Att våga lita på sig själv och andra

Hemligheten bakom snabbväxande företag, snabba beslut, starkt ledarskap och välmående medarbetare

På mitt första riktiga jobb hamnade jag i ett multinationellt och multikulturellt team med hög press. Vi åkte Europa runt och missionerade om våra produkter. Några år tidigare hade kulturkrocken mellan japansk hierarki och svensk konsensus ägt rum när Sony och Ericsson slagits ihop. Halva arbetsstyrkan stannade kvar på jobbet till sen kväll eftersom chefen fortfarande var kvar. Resten gick vid tre för att hämta barnen eller hunden på dagis. Jag hittade en gyllene medelväg. Jag fick bevittna kulturkrocken från insidan. I efterhand kan jag undra hur vi lyckades få de resultaten vi fick. Försäljningen blomstrade och pengarna flödade. Vi jobbade trots allt som ett team.

Snabbt blev det tydligt att jag samarbetade bättre med vissa personer än andra. Och det hade inget med ursprung och kultur att göra. Vad var hemligheten? Två personer jag jobbade extra bra med var från Japan och Sydafrika. Medan jag aldrig riktigt klickade med min indiska chef och tyska kollega.

I de fall där tilliten var hög, kommunikationen öppen och vi gjorde det vi sa att vi skulle göra, nådde vi enormt bra resultat. Och när tilliten saknades tog allt lång tid och blev inte lika bra. Insikten är att den största hemligheten till välmående och resultat är att vi kan lita på personer i vår närhet. Hur ser du till att omge dig med personer du litar på? Och hur ser du till att dina kollegor kan lita på dig?

Det första steget i att bli mer trovärdig, är att lita på sig själv. Om jag redan efter ett par veckor sviker mitt nyårslöfte till mig själv, vad händer med min självtillit? Och vilken signal skickar jag till folk runtomkring? Det finns ytterligare en aspekt i att lita på sig själv. Vi tenderar att känna mindre förtroende för andra, om vi har lågt förtroende för oss själva. En arbetsplats där man varken litar på sig själv eller på andra, kan knappast nå sin fulla potential, eller hur?

Forskning visar att när tilliten i ett team är hög, blir resultaten bättre, beslut tas snabbare och man sparar både tid och pengar på att undvika dubbeljobb. Har du varit med om arbetsplatser där varje teammöte föregås av taktiksnack i subgrupper, och följs av eftersnack i samma grupper? Varje möte skapar tre möten. Kanske har du också varit med om motsatsen? Nyligen spenderade jag nästan tre timmar i ett planeringsmöte med två kollegor. Hög energi, högt till tak, rak kommunikation, inga krusiduller. Snabba beslut. Nya idéer. Tydliga ansvarsområden. Vi producerade lika mycket på tre timmar som en lågpresterande grupp gör på i bästa fall en vecka. Och i värsta fall aldrig. Vad var hemligheten? Högt förtroende.

Vad krävs för att du ska utveckla förtroende för en annan person? Stephen MR Covey beskriver i sin bok The speed of trust hur tillit och trovärdighet byggs på karaktär och kompetens. Karaktär innebär att vi lever som vi lär och gör det vi säger att vi ska göra, utan baktankar. Kompetens betyder att vi hela tiden ser till att utvecklas, lära nytt och nå bra resultat. En person som gör det andra förväntar sig, och dessutom är kompetent för sitt jobb, är en person som du kommer att lita på. Hur ser du till att bli den mest trovärdiga personen i din organisation?

Share

Framtidens jobb

Hur förbereder vi oss för framtidens arbetsmarknad och vad kan vi lära av filmbranschen?

Våren 2015 träffade jag Christofer Karltorp, VD för det amerikanska bolaget Zerply under en resa till San Francisco. Vad Christofer hade insett flera år innan resten av världen var att framtidens arbetsmarknad kommer se helt annorlunda ut än vad den gör idag. Zerply tillhandahåller en självlärande plattform som kopplar ihop skådespelare, animatörer och klippare med regissörer för att skapa mindre inaktiv tid för frilansande kreativa människor och ett sätt för regissörer att få tag i de bästa. Filmbranschen må vara konservativ på många sätt, men sättet att jobba med frilansande experter som under en kort period sätts samman för att prestera ett resultat tror jag är framtiden. Heltidsanställningar med kontorstider är en kvarleva från industrisamhället, och precis som i många andra fall har vårt beteende inte hunnit med i teknikskiftet till den digitala verkligheten. Den nya generationen som kommer ut i arbetslivet har helt andra förväntningar på ständiga utmaningar och frihet. Vi kommer bli ett samhälle fullt av frilansande experter som vid givna tidpunkter samlas kring gemensamma uppgifter och sedan formerar nya konstellationer.

Du som individ behöver bygga ditt eget varumärke på arbetsmarknaden. Detta är i grunden inget nytt. Men med mer frilansande skruvas betydelsen av ett personligt varumärke på arbetsmarknaden upp. Att kunna kommunicera dina unika styrkor blir ett måste. Varje individ blir som ett litet företag som hela tiden måste försvara sin existens. Balansen mellan att verka rastlös för att du byter uppdrag ofta och risken att fastna för länge på ett och samma jobb, blir alltmer delikat. Kunskap som är aktuell idag, är passé om fem år. Att vara förbättringsbenägen blir allt viktigare. Om du inte är i utveckling, är du i avveckling.

