Bokdrömmen som blev sann

För femton år sedan hände ett antal saker som kom att påverka mitt liv till det bättre. Jag gifte mig med Sara som hade varit mitt livs kärlek sedan jag var 14 år gammal. Vi hade då varit tillsammans i nästan tio år. Jag fick mitt första fasta jobb med stora förväntningar på axlarna och levde utanför min komfortzon nästan varje dag i två års tid. Och jag bestämde mig för att springa en halvmaraton för första gången. Allt inom loppet av några månader. Jag är säker på att du också tagit ett antal beslut i livet, som för tillfället verkade relativt små men som över tid fått stora konsekvenser.  

Mitt första riktiga jobb som nyutexaminerad civilingenjör var på Sony Ericsson i Lund. Jag jobbade mitt i hetluften där produktportföljen definierades och presenterades för våra stora nyckelkunder. På två år lärde jag mig långt mycket mer än mina nästan fem år på universitet hade kunnat göra. En av mina närmaste kollegor var en humoristisk men seriös kille från Tokyo. Ace Maekawa lärde mig en hel del om japansk kultur och arbetsmoral, och tillsammans med övriga i teamet från Norge, Sydafrika, Indien, USA och Tyskland antog vi snabbt devisen ”work hard, play hard”. Detta multikulturella team lärde mig så mycket både om mig själv och andra och jag är evigt tacksam att jag fick chansen att börja min karriär i detta sällskap.

Ace var den första (utan att han visste om det) som sådde fröet till drömmen om att skriva en bok. Boken som lanserades igår och som numera finns på bla Adlibris (men beställ den hellre direkt av mig här så får du den numrerad, signerad och lite billigare)! Han berättade vid ett tillfälle att många japaner hade en trippel som under livet skulle uppfyllas. ”Uppfostra en son, plantera ett träd och skriva en bok”. Av någon anledning fastnade denna trippel i mitt bakhuvud och jag bestämde mig där och då att försöka uppfylla den i mitt eget liv. För några år sedan planterade jag mitt första träd, ett äppelträd, och jag är idag stolt pappa till tre fantastiska söner (som jag varje dag gör mitt bästa för att uppfostra och bygga till trygga och självständiga individer). Jag är så glad att efter nästan tre års skrivande kunna uppfylla löftet till mig själv om denna tredje och sista pusselbiten i min japanska trippel. Och jag vore jätteglad om du skulle vilja läsa den. Jag tror och hoppas att du får med dig ett antal nycklar, tankesätt och frågor som kommer ta dig närmare DIN fulla potential och dina drömmar. Har nu en första upplaga på väg på 50 böcker som jag kommer numrera och signera allt eftersom de bokas. Boka din här.

UTMB 2019 – dröm eller mardröm?

För två veckor sedan stod jag på startlinjen till ett av mina absolut största drömlopp som stått på min bucket list i nästan 12 år. Ultra Trail du Mont Blanc med 171 km och 10 000 höjdmetrar (både upp och ner) att bemästra. Här är filmen som sammanfattar min upplevelse. Hoppas den kan inspirera till nya äventyr!

Mind the gap – tankar om potential och lärdomar från Täby Extreme Challenge (TEC) 100 miles

”What one can be, one must be”

Abraham Maslow

För över 2000 år sedan slog Aristoteles fast att meningen med livet var att leva det på sin fulla potential. Om vi antar att han hade rätt, vad skulle det innebära för dig?

Varför du bör leva på din fulla potential

Under mitten av 1900-talet gjordes många genombrott inom den psykologiska forskningen. Abraham Maslow (en av de mest framstående forskarna de senaste 60 åren) är mest känd för sin behovstrappa där självförverkligande är ett grundbehov precis som behovet av trygghet och social samhörighet. I studier av människor som uppvisade tecken på depression och nedstämdhet såg han ett mönster. De levde inte på sin fulla potential. Maslow slog fast att för att må bra måste varje individ bli det den har möjlighet att bli.

Jag tror att det finns ett stort gap mellan hur många människor lever sina liv, och hur samma individer skulle kunna leva sina liv. Ska vi tro Aristoteles och Maslow är detta ett stort problem såväl på individnivå som på samhällsnivå. Vi borde bry oss om gapet (mind the gap). En av mina grundvärderingar är att vi alla har mycket mer potential än vi oftast inser. Att leva på sin fulla potential, varje dag, är idag mycket ovanligt, och blir kanske allt svårare med ökade distraktioner och tusentals valmöjligheter? För att nå sin fulla potential inom ett eller ett fåtal områden, krävs hård bortprioritering av många andra områden.

Om jag skulle koka ner mitt jobb som coach till en enkel mening kanske jag skulle landa just här. Anledningen att jag älskar att coacha andra mot ambitiösa mål är att jag tror på kraften i att sträva efter sin fulla potential. Min roll som coach blir att hjälpa till att minska gapet mellan nuläget och den fulla potentialen inom ett eller flera områden! Ju bättre jag är i min roll som coach desto mindre blir gapet mellan vad någon är kapabel att vara och faktiskt är! 

