Inlägg

Ironman Barcelona – början på slutet av en fantastisk resa

Jag var stressad. Och för en gångs skull var det för att jag inte hade tillgång till internet. Jag irrade runt i jakt på en grön jungfrulogga på Paris höstvarma gator. Till slut såg jag den, rusade dit, beställde en cappuccino och hittade telefonen i fickan. Nu var det dags. Dags att inleda slutet på en fantastisk resa som startat några år tidigare.

Paulo Coelho, en av världens bästa skönlitterära författare sägs ha sagt att om du vill nå något tillräckligt mycket kommer hela universum att konspirera för att du ska nå dit. Just ordet universum i citatet är faktiskt ingen dålig sammanfattning på faktorer som passion, inre motivation, gud, team och målmedvetet hårt jobb. Historien om Ironman Barcelona 2015 började för mig redan i augusti 2012. Alltså innan tävlingen ens fanns. I början av augusti det året gjorde jag mitt sjunde Ironmanlopp (/distans) i Kalmar och tog mig in på topp-10-listan genom tiderna bland Ironmantider i Sverige med 8.33. Det innebar också att jag ställdes inför det oväntade dilemmat att tacka ja eller nej till en plats till Ironman Hawaii, världsmästerskapens världsmästerskap för alla långdistanstriathleter. Många tyckte säkert jag var dum, men magkänslan sa att den totala Hawaiiupplevelsen borde delas med familjen för att bli komplett, och vi väntade vårt andra barn just den hösten. Min familj bestod av en fru i sjunde månaden och en son på två år. Beslutet för mig var lätt även om jag mer än en gång i efterhand funderat på om jag hade fått min enda chans till att tävla på Hawaii och att jag hade bränt den. Just där och då, i augusti 2012 bestämde jag och min fru att 2016 nog var det optimala året att spendera några veckor på Hawaii. Barnen tillräckligt stora för att kunna ta del av drömsemestern, men inte ännu i skolåldern så inget krångel med att ta ledigt. Tillräcklig tid för att hinna spara ihop en semesterkassa. 2014 när Ironman tog över Challenge Barcelona, visste jag instinktivt direkt att det var där jag ville säkra min kvalplats.

Tillbaka i Paris. På skakigt Starbucksinternet och liten telefonskärm klickade jag mig igenom anmälningsformulär och betalning på ironman.com. Hela tiden med en klump i halsen att jag skulle tappa min uppkoppling. När konfirmationssidan dök upp, vågade jag ta min första sipp på kaffet och återgå till firandet av vår tioåriga bröllopsdag i Paris. Nu, exakt ett år senare, känns det som om oceaner av tid har passerat sedan dess. Ett väldigt händelserikt år ligger bakom med väldigt många fina minnen. Mitt nyårslöfte till mig själv att varje år göra mitt yttersta för att det nya året ska bli ännu bättre än det förra är uppenbarligen en strategi som funkar. Om universum vill. I söndags, i den spanska lilla badorten Calella norr om Barcelona, var universum återigen på gott humör. Och resan mot drömsemestern på Hawaii 2016 startade på allvar. Jag visste inför loppet att jag behövde vara topp 5 i min åldersgrupp (M35-39) för att vara säker på att ta en kvalplats till VM.

Jag var tidigt på plats i växlingsområdet på morgonen. Hade pumpat däck och lämnat växlingspåsar dagen innan för att minimera momenten på tävlingsmorgonen. Allt var lugnt. Vissa stressade runt. Inte jag. Allt var på plats. Kroppen var frisk och hel. Min sårinfektion på foten som oroat de sista veckorna var borta. Jag hade gott om tid. Jag gick en kort promenad längs stranden i min våtdräkt och såg solen gå upp. Dags för universum att dansa sin dans. 8.45 gick startskottet. En rullande simstart, en av de mest skonsamma jag varit med om utan någon trängsel alls. Jag hade seedat in mig på prick en timme. Simmade jämnt med folk runtomkring. Riktigt stora vågor men ändå inget som störde. Jag kände mig stark och kontrollerad. Distansmarkering var 500e meter och passerade 2000m efter 31 minuter. Right on target. En envarvsbana längs stranden så vi fick vågorna i sidan under större delen av simningen vilket var perfekt. Hittade ibland fötter att drafta på för en stund men hade under största delen av simningen fritt vatten. En liten fartökning på slutet men annars väldigt avslappnat hela vägen. 3860m simning var över och klockan stod på exakt en timme. Det största dramat uppstod när jag försökte komma på fötter i strandkanten och en stor våg slog mig i ryggen och kastade mig rakt på en funktionär som försökte hjälpa mig upp. Vi båda förblev oskadda och till min stora glädje var en av de första personerna jag såg på stranden min femåriga son Vilgot med en svensk flagga. Jag vinkade och fick lite ny styrka.

Första kilometrarna på cykeln var skakiga pga dålig asfalt, fartgupp och mycket folk. Jag tappade en av mina Mars-bars men valde att inte lägga mer kraft på att bry mig om det. När vägen blev bättre och jag hade samlat mig lite började jag trycka på. Jag tillät pulsen att sticka upp mot 160, dvs ca 10 slag över min aeroba tröskel för en stund för att kunna jaga ikapp duktiga simmare och cyklister. Med erfarenheter från tidigare lopp med många deltagare vet jag att ju bättre cyklister man kan se till att omge sig med desto lättare kommer resten av cykelmomentet att bli. Att hitta sk pace lines är en mycket bra strategi för en snabb cykeltid. Minsta avstånd till cyklisten framför är 10 meter men även 10 m ger en viss fördel i vindmotstånd men framförallt blir det lättare mentalt att hålla jämnt högt tempo. Jag passerade mycket folk första milen och funderade på om det var jag som var stark på cykeln eller om jag helt enkelt bara hade simmat dåligt jämfört med många andra. Att tänka positivt funkar ju alltid så självklart valde jag den första slutsatsen. Jag kände mig stark. Hade inga problem att ligga i främre delen av den pace line som snart formerades. Vi tuffade på bra. Låg i runt 40km/h och pulsen var nu under kontroll i spannet 145-150. Precis där den skulle vara. En fantastisk cykelbana längs kusten ner mot Barcelona. Böljande kullar och en hel del rondeller men inga berg eller tekniska nerförskörningar. Helt i min smak. Det blåste en lätt bris, men inget som störde. Försökte få en norrman att hänga på en utbrytning från gruppen som började bli ganska stor efter 4-5 mil. Vi båda låg i främre delen av gruppen. Men insåg snabbt att det var otroligt svårt att bryta sig loss från folk som bitvis var inom de 10 tillåtna meterna. Domarmotorcyklarna blåste i visselpipa men var lite för fega med att dela ut varningar initialt. Problemet med det var att många blev mer och mer ”modiga” och låg närmare och närmare framförvarande cyklist. En varning, som skulle resulterat i fem minuters ofrivilligt stopp vid nästa penalty box, var inget som lockade så jag försökte göra snabba omkörningar, ligga långt framme eller ibland när det blev för hetsigt lägga mig längst bak på tryggt avstånd.

När vi passerade 60km-markeringen och det bara hade gått 90 minuter förstod jag att det fanns bra chans till en riktigt snabb cykling. En Mars och två små high5-gels per timme försökte jag stoppa i mig. Och vatten enligt törst vilket totalt blev bara tre flaskor under hela cykelmomentet. Efter tävlingen i Roth i somras, där jag fick en rejäl svacka efter 12 mils cykling ville jag vara noga med att hålla energiintaget uppe och pulsen kontrollerad. Vår ”grupp” körde ifatt en annan cykelgrupp och helt plötsligt blev det ännu svårare att hålla avstånd, vilket krävde en hel del fokus. Det positiva var att milen tickade förbi och man hade något annat att fokusera på. Men det innebar också en väldigt ryckig cykling där omkörning innebar passage av kanske 10-15 cyklister (pulsen stack lätt uppåt) och sen när någon annan körde om mig, en stunds ”vila”. Domarna på motorcyklar började ta kort på folk då det blev svårt att ge varningar on the fly och vid sista penalty boxen innan växling till löpning såg jag minst fem cyklister som åkt dit. Med all rätt och det kändes som om rättvisa skipats i någorlunda utsträckning i alla fall. 180 km cykel var till ända. 4 timmar 37 min var jag riktigt nöjd med och jag hade krafter kvar för löpningen. En riktigt snabb växling och sen mötte jag familjens jubel igen under de första metrarna på löpningen. Bara 42 195 m kvar.

Publikstödet var riktigt bra inne i Calella längs strandpromenaden. Funktionärerna var på tårna och när jag vid en station missade att ta en gel i farten, sprang funktionären som langade ifatt mig och gav mig den. Världsklass i funktionärsskap. Första milen kändes lätt och jag tillät mig själv att springa på snabbt i sub-4-minuterstempo och började fundera på en löptid ner mot 2.50. En gel per mil och cola och lite vatten vid ungefär varannan station fick räcka som nytt bränsle. Generellt äter och dricker jag väldigt lite under en Ironmanmara vilket funkar om man varit noga med att fylla på under cykelmomentet. Inget jag rekommenderar om man inte byggt kroppens metabola effektivitet under flera säsonger (alltså anpassat sig till att använda stor andel fett som bränsle kring sin aeroba tröskelpuls). Men definitivt något alla de jag coachar tränar på och blir bra på! En av nycklarna till bra prestation på långdistanstävlingar. Även vätskeintag bör till 100% vara törststyrt, kroppens naturliga mekanismer funkar i nästan alla lägen och att dricka i förebyggande syfte gör bara att man behöver kissa oftare. Inte en enda kisspaus under löpningen innebar att jag hade balanserat vätskan perfekt! Och aldrig några svackor energimässigt heller.

Under det tredje av fyra varv blev det lite tuffare, vilket kanske inte är så konstigt. Motvinden märktes plötsligt och jag passerade inte lika många löpare längre. Hade passerat halvmaran på runt 1.25 så visste att om inget oförutsett hände så skulle jag gå under 9 timmar med god marginal. För att ta en topp-5-placering visste jag att det krävdes 9 timmar eller snabbare från resultatlistan från föregående år. Jag hade ingen aning om var jag låg i fältet, så detta var den enda indikatorn till hur bra jag låg till i jakten på en VM-plats. Vid det här laget var banan full av löpare på olika varv så det var omöjligt att veta hur man låg till i fältet. En liten tävling i tävlingen jag brukar ägna mig åt är att försöka köra så pass bra att jag inte blir chicked av bästa proffsdam. Proffsen hade startat en stund innan oss så jag visste inte hur jag låg till men alla strategier för att hålla tempot uppe på slutet är bra. Sista milen kändes kontrollerad och jag kunde hålla tempot i alla fall på samma nivå som mil tre och till och med öka lite. Jag kände på mig att jag var på väg mot Hawaii men vågade inte ta ut något i förtid. Min målbild var att möta familjens hejarop i målområdet. Sista kilometrarna var en plåga fysiskt, men en njutning mentalt. Inget kunde längre stoppa mig. Just då, krampade ena vaden och jag påminde mig själv om att it ain´t over til the fat lady sings. Känslan att få svänga in på målrakan istället för att gå ut på ett varv till som alla runt omkring mig var fantastisk. Där var familjen. Min frus bror Andreas gjorde high-5. Publiken hejade på mig. Den fysiska smärtan var plötsligt borta. Paul Kaye, speaker på de flesta Europeiska Ironmantävlingar, tog emot mig i målområdet men utan indikation på vilken placering jag kommit in på. Han verkade något förvirrad. In i tältet. Lite mat och dricka. Massage vilket var välkommet och sen en euforisk promenad tillbaka till hotellet. Fortfarande totalt ovetandes om mitt resultat även om VM-platsen kändes någorlunda säkrad. Det var inte förrän jag återigen mötte Andreas som jag fattade att jag hade vunnit min åldersklass. Dessutom hade jag slagit bästa proffstjej (Yvonne van Vlerken) med 15 sekunder. Konstig känsla. Jag hade drömt lite om en ny Ironmanpokal och podiumposition, men att vinna…

