Taggarkiv: löpning

Upp till bevis

/i /av

På lördag är det upp till bevis på om min marathonsatsning (med betydligt mer triathloninslag än en normal marathonuppladdning) de senaste månaderna ger det resultat som jag tror och hoppas. Jag hoppas väder och vind håller sig i chack så att jag får chansen att attackera den magiska 2.40-gränsen som definitivt är inom räckhåll om jag ska tolka signaler i min uppladdning. Mer om loppet här. Jag tänkte dela ett av mina nyckelpass i uppladdningen, som också har fungerat som ett testpass då jag kunnat tracka fart, känsla och puls och jämföra från gång till gång. Det ser ut såhär:

  • 15-20 min lätt uppvärmning
  • 3x2000m eller 2x3000m aningen snabbare än mitt PR-tempo på 10km (dvs 3.20-3.24 min/km i mitt fall), ståvila 2 min emellan.
  • 5 min vila
  • 5x400m progressivt 1.10, 1.10, 1.09, 1.09, 1.08 med 1 min ståvila (dvs strax över maxfart på 1000m om ni ska översätta det till andra tider)
  • 10 min lätt jogg
Har även kört ett ännu mer marathonspecifikt nyckelintervallpass, men mer om det någon annan gång efter att jag vet om det funkar som det ska…

 

Spring minst ett marathon i veckan inför din Ironman

/i /av

För majoriteten av alla triathleter som tävlar på Ironmandistans är den avslutande löpningen den mest fruktade och jobbigaste delen i en Ironmantävling. Och oftast beror det inte på att den ligger sist utan att man helt enkelt inte har prioriterat sin löpträning. Vill man slippa hamna i listan över svenska hjältar som har en längre löptid än cykeltid under sin Ironman kan man inte springa 2 mil i veckan under hela sin uppbyggnadsfas och sedan hoppas på det bästa.

Det att svårt att generalisera kring hur mycket man bör löpträna i förhållande till hur mycket tid man lägger på de andra två grenarna eftersom det är väldigt individuellt. Men vill du har ett generellt råd så är det att bygga upp löpvolym under din uppbyggnadsfas så att du utan problem kan springa motsvarande en marathon (alltså minst 4 mil) per vecka uppdelat på 3-5 pass och hålla detta som en genomsnittsvolym under de 2 sista månaderna inför din Ironman (undantaget tävlingsveckan såklart där du får din veckodos under tävlingsdagen).

Brainstorming och multitasking

/i , /av

Jag har hittat det ultimata sättet att multitaska. Det känns nästan ibland som att man fuskar för vad jag åstadkommer på en timme skulle lika gärna kunna ta mig 3 timmar eller mer om jag gjort sakerna var för sig. It goes like this. Jag kör fast i en knepig situation på jobbet eller behöva komma på ett bättre sätt att komma vidare med ett visst projekt.  Samtidigt är det fint väder ute. Dessutom har jag inte hunnit lyssna på en av mina favoritpodcasts om triathlon på ett tag. På med löparskorna, sätt kurs mot närmaste naturområde med bra löpstigar, i med ipodhörlurarna, och när jag väl kommit in i ett flow, poppar den ena idén efter den andra upp i mitt huvud om hur jag på bästa sätt kommer vidare med det knepiga jobbproblemet eller projektet. Jag är övertygad om att vissa idéer aldrig hade dykt upp om jag inte hade varit där ute och sprungit just där och då. Det ultimata sättet att multitaska och trolla med tiden.

Drottningen av Ö till Ö

/i , , /av

Ö till Ö. En av de tuffaste (41 lag av 100 bröt 2011) och mest unika endagarstävlingar i världen och något alla bör testa som redan kört klassikern för många gånger eller fixat en Ironman. Jag hade förmånen att få bemästra denna monstertävling 2010 och fick en oförglömlig upplevelse. Något jag inte fick uppleva dock, var att vinna tävlingen, vilket är något som dagens intervjuoffer Karin Edvinsson lyckades med 2011. Hoppas ni bli inspirerade att testa…

Efter att ha tagit en femteplats på SM i långdistanstriathlon 2011 bestämde du dig bara några veckor innan start för att ställa upp i Ö till Ö en månad senare, hur gick tankarna innan du bestämde dig?

