Taggarkiv: tävling

En holistisk syn – Robban Hesselring

/i , , , , /av

En av de personer jag hade förmånen att få leda under utvecklingsprogrammet 2014 var Robert Hesselring från Kalmar. 35 år, heltidsarbetande, med två barn, fru och en väldigt genomtänkt strategi för hälsa, träning och tävling. Sex månader in i utvecklingsprogrammet (mars 2014) blev jag helt paff när vi pratade och jag insåg att Robban inte hade missat ETT enda av de planerade passen fram tills då. I vanliga fall räknar jag med att ca 10% av de planerade passen blir ändrade eller borttagna av en eller annan anledning och denna buffert finns inbyggd i programmet. För mig som coach är varje person en källa till kunskapsutveckling och med sin breda kompetens och stora nyfikenhet ställde Robban ofta min kompetens på sin spets vilket gjorde att jag tvingades tänka igenom mina råd och tips ytterligare en runda. Oerhört inspirerande och värdefullt och till mångt och mycket stämde våra filosofier mycket bra överens vilket var A och O.

Robban hade provat några olika coachupplägg tidigare med andra svenska triathloncoacher men jag kände direkt att han till stor del behövde hitta tillbaka till glädjen och känslan i träningen, då han tidigare varit väldigt styrd (av sin coach) av siffror, data och mätetal samt att han tränat alldeles för mycket för att kunna passa in det i ett normalt vardagsliv med familj.

Så nu när säsongen är över och Robban under en period kommer lägga om sitt fokus mot Crossfit ville jag passa på att ge er andra en inblick i den holistiska strategi och syn på hälsa och prestation som Robban står för. Here we go.

Robban om Ironman Kalmar 2014 (årets huvudmål)

Loppet i år var på en annan nivå än tidigare. Kände att (nästan) allt var på plats gällande utrustning, träningsupplägg, kostupplägg, nutritionsplan. Formen var på topp både fysiskt och psykiskt. Inte mycket som kunde äventyra ”min” dag. Tror att den stora skillnaden, var både att jag själv har en hel del erfarenheter och utvärderingar från föregående år och att jag hade Christian som coach med sitt ”bagage”och som såg på saker och ting ur sin synvinkel. Ett enormt bra bollplank vid frågor och funderingar.

Hur jag skulle paca mig på loppet var noga beräknat och utprovat på tävlingslika träningspass för att minska risken för oförutsedda incidenter på just denna dag. Tycker att loppet blev bra genomfört med en bra och stabil insats. Jämnt och lagom effort på alla tre delarna. Mitt fokus var att ha hög lägstafart hela loppet igenom och njuta av stunden. Sen en enorm fördel att man tävlar på hemmaplan och att man hade hela familjen samlad plus att nära och kära och hela Kalmar var och hejade fram mig.

Robban om sin filosofi

Jag är enormt målmedveten och organiserad som person. Det gäller att kunna prioritera och schemalägga sin träning och allt efter familjens gemensamma behov. Därav valde jag att träna många av passen på morgonen innan jobbet och dagislämning. Brukade bli uppstigning vid 4:15. En kopp kaffe och 10 g BCAA (grenade aminosyror) sen var jag igång vid 4:45-tiden med 60-90 min cykel och/eller löpning. Dessa pass var min ”egentid” och där jag lade mycket av de korta hårda nyckelpassen för att ökat syreupptag. Även om det var lockande att ligga kvar i sängen och ta passen på kvällen så var det inget alternativ för mig. Då jag prioriterade att hellre ha kvällstiden till att umgås med familjen och göra annat. Dessutom är morgonträning innan frukost grymt effektivt både ur både effekt- och tidsperspektiv. Två flugor i en smäll utan att försaka dyrbar familjetid. Tidig morgonträning är bra med tanke på de laddade muskelglykogenförråden efter natten, det låga/stabila blodsockret samt effektiv stimulering av din metaboliska effektivitet (fettförbränningsmotorn). Det viktiga är att inte äta något som påverkar blodsockret innan träningspasset och sen fyller jag på med protein och fett efteråt.

På eftermiddagen brukade jag planera in simning och/eller funktionell styrketräning. Så en vanlig träningsdag blev som sagt oftast uppstigning vid 4:15 och sen 60-90 min cykel och/eller löpträning och sen vidare till jobbet. Efter jobbet var det ytterligare lite träning. Oftast i form av simning/styrka och/eller löpning. På helgerna var det längre tröskelpass och distanspass i både löpning och cykel som gällde. Dvs sånt som inte var möjligt att klämma in i veckoplaneringen. Längden och syftet med dessa var beroende på vad man låg i säsongen.

Senaste året hade jag minst en heldagsvila i veckan och var fjärde vecka var det minst två vilodagar och ibland även tre. Detta för att verkligen ge kropp och knopp chansen att ladda upp sig och bli starkare till nästa block. Oftast försökte jag att köra ihop så många pass som möjligt på kort tid. Dels för att stressa kroppen maximalt och även kunna få flera timmar emellan passen, även i hårda träningsveckor. Exempelvis Måndag: Två pass innan jobbet och två efter jobbet Tisdag: Två pass innan frukost. Sen väntade jag med nästa pass till onsdag eftermiddag. Summan blev 6 pass på 26 timmar och sen fick en återhämtningstid på 32 timmar. Emellan passen är det dock väldigt viktigt att fylla på med bra kost och tajma protein-/fettintaget därefter.

Sängdags är det oftast mellan 21:30-22:00 då timmarna innan midnatt är mycket viktigare för din hälsa och ditt immunsystem än att ligga och dra sig på morgonen. På helgerna kan det bli lite senare men även tidigare beroende på veckans schema både med tanke på föregående vecka och kommande.

Och kosten

Senaste två åren har jag inte

–          Ätit godis

–          Haft frånvaro av sjukdom/skada från träning eller jobb

–          Inte ätit bröd, pasta, musli, gröt (med gluten)

–          Ätit frukt som mellanmål

–          Och alkohol har jag inte druckit på över 7 år

Under hela uppbyggnadsperioden använder jag ingen sportdryck (läs kolhydater) på, under eller efter träningspassen. Enbart BCAA innan och under passen och proteinpulver efteråt. Detta för att minimera muskelnedbrytning och för att inte skapa ett katabolt stadie i muskulatur och att inte få eventuella hormonrubbningar i sköldkörteln. Däremot när man närmar sig tävling och under formtoppningsperioden så använder jag sportdryck på alla pass över 2 timmar. Då är det även viktigt att ge kroppen rätt signaler gällande den metabola effektiviteten som man byggt upp under hela försäsongen. Kroppen är väldigt smart och ställer om sig snabbt. Man vill behålla sin dieselmotor (fettförbränningen) hela vägen fram till tävlingen men med raketmotorn uppepå (glukos). För att bibehålla detta så kör man lång/distanspassen  på tom mage alternativt utan att äta något som påverkar blodsockret nämnvärt och sen väntar man ca 45-60 min in i passet innan man börjar fylla på med energi. I mitt fall väntar jag ca 40 min och sen fyller jag på med 100 kcal var 20:e minut. Då i form av en kombinerad kolhydratsammansättning (glukos och fruktos) och med den blandningen får man över 50 % högre upptag än om jag man på någon sportdryck med bara en kolhydratkälla. Detta minimerar även problem med magen med tanke på att jag normalt sett inte äter kolhydrater.

Sedan 16-årsåldern har näringslära varit ett intresse. Läser mycket och testar av nyfikenhet och för att bilda en egen uppfattning. Gemensam nämnare och summering av det som funkat för mig är LOW-carb, tajming och makronutrientfördelning beroende på träningsform. Dvs jag anpassar kosten och makronutrient-fördelningen i förhållande till vart jag ligger i träningsperiodiseringen. Alltid kolhydratsrestriktion och styr protein/fett-fördelningen efter vilken träning som ska genomföras. Jag använder protein för att fylla glykogenförråden vid mer krävande pass. Överskottet av proteiner kan i levern omvandlas till glukos, genom den så kallade glykoneogenesen om glykogenförrådet är lågt. Väljer denna väg pga att protein fyller en essentiell funktion i kroppen, till skillnad från stärkelse och socker.

Jag brukar få frågor från omgivningen om jag aldrig ”unnar” mig något? Jag unnar mig hela tiden. Med god hälsa, dvs. minimalt med sjukfrånvaro, inflammationer, huvudvärk, trötthet, matkoma och bättre/effektivare sömn, livskvalitet etc. Sådant som är relaterat till dagens kosthållning i form av oren/processad mat, raffinerade kolhydrater och stärkelse är inte ett sätt för mig att ”unna mig” något.