Dagen efter följde prisutdelning och Hawaii-slotutdelning. Ironman Hawaii 2016 kommer bli slutet på en 8-årig epok i mitt liv. Jag stänger inte dörren för fler Ironman-lopp men när väl Hawaii är över kommer jag ha kört 10 Ironmandistanser. Alla Ironmanlopp på bucket listen är avbetade (Kalmar, Nice, Norseman, Challenge Roth, Ironman Hawaii). Dags att se framåt emot nya utmaningar. Jag har minst två extremlopp och ett och annat äventyr som redan nu finns på listan där jag kommer ha stor nytta av denna period i livet. Den erfarenheten både fysiskt och mentalt som jag tar med mig är ovärderlig. Jag vet att inget längre är omöjligt. Om jag skulle vilja (det vill jag dock inte) skulle jag kunna bestiga Mount Everest. Om jag vill skulle jag kunna simma engelska kanalen (det vill jag verkligen inte). Om jag vill skulle jag kunna springa till Nordkap och tillbaka (det tänker jag inte göra). Självklart inte utan att träna för det, men om jag bestämde mig för det, skulle det antagligen gå. Den känslan är obeskrivbar. Mitt ultimata mål med det mesta jag gör är att förmedla denna känsla. En av mina kunder gav mig tidigare i år en av de finaste återkopplingarna jag har fått sedan jag startade Ironcoach. Hon skrev: ”Oavsett vilka tvivel jag kom dragandes med så hade du en lösning och inställningen att det finns en mening med allt. Och nog fanns det en mening, för vilken känsla det var att få korsa mållinjen efter ett lopp som blev bättre än jag någonsin kunnat drömma om! Den där känslan av att jag kan så mycket mer än jag tror, är något jag fortfarande bär med mig och som hjälper mig varje dag.”

 

Jag är otroligt tacksam och rörd över alla grattis och värmande ord efter loppet i Barcelona. En av mina stora drivkrafter i livet är att kunna inspirera fler till att utforska sin fulla potential. Att äventyret till Barcelona skulle bli just en sådan inspirationskälla för många är egentligen belöning nog. Så låt oss fortsätta pusha gränser och uppfylla drömmar. Lova mig att inte sätta begränsningar på din potential. Lova mig att våga drömma och ta hjälp att ta första steget om det är svårt att komma igång. Du kommer inte ångra dig. Muchos gracias. Hasta pronto.

Share

Challenge Roth – en upplevelse med klass

Drömmen om att genomföra Challenge Roth (en av Europas äldsta triathlontävlingar, samt världens största långdistanstävling med 3400 individuellt tävlande och 600 tremannalag) väcktes relativt tidigt efter att jag hade börjat med triathlon 2008. Som nybörjare inom sporten jämförde jag mig mycket med de svenska stjärnorna under mina första år men ju närmare jag kom dem, desto mer relevant och intressant var det att börja spana på de internationella stjärnorna. Jag lyssnade mycket på internationella intervjuer och podcasts med de absolut största inom sporten och det fanns förutom Ironman Hawaii EN stor gemensam nämnare mellan världens bästa triathleter. I stort sett alla talade väldigt gott om (och hade genomfört) Challenge Roth. Många med sina personliga rekordtider satta på just den tävlingen och både Andreas Raelert och Chrissie Wellington satte 2011 varsitt väldigt svårslaget rekord (7.41 samt 8.18) i just Roth. Det var också här Clas Björling satte det tidigare svenska rekordet 8.15 som stod sig ett antal år och som var måttstocken för oss svenska triathleter när jag började tävla 2008 som 27-åring.

För exakt ett år sedan (2014) kände jag att det var dags att ta tag i denna dröm. Efter att ha skickat en förfrågan till ett tiotal träningskompisar för att göra detta som en gemensam upplevelse hakade tre ytterligare klubbkompisar på. Riktigt kul. Anders, Klas och Pär, tack för en oförglömlig gemensam tävlingsresa! För mig var detta min första Challengetävling och det var väldigt intressant att se skillnaden mellan hur WTC (Ironman) och Challenge (och även jämfört med oberoende tävlingar såsom Järnmannen och Norseman) approchar en tävlingsupplevelse. Den stora skillnaden tycker jag låg i alla-ska-med-mentaliteten hos Challenge, samt att man anstränger sig lite extra för att göra kring-upplevelsen större med maffigt fyrverkeri till tvåstämmiga ballader ala Disney som avslutning på tävlingsdagen. ”Make your dreams come true by joining the Challenge family”. En stor faktor är också hur lokala traditioner och traditionella sätt att kunna få tag i boende (med en känga till hur Ironman Kalmar funkar i detta avseende) bevaras i Roth som fortfarande känns som en gräsrotstävling trots över 5000 tävlanden och 250 000 i publiken!

Själva tävlingen blev för mig en tuff uppgörelse mellan njutning, smärta, mentala svackor och krigarinstinkt. Med tävlingens historik kändes det nästan som helig mark och som en njutning att få chansen att tävla på den bana där de flesta av världens bästa någon gång tävlat. Som vanligt när det handlar om Ironmandistans är det en hel del smärta inblandat. Och även om jag vant kroppen vid en relativt hög tröskel för vilken smärta som är acceptabel kommer en Ironmandistans aldrig att vara en walk in the park.

Det var pampig musik och mycket spänning i luften innan start. En oproblematisk simning, utan vidare trängsel pga vågstarterna med 200 tävlanden i varje våg. Jag var rankad i sub-9-gänget så startade ganska tidigt men kom ifatt en hel del damer som startat 15 minuter tidigare under simningen. Lättnavigerat då man simmar i en kanal. Inte så rent vatten men det var bara att svälja (eller låta bli) detta faktum. Jag hade provsimmat dagen innan och visste att man efter några nysningar (framkallade av det minst sagt mineralrika vattnet) hade rensat slemhinnorna på ev smuts från vattnet. Prickade 60 minuter ganska exakt och det var en helt ok simning för mig som bara varit under timmen en gång på en Ironmansimning. Snabb växling. Inte riktigt i paritet med de bästa proffsen men bättre än de flesta andra.

Väl uppe på cykeln körde jag ganska hårt första varvet 90 km för att komma ifatt bättre simmare (och jämnstarka cyklister) för att kunna ha nytta av eventuella pace lines. Många starka tyskar under cykelmomentet (det var tyska mästerskapen) och jag ledde en pace line med en stor skara tyskar under stora delar av första halvan för att slippa riskera att komma för nära och få penalties för ofrivillig drafting. Nytt för 2015 var att Challenge tar lead i kampen mot att minimera drafting genom penalties som innebär BÅDE 5 min i penalty box OCH 1 km extra löpning under löpmomentet. Det funkade. Jag såg inte en enda cyklist i penalty box trots ca 80 domarmotorcyklar. Kul att köra en tävling som är helt fair! Som vanligt åt och drack jag mindre än de flesta andra och lät hunger och törst styrka intaget. Det var ganska varmt så vid i stort sett varje cykelstation (var 17e km) tog jag en flaska vatten och spolade ansikte, rygg och bröstkorg innan jag slängde flaskan igen.

Efter 10 mil var jag tvungen att stanna då jag kört över ett klistermärke (från någons hjälm) som satt sig i framhjulet och gnisslade rejält. Jag trodde först att jag fått punka men blev lättad när jag insåg att det bara krävdes ett kort stopp. Dock tappade jag tyskgruppen och såg dem aldrig mer (förrän på löpmomentet där jag passerade ett par av dem). Sista 8 milen utan pushande tyskar blev en mental kamp för att hålla tempot uppe. Det hade blåst upp och mil 12-15 bjöd på en hel del motvind och flera långa uppförskörningar. En av banans höjdpunkter (och en av anledningar jag tycker man bör köra denna tävling) var Solarer Berg som passerades två gånger. För dig som sett klättringarna under Tour de France och publikens hejarop och ”mänskliga tunnlar” som cyklisterna kör igenom går Solarer Berg att föreställa sig. För dig som inte gjort det, rekommenderar jag en googling på Solarer Berg! Mäktigt att nästan bli påputtad under banans längsta stigning. Mitt humör steg något efter att jag hade passerat andra gången vid 15 mil och sista 3 milen var visserligen fysiskt jobbiga men mentalt hade jag lämnat svackan. Tack Therese och Cissi för hejaropen längs cykelbanan!

Snabb växling till löpning efter ca 4.55h cykel, även om jag unnade mig att ta på ett par strumpor för komfortens skull. Väl ute på löpningen stod klockan på 5.59 och jag insåg att jag hade chans på sub-9 om allt gick som det borde. Normalt bör jag kunna springa den avslutande maran på tre timmar trots att det var något varmare än när jag ”persade” med 2.56 i Kalmar 2012. Jag tog en snabb kisspaus (den enda under hela loppet) efter en kilometer och kände direkt att allt inte gick så lätt som det brukar. Pulsen kring 160 men tempot ca 20 sek långsammare per km än normalt vid denna puls (4.30 istället för 4.10). Efter fem km insåg jag att sub-9 i stort sett var kört. Då fick jag min andra mentala svacka då det var svårt att motivera sig till att hålla uppe tempot. Jag hade ingen chans att slå pers (8.33). Det kändes i stort sett omöjligt att göra sub-9 (vilket annars skulle varit en bra gräns att pressa sig mot). En förhandling i huvudet startade mellan sidan som alltid vill att jag ska göra mitt bästa och prestera max oavsett vad det gäller, och sidan som försökte intala mig att jag var i Roth för att uppleva tävlingen och att resultatet var mindre viktigt. Ni som hamnat i liknande situationer vet vad jag menar. Man förhandlar med sig själv hit och dit. Ena sekunden vill man öka tempot, men kroppen skriker nej. Hjärnan lyssnar tillfälligt och man saktar ner. Sen får man lite ny inspiration av några hejarop eller en uppfräschande vätskestation och man orkar öka för en stund igen. Så höll jag på. Hit och dit. Hela tiden springandes. Minst fyra vattensvampar per station (varannan km) för att hålla mig kall. Lite gel, lite cola, lite vatten då och då. Banan var minst sagt tråkig (fram och tillbaka längs en kanal större delen) och enda höjdpunkten var när man kom in i små byar där folk satt och hejade, samt den enormt proffsiga supporten från funktionärerna på vätskestationerna. Jag mötte Anders och Pär vid två tillfällen och att få skrika ”HEJA” gav lite ny mental energi. Om cykelbanan i Roth får anses vara en av de roligaste (men tuff) jag kört, får löpbanan anses vara en av de tråkigaste. Jag insåg snabbt att det fanns en anledning att mp3-spelare var tillåtna under löpmomentet i Roth, vilket annars är väldigt ovanligt. Jag hade dock inte tagit med någon.

Till slut efter ungefär 30 km mötte jag en svensk jag pratat med innan tävlingen. Vi hejade lite på varandra när vi möttes. Han var bara 10 minuter efter mig. Då fick jag lite ny motivation. Om jag nu inte hade något annat att kämpa för så kunde väl faktumet att jag skulle bli bästa svensk om jag höll avståndet till honom vara tillräcklig morot att springa vidare. Jag låste benen i 5-minutersfart. Jag kalkylerade med att han inte skulle kunna öka farten så pass mycket att det var möjligt att komma ifatt om jag höll detta in i mål. Sista milen räknade jag ner i minuter. 50 minuter till träningssemester, 45 min till massage, 40 min till riktigt mat, 35 min till dusch, 30 min till gåshud, 25 min till folkets jubel, 20 min till horisontalläge, 15 min till kaffe, 10 min till skugga, 5 min tills detta äventyret skulle vara över. Efter att ha tagit en vattenmelonskiva på sista stationen med någon kilometer kvar fick jag lite nya fräscha tankar, och lyckade spurta om en person sista 500m som tidigare passerat mig. Glad sprang jag över mållinjen till folkets jubel. 9.18.46 blev totaltiden. Men det spelar mindre roll. Lyckan över att ha upplevt denna legendariska tävling kommer finnas kvar länge. Ett minne för livet. Definitivt en tävling man som långdistanstriathlet bör uppleva.

