironman. Förutom att det ger bra träning och ger en hårdhet i kroppen att tävla mycket, ger det dig möjlighet att bygga upp ditt självförtroende och din självkännedom, vilket kommer göra att du vågar ligga närmare din fulla potential när du väl kommer till din huvudtävling. Jag skulle rekommendera alla att använda höst och vår till att springa fler löptävlingar både för att ha delmål under året, men framförallt för att bygga upp rutin och hårdhet i kroppen. Såklart är även cykel- och kortare triathlontävlingar jättebra som uppladdning men det finns oftast inte lika många och är mer säsongsstyrt.

För att illustrera vikten av självförtroende tänkte jag återigen använda mig själv som exempel. Jag sprang i juni 2012 Kustmaran på 2.42, bara sju veckor innan Ironman Kalmar. Vissa kan tycka att det är dumdristigt men för mig var det ett sätt att veta var jag stod löpmässigt (dessutom var det ett av mina huvudmål för säsongen) för att våga ligga på gränsen under Ironmanlöpningen i Kalmar. Tillsammans med detta resultat och vetskapen om att jag tidigare lyckats springa en Ironmanmara med mindre än 15 minuters diff från en ”fräsch” mara, visste jag att jag utan problem kunde sikta på 2.55 i Kalmar. Jag behövde aldrig tveka på min egen löpförmåga utan visste (pga att jag hade sprungit Kustmaran 7 veckor tidigare) att jag om inget oförutsett skulle hända lätt skulle ta mig under tre timmar på min Ironmanmara och att jag kunde gå ut i ett tempo som motsvarade en 2.50-mara och räkna med en viss tempoförlust den sista milen. Med facit i hand funkade strategin perfekt och jag gjorde 2.56, alltså 14 minuter över min tid på Kustmaran. Utan självkännedomen och känslan för rätt tempo (som jag även hade byggt upp under några tuffa träningspass) vet jag inte hur det hade gått, men det kändes väldigt skönt att kunna börja löpmomentet med vetskapen att jag hade tretimmarsgränsen som i en liten box!

Knack Ironmankoden #2

/i /av

Använd löpning som träningsbas året runt snarare än cykling som många traditionella coacher rekommenderar. De flesta triathloncoacher utgår från proffsens upplägg och skalar sedan ner det för att passa även Age Groupers. Det innebär att cyklingen oftast utgör största delen av basen under off-season och försäsong. Jag tycker det är helt förkastligt då det absolut inte är det effektivaste sättet för en heltidsarbetande person kanske med familj att bli så bra som möjligt på den begränsade tid man har för träning!

Följande ligger till grund för mitt ställningstagande:

  • Effektiv löpträning tar högst hälften så lång tid som cykelträning och är dessutom tillgängligt utomhus året runt och oberoende av dagsljus/resor mm.
  • Det är mycket lättare att ta med sig löpform till cykelform än tvärtom (som ett illustrerande exempel så cyklade jag knappt alls innan maj i år, men sprang desto mer, ändå körde jag cykelsträckan i Kalmar på 4.34).
  • Löpning är en mer teknisk gren än cykling och därför finns det stora fördelar med att aldrig hålla uppe någon längre period från löpning för att inte tappa teknik (kan jämföras med simning där du också tappar flyt om du håller uppe under en längre period).
  • Genom att springa relativt mycket året runt bygger du en hårdhet i muskler och leder som du har nytta av när du blir trött under slutet av en Ironman. Du får inte alls samma effekt av de mjuka rörelserna i cykel och simning.

Objektiv analys av sig själv

/i , /av

Efter varje tävling tycker jag man bör ta en stund och fundera på vad som funkade och vad man bör förbättra till nästa gång. Det är lätt att se på sin egen prestation subjektivt och blanda in känslor, undanflykter mm, men för att man verkligen ska kunna förbättra sig till nästa gång behöver man försöka ta ett steg tillbaka och titta på sig själv som en eventuell coach skulle ha gjort. Därför tänkte jag reflektera lite, som ett exempel, över mitt marathonlopp i lördags där målet innan start var att försöka springa på 2.40, men där klockan till slut stannade på 2.42.55, alltså ca 3 minuter från min måltid.