Insikt #1 från TEC

Ultralopp har en förmåga att destillera tankar ner till sin renaste form. Och när jag gick i mål på Täby Extreme Challenge (TEC) 100 miles förra helgen, var det just insikten ovan som snurrade i mitt huvud. Jag hade under loppet fått ut min, för tillfället, fulla potential som ultralöpare och fixat drömgränsen 16 timmar (med 7 minuters marginal) vilket räckte till en andraplats. Känslan av att prestera på sin fulla potential är obeskrivlig och måste upplevas. Under Kullamannen 2018 (min senaste 100 miles-tävling) hade jag precis motsatt känsla. Jag presterande inte på min fulla potential vilket har gnagit i bakhuvudet ända sedan dess.

Att få fler att uppleva känslan i att klara av något tillsynes omöjligt, och inse att potentialen är större än man tidigare trott, är anledningen att jag stiger upp på morgonen! Det är mitt IKIGAI, om du tidigare läst mina tankar om denna japanska filosofi.

Insikt #2 från TEC

2014 under en resa till Silicon Valley hade jag förmånen att få träffa en av mina tidigaste förebilder inom löpningen, Dean Karnazes. Vi stod sida vid sida på startlinjen av ett långt hinderbanelopp i stadsmiljö i centrala San Francisco. Innan start hade jag hunnit byta några ord med honom och gett honom den fulla äran för att ha inspirerat mig till att 7 år tidigare vågat springa mitt första ultralopp på 50 km. I Deans bok Ultramarathon man får man följa hans väg från nybliven löpare vid 30 års ålder till att genomföra Western States. Ett lopp som är bakgrunden till den numera klassiska distansen 100 miles (161 km). Loppet var från början ett lopp för hästar men under en av tävlingarna blev en häst sjuk och ryttaren valde att springa loppet själv istället. En ny sub-kultur inom löpningen var född och intresset för ultralöpning i allmänhet och just distansen 100 miles i synnerhet exploderar just nu i Sverige.

”Run if you can, walk if you have to, crawl if you must, just never give up”

Dean Karnazes

Detta motto från Dean har hjälpt mig under många uthållighetstävlingar genom åren, när allt jag velat har varit att ge upp och hjärnan skriker stopp. Men jag har alltid använt det som ett sätt att inte bryta och istället för att springa ta mig framåt gåendes (jag har faktiskt aldrig behövt krypa).

På TEC insåg jag att detta motto kunde få en helt annan innebörd om jag valde att verkligen förkroppsliga vad det innebar. Jag tog fasta på den första meningen ”run if you can” och la mitt fulla fokus på just detta motto! Varje gång min hjärna sa åt mig att sakta ner eller gå (TEC bjöd på väldigt få backar som inte gick att springa, och trots det lyckades jag samla ihop 2200 höjdmetrar) frågade jag mig själv: Kan jag springa?

Svaret var såklart JA. Det gjorde ont, mycket mer ont än att gå, men jag kunde faktiskt fortfarande springa. Jag var inte på plats för att komma i mål. Jag var på plats för att prestera på toppen av min förmåga. Denna insikt, att jag trots att hjärnan lurar mig att det inte går, faktiskt KAN fortsätta springa, var min stora nyckel till att fixa såväl andraplatsen som sub-16.

Insikt #3 från TEC

Att hantera smärta tillhör en av huvudutmaningarna i såväl Ironman som ultralöpning. Snabbhet, styrka, syreupptagningsförmåga och löpekonomi är självklart faktorer precis som i kortare löplopp, men just smärthantering är oftast vad som skiljer agnarna från vetet när distansen blir längre. På TEC var jag plötsligt en liten fisk i en stor damm (till skillnad från andra ultralopp jag vunnit där jag varit en större fisk i en liten damm). Därför är mitt lopp på TEC ett av de lopp jag är mest stolt över. Men apropå smärta. Den stora insikten under TEC var att smärtan i benen (muskulär och inte pga någon skada) ökade linjärt upp till ungefär 8 mil och sedan planade den ut. Hade smärtan fortsatt längs samma linje hade den till slut blivit outhärdlig och jag hade tvingats att börja gå. Men eftersom smärtan magiskt verkade plana ut efter ungefär halva tävlingen och sedan höll sig konstant, kunde jag ta fasta på detta och hoppas att det inte bara var en tillfällig platå.

Utmaningen var snarare att orka hantera smärtan under resterande tid, än att smärtupplevelsen blev värre och värre. För varje steg blev hjärnan lite tröttare av att hantera smärtan, så mitt fokus blev att hålla hjärnan (kanske mer än kroppen) glad. Lagom dos av kolhydrater med jämna mellanrum, salt, en ljudbok (Can’t hurt me av David Goggins), pepplåtar på Spotify och fokus på varje fotisättning i pannlampans sken under de trixigaste partierna. När jag sedan med tre (av 14) varv kvar tappade andraplatsen fick min hjärna ytterligare något att fokusera på. Fram tills dess hade jag varit 100% fokuserad på att göra mitt eget lopp vad gäller tempo, men tävlingsinstinkten slog plötsligt till, och jag började jaga andraplatsen. Med facit i hand var de två sista varven avsevärt snabbare än det tredje från slutet. Och tack vare kampen om andraplatsen fixade jag mitt huvudmål för dagen (sub 16 timmar). Tack Stellan för kampen och grattis till att också ha tagit dig under 16 timmar. Vinnaren Sebastian hade 40 minuter till godo på oss och tanken att försöka jaga ikapp slog mig aldrig. Just denna gången och med min uppladdning låg en vinst utanför min potential.

