Lärdomar om Rhabdomyolys – min analys av de huvudsakliga orsakerna till kollapsen på EM

/i , , , /av

I mitten av september sprang jag EM i 24-timmarslöpning och tvingades bryta loppet efter 15 timmar. Jag skrev om upplevelsen och öppnade en massa frågor om orsakerna bakom den Rhabdomyolys jag (och ytterligare en svensk löpare, Erik) drabbades av i detta inlägg. Sedan dess har jag reflekterat, sökt information och försökt se samband för att komma tillrätta med orsaken bakom det som hände. Jag valde att använda mitt missade mål som ett bra tillfälle att lära mig något istället för att fastna i att känna mig misslyckad. Ofta är det ju just misslyckanden som vi kan lära oss mest av!

Lyckligt ovetandes om Rhabdomyolysen som skulle komma några timmar senare. Foto: Lisa Eneroth

Eftersom frågorna är många och okunskapen stor vad gäller hur man drabbas (eller kanske snarare hur man undviker) av Rhabdo känns det viktigt att försöka få ner mina lärdomar i text så att fler kan undvika detta!

Den kanske största källan till kunskap blev ett videomöte med forskaren Mikael Mattson, som Erik satte upp. Detta kombinerat med tid för reflektion där jag kunde zooma ut och titta på skillnader i min uppladdning jämfört med exempelvis SM i 24-timmars gör att jag nu känner mig trygg i att dela med mig om vad jag kommit fram till. Jag tog med mig tre viktiga lärdomar från samtalet med Mikael Mattson.

  1. Träningen nära inpå en tävling bör vara så tävlingslik i rörelsemönster som möjligt. Det innebär att faktumet att vi körde det mesta av värmeträningen på cykel faktiskt blev en nackdel när vi sedan skulle prestera inom löpning. Även om jag låg på ungefär tävlingsintensitet under mina värmepass kan alltså faktumet att rörelsemönstret var fel gjort att benen inte var riktigt konditionerade för löpning. Detta är en helt annan sak än att bygga aerob bas med hjälp av andra träningsformer. Det är något jag varmt rekommenderar och något som Nils van der Poel (vars manifest jag analyserade HÄR) blivit ett ansikte för.
  2. Värmepass bör hanteras som hyfsat tuffa intervallpass (borgskala 17-18 av 20) även om de intensitetsmässigt känns som lugna (borgskala 12-13 av 20). Detta för att de sätter höga krav på ”systemet” som behöver jobba enormt mycket mer än vanligt för att hålla kroppstemperaturen nere. Jag som normalt brukar vara väldigt noga med återhämtningen efter långa tävlingar körde alltså 8 värmepass som återhämtning mellan CCC och EM (jag tänkte att cykel är mjukt för benen och att puls i zon 2-3 bara var bra för att underhålla den aeroba basen). Jag hade ju aldrig fått för mig (i min vildaste fantasi) att köra 8 hårda intervallpass som återhämtning mellan två långa urladdningar om jag bara hade tre veckor emellan! Men i verkligheten var det just det jag gjorde!
  3. En studie från 2018 där Mikael var en av forskarna visade mekanismen bakom hur uthållighetsträning förbättrar kroppens förmåga att hantera kalcium genom att man stimulerar ryanodinreceptorn som hanterar kalcium. Men vid överträning kan denna receptor blir permanent (kan ta minst sex månader att återhämta) skadad vilket gör att kroppen får dålig kalciumhantering vilket ger ökad muskeltrötthet. Varken jag eller Erik visade några andra symptom på kronisk överträning (snarare akut överträning isf pga lite för mycket värmeträning) så antagligen var detta inte en faktor. Men ändå en viktig lärdom för framtiden att förstå vilka långtgående effekter överträning kan ge.

Tre veckor efter EM tog jag ett nytt blodprov för att se att alla värden var normala. Följande värden mättes och nästan alla låg nu inom normala gränserna.

  1. P-ALAT (lever) 0,4 (gränsvärde <1.1)
  2. P-ASAT (lever) 0,52 (<0,76)
  3. Bilirubin 18 (<25)
  4. CK 2,76 (0,8-6,7)
  5. Natrium, Kalium, Kreatinin inom normala gränsvärden
  6. Laktathydrogenas 5,1 (1,8-3,4) – alltså lite förhöjt men mycket lägre än förra gången då det låg på 34.
  7. Myoglobin 106 (<72), alltså fortfarande något högt, men mycket lägre än tidigare då det låg på 348.