Och så har vi artificiell intelligens (AI) och maskininlärning som kommer förändra en bransch efter en annan. Google vet redan vad du letar efter, trots att du inte hunnit skriva färdigt. Amazon vet redan vilka böcker du gillar baserat på dina och andras tidigare köp. Dagens superdatorer kan redan ställa vissa cancerdiagnoser bättre än läkare. Med tillgång till tusentals patientfall kan slutsatser dras som en enskild läkare inte kommer i närheten av. Den nya generationen kommer kräva en helt annan service både inom vård och andra sektorer. Och detta är bara början. Första steget var automatisering av grundläggande arbetsuppgifter som vi som människor ändå inte ville göra. Men det som händer nu är att datorerna utför komplexa uppgifter, diagnoser och analyser många gånger bättre än vad vi någonsin kommer kunna göra. För att vara relevant på arbetsmarknaden i framtiden gäller det att komplettera snarare än konkurrera med datorerna. Jag tror att mänsklig omtanke, förståelse för relationer, kreativitet, etik och kommunikation är framtidens nyckelkompetenser. I kombination med förmågan och viljan att hela tiden lära sig nytt. Omfamna förändringen, så kommer du ligga steget före. Framtiden är här för att stanna.

Share

Genicirkeln

”Vi blir ett genomsnitt av de fem personer vi spenderar mest tid med” Jim Rohn

Vem hämtar du inspiration och kunskap ifrån? Har du personer i din omgivning som du verkligen klickar med och får energi av? Jag tror inte det finns några vetenskapliga bevis för att vi blir ett genomsnitt av de personer vi spenderar mest tid med eller läser flest böcker om. Men det ligger ändå en hel del klokskap i detta uttalande av Jim Rohn. Om vi ska kunna vara i ständig utveckling och må bra är det avgörande att vi väljer våra informationskällor och favoritpersoner med omsorg. Vi är sociala varelser som påverkas av andra. Så det gäller att se till att vi påverkas av rätt personer. Alla intryck vi möts av formar våra tankar. Våra tankar formar vårt beteende och vårt beteende formar våra resultat. Vem låter du influera dina tankar? Vilken typ av böcker läser du? Vilken media konsumerar du? Vem omringar du dig med?

Om det enda vi träffas av är nyhetssändningar på TV där 90 % av nyheterna är negativa händelser är detta vad vår hjärna matas med. Hur tror du hjärnan reagerar på alla negativa händelser? Du blir lite mer orolig, lite mer försiktig och lite mer restriktiv mot främlingar. Över tid är detta allvarligt. För hur ska vi kunna leva livet till fullo om vi hela tiden är rädda, oroliga och försiktiga? Har du tänkt på att det antagligen händer lika många bra saker i världen som dåliga? Varje dag räddas tusentals liv, forskare hittar nya behandlingsmetoder för dödliga sjukdomar, människor är snälla utan anledning och barn föds. Varför är det inte 50/50 i nyhetssändningarna? Jag tror att det finns en anledning. Känslor som oro, rädsla och spänning trumfar glädje, tacksamhet och lugn när det gäller att hålla kvar TV-tittaren vid skärmen. Många massmedier lever på att folk stannar vid skärmen. Räkna mängden tid som läggs på negativa kontra positiva nyheter nästa gång du ser en nyhetssändning på TV! Men en motrörelse är på gång. Good News Magazine är ett bra exempel.

Det blir allt viktigare att skapa en egen genicirkel runtomkring sig. Att välja människor, böcker, idéer eller media som bygger upp och leder till utveckling. Hur omger du dig med människor som får fram dina bästa sidor? Du har säkert förebilder eller människor du kan lära mycket av. De är inte alltid fysiskt närvarande i ditt liv men böcker, podcasts och annan media kan vara ett väldigt effektivt sätt att spendera tid med dem. Ett bra sätt att ta reda på om en person får ingå i din genicirkel är att fundera på om du blir glad, inspirerad, kreativ, hoppfull och lär dig nya saker när du interagerar med personen i fråga. Det är de huvudsakliga grundkriterierna. Ta några minuter och fundera på vem du vill ha med. Rita en cirkel på ett papper och skriv in namnet på dina fem genier!

Share

Ett fruktansvärt lopp – lärdomar i löparskor

“What doesn´t kill you, makes you stronger” Friedrich Nietzche

Jag var inställd på äventyr när vi klev på båten till Bornholm den 4e maj. Tillsammans med lillebror Fredrik hade jag med skräckblandad förtjusning skickat iväg en anmälan till Danmarks hårdaste löplopp, Hammer Trail 100 miles. Och nu var vi på väg. Vädrets makter var inte på vår sida och kraftig vind vid överfarten från Ystad gjorde att personalen redan innan avgång delade ut spypåsar till alla resande. De visste vad som väntade. För första gången i mitt liv fick jag uppleva verklig sjösjuka och tillsammans med säkert 80% av övriga passagerare fick vi användning för de där spypåsarna. Inte den bästa uppladdningen inför ett lopp på 16 mil. Inför loppet hade jag pratat om det som ett 100 miles långt löplopp. Nu i efterhand kallar jag det snarare en 16 mil lång plåga i löparskor. Väldigt få partier inbjöd till något som skulle kunna kallas löpning och flera gånger under loppet föreställde jag mig arrangörernas hånskratt när de på något sätt lyckats samla ihop 6600 obanade höjdmeter på norra delen av Bornholm. Vissa partier krävde rep för att överhuvudtaget kunna ta sig uppför sluttningarna.

Efter ett varv av sex stod det klart att det här skulle ta minst ett dygn. Med maxtiden 32 timmar stod det också klart att flera av de 35 startande skulle få svårt att hinna i mål i tid. Med sex varv och ett varmt tält med mat vid varje varvning fanns många möjligheter att bryta tävlingen. Dessutom sa reglerna att om man tog sig halvvägs (50 miles) fick man ett resultat i 50miles-klassen snarare än ett DNF i resultatlistan. Lockande för en hel del löpare skulle det visa sig. Redan efter 38 km stötte jag på första oväntade hindret. En ouppmärksam halvsekund, och ett felsteg på en rot med stukad vänsterfot som resultat gjorde att jag tillfälligt gick ner för räkning. Att bryta efter knappt 25 % av loppet kändes som det ultimata antiklimaxet. Hårt lindad linkade jag vidare. Och en stund senare kunde jag springa någorlunda igen på de få partier som var springbara.