Vad innebär full potential för dig? Genom att minska gapet mellan vårt nuläge och vår fulla potential kan vi öka glädjen och känslan av meningsfullhet. Så låt oss sträva lite extra för att utforska vad vi verkligen kan!

Tack för att du läste och om du också vill använda ultralöpning som ett sätt att utforska din potential har jag nu kapacitet att ta in nya adepter i min tremånadersboost för ultra här.

/Christian (som fortfarande är stel i benen, en vecka senare)

 

 

 

 

3 nycklar till Backyard Ultra – Last (wo)man standing

Det var med skräckblandad förtjusning jag bestämde mig för att prova det nya ultraformatet Backyard Ultra förra helgen. Ronneby Backyard Ultra i vackra brunnsparken (med många höjdmetrar skulle det visa sig). Det stora skräckmomentet bestod i att inte veta hur länge tävlingen skulle hålla på. Men jag valde att se det som träning i att leva (läs springa) i nuet och inte oroa mig över framtiden (läs hur dygn två skulle kännas).

Oavsett vad som hände var jag fast besluten om att suga ur så många lärdomar som möjligt för kunna coacha andra inför liknande lopp i framtiden. I originalformat (Big Backyard Ultra i USA) med ökända Laz som arrangör är reglerna tydliga. Ett backyardlopp har enbart EN vinnare. Resten är DNFs. Även om jag tycker att alla som under en tävling slår sina tidigare distansrekord är vinnare, var jag fast besluten om att hålla på så länge jag kunde och försöka bli last man standing. Här kommer mina lärdomar. Hoppas du har nytta av dem!

 

#1 Agera så att du har möjlighet att vara fräsch efter 24 timmar

Denna princip är kritisk om du går in i en Backyard med inställningen att kämpa om vinsten eller krossa dina tidigare distansrekord (som kanske ligger på 100 miles=24 timmar på en backyard). Om du i varje givet ögonblick (alltså redan från start) agerar utifrån att du ska vara fräsch efter 24 timmar, har du lagt en bra grund för att hålla länge.

 

  • Ta tag i små skavsår eller känningar direkt. Jag fick ont i båda hälsenorna efter sju timmar och hade ett konstigt tryck uppepå vänster fot. När det inte släppte på nästa varv heller, bytte jag skor, vilket gav ny belastning och det släppte. Vitt vaselin innanför strumporna är ett annat tips för att slippa blåsor, skavsår och annat. Fråga dig hela tiden vad största risken/osäkerheten är just för tillfället (det varierar) och ta hand om den direkt! För övrigt en bra lärdom för livet i stort!

 

  • Ät och drick så normalt som möjligt. Större matintag var fjärde timme. Inte för mycket sött och framförallt inte för mycket koffein tidigt var mina nycklar. Jag hade strategin att vänta med kaffe till efter 24 timmar (morgonen) för det är oftast morgonkaffet jag uppskattar mest på dygnet. Låt bli att bli beroende av sportdryck, gel och andra söta saker för tidigt för att kunna fasa över mer på snabb energi under andra dygnet när framförallt hjärnan behöver mer socker för att hålla fokus.

 

  • Variera tempot så mycket som möjligt. I en backyard är tempot ofta relativt lågt (det handlar om att hinna 6,7 km på under en timme). Men för att undvika att fastna i ett lågt (ganska onaturligt tempo eftersom du kanske aldrig tränar så långsamt) kan det vara bättre att mixa rask gång med högre löptempo. För att undvika tristess (efter 12 timmar var jag redan ganska trött på banan) gjorde jag ett antal olika experiment och lekar där jag gick i upp till 30 minuter under ett varv och sedan hade som utmaning att jaga ikapp resten av fältet innan varvet var slut. På det sättet fick jag bra variation av snabb gång och relativt snabb löpning istället för mellanmjölkstempo hela varvet runt. Om nära hälften av tiden på varje varv körs gående så kommer också musklerna hållas fräschare längre. Jag gick inte bara i uppförsbackar utan även i nerförsbackar för jag vet hur det brukar kännas i benen efter 10+ timmars löpning. Då är det nerförsbackarna som gör mest ont.

 

  • Redan vid start sa jag till både hejaklack och tävlingsledare att jag på allvar var inställd på att den riktiga tävlingen skulle börja efter 24 timmar. Genom att uttala det, blev det mer än en tanke i mitt eget huvud. Det blev min sanning som jag försökte leva efter genom hela loppet.

 

  • Ett ultralopp som detta är som livet. I ett lopp agerar vi för att maximera chansen att vara friska och hela efter 24+ timmar. I livet bör vi agera för att maximera chansen att vara friska vid 100!

 

#2 Allt (nästan) handlar om mental inställning

Alla typer av extremlopp verkar på ytan handla om vem som har bäst fysiska förutsättningar och har tränat mest. Men så fort man skrapar lite inser man att det handlar om minst 50 % mental styrka och inställning när väl starten har gått. På ett backyard (till skillnad från andra långa lopp) är det nog snarare 80/20. 20% fysiologi och 80% psykologi.