Min tallrik vid en typisk måltid är alltid till hälften fylld med grönsaker och/eller sallad. Sen en fjärdedel proteinrikt livsmedel (kött, fisk, ägg etc). Sista fjärdedelen brukar bestå av antingen någon glutenfri kolhydratkälla (quinoa, rotfrukter eller ris) eller bara någon sås. Beror som sagt på tajmingen dvs när på dygnet, om det är innan eller efter träningspasset, aerob- eller anaerob träning. Quinoa och ris äts på dagar när hårda pass utförs (anaeroba). Dock i små mängder för att inte påverka blodsockret för mycket (ca 35g/portion)

Min kost är baserad på hemlagad mat med hög proteinhalt och naturliga fullfeta livsmedel och helt utan socker och konstlade lightvarianter med E-nummer och konserveringsmedel. En modifierad variant på Paleo med vissa mejeriprodukter inkluderade. Minimalt med fruktsocker med tanke på att fruktos metaboliseras ungefär som alkohol och risken finns då att man på lång sikt utvecklar bla fettlever, insulinresistens, gikt, leptinresistens och kan få sämre blodfettsprofil. Just leptinresistens har visat sig vara intressant då det kan kopplas samman med ett högt intag av just fruktos. Eftersom leptin är ett mättnadshormon som reglerar hungern finns en risk för överätning vid leptinresistens.

Om fitness kontra hälsa

Lägger väldigt stor vikt på att skilja på Fitness och Hälsa. Det går inte maskera en dålig kost med träning. Du får samma negativa effekter i blodvärden, blodfetter osv oavsett om du tränar tio timmar i veckan eller inget alls. Desto mer och hårdare träning ju mindre kan du slarva anser jag. Många tror dessvärre att det är tvärtom dvs om man tränar mycket så kan man äta vad som helst, bara för att vikten inte ändras. Ingen är immun emot ohälsa. Myten om kalorier in och ut är svår att ta död på. Kvalitet före kvantitet.

Jag skulle säkert prestera bättre på mina träningspass med massa pasta, gröt, musli, bröd osv. Men jag har valt bort dessa livsmedel för att jag värderar min Hälsa före min Fitness. Dock har kolhydrater/socker sin plats under vissa omständigheter tex. tävlingar och tävlingslika träningspass när prestationen är i fokus och inte stimulation som det är på träning. Träning=Stimulation Tävling=Prestation.

Har också varit noga med att träna grenspecifikt och det man vill bli bra på. Fokusera och tänka långsiktigt. Tänker tränings- och kostplanen som ett pussel. Gäller att förstå syftet med varje pass (pusselbit) för att få pusslet komplett. Dock är det alltid kul och lockande att träna riktigt hårt, men det är lite som att satsa på aktier. Lyckas du bra så ger det bra utdelning men kan likaväl straffa sig 10 ggr om. Både skaderisken och att dra på sig någon sjukdom ökar avsevärt med höga kortisolhalter i kroppen. Inget enskilt pass är viktigare än att få kontinuitet i sin framtida plan. Fasta rutiner och en plan för både träning, kost, familjen och sömnen. Alla dessa spelar en viktig roll. Allt för att få en balans och slippa ett alltför högt kortisolpåslag pga stress.

Om hur träningen med Ironcoach varit annorlunda

Fokus och syfte på varje pass för att minimera skaderisken och att bränna ut mig mentalt. Mer balans mellan vila och träning. Antingen långa relativt lugna pass i IM-pace eller korta hårda pass tills benen står rätt ut. Ingen mellanmjölksträning.

Med tanke på att jag har valt bort gluten, frukt, socker och stärkelserika livsmedel så har jag minimerat risken för inflammationer och träningsrelaterade överansträngningar i kroppens leder, muskler och mjukdelar.

Om framtiden

Allt har sin tid.  Efter sju år och tio starter på IM-distansen och med lika många målgångar känner jag mig nöjd. Min dröm när jag började med triathlon var att jag skulle gå under 10 h någon gång och det blev sub-10 på fem av tio tävlingar med personligt rekord på 9:33.43.

Numera är det CrossFit som gäller  för mig och min fru. Blir fyra eller fem pass i veckan plus en hel del stretch och rörlighetsträning. Även en del gymnastiska övningar och teknikträning tillkommer. En rolig och ny satsning börjar ta form. En utmaning som ger mersmak för oss! Roligt att vi kan vara på samma ställe och köra samma pass tillsammans. Bara att man anpassar vikterna efter passets syfte och/eller skalar ner efter sin egna kapacitet.

The art of race selection

/i , , /av

I vår ständigt expanderande uthållighetstävlingsbransch är det inte längre självklart vilka lopp man ”bör” genomföra. Den linjära utvecklingen från 10-kmlopp, till Göteborgsvarvet, till Stockholm marathon, till klassikern till Ironman och beyond är inte längre lika självklar som för några år sedan. Och jag gillar verkligen denna utveckling. Varje människas drivkraft till att hålla på med uthållighetsidrott är unik, så varför ska alla köra samma typ av tävling (asfalt, masshysteri, medalj och finishertröja) eller ens tävla alls. I slutändan är det ju faktiskt en tävling enbart mot sig själv. Mot en bättre hälsa. Mot personlig utveckling. Mot att utforska sin potential.

Friheten att välja och ta hänsyn till just de faktorer som man själv värdesätter ökar. Vill man ha standard-eventet Ironman som likt  Mc Donalds i stor utsträckning standardiserat tävlingsupplevelsen så att ”man alltid vet vad man får”. Eller vill man hellre hitta lokala events som Norseman med mycket själ och speciella upplevelser som inte går att hitta på något annat ställe i världen.

Jag hörde idag om att dagens unga mellan 20 och 30 (och jag håller till stor del med) väljer PLATS att bo på före JOBB eller arbetsgivare. Tidigare generationer har snarare valt arbetsgivare eller jobb framför plats och sedan flyttat dit som krävts. Detta är ett generationsskifte som också kommer påverka sporteventsbranschen tror jag. Det kommer bli ännu viktigare för eventarrangörer som INTE håller till på attraktiva platser att hitta unika nischer, känslor eller upplevelser att anspela på för att fortsatt locka tävlanden. Ett av de goda exemplen på detta är Challenge Roth som jag kommer köra 2015. Ingen skulle någonsin (om man inte är väldigt intresserad av tysk kulturhistoria eller lederhosen) välja att åka till Roth (söder om Nurnberg) om det inte var för att man varje år anordnar en av världens mest anrika triathlontävlingar på Ironmandistans. Europas äldsta Ironmantävling som numera ägs och drivs av Challenge. 5000 startande. Platserna sålde slut på 34 sekunder. Challenge har lyckats bygga en tillräckligt stark dragningskraft med ett event i världsklass (men ändå unikt) utan att ha en attraktiv plats att basera det på.

Ironman Barcelona, som jag också ska köra 2015, kan väl nästan sägas vara motsatsen till detta. Ett relativt nytt event (Ironman för andra gången, men innan dess driven av Challenge under några år). Ingen historik. Ingen unik upplevelse. Men en väldigt attraktiv plats. För triathlonvärldens Mc Donalds tror jag det är enda sättet att fortsätta attrahera athleter. Utanför Hawaii är det väldigt få av WTCs egna events som har den djupa traditionen, den unika känslan och den lokala anknytningen som flera av de konkurrerande tävlingarna har (Kalmar får väl sägas vara ett gränsfall med historiken, Öland och publiken). I mitt fall föll valet av kvaltävling på Barcelona ENBART pga att jag (och min fru) älskar just Barcelona och vill kombinera tävlingen med en familjesemester. Alternativen var Wales och Mallorca för kval i Europa så tidigt som möjligt inför Hawaii 2016. Det som skulle lockat mig till Wales skulle varit Stonehenge, och att tävla på Mallorca hittade jag ingen anledning till överhuvudtaget. Inget av dessa IRONMAN-events hade något som stack ut, något unikt eller något annat som lockade än själva platsen (och att man är tvingad att köra IRONMAN-brandad tävling för att att ta sig till Hawaii).

Slutsatsen är väl bara att jag uppmanar dig att INTE gå i alla andras fotspår. Välj inte tävlingar baserat på vad du ”borde” köra eller vad som ligger närmast till hands. Fundera igenom vad som får det att kittla i magen, vad som triggar dig till att ta fram dina absolut bästa prestation på tävlingsdagen och vad du vill stå bakom. Det kan handla om plats kontra unicitet i tävlingsupplevelse. Det kan handla om att tävla mot 20 000 andra eller välja en liten tävling med 50 deltagare. Eller faktiskt att välja att inte tävla alls utan att hitta egna utmaningar utan startskott, mållinje och finishertröja.