Vad funkade bra:

  • Fram till 25km hade jag inga problem att hålla en genomsnittlig kilometertid på 3.45 ungefär vilket är några sekunder snabbare per kilometer än genomsnittstiden på en 2.40-mara. Min erfarenhet säger mig att det är väldigt få i världen som kan springa en mara negativt splittad, så att ha någon minut tillgodo för andra halvan behövs. Mitt mål var att springa första halvmaran på 1.19 (vilket skulle gett mig 1.21 för andra halvan). Passerade halvvägs på 1.19.25 så någon sekund per kilometer långsammare än planerat, men dock 4-5 m/s motvind så det kändes ”on track”. ”Tappade” någon kilometer efter 6-7 km som gick på 3.55, men hämtade igen utan för mycket ansträngning genom en 3.38-kilometer så allt kändes under kontroll.
  • Energi- och vätskeintag funkade bra och hade aldrig någon direkt energidipp eller ”vägg”. Åt 6-7 små gels totalt och drack ca 40cl cola efter 26km.
  • Efter 35km kunde jag inte längre hålla kilometrarna under 4min, men lyckades ”låsa” benen på nästan exakt 4.05-fart hela vägen in i mål, vilket gjorde ont, men kändes ändå bra. Risken är annars att man tappar mer och mer, men lyckades som sagt låsa kroppen vid denna farten.
  • Supporten från familj och träningskompisar hjälpte mycket, och var en förutsättning för att försöka hålla snabba kilometrar mellan 25 och 35 km och kunna låsa benen i ett tempo sista 7km. Jag hade innan bett dem mana på mig mot slutet, vilket var en bra strategi.
  • Trots 13 minuter bak till nummer två i loppet lyckades jag pressa mig själv mot slutet och sista kilometrarna gick aningen snabbare än mellan 35 och 40km.

Vad behöver jag jobba mer med för att klara 2.40 nästa gång:

  • Fler marathonspecifika intervallpass på riktigt trötta ben för att simulera tröttheten efter 30-35km, men ändå kunna avverka snabba kilometrar.
  • Någon extra styrkeövning för framsida lår per vecka. Rent muskulärt tror jag det är min svagaste länk vilket visar sig efter 35km asfalt. Höftböjaren som kändes svag under 50km-loppet i våras blev aldrig någon begränsning så där har jag lyckats stärka upp genom lite extra styrkefokus för den.
  • Skulle antagligen öppnat ännu lite snabbare och försökt springa första halvan ca 1 minut snabbare, vilket jag inte tror skulle gett större muskulär trötthet och antagligen skulle funkat med energiintag mm.
  • Något mer strukturerat (svamp, is etc) att kyla ner mig. Tog en mugg halvkallt vatten ibland och hällde över huvudet men det hjälpte nog inte så mycket.
  • Välja en marathon med mer konkurrens kring 2.40 och vid en annan tid på året när det är svalare.

För att sammanfatta är jag ändå relativt nöjd. Jag gjorde mitt bästa med de förutsättningar som var, och slog ändå pers med över 7 minuter. Jag vet nu att jag kan springa marathon på 2.42 i relativt varmt väder, vilket betyder att jag bör kunna genomföra en Ironman-marathon i liknande värme (exempelvis Kalmar) på under 2.55, samt att jag under en svalare marathon (t.ex. Växjö) borde ha chans (med nuvarande form) att göra ner mot eller under 2.40. Dags att ladda batterierna och återhämta benen inför Sövde halv-Ironman om knappt två veckor.

Sprintstrategi

/i /av

Tänkte dela några tankar kring hur jag rekommenderar att man lägger upp en triathlonsprinttävling. Jag skulle inte rekommendera dig som förstagångstriathlet (alltså där sprinttävlingen är din första tri-tävling) att anamma det fullt ut, men för dig som antingen satsar på sprint/olympisk distans eller använder sprinttävlingar som uppladdning för längre tävlingar, hoppas jag kunna ge lite tankar.