 

  • Precis som det var lättare att springa en mile på under fyra minuter efter Roger Bannister gjorde det, än före (rent fysiologiskt var det ingen skillnad, men mentalt), hjälper det mycket att inspireras av vad världens bästa Backyardmänniskor klarar. Om Johan Steene kan hålla igång i 68 varv så ska väl jag kunna springa 24, 30, 40 varv? Genom att jämföra med världseliten blir våra glastak lite högre. Om jag har Johan Steene i bakhuvudet känns 24 timmar nästan lätt.

 

  • Variera något varje varv för att undvika tristess. Att springa samma varv 12, 24, 30 gånger är inte speciellt kul. Variera tempo, vem du pratar med, vilken energi/vätska du har med dig eller något annat. Under flera av varven tog jag med mig en termosmugg med varm dryck för att kunna fika lite längs vägen. Det var både ett sätt att hålla nere tempot och att fokusera på något annat än att bara springa.

 

  • Se till att ta bort alla eventuella begränsningar eller argument (logiska eller inte) för att ge upp i förtid. Om det är något jag lärt mig under alla ultralopp och Ironmans är det att hjärnan kommer göra sitt bästa för att hitta bra argument för att ge upp eller sakta ner. Jag tänkte inte låta det hända denna gången. För att verkligen vara redo att hålla på så länge det skulle krävas för att vinna, såg jag till att inte boka in några möten på måndagen (med start lördag 7.00 skulle de ge mig en fördel kontra övriga om tävlingen skulle dra ut på tiden) utan vara helt jobbledig. Jag tog med mig mat och kläder som skulle räcka i upp till två dygn. Och förlängde min bokning av hyrbil till måndag eftermiddag (initialt hade jag bara bokat till söndag eftermiddag vilket skulle ha gett problem om tävlingen skulle hållit på fortfarande efter 30 timmar).

 

#3 Hjärnan behöver ett tydligt mål – ovisshet är livsfarligt

Efter att länge jobbat med mental träning, målsättning och visualisering, vet jag att otydliga mål kan fälla den bästa av planer. Ju tydligare ett mål är, desto lättare är det för hjärnan (även när den är trött) att hålla rätt riktning. Men hur sätter man ett tydligt mål när hela idén med en Backyard är att man inte vet hur länge den kommer hålla på?

 

  • Till skillnad från alla andra uthållighetstävlingar kommer du i en Backyard inte snabbare fram till målet om du ökar tempot. Den känslan är ganska frustrerande så var beredd på den. I vanliga lopp kan det vara en smart strategi att öka tempot under perioder när energin är hög för att ta höjd för eventuella senare svackor eller för att komma närmare målet. I en backyard spelar tempot ingen som helst roll. Du blir inte färdig snabbare ändå. Detta är ganska jobbigt för en driven tävlingsmänniska att hantera.

 

  • För att ha någon form av konkret mål trots att alla säger att man inte bör ha det inför en backyard, googlade jag fram att rekordet på svensk mark för hur många varv någon gjort i en backyard var 39. Jag tog en screenshot av skärmen och satte mitt tydliga mål på 40 timmar. Detta hjälpte min hjärna att ha en konkret siffra att jobba med och ta höjd för. Oavsett om du vill ha ett tydligt mål eller inte inför en backyard upplevde jag att det hjälpte mig både i planering inför och under loppet. Men se till att sätta ditt mål tillräckligt högt så att det inte begränsar dig. Vad som hade hänt i mitt huvud om loppet inte varit slut efter 40 varv vet jag inte. Kanske hade jag kunnat luta mig på begränsningspunkten ovan?

 

  • Att ha en konkret målbild (i mitt fall 40 varv = nästan 27 mil) gjorde att jag i varje given situation kunde ta rätt beslut för att ha möjlighet att nå det. Att låta bli att springa ett varv på 40 minuter (trots att jag hade kunnat) för att det kommer straffa sig under andra dygnet eller se till att äta så vanligt som möjligt första dygnet blev två direkta resultat för mig. Med ett någorlunda tydligt mål som är inom din egen kontroll (att inte ge upp förrän näst sista person ger upp är inte helt inom din kontroll utan kräver att någon annan ger upp) är det lättare att ta rätt beslut i varje given situation.

En backyard ultra är en fantastisk tävlingsform på många sätt. För dig som gillar de sociala aspekterna med uthållighetstävlingar är det antagligen den ideala tävlingsformen. Det kräver att du skapar dina egna mentala strategier för att få ut din fulla potential. Och det är ett perfekt sätt att utmana de glastak vi alla sätter på oss själva för hur långt det går att springa under en och samma tävling. Hur gick det då? Efter 20 varv/timmar hade alla andra gett upp och jag passade på att göra mitt snabbaste varv under hela tävlingen för att fira vinsten (och att det var över). De 40 timmarna får vänta tills nästa gång 🙂 Happy running!