Topp nio tips för Challenge Roth

  1. Åk inte ensam utan ha med dig minst en kompis du gillar att bo, förbereda och tävla med. Mycket tid spenderas både i resa ToR, samt inför och kvällen efter tävling. Och för ev anhöriga du har med dig, är det bra med en genomtänkt strategi för att kunna följa tävlingen pga många avstängda vägar och mycket övrig trafik. Det är inte speciellt småbarnsvänligt att följa tävlingen.
  2. Förbered dig på att logistiken kring tävlingen är lite krångligare än vanligt pga att start, T2 och målgång är på olika ställen och alla vägar inte är dimensionerade för 5000 samtida bilar. Ha god tid på dig på tävlingsmorgonen.
  3. Kolla filmklipp, läs stories, lyssna på intervjuer med några av legendarerna inom sporten som med största sannolikhet någon gång satt sin fot i Roth. Läs på kring historiken kring loppet. Detta gör upplevelsen större när du väl är på plats.
  4. Missa inte fyrverkeriet och heroes hour vid 23-tiden efter loppet.
  5. Träna mycket ryckig cykling (uppför-nerför-hänga på folk när tillfälle ges), det var väldigt få långa platta partier under cykelbanan (jämfört med platta banor som Kalmar).
  6. Simbanan är väldigt lättnavigerad så för dig som normalt har svårt att simma rakt är detta en perfekt simbana för snabba tider. Ett tips (och som vi missade) är också att dagen innan ta reda på (genom att provsimma på tid) hur strömmen går i kanalen för att kunna välja optimal väg. Detta bör man kunna spara minst ett par minuter på.
  7. Löpbanan är platt och går till hälften på grusväg längs en kanal. Det går att hålla ett konstant tempo om man är pigg och motiverad och det är roligt att möta proffsen och andra tävlanden vid två tillfällen (i motsats till varvbanor). Dock är stora delar av löpbanan utan större publik och naturupplevelser så det är inte helt fel att ta med en mp3-spelare om du är van att träna med det.
  8. Visa tacksamhet mot de otroligt proffsiga funktionärerna vid vätskestationerna och de egenkonstruerade stationerna som flertalet barn hade satt upp längs löpbanan. Detta är en av de stora behållningarna och något som många andra tävlingar skulle kunna lära mycket av. Man kände sig som en kung i varje vätskestation!
  9. Om du är sugen på att anmäla dig. GÖR DET! Jag skulle inte bli förvånad (med tanke på anmälningstrycket) om Challenge inför någon form av kvalificering för att komma med till Roth i framtiden. Antagligen i form av att du måste genomföra en annan Challengetävling för att få chans att köra Roth. Än så länge är detta inte ett krav. Passa på.

Det krävs nog ett par försök för att kunna köra riktigt snabbt på denna speciella bana men tider och placeringar är trots allt sekundärt i Roth. Upplevelsen, gemenskapen och känslan är de bestående minnena. Och blir du sugen, gäller det att ha flinka fingrar. Årets platser sålde slut på 34 sekunder när vi anmälde oss för ett år sedan. Med facit i hand förstår jag varför!

Share

Från nybörjare till Ironman på nio månader – är det möjligt?

På ytan är Johanna Eriksson en helt vanlig, om än väldigt driven, 25-åring. Mitt emellan utbildning med examen från Princeton och karriärstart på McKinsey i London stod hon för tio månader sedan inför ett delikat, men väl så svårt val. Att hitta något meningsfullt att fylla glappet mellan examen och jobbstarten med. Med en pappa som kört flera Ironmantävlingar, föll valet på att se till att försöka komma i tillräcklig form för att genomföra Ironman Nya Zealand.

En av frågorna i det första mailet jag fick av Johanna krävde att jag verkligen funderade ett slag.

”Tror du att det är möjligt att gå från nybörjare till Ironman på bara nio månader?”

Av egen erfarenhet visste jag ju svaret. 2008 var jag anmäld till min första tävling på Ironmandistans. Även om jag inte började helt från scratch (hade genomfört ett marathon och ett 50km-lopp) var det ett long shot att komma i Ironmanform på under 9 månader. Många triathloncoacher rekommenderar en förstasäsong av sprint och olympisk distans. Följt av en säsong med halv-Ironman. Och sedan, en attack på Ironmandistansen. Jag tycker det är en alldeles för konservativ utvecklingsplan om slutmålet endast är att genomföra en Ironman. Såhär svarade jag Johanna.

”Av allt att döma är du en mycket driven person som ser till att slutföra saker du åtar dig vilket gör att jag kan säga att jag är övertygad om att det är ett rimligt projekt med en Ironman på nio månader. Du har optimala förutsättningar med mer ledig tid än de flesta, ett driv och viljan att lära från andra. Jag skulle inte bli förvånad om du överraskar både dig själv och andra genom att prestera bättre än du trodde var möjligt.”

För ett par år sedan följde jag Bosse på en liknande resa. Med helt andra förutsättningar bevisade han att man med drivkraft och nyfikenhet på 12 månader kan gå från sprinttriathlon till finisher på Ironman Kalmar. Bosse var 54 år gammal när han startade sin triathlonresa. Och en av mina första kunder efter att ha startat Ironcoach var Cecilia som visserligen startade från en något högre nivå med en bas av cykel- och löpträning men ändå gick från nybörjare i triathlon till finisher av Ironman Florida på bara sex månader.

Jag är fascinerad av hur snabba resultat vi kan nå om vi bara bestämmer oss för något. Om vi vågar sätta ett mål som ligger utanför vad som egentligen verkar möjligt. Som Paolo Coelho så fint skriver så konspirerar hela universum för att göra drömmar möjliga om man bara är villig att jobba hårt för dem. Och det handlar ju inte bara om Ironman utan egentligen vad som helst som vid en första tanke känns lite för galet att ens fundera på.

Om vi tar oss tillbaka till Johanna så insåg jag också snabbt att vi inte började från noll. Ingen börjar från noll. Erfarenheter från livet kommer till nytta när allt ställs på sin spets inför en extremutmaning som en Ironman. Johannas studieresultat och tidigare jobb visade på målmedvetenhet. Med vandringar både till Everest Base Camp och toppen av Kilimanjaro hade hon fixat långa fysiska strapatser. Och med bra koll på hur viktigt både kost och sömn är för hälsa och prestation började vi inte från noll här heller. Johannas nyfikenhet kring hur både fysik och psykologi kring en idrottsprestation fungerade var också en tillgång. Genom att använda dessa saker som byggstenar i uppladdningen började vi faktiskt inte från noll. Jag skriver det igen för det är så viktigt. INGEN börjar från noll! Dina livserfarenheter och egenskaper är stöttepelare oavsett vad nästa målsättning är. Att, som min fru, ha gått igenom två långa och smärtsamma förlossningar är en extremt bra tillgång om den appliceras på extremidrott. Smärttålighet är en av de absolut mest avgörande faktorerna för att lyckas. Och DU har antagligen erfarenheter och drivkrafter som är nycklar i utforskandet av din fulla potential. Det viktiga är att identifiera och hitta strategier för att använda dessa nycklar vid rätt tillfälle. Det är en av mina huvuduppgifter som coach.

När Johanna för några veckor sedan korsade mållinjen under Ironman Nya Zealand bevisade hon för sig själv och världen att det faktiskt är möjligt att gå från nybörjartriathlet till Ironman på nio månader. Jag visste det iofs redan, men fick se ytterligare ett bevis på det. Här kommer några snabba frågor till Johanna.

Varför en Ironman?

När jag tog min kandidatexamen i juni 2014 visste jag redan att jag skulle börja jobba i april 2015. Däremellan hade jag nio månader då jag kunde göra precis vad jag ville. Efter fyra år stillasittandes i ett universitetsbibliotek och innan ett antal år stillasittandes på kontor, ville jag prova på en fysisk utmaning som låg långt utanför min komfortzon.

 

Vad var din träningsbakgrund inför projektet?

30 minuters jogg varje morgon för att må bra och få energi till universitetsstudierna. Några gånger i veckan gick jag på gruppträningspass i stället, som Body Pump och yoga. Jag kunde inte simma crawl, så det fick jag lära mig. Jag hade inte suttit på en racercykel tidigare heller.

 

Vad var det roligaste under ditt niomånadersprojekt?

Att få testa på livet som proffstriathlet! Jag körde två träningspass om dagen varje dag, förutom en total vilodag varje vecka. Jag gick upp, åt frukost, körde första passet, åt lunch och tog en tupplur, körde andra passet, åt middag, sov. Det var en lyxig livsstil, och min beundran för alla som balanserar Ironmanträning med heltidsjobb och familjeliv (som min pappa) har bara ökat.

 

Vad var höjdpunkterna under själva träningen?

Jag älskade att hela tiden slå distansrekord. Jag gick från att inte kunna crawla, till att simma 50 meter, sedan 200 meter, sedan 1000 meter. Jag minns första gången jag simmade 4000 meter—Du hade lagt in ett pass på 3000 meter vilket bara det kändes läskigt långt. När jag hade simmat färdigt tänkte jag att ”nu när jag redan har simmat så långt känns det dumt att sluta. Lika bra att köra tusen till så kan jag vara jättenöjd efteråt”. Och nöjd var jag! Jag slog distansrekord på cykeln också: först 20 km, sedan 40 km, sedan 80 km. Mitt längsta pass inför Ironman var 170 km och 2500 höjdmeter. Bara några månader tidigare ett sådant pass låtit omöjligt långt!

 

Du tänkte mycket på förhållandet mellan utseende och prestation, berätta.

När jag påbörjade Ironman-projektet var jag nöjd med min kropp. Jag trodde inte att träningen skulle påverka utseendet särskilt mycket, kanske lite mer synliga muskler men det var inget jag direkt eftersträvade. I stället gick jag upp nära 10 kg på tre månader och höll sedan den vikten resten av tiden. Jag kände mig inte alls bekväm i min kropp, skämdes över mitt utseende, ville inte vara med på bild och inte träffa mina gamla vänner. Dessutom sjönk mitt träningssjälvförtroende—jag tänkte att ”en kropp som den här kommer aldrig kunna springa snabbt och långt”.

 

Hur vände du det?

Två saker: för det första mötte jag på mina olika tävlingar triathleter med alla möjliga kroppsformer. Jag träffade folk som var tjocka men snabba och folk som var snygga men långsamma. Det bröt min övertygelse om att jag måste vara ”lean and mean” för att nå mitt mål För det andra funderade jag på vilken typ av förebild jag vill vara och vilka signaler jag vill sända ut till andra unga tjejer. Jag har själv lidit konsekvenserna av osunda kroppsideal—under några år på universitetet åt jag alldeles för lite och hade ingen energi att göra roliga saker. Visserligen var jag väldigt nöjd med min spegelbild, men det känns häftigare att vara en Ironman. Jag hoppas andra tjejer kan se min finisherbild och inspireras att träna för träningsglädjens skull och inte för att ”få” äta.

 

Du hade en mental dipp 3-4 veckor innan Ironman, vad hände?

Jag körde ett fyra timmar långt testpass på cykeln där jag höll vad som kändes som rimligt tävlingstempo. När jag kom hem insåg jag att jag mitt tempo hade varit för lågt för att klara cutoff-tiderna längs Ironman-banan. Då tappade jag träningsmotivationen helt—det kändes inte lönt att fortsätta kämpa när jag ändå inte skulle nå mitt mål att genomföra tävlingen. När jag väl lyckades tvinga mig själv ut för att träna blev jag ofta ledsen under passet. Det var ganska svårt att simma när simglasögonen fylldes av tårar.