The Gax Urasunti Epiphany

/i , , , , /av

Nyhavn i Köpenhamn. Klockan är halv ett på natten mellan lördag och söndag. Restaurangerna är fullsatta av glada människor. Jag är det svarta fåret i sammanhanget. Svettig, trött, varje steg gör ont. De sista tre timmarna har jag tagit mig fram med metoden att jogga två lyktstolpslängder, gå en. Det går inte snabbt framåt, men det går framåt. Och det är det viktigaste just nu. Att inte stanna, att inte ge upp. Jag vågar knappt tänka på vad som ligger framför. Efter 124 kilometers löpning under de senaste 14 timmarna är kroppen och knoppen beredd att ge upp. En stund tidigare hade jag varit sååå sugen på att bara sätta mig på tåget vid Österport och åka tillbaka till Lund. Men samtidigt var det ju det här jag var här för. Att prova att springa så långt utanför mina tidigare gränser att jag inte bara skulle bevisa för mig själv att nästan ingenting är omöjligt, utan också för min familj, mina barn, mina vänner och alla andra. Med ett personligt ”rekord” på 75 km som längsta löplopp någonsin, och utan en enda träningsvecka i livet på mer än 11 mils sammanlagd löpning var detta faktiskt på gränsen till dumdristigt. Det insåg jag nu.

Ni som följer bloggen vet vad upprinnelsen till detta scenario var. Läs gärna om det här och här. Men i korthet hade jag tillsammans med åtta andra börjat springa vid Lunds domkyrka vid 10.00 på lördagsförmiddagen (20 september). Loppet kallas the Gax Urasunti Epiphany och får väl sägas vara en hyllning till avskalad, gräsrotsbetonad ultralöpning när den är som bäst. Inga vätskestationer, ingen gemensam tidtagning, men en väldigt engagerad tävlingsledare i Stefan Samuelsson som innan start deklarerat att vi med våra anmälningsavgifter (157 kr) hade möjliggjort skolgång för ett antal barn i tredje världen. Mycket hjärta och INGEN kommersialism. Men dock en stor utmaning. 100 miles (dvs 16 mil) var distansen. Skrämmande minst sagt. Lund-Helsingborg-Helsingör-Köpenhamn-Kastrup-Hyllie-Lund. Havspassagerna inte inräknade i distansen men dock i totaltiden!

Efter fem kilometer fann jag mig själv i ledningen och övriga verkade vilja ta det mycket lugnare än jag kände mig bekväm med. Så jag fortsatte i mitt egna tempo vilket till en början låg på runt 5 min/km. Min strategi var att var femte kilometer gå i minst en minut för att ge löpmuskler och leder en liten paus och ha chans att plocka upp saker från ryggsäcken. Telefonen var laddad med två ljudböcker (Finding Ultra av Rich Roll samt The Extra Mile av Pam Reed) vilket var en välkommen distraktion från ensamheten som snart infann sig. Vädret var faktiskt riktigt bra, och förutom en utskällning av en ung man vars vattenkran i trädgården blev min räddning när jag hade tagit slut på all vätska och var en halvtimme från nästa affär, så gick allt bra. Efter 30 km började benen kännas tunga, men jag tillät inte mig själv att känna efter så mycket. Första maran gick på runt 3:40 och det kändes hyfsat rent mentalt fortfarande även jag i stort sett var lika muskulärt trött som efter en vanlig mara. Sträckningen upp till Helsingborg gick till stor del längs havet så många fina vyer och en hel del terräng senare började jag närma mig Helsingborg. Efter 75 km skulle man vara framme vid färjan. Jag hade färjeavgångstiderna skrivna på armen och efter att ha handlat på mig lite matsäck på Citygross (där en kassörska var snäll nog att öppna en egen kassa åt mig för att jag inte ville stå i lång kö) insåg jag att det fanns chans att hinna med 17:30-färjan. Med två minuter till godo klev jag på båten (annars hade jag fått vänta ytterligare 20 minuter), dukade upp min matsäck och reflekterade över att jag nu hade slagit mitt tidigare distansrekord i sammanhängande löpning, men att det var VÄLDIGT långt kvar.

Att ta sig av färjan (med flera trappor neråt) var en utmaning, och att komma igång och springa igen efter att ha stelnat till var en omöjlighet. Jag passade på att ringa min fru för att rapportera status och få lite ny peppning medan jag började gå från Helsingörs färjeterminal mot mitt nya mål i Köpenhamn/Kastrup, 55 km längre bort. Jag slog följe med Strandvejen, lyckades komma igång och springa igen efter en stund och fortsatte med min run-walk-strategi men med kortare löpsegment än fem kilometer och längre gåpauser än en minut. Mörkret började falla och jag var så sjukt badsugen när jag sprang där längs havet men jag vågade inte ta av mig strumporna av rädsla för hur fötterna skulle se ut (och att riskera att få in sand). Nu i efterhand är många av minnena från Danmarkssidan lite suddiga och jag kan inte peka ut några enskilda speciella händelser. Jag stannade vid tre mackar tror jag och köpte på mig ny dricka.

100 km var mitt första delmål på Danmarkssidan. Där stannade jag till en stund, skickade min passertid till tävlingsledningen (som också deltog i loppet), bytte till löpartights men vågade inte byta strumpor eller skor (hade med mig ett par skor med större storlek i ryggsäcken). Nu hade jag bara tre mil kvar till en efterlängtad paus på tåget mellan Kastrup och Hyllie (Malmö). Jag inser ju det absurda i att använda ordet ”bara” i sammanhanget när tre mil är längre än de allra flesta (även inom löparkretsar) någonsin har sprungit. Take-away är ju att gränser för vad som är långt bara sitter i huvudet. För ett antal år sedan var 10 km långt för mig, men jag har sedan dess flyttat mina mentala gränser några gånger.

Lyktstolpsstrategin in mot Köpenhamn gav mig något att fokusera på och den mentala dimman som jag befunnit mig i under de senaste timmarna lättade något när jag började se människor på gatorna igen. Tack och lov hade jag nummerlappen synlig för annars hade väl folk undrat om jag hade fått lite för mycket att dricka där jag stapplade fram på väg mot centrala Köpenhamn. Jag visste att tågen från Kastrup bara gick en gång i timmen (1.26, 2.26 osv) på natten så när det återstod fem kilometer och jag precis hade sprungit fel och tappat fem minuter blev jag lite stressad när jag insåg att tempot jag höll inte skulle räcka för att hinna till 1.26-tåget. Att vänta närmare en timme på Kastrup var inte det jag ville just nu, och det är intressant så här i efterhand att se hur hjärnan kan lura kroppen att springa fort helt plötsligt trots att varenda nerv och muskelfiber skriker STOPP. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt lyckades jag lägga in en ”spurt” under fem kilometer mot Kastrup där tempot ökade till mellan 5:30 och 6 min/km. Så fort hade jag inte sprungit sedan söder om Helsingborg åtta timmar tidigare!

Jag hann till och med byta kläder på Kastrup innan jag satte mig på tåget. En hel del konstiga blickar fick jag (med all rätt) av folk som varit ute i Köpenhamn på kvällen och nu var på väg hem till Sverige igen. Tåget var nästan helt fullt. Det var väldigt skönt att få sitta en stund och ha torra kläder på sig. Strumporna vågade jag fortfarande inte byta, men jag bytte till de större skorna vilket var skönt för tårna. Ni inser inte vad frestande det var att åka vidare och istället hoppa av i Lund. Men att falla för frestelsen nu hade ju varit ett antiklimax om jag faktiskt hade kommit så här långt (129 km). Jag samlade mina sista krafter men tog mig knappt av tåget när det var framme i Hyllie efter ca 15 minuter. Tack och lov fanns en hiss för att ta sig upp till marknivå igen. Men nu kändes det helt kört. Jag kunde knappt gå utan att benen skrek AJ så högt att det ekade mellan husen. En långsam och plågsam promenad mot Malmös centrala delar låg framför. Väl framme i Malmö stannade jag på McDonalds och köpte två cheeseburgare och vatten, sen fortsatte jag promenaden. Jag var ganska dimmig vid detta laget och lyckades till och med gå fel i centrala Malmö trots karta och att jag kan staden utantill egentligen.