Med familjen hemma i fredagssoffan ringde jag för pepp efter 10 timmar i misär. Samtidigt som jag tyckte synd om mig själv var jag fantastiskt tacksam att jag faktiskt var mitt uppe i ett äventyr. “Det här är fruktansvärt” var det bästa jag fick fram när min fru i telefonen frågade hur det gick. Just då ville jag helst av allt teleportera mig därifrån hem till soffan med familjen! Efter 12 timmar hade jag kommit halvvägs och jag tog 25 minuters paus för ombyte och lite riktig mat. Nu började det bli riktigt mörkt men mörkret gjorde att känslan av äventyr förstärktes och jag såg fram emot natten. En fot framför den andra, hela tiden i rörelse. Det var mantrat som fick mig att fortsätta. Kroppen gjorde ont. Ömma tår. En stel fot. Värkande lårmuskler som brände i varje nerförsbacke. Men samtidigt höll smärtan mig vaken och variationen i terräng tvingade mig att hålla fokuset uppe.

Min bror hade varit klok nog att ta med två par stavar. Det ena paret var min gamla mormors gångstavar. Och just dessa blev en ovärderlig tillgång under andra halvan av loppet och gjorde att stigningarna faktiskt gick att forcera med hjälp av överkroppen också när benen var totalt slut. När nästan ett dygn hade passerat hade jag ett varv kvar. Solen värmde och jag gjorde en mental omstart och tog på mig shorts, keps och solglasögon och lämnade pannlampan i depån. Med facit i hand inser jag hur trött jag var då jag knappt tog med mig någon extra energi ut på sista varvet som antagligen skulle ta närmare sju timmar. I stekande sol. Vätskan lyckades jag hushålla med så att en 750cl-flaska räckte sista fyra timmarna i solen. Men sista tre timmarna var den enda energin jag fick i mig två ynka dextrosoltabletter. Jag tackade mig själv för att jag genom åren tränat min kropp att använda fett som bränsle, men även fettförbränning kräver ju en viss mängd kolhydrater så det var en tunn fin linje jag balanserade på.

Aldrig har 18 km känts så långa som de gjorde från sista vätskestationen och in i mål. Jag ringde Sara igen för lite ny pepp. Och bad henne låna hem ett par kryckor. Jag lekte även med tanken på en rullstol för att ta mig fram de närmsta dagarna. Kroppen var helt slut. Energinivåerna i botten. Solen stekte men rösten inom mig manade på. “En fot framför den andra. Det går inte snabbt men det går framåt!” Orden från Dean Karnazes, en av mina tidiga löparförebilder ekade i mitt inre.

“Run if you can, walk if you have to, crawl if you must, just never give up”.

Efter drygt 30 timmar i löparskor korsade jag mållinjen som en av 14 fullföljande atleter. Med svullna händer och fötter. Helt slut men 1000 lärdomar rikare. Och kryckorna som min fru hade fixat behövdes aldrig. Under dygnet i rörelse hade foten självläkt sin stukning i rekordfart. Även små mirakel är värda att firas! Tack för att du läste och se till att ta vara på livets äventyr. Ibland är det en hårfin linje mellan rädsla och lycka, smärta och njutning, dumhet och insikter. Och det är väl det livet och personlig utveckling går ut på. Att balansera lite oftare på linjen.

Share

Coachande föräldraskap

Frågor, frihet, ansvar och självständighet

I mina ögon är vi är alla ledare. Ledarskap handlar inte om att vara chef. Ledarskap handlar om att få människor runtomkring att växa. Att stötta, utmana och lyssna så att varje individ kan bli den bästa versionen av sig själv. För mig handlar ledarskap om att först leda sig själv för att kunna leda andra. Fler och fler anammar ett coachande ledarskap. Att fråga istället för att ge svar. Att lyssna och utmana mer än att delegera eller peka med hela handen. Men vad har detta att göra med föräldraskap?

Är inte föräldraskap det absolut viktigaste ledarskapet vi har? Är du förälder, jobbar med barn eller har barnbarn, är du automatiskt en ledare. Aldrig tidigare har våra barn haft fler valmöjligheter. Omvärldens accelererande influenser sätter stora krav på självständiga barn och ungdomar. Initiativförmåga, kreativitet och social förmåga är de absolut viktigaste egenskaperna i dagens arbetsliv. Min övertygelse är att ett coachande förhållningssätt är det absolut bästa sättet att bygga barns och ungdomars initiativförmåga och självförtroende. Ett coachande föräldraskap helt enkelt. Motsatsen är att alltid ha de bästa svaren själv. Att peka med hela handen istället för att locka fram nya sätt att se på världen. Att prata snarare än att lyssna. Att överföra sina egna rädslor, osäkerheter och begränsningar på människor runtomkring. Skulle du vilja ha en sådan chef?

Jag tror att alla föräldrar vill att just deras barn ska klara sig bra i livet. Trots det upplever jag att många barn och ungdomar inte får chansen att lyckas. Behovet av att känna oss behövda gör att vi som föräldrar ibland omedvetet hindrar barnen från att utvecklas till självständiga individer. Färdiga svar istället för öppna frågor. Projicerade rädslor och begränsningar. Håll dig inom boxen. Var som alla andra.

Hur tar vi vårt föräldraskap på allvar? Hämtar influenser från de senaste rönen inom ledarskapsforskning? Låt oss inse att vi, oavsett vi vill eller inte, är ledare varje dag. Jag skriver lika mycket till mig själv som till dig. Som ett sätt att påminna mig om att varje dag välja vilken ledare jag vill vara. Hur leder vi det viktigaste vi har mot att bli självständiga, kreativa, initiativrika individer? Jag tror vi bör lyssna mer än vi pratar. Ställa öppna frågor istället för att leverera svar. Ge frihet och ansvar. Låta barnen testa sina gränser. Lära dem att ansvaret för framtiden inte ligger hos någon annan. Ibland kanske det tar längre tid. Ibland slutar det i tårar. Men i längden vinner vi alla. Inte minst våra barn.