Jag hade haft Ö till Ö länge i bakhuvudet och ville jättegärna testa på den utmaningen. I januari 2011 var jag på väg att anmäla ett lag innan platserna tog slut, men hittade då aldrig nån att köra med. Så jag blev väldigt glad och stolt när Annika mailade mig tre veckor innan tävlingen och frågade om jag ville vara med i hennes lag Team Freshwater.

Jag har egentligen ganska mycket respekt när det gäller återhämtning efter en långdistanstriathlon, eftersom jag tycker det dränerar kroppen mycket både fysiskt och mentalt. Direkt efter Kalmar hade jag förmodligen en del adrenalin kvar i kroppen och då är det ju lätt att anmäla sig till nästan vad som helst;-) … dessutom hade jag lite revanschlust efter en mindre bra insats på löpmomentet. Så då blev valet med Ö till Ö ganska enkelt.

Förberedelserna blev ganska minimala. Jag pratade med min lagkompis över telefon och vi kom överens om vilken utrustning vi skulle köra med. Sedan tränade jag ett par gånger med den och försökte känna efter vad som passade bäst för mig. Simma med löpskor och ryggsäck i sjögång blev en ny upplevelse. Annika och jag hade aldrig träffats innan men vi pratade ihop oss om strategi, taktik och raceplan under båtfärden ut till Sandhamn dagen innan tävlingen. Tillsammans med Annikas tidigare erfarenhet av loppet kändes det som om detta skulle kunna gå riktigt bra.

Vilka delar av loppet var de tuffaste och hur förberedde du dig rent mentalt inför loppet för att klara dessa delar?

Vädret har varit  en stor utmaning under tidigare Ö till Ö -tävlingar. Så också detta år. För oss skulle, vind och strömmar under simningen samt löpning med våtdräkt i obanad terräng under solsken, bli en prövning. På tävlingsdagens morgon blåste det sydostlig vind uppåt 11m/s enligt tävlingsledningen, och vi föstod att simningen skulle bli tuff och utslagsgivande. Vi intalade oss att det var till vår fördel och riktade in oss på den långa simningen som är ungefär i halva delen av loppet mellan Mörtöklobb -Mörtö Bunsön. Om vi var fräscha där kunde vi hämta mycket tid.  Som väntat var simningen mycket stökig och svårnavigerad. När man hoppade i vattnet vid Mörtöklobb såg man knappt inte flaggan på  andra sidan och det gick vita gäss på vågorna.

Vår långsimning gick väldigt bra och nästa mentala fokus blev långlöpningen på Ornö som är 17 km.  Det positiva med den delen av loppet är att löpningen är på stigar och vägar jämförelsevis med de andra löpdelarna som mest bestod av hala klippor, stenig terräng, skog och ris. Det såg vi fram emot….

Du och din partner ledde damklassen i stort sett från start till mål, hur kändes det med bara några kilometer till mål när ni visste att ni skulle klara det?

Annika och jag hade ett väldigt bra flyt i största delen av loppet, vi var i rörelse hela tiden och klockrena i och ur stigningar i vattnet. Vi hade bra teamarbete med ”nedcabbningen” av våtdräkterna på de långa löpningarna, allt för att inte stå still och tappa tid. Under vägen fick vi  rapporter om att vi ledde damklassen, men vi visste aldrig med hur mycket. Inför sista långa 17 km löpningen på Ornö så kände vi att bara vi tog oss igenom den, så skulle det i stort sett bara vara transportsträcka in mot mål. Här kom dock första riktiga ”dippen” i loppet då jag upptäckte att energidrickan smakade konstigt….det hade gått hål på camelbacken….och den var fylld med sjövatten…inte så gott och… mindre bra eftersom det var 11km till nästa vätskestation….