 

Hur tog du dig ur den?

Jag pratade med en kompis som inte alls fattade det där med cutoff-tider. ”Men vaddå, om man klarar att simma 3.8 km, cykla 180 km och springa 42.2 km i ett sträck så är man väl en Ironman, oavsett hur lång tid det tar!?”. Hennes kommentar fick mig att inse att så länge jag genomförde den totala sträckan så skulle jag ha nått mitt mål. Jag ställde in mig på att inte klara cutoff-tiderna, det fick bli en bonus. I stället fokuserade jag på att simma, cykla och springa hela distansen. Då steg mitt självförtroende direkt, för tack vare min träning var de långa sträckorna inte läskiga längre. Jag visste att jag skulle bli en Ironman, och när jag tänkte på mitt mål kunde jag känna glädje i stället för ångest!

 

Jag imponerades under resan av modet att gå från en arena där du är i toppskiktet av din omgivning (skola, jobb) till en arena där du börjar från scratch. Hur kändes det?

De utmaningar jag tagit mig an tidigare har alltid byggt på mina styrkor: att jag är vetgirig, organiserad och ambitiös. Att komma in på Princeton University och på utbytesprogrammet med University of Oxford krävde hårt jobb, men det var ändå inom ett område där jag har stort självförtroende. Samma sak gäller jobb och praktikplatser—jag fick kämpa för mina platser på Världsbanken och McKinsey, men jag visste vad jag behövde göra. En fysisk prestation var däremot något helt nytt, och det var skrämmande att anmäla mig till en Ironman utan att ha genomfört en enda triathlontävling. Jag kunde ju inte ens crawla!

 

Vad har du lärt dig om dig själv?

I början trodde jag att Ironman-projektet skulle ändra hela min personlighet och inställning till träning. Jag förväntade mig att förvandlas till ett träningsfreak som älskade att bli trött och gick in för varje pass till 100%. Resultatet blev att jag planerade träningen utifrån denna idealbild. Jag tänkte att ”på onsdag kommer jag säkert vara supertaggad på att cykla i 4 timmar efter middagen”, men när onsdagen kom så var jag fortfarande samma gamla Johanna som föredrar att dricka te och läsa The Economist. Jag fortsatte hoppas på att förvandlingen skulle ske, men efter några månader insåg jag att planeringen måste ske utifrån den jag är idag. Jag började kolla väderprognosen, planerade aldrig träning efter kl 17 och ordnade sällskap så ofta som möjligt. Jag anpassade helt enkelt träningen efter verkligheten i stället för fantasin.

 

I slutändan blev det ett häftigt familjeäventyr till Nya Zealand, eller hur?

Pappa har kört Ironman Köpenhamn de fyra senaste åren och jag har ofta varit med och hejat. När jag bestämde mig för att göra en fysisk utmaning under mitt sabbatsår låg Ironman därför nära till hands. Tre dagar efter att jag hade anmält mig till Ironman Nya Zeeland hade han gjort detsamma. Då blev resten av familjen såklart avundsjuk på vår Nya Zeeland-resa och bokade in sig som hejarklack. Jag hade inte tänkt mig Ironman-satsningen som ett familjeprojekt, men såhär i efterhand förstår jag hur viktigt det var. Pappa var mitt stadiga träningssällskap och genom honom fick jag kontakt med många andra triathleter. Under själva Ironman-tävlingen höll pappa och jag ihop hela tiden (fyra timmar långsammare än vanligt för honom). Det var häftigt att få springa i mål hand i hand!

Share

Obstacle course racing

En kort post på ämnet obstacle course racing som trendar starkt bland dagens skrivbordsjobbande, äventyrstörstande personer. Några av de största “hinderloppen” i Sverige är toughest och tjurruset som de senaste åren lockat tusentals deltagare som vill skita ner sig, testa sina gränser och leva ut sina drömmar som grottmänniskor. En av de största krafterna bakom den amerikanska obstacle racing-trenden är Joe de Sena som står bakom Spartan Race (liknande de svenska loppen fast mycket mycket fler deltagare) och det ökända (men väldigt mycket smalare) Death Race som pågår i 24 timmar och som ryktas ha mellan 10 och 15% finisher rate.

När jag i förra veckan var i San Francisco gick ett Mens Health Urbathlon av stapeln i centrala delarna. Avstängda vägar, monsterbackar (ni som varit där vet vad jag pratar om), femton uppbyggda hinder i stadmiljö och ca 18 km löpning som avslutas med en vansinning “stair climb” på AT&T stadium, upp och ner för hela läktaren tre gånger samt en hög vägg precis innan målgång! Så även om jag inte lockats av de svenska hinderloppen bestämde jag mig för att vara med. Att jag hade fått reda på att Dean Karnazes, en av mina största förebilder skulle springa var den största orsaken att jag bestämde mig. Mer om denna intressanta träff i nästa bloggpost.

Blandningen på folk var verkligen intressant. Löpare, crossfittare, triathleter och vanliga halvtjocka amerikaner som suttit för mycket på kontor. Jag lyckades snacka fram mig till främsta startgruppen så fick bra sparring redan från början. Låg på en tionde plats halvvägs in i loppet, och med de flesta hinder på andra halvan av banan hade jag en tuff avslutning framför mig. Men jag lyckades plocka tre placeringar och slutade sjua totalt och etta i min age group. En riktig rolig upplevelse med bra stämning mellan deltagarna, soligt väder och förmånen att få springa på avstängda gator mitt inne i San Fransisco med Golden Gate som backdrop. Definitivt något att rekommendera även om jag tycker Toughest inte riktigt gör själ för namnet med andra svenska tävlingar som Ö till Ö, Ironman och Trans Scania.

 

Share

Vikten av förberedelser – Gustav Karlsson

Gustav Karlsson från Kristianstad kan se tillbaka på en lång och stabil säsong. Två Ironmantävlingar (Kalmar och Barcelona), långdistans-SM i Motala och kval till VM. Eftersom jag fått följa och leda Gustavs träning de sista två åren tycker jag hans prestationer är värda att lyftas fram lite extra som inspiration för er andra så jag ställde några frågor till Gustav som jag tänkte dela nedan.

Nyckeln till att köra långdistans-SM samt två Ironmantävlingar relativt tätt ihop och kunna prestera bra på alla?

Nyckeln är framgång som föder framgång, fokusering och förberedelser, också på plats, så att du är ”inne” i loppet redan när det startar. När jag känner att kroppen fungerar och det går enligt mina planer inspirerar det mig till att göra ännu bättre och få ännu mer energi. Känner jag att jag tappar och att min plan inte kommer hålla riskerar jag att hamna i att jag slösar energi på besvikelse och ilska över att allt inte går enligt planerna. Jag riskerar där också att ge upp alltför tidigt före jag egentligen vet vad som väntar fortsättningsvis både för mig och medtävlande. Är då mycket som spelar in också yttre omständigheter.

Hur ger dåliga förutsättningar dig en fördel?

När dessa är riktigt dåliga som i Motala med regn och kall luft, tenderar jag prestera bättre än planerat. Kan handla om att jag får bättre syresättning i regn, eller är det bara något jag fått för mig, men också att jag redan från början inser att nu är det helt andra omständigheter än planerat, nu kommer inte mina planer kunna hållas exakt, nu kör jag, ger järnet och tar det som det kommer. Jag vågar improvisera och svara upp vad som krävs i stunden för jag har varit med förr, jag är erfaren, vältränad och väl förberedd!

Beskriv gärna din tävling i Motala

I Motala bodde jag mycket nära starten och kom dit i tid för att förbereda mig. P.g.a. ihållande hällregn cyklade jag inte banan som förberedelse utan åkte banan i bil. Annars rekommenderar jag att bekanta sig med banan på cykel. Regnet hindrade mig i alla fall inte från att hoppa i Vättern och simma delen av banan som gick längs stranden. Inte tillrådligt att ge sig ut i öppet vatten, där simsträckan går annars, eftersom där är båttrafik. Motala har en mycket välorganiserad tävling, sammanhållen växlingsplats på hamnplanen med nära till publik och välplacerade langningsplatser. Den egna langningen på cykel sker direkt efter vändplatsen i Motala på gångavstånd från start, växling och mål på hamnplanen.  Simningen fick kortas ner till 3000 m eftersom det både var kallt i vattnet och framför allt i luften. Alla startar samtidigt. Cyklingen börjar med en lång backe. Kan i övrigt köras med jämn kadens och kraft. Kanske jag åtminstone skulle haft armvärmare på. De flesta verkade ta på sig mer än de baskläderna som jag bara hade på mig. Regnade konstant även om det lättade något under den avslutande löpningen nära Vätterns strand med nära kontakt med publik. Jag fokuserade på att jag hade chans att bli trea i min åldersklass. Fick rapport under vägen att jag hade någon snart efter mig som jag inte ville släppa fram.

Efter lite debrief efter Ironman Kalmar bestämde vi tillsammans att du skulle satsa på ytterligare en Ironmantävling eftersom du återhämtade dig snabbt och formen var bra. Hur gick det?

Jag ville och visste med mig, att jag kunde bättre än vad jag presterade i Kalmar. Barcelonas bana är inte alltför backig och kunde passa mig. Min bror känner väl till Barcelona och lovade följa med. Vi tog in på hotell nära startområdet tre dagar före start så att jag hann rekognisera, cykla banan, vänja mig vid miljön. Viktigt att ha någon med sig som kan hjälpa till när det behövs. Langningsstationen för cykel låg långt ut och var den egna langningen egentligen skulle ske var osäkert. Dessutom svårt att komma fram och nå den tävlande för langaren eftersom det stod publik i vägen. Likadant vid löpningen. Simstarten sköts upp p.g.a. åska men resten av dagen var solig. Starten sker i åldersklasser i varsin fålla. Min åldersgrupp tjuvstartade och blev kallade tillbaka. Starten gick sen utan att alla hunnit tillbaka. Rörigt och jag har aldrig varit med om att tvingas simma om så många. Växlingsplatsen hade långa avstånd som tog tid. Allt löst skulle vara i säcken/påsen men jag noterade att flera lagt hjälmen på sin cykel. Skulle jag också gjort. Jag höll inte på att få ur hjälmen och förlorade tid. Behövdes mycket egen dricka eftersom langningen var osäker. Trångt på både cykelvägar och löparbanor. Många deltagare höll inte avstånden. Fanns domare ute och de plockade en del men oftast inte. Tävlingen sändes i sin helhet direkt på nätet och kunde alltså följas också från Sverige inklusive varje deltagares målgång.

Beskriv gärna din filosofi och dina råd till nya triathleter

Jag fokuserar på att påverka det jag kan påverka och kontrollera och förbereda mig för att spontant kunna göra bästa möjliga i varje moment och komma in i ett positivt flöde. Handlar om att:

  1. Genomföra planerad träning med variation och kontinuitet.

  2. Göra mer av det som fungerar som bäst och det som fungerar. Bäst på cykel och simning samt att hålla mig skadefri.

  3. Pröva att ändra något, små ändringar, en i taget och utvärdera – inte allt på en gång.

  4. Prova sig fram vad man ska äta och dricka, hur mycket och när. För mycket kolhydrater riskerar ge magont under tävling.

  5. Komma några dagar före start till tävlingsområdet, lära känna platsen och dess omgivning, köra banan och simma I vattnet. Handlar om att bli hemtam, komma in atmosfären och miljön så man inte under tävlingen behöver slösa energi eller bli stressad av att sammanhanget är nytt.

  6. Läsa all tävlingsinformation och gå på förmöten. Dra ut kartorna i papper och kolla hela banorna inkl. färdriktningar och ev. ändringar.