Share

Var snäll mot dig själv – tankar om självförtroende

Du har säkert, precis som jag, många människor i ditt liv som du har stort förtroende för. Kanske har du också varit med om motsatsen. Vad krävs för att du ska bygga förtroende för en annan människa?

I min värld är grunden i att bygga förtroende att hålla vad man lovar. Om du bestämmer träff med din kompis på gymmet, förväntar du dig att att ni ses där, eller hur? Om någon lovar att fixa den där uppgiften på jobbet, förväntar du dig väl att den blir gjord? Ganska okomplicerat. Ändå krånglar vi till det när det gäller vårt egna förtroende. Vårt självförtroende. Jag skulle vilja be dig skriva ner TRE saker som bör vara uppfyllda för att du ska känna förtroende för någon annan.

Och sedan vänder du det till dig själv. Håller du löften till dig själv? Gör du det du tänkt göra eller låter du distraktion eller andra människor hålla dig tillbaka? Om jag har bestämt träff med mig själv på gymmet, men väljer att inte gå dit, hur påverkar det förtroendet för mig själv? Om jag har bestämt mig för att fixa en viktig uppgift på jobbet, men inte har gjort den när jag går hem, kan jag då lita på min förmåga att leverera?

Med denna enkla övning går det att bryta en nedåtgående spiral. Börja uppfylla dina egna löften till dig själv, så ökar förtroendet. Några små dagliga löften som uppfylls ger ett riktigt starkt självförtroende över tid. Att jobba med sitt självförtroende kan verka svårt och komplext men måste det verkligen vara det?

Vår självbild och självkänsla påverkar också hur vi mår och presterar. Jag upplever att de allra flesta i dagens samhälle är alldeles för hårda mot sig själva. Om vi redan i förväg satt en begränsning på oss själva, hur troligt är det då att vi kommer nå vår fulla potential? Saker vi intalar oss, påverkar vår självbild. Vår självbild påverkar hur vi agerar. Vårt agerande påverkar våra resultat. Och våra resultat påverkar hur vi mår. Om vi vill må bättre, behöver vi börja med att intala oss rätt saker.

Jag kan inte. Jag har inte talang för. Jag har aldrig varit bra på. Listan kan göras lång över mentala begränsningar vi dagligen sätter på oss själva. Hur påverkas vår självbild och självkänsla om vi bestämt oss för att vi INTE KAN? Och hur agerar vi med den självbilden? Bli medveten om vilka begränsningar du sätter på dig själv. Det är en mänsklig försvarsmekanism att inte ta ut svängarna ordentligt. I dagens trygga samhälle kan vi dock tillåta oss att ifrågasätta denna försvarsmekanism. Den hindrar oss från att leva vår fulla potential.

Share

The second wind

“Most people never run far enough on their first wind, to find out they´ve got a second” William James
Ett test av lika delar fysik och psyke. Det sägs att första halvan av ett ultralopp springs med benen och den andra halvan med huvudet. Aldrig har just denna insikt varit så tydlig för mig som under gårdagens Sandsjöbacka winter trail. 50 miles (en dubbel marathon enkelt räknat) teknisk trail med gott om vatten, is och stigning. Det var med minst lika mycket skräck som förtjusning jag ställde mig på startlinjen. Första två timmarna i totalt mörker med pannlampan och reflexsnitslar som enda hjälp. Långa perioder av ensamlöpning då fältet blev utdraget väldigt snabbt.

Varför ett så långt lopp mitt i vintern?

För mig handlar ultralöpning om mental träning och att bli bättre på att hantera oväntade situationer och utmaningar. Med det enkla resonemanget att om jag utsätter mig för fysiska utmaningar som kräver rejält med mental energi för att slutföra, kommer jag även bli bättre på att hantera livets utmaningar, hinder och potentiella problem. Jag tror till 100% att det är en genväg till personlig utveckling och insikt. Kropp, tanke och känslor är tre komponenter i samma system. Genom att bli bättre på att hantera fysiska och mentala utmaningar, kan jag bli bättre på att hantera känslomässiga utmaningar. Är det något vi kan vara säkra på är det att livet kommer att kasta känslomässiga utmaningar på oss. Förr eller senare.

Jag tror att smärta hanteras på samma ställe i hjärnan oavsett om det handlar om fysisk smärta eller känslomässig smärta. Därför är smärttåligheten som en lång uthållighetsutmaning skapar, antagligen ganska användbar när vi står inför känslomässig smärta. Jag har inte 100% belägg för detta, men en stark känsla av att det stämmer.

Mental styrka och smärttålighet i alla ära. Finns det inte enklare sätt att bygga det? Det finns det säkert. Men den tredje komponenten är såklart att jag helt enkel älskar att springa. Jag blir helt enkelt aldrig trött på det. Jag blir trött AV det. Men inte PÅ det. Om du är med på skillnaden.

Men vad är “the second wind” då? En översättning skulle kunna vara “andra andningen”. Jag tror att the second wind förekommer i många sammanhang, inte bara när vi pratar löpning. Känslan att något som nyss var riktigt tufft, plötsligt går av sig själv igen. Igår fick jag känna detta på riktigt. De första tre milen var visserligen mörka och ensamma, men både fysiskt och mentalt var energin hög. Sen blev det tyngre. De två milen mellan 30 och 50 km var loppets lågvattenmärke. Jag tog mig framåt, men tappade tre placeringar och det kändes som om jag hade oceaner av distans kvar att tillryggalägga. Då plötligt hände det.