11km löpning i våtdräkt och solsken 7-8 timmar in i ett lopp utan ordentligt vätskepåfyll blev en hård utmaning…Vi peppade varandra och hade sällskap med ett killag, Alnö Race Team, som vi hade hållit jämna steg med under loppet. 3-4km från mål hände det som inte fick ske, jag gick totalt tom på energi och det blev mer eller mindre ett krig för mig att ta mig framåt. Jag har aldrig varit så utmattad och långt ned i ”källaren”som jag var då. De sista simningarna som bara var ett par hundra meter kändes som flera kilometer, och de sista öarna har jag knappt inget minne ifrån. Det var inget finsim och ingen teknikskola för löpning. I det läget var jag väldigt glad att ha en så bra lagkamrat som Annika, som peppade och bokstavligen drog mig bitvis. 

En eloge också till Alnö Race Team som lade ner striden på placeringar och höll ett öga på mig eftersom en av dem är läkare. Jag är väldigt tacksam för deras omtänksamhet. Tanken på seger var under  den stunden långt borta, och det skulle istället bli en seger att överhuvudtaget ta sig till mål. Min enda tanke under de här kilometrarna var att vi MÅSTE i mål… och de hade nog fått köra mig i en skottkärra innan jag hade accepterat att bryta.

Sista kilometern på Utö var fyllt med smärta och men också glädje,  och att ta sig över den mållinjen var nog bland det bästa jag har upplevt! Inte för att jag mådde så bra men för att ha klarat det! Detta kan nog representera ett bra exempel av  tjusningen med långlopp. Det att man aldrig vet vad som kan hända även bara om det är ett par hundra meter från mål. Så att ta ut nån seger i förskott kommer jag aldrig göra förrän jag har passerat mållinjen, vilket lopp det än är.

Tre tips till alla som funderar på att ge sig på denna tävling, som får sägas är en av de tuffaste endagarstävlingar i världen?

1. Förbered dig på en lång jobbig dag i skärgården. 2. Träna med den utrustning du/ni tänkt använda. 3.  Ha kul!

Kommer du åka tillbaka och försöka försvara din titel i år?

Direkt efter målgången lovade jag mig själv att aldrig mer göra om det loppet. Det tog ett tag att landa, men nu har jag glömt och gjort en  omvärdering. För det är en fantastisk, unik tävling och äventyr på naturens villkor i en miljö där inget är tillrättalagt. Jag gillar det. Sen gillar jag att tävla i par vilket gör tävlingsmomentet ännu roligare. Dessutom är arrangemanget av tävlingen väldigt bra, speciellt ur säkerhetssynpunkt. Så jag är tillbaka på startlinjen detta  år också, med Viktora Johnsson från Mönsterås och en bunt lärdomar från förra året:-)  Ser fram emot det!

Run-walk strategy del 2

/i , , /av

Upp till bevis för run-walk-metoden som jag prisar till höger och vänster men aldrig provat på tävling förrän i lördags. Lyckades springa hem en seger i Lejonbragden 50km i Lund med en sluttid på 3.40 med följande strategi. Målet var en sluttid på 3.30 vilket motsvarar farten på en 2.55-mara ungefär. Var 5e kilometer (motsvarande var 20e minut ungefär) vid passage av vätskestationen skulle jag under hela loppet gå (inte stanna i vätskestationen) 45 sekunder, äta en gel, dricka en mugg vatten (första halvan) eller cola (andra halvan). Denna korta men strikta gåpaus fick ner pulsen, gjorde att jag fick i mig vätska ordentligt, och blev ett skönt avbrott för benmusklerna som annars hade det tufft på den obarmhärtiga asfalten. Målet var att kunna hålla 4-4.10min/km-fart under hela loppet vilket inkl 9×45 sekunders gåpauser skulle ge en sluttid runt 3.30.