Rörelseglädje och tankar om barns motivation

Fler och fler rapporter pekar på att det ökande stillasittandet i vårt samhälle är en lika stor riskfaktor som rökning, både för individ och folkhälsa.  Trenden är tyvärr tydlig och vi närmar oss USAs dåliga folkhälsa med stormsteg. Hur kan vi bryta mönstret och få in mer rörelse i vardagen? Ibland fastnar jag i frustration över saker utanför min kontroll. Varför gör inte politikerna mer och inför mer rörelse i skolan? Varför skjutsar de flesta sina barn från dörr till dörr när det finns cykel? När det bästa jag kan göra är att börja i det lilla och ta kontroll över min och mina barns situation. Förhoppningsvis inspirerar det fler till att vilja röra sig mer tillsammans med sina barn.

Om vi vill att våra barn ska växa upp till friska och glada individer gäller det för oss vuxna att vara förebilder. När våra barn ser att vi tar vår hälsa på allvar, kommer de omedvetet få med sig en sund syn på träning, bra mat och rörelse i vardagen. Om vi istället suckar varje gång vi känner oss tvungna att gå en promenad, ta cykeln till jobbet eller släpa oss till gymmet kopplar barnen direkt träning och rörelse till en negativ känsla. Bli medveten om hur du pratar om din egen träning och hälsa. Barn älskar att kopiera sina föräldrar, oavsett om det handlar om bra eller dåliga vanor. 

För några veckor sedan åkte vår lilla familj på fem till Bastasjö för att gå tipspromenaden som varje söndag sätts upp längs motionsspåren. Med föregående skogsutflykt i färskt minne försökte jag hitta strategier för att få barnen att se fram emot fyra kilometers skogspromenad. Inte helt självklart. Äldsta sonen, som älskar fotboll, tog med sig en boll för att likt de mexikanska Tarahumara-indianerna sparka den framför sig hela vägen runt motionsspåret. Det höll honom motiverad och glad hela vägen. Näst äldsta sonen fick en bingobricka och kunde parallellt med att vi löste tipsfrågorna, kryssa siffror. Något som fungerade bra de första kilometrarna men som halvvägs slutade med att jag fick bära honom på ryggen. Han var helt slut i benen. Mina erfarenheter från diverse uthållighetslopp har dock lärt mig att när vi tror att vi är slut så har vi minst lika mycket kapacitet kvar. Det var snarare hans hjärna som hade brist på motivation.

Så plötsligt, som en blixt från klar himmel, fick han bingo. Och då blev det fart på de små benen igen. Resten av rundan sprang han före oss andra, för att hinna först till nästa bingonummer. Med nyfunnen motivation var den sista kilometern en dans på rosor. För mig blev denna söndagsrunda en lärdom i hur rätt typ av motivation kan få både vuxna och barn mer aktiva. Men olika personer behöver olika strategier. Kanske kan denna enkla historia inspirera dig som förälder att bli nyfiken på vad både du och dina barn triggas av. Låt oss börja hos oss själva vad gäller ökad rörelse i vardagen. Hur kan ni hitta rörelseglädjen tillsammans i din familj?

Vår starka hjärna…och vad jag lärde mig mitt i natten på en liten dansk väg om att nå sin fulla potential

Den mänskliga hjärnan är fantastisk. Den låter oss planera för framtiden och håller koll på vad som är rätt och fel. Egenskaper som tagit vår civilisation till var vi är idag. Men ibland, ja ganska ofta faktiskt, begränsar hjärnan oss. Avsikten är förstås god, för under årtusenden har den som tagit ut svängarna för mycket straffats genom att bli uppäten, avrättad eller utstött ur gruppen. Idag är vi är fria att tro på vad vi vill, umgås med vem vi vill och pressa våra fysiska gränser till bristningsgränsen. Utan att riskera döden.

Att misslyckas betyder inte döden

Jag älskar långa uthållighetsutmaningar. Faktumet att ett misslyckande inte innebär döden, är en förutsättning för att våga pusha gränserna till bristningsgränsen. 2014 stod jag på startlinjen tillsammans med åtta andra utanför domkyrkan i Lund. Uppdraget var tydligt. Att helt utan support, vätskestationer eller publik på snabbast möjliga tid ta sig ett varv runt Öresund i löparskor. 161 km löpning plus en båtresa (Helsingborg-Helsingör) och en tågresa (Kastrup-Malmö). Loppet hette Gax Urasunti Epiphany. Det blev en berg-och-dal-bana i såväl känslor som energi och smärta. Fältet spreds ut direkt och jag blev snabbt ensam i ledningen. Redan då började min hjärna spela mig spratt. Hade jag gått ut för hårt? Var det mer värt att vänta in någon annan än att springa i mitt egna tempo? Trots att jag var i ledningen tvivlade jag starkt på att jag ens skulle klara att ta mig i mål.

Mitt stora misstag

Efter sju mil satte jag mig på båten mot Helsingör. Ett misstag som jag fick lida för nästkommande sex mil längs Själlands östkust. När jag steg av båten vägrade min kropp att springa. Med någon form av gå-spring-taktik tog jag mig ändå framåt. Kvällen kom, mörkret föll, och rädslan infann sig. Jag var helt ensam på danska småvägar mitt ute i ingenstans. Hjärnan spelade upp hemska scenarion om att träffa rånare, motorcykelgäng eller alkoholpåverkade bilförare på väg hem från krogen. Jag försökte distrahera tankarna genom att lyssna på ljudböcker.