En norman kom upp bakifrån och tog rygg på mig. Han verkade inte intresserad av att springa om. Jag vet inte om det var sällskapet eller att jag kunde börja räkna ner då mer än halva loppet var bakom mig, som triggade känslan. Men plötsligt släppte smärtan i ljumsken, benen kändes ok igen och glädjen kom tillbaka. Tiden mellan 50 km och 72 km var den bästa på hela loppet. Solen stod som högst. Naturen var fantastisk. En fot framför den andra. Ständigt i rörelse. Vi passerade en löpare som tidigare sprungit om mig men gått in i väggen. Och fick rapport om att ytterligare en brutit efter sex mil. Vid sista stationen (72km) med bara en mil kvar bjöd de på kladdkaka. Jag vet inte hur många bitar jag åt. Tyvärr hade norrmanen bränt sina sista tändstickor i sin beslutsamhet att hänga på mig. Ambulansen plockade upp honom och han var tvungen att bryta med mindre än 12% kvar av loppet. Jag led med honom. Sista milen sprang jag helt solo. Benen skrek av smärta men jag var ändå tacksam. Jag visste att jag skulle fixa det. Vägen kändes lång. Mycket längre än en mil normalt känns. När jag korsade mållinjen på en fjärdeplats kände jag lättnad och tacksamhet. Jag hade lärt mig en hel del både om mig själv och om hur kropp och knopp funkar. Jag hade för första gången tydligt upplevt the second wind. Kanske är det så i livet i stort. Kämpar vi bara tillräckligt länge trots motgång så kommer framgången tillbaka. Känslan av att det är nerförsbacke igen. Låt oss hoppas och tro det!

“Nothing else matters much when you are in great pain, struggling to somehow continue forging onwards against bad odds. These endeavours temporarily ruins my body but cleanse my soul. My spirit awakens and I reach a state of higher being transforming into a better version of myself.” Dean Karnazes

Share

Om att känna sig odödlig – ultralöpning med Dennis Källerteg

I slutet av maj fick jag ett inspirerande mail från en 20-årig kille. Efter att ha berättat lite om sig själv och sin löpbakgrund samt att han nu hittat ett lopp på 120km som han ville genomföra, avslutade han mailet med följande.
“Jag vet att jag kommer ha extremt svårt att klara detta själv utan rätt hjälp, jag behöver helt enkelt någon som kan mycket om just de distanserna, hur man tränar, mental träning osv. Jag har kollat runt mycket på många personer men jag har fastnat för dig, och jag tror du passar mig och kan leda mig på rätt väg. Tror du att det är möjligt att genomföra detta med så kort tid som det är kvar (5 mån), då jag aldrig i hela mitt liv varit uppe i den distansen?”
Vad tror du jag svarade och varför?
Efter att ha pratat några minuter på telefon med Dennis visste jag att han skulle kunna klara sin utmaning. Trots att det innebar en fyrdubbling av distansen mot vad han tidigare hade sprungit som längst på tävling. Vad tog jag det på? För mig var det följande faktorer som gjorde mig så säker.
  • Jag märkte att det fanns en passion för löpning, och en inre motivation till att utforska gränser.
  • Dennis vågade be om hjälp och jag tror att detta är en nyckel till vår fulla potential.
  • Dennis hade även insett att det var minst lika viktigt att jobba med mental träning som fysisk träning, vilket väldigt få (speciellt i 20-årsåldern) inser. Detta visade på en mognad och insikt som skulle bli den sista nyckeln.

Efter fem fruktsamma månader och en imponerande träningsmoral och inställning från Dennis sida följde jag med spänning hans framfart i ultraloppet Sätila trail 120km i mitten av november. Utan att avslöja allt i förväg kan jag väl säga att Dennis överträffade allas förväntningar (kanske även sina egna). Här kommer en intervju med honom veckan efter loppet.