Om jag ska utvärdera vad som funkade och vad man kan göra annorlunda skulle jag sammanfatta det såhär:

  • Vad som funkade: Absolut perfekt energi- och vätskeintag vilket möjliggjordes av att jag tog det lugnt genom vätskestationen och fick i mig gel och vätska. Dessutom hann magen ta upp allt kändes det som. Fick aldrig någon energisvacka eller mental svacka. Vad som hindrade mig från att hålla samma tempo sista milen var snarare musklernas stelhet/nerbrytning. Lyckades ändå hålla jämnt 5min-tempo hela sista milen trots att jag blev tröttare och tröttare i benen, vilket kan ha berott på min gåpauser tidigare i loppet.
  • Vad som inte var perfekt: Väldigt hög puls (160-170 under första 40km, 155-160 under sista 10km), ca 10 slag över min laktattröskel alltså (som ligger runt 155). Ansträngningsmässigt låg jag rätt i förhållande till min fart, men pulsen var högre än förväntat vid denna ansträngning. Antagligen en svit av att jag varit förkyld i 10 dagar inför tävlingen och inte 100% frisk under tävlingen heller. Alternativ run-walkstrategi som eventuellt hade funkat ännu bättre hade varit 30 sekunders gång var 10e minut. Alltså något kortare men mer frekventa pauser för att ytterligare stycka upp varje löpperiod. Men strategin får helt enkelt anpassas efter loppets vätskestationer eller backar, och bör vara olika från tävling till tävling. Med de förutsättningarna som Lejonbragden bjöd på (nästan inga backar och vätska var 5e kilometer) hade jag nog optimal strategi.

Ett par bilder från dagen finns här och här. Generellt kan jag väl säga att alla bör testa run-walk både på längre träningspass (10 min on, 1 min off t.ex) och tävlingar. Min teori är att sålänge man inte springer maran på under 3 timmar (jag passerade 42 kilometer på exakt 3 timmar förresten inkl 6 minuters (8×45 sek) gång) kan man kapa totaltid genom att lägga in frekventa, korta gåpauser redan från start (vänta inte tills du blir trött för då är det för sent). Om du vill ha mer specifika råd, skriv en kommentar så ska jag försöka ge lite hjälp.

Run-walk strategy del 1

/i , /av

Jag är ett stort fan av den sk Run-Walkstrategin som går ut på att man under längre (fri definition av långt) löpsträckor kan prestera snabbare totaltider genom att redan från början lägga in kortare gåpauser. På det sättet kan man få ner pulsen, få bort eventuell mjölksyra, låta energi tas upp bättre, och låta musklerna belastas på ett lite annat sätt en kort stund. Jag har använt detta mycket på träning framförallt när jag efter ett längre avbrott från långpass i löpskorna ska rampa upp volymen och kunna vara ute och springa i kanske 2,5 timmar från att tidigare kört max 90 minuter under en längre period. Men har aldrig testat det i strukturerad form på tävling. Nu är det dags.

Den 21e april springer jag lejonbragden 50km i Lund och min strategi för ett riktigt snabbt lopp (målet är under 3.30) springa i 4min/km-fart hela loppet och lägga in 45-60 sekunder långa gåpauser var 20e minut vilket sammanfaller bra med vätskestationerna som finns var femte kilometer. Genom att köra detta strikt redan från början trots att jag inte kommer vara trött de första 25-30 kilometrarna är min teori att jag kommer klara att hålla 4min/km-fart (när jag väl springer) hela loppet igenom. Del 2 av denna post kommer efter loppet då jag kommer utvärdera min strategi och ge lite generella tips för er som vill testa.

90 – det magiska numret

/i /av

Är det bara ett nummer man ska lära sig som löpare eller triathlet så är det 90. Det är väl inte så svårt tänker du kanske, men jag menar inte lära sig som i memorera själva talet. Det handlar om att lära muskler, nerver och allt annat som för dig framåt under löpning eller cykling att känna igen och alltid hitta tillbaka till frekvensen 90 per ben och minut. Hundratals studier av de allra bästa cyklisterna (såklart finns det undantag), triathleterna och löparna i världen visar att den optimala kadensen eller stegfrekvensen ligger runt 90 för 99% av alla som vill optimera sin hastighet under löpning eller cykling. Det är vid denna frekvens som output för varje tramptag/steg är optimalt. Dessutom gör det att du utsätter dina leder och senor för minsta möjliga skaderisk då det kräver att du trampar eller springer med någorlunda rätt teknik för att kunna hålla denna kadens under en längre stund. Är det något man ska börja med att sträva efter om man vill hitta en bättre cykel- eller löpteknik så är det att hitta talet 90. När man kommit dit kan man börja jobba med resten.