  7. Ha med dig minst en person som kan biträda med praktisk service, uppbackning och eventuell langning.

  8. Se över din utrustning och gå igenom steg för steg, moment för moment, hur det ska fungera rent praktiskt. T.ex. börja dra ner dragkedjor och ta av våtdräkten redan i vattnet – blir svårare, lägg hjälmen på  din cykel inte i någon påse eftersom den kommer bli svår att få upp, glöm inte strumpor i löparskorna.

Vilka tankar och målsättningar har du framöver?

  • Korta simtid och växlingstid mellan simning och cykel med sammanlagt 15 min. Handlar om placering vid start, riktning, målgång med att träna att ta av våtdräkten och att pröva på att ändra min simteknik.

  • Öka snitthastigheten på cykel.

  • Undersöka och pröva mig fram i hur min löpning kan förbättras. Min nuvarande löparstil är energikrävande och något långsam men håller mig skadefri.

  • Under 2015: Bland de 20 bästa i min åldersklass i långdistans-VM och Ironman Kalmar samt ytterligare någon Ironman t.ex. Lanzarote i maj eller Barcelona i oktober.

 

Share

En holistisk syn – Robban Hesselring

En av de personer jag hade förmånen att få leda under utvecklingsprogrammet 2014 var Robert Hesselring från Kalmar. 35 år, heltidsarbetande, med två barn, fru och en väldigt genomtänkt strategi för hälsa, träning och tävling. Sex månader in i utvecklingsprogrammet (mars 2014) blev jag helt paff när vi pratade och jag insåg att Robban inte hade missat ETT enda av de planerade passen fram tills då. I vanliga fall räknar jag med att ca 10% av de planerade passen blir ändrade eller borttagna av en eller annan anledning och denna buffert finns inbyggd i programmet. För mig som coach är varje person en källa till kunskapsutveckling och med sin breda kompetens och stora nyfikenhet ställde Robban ofta min kompetens på sin spets vilket gjorde att jag tvingades tänka igenom mina råd och tips ytterligare en runda. Oerhört inspirerande och värdefullt och till mångt och mycket stämde våra filosofier mycket bra överens vilket var A och O.

Robban hade provat några olika coachupplägg tidigare med andra svenska triathloncoacher men jag kände direkt att han till stor del behövde hitta tillbaka till glädjen och känslan i träningen, då han tidigare varit väldigt styrd (av sin coach) av siffror, data och mätetal samt att han tränat alldeles för mycket för att kunna passa in det i ett normalt vardagsliv med familj.

Så nu när säsongen är över och Robban under en period kommer lägga om sitt fokus mot Crossfit ville jag passa på att ge er andra en inblick i den holistiska strategi och syn på hälsa och prestation som Robban står för. Here we go.

Robban om Ironman Kalmar 2014 (årets huvudmål)

Loppet i år var på en annan nivå än tidigare. Kände att (nästan) allt var på plats gällande utrustning, träningsupplägg, kostupplägg, nutritionsplan. Formen var på topp både fysiskt och psykiskt. Inte mycket som kunde äventyra ”min” dag. Tror att den stora skillnaden, var både att jag själv har en hel del erfarenheter och utvärderingar från föregående år och att jag hade Christian som coach med sitt ”bagage”och som såg på saker och ting ur sin synvinkel. Ett enormt bra bollplank vid frågor och funderingar.

Hur jag skulle paca mig på loppet var noga beräknat och utprovat på tävlingslika träningspass för att minska risken för oförutsedda incidenter på just denna dag. Tycker att loppet blev bra genomfört med en bra och stabil insats. Jämnt och lagom effort på alla tre delarna. Mitt fokus var att ha hög lägstafart hela loppet igenom och njuta av stunden. Sen en enorm fördel att man tävlar på hemmaplan och att man hade hela familjen samlad plus att nära och kära och hela Kalmar var och hejade fram mig.

Robban om sin filosofi

Jag är enormt målmedveten och organiserad som person. Det gäller att kunna prioritera och schemalägga sin träning och allt efter familjens gemensamma behov. Därav valde jag att träna många av passen på morgonen innan jobbet och dagislämning. Brukade bli uppstigning vid 4:15. En kopp kaffe och 10 g BCAA (grenade aminosyror) sen var jag igång vid 4:45-tiden med 60-90 min cykel och/eller löpning. Dessa pass var min ”egentid” och där jag lade mycket av de korta hårda nyckelpassen för att ökat syreupptag. Även om det var lockande att ligga kvar i sängen och ta passen på kvällen så var det inget alternativ för mig. Då jag prioriterade att hellre ha kvällstiden till att umgås med familjen och göra annat. Dessutom är morgonträning innan frukost grymt effektivt både ur både effekt- och tidsperspektiv. Två flugor i en smäll utan att försaka dyrbar familjetid. Tidig morgonträning är bra med tanke på de laddade muskelglykogenförråden efter natten, det låga/stabila blodsockret samt effektiv stimulering av din metaboliska effektivitet (fettförbränningsmotorn). Det viktiga är att inte äta något som påverkar blodsockret innan träningspasset och sen fyller jag på med protein och fett efteråt.

På eftermiddagen brukade jag planera in simning och/eller funktionell styrketräning. Så en vanlig träningsdag blev som sagt oftast uppstigning vid 4:15 och sen 60-90 min cykel och/eller löpträning och sen vidare till jobbet. Efter jobbet var det ytterligare lite träning. Oftast i form av simning/styrka och/eller löpning. På helgerna var det längre tröskelpass och distanspass i både löpning och cykel som gällde. Dvs sånt som inte var möjligt att klämma in i veckoplaneringen. Längden och syftet med dessa var beroende på vad man låg i säsongen.

Senaste året hade jag minst en heldagsvila i veckan och var fjärde vecka var det minst två vilodagar och ibland även tre. Detta för att verkligen ge kropp och knopp chansen att ladda upp sig och bli starkare till nästa block. Oftast försökte jag att köra ihop så många pass som möjligt på kort tid. Dels för att stressa kroppen maximalt och även kunna få flera timmar emellan passen, även i hårda träningsveckor. Exempelvis Måndag: Två pass innan jobbet och två efter jobbet Tisdag: Två pass innan frukost. Sen väntade jag med nästa pass till onsdag eftermiddag. Summan blev 6 pass på 26 timmar och sen fick en återhämtningstid på 32 timmar. Emellan passen är det dock väldigt viktigt att fylla på med bra kost och tajma protein-/fettintaget därefter.

Sängdags är det oftast mellan 21:30-22:00 då timmarna innan midnatt är mycket viktigare för din hälsa och ditt immunsystem än att ligga och dra sig på morgonen. På helgerna kan det bli lite senare men även tidigare beroende på veckans schema både med tanke på föregående vecka och kommande.

Och kosten

Senaste två åren har jag inte

–          Ätit godis

–          Haft frånvaro av sjukdom/skada från träning eller jobb

–          Inte ätit bröd, pasta, musli, gröt (med gluten)

–          Ätit frukt som mellanmål

–          Och alkohol har jag inte druckit på över 7 år

Under hela uppbyggnadsperioden använder jag ingen sportdryck (läs kolhydater) på, under eller efter träningspassen. Enbart BCAA innan och under passen och proteinpulver efteråt. Detta för att minimera muskelnedbrytning och för att inte skapa ett katabolt stadie i muskulatur och att inte få eventuella hormonrubbningar i sköldkörteln. Däremot när man närmar sig tävling och under formtoppningsperioden så använder jag sportdryck på alla pass över 2 timmar. Då är det även viktigt att ge kroppen rätt signaler gällande den metabola effektiviteten som man byggt upp under hela försäsongen. Kroppen är väldigt smart och ställer om sig snabbt. Man vill behålla sin dieselmotor (fettförbränningen) hela vägen fram till tävlingen men med raketmotorn uppepå (glukos). För att bibehålla detta så kör man lång/distanspassen  på tom mage alternativt utan att äta något som påverkar blodsockret nämnvärt och sen väntar man ca 45-60 min in i passet innan man börjar fylla på med energi. I mitt fall väntar jag ca 40 min och sen fyller jag på med 100 kcal var 20:e minut. Då i form av en kombinerad kolhydratsammansättning (glukos och fruktos) och med den blandningen får man över 50 % högre upptag än om jag man på någon sportdryck med bara en kolhydratkälla. Detta minimerar även problem med magen med tanke på att jag normalt sett inte äter kolhydrater.

Sedan 16-årsåldern har näringslära varit ett intresse. Läser mycket och testar av nyfikenhet och för att bilda en egen uppfattning. Gemensam nämnare och summering av det som funkat för mig är LOW-carb, tajming och makronutrientfördelning beroende på träningsform. Dvs jag anpassar kosten och makronutrient-fördelningen i förhållande till vart jag ligger i träningsperiodiseringen. Alltid kolhydratsrestriktion och styr protein/fett-fördelningen efter vilken träning som ska genomföras. Jag använder protein för att fylla glykogenförråden vid mer krävande pass. Överskottet av proteiner kan i levern omvandlas till glukos, genom den så kallade glykoneogenesen om glykogenförrådet är lågt. Väljer denna väg pga att protein fyller en essentiell funktion i kroppen, till skillnad från stärkelse och socker.

Jag brukar få frågor från omgivningen om jag aldrig ”unnar” mig något? Jag unnar mig hela tiden. Med god hälsa, dvs. minimalt med sjukfrånvaro, inflammationer, huvudvärk, trötthet, matkoma och bättre/effektivare sömn, livskvalitet etc. Sådant som är relaterat till dagens kosthållning i form av oren/processad mat, raffinerade kolhydrater och stärkelse är inte ett sätt för mig att ”unna mig” något.

Min tallrik vid en typisk måltid är alltid till hälften fylld med grönsaker och/eller sallad. Sen en fjärdedel proteinrikt livsmedel (kött, fisk, ägg etc). Sista fjärdedelen brukar bestå av antingen någon glutenfri kolhydratkälla (quinoa, rotfrukter eller ris) eller bara någon sås. Beror som sagt på tajmingen dvs när på dygnet, om det är innan eller efter träningspasset, aerob- eller anaerob träning. Quinoa och ris äts på dagar när hårda pass utförs (anaeroba). Dock i små mängder för att inte påverka blodsockret för mycket (ca 35g/portion)

Min kost är baserad på hemlagad mat med hög proteinhalt och naturliga fullfeta livsmedel och helt utan socker och konstlade lightvarianter med E-nummer och konserveringsmedel. En modifierad variant på Paleo med vissa mejeriprodukter inkluderade. Minimalt med fruktsocker med tanke på att fruktos metaboliseras ungefär som alkohol och risken finns då att man på lång sikt utvecklar bla fettlever, insulinresistens, gikt, leptinresistens och kan få sämre blodfettsprofil. Just leptinresistens har visat sig vara intressant då det kan kopplas samman med ett högt intag av just fruktos. Eftersom leptin är ett mättnadshormon som reglerar hungern finns en risk för överätning vid leptinresistens.

Om fitness kontra hälsa

Lägger väldigt stor vikt på att skilja på Fitness och Hälsa. Det går inte maskera en dålig kost med träning. Du får samma negativa effekter i blodvärden, blodfetter osv oavsett om du tränar tio timmar i veckan eller inget alls. Desto mer och hårdare träning ju mindre kan du slarva anser jag. Många tror dessvärre att det är tvärtom dvs om man tränar mycket så kan man äta vad som helst, bara för att vikten inte ändras. Ingen är immun emot ohälsa. Myten om kalorier in och ut är svår att ta död på. Kvalitet före kvantitet.

Jag skulle säkert prestera bättre på mina träningspass med massa pasta, gröt, musli, bröd osv. Men jag har valt bort dessa livsmedel för att jag värderar min Hälsa före min Fitness. Dock har kolhydrater/socker sin plats under vissa omständigheter tex. tävlingar och tävlingslika träningspass när prestationen är i fokus och inte stimulation som det är på träning. Träning=Stimulation Tävling=Prestation.