Dennis, kan du beskriva upplevelsen under loppet?
Det va en fantastisk upplevelse att komma i mål och att jag över förväntan knep en tredjeplats. Att med tårar och hårt jobb stå på startlinjen kl 03.00 12 november, det var obeskrivligt. Hela upplevelsen är svår att förklara men när jag först tog kontakten med Christian så var det inte för att ta en pallplats i mitt första ultralopp. Utan mer för att ta mig runt, oavsett hur lång tid det skulle ta.  När jag körde mitt första riktiga långpass som Christian hade lagt upp, så kom jag hem med svarta ögon och jag sa till mig själv “hur ska JAG klara 12 mil?
Jag visste att det skulle krävas en helhjärtad insats av mig. Jag gjorde allt jag kunde för att hela tiden få känslan av att jag utvecklades. Och va det värt det? JA absolut med facit i hand gjorde jag allt jag kunde under loppet. Jag gjorde mitt bästa för dagen. Det var två som var starkare än mig men det var inte för att ta en pallplats jag ställde upp utan för att ta mig i mål. Jag är så tacksam för den hjälpen jag fick av Christian för utan hans hjälp skulle jag aldrig stått vid Sätilas Brygga kl 03.00. Halva loppet var det jag som drog upp tempot för den jagande “klungan” för att komma ikapp ettan. Jag skulle inte gjort något annorlunda under loppet, jag känner att jag gjorde allt jag kunde. Jag vet att jag kommer ta detta med mig, som en viktig erfarenhet inför nästa utmaning.
Vad var det bästa och tuffaste under uppladdningen?
Jag skulle säga att det knappt fanns någon tuff tid under uppladdningen. Visst sista långpasset va en enorm besvikelse men det är något jag lärde mig mycket av. Det har oftast en förklaring, Jag försöker se det positiva inte det negativa. Jag gick in i detta med neutrala ögon och jag hade en förväntan att komma i mål. Och att jag skulle göra allt jag kunde. För att prestera på topp var jag tvungen att tänka positivt.
Det bästa var nog långpassen, inte till en början men ju längre tiden gick desto bättre kändes det. Dessa passen betydde mycket. Helgen då jag körde fyra mil tre dagar i rad, kändes bra, riktigt bra. Jag kunde hålla ett bra tempo, och kände mig väldigt stark. Där fick jag nog känslan av att jag faktiskt kan klara detta.
Jag gillade upplägget på träningen och alla bra samtal vi hade. Som sagt så skulle jag aldrig klarat detta utan Christian. Det bästa var att få erfarenheten från någon som faktiskt varit med om liknande lopp och som vet vad han pratar om. Det hjälpte mig något enormt.
Ett av de områdena du pekade ut som ett område att jobba med, var de mentala bitarna, vilka tankesätt eller nyckelpass tycker du hjälpte dig mest?
Det var något som jag såg som min svaga länk och den mentala biten var egentligen den stora anledningen till att jag faktiskt sökte en coach. Jag visste att det skulle bli tufft mentalt att bedriva egna träningspass och att hela tiden ligga på en nivå där jag kunde utvecklas. Jag ville helt enkelt ha hjälp av ett proffs. De flesta passen hjälpte mig mentalt genom att jag försökte hålla en hög nivå på passen och utmana mig både fysiskt och mentalt. Jag har väl alltid försökt se det positiva i allt och lära mig av det som varit negativt. Även i träning där jag tar det positiva med mig som en styrka och det negativa har jag försökt få en förståelse för varför det blev som det blev. Det kan ju finnas flera anledningar till att passet inte gick som jag hade tänkt.
Oftast har det en anledning som står mitt framför näsan på mig. Det var något jag verkligen
fick uppleva på mitt sista långpass på sex mil där jag inte fick ut alls det jag ville. Men med facit i hand så hade det anledningar till att det blev så. Mycket övertid på jobbet med flera pass om dagen den veckan. Så blev stressen på kroppen alldeles för stor för att jag skulle kunna göra mitt allra bästa.
Vi jobbade mycket med visualisering där man försöker använda alla sina sinnen för att få fram en “fantasi”. Det hjälpte mig främst till loppet. För att sedan få den fantasin att bli en naturlig sanning inom dig. Det är lättare att uppnå något du redan känt och sett. Något jag även gjorde i någon månad var att skriva in på alarmet på mobilen tre stycken “JAG ÄR” som jag hela tiden skulle upprepa för att få en känsla av det. Det man intalar sig är man oftast. DU MÅSTE TRO PÅ DET!
Vilket tips skulle du ge till någon som har sprungit halvmarathon och marathon och är nyfiken på ultramarathon?
Nu är jag absolut inget proffs på ultralopp då jag bara sprungit ett. Men det jag tänker på är främst att testa det du tänkt ha med dig på loppet. Testa dina bars, gels, sportdryck osv. Kan även vara skor, strumpor och hela din utrustning helt enkelt. Träna i så lik miljö som möjligt som loppet går i. Om det är ett traillopp med mycket stigning, träna på det. Och det som jag har svårt med men som jag lärt mig mer av är att
LYSSNA PÅ DIN KROPP. Vad det än gäller, ta ett steg tillbaka för att sedan ta två steg framåt. Kan vara att du inte låter kroppen återhämta sig efter en tuff helg med 2-3 långpass. Ta ett steg tillbaka och lyssna på kroppen. Ät bra mat, lägg dig en timme tidigare. Små detaljer som kan betyda så mycket i det långa loppet. TRO PÅ DET DU GÖR, om du inte tror på det du gör kommer det aldrig gå.
Vad har du lärt dig om dig själv längs vägen?
Var ska jag börja? Jag har lärt mig så mycket om mig själv som jag inte hade en aning om. Jag har lärt mig att kontrollera känslor då jag alltid haft lätt för att uttrycka dem och låta känslorna ta över. Under ett långt träningspass eller ett långt lopp så kommer det mycket känslor, för mig iallafall. Att kunna göra tårar till något postivt är väldigt viktigt för mig. Det har stärkt mig som person att inte låta känslor försvaga mig utan stärka mig. Jag kan mer än vad jag någonsin trott, kroppen är en maskin som jag fascineras över. Jag har alltid haft en stor nyfikenhet kring kroppen och velat testa nya saker för att se hur den reagerar på det.
Ett ultralopp innehåller ju alltid svackor. Vilka var de jobbigaste partierna under loppet och hur tog du dig igenom dem?
Det fanns flera svackor som var riktigt riktigt tuffa, det kändes som att kroppen motarbetade löpningen mer och mer ju närmre målet jag kom. Efter sex mil kändes kroppen fantastisk, huvudet var med och löpningen kändes som sagt riktigt bra. Sen kom den första svackan som kanske var svårast att hitta kraft
att ta sig ur. Hela tiden försökte jag tänka på varför jag gör detta, all den tiden jag lagt på träning och att förbereda mig för mitt mål. Som faktiskt var just det loppet jag genomförde. Jag kommer ihåg en grej som betydde oerhört mycket när jag hade det som tyngst.
Jag hade precis tagit några salta godisbitar på en vätskestation där det stod en kvinna som pratade om vilken prestation det var att ta sig dit. Jag sprang därifrån med några godisbitar i handen och lite sportdryck i andra handen. Så kände jag att jag behövde få igång benen igen för att de var stela. Jag satte mig på huk på vägen och då kom en röd liten bil med fyra personer i. Som längre fram stannade och klappade i händerna och hejade. De frågade “är det du som är Dennis?“. JA svarade jag glatt och de pratade om vilken prestation det var att ta sig dit och att jag skulle köra hårt nu. Det betydde enormt mycket att få hejarop och att de stannade bilen för att heja på mig. Då sken jag upp som en sol och kunde köra vidare utan smärta. Jag vet inte hur det känns att vara odödlig men om jag får chansa på hur det känns så tror jag att det var just den känslan jag kände då.
Det var inte mycket publik längs banan så jag försökte hitta energi i allt som fanns, det kunde
va småbarn som ville göra high-5. Eller att jag pratade lite extra med någon som hade hand om vätskestationen jag var på.
Har du några funderingar på nya utmaningar för framtiden?
Nu när loppet har lagt sig lite har jag börjat fundera på vad nästa utmaning ska bli. Något jag skulle vilja testa är 100 miles alltså 16 mil. När det blir ett till långlopp så tror jag absolut att det blir ett 100 miles-lopp. Men det är också något jag måste få motivation till, att hitta den såhär efter ett långlopp är svårt. Det ska jag vara ärlig med. Jag har precis gjort mitt första ultralopp och jag känner mig faktiskt tom på känslor. Jag vet att jag kommer komma tillbaka stark och veta att jag kan uppnå nästa utmaning om jag väljer att gå in helhjärtat för den. Först måste jag dock bli helt återställd och hitta glädjen i att faktiskt ta en tur i skogen! Vilket jag är helt säker på att jag kommer, för jag älskar att träna och att utmana mig själv.
Share