Träna snabbhet för att springa marathon

/i /av

För dig som precis börjat springa eller tycker att allt bortom milen är ett stort svart hål kanske det kan låta absurt att ens tänka tanken att man behöver bli snabbare för att springa marathon. Men har man som mål att inte bara ta sig igenom utan prestera en bra tid så är det definitivt så. Mitt stora mål på kort sikt (3 månader) är att bli snabbare på alla distanser från 5-21 km för att sedan kunna omsätta det i en riktigt snabb marathon i slutet på juni. Målet är att springa på 2.40 vilket vore personbästa med tio minuter. Även om marathondistansen innehåller så många fler kompenenter än kortare löplopp både när det gäller muskulär uthållighet och energi/vätske-intag så är det ändå så att man måste bli snabbare på de kortare distanserna för att kunna bli snabbare på de längre. En löpkalkylator kan vara bra om du vill veta vad som är realistiska mål utifrån vad du gjort på kortare distanser. Du hittar en bra här. Ett liknande koncept fast i tabellform hittar du här. Har sprungit två lopp i år. 3000m inomhus på 9.36 och igår sprang jag en halvmara på 1.16.34. En enkel uträkning ger då att jag just nu bör kunna springa maran på 2.42 – 2.44. Jag behöver alltså bli snabbare. Med hjälp av dessa verktyg blir det lättare att sätta delmål inför ett stort mål för att se om man är på rätt väg. I mitt fall är alltså bra delmål att kunna springa milen på under 34 minuter alternativ en halvmara på ner mot 1.15. Att inse detta är viktigt då det visar att enbart fler eller längre långpass inte hjälper mig mot mitt mål, vilket man annars ofta tänker sig inför en marathon. Hoppas du kan ha nytta av mitt resonemang och att det hjälper dig att sätta rätt delmål och slutmål.

Värdet av laktattest

/i /av

Igår gjorde jag ett laktattest på löpband på Blekinge Health Arena. Man kan undra vad det ska vara bra för och om det verkligen är nödvändigt för att kunna lägga upp en bra träningsplan. Mitt svar är nej. Det är inte nödvändigt. Men vill man optimera sin träning maximalt för t.ex en marathon, vilket jag vill i år, så underlättar det. Nu snackar vi optimering som i finetuning av de sista 2-5% skulle jag gissa, vilket förklarar mitt ställningstagande kring om det verkligen är nödvändigt i de flesta fall. Det som ytterligare  gör det problematiskt för triathleter är ju att det inte bara är laktatnivåer, energinivåer, muskelnerbrytning och vätskebrist som uppstår under själva löpningen som spelar roll för slutresultatet, utan den sammanlagda påfrestningen även under simning och cykling.

Men trots det finns det en idé i att lära sig känna igen olika ansträngningsnivåer/pulsnivåer/farter och kunna koppla dem till laktatnivåer. Att lyckas hålla sig under sin laktattröskel (LT, som för mig ligger strax över 150 i puls för löpning, och något lägre för cykling skulle jag tro (ska testa om några veckor)) så länge som möjligt under en Ironman gör att det iallafall inte är mjölksyra som sätter gränsen för hur länge du kan fortsätta springa (och cykla) i samma takt. Dessutom bränner din kropp inte upp alla de nödvändiga kolhydraterna för tidigt utan kan använda dina fettreserver (vilka för en supersmal person ändå räcker i ca 2 dygn under måttlig ansträngning).

Ska man koppla det till rena löplopp (vilket ger en mer rättvisande bild då jag körde laktattestet på löpband) så är min åsikt att man under en halvmara (på max 90 min) ska kunna ligga på en puls/fart som är strax under eller på den anaeroba tröskeln (AT), alltså gränsen där det skapas mer mjölksyra än kroppen kan göra sig av med / använda som energi. Snackar vi marathon så vet jag att de allra bästa i världen försöker ligga kring sin laktattröskel (LT) så länge som möjligt in i loppet, vilket kräver en oerhörd löpekonomi och mjölksyratålighet om man tänker på vilka farter (runt 3min/km) som de bästa håller i genomsnitt. Men det är dit jag siktar (fast med måltempo 3.45min/km).