Jag har även förstått att leverproverna (ASAT, ALAT) som inom sjukvården oftast visar på att levern mår dåligt, inte alls i detta fallet berodde på att min lever mådde dåligt vid första provtagningen just efter tävlingen. Just de värdena är förväntat höga efter en lång uthållighetsutmaning. Och de var nu tre veckor senare helt normala igen! Jag fick rådet av läkare att jag kunde återgå till träning men försiktigt.

Jag började träna och körde runt 10 mil löpning första veckan, men allt i zon 1-2, dvs väldigt lugnt. Vid varje pass kände jag efter noga för att vara vaksam på eventuella muskelsmärtor. Jag kände inga symptom och formen kändes hur bra som helst. Antagligen hade jag med hjälp av vilan fått effekt av värmeträningen och superkompensation av EM-loppet. Hade jag inte haft förhoppningar om att kunna genomföra Kullamannen by UTMB 100km hade jag inte börjat på så hög veckodos. Men tanken om att köra som planerat fanns och jag körde därför på även veckan efter det med 12 mil med ett par fartpass, innan det var dags att trappa ner med ett par lite lugnare veckor. Kroppen svarade bra. MEN det stora testet på om kroppen var tillbaka blev Kullamannen by UTMB 100km bara 7 veckor efter ”kollapsen” på EM. Hur det gick dokumenterade jag i denna film. Jag är tacksam att allt verkar vara i sin ordning.

Utöver lärdomarna från mötet med Mikael Mattsson har jag dragit följande slutsatser:

  1. Att köra 100km med 6000 höjdmetrar bara tre veckor innan en lång tävling är inte optimalt (även om jag höll igen lite på CCC), då återhämtningen antagligen (även med optimal återhämtning) tar minst tre veckor. Att köra en kortare tävling däremot hade nog varit jättebra för ”formtoppen”, något som jag testat vid flera tillfällen tidigare.
  2. Jag sprang antagligen för lite asfalt (eller hårt underlag) under sommarhalvåret för att fixa 24 timmar asfalt på ett bra sätt. Det är trots allt färskvara att vara anpassad för rätt underlag.
  3. Även om jag jämfört med många andra ultratraillöpare är relativt bra på att springa snabbt på platt och lättlöpt underlag/asfalt på trötta ben (efter många år inom Ironman) är det INTE den typen av ultralopp jag vill lägga mitt fokus på. Jag gör ändå detta för att det är roligt och upplevelserna under loppet är definitivt en av de stora behållningarna på lång sikt. Så den viktigaste lärdomen är kanske att jag ska hålla mig till den typen av lopp som jag gillar bäst. #natureiscalling 🙂

Rhabdomyolys – ett absurt slut på EM i 24-timmarslöpning

/i , , , /av

Ett försök till analys av möjliga orsaker till Rhabdomyolys och lärdomar kring vad man kan göra för att undvika att drabbas.

Kalla mig gärna late bloomer, men för för första gången drog jag i september på mig landslandskläder (friidrottslandslaget) och representerade Sverige i löpning. Grenen var den nyligen ”erkända” friidrottsgrenen 24-timmarslöpning. Platsen för EM var Verona, Italien och jag och mina fem lagkamrater i herrlaget, och Sveriges två damrepresentanter, väntade oss ett varmt dygn på en 1500m lång bana på asfalt (70%) och tartan (30%). Vi kommer tillbaka till värmen om en stund. Ambitionerna var höga, både för egen del och för lagkampen, där de tre bästa resultaten skulle komma att läggas ihop till ett totalresultat.

Flaggparad dagen innan EM. Foto: Lisa Eneroth.

Efter att ha gjort mitt första riktiga försök på 24-timmars i april på SM (delar av intervjun i radion direkt efter det HÄR), och tagit en silvermedalj med resultatet 262 km, ville jag förbättra mig och som någon sorts minimum ta mig längre än det svenska (och nordiska) rekordet 266 km. Efter att ha varit mycket tveksam till att springa denna typen av lopp igen, tackade jag till slut JA till landslagsplatsen och började förbereda mig för EM. Delar av intervjun i radion några veckor inför EM HÄR. Det fanns fler i det svenska laget som siktade bortom det svenska rekordet och ett scenario vi skojade om var att bli unik i att slå det svenska rekordet men aldrig få inneha det (eftersom någon annan slagit det med mer).

Väl på plats blev jag intervjuad både av radion (igen) HÄR och av Daniel Westergren (HÄR).

I supporttältet precis innan start. Försöker hålla mig torr så länge som möjligt. Bakom min högra axel står min support för dagen Andreas Falk. Foto: Lisa Eneroth.