Tjusningen med deadlines

Med en mil kvar till Kastrup började jag kika på klockan. Jag visste att tågen över Öresundsbron bara gick en gång i timmen. Med båtresan i färskt minne ville jag inte bli sittande ens i 20 minuter i väntan på ett tåg. I normala fall hade det inte varit ett problem att hinna en mil på under 50 minuter. Men detta var inget normalt fall. Jag hade redan sprungit fem mil längre än någonsin innan. Klockan var halv ett på natten. Men plötsligt insåg jag att mitt låga tempo bara var ett resultat av att min hjärna bromsat mig sista fem milen. Med en deadline i form av en tågavgång kunde jag plötsligt öka farten markant. Jag hann med tåget med 2 minuters marginal. Ingen av mina medtävlare hann med och trots att sista tre milen mellan Malmö och Lund gick otroligt långsamt hann ingen ifatt mig.

Jag nådde målet med en ny insikt. Hjärnan är fantastisk, när den väl är motiverad att låta oss använda vår fulla potential!

Låt motgång bli en tillgång

”Låt det som står i vägen, bli vägen”, Marcus Aurelius

För snart 2000 år sedan föddes en liten pojke i Rom. När han var tre år dog hans pappa och han adopterades bort. Vid sex års ålder blev han riddare och mot alla odds blev han till slut kejsare. I nutid är Marcus Aurelius dock mest känd som en av upphovsmännen bakom stoisismen. En av principerna i denna filosofi är att motgångar och hinder gör oss starkare. Efter att naturligt ha känt en dragningskraft till utmaningar, hittade jag snabbt hem när jag läste boken Självbetraktelser av Marcus Aurelius för några år sedan.

Jag fick dessutom en förklaring på sambandet mellan en utmanande uppväxt och framgång senare i livet. Albert Einstein, Tomas Edison, Walt Disney, Steve Jobs och Oprah Winfrey är andra exempel på människor som valt att se hinder och utmaningar som ett sätt att bli starkare och bättre. Men det är ofta lättare sagt än gjort. När vi är mitt i en utmanande situation och har stora hinder framför oss är det lätt att instinktivt vilja ge upp. Men vad händer om vi ser hindren som vägen, snarare än som saker som står i vägen? Om det är utmaningar och hinder som gör oss starkare, borde vi inte då omfamna de tuffa situationer som livet kastar på oss? Omfamna dem som ett sätt att höja oss till nästa nivå?

I vår nutida vardag behöver vi inte längre kämpa mot varken vilda djur, hunger, krig eller kyla. Men vi är fortfarande samma biologiska varelser som vi var för tusentals år sedan. Vi är gjorda för att kämpa. Vi är skapade för att utmanas. Kanske är det detta som förklarar hur omåttligt populära diverse uthållighetslopp blivit de sista 40 åren? I takt med att vårt samhälle blivit tryggare och välståndet ökat har vi tappat den naturliga instinkten att kämpa i vardagen. Hinderbanelopp och andra uthållighetstävlingar är för många den ultimata utmaningen och metaforiskt är den typen av lopp precis som livet. Det finns ingen raksträcka och det som krävs är allsidighet, uthållighet och drivkraft.

En av mina stora insikter det sista året är att utmaningar inte bara göra oss starkare, utan också gladare. Det finns även forskning som visar på sambandet mellan utmanande mål och lycka. Detta var min röda tråd i höstas när jag fick chansen att tala på en TED-konferens. En av personerna jag delade scen med var Saeid Esmaeilzadeh. Som liten flydde han från Iran och är idag en av Sveriges yngsta kemiprofessorer och en mycket framgångsrik entreprenör. Saeids tal handlade om kraften i ett trauma. Om förmågan att hämta kraft från ett tidigare trauma snarare än att låta det leda till posttraumatisk stress. Många av de mest framgångsrika människorna i världen är inte framgångsrika trots sina motgångar, utan på grund av dem.

Varje dag får vi alla en chans att bli bättre, starkare och gladare genom att vända de utmaningar och hinder vi stöter på till något värdefullt. Det är bara då en motgång kan bli en tillgång.

Vägen mot UTMB 2019 #1

2007 stod jag på startlinjen till Stockholm marathon. Och kollapsade halvvägs. För dig som inte hört berättelsen, se gärna mitt TED-talk. När jag vaknade upp i sjukvårdstältet hade jag två röster i mitt huvud. En av dem sa åt mig att lägga skorna på hyllan. Den andra sa åt mig att bevisa för mig själv och andra att jag kunde bättre. Jag valde, lyckligtvis, att lyssna på den andra rösten, och anmälde mig kort därefter till mitt första ultralopp, Sörmlands Ultra 50km samma höst.

Jag minns tydligt känslan när jag några kilometer från mål insåg att jag skulle fixa att springa 50km. Det gjorde väldigt ont, och kombinationen av smärta och glädje gjorde att jag började gråta. Jag vann ett par vantar vid målgång, vantar som jag fortfarande använder idag. Mitt första möte med ultralöpning. Jag älskade det direkt. Atmosfären, gräsrotskänslan och gemenskapen där alla var vinnare som vågade ställa sig på startlinjen. Ett tag efter mitt första ultralopp hörde jag talas om ett galet lopp i Alperna, Ultra-Trail-de-Mont-Blanc. För mig som just sprungit 50 platta km för första gången var 168 km och 10 000 höjdmeter en annan värld. Något omöjligt och ouppnåeligt. Men ett frö såddes där och då. Som sedan fick ligga och gro medan jag upptäckte sporten triathlon och Ironman.