Har också varit noga med att träna grenspecifikt och det man vill bli bra på. Fokusera och tänka långsiktigt. Tänker tränings- och kostplanen som ett pussel. Gäller att förstå syftet med varje pass (pusselbit) för att få pusslet komplett. Dock är det alltid kul och lockande att träna riktigt hårt, men det är lite som att satsa på aktier. Lyckas du bra så ger det bra utdelning men kan likaväl straffa sig 10 ggr om. Både skaderisken och att dra på sig någon sjukdom ökar avsevärt med höga kortisolhalter i kroppen. Inget enskilt pass är viktigare än att få kontinuitet i sin framtida plan. Fasta rutiner och en plan för både träning, kost, familjen och sömnen. Alla dessa spelar en viktig roll. Allt för att få en balans och slippa ett alltför högt kortisolpåslag pga stress.

Om hur träningen med Ironcoach varit annorlunda

Fokus och syfte på varje pass för att minimera skaderisken och att bränna ut mig mentalt. Mer balans mellan vila och träning. Antingen långa relativt lugna pass i IM-pace eller korta hårda pass tills benen står rätt ut. Ingen mellanmjölksträning.

Med tanke på att jag har valt bort gluten, frukt, socker och stärkelserika livsmedel så har jag minimerat risken för inflammationer och träningsrelaterade överansträngningar i kroppens leder, muskler och mjukdelar.

Om framtiden

Allt har sin tid.  Efter sju år och tio starter på IM-distansen och med lika många målgångar känner jag mig nöjd. Min dröm när jag började med triathlon var att jag skulle gå under 10 h någon gång och det blev sub-10 på fem av tio tävlingar med personligt rekord på 9:33.43.

Numera är det CrossFit som gäller  för mig och min fru. Blir fyra eller fem pass i veckan plus en hel del stretch och rörlighetsträning. Även en del gymnastiska övningar och teknikträning tillkommer. En rolig och ny satsning börjar ta form. En utmaning som ger mersmak för oss! Roligt att vi kan vara på samma ställe och köra samma pass tillsammans. Bara att man anpassar vikterna efter passets syfte och/eller skalar ner efter sin egna kapacitet.

Share

The art of race selection

I vår ständigt expanderande uthållighetstävlingsbransch är det inte längre självklart vilka lopp man “bör” genomföra. Den linjära utvecklingen från 10-kmlopp, till Göteborgsvarvet, till Stockholm marathon, till klassikern till Ironman och beyond är inte längre lika självklar som för några år sedan. Och jag gillar verkligen denna utveckling. Varje människas drivkraft till att hålla på med uthållighetsidrott är unik, så varför ska alla köra samma typ av tävling (asfalt, masshysteri, medalj och finishertröja) eller ens tävla alls. I slutändan är det ju faktiskt en tävling enbart mot sig själv. Mot en bättre hälsa. Mot personlig utveckling. Mot att utforska sin potential.

Friheten att välja och ta hänsyn till just de faktorer som man själv värdesätter ökar. Vill man ha standard-eventet Ironman som likt  Mc Donalds i stor utsträckning standardiserat tävlingsupplevelsen så att “man alltid vet vad man får”. Eller vill man hellre hitta lokala events som Norseman med mycket själ och speciella upplevelser som inte går att hitta på något annat ställe i världen.

Jag hörde idag om att dagens unga mellan 20 och 30 (och jag håller till stor del med) väljer PLATS att bo på före JOBB eller arbetsgivare. Tidigare generationer har snarare valt arbetsgivare eller jobb framför plats och sedan flyttat dit som krävts. Detta är ett generationsskifte som också kommer påverka sporteventsbranschen tror jag. Det kommer bli ännu viktigare för eventarrangörer som INTE håller till på attraktiva platser att hitta unika nischer, känslor eller upplevelser att anspela på för att fortsatt locka tävlanden. Ett av de goda exemplen på detta är Challenge Roth som jag kommer köra 2015. Ingen skulle någonsin (om man inte är väldigt intresserad av tysk kulturhistoria eller lederhosen) välja att åka till Roth (söder om Nurnberg) om det inte var för att man varje år anordnar en av världens mest anrika triathlontävlingar på Ironmandistans. Europas äldsta Ironmantävling som numera ägs och drivs av Challenge. 5000 startande. Platserna sålde slut på 34 sekunder. Challenge har lyckats bygga en tillräckligt stark dragningskraft med ett event i världsklass (men ändå unikt) utan att ha en attraktiv plats att basera det på.

Ironman Barcelona, som jag också ska köra 2015, kan väl nästan sägas vara motsatsen till detta. Ett relativt nytt event (Ironman för andra gången, men innan dess driven av Challenge under några år). Ingen historik. Ingen unik upplevelse. Men en väldigt attraktiv plats. För triathlonvärldens Mc Donalds tror jag det är enda sättet att fortsätta attrahera athleter. Utanför Hawaii är det väldigt få av WTCs egna events som har den djupa traditionen, den unika känslan och den lokala anknytningen som flera av de konkurrerande tävlingarna har (Kalmar får väl sägas vara ett gränsfall med historiken, Öland och publiken). I mitt fall föll valet av kvaltävling på Barcelona ENBART pga att jag (och min fru) älskar just Barcelona och vill kombinera tävlingen med en familjesemester. Alternativen var Wales och Mallorca för kval i Europa så tidigt som möjligt inför Hawaii 2016. Det som skulle lockat mig till Wales skulle varit Stonehenge, och att tävla på Mallorca hittade jag ingen anledning till överhuvudtaget. Inget av dessa IRONMAN-events hade något som stack ut, något unikt eller något annat som lockade än själva platsen (och att man är tvingad att köra IRONMAN-brandad tävling för att att ta sig till Hawaii).

Slutsatsen är väl bara att jag uppmanar dig att INTE gå i alla andras fotspår. Välj inte tävlingar baserat på vad du “borde” köra eller vad som ligger närmast till hands. Fundera igenom vad som får det att kittla i magen, vad som triggar dig till att ta fram dina absolut bästa prestation på tävlingsdagen och vad du vill stå bakom. Det kan handla om plats kontra unicitet i tävlingsupplevelse. Det kan handla om att tävla mot 20 000 andra eller välja en liten tävling med 50 deltagare. Eller faktiskt att välja att inte tävla alls utan att hitta egna utmaningar utan startskott, mållinje och finishertröja.

Share

The Gax Urasunti Epiphany

Nyhavn i Köpenhamn. Klockan är halv ett på natten mellan lördag och söndag. Restaurangerna är fullsatta av glada människor. Jag är det svarta fåret i sammanhanget. Svettig, trött, varje steg gör ont. De sista tre timmarna har jag tagit mig fram med metoden att jogga två lyktstolpslängder, gå en. Det går inte snabbt framåt, men det går framåt. Och det är det viktigaste just nu. Att inte stanna, att inte ge upp. Jag vågar knappt tänka på vad som ligger framför. Efter 124 kilometers löpning under de senaste 14 timmarna är kroppen och knoppen beredd att ge upp. En stund tidigare hade jag varit sååå sugen på att bara sätta mig på tåget vid Österport och åka tillbaka till Lund. Men samtidigt var det ju det här jag var här för. Att prova att springa så långt utanför mina tidigare gränser att jag inte bara skulle bevisa för mig själv att nästan ingenting är omöjligt, utan också för min familj, mina barn, mina vänner och alla andra. Med ett personligt “rekord” på 75 km som längsta löplopp någonsin, och utan en enda träningsvecka i livet på mer än 11 mils sammanlagd löpning var detta faktiskt på gränsen till dumdristigt. Det insåg jag nu.

Ni som följer bloggen vet vad upprinnelsen till detta scenario var. Läs gärna om det här och här. Men i korthet hade jag tillsammans med åtta andra börjat springa vid Lunds domkyrka vid 10.00 på lördagsförmiddagen (20 september). Loppet kallas the Gax Urasunti Epiphany och får väl sägas vara en hyllning till avskalad, gräsrotsbetonad ultralöpning när den är som bäst. Inga vätskestationer, ingen gemensam tidtagning, men en väldigt engagerad tävlingsledare i Stefan Samuelsson som innan start deklarerat att vi med våra anmälningsavgifter (157 kr) hade möjliggjort skolgång för ett antal barn i tredje världen. Mycket hjärta och INGEN kommersialism. Men dock en stor utmaning. 100 miles (dvs 16 mil) var distansen. Skrämmande minst sagt. Lund-Helsingborg-Helsingör-Köpenhamn-Kastrup-Hyllie-Lund. Havspassagerna inte inräknade i distansen men dock i totaltiden!

Efter fem kilometer fann jag mig själv i ledningen och övriga verkade vilja ta det mycket lugnare än jag kände mig bekväm med. Så jag fortsatte i mitt egna tempo vilket till en början låg på runt 5 min/km. Min strategi var att var femte kilometer gå i minst en minut för att ge löpmuskler och leder en liten paus och ha chans att plocka upp saker från ryggsäcken. Telefonen var laddad med två ljudböcker (Finding Ultra av Rich Roll samt The Extra Mile av Pam Reed) vilket var en välkommen distraktion från ensamheten som snart infann sig. Vädret var faktiskt riktigt bra, och förutom en utskällning av en ung man vars vattenkran i trädgården blev min räddning när jag hade tagit slut på all vätska och var en halvtimme från nästa affär, så gick allt bra. Efter 30 km började benen kännas tunga, men jag tillät inte mig själv att känna efter så mycket. Första maran gick på runt 3:40 och det kändes hyfsat rent mentalt fortfarande även jag i stort sett var lika muskulärt trött som efter en vanlig mara. Sträckningen upp till Helsingborg gick till stor del längs havet så många fina vyer och en hel del terräng senare började jag närma mig Helsingborg. Efter 75 km skulle man vara framme vid färjan. Jag hade färjeavgångstiderna skrivna på armen och efter att ha handlat på mig lite matsäck på Citygross (där en kassörska var snäll nog att öppna en egen kassa åt mig för att jag inte ville stå i lång kö) insåg jag att det fanns chans att hinna med 17:30-färjan. Med två minuter till godo klev jag på båten (annars hade jag fått vänta ytterligare 20 minuter), dukade upp min matsäck och reflekterade över att jag nu hade slagit mitt tidigare distansrekord i sammanhängande löpning, men att det var VÄLDIGT långt kvar.

Att ta sig av färjan (med flera trappor neråt) var en utmaning, och att komma igång och springa igen efter att ha stelnat till var en omöjlighet. Jag passade på att ringa min fru för att rapportera status och få lite ny peppning medan jag började gå från Helsingörs färjeterminal mot mitt nya mål i Köpenhamn/Kastrup, 55 km längre bort. Jag slog följe med Strandvejen, lyckades komma igång och springa igen efter en stund och fortsatte med min run-walk-strategi men med kortare löpsegment än fem kilometer och längre gåpauser än en minut. Mörkret började falla och jag var så sjukt badsugen när jag sprang där längs havet men jag vågade inte ta av mig strumporna av rädsla för hur fötterna skulle se ut (och att riskera att få in sand). Nu i efterhand är många av minnena från Danmarkssidan lite suddiga och jag kan inte peka ut några enskilda speciella händelser. Jag stannade vid tre mackar tror jag och köpte på mig ny dricka.

100 km var mitt första delmål på Danmarkssidan. Där stannade jag till en stund, skickade min passertid till tävlingsledningen (som också deltog i loppet), bytte till löpartights men vågade inte byta strumpor eller skor (hade med mig ett par skor med större storlek i ryggsäcken). Nu hade jag bara tre mil kvar till en efterlängtad paus på tåget mellan Kastrup och Hyllie (Malmö). Jag inser ju det absurda i att använda ordet “bara” i sammanhanget när tre mil är längre än de allra flesta (även inom löparkretsar) någonsin har sprungit. Take-away är ju att gränser för vad som är långt bara sitter i huvudet. För ett antal år sedan var 10 km långt för mig, men jag har sedan dess flyttat mina mentala gränser några gånger.