24 år och vilsen – en historia om identitet

För tolv år sedan hände något intressant i mitt liv. Jag gick från att vara en ambitiös student i Lund, till en tillvaro av osäkerhet då det verkade omöjligt att få något av de jobb jag sökte. Jag tog mig framåt med diverse ströjobb och kurser men för varje nej jag fick från mina potentiella arbetsgivare, fick min självbild sig en känga. Vi hade precis gift oss, jag och min fru, och att ha denna fasta punkt i livet hjälpte till att hålla mig flytande.

Jag blev efter ett tag osäker på vem jag var. Det är konstigt egentligen att ett jobb eller yrke kan ge en känsla av att man betyder något. Men just avsaknaden av en titel på ett visitkort och en plats i någons organisationsschema påverkade mig mer än vad jag erkände för mig själv. Så plötsligt en dag, hittade jag något att hänga upp min identitet på. Jag hittade en löpargrupp som tre gånger i veckan sprang tillsammans. Jag bestämde mig för att hänga på. Efter det första intervallpasset var jag så trött att jag knappt tog mig hem. Lungorna brände av den kalla, fuktiga höstluften. Men jag kunde inte få nog. Två hårda intervallpass i veckan och ett längre pass på helgen. Äntligen hade jag något att hänga upp min vecka på. Jag hade hittat en ny identitet. Att ta ut sig fullständigt, iklädd löpartights som på den tiden fortfarande fångade en hel del blickar, tillsammans med mina nyfunna kompisar, vände min nedåtgående självbildsspiral. Jag började se på mig själv på ett nytt sätt, och hade en tydlig bild över vad jag strävade efter att bli. Jag ville klara att springa ett marathon.

Några månader senare, på en anställningsintervju för ett utmanande och roligt jobb hos min drömarbetsgivare, fick jag frågan om vad jag drömde om i livet. En av sakerna jag med glöd i blicken fick fram var att jag ville springa marathon. För att jag älskade att springa, och för att det kändes som den ultimata utmaningen. Jag tror passionen lyste igenom. Jag tror det påverkade deras bild av mig. Jag var trygg i min nyfunna identitet, och inte längre lika desperat i mitt sökande efter ett jobb. Jag fick jobbet.

Idag har jag insett vikten av att känna en identitet i något. Vi som människor mår inte bra av att inte ha ett sammanhang. Vi vill känna mening. Vi vill ha något att bli bättre på. Och vi vill ha kontroll på våra egna liv. Jag hade aldrig kunnat drömma om vad det där första stenhårda intervallpasset skulle komma att leda till. Men idag är jag så glad att jag inte fick något av de där jobben jag sökte i desperat jakt på en ny identitet.

Share

Kona och Ironman World Championship 2016

Världens häftigaste upplevelse – race report från Ironman World Championship på Hawaii

Först och främst. Stort tack för alla grattis och hejarop från andra sidan jordklotet. Det är nu tio dagar sedan Ironman Hawaii 2016 gick av stapeln. Jag har fortfarande inte riktigt smält upplevelsen och har väntat på att landa från det moln jag svävat på sedan jag korsade mållinjen där i Kona förra helgen. Trots att jag inte till 100% landat i och förstått att jag faktiskt fått uppleva detta vill jag börja beskriva lite av hur allt gick. För att inspirera dig att våga ta tag i dina drömmar.

Klockan ringde tidigt. Fortfarande kolsvart ute. Jag smög upp. De sista lyckönskningarna trillade in på telefonen när jag satte på den. Dagen jag hade väntat på SÅ länge var äntligen här. Jag var frisk, kände mig stark och var glad. Min nya trigger-låt Made of fick känslorna att bubbla över. Jag stod på balkongen och tårarna kom. Klicka gärna på låtlänken och lyssna i bakgrunden medan du läser vidare!

Idag skulle jag få bevisa vad jag var gjord av. Timmar, veckor, månader och år av målmedveten träning skulle slutligen få stå upp mot utmaningen med stort U. 3860m vågig simning, 180 km blåsig cykling och 42 km varm löpning på the big island of Hawaii. This is what I`m made of!

Några timmar senare låg jag i vattnet med 2000 andra atleter i absolut toppform, från över 60 olika länder. Kanonen ljöd. Armar och ben överallt, men vi rörde oss allihop framåt. Som ett gigantiskt fiskstim. Just keep swimming, just keep swimming om ni kommer ihåg Hitta Nemo. Trots trängsel kunde jag behålla lugnet och se till att fokusera på min egen simning. Tänk att överhuvudtaget få simma här. Med världens bästa triathleter. Se färgglada fiskar i det klarblå vattnet. Min tionde Ironmantävling och den absolut roligaste Ironmansimningen jag har haft. Det hann aldrig bli tråkigt eller speciellt jobbigt. Ett hav av publik vid första växlingen. Jag skyndade på för att inte spilla onödig tid och fick till en riktigt snabb växling. Ute på cykeln efter 1.05 vilket var helt enligt plan.