Om det var cheeseburgarna eller bara faktumet att jag var så trött på detta nu så att jag bara ville komma snabbare till målet som gjorde att jag plötsligt kunde börja jogga igen vet jag inte, men jag tvingade mig själv att börja blanda in joggpauser i allt gående igen. Ut på landsbygden igen och på med pannlampan. En hel del grusväg, stigar och passage av några åkrar gjorde visserligen att det blev lite mer omväxling, men det gjorde också att jag tappade min rytm mellan jogg och gång till förmån för mer och mer gång. Och nu gick jag inte speciellt snabbt längre. Kilometrarna passerade väldigt långsamt. Jag var nära att börja gråta av misär vid flera tillfällen. Smärta, trötthet, uppgivenhet i en salig blandning. Jag var så trött att jag vid flera tillfällen bara ville lägga mig i diket och sova en stund. Med rädslan av att då börja frysa okontrollerat gjorde att jag lät bli. I vanliga fall kan man ju springa sig varm om man fryser men i mitt tillstånd kunde jag ju inte springa så att börja frysa hade varit outhärdligt. Hade någon sett mig under de sista 15 kilometrarna hade de trott att jag var full. Jag nästintill raglade fram och faktumet att de sista 31 km från Hyllie tillbaka till Lund tog runt sex timmar vittnar ju om att jag knappt hade styrfart. I vanliga fall ska man ju kunna gå tre mil på runt 4,5 timmar.

Jag hade inte sett någon av mina medtävlare sedan jag lämnat dem bakom mig över 15 mil tidigare, men jag insåg nu att även om någon av dem tagit tåget en timme senare över bron så skulle de antagligen hinna ifatt mig om de hade normal fart i benen. Klockan började närma sig 8 på söndagsmorgonen och Lund vaknade till liv lagom tills jag traskade in i de centrala delarna. En full student som antagligen sovit ute hela natten blev omhändertagen av polis, och jag funderade på huruvida det var han eller jag som var i sämst skick just nu. Mina föräldrar hade spenderat natten på Scandic i Lund och hade lovat att komma och möta mig vid målgång så jag skickade ett sms med knappt två kilometer till mål att jag antagligen var framme om 20 minuter. Jag insåg med några hundra meter kvar att det antagligen inte skulle komma någon löpare bakifrån och spurta om mig och det kändes surrealistiskt att inte bara veta att jag hade fixat de 16 milen utan att jag dessutom hade vunnit tävlingen. Efter 22 timmar gav jag mina föräldrar varsin kram, tog en egen finisherbild, satte mig i bilen och åkte mot hotellet där dusch och frukost väntade på mig. Glädjen att några timmar senare få se mina barn (glada och ovetandes om hur ont kroppen gjorde när jag böjde mig ner för att krama dem) och min fru var överväldigande och till dig som funderar på att springa 100 miles. Think twice! Men vill du så kan du!

 

 

Gax Urasunti Epiphany – preface

/i , , , /av

En av de första böckerna jag läste om uthållighetsidrott när jag började springa 2005 var Ultramarathon man av Dean Karnazes. Sedan dess har böcker varit en av mina främsta inspirationskällor till att hitta nya utmaningar, nya sätt att göra saker på och nya sätt att tänka. Dean Karnazes började inte springa på allvar förrän han var 30 år gammal men blev snabbt en ikon och inspiratör. Det allra första ultraloppet Dean gav sig på var ett 50-mileslopp (80 km), för att försöka kvala till 100-milesloppet Western States. Just 100 miles har blivit en riktigt klassisk och populär distans i USA men även på andra ställen. För några år sedan anordnades Sveriges första 100-mileslopp (Gax) av Stefan Samuelsson. En pionjär inom svensk ultralöpning. Nu finns runt fem olika lopp på denna distans i Sverige och vissa av dem har växt till sig. Men ultralöpning är och bör förbli en gräsrotssport och jag gillar därför tanken bakom Stefans nya initiativ the Gax Urasunti Epiphany. Helt avskalat och självsupportat. Ett varv runt Öresund (inkl båt och tåg), 100 miles till fots. När jag hörde talas om loppet från min bror som hade läst om det var jag bara tvungen att kolla upp mer.

Ni som läste mitt förra inlägg vet vad som fick mig att bestämma mig. Och nu är det bara fem dagar kvar. Hur laddar man för 16 mil non-stop (korta pauser för båt Helsingborg-Helsingör samt tåg Kastrup-Hyllie) på asfalt? Maxtid 32 timmar. Banrekord 21 timmar. Jag har aldrig sprungit längre än 7,5 mil under en och samma dag. Men det är just det som är grejen. Jag drivs av en nyfikenhet kring hur mycket jag klarar av. Det är samma nyfikenhet som jag märker finns i många av de athleter jag fått chansen att coacha under åren. Det enda vettiga sättet att ta reda på om det går är att prova. Om jag misslyckas så vet jag att jag behöver träna mer inför nästa försök.

gax overview map

 

Som kuriosa tänkte jag skriva ner några av mina (som jag tror) nycklar till framgång.

  • Vara förberedd på att det kommer vara minst lika mycket huvudet som sätter stopp som kroppen. Efter att ha läst mycket Tim Noakes (Central Governor theory) och självbiografier av ultralöpare har jag inte bara hittat inspiration utan också en hel del matnyttiga tips för att hålla den mentala biten i schack.
  • Ha med två ljudböcker på telefonen som distraktion från smärtan. Har inte bestämt vilka men det kommer vara böcker relaterade till ultralöpning med stor sannolikhet. Med tanke på att det bara är en handfull löpare anmälda så räknar jag med att springa minst 15 av milen på egen hand (vi håller säkert ihop första milen).
  • Jag har de två sista veckorna sprungit mina långpass på natten för att träna på det. När min fru gått och lagt sig på lördagskvällen har jag stuckit ut och sprungit några timmar. Faktiskt en uppfriskande känsla och helt klart att rekommendera om man har svårt att hinna springa långt på helgen under dagarna pga andra åtaganden. Bara man ser till att försöka sova bra natten efter så funkar det bra trots att sömnen blir lidande.
  • Mina föräldrar kommer vara i Lund under helgen så en av mina målbilder är att gå i mål, ta mig till Scandic (där de kommer bo) och äta en stor frukost med dem. Det bygger på att jag springer på mellan 20 och 23:30 timmar (för sedan stänger frukosten). Bra motivation.
  • Kommer ha med mig extra skor och strumpor i ryggsäck med en storlek större än jag normalt har. Räknar med att fötterna kommer svullna efter 10-12 mil så skönt att kunna byta upp sig.
  • Ett antal affärer/matställen inprickade på kartan som delmål när energi/vätskeförråden börjar ta slut. Tidtabellerna för färjan och tåget nerskrivet.
  • Packa ryggsäcken med följande: skor, vantar, mössa, strumpor, vattenflaska, mountain dew, fem marsbars, några gels, regnskydd till väskan, extra tröja, extra shorts, telefon, pengar, laddare till gps-klockan (batteritiden är 20 timmar så behöver nog ladda på båten eller tåget), pannlampa, reflexväst.

Jag kommer definitivt skriva ner lärdomar och beskriva upplevelsen under nästa vecka oavsett hur det går, men för er som vill följa mig på lördag (start kl 10.00) kommer jag sporadiskt att skriva lite på twitter. Wish me luck!

Norseman och jakten pa den svarta finishertröjan

/i , , , /av

Du väcker mig hårt med ett iskallt hopp, helt väsenskild från alla andra lopp, från paradisvyerna i Eidfjords dal, till Gaustas topp från träd helt kal, en äventyrsdag nästan som i en saga, tuffast i världen men dumt att klaga, jag kom ju hit för att uppleva dig, du Norseman som skakat om hela mig!

Först och främst, stort tack till alla er som hejat, följt och stöttat min jakt på en av de heliga graalerna inom triathlonsporten, den svarta finishertröjan från Norseman Xtreme triathlon. Det är väldigt svårt att beskriva upplevelsen från helgen i Norge, och jag är väldigt sällan på humör för att skriva dikter, men av någon anledning kände jag att Norseman var värd en stunds gnuggande av poesiknölarna. Det får bli min hyllning till denna otroliga tävling som startade för tolv år sedan och som sedan dess blivit en bucketlisttävling för många av världens triathleter. Den beskrivs oftast som världens tuffaste triathlontävling och jag har svårt att tänka mig vad som skulle slå den faktiskt. Jag såg det som en stor förmån att tillsammans med 260 andra (ca 2000 försökte få en plats) få chansen att plåga mig själv i ett av världens vackraste naturlandskap.