Loppet startade i strilande regn och vi insåg snabbt att det fanns en hel del skarpa kurvor och svängar som skulle utgöra en utmaning (tre 180-graders-vändningar och fyra 90-graderskurvor). Temperaturen som hade varit en stor snackis innan loppet (och som låg till grund för min värmeträning som vi kommer tillbaka till) var som bortblåst och det var behaglig temperatur även på dygnets varmaste timmar. Vi körde ändå med diverse kylstrategier som is och kylhandduk för att följa planen som var satt.

Väntar på startskottet. Emir precis bakom mig är den som 24 timmar senare tar sig längst av svenskarna. Fantastiska 261 km. Foto: Lisa Eneroth.

De första två timmarna gick ganska bra, tempot var som förväntat (4.45-4.50) och pulsen kanske något högre än normalt i detta tempot (ca 140). Sen började låren göra sig påminda men jag tänkte att det kanske var de många svängarna, eller CCC (tre veckor tidigare) som kändes lite. Det som oroade mer just där i början var att jag hade svårt att hålla pulsen i zon 2, den la sig runt 150 trots att ansträngningen var superlugn. Efter 6 h slutade jag kolla på pulsen och vilade i att ansträngningen var kontrollerad. Men smärtan i benen hade tilltagit och var på tok för hög jämfört med hur man vill ha det med bara 25% av loppet genomfört. Jag samlade runt 72-73 km på de första 6h (planen var 75 så låg redan här lite bakom plan). Jag gjorde mitt bästa för att inte tappa tempo trots att benen gjorde ont. Min ambition var att springa ytterligare 7 mil nästa 6h-block. Jag plockade på mig musik för att distrahera mig och det funkade under några timmar.

In mot langning efter några timmar. Foto: Lisa Eneroth.

Vid 10h tidigarelade jag den planerade langningen av UIntend (koffein, 250 mg) och fick i mig dagens andra koffeindos (den första enligt plan vid 4h). Jag tror inte det hjälpte och efter 11h började jag famla efter andra halmstrån. Jag hade av någon anledning fått för mig att packa ner alvedon inför loppet, något jag aldrig använt under lopp tidigare (inte heller andra smärtstillande). Jag petade i mig två alvedon i förhoppningen om att det skulle vända. Kanske dämpade det smärtan i musklerna lite och gjorde att jag kunde fortsätta framåt. Med facit i hand är en lärdom att aldrig maskera smärta så det var sista gången jag testar smärtstillande!

Fortfarande fokuserad på att hålla tempot uppe. Foto: Lisa Eneroth.

Efter 12h klev Erik av efter att han också hade kämpat med smärtande muskler tidigt och precis kissat brunt. Ett tecken på vad som kallas rhabdomyolys som innebär ett ovanligt högt skelettmuskelnerfall som gör att protein läcker ut i blodet och njurarna. Och det var inte förrän då detta kom upp på min radar. Jag började dricka mer än tidigare för att trigga igång kissenödigheten. Jag hade tidigare haft kissepauser med till synes normalfärgat urin efter 3h, 8h och 12h (om än mörkgult). Men nu började tankarna snurra. Ju längre tiden gick desto svårare hade jag att hålla tempot. Mina 10km-splittar började gå upp mot 60 min vilket i normala fall är ett tempo jag ska kunna hålla oavsett hur trött jag är i benen. Något stämde inte. Efter 15 timmar blev jag äntligen kissnödig och efter att ha druckit upp min sportdryck vid varvning behöll jag flaskan och försökte pricka i den vid min kissepaus. Känslan var konstig när jag såg på flaskan som såg ut att innehålla nybryggt kaffe. Beslutet var lätt men ändå tufft att ta. Gråten var nära. Men när jag kom till supporttältet behövde jag inte säga så mycket. Flaskan var bevis nog och jag satte mig i tältet och bröt loppet direkt. Jag hade då tagit mig knappt 17 mil och klockan var 01.00 på natten.

En färsk kopp kaffe (nej förlåt det var urin). 3 timmar efter att jag bröt (på hotellet). Just brunt urin är ett tydligt symptom (som inte alltid finns närarande) vid Rhabdomyolys.

Efter två timmar i tältet lyckades jag och Erik ta oss tillbaka till hotellet för dusch och några timmars sömn innan vi mötte Dan Välitalo (en av supportpersonerna) för frukost kl 7.00. Dan ville att vi skulle åka till akuten för en check. Allt jag ville var att ta mig tillbaka till arenan för att heja på mina lagkamrater som fortfarande kämpade för att försvara de svenska färgerna. Men jag lydde Dan och åkte in till akuten. De skrev in mig och tog blod- och urinprov. Efter fem påsar dropp (a 500ml, 0,9% NaCl/KaCl) och 8 timmar på akuten släppte de lite motvilligt ut mig för att jag skulle kunna ta mig tillbaka till hotellet, äta middag och packa inför den planerade tidiga avresan morgonen därpå. Under hemresan ringde radio Blekinge återigen och ville intervju (delar av den kan höras HÄR).