Efter någon mils cykling kändes det som om jag satt på huk och cyklade. Det tog ett tag innan jag förstod vad som hade hänt. Ena delen av min hjärna ville fortsätta. Inte släppa pace-linen av starka cyklister som jag hade runt mig. Men den logiska delen sa åt mig att såhär kunde jag ju inte fortsätta. Sadelstolpen hade börjat glida neråt men båda skruvarna satt lyckligtvis kvar så efter någon minut hade jag lyckats justera upp den igen, spänna åt skruvarna och cyklade vidare. Men det kändes fortfarande inte rätt. Lika bra att stanna igen. Det kändes som om flera hundra snabba cyklister cyklade om mig och en svensk kille som såg min landslagsdräkt frågade om jag behövde hjälp. Men detta kunde jag bara lösa själv. Jag hade ingen aning om hur högt jag hade haft sadeln innan så jag fick chansa och höjde upp den en bra bit och skruvade åt så hårt jag kunde.

En lärdom från mina tio Ironmanlopp är att det alltid är någon oförutsett som händer. Ibland många saker. Det är därför jag ofta jämför en Ironman med livet. Med planering och förberedelser kommer man långt, men det är de som kan hantera oförutsedda händelser bäst, som klarar livets utmaningar bäst. Jag hoppades innerligt att detta var dagens enda trubbel men jag hade ju en lång dag framför mig. Dags för en mental omstart. Ingen idé att fundera på de tappade minuterna och cyklisterna jag så gärna skulle ha omgett mig med. Att älta det som hänt istället för att ge 100 % till det som skulle hända, hade inte hjälpt mig.

Det började bli varmt. Vinden tilltog. Vid varje vätskestation spolade jag huvud, rygg, bröstkorg, ansikte med kallt vatten. Jag hade valt att köra hela loppet på känsla. Ingen wattmätare, inget pulsband, ingen fartmätare. Bara en klocka för att ha lite koll på tiden, men i övrigt var min strategi att lyssna på kroppen. Med facit i hand var det en strategi som fungerade löjligt bra. Och en strategi som jag tror till 100 % på. Att ha så bra koll på sin kropp att man kan tolka signaler längs vägen och anpassa strategin efter det, är en otroligt häftig känsla. När jag mötte proffsen för första gången på vägen upp mot Hawi fick jag dagens första rysning. Vilken häftig känsla att få tävla tillsammans med dessa superstars. Jämfört med andra Ironmantävlingar var det extremt bra klass även på alla age groupers. Vinden och en hel del drafting gjorde cyklingen ryckig. Jag gjorde tidigt valet att INTE drafta (ligga mindre än 12 meter från närmaste cykel), men det var enormt många som gjorde det. Jag tappade antagligen närmare 15-20 minuter på att inte sitta med i klungorna som bildades, men jag ville helt enkelt känna att jag spelade helt enligt regelboken. Är man på VM så är man. Tyvärr var det alldeles för få domare ute på banan så väldigt många kom undan med uppenbar drafting. Men nu var jag här för att fokusera på mitt lopp, inte alla andras! Efter 16 mil började det hugga i låren, samtidigt var det som om vinden vände och vi fick rak motvind sista två milen in mot växling. Det var länge sedan jag cyklade såhär långsamt på tävling! Men jag lyckades vända krampkänningen och även om jag tappade mycket tid kändes benen bättre när jag hoppade av och började springa.

Publiken gav energi. Jag visste att min familj stod ute på banan efter drygt två kilometers löpning och jag såg verkligen fram emot att se dem efter ett antal ensamma timmar ute på lavafälten. Vätskestationer varje mile där rutinen blev en mugg vatten i ansiktet, en mugg av någon drickbart i munnen, isbitar innanför tröjan, i byxorna eller kvar i händerna och några svampar över huvudet. Jag njöt av att det bara var en marathon kvar. Jag vet att det låter absurt för dig som inte provat att tävla Ironman, men efter simning och över fem timmar på cykel är det en befrielse att bara ta sig fram för egen maskin i löparskorna. Första 16 km längs Alii drive var riktigt roliga, och precis när jag gick ut för mina sista 26 km på Queen K mötte jag proffsklassens segrare som då bara hade upploppet kvar. Och sedan resten av världens bästa triathleter en efter en. Gåshud och nya rysningar längs ryggraden. Det är här det händer. Jag är mitt i alla triathleters Mecka och får se den absolut största tävlingen från första parkett. Det var varmt, men strategin med nerkylning på varje station funkade oväntat bra. Jag kände mig stark och passerade halvmarathonmarkeringen efter 1.32. Den jobbigaste delen av banan kvar, men å andra sidan hade jag koll på den efter att ha sprungit sista halvan några dagar tidigare. Då utan is, svampar, dricka, publik och med bomulls-tshirt! Faktum är att jag inte har några minnen av att det gjorde ont ens sista milen. Normalt gör det riktigt ont i benen sista milen under en Ironman. Men jag njöt, smilade, rös och fortsatta sätta en fot framför den andra hela vägen mot upploppet. Publiken jublade, min familj hejade med någon kilometer kvar, jag visste att jag skulle fixa det. Känslor av lättnad, tacksamhet och ren glädje bubblade inom mig. Klockan stannade på 9.38. En dryg timme långsammare än min snabbaste Ironmantid, men absolut ett av de lopp jag är mest stolt över. En helt otrolig upplevelse som jag unnar fler att få vara med om.

För egen del känns denna, min tionde Ironmantävling, som pricken över Iet. Nu vill jag se till att coacha fler mot sina drömmars mål. En ny dröm är att ha minst fem coachade atleter i Kona 2018 (gärna någon 2017 också), och många fler med andra målsättningar och drömmar. Det är en otrolig resa att gå från nybörjare till VM (oavsett vad ditt VM är), med allt som händer längs vägen. Jag vill att fler ska få uppleva det, oavsett vad det handlar om. Ironmans tagline Anything is possible har aldrig känts mer relevant. Och jag hoppas att jag kan lämna dig med denna känslan. Våga drömma. Våga satsa. Våga leva. Tillsammans mot vår fulla potential!

Mahalo

Christian

Share