För mig var Norseman mer en upplevelsetävling än en tävling där jag ville prestera ett toppresultat. Självklart ville jag köra så bra som möjligt, men hellre tappa en placering och hinna njuta av naturen och stämningen längs vägen än att åka hem och inte ha upplevt HELA grejen. Men som många av er vet, det går ju inte att ”köra igenom” en Ironman utan det blir alltid tufft oavsett hur hårt man går in för att tävla. Skillnaden mellan Norseman och de flesta andra tävlingar på Ironmandistans var väl att i stort sett allt var tufft och man fick inget gratis direkt. Visst fanns det partier av nerförskörning på cykeln där pulsen låg väldigt lågt trots dryga 60km/h men då handlade utmaningen mer om att hålla cykeln upprätt och inte blåsa av vägen. Jag tänkte göra en lång historia kort och även försöka suga ut lite lärdomar som andra som funderar på denna tävling kan ha nytta av. Hoppas du blir inspirerad snarare än avskräckt. Trots allt som verkar tufft så är det antagligen den bästa tävlingsupplevelsen jag någonsin ha fått vara med om.

Inramningen kring tävlingen

Att starten (och därmed incheck, pre-race-brief mm) går i Eidfjord som måste vara det närmaste ”Sagan om Ringen”-miljö man kommer utan att åka till Nya Zealand, gör att man redan innan start är helt tagen av naturen. Jag åkte med min fru (som också var min support crew) med barnen hemma så vi minimerade tiden iväg men har man mer tid på sig så ska man definitivt spendera ett par dagar här innan tävlingen!

Alla athleter måste ha en egen support crew inkl bil (i mitt fall min fru) som dels langar, håller koll på ev ändringar av förutsättningarna under dagen, plockar upp sakerna vid både T1 och T2, men framförallt agerar hare sista 4,7km uppför Gaustatoppen! Detta var en riktigt häftig grej som absolut stärkte vår relation tror jag.

Till skillnad från andra tävlingar finns inga prispengar, stora produktpriser eller kvalplatser att tävla om. Bara äran att ha genomfört. De första 160 personerna som når 32,5km-stationen under marathonloppet får chansen att gå i mål på toppen av Gaustatoppen (1883m ÖH) och därmed rätten att plocka ut en SVART finishertröja (resten får gå i mål på lägre höjd och belönas med en vit tröja). Det vill säga om vädret tillåter. Innan start var det snack om att prognosen lovade åska på toppen vilket kunde ha gjort att ingen eller bara ett fåtal hade fått gå i mål där (vilket såklart alla vill). Till slut släppte de upp 163 personer på toppen i år.

Start och simningen

Det hjälper inte att vara morgonpigg när incheckningen öppnar kl 03.00. Efter typ fem timmars halvdålig sömn var det bara att pallra sig upp. Färjan som skulle ta oss till starten avgick kl 04.00 och då skulle allt vara riggat i växlingsområdet. Alla var väldigt sammanbitna på färjan ut mot starten och vid 04.45 var det dags att hoppa i det kalla vattnet för att sedan vänta 15 minuter på startsignalen. 16 grader i vattnet enligt tävlingsledningen, men de kalla strömmarna som hela tiden gjorde sig påminda var antagligen närmare 13 grader. Ett faktum som faktiskt påverkade mig mer än vad jag trodde det skulle göra. Normalt är det ansikte och händer som blir kalla men denna gången frös jag om hela kroppen och kom aldrig in i något riktigt flow. Det kändes dessutom som om det var lite motströms vilket också kan förklara den för mig något långsamma simtiden 68 min. Jag frös rejält vid växling och tog tid på mig för att ta på cykeltröja, armvärmare, strumpor och den obligatoriska reflexvästen pga att vi skulle köra genom mörka tunnlar. Man var även tvungen att ha lysen på cykeln och tyvärr hade mitt framlyse laddat ur batterierna under simningen (jag borde ju ha bytt innan vi åkte), men tack vare min fru så lyckades vi ragga upp ett annat framlyse så jag fick tillåtelse att lämna T1. Men min långsammaste växling genom tiderna var ett faktum, typ sex minuter.

Cykel och en naturupplevelse utöver det vanliga

Efter en stund på cykeln hade jag fått upp värmen. Tre mils oavbruten klättring i 7-8 graders motlut gjorde att tempen steg vilket var välkommet. Körde på 11-28-kassett och låg långa stunder på lägsta växeln. Rejält motlut alltså! Tappade vattenflaskan två gånger och kände mig allmänt ofokuserad efter den omtumlande simningen. Men efter ett par mil kändes det lite bättre. Pga köbildning ut från Eidfjord hade Sara fastnat med bilen så vid första langning efter fyra mil hittade jag inte henne. Stannade, ringde för att kolla så att inget hade hänt, men vi bestämde att vi skulle ses när hon hann ifatt istället så jag körde vidare och stannade sen och tog på vantar och fick lite ny energi. Sen var det bara att trampa på högsta växeln och hålla hårt i tempostyret för sen gick det undan ner till Geilo som man passerade efter halva cykelmomentet. Ett pitstop med toabesök unnade jag mig men annars körde jag på bra fast pulsen låg runt 120 (väldigt lågt alltså). Tre tunga stigningar väntade sedan med snabba nerförslöpor emellan. Fältet var väldigt utdraget och jag hade ingen koll alls på vilken placering jag låg på och lite då och då körde jag ikapp någon men annars handlade det om att dra energi ur den vackra naturen snarare än att använda levande måltavlor för att hålla farten uppe. Temperaturskiftningarna och faktumet att hård klättring byttes mot snabba utförskörningar gjorde att klädlangning var minst lika viktigt som energilangning. Trots att jag bara drack hälften av vad jag hade tänkt under cykelmomentet var jag nästan konstant kissnödig så en stor lärdom är ju att hetsen kring att ”vätskeladda” innan ett lopp oftast är onödig och leder till ett antal kisspauser under loppet (en annan sak när man kör varma tävlingar där man behöver ligga aningen före törsten).

Efter 135 km börjar tävlingens näst längsta klättring upp mot Immingfjell. Det kändes som om den aldrig skulle ta slut och dessutom började det regna. Sara langade vindväst och när jag närmade mig toppen stannade hon mig och sa att tävlingsledningen skickat ut info om att alla var tvungna att ta på reflexväst och lysen igen pga dimma på fjället. Det blåste rejält på platån på fjället, och förutom att kämpa för att hålla hastigheten över 20 km/h gällde det att hålla hårt i styret för att inte blåsa av vägen. Sista 30 km var ren misär pga regnet som gjorde nerförslöporna hala och farliga och gjorde att jag frös så att jag skakade tänder. Aldrig har jag längtat så mycket efter att få hoppa av cykeln och springa ett marathon! Sara hade under tiden packat upp mina löpgrejer i T2 och jag var riktigt glad att se henne. Med facit i hand tappade jag nog en hel del tid under nerförslöporna sista biten, men det kändes viktigare att ta sig ner utan att krascha än att jaga tider eller placeringar.

Löpning med avslutande klättring upp på Gaustatoppen

Jag hittade flowet direkt på löpningen, och efter en kort kisspaus började jag plocka placeringar. Jag hade fått rapport om att jag låg på plats 35 vid starten av löpningen men kände ändå en viss oro för att åska och regn skulle göra att Gaustatoppen skulle stängas för de som kom för sent, så försökte trycka på rejält för att både hinna dit så snabbt som möjligt och också ligga så långt fram i fältet som möjligt. Min oro var ju att bara topp 30 eller topp 20 skulle släppas upp på berget om förhållandena var dåliga. Det var en bra morot för ville verkligen förtjäna den svarta tröjan och få chansen att springa sista 4,7km uppför tillsammans med Sara. Första halvmaran gick på 1.29 med kontrollerad puls (70-75% av max) så det kändes riktigt bra. Efter 25,5 km började klättringen upp på serpentinvägarna. Vissa hade en lutning på 10 grader så där gick det knappt att springa, men annars försökte jag jaga ikapp folk genom att antingen gå snabbt eller jogga kontrollerat. En gående fikapaus tillsammans med Sara med Mars och kaffe blev höjdpunkten under första delen av klättringen. Generellt försökte jag hitta delmål (km-skyltar, kurvor, levande måltavlor, energipåfyllning, träffa på Sara) hela tiden för att hålla mig i ständig rörelse, vilket är nyckeln trots ständigt motlut. Vid passering 32,5km hördes inga rykten om att berget skulle stängas så jag kunde slappna av lite mer och när det var dags för den avslutande klättringen (och då menar jag klättring bitvis med hela kroppen) tillsammans med Sara efter 37,5km hade jag jagat mig upp till en 20e-plats. Min frus oro om att inte orka hänga med i mitt tempo var inte befogad, och vi höll jämna steg i bra tempo hela vägen upp. Hon tilltalas numera med smeknamnet ”bergsgeten” här hemma! Detta var loppets höjdpunkt. Att få dela en Ironmanavslutning med någon man älskar är inte direkt vanligt men helt klart att rekommendera! Det slutade med en spurt om plats 19 som vi vann! En kul avslutning i dimman! Vid klart väder sägs det att man från toppen ser en femtedel av Norges yta. Men vi såg nog ungefär 10 meter framför oss.