Lyktstolpsstrategin in mot Köpenhamn gav mig något att fokusera på och den mentala dimman som jag befunnit mig i under de senaste timmarna lättade något när jag började se människor på gatorna igen. Tack och lov hade jag nummerlappen synlig för annars hade väl folk undrat om jag hade fått lite för mycket att dricka där jag stapplade fram på väg mot centrala Köpenhamn. Jag visste att tågen från Kastrup bara gick en gång i timmen (1.26, 2.26 osv) på natten så när det återstod fem kilometer och jag precis hade sprungit fel och tappat fem minuter blev jag lite stressad när jag insåg att tempot jag höll inte skulle räcka för att hinna till 1.26-tåget. Att vänta närmare en timme på Kastrup var inte det jag ville just nu, och det är intressant så här i efterhand att se hur hjärnan kan lura kroppen att springa fort helt plötsligt trots att varenda nerv och muskelfiber skriker STOPP. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt lyckades jag lägga in en “spurt” under fem kilometer mot Kastrup där tempot ökade till mellan 5:30 och 6 min/km. Så fort hade jag inte sprungit sedan söder om Helsingborg åtta timmar tidigare!

Jag hann till och med byta kläder på Kastrup innan jag satte mig på tåget. En hel del konstiga blickar fick jag (med all rätt) av folk som varit ute i Köpenhamn på kvällen och nu var på väg hem till Sverige igen. Tåget var nästan helt fullt. Det var väldigt skönt att få sitta en stund och ha torra kläder på sig. Strumporna vågade jag fortfarande inte byta, men jag bytte till de större skorna vilket var skönt för tårna. Ni inser inte vad frestande det var att åka vidare och istället hoppa av i Lund. Men att falla för frestelsen nu hade ju varit ett antiklimax om jag faktiskt hade kommit så här långt (129 km). Jag samlade mina sista krafter men tog mig knappt av tåget när det var framme i Hyllie efter ca 15 minuter. Tack och lov fanns en hiss för att ta sig upp till marknivå igen. Men nu kändes det helt kört. Jag kunde knappt gå utan att benen skrek AJ så högt att det ekade mellan husen. En långsam och plågsam promenad mot Malmös centrala delar låg framför. Väl framme i Malmö stannade jag på McDonalds och köpte två cheeseburgare och vatten, sen fortsatte jag promenaden. Jag var ganska dimmig vid detta laget och lyckades till och med gå fel i centrala Malmö trots karta och att jag kan staden utantill egentligen.

Om det var cheeseburgarna eller bara faktumet att jag var så trött på detta nu så att jag bara ville komma snabbare till målet som gjorde att jag plötsligt kunde börja jogga igen vet jag inte, men jag tvingade mig själv att börja blanda in joggpauser i allt gående igen. Ut på landsbygden igen och på med pannlampan. En hel del grusväg, stigar och passage av några åkrar gjorde visserligen att det blev lite mer omväxling, men det gjorde också att jag tappade min rytm mellan jogg och gång till förmån för mer och mer gång. Och nu gick jag inte speciellt snabbt längre. Kilometrarna passerade väldigt långsamt. Jag var nära att börja gråta av misär vid flera tillfällen. Smärta, trötthet, uppgivenhet i en salig blandning. Jag var så trött att jag vid flera tillfällen bara ville lägga mig i diket och sova en stund. Med rädslan av att då börja frysa okontrollerat gjorde att jag lät bli. I vanliga fall kan man ju springa sig varm om man fryser men i mitt tillstånd kunde jag ju inte springa så att börja frysa hade varit outhärdligt. Hade någon sett mig under de sista 15 kilometrarna hade de trott att jag var full. Jag nästintill raglade fram och faktumet att de sista 31 km från Hyllie tillbaka till Lund tog runt sex timmar vittnar ju om att jag knappt hade styrfart. I vanliga fall ska man ju kunna gå tre mil på runt 4,5 timmar.

Jag hade inte sett någon av mina medtävlare sedan jag lämnat dem bakom mig över 15 mil tidigare, men jag insåg nu att även om någon av dem tagit tåget en timme senare över bron så skulle de antagligen hinna ifatt mig om de hade normal fart i benen. Klockan började närma sig 8 på söndagsmorgonen och Lund vaknade till liv lagom tills jag traskade in i de centrala delarna. En full student som antagligen sovit ute hela natten blev omhändertagen av polis, och jag funderade på huruvida det var han eller jag som var i sämst skick just nu. Mina föräldrar hade spenderat natten på Scandic i Lund och hade lovat att komma och möta mig vid målgång så jag skickade ett sms med knappt två kilometer till mål att jag antagligen var framme om 20 minuter. Jag insåg med några hundra meter kvar att det antagligen inte skulle komma någon löpare bakifrån och spurta om mig och det kändes surrealistiskt att inte bara veta att jag hade fixat de 16 milen utan att jag dessutom hade vunnit tävlingen. Efter 22 timmar gav jag mina föräldrar varsin kram, tog en egen finisherbild, satte mig i bilen och åkte mot hotellet där dusch och frukost väntade på mig. Glädjen att några timmar senare få se mina barn (glada och ovetandes om hur ont kroppen gjorde när jag böjde mig ner för att krama dem) och min fru var överväldigande och till dig som funderar på att springa 100 miles. Think twice! Men vill du så kan du!

 

 

Share

Gax Urasunti Epiphany – preface

En av de första böckerna jag läste om uthållighetsidrott när jag började springa 2005 var Ultramarathon man av Dean Karnazes. Sedan dess har böcker varit en av mina främsta inspirationskällor till att hitta nya utmaningar, nya sätt att göra saker på och nya sätt att tänka. Dean Karnazes började inte springa på allvar förrän han var 30 år gammal men blev snabbt en ikon och inspiratör. Det allra första ultraloppet Dean gav sig på var ett 50-mileslopp (80 km), för att försöka kvala till 100-milesloppet Western States. Just 100 miles har blivit en riktigt klassisk och populär distans i USA men även på andra ställen. För några år sedan anordnades Sveriges första 100-mileslopp (Gax) av Stefan Samuelsson. En pionjär inom svensk ultralöpning. Nu finns runt fem olika lopp på denna distans i Sverige och vissa av dem har växt till sig. Men ultralöpning är och bör förbli en gräsrotssport och jag gillar därför tanken bakom Stefans nya initiativ the Gax Urasunti Epiphany. Helt avskalat och självsupportat. Ett varv runt Öresund (inkl båt och tåg), 100 miles till fots. När jag hörde talas om loppet från min bror som hade läst om det var jag bara tvungen att kolla upp mer.

Ni som läste mitt förra inlägg vet vad som fick mig att bestämma mig. Och nu är det bara fem dagar kvar. Hur laddar man för 16 mil non-stop (korta pauser för båt Helsingborg-Helsingör samt tåg Kastrup-Hyllie) på asfalt? Maxtid 32 timmar. Banrekord 21 timmar. Jag har aldrig sprungit längre än 7,5 mil under en och samma dag. Men det är just det som är grejen. Jag drivs av en nyfikenhet kring hur mycket jag klarar av. Det är samma nyfikenhet som jag märker finns i många av de athleter jag fått chansen att coacha under åren. Det enda vettiga sättet att ta reda på om det går är att prova. Om jag misslyckas så vet jag att jag behöver träna mer inför nästa försök.

gax overview map

 

Som kuriosa tänkte jag skriva ner några av mina (som jag tror) nycklar till framgång.

  • Vara förberedd på att det kommer vara minst lika mycket huvudet som sätter stopp som kroppen. Efter att ha läst mycket Tim Noakes (Central Governor theory) och självbiografier av ultralöpare har jag inte bara hittat inspiration utan också en hel del matnyttiga tips för att hålla den mentala biten i schack.
  • Ha med två ljudböcker på telefonen som distraktion från smärtan. Har inte bestämt vilka men det kommer vara böcker relaterade till ultralöpning med stor sannolikhet. Med tanke på att det bara är en handfull löpare anmälda så räknar jag med att springa minst 15 av milen på egen hand (vi håller säkert ihop första milen).
  • Jag har de två sista veckorna sprungit mina långpass på natten för att träna på det. När min fru gått och lagt sig på lördagskvällen har jag stuckit ut och sprungit några timmar. Faktiskt en uppfriskande känsla och helt klart att rekommendera om man har svårt att hinna springa långt på helgen under dagarna pga andra åtaganden. Bara man ser till att försöka sova bra natten efter så funkar det bra trots att sömnen blir lidande.
  • Mina föräldrar kommer vara i Lund under helgen så en av mina målbilder är att gå i mål, ta mig till Scandic (där de kommer bo) och äta en stor frukost med dem. Det bygger på att jag springer på mellan 20 och 23:30 timmar (för sedan stänger frukosten). Bra motivation.
  • Kommer ha med mig extra skor och strumpor i ryggsäck med en storlek större än jag normalt har. Räknar med att fötterna kommer svullna efter 10-12 mil så skönt att kunna byta upp sig.
  • Ett antal affärer/matställen inprickade på kartan som delmål när energi/vätskeförråden börjar ta slut. Tidtabellerna för färjan och tåget nerskrivet.
  • Packa ryggsäcken med följande: skor, vantar, mössa, strumpor, vattenflaska, mountain dew, fem marsbars, några gels, regnskydd till väskan, extra tröja, extra shorts, telefon, pengar, laddare till gps-klockan (batteritiden är 20 timmar så behöver nog ladda på båten eller tåget), pannlampa, reflexväst.

Jag kommer definitivt skriva ner lärdomar och beskriva upplevelsen under nästa vecka oavsett hur det går, men för er som vill följa mig på lördag (start kl 10.00) kommer jag sporadiskt att skriva lite på twitter. Wish me luck!

Share

Norseman och jakten pa den svarta finishertröjan

Du väcker mig hårt med ett iskallt hopp, helt väsenskild från alla andra lopp, från paradisvyerna i Eidfjords dal, till Gaustas topp från träd helt kal, en äventyrsdag nästan som i en saga, tuffast i världen men dumt att klaga, jag kom ju hit för att uppleva dig, du Norseman som skakat om hela mig!

Först och främst, stort tack till alla er som hejat, följt och stöttat min jakt på en av de heliga graalerna inom triathlonsporten, den svarta finishertröjan från Norseman Xtreme triathlon. Det är väldigt svårt att beskriva upplevelsen från helgen i Norge, och jag är väldigt sällan på humör för att skriva dikter, men av någon anledning kände jag att Norseman var värd en stunds gnuggande av poesiknölarna. Det får bli min hyllning till denna otroliga tävling som startade för tolv år sedan och som sedan dess blivit en bucketlisttävling för många av världens triathleter. Den beskrivs oftast som världens tuffaste triathlontävling och jag har svårt att tänka mig vad som skulle slå den faktiskt. Jag såg det som en stor förmån att tillsammans med 260 andra (ca 2000 försökte få en plats) få chansen att plåga mig själv i ett av världens vackraste naturlandskap.

För mig var Norseman mer en upplevelsetävling än en tävling där jag ville prestera ett toppresultat. Självklart ville jag köra så bra som möjligt, men hellre tappa en placering och hinna njuta av naturen och stämningen längs vägen än att åka hem och inte ha upplevt HELA grejen. Men som många av er vet, det går ju inte att “köra igenom” en Ironman utan det blir alltid tufft oavsett hur hårt man går in för att tävla. Skillnaden mellan Norseman och de flesta andra tävlingar på Ironmandistans var väl att i stort sett allt var tufft och man fick inget gratis direkt. Visst fanns det partier av nerförskörning på cykeln där pulsen låg väldigt lågt trots dryga 60km/h men då handlade utmaningen mer om att hålla cykeln upprätt och inte blåsa av vägen. Jag tänkte göra en lång historia kort och även försöka suga ut lite lärdomar som andra som funderar på denna tävling kan ha nytta av. Hoppas du blir inspirerad snarare än avskräckt. Trots allt som verkar tufft så är det antagligen den bästa tävlingsupplevelsen jag någonsin ha fått vara med om.