Många tankar har snurrat i huvudet sedan dess. Jag har tagit nya blodprover efter att jag kom hem. De visade på fortsatt höga (men sjuknande) nivåer av CK (Kreatinkinas) och Myoglobin (som nästan var nere på normal nivå tre dagar efter loppet). Även leverproverna var väldigt höga, men det är att vänta har jag förstått efter rhabdomyolys. Vet inte om mina två alvedon påverkat levern negativt också. Jag kommer ta nytt blodprov innan jag börjar träna igen, då jag har stor respekt för vilket belastning kroppen just varit utsatt för. Kanske skulle jag lyssnat på min magkänsla och tackat NEJ till EM-platsen? Jag gillar ju inte ens att springa tidslopp eller asfalt. Men det är lätt att vara efterklok. Efter framgången på SM kändes det som om jag hade mer att ge, och jag har ofta svårt att lämna saker ofärdiga även om jag efter denna upplevelsen INTE tänker fortsätta med denna typen av lopp (längtar redan tillbaka till ultratrail)!

Orsaken bakom rhabdomyolys är inte helt känd och en handfull svenska utralöpare (men det är fortfarande väldigt ovanligt) har de senaste året drabbats mer eller mindre allvarligt. De flesta som uppmärksammats (vad jag vet) i samband med 24-timmarslöpning på platta hårda banor. Kanske har detta fenomen alltid förekommit och skillnaden kan vara att det har uppmärksammats mer de senaste åren snarare än att det händer oftare än tidigare? För mig är det iallafall första gången på 15 års ultralöpning och 17 års uthållighetsidrott.

Här kommer en helt transparent genomgång av allt som potentiellt kan ha påverkat mig under EM. Kanske kan vi som drabbats lägga pussel och se samband? Hör gärna av dig om du har input kring möjliga orsaker. Definitionen av rhabdomyolys är nivåer av Kreatinkinas (ofta förkortat CK) på över 1000 U/L=17 ukat/L och det verkar som om det finns fall som har njurpåverkan (högt kreatinin) och fall som mitt som inte verkar har skadat njurarna (ett fall HÄR). Däremot verkar mina förhöjda leverprover vara exakt vad man kan förvänta sig (tex denna studien stämmer bra överens). Enhet i Italien (U/L), enhet i Sverige (ukat/L), har räknat om för att kunna jämföra nedan.

Vad mina blodprover visade kl 09.00 på söndagen

Jag bröt tävlingen kl 01.00 alltså 8 timmar tidigare. De mest intressanta siffrorna från mitt första blodprov var

  • Kreatinkinas (CK) 62 751 U/L = 1067 ukat/L (referensvärdet är 40-300 U/L el 0,8-6,7 ukat/L).
  • Kreatinin (ett mått på hur njurarna mår) 81 umol/L (referensvärdet är 53-115 så låg bra redan då)
  • Myoglobin 4144 ug/L (referensvärdet är 25-72, så kraftigt förhöjt)
  • Elektrolyter (sodium, potassium) bra.
  • ALAT 351 U/L = 5,97 ukat/L (refvärde 6-50 U/L, < 1,10 ukat/L) – tyder på att levern inte mår helt bra.
  • ASAT Provsvaret kunde inte tolkas (levervärde).

Vad mina blodprover visade kl 15.00 på söndagen

  • Kreatinkinas (CK) 41 259 U/L = 701 ukat/L (referensvärdet är 40-300 U/L el 0,8-6,7 ukat/L). Alltså hade det börjat gå ner. I studier verkar detta värde kunna öka i upp till 24 timmar efter ”traumat” så positivt att det redan började droppa. Annars hade jag kanske inte blivit ”hemsläppt”, deras normala rutin var att behålla patienten i 24 timmar.
  • Kreatinin (ett mått på hur njurarna mår) 72 umol/L (referensvärdet är 53-115)
  • Myoglobin 1730 ug/L (referensvärdet är 25-72, så ff kraftigt förhöjt men lägre)
  • Elektrolyter (sodium, potassium) bra.
  • ALAT 288 U/L = 4,90 ukat/L (refvärde 6-50 U/L, < 1,10 ukat/L) – tyder på att levern inte mår helt bra
  • ASAT 1693 U/L = 28,8 ukat/L (levervärde bör ligga under 0,76 ukat/L)