  • Tävlingen är så pass kort (under en timme i mitt fall, och under 1.15 för de flesta som har som mål att tävla i motsats till att ta sig runt (vilket är en bra bedrift i sig såklart)) – detta möjliggör för en helt annan strategi än vid längre tävlingar.
  • Du klarar dig utan energi under en timmes hårt arbete. Tänk på att det antagligen tar längre tid för kroppen att ta upp energin du tänker sätta i dig än för dig att ta dig i mål.
  • Kroppen klarar sig utan vätska i 80-90 minuter om det inte är över 25 grader ute (utan större påverkan på prestationen) vilket medför att du inte måste ha med dig vätska ut ens på cykeln, vilket gör att din cykel kan bli ännu mer aerodynamisk. Under min sista sprint hade jag en liten 16cl-flaska i ena bakfickan mest för välbefinnande om jag skulle bli torr i munnen. Den stora vinsten gör du dock genom att kroppen inte behöver skicka blod till magsäcken för att ta hand om vätska och energi.
  • Om man är rädd för kramp tror jag det är ännu viktigare att inte äta någon energi under loppet just för att inte kroppen ska behöva jobba med att ta upp den under tiden som du ligger på hög ansträngning.
  • Utnyttja att det är relativt kort simning genom att i det närmaste maxa i simstarten för att hitta några snabba fötter (du sparar 20-30% kraft genom att ligga på någons fötter, och då vill du ligga på fötter som egentligen är snabbare än du själv) eller undvika att någon hittar dina fötter. Hitta en mer naturlig rytm vid första bojen eller efter 100m. Vid strandstart, utnyttja att det ofta är långgrunt genom att ”dyka” framåt ett par gånger och ta sats mot botten innan du lägger dig ner och börjar simma (samma sak vid eventuell varvning). Risken att man bränner för mycket energi på simningen genom att maxa i början är så liten på en så pass kort tävling att det är värt att prova detta.
  • Sista 100m på simningen lägg på lite extra benspark för att få ner blodet i benen inför den korta löpningen genom växling samt cykel.
  • Tänk igenom växlingarna lite extra, med en smart strategi kan du tjäna ”gratistid” mot dina motståndare här. Ha dock i åtanke att en snabb växling inte nödvändigtvis är bra om den sker på bekostnad av långsammare tid under cykel eller löp för att du inte får på dig skorna ordentligt eller glömmer något annat.
  • Ha alla kläder på dig redan under simningen (under våtdräkt eller simma med tight tri-topp). Att köra resten av denna korta tävling i blöta kläder är inget problem även för dig som normalt är rädd för skavsår eller tycker det är obekvämt. Att fumla på sig en triathlontopp när man är blöt kan ta upp mot 45 sekunder. Jag har gjort det misstaget och tänker inte gör om det.
  • Du kan ligga relativt högt i ansträngning genom hela tävlingen och behöver inte vara rädd för att gå in i väggen pga brist på energi eller liknande. Om du är rädd för kramp skulle jag snarare rekommendera lite extra salt och ev magnesiumtablett dagen innan samt några timmar innan start så att det hinner tas upp av kroppen än att äta något med elektolyter under tävlingen.
  • Skaffa snabblås till löpskosnörena om du inte redan har det.
  • Det går att springa bort kramp. I min senaste sprinttävling kände jag krampen smyga sig på under hela första kilometern på löpningen (hade kört ganska hårt på cykeln) men jag körde på i planerat tempo (alltså hårt) och det släppte efter några minuter automatiskt när kroppen vande sig vid det nya rörelsemönstret. Skulle det ändå låsa sig helt så stanna och stretcha ut ordentligt och smyg sedan igång igen.
  • Använd dina motståndare som levande måltavlor under hela loppet. På det sättet kan du sätta delmål hela tiden och förmå pressa dig själv att inte tappa fart.

Kör hårt och ha kul!