Efter en stunds paus på toppen frös vi rejält och det var dags att ta beslut på hur vi skulle ta oss ner igen. Jag hade möjlighet att ta en lift ner, men det fanns inte kapacitet för support crews att åka med, så beslutet att gå ner för berget igen tillsammans med Sara var för mig inte så svårt. Hade hon supportat mig hela helgen skulle väl inte jag vika ner mig och släppa iväg henne själv i dimman. Det blev en stapplande och kall klättring ner, men en dryg timme senare var vi nere vid den efterlängtade varma bilen igen och kunde köra mot den ännu mer efterlängtade varma duschen och buffén!

En omtumlande, tuff, livsbejakande, skrämmande och underbar resa var över och den slutade med en svart finishertröja som jag bara ska använda vid väl valda tillfällen! Norseman är så mycket mer än ett triathlonlopp på Ironmandistans. Det går knappt att jämföra med andra triathlontävlingar och jag hoppas kunna inspirera och uppmuntra er som likt jag fastnat i Ironmanträsket att ta chansen och delta i lotteriet för att få en startplats i framtiden! Ni kommer inte ångra er.

Lärdomar och tips för andra som ska köra

  • Det är gratis att delta i lotteriet som går av stapeln i Oktober varje år. Dessutom finns ett antal ”meritplatser” att ansöka om. Det är svårt att ta sig in, men försöker man inte så är det absolut omöjligt! Det gäller alltså att ha en flexibel säsong framför sig för att möjliggöra för Norseman om man skulle få en plats.
  • Spendera gärna en extra dag i Eidfjord innan tävlingen!
  • Använd tiden på färjan ut till start till att bli varm! Ett misstag jag gjorde vilket ledde till att jag frös redan innan start!
  • Gå in i tävlingen med ett öppet sinne, för förhållandena/reglerna/vädret kommer att ändras under tävlingens gång. Det är bara att räkna med att det oväntade händer!
  • Sätt upp en strategi för langning mm tillsammans med din support men var VÄLDIGT flexibel längs vägen eftersom den antagligen behöver modifieras pga ändrade förutsättningar. Lyssna på kroppen hela tiden och följ det den säger till dig!
  • Jag körde med tempocykel, dischjul och treekrat HED3 fram. Det funkade men det gällde att hålla hårt i styret vid ett antal tillfällen. Är man inte van vid att köra i vind med tempocykel kan linjecykel med tempobågar och profil max 40 mm vara att föredra. Men framförallt ska man köra på en cykel man är van vid eftersom man spenderar väldigt lång tid på cykeln.
  • Välj support crew med omsorg. Hellre någon som känner dig bra och du gillar att spendera tid med än någon som du tror är professionell langare eller ett draglok uppför sista klättringen. Helhetsupplevelsen beror till stor del på hur samarbetet med din support crew funkar.
  • Njut av hela resan från start till mål och inse hur lyckligt lottad du är som har förmånen att delta i denna unika tävling!
  • Använd den vackra naturen som inspiration när det blir tufft, samt förmånen att få träffa på din support crew med jämna mellanrum. Jag cyklade vid ett tillfälle och funderade på vad jag ville ha vid nästa langning och kom fram till att det jag mest behövde var en puss, ett leende från Sara och en flaska cola!
  • Eftersom belastningen muskulärt blir så annorlunda sista 17 km på löpningen då man klättrar i väldigt låg fart, gör det ingen skada att trycka på ordentligt första halvan av marathonloppet på asfalt där det är platt eller tom något nerför.
  • Den avslutande delen tillsammans med din support crew är riktigt rolig om man har med sig någon man trivs med! Det var definitivt höjdpunkten på hela tävlingen tyckte jag.

Intervjuer efter Kustjagaren

/i , , , /av

Kustjagaren, vår lokala swim-runtävling här i Karlskrona, blev en rolig tillställning i helgen som gick. För egen del hade jag spänt bågen och siktade på vinst, men det var inte riktigt vår dag och vi slutade femma. Desto mer glädjande var att mina två adepter Henrik Larsson och Patrik Abramsson, som sedan nyår gått mitt utvecklingsprogram för swim-run, gjorde helt fantastiska förbättringar sedan förra årets lopp. Efter att ha tävlat tillsammans 2013 och genomfört loppet på 5:36 deltog de i år med nya partners i två separata lag. Jag har under våren misstänkt att de skulle överträffa sina egna förväntningar då jag sett vilka testresultat de presterat på våra regelbundna testpass, men det är ju en annan sak att sätta ihop allt på tävlingsdagen också.

Henrik Larsson slutade på åttonde plats på 3:40, en förbättring med närmare två timmar. Patrik Abramsson på 3:58, alltså en förbättring med en timme och 40 minuter (och då fick han hela loppet vänta in sin partner på simningarna). Helt otroligt! Henrik har under året också dragit igång sidan kusttranar.se, en riktigt bra resurs för alla som vill lära sig mer om swim-run. Jag ställde fem frågor till dem efter loppet och tänkte dela det som inspiration till er andra som vill bli bättre swim-runners.

 

Vad var det som gjorde att du efter att ha genomfört Kustjagaren 2013 fastnade för sporten swim-run?

Henrik: Jag gillade konceptet att springa och simma om vart annat som en enda distans utan stopp för byte av utrustning. Tävlingsformen känns nästan som ett litet äventyr och det passar mig perfekt att växla mellan två olika moment då jag upplever att jag har en snabb återhämtning.

Patrik: Jag vet inte riktigt. Blev ”värvad” in i tävlingen pga avhopp på midsommarafton en vecka innan loppet. Då visste jag knappt vad det var. Efter loppet kände jag ett sug att se vad jag skulle kunna prestera med träning. Utmaning & kampen är något jag alltid uppskattat inom idrott och då känns swim-run perfekt. 

Hur ser din vardag ut med jobb, familj och övriga intressen?

Henrik: Jag bor i Malmö med min Sambo och snart två månader gamla dotter Tova. Jobbar som produktionsspeciallist på Bring Citymail. Sysslar en del med Racketlon (Racketsportens Triathlon) där jag är  med och driver en förening –  Malmö Racketlon. Dock har racketsporten fått lida en del av min swimrunsatsning. Spelar också lite golf när tiden räcker till. 

Patrik: Jobbar som lärare i Malmö & bor med min sambo Maja. Har alltid gillat lagidrott i allmänhet där fotboll oftast stått högst i kurs. Nu följs det iofs mest från soffan. Annars är mat (äta), resor eller gå ut med kompisar alltid uppskattat. 

2013 genomförde du tävlingen på 5.36 och i år lyckades du tillsammans med ny partner kapa nästan två timmar. Den bedriften går knappt att beskriva med ord, men om du skulle försöka, vilka tips skulle du vilja ge till alla dem som vill göra om din bedrift till nästa år?

Henrik: Det första tipset om man inte är väldigt kunnig inom träning och uthållighetsidrott är att ta hjälp av Ironcoach! Att ha fått hjälp med ett ordentligt träningsprogram som jag fått har verkligen gjort att jag kunnat göra sådana enorma framsteg på så pass kort tid. Annars skulle jag säga att kontinuitet i träning är viktigt och att vara lite envis när resultaten kanske inte syns direkt. Anmäl dig till ett Race och sätt upp ett mål med träningen.  Då blir det enklare att ge sig ut i regn och blåst för ett kanske inte så spännande löppass.

Patrik: Kvalité förre kvantitet när du tränar. Ha en plan & ett syfte med varje träning som följer en röd tråd över tid. Har du inte kunskapen själv använd dig av någon som har & håll dig till schemat/planen. Börja inte för hårt, utan öka istället belastningen progressivt. Hitta en nivå i tid & ansträngning som är hållbar på sikt annars pallar du aldrig utan tröttnar, blir sjuk eller slutar. För mig har det även varit helt avgörande att vi varit ett par vänner som ofta tränat tillsammans. Träffade även helt rätt med utrustningen till simningen (paddlar & flythjälp) sista veckan. Från att ha varit en svaghet till en styrka under loppet var ganska förvånande. Kände faktiskt att jag hade väldigt mycket energi kvar i både ben & armar under hela loppet.