Vad mina blodprover visade kl 09.00 på tisdagen (två dygn senare)

  • Kreatinkinas (CK) ÖVER 200 ukat/L (referensvärde 0,8-6,7 ukat/L). Trubbigt provsvar då det bara visar >200 men kraftigt förhöjt oavsett.
  • Kreatinin (ett mått på hur njurarna mår) 71 umol/L (referensvärdet är 53-115)
  • Myoglobin 348 ug/L (referensvärdet är 25-72, lägre men ff över gränsvärdet)
  • ALAT 5,75 ukat/L (refvärde < 1,10 ukat/L) – tyder på att levern fortfarande inte mår helt bra.
  • ASAT 20,1 ukat/L (levervärde bör ligga under 0,76 ukat/L) – – tyder på att levern fortfarande inte mår helt bra.
  • Laktatdehydrogenas (LD), nytt värde, låg på 34,6 ukat/L (refvärde 1,8-3,4)

Jag kommer följa upp med ett nytt blodprov innan jag börjar träna igen men räknar med totaltvila i minst två veckor.

Uppladdning i träningen

  • Efter lite läsande verkar det som en riskfaktor är att man är mer vältränad systemmässigt (kondition etc) än vad benen är konditionerade för (muskulär uthållighet) samt att ju snabbare tempo desto högre nivåer av CK. En studie på marathonlöpare visade att de som sprang snabbare än 3.30 hade högre nivåer än de som sprang långsammare än 3.30 (de hade dock en ”outlier” som sprang på 3.29 så om de hade dragit gränsen vid 3.25 hade skillnaden inte varit så signifikant ;)). Detta trots att de som sprang långsammare alltså var igång en längre tid. Alla 15 löparna hade nivåer på över 1000 U/L så rent tekniskt har jag (och många med mig) antagligen haft mild Rhabdomyolys efter många lopp genom tiderna. Frågan är vad som fick muskelnerbrytningen att accelerera denna gången (jag låg på 61 000)? På detta tema har jag tränat relativt lite på asfalt inför EM och mycket på trail och annat mjukt underlag (upplever att jag var i väldigt bra form konditionsmässigt (både aerobt och VO2max). Inför SM på 24-timmars sprang jag också mest trail, men under vintern sprang jag en hel del löpband och ganska många kortare löppendlingar på asfalt. Dessutom körde jag ett antal längre pass på löparbana som gav ett monotont löpsteg likt det på 24-timmars. Kanske hjälpte detta mig att undvika problem på SM trots det monotona löpsteget och hårda underlaget? Under sommaren har jag jobbat mer hemifrån (eller varit ledig) och inte löppendlat så mycket, jag har (självklart) inte sprungit så mycket löpband, och löparbanan jag brukar använda är under renovering sedan i juni.
  • Fem dagar efter CCC påbörjade jag min värmeträning. Jag genomförde totalt 6 cykelpass (50-75 min) och 2 löppass (45 min) under två veckor. Efter flera av passen bastade jag 10-20 minuter. Det sista passet körde jag måndagen innan EM (knappt fem dygn innan start), 60 min cykel där pulsen låg i zon 2-3. Direkt efter bastade jag i 20 minuter i 80 grader. Jag drack 750 cl under passen (sportdryck med salter) och lika mycket i bastun (vanligt vatten), sedan enligt törst resten av dagen. Det finns en stark korrelation mellan värmeexponering och risk för rhabdomyolys (HÄR och här) men eftersom det inte var varmt i Verona, skulle det innebära att jag med hjälp av min värmeträning startat loppet med förhöjda nivåer av CK och eventuell elektrolytrubbning som isf orsakats av den ackumulerade effekten av min värmeträning. Dock verkar mina elektrolytnivåer har varit ok på söndagens blodprov. Kan jag ha fyllt på så bra under loppet med salter och vätska så att jag gradvis rättade till en eventuell elektolyt-rubbing som jag hade med mig från start?? Upprepad värme med vätskebalansrubbning (vilket är vad effekten av mina varma pass blev) har också visats påverka njurarna (1) (2) även om denna koppling kanske inte kan göras i mitt fall. Och eftersom jag vid upprepade tillfällen antagligen höjde kroppstempen ett par grader (jag mätte aldrig men Erik som körde ett liknande protokoll ökade till 38.5+ efter bara 50 min) och kanske fick någon form av milt värmeslag är faktiskt muskelnerbrytning, njur- och leverpåverkan möjliga följder (3).
  • CCC (100km och 6000 höjdmetrar upp och ner) kan i sig ha påverkat (exakt tre veckor innan). Även om jag kände mig helt återhämtad både systemmässigt och muskulärt kan det ha suttit något kvar i djupt i muskelvävnaden i benen som gjorde att muskelnerbrytningen gick överstyr. Långt in i loppet trodde jag att den ökande muskelsmärtan bara hade denna ”naturliga” förklaring och bestämde mig för att inte låta lite extra smärta från ett av mina roligaste lopp i livet påverka min prestation. När musklerna efter 15 timmar kastade in handduken insåg jag att jag inte bara vara ”sliten” från CCC, utan att det var något annat som hade hänt.