Inramningen kring tävlingen

Att starten (och därmed incheck, pre-race-brief mm) går i Eidfjord som måste vara det närmaste “Sagan om Ringen”-miljö man kommer utan att åka till Nya Zealand, gör att man redan innan start är helt tagen av naturen. Jag åkte med min fru (som också var min support crew) med barnen hemma så vi minimerade tiden iväg men har man mer tid på sig så ska man definitivt spendera ett par dagar här innan tävlingen!

Alla athleter måste ha en egen support crew inkl bil (i mitt fall min fru) som dels langar, håller koll på ev ändringar av förutsättningarna under dagen, plockar upp sakerna vid både T1 och T2, men framförallt agerar hare sista 4,7km uppför Gaustatoppen! Detta var en riktigt häftig grej som absolut stärkte vår relation tror jag.

Till skillnad från andra tävlingar finns inga prispengar, stora produktpriser eller kvalplatser att tävla om. Bara äran att ha genomfört. De första 160 personerna som når 32,5km-stationen under marathonloppet får chansen att gå i mål på toppen av Gaustatoppen (1883m ÖH) och därmed rätten att plocka ut en SVART finishertröja (resten får gå i mål på lägre höjd och belönas med en vit tröja). Det vill säga om vädret tillåter. Innan start var det snack om att prognosen lovade åska på toppen vilket kunde ha gjort att ingen eller bara ett fåtal hade fått gå i mål där (vilket såklart alla vill). Till slut släppte de upp 163 personer på toppen i år.

Start och simningen

Det hjälper inte att vara morgonpigg när incheckningen öppnar kl 03.00. Efter typ fem timmars halvdålig sömn var det bara att pallra sig upp. Färjan som skulle ta oss till starten avgick kl 04.00 och då skulle allt vara riggat i växlingsområdet. Alla var väldigt sammanbitna på färjan ut mot starten och vid 04.45 var det dags att hoppa i det kalla vattnet för att sedan vänta 15 minuter på startsignalen. 16 grader i vattnet enligt tävlingsledningen, men de kalla strömmarna som hela tiden gjorde sig påminda var antagligen närmare 13 grader. Ett faktum som faktiskt påverkade mig mer än vad jag trodde det skulle göra. Normalt är det ansikte och händer som blir kalla men denna gången frös jag om hela kroppen och kom aldrig in i något riktigt flow. Det kändes dessutom som om det var lite motströms vilket också kan förklara den för mig något långsamma simtiden 68 min. Jag frös rejält vid växling och tog tid på mig för att ta på cykeltröja, armvärmare, strumpor och den obligatoriska reflexvästen pga att vi skulle köra genom mörka tunnlar. Man var även tvungen att ha lysen på cykeln och tyvärr hade mitt framlyse laddat ur batterierna under simningen (jag borde ju ha bytt innan vi åkte), men tack vare min fru så lyckades vi ragga upp ett annat framlyse så jag fick tillåtelse att lämna T1. Men min långsammaste växling genom tiderna var ett faktum, typ sex minuter.

Cykel och en naturupplevelse utöver det vanliga

Efter en stund på cykeln hade jag fått upp värmen. Tre mils oavbruten klättring i 7-8 graders motlut gjorde att tempen steg vilket var välkommet. Körde på 11-28-kassett och låg långa stunder på lägsta växeln. Rejält motlut alltså! Tappade vattenflaskan två gånger och kände mig allmänt ofokuserad efter den omtumlande simningen. Men efter ett par mil kändes det lite bättre. Pga köbildning ut från Eidfjord hade Sara fastnat med bilen så vid första langning efter fyra mil hittade jag inte henne. Stannade, ringde för att kolla så att inget hade hänt, men vi bestämde att vi skulle ses när hon hann ifatt istället så jag körde vidare och stannade sen och tog på vantar och fick lite ny energi. Sen var det bara att trampa på högsta växeln och hålla hårt i tempostyret för sen gick det undan ner till Geilo som man passerade efter halva cykelmomentet. Ett pitstop med toabesök unnade jag mig men annars körde jag på bra fast pulsen låg runt 120 (väldigt lågt alltså). Tre tunga stigningar väntade sedan med snabba nerförslöpor emellan. Fältet var väldigt utdraget och jag hade ingen koll alls på vilken placering jag låg på och lite då och då körde jag ikapp någon men annars handlade det om att dra energi ur den vackra naturen snarare än att använda levande måltavlor för att hålla farten uppe. Temperaturskiftningarna och faktumet att hård klättring byttes mot snabba utförskörningar gjorde att klädlangning var minst lika viktigt som energilangning. Trots att jag bara drack hälften av vad jag hade tänkt under cykelmomentet var jag nästan konstant kissnödig så en stor lärdom är ju att hetsen kring att “vätskeladda” innan ett lopp oftast är onödig och leder till ett antal kisspauser under loppet (en annan sak när man kör varma tävlingar där man behöver ligga aningen före törsten).

Efter 135 km börjar tävlingens näst längsta klättring upp mot Immingfjell. Det kändes som om den aldrig skulle ta slut och dessutom började det regna. Sara langade vindväst och när jag närmade mig toppen stannade hon mig och sa att tävlingsledningen skickat ut info om att alla var tvungna att ta på reflexväst och lysen igen pga dimma på fjället. Det blåste rejält på platån på fjället, och förutom att kämpa för att hålla hastigheten över 20 km/h gällde det att hålla hårt i styret för att inte blåsa av vägen. Sista 30 km var ren misär pga regnet som gjorde nerförslöporna hala och farliga och gjorde att jag frös så att jag skakade tänder. Aldrig har jag längtat så mycket efter att få hoppa av cykeln och springa ett marathon! Sara hade under tiden packat upp mina löpgrejer i T2 och jag var riktigt glad att se henne. Med facit i hand tappade jag nog en hel del tid under nerförslöporna sista biten, men det kändes viktigare att ta sig ner utan att krascha än att jaga tider eller placeringar.

Löpning med avslutande klättring upp på Gaustatoppen

Jag hittade flowet direkt på löpningen, och efter en kort kisspaus började jag plocka placeringar. Jag hade fått rapport om att jag låg på plats 35 vid starten av löpningen men kände ändå en viss oro för att åska och regn skulle göra att Gaustatoppen skulle stängas för de som kom för sent, så försökte trycka på rejält för att både hinna dit så snabbt som möjligt och också ligga så långt fram i fältet som möjligt. Min oro var ju att bara topp 30 eller topp 20 skulle släppas upp på berget om förhållandena var dåliga. Det var en bra morot för ville verkligen förtjäna den svarta tröjan och få chansen att springa sista 4,7km uppför tillsammans med Sara. Första halvmaran gick på 1.29 med kontrollerad puls (70-75% av max) så det kändes riktigt bra. Efter 25,5 km började klättringen upp på serpentinvägarna. Vissa hade en lutning på 10 grader så där gick det knappt att springa, men annars försökte jag jaga ikapp folk genom att antingen gå snabbt eller jogga kontrollerat. En gående fikapaus tillsammans med Sara med Mars och kaffe blev höjdpunkten under första delen av klättringen. Generellt försökte jag hitta delmål (km-skyltar, kurvor, levande måltavlor, energipåfyllning, träffa på Sara) hela tiden för att hålla mig i ständig rörelse, vilket är nyckeln trots ständigt motlut. Vid passering 32,5km hördes inga rykten om att berget skulle stängas så jag kunde slappna av lite mer och när det var dags för den avslutande klättringen (och då menar jag klättring bitvis med hela kroppen) tillsammans med Sara efter 37,5km hade jag jagat mig upp till en 20e-plats. Min frus oro om att inte orka hänga med i mitt tempo var inte befogad, och vi höll jämna steg i bra tempo hela vägen upp. Hon tilltalas numera med smeknamnet “bergsgeten” här hemma! Detta var loppets höjdpunkt. Att få dela en Ironmanavslutning med någon man älskar är inte direkt vanligt men helt klart att rekommendera! Det slutade med en spurt om plats 19 som vi vann! En kul avslutning i dimman! Vid klart väder sägs det att man från toppen ser en femtedel av Norges yta. Men vi såg nog ungefär 10 meter framför oss.

Efter en stunds paus på toppen frös vi rejält och det var dags att ta beslut på hur vi skulle ta oss ner igen. Jag hade möjlighet att ta en lift ner, men det fanns inte kapacitet för support crews att åka med, så beslutet att gå ner för berget igen tillsammans med Sara var för mig inte så svårt. Hade hon supportat mig hela helgen skulle väl inte jag vika ner mig och släppa iväg henne själv i dimman. Det blev en stapplande och kall klättring ner, men en dryg timme senare var vi nere vid den efterlängtade varma bilen igen och kunde köra mot den ännu mer efterlängtade varma duschen och buffén!

En omtumlande, tuff, livsbejakande, skrämmande och underbar resa var över och den slutade med en svart finishertröja som jag bara ska använda vid väl valda tillfällen! Norseman är så mycket mer än ett triathlonlopp på Ironmandistans. Det går knappt att jämföra med andra triathlontävlingar och jag hoppas kunna inspirera och uppmuntra er som likt jag fastnat i Ironmanträsket att ta chansen och delta i lotteriet för att få en startplats i framtiden! Ni kommer inte ångra er.

Lärdomar och tips för andra som ska köra

  • Det är gratis att delta i lotteriet som går av stapeln i Oktober varje år. Dessutom finns ett antal “meritplatser” att ansöka om. Det är svårt att ta sig in, men försöker man inte så är det absolut omöjligt! Det gäller alltså att ha en flexibel säsong framför sig för att möjliggöra för Norseman om man skulle få en plats.
  • Spendera gärna en extra dag i Eidfjord innan tävlingen!
  • Använd tiden på färjan ut till start till att bli varm! Ett misstag jag gjorde vilket ledde till att jag frös redan innan start!
  • Gå in i tävlingen med ett öppet sinne, för förhållandena/reglerna/vädret kommer att ändras under tävlingens gång. Det är bara att räkna med att det oväntade händer!
  • Sätt upp en strategi för langning mm tillsammans med din support men var VÄLDIGT flexibel längs vägen eftersom den antagligen behöver modifieras pga ändrade förutsättningar. Lyssna på kroppen hela tiden och följ det den säger till dig!
  • Jag körde med tempocykel, dischjul och treekrat HED3 fram. Det funkade men det gällde att hålla hårt i styret vid ett antal tillfällen. Är man inte van vid att köra i vind med tempocykel kan linjecykel med tempobågar och profil max 40 mm vara att föredra. Men framförallt ska man köra på en cykel man är van vid eftersom man spenderar väldigt lång tid på cykeln.
  • Välj support crew med omsorg. Hellre någon som känner dig bra och du gillar att spendera tid med än någon som du tror är professionell langare eller ett draglok uppför sista klättringen. Helhetsupplevelsen beror till stor del på hur samarbetet med din support crew funkar.
  • Njut av hela resan från start till mål och inse hur lyckligt lottad du är som har förmånen att delta i denna unika tävling!
  • Använd den vackra naturen som inspiration när det blir tufft, samt förmånen att få träffa på din support crew med jämna mellanrum. Jag cyklade vid ett tillfälle och funderade på vad jag ville ha vid nästa langning och kom fram till att det jag mest behövde var en puss, ett leende från Sara och en flaska cola!
  • Eftersom belastningen muskulärt blir så annorlunda sista 17 km på löpningen då man klättrar i väldigt låg fart, gör det ingen skada att trycka på ordentligt första halvan av marathonloppet på asfalt där det är platt eller tom något nerför.
  • Den avslutande delen tillsammans med din support crew är riktigt rolig om man har med sig någon man trivs med! Det var definitivt höjdpunkten på hela tävlingen tyckte jag.
Share