2016 efter att jag haft förmånen att få genomföra Ironman Hawaii som kronan på verket efter 8 års Ironmanfokus, kände jag mig klar med min egen triathlonkarriär. Mitt stora fokus blev istället att coacha andra som också upptäckt tjusningen i att kombinera simning, cykel och löpning. Men det där fröet fanns kvar. Efter att ha sprungit ett antal ultralopp som komplement till min Ironmansatsning, hade jag nu tillräcklig erfarenhet för att kanske våga mig på en satsning på det där galna loppet med start och mål i Chamonix. Jag insåg snart att det inte bara var att anmäla sig. På de 10 år sedan jag hade upptäckt loppet hade det blivit omåttligt populärt. Vilket lett till att man behöver gå igenom en rigorös kvalprocess för att ens få ställa sig på startlinjen. Jag antar att det är resultatet av att fler och fler letar utmaningar utöver det vanliga.

Nyss hemkommen från Hawaii hösten 2016 började jag leta kvallopp. Jag behövde springa tre tuffa lopp för att samla totalt 15 ITRA-poäng (de tuffaste kvalloppen ger 6 poäng). 2017 hittade jag tre lopp som skulle ge mig exakt 15 poäng (4+6+5) och resan började. 2017 började med Sandsjöbacka trail 50 miles. Läs mer om det här  (titel ”The second wind”). 4 poäng hemma. Nästa utmaning blev Hammer Trail 100 miles med 6600 höjdmeter på Bornholm. Det skulle visa sig bli min värsta tävlingsupplevelse hittills i livet och jag tvivlade starkt på om jag verkligen skulle fortsätta resan mot UTMB. Läs mer om det här (titel ”Ett fruktansvärt lopp”). Efter 30 smärtsamma timmar var dock 6 poäng hemma. Det tog ett par månader att mentalt repa sig och bli sugen på löpning igen men i november 2017 stod jag på startlinjen på Sätila trail 120 km. Återigen stukade jag foten, men stärkt av upplevelsen på Bornholm bestämde jag mig för att ta mig i mål. Precis som i alla ultralopp innehöll loppet både toppar och dalar. De sista 5 poängen hemma.

När väl poängen var bärgade, var det dags för lotteri. 2018 var första året jag hade chans att få en plats. Jag hade dock otur i lotteriet. Inför 2019 skulle jag ha dubbla chanser. Mitt i skidbacken i början av januari började det trilla in grattismeddelanden från mina ultrakompisar. Då insåg jag att jag hade kommit med. En dröm som nu kunde bli sann. UTMB gick från att vara ett coolt lopp, till att bli verklighet. Nu blev jag rädd på riktigt. Ett av mina motton är att varje år göra något med skräckblandad förtjusning. När jag insåg att UMTB 2019 skulle bli verklighet var det initialt mer skräck än förtjusning. Hur tränar man för 10 000 höjdmeter, 171 km och bergspass på över 2500 meters höjd i ett platt Blekinge?

Loppets sträckning. Start och mål i Chamonix. Loppet går moturs ner genom Italien, upp genom Schweiz och sedan tillbaka till Frankrike. Rutten tar normalt 4-7 dagar att vandra. Vinnartiden i UTMB ligger normalt strax över 20h. Jag hoppas kunna springa på under 30h. Maxtiden är 46 h. Ett antal höga passeringar på mellan 2- och 3000 meters höjd skapar ytterligare utmaning. Totalt 171 km och ca 10 000 höjdmeter.

3 lärdomar från ett händelserikt 2018

För exakt ett år sedan jobbade jag min sista dag som anställd och valde att gå från mikroprenör (min benämning på någon som driver bolag vid sidan om anställning) till entreprenör (driva bolag på heltid). Beslutet hade jag tagit ytterligare ett år tidigare, faktiskt på nyårsafton, efter att ha drivit bolag på deltid under fem år. Det var dags att ta steget och släppa den trygga tillvaron som fast anställd.

2018 visade sig bli ett intressant år även på andra plan, bla pga att vi i maj fick vår tredje son, Ture. En fantastisk krabat som lär sig nya saker varje dag. Jag valde att efter många år med fokus på Ironman (och lite swim-run) fokusera totalt på ultralöpning för egen del. Under året har jag haft förmånen att få jobba med många ambitiösa uthållighetsidrottare och ett antal framstående företag som workshopledare, föreläsare och förändringsledare. Men också haft tid för familjen som på något sätt är plattformen som gör allt annat möjligt! När jag reflekterar över året summeras det i följande tre insikter.

Begränsningar är bästa sättet att utvecklas

Det sägs ibland att begränsningar (i tid, pengar eller annat) är all kreativitets moder. Efter ett år där såväl ekonomiska resurser som tid varit mer begränsade än innan (självvalt i mitt fall), har jag verkligen insett att detta stämmer till 100%. Om såväl pengar som tid är mer begränsade kräver det ett helt annat fokus vad resurserna ska läggas på.