Kost

Jag äter allsidig och generellt bra kost. Inga dieter eller restriktioner. I år har jag försökt ladda inför EM med Beta-alanin från Umara för att kunna buffra mjölksyra bättre i musklerna. Detta bör inte ha något samband med Rhabdo då detta är ett naturligt ämne som även förekommer i kroppen (fast i lägre nivåer). Jag har kompletterat min kost med Umaras Omega-3-kapslar och D-vitamin (på vinterhalvåret). Denna studie visar att brist på D-vitamin kan öka risken för Rhabdo, men jag bör absolut inte ha brist på detta efter en solig sommar och tillskott under vinter och vår. Äter inget proteintillskott men det kanske jag borde gjort efter CCC för att snabba på återhämtningen.

Intag under loppet

  • Energi: ca 90-100 g kolhydrater / timme framförallt i form av Umara Fläder sportdryck och lite Maurten 320, samt Maurtens gel varje heltimme tillsammans med lite Uhydrate. Inget proteintillskott (vilket jag efter att ha snackat med Tobbe efter loppet förstått kan vara smart i fortsättningen).
  • Koffein. Min plan var att fördela tre doser UIntend (250mg koffein i varje) under loppet. Ta en efter 3-4h, nästa efter 12h, sista efter kanske 20h. Eftersom musklerna var slitna tidigt och jag fick kämpa för att hålla mitt måltempo tidigarelade jag mina intend till 4h, 10h och 14h. Dosen koffein blev större än jag någonsin testat innan. Detta är troligtvis inte en anledning till rhabdo men en faktor som potentiellt skulle kunna spä på hastigheten på förloppet. Enligt denna sida är en av sakerna man bör göra för att undvika rhabdo att dricka koffeinfria drycker med låg sockerhalt. Inte direkt vad man brukar göra på en ultra 🙂 Oavsett om koffein bidrog till effekten eller inte, kommer jag vara mer sparsam med koffeintillskott framöver.
  • Alvedon. Efter 11h gjorde jag något jag aldrig gjort på ett lopp innan. Jag tog två alvedon för att dämpa smärtan (som jag då trodde berodde på att jag bara var sliten efter CCC). Med tanke på att detta kan ha påverkat mina leverprover (även om det var normaldos) som fortfarande är höga, kommer jag aldrig göra om det.

Övriga möjliga faktorer till grund för rhabdomyolys

  • Har tagit tre covidvaccinationer (juni 2021, juli 2021, januari 2022) av typen Pfizer. Finns inga studier som visar på någon korrelation, utan enbart andra löpare som på olika sätt känt av effekten på sin löpning veckorna efter sin vaccination. Jag fick framförallt feber ett par dagar av tredje sprutan men märkte inget uppenbar påverkan på min löpträning men tränade inte dagen efter vaccinet.
  • Hade Covid-19 för första gången i juni 2022. Ganska milda symptom och blev frisk på under en vecka samt undvek träning på ytterligare en vecka efter att jag kände mig frisk. Dessa studier (1) (2) (3) (4) skulle kunna ge ledtrådar till att Covid-19 och Rhabdomyolys hör ihop och att detta vore en koppling som skulle kunna ha påverkat mig. Eftersom jag inte hade haft Covid-19 på SM i 24-timmars i april (där jag inte hade några tendenser till Rhabdo så är detta en faktor värd att ta med).
  • Något nytt för 2022 är att jag på 24-timmars sprungit i Carbonskor (Alphafly 1 på SM i april och Alphafly 2 på EM). Jag tror dock inte detta har något att göra med det som hände.
  • Mer ”prestationskrav” utifrån pga att jag representerade Sverige och hade satt upp höga målsättningar för mig själv (svenskt och nordiskt rekord). Mer en mental faktor som inte bör påverkat i detta fallet eftersom jag höll mig till tempoplanen som jag bör kunna fixat.
  • Många kurvor och vändningar på EM-banan, tre 180-gradersvändningar per varv och några 90-gradare. Bör snarare ha gett någon ensidig smärta eller belastningsskada än generell muskeltrötthet dubbelsidigt.