Jag har ju haft förmånen att följa och coacha dig under senaste halvåret, om du skulle peka ut 3-5 specifika pass som du anser har varit direkt avgörande för din utveckling, vilka skulle det vara?

Henrik: Svår fråga men det jag tror utvecklat mig mest borde vara:

Löpning –

  • Distanspass med fartökningar, 90 minuter med fartökningar om ca fem minuter. 
  • Intervall 4*400+2*800+4*400
  • Och givetvis backintervaller

Simning – 

  • Distanspass 400m block 
  • Tempopass 2*(6*100) med fast starttid

Patrik: Backintervaller och/eller ”intervaller bana” har varit de pass som hjälpt kroppen till nya nivåer vecka efter vecka. Distanspassen med lite olika tempoinslag för att sedan hitta tillbaka till sin aeroba tröskel har även varit mycket gynnsamma.

Har du några knep för att hitta balansen mellan familjeliv, jobb och framgångsrik träning?

Henrik: Jag har det stora privilegiet att ha en väldigt tålmodig sambo som gillar att jag rör på mig och tränar mycket. Men det är en god planering som gäller. Ta med skorna eller simutrustningen till jobbet och kör ett pass innan jobbet eller om du får tid på lunchen. Försök att ha kvalitet i den träning du väljer så att varje timme ger maximalt med utveckling.

Patrik: Vill du bli riktigt grym måste du troligtvis anpassa livet lite efter träningen, men om du vill som jag, bli bra tränad och må bra gäller det mest att försöka vara effektiv med träningen. Planera så du får en timme över lite här och där och sen kör du bara snabbt och effektivt när du kan. Det är dock oundvikligt att inte offra en och annan inflyttningsfest, eller liknande om du vill få in ett längre pass på helgen med kvalité.   

Avslutande tankar: Väldigt roligt att se att bara sex månaders coachad träning kan ge så stora resultat. Det är en av de bidragande orsakerna till att jag redan bestämt mig för att köra ett utvecklingsprogram för swim-run inför 2015 också, i lite större skala, med ännu mer genomtänkt upplägg och med ett maxantal om 20 personer. Är du sugen så vänta inte med att anmäla dig utan klicka in på ironcoachonline.se och hör av dig!

 

Peak state

/i , , /av

För några månader sedan hade jag nöjet att träffa Tina Törner (rallykartläsaren) och både höra henne föreläsa och delta i samma ledarskapskurs. Ett uttryck som hon ofta återkom till under sin karriär och fortfarande gör som coach är Peak State. Det innebär i korthet att varje morgon (eller inför en prestation) se till att försätta sig själv i sitt bästa tillstånd (sk Peak State) där man kan prestera maximalt. I rallyvärlden när man kör multistagelopp där man måste vara på 100% varje dag för att ha en chans att vinna och i viss fall för att överleva överhuvudtaget blir ju detta väldigt avgörande. De individer och lag som börjar varje dag i peak state har större chans att lyckas. För vissa handlar det om att börja dagen med en viss sång, en viss maträtt eller en viss ritual. Jag gillar denna tanke och försöker implementera den mer och mer i mitt eget liv. Jag har inte fastslagit en enskild rutin/sång/maträtt som jag börjar dagen med varje dag. Det finns dock vissa saker jag har märkt funkar bra för mig att börja dagen med för att jag under resten av dagen ska kunna prestera bra, vara glad, uppnå bra resultat och lägga mig nöjd på kvällen:

  • Ett träningspass (jag blir effektivare på jobbet, lugnare i sinnet och en bättre pappa och man om huvudträningspasset för dagen är gjort redan innan frukost (och ofta även innan övriga familjen vaknar)).
  • Kunna säga godmorgon till mina barn och ge dem ett leende och en positiv kommentar som start på deras dag.
  • Ha dagen relativt planerad.
  • Frukost med fet yogort, nötter och kaffe med mjölk.
  • Inför tävling lyssna på ”Just idag är jag stark” med Kenta (iallafall innan Ironmantävling)

Detta är ju extremt individuellt så se det mer som inspiration att hitta något som hjälper dig till Peak State?

Kostens betydelse

/i , /av

Jag har under senaste året fått en hel del frågor om hur mycket kosten påverkar den idrottsliga prestationen. Det säger sig självt att det påverkar men frågan är hur mycket. Det finns otaliga berättelser om personer som presterat bra på ren skräpmat, men min övertygelse är att det funkar under ett fåtal säsonger och inte under en lång idrottslig karriär. Dessutom kanske man äventyrar den långsiktiga hälsan och får följdeffekter många år senare. Att träna för uthållighetstävlingar är att utsätta kroppen för konstant stress i form av tuffa och/eller långa träningspass och tävlingar. Kosten ska hjälpa och inte motverka effekten av träningen vilket innebär att kommentaren jag ofta får att ”du tränar ju så mycket så du kan ju äta vad du vill” inte stämmer. Ur viktsynpunkt kan jag absolut äta nästan vad jag vill för jag har väldigt hög förbränning jämfört med medelsvensson, MEN ur hälsosynpunkt och prestationssynpunkt kan jag inte äta skräp utan behöver vara extra medveten om vad jag bygger min kropp på. Det kan ibland vara provocerande att jag väljer bort saker som andra aldrig reflekterat över som onyttigt, men hellre provocera och upplysa än att låta mina medmänniskor förbli omedvetna om hur deras hälsa påverkas av olika typer av kost.

Jag skulle uppmana dig att lära dig mer om hur olika kost påverkar dig eftersom alla är olika och tål olika mat olika bra. Det finns dock vissa grundregler som jag numera bygger min kost på i så stor utsträckning som möjligt (det innebär att jag gör undantag men någon form av 80-20-regel där 80% av det du äter ska vara riktigt bra, och 20% är något sämre bör funka för de flesta. Alltså någon form av omvänd 5:2 där du äter 5 dagar bra och 2 dagar sämre om du måste äta dåligt ibland).

Följande saker tycker jag man bör undvika för optimal prestation och hälsa:

  • Margariner, solrosolja, matolja (som är en blandning av olika), majsolja, jordnötsolja, transfetter, palmolja (alltså i stort sett alla kex, då detta ofta deklareras som ”vegatabilisk olja” för att palmolja har dåligt rykte både ur hälso- och miljöperspektiv). Detta innebär att de flesta köpekakor (fråga efter smörbakat på kafeer om du vill äta kakor) och absolut friterad snabbmat går bort. Baka hellre själv med smör, olivolja eller kokosolja!
  • Lightprodukter (ger ingen mättnad och innehåller ofta konstiga tillsatser)
  • E-ämnen i så stor utsträckning som möjligt, framförallt smakförstärkare (E62x / natriumglutamat, gärna även jästextrakt) och konstgjorda färgämnen (aso, vissa lågkvalitégodissorter) är helt tabu.
  • Onödiga utfyllnadskolhydrater framförallt gluten/vetemjölsbaserade såsom pasta, bröd (ät med måtta och bara det du verkligen gillar), musli, övriga flingor till frukost, gröt (iallafall varje morgon), vitt ris (ok någon gång i veckan kan jag tycka).
  • Importerat kött som oftare innehåller antibiotika/salmonella. Ibland svårt att veta på restaurang men fråga så att även restaurangägare fattar att vi bryr oss!
  • Feta fiskar från insjöar och Östersjön (pga att miljögifterna ansamlas i feta fiskar) samt pangiasus och fiskar som är rödlistade på WWFs fisklista.
  • Dessa varor om de inte är ekologiska: potatis, morötter, banan, kaffe (här får man ju göra undantag ibland när det bjuds på kaffe).
  • Läsk och sportdryck utom på tävling (och vissa nyckelpass inför tävling)

Följande produkter som ibland har dåligt rykte tycker jag absolut att man ska äta:

  • Feta produkter (gör dig mätt men påverkar inte blodsocker, fettinlagring, metabolisk effektivitet på samma sätt som kolhydrater).
  • Mörk choklad (minst 70%)
  • Grädde (40%-ig)
  • Frukt och rotfrukter
  • Alla nötter utom jordnötter (energirikt men bra fetter)
  • Mjölkbaserade produkter (helst ekologiska, svenska) om du inte är allergisk.
  • Födelsedagstårta när det är kalas.