I mitt fall har begränsningar varit den absolut bästa källan till att bli effektivare, välja inköp med omsorg och värdesätta den tid jag har högre än tidigare. Att maximera tiden när jag väl jobbar, tränar eller gör hushållssysslor. Inför årets start var min ansats att just nu i mitt liv är resursen frihet värd mer än resurserna pengar, trygghet och status. Iallafall vad gäller jobb och karriär. 2018 har konfirmerat att jag hade tänkt rätt. Att ha total autonomi i vad man jobbar med är en känsla som jag unnar fler att få uppleva. Men inget är ju gratis, så trygghet, pengar och status kanske får stå tillbaka om vi ska kunna uppleva total frihet?

Jag är övertygad om att vi inte skulle få samma resultat om vi inte hade deadlines och tidssatta mål. Att tidssätta något är kanske det lättaste tricket för att skapa en begränsning. När du inser att du inte kommer leva för evigt kanske den där drömmen bör tidssättas? En dröm har inga begränsningar. Men för att bli verklighet kanske det är just begränsningar vi bör skapa runt våra drömmar?

”The best time to plant a tree was 20 years ago. The second best time is now.”

Kinesiskt ordspråk

Steget ur nästet är enda sättet att inse att man kan flyga

Att tänka utanför boxen är idag ett ganska slitet begrepp. Så jag skulle vilja modifiera detta en aning. Att tänka är sällan tillräckligt. Att agera utanför boxen är vad som räknas. Om du sett mitt TEDx-talk vet du att jag gillar metaforen fågelnäste för att illustrera att vi inte vet om vi kan flyga förrän vi vågar kasta oss ut över kanten. Att delta i ett TED-event och inte bara prata inför en publik på 100 personer (det har jag gjort innan) utan potentiellt hundratusentals kritiker framför sina skärmar. Det var något nytt och ganska läskigt om jag ska vara ärlig. Men jag valde att kasta mig över kanten. En oväntad effekt blev att direkt efter TEDx kändes allt annat (till och med att sjunga inför hundratals människor) ofarligt.

Det är först när vi kastar oss ut, trots risken att misslyckas, vi kan få reda på om vi kan flyga. Jag hade en liknande upplevelse 2017 när jag fick möjlighet att offerera en tvådagars-konferens kring förändringsledning i Bologna. För att höja mig till den nivå som jag tyckte krävdes, och för att motivera nästan tre dagar iväg från familjen, satte jag prislappen högt. Och sen la jag på ytterligare 20% innan jag skickade iväg offerten. Det fick bära eller brista. Om jag fick uppdraget skulle jag vara tvungen att höja mig till en nivå som överträffade priset de skulle betala. Några veckor senare flög jag till Bologna…

”I learned that courage was not the absence of fear, but the triumph over it.”
Nelson Mandela

Huvudanledningen att sätta tuffa mål är att det gör oss gladare

Varför sätter vi mål egentligen? Och hindrar vår ständiga strävan framåt oss från att njuta av nuet? Inför förberedelserna av mitt TEDx-framträdande grävde jag djupt i frågan VARFÖR vi bör utmana oss själva. När jag började springa som 25-åring och hittade det perfekta sättet att utmana mig själv, gick jag på instinkt och triggades av att hela tiden flytta fram mina mål. Men det är först på senare år jag har kunnat dra slutsatser om hur detta har förändrat mig för alltid.

Min ständiga strävan har byggt disciplin och gett mig förmågan att fokusera och hitta vägar förbi hinder. Men den har också gjort mig gladare. Den har gett mig en anledning att stiga upp varje morgon. Den har krävt att jag blir den bästa versionen av mig själv. Att jag haft förmånen att få inspirera andra genom mina, ibland galna, tävlingar, är mest en bi-effekt. Även om det kanske är det mest meningsfulla i längden.

Kanske har du för få utmaningar och tuffa mål i ditt liv? I så fall har du potential att bli ännu gladare, genom att hitta och komitta till något som kräver att du utvecklas till nästa nivå!

“What you get by achieving your goals is not as important as what you become by achieving your goals.” Henry David Thoreau

2019

Ibland kan det vara svårt att veta vad som är ett bra mål. Om du känner igen dig har jag ett tips. Ett mål behöver inte handla om att nå en mållinje, bestiga ett berg, vinna på lotto eller få drömjobbet. Det kan likaväl handla om att bli bättre på att ta hand om dina basala behov. Att äta bättre, att få in minst 30 min fysisk aktivitet per dag, att sova mer, att stärka dina närmaste relationer eller att ta mer tid för reflektion. Att se till att må lite bättre, och vara öppen för möjligheter som dyker upp, är ett utmärkt sätt att gå framåt i sin utveckling. Utan att behöva sätta superkonkreta mål som inte känns naturliga. Så vad tänker du sluta eller börja med under 2019? När du om ett år ser tillbaka på 2019, vad skulle du vilja vara stolt över?

TEDx Why we should all find a challenge in our life

Hade förmånen att få prata på Karlskrona första TEDx-konferens i Oktober. Nu finns resultatet ute här. 17 minuter som förhoppningsvis inspirerar till att hitta fler utmaningar i livet!