Berlin marathon – drömmen om 2.30

För några veckor sedan åkte jag till Berlin för att tillsammans med över 58 000 (!) andra springa marathon. Det blev en otroligt jobbig upplevelse. Men det är ett lopp jag också är otroligt stolt över på flera sätt. Ska man nå sin fulla potential inom något så kommer man möta motstånd, misslyckas längs vägen och behöva gräva djupt för att ta sig hela vägen. Så jag fick väl exakt vad jag ville.

I januari 2023 bestämde jag mig för att göra ett experiment. Trots att jag har sysslat med uthållighetsidrott i allmänhet och löpning i synnerhet i snart 20 år, var jag nyfiken på om det var för sent (läs om jag var för gammal) att bli snabb på ”korta” distanser som halvmarathon och marathon. Jag skriver ”korta” med citationstecken för jag vet att många som läser nu tycker att marathon är långt. Men i min värld innebär en satsning på marathon väldigt mycket fartträning för att nå min fulla potential.

Jag började drömma om 2.30 på marathon (för mig var detta en helt omöjlig dröm för bara två år sedan, men gradvis har jag tagit steg mot att göra den möjlig). Och experimentet har gett väldigt många positiva ringar på vattnet och lett till lärdomar som även är applicerbara för andra, och på andra distanser (läs längre). Så oavsett slutresultat i Berlin skulle det ha varit värt det. Förra året i Köpenhamn gjorde jag mitt första försök på sub 2.30. Med lärdomarna därifrån och ytterligare ett års träning kände jag mig redo att ge det ett försök till.

Vi hade fint väder i Berlin men ganska kallt vid starten så jag valde att ha en tunn långärmad tröja under mitt TeamBlekinge-linne. Det beslutet ångrade jag efter en mil och det blev lite springande striptease längs Berlins gator (bara överkroppen) när jag i farten lyckades få av mig den långärmade tröjan och på med linnet igen.

Första halvmaran passerade jag på dryga 1.13, och det kändes ganska jobbigt men ändå under kontroll. Efter 25 km fick jag medvetet börja kämpa för att hålla uppe farten, och från 30 km blev det riktigt jobbigt att hålla kilometrarna runt 3.30. Jag fick verkligen ta en kilometer åt gången. Men att sista 12 km på en marathon är jobbiga tillhör ju om man ska springa på sin fulla potential. Så även om hjärnan helst av allt ville stanna eller sakta ner och jogga i mål, så var jag ju beredd på att de här tankarna skulle komma.

Jag tänkte på min familj. Jag tänkte på alla som jag visste följde mig och ville att jag skulle fixa det. Jag tänkte på mitt framtida jag som skulle kunna se tillbaka på just de här sista 12 km och vara stolt över att jag inte gav upp. Jag tänkte på alla träningspass de senaste 18 månaderna som legat till grund för möjligheten att kunna springa på under 2.30. Många tankar flög genom huvudet och när jag närmade mig 40 km så tittade jag på klockan och såg att jag hade ganska bra marginal om jag bara kunde hålla samma fart in i mål.

Då högg det till i ena vaden. Krampkänning. Jag saktade ner lite för att det skulle lägga sig och lyckades hålla mig springandes. Vilket antiklimax det skulle vara att tvingas gå på grund av kramp med bara två kilometer kvar. Men jag lyckades hålla krampen i schack och med en knapp kilometer kvar såg jag Brandenburger Tor och målrakan. Planen hade varit att spurta den sista kilometern oavsett tid, men jag vågade inte för då hade jag antagligen ramlat ihop av kramp i vaderna.

Med 100 meter kvar såg jag att klockan stod på 2.28.40 och då kunde jag inte låta bli att spurta trots kramphugg i vaderna. Klockan stannade på 2.28.59. Utöver att projektet ”sub 2.30” nu är över, fick jag med mig ett klubbrekord på köpet (som stått sig i ca 30 år).

Tack till min fru Sara som tog hand om allt där hemma för att jag skulle få förverkliga denna drömmen! Tack till Umara för stöd med energi och bra råd! Tack till Team Blekinge för att ni trodde och hejade på mig. Tack till alla vänner som följt, skickat grattis och peppat inför och efteråt!