Med tanke på den tid och energi många av oss lägger på vår träning är det dags att ta kontroll över helheten och se till att äta för optimal prestation och inte det som andra förväntar sig att vi ska äta. Och för både miljöns, bondens och din egen skull välj KRAV-märkt, fairtrade och ekologiska alternativ i så stor utsträckning som du har råd med. Tänkte ta ett tankeexempel från min egen situation för att belysa vikten av att bry sig om alla aspekter inte bara själva träningen (utöver kost är väl sömn och övrig stress viktigaste faktorerna). Om jag genom en bättre kost (jag har ändrat en hel del sedan 2012) kan förbättra min prestation med ynka 1% skulle det tidsmässigt på 8.30 timmars tävling innebära ca 5 minuters bättre tid. Med tanke på att jag var 4 minuter från att ta ett SM-brons på Ironman Kalmar 2012 spelar det alltså enorm roll. Jag tänker inte missa SM-medalj med så liten marginal igen!

Våga ifrågasätta din egna vanor, andras rekommendationer och det som anses vedertaget av tex livsmedelsverket. Prova dig fram och märk skillnaden. Ingen annan än du själv är ansvarig för din egen hälsa!

Matches

/i , , /av

Tändstickor. Vad har det med träning och tävling att göra? Man liknar ibland en uthållighetsidrottare vid en ask tändstickor. Vid början av ett lopp eller säsong (eller i min mening även en karriär) är alla tändstickor oanvända. Men för att verkligen nå sin fulla potential gäller det att hitta balansen mellan att ta slut på stickorna och att gå i mål med stickorna oanvända. Och att tända dem vid rätt tillfälle när de gör som mest nytta. Flummigt? Såhär tänker jag.

Om vi antar att alla startar en tävling helt återhämtade från den träning man gjort och i tillspetsad form samt att alla har samma träning/förutsättningar bakom sig, är det strategin under loppet som avgör vem som vinner. Det är också strategin under loppet som gör att någon som är sämre tränad kan slå en motståndare som säkert tränat dubbelt så mycket under uppladdningen. Det har faktiskt hänt mig vid ett flertal tillfällen att jag lyckats slå folk som jag inte borde slagit om man bara hade lagt alla korten på bordet och bortsett från strategin och utvecklingen i loppet. Tändsticksanalogin fungerar bra såväl fysiskt som mentalt. Att låta pulsen sticka iväg för många gånger under en Ironmantävling är ett sätt att bränna många fysiska tändstickor och riskera sitt lopp. Att slås om position i vattnet eller gå ut för snabbt på löpningen andra. Men i vissa fall är det ju värt att tända en tändsticka eller två för att skapa sig en bättre position. Att simma max första 100m för att skaffa sig en bra position i en snabbare grupp är något jag personligen gärna bränner en sticka för (för att slippa bränna en mental sticka när jag fastnar i trängseln vid första bojen). Att hålla sig kvar i en pace-line med folk som är precis på min nivå eller snäppet bättre under cyklingen en annan trots att det kräver både mentalt och fysiskt fokus. Att rycka i samband med en vätskestation under löpningen skulle kunna vara en annan. Och att fortsätta hålla tempot upp trots att musklerna skriker STOPP är mer en mental kamp än en fysisk om man bara inser att det är hjärnan som styr kroppen och inte tvärtom.

Kanske ännu viktigare är ju att se sin säsong som en tändsticksask. Det går inte att maxprestera vid en eller två tävlingar om året om man kör ytterligare 10 tävlingar och maxar (=bränner alla tändstickor) vid varje tävling. Framförallt mentalt. Det är därför jag uppmuntrar folk att ha A-, B- och C-tävlingar om man gillar att tävla mycket. Man ska såklart göra sitt bästa och ta sig i mål till varje pris även i en C-tävling, men att våga spara några tändstickor till sin A-tävling är oftast en bra idé. Och det är ok att träna hårt men är man typen som ser varje träningspass som en tävling så har vi en typiskt risksituation för att starta sin måltävling utan full tändsticksask.

Men tändsticksanalogin funkar även på en hel idrottskarriär. Per Elofsson är ett bra exempel på en man som brände alla sina mentala och fysiska ”karriärstickor” på att hänga på Mulegg (som var dopad men det visste ingen då) i ett OS/VM-lopp. Han lyckades aldrig komma tillbaka till samma nivå och jag tror att han pressade sig så djupt både fysiskt och mentalt att det helt enkelt bara fanns halvbrända stickor kvar när han sedan försökte ladda om inför nästa säsong. Det tragiska i detta var ju att det var dopingen som var orsaken och inte en bättre athlet. Så lärdomen här är att du bör fundera över din långsiktiga plan och målsättning för att kunna använda dina tändstickor på bästa sätt under karriären och under de lopp som verkligen är viktiga för dig. Under ett lopp handlar det ofta om att ”lura” sin hjärna att ligga närmare maxgränsen för vad man klarar av (hjärnan sätter nämligen stopp vid typ 95% av kapaciteten rent fysiskt som säkerhetsåtgärd) men att aldrig nå de där 100% (vilket jag tror Elofsson gjorde) för då kommer hjärnan att flytta sin säkerhetsmarginal och inte låta dig komma över 90% vid nästa tillfälle.

Må tändstickorna aldrig falna och gör de det så låt det vara på mållinjen!

 

Triathlon – en klassport?

/i , /av

Uppsvinget kring triathlon har en baksida. Jag har ända sedan jag började träna och tävla triathlon som 27-åring 2008 hävdat att triathlon inte är en klassport utan att med rätt träning kan vem som helst lyckas bra med enkel utrustning och lättillgängliga tävlingar. Tyvärr håller det på att ändras. Med Ironmans intåg i Kalmar blev det som redan varit ett faktum i t.ex. USA även verklighet i Sverige. Där ligger medelinkomsten bland deltagare i en genomsnittlig Ironmantävling på runt 1 miljon kronor om året. Jag har hela tiden försökt hitta förklaringen i att det är samma typ av personer som lockas av Ironman som även vill göra karriär och lyckas bra i arbetslivet (och därmed ha bra lön). Jag tror fortfarande det är en faktor men med facit i hand så ligger inte hela förklaringen här. Jag ska ge ett räkneexempel. Ironman Kalmar 2014 kostar 4500kr i anmälningsavgift. För att boka boende i samband med loppet (om man inte vill göra som jag 2012 och bo hemma och ”pendla” till tävlingen 9 mil bort vilket jag för övrigt rekommenderar för jag har aldrig presterat bättre än då) är du tvingad att boka genom Nirvana Europé (som har bokat upp ALLA hotellrum i hela stan med omnejd) vilket kostar 1500-2000 per natt. Dessutom är du tvingad att boka 3 nätter (går alltså inte att bo bara fredag-lördag)! Så utöver din anmälningsavgift får du lägga ytterligare minst 4500kr. 9000 kr innan vi ens börjat titta på resekostnader och utrustning.

Som jämförelse såg min budget för min första tävling i Kalmar triathlon (järnmannen) 2008 ut så här:

  • Anmälningsavgift 1300kr
  • Boende en natt 400kr i delat rum
  • Cykel 3000kr (billigaste racern jag kunde hitta)
  • Våtdräkt köpt i USA 1200kr (zoots instegsmodell)
  • Cykelskor köpta i USA 500kr
  • Löparskor köpta på rea 700kr.
  • Triathlondräkt 600kr.
  • Bensinkostnad resa och energi under loppet typ 300kr.

En totalkostnad på runt 8000 kr alltså. Inklusive utrustning. Mycket har hänt med Kalmar triathlon på fem år men det är inte bara framsidor! Det som också har hänt är att alla halvironmandistanstävlingar i Sverige i samma veva höjt priserna till runt 1000kr (från ca 400 när jag började) och en vanlig sprinttävling idag kostar minst 400kr. Tyvärr kommer vi tappa mycket talanger framöver för att vi redan på denna nivå ”diskriminerar” bort de som inte har råd att delta.

Just nu ser jag inte många anledningar att köra Ironmanbrandade tävlingar förutom om man vill kvala till Hawaii. Tävlingar som hittar tillbaka till gräsrotskänslan lockar mig just nu mycket mer (Hawaii får vänta till 2016) så jag tittar just nu på Norseman, Swissman och Celtman för att ta några alternativa irondistanstävlingar som behåller känslan i utmaningen mot sig själv och naturens krafter. Där startar utmaningen redan i anmälningsprocessen (och inte för att man behöver vara snabb) då några tusen sökande tävlar om 250 utlottade platser per tävling.