Aleksandr Sorokin slog ett fantastiskt nytt världsrekord i Verona. Det var fantastiskt att få vara på plats även om jag fick titta på upplösningen via telefonen (Daniel Westergrens livesändning) på akuten! Daniel intervjuade Sorokin efter loppet HÄR. Även Polacken Andrzej Piotrowski tog sig som tredje man genom tiderna över 300 km. Även han blev intervjuad av Daniel HÄR.

Avslutningsvis hoppas jag att min upplevelse och dessa tankar kan bidra till ökad medvetenhet om Rhabdomyolys men också ge några ledtrådar till hur man undviker det.

Lyckligt ovetandes om vad som komma skulle innan start med Tobbe och Louise som gjorde grymma lopp trots att de också stötte på andra typer av problem längs vägen. Foto: Lisa Eneroth.

UTMB CCC 2022 – inspiration från ett av världens coolaste ultralopp

/i , , , , /av

Stort tack för alla hejarop och grattis. Loppet UTMB CCC 2022 var precis så fint, fantastiskt och jobbigt som jag hoppades på! 100 km och 6000 höjdmeter upp och ner från Italien, via Schweiz till Frankrike och Chamonix där jag sedan spenderade helgen och hejade på mina adepter/vänner som sprang UTMB. Jag hann inte i mål innan midnatt som jag tänkte (=15 timmar) men 12 minuter extra får väl anses godkänt 🙂 Jag fick uppleva största delen av banan i dagsljus, jobba med mentala hinder och fysisk smärta, ringa min fru för pepptalk (som vanligt) och bli lyft av publiken in i mål. Allt som jag önskade.

Hoppas filmen kan ge inspiration och lite insikt om du är sugen på något av UTMB-loppen! Efter att jag sprang UTMB 2019 blev jag sugen på CCC för att få uppleva den delen av Mont Blanc-massivet i dagsljus och medan jag var pigg i huvudet. Vyerna var fantastiska och stämningen magisk. Både Kilian Journet (UTMB) och Petter Engdahl (CCC) slog banrekord. Och mina tre adepter på startlinjen tog sig i mål i sina första försök på UTMB!

Filmen från UTMB 2019 hittar du HÄR och för mer info om UTMBs lopp och alla resultat gå HIT

DNS på Lavaredo Ultra Trail

/i , , , , /av

Livet innehåller både toppar och dalar (och det går inte alltid som man tänkt sig men även dalar är värda att dela med sig av, även om just denna story inkluderar toppar i Dolomiterna :))

Lavaredo Ultra Trail by UTMB var min huvudtävling för det första halvåret 2022. Absolut högre upp på min priolista än tex SM i 24-timmarslöpning (som mest var tänkt som en parantes) även om jag nu, med facit i hand, när juni blir juli, är VÄLDIGT glad att jag även sprang 24-timmars-SM och överraskade mig själv med ett SM-silver. För att göra något mer av 120 km långa Lavaredo (5800 höjdmetrar) i Cortina, Italien och för att kombinera det med min tanke att provtrycka Teslas laddnätverk i Europa genom en roadtrip med familjen (först tänkt för 2020) startade vi resan för en vecka sedan med första stoppet på Heidepark i Tyskland.

Yngsta sonen fick träffa Greta Gris. Och de två äldre fick åka bergochdalbanor tills de mådde illa. Några dagar innan loppet, som startade kl 23 på midsommarafton i bergssportmeckat Cortina, fick jag (för första gången=dålig timing) Covid. Har alltså klarat mig i 2,5 år men nu var det dags! Även om jag kände mig bättre redan dag 3 och loppet skulle starta kvällen dag 4, insåg jag att den långsiktiga hälsan var viktigare än att genomföra detta ”drömlopp”. Jag hade haft tur i lotteriet för att komma med, lagt ut en hel del pengar på boende och anmälan, rest 100+ mil och dragit med familjen. Men jag försökte ändå zooma ut och sätta hälsan i fokus. Det smärtade att se starten via livestreamen istället för att stå på startlinjen. Jag fick ett DNS bredvid mitt namn i resultatlistan och sov oroligt hela natten till midsommardagen. Jag hade ju mentalt laddat så mycket för att vara vaken hela natten, en av sommarens kortaste nätter. Nattlöpning som jag lärt mig älska och hyfsat bra bemästra de senaste åren. Men jag gick och la mig på midsommarafton precis som alla andra. Jag var tacksam för den extra tiden med familjen och försökte påminna mig själv om att jag hade tagit rätt beslut.

Tanken att starta längst bak, och gå igenom loppet för att få uppleva den magiska banan, slog mig flera gånger innan jag tog beslutet att INTE hämta ut nummerlappen. För även att gå 120 km och 5800 höjdmetrar skulle ha varit en stor ansträngning för en inte helt kurerad kropp. Drömmen om Lavaredo skulle få vänta. Vi får se om jag får chansen igen i framtiden.Nu känner jag mig helt frisk, men tycker fortfarande att beslutet var rätt. Både för min hälsas skull, och för alla medtävlares, funktionärers och publiks skull om jag fortfarande var smittsam trots lindriga symptom.Roadtrippen med familjen (som hållit sig frisk sedan dess) fortsatte. Vi hade ett par fina dagar i bergen ovanför Cortina, och jag blev återigen påmind om varför jag efter UTMB 2019 blivit kär i bergslopp som detta. Det är absolut inte den typen av ultralopp jag är bäst på (pga bristen på träningsmöjligheter i berg) men definitivt den typen av lopp jag drömmer mest om. Naturen är verkligen spektakulär och tar andan ur en (inte bara för att man befinner sig på 2000+ meters höjd).

Kanske kan min historia hjälpa dig el någon annan att också ta rätt beslut om situationen drömlopp+sjukdom uppstår i framtiden. Vi uthållighetsidrottare utsätter oss själva för extrema påfrestningar. Kroppen, när den är frisk, är fantastisk och svarar oftast upp och återhämtar sig på ett otroligt sätt. Jag tror på allvar att vi trots extrema urladdningar då och då, om vi lyssnar på kroppen och låter den vila när den behöver det, lever en livsstil som förlänger våra liv snarare än tvärtom. Men det kräver också att vi lyssnar när kroppen säger nej. Denna gången sa kroppen nej till ett av mina drömlopp. Och jag valde att lyssna. Tack till alla som önskat lycka till inför loppet, och som skrev och undrade om min tracker inte fungerade när resultatlistan sa DNS. Tack för att ni bryr er. Never Stop Exploring!

Här är filmen från 2022 års tävling!

En massa löpning, ny podd, fina prestationer från teamet och andra nyheter januari-april

/i , , , , , , , /av

Hoppas våren kommit till dig också. Med oregelbundna mellanrum försöker jag summera senast nytt från mitt egna tävlande, lyfta fram prestationer och nyheter från mina coachingteam (Ironteam+Ultrateam) och sprida annat som hänt. Och även om vi bara är fyra månader in i 2022 har det hänt enormt mycket redan.

Det började redan i januari med att Oscar Sjölander (som jag haft förmånen att få coacha senaste halvåret) tog en fin tredjeplats på Sandsjöbacka 90 km (trots att det bara var en träningstävling för oss, mitt i ett volymblock). Jag lärde känna Oscar i samband med att jag intervjuade honom efter att han sprungit och slagit FKT på 36 mil långa Bohusleden 2020 (lyssna på intervjun här). Tidigare ultraadept Dennis Källerteg vann dessutom Ultratrippeln (18 mil på tre dagar) (har intervjuat Dennis två gånger i podden, den första här, och den andra om Kungsleden FKT här)!

För egen del körde jag i januari för tredje året i rad en “runstreak delux” där jag sprang dagens datum översatt i kilometrar. 1, 2, 3…29, 30, 31. Ett superbra (och kul) sätt att bygga bra grund inför året.

I februari anordnades Tjörnarparen i de skånska skogarna. Man bjöd på fyra ultradistanser och jag valde den kortaste 50 km och gick all-in (och vann den snyggaste statyetten någonsin, ett stort 3d-printat vildsvinshuvud i järn), medan mina adepter sprang 50 miles, 100km eller 100 miles. Självaste Kilian Journet kom och sprang 100 miles vilket torde vara det största som hänt skånsk ultralöpning sedan Kullamannen 100 miles drog igång? Min vän och adept Magnus Linde jagade denna världsstjärna (GOAT) hela tävlingen och sprang det andra av två varv SNABBARE än Kilian och till slut skiljde det enbart 37 minuter (på 16+ timmars tävlande)! Han belönades med 800 UTMB-poäng! Oscar Sjölander tog 4e-platsen i 50 miles (återigen mitt i ett volymblock), Christoffer Nilsson 11a i 100km, Marcus Broman 20e-plats i 50km. Jag gjorde en kort film från loppet som du hittar här!

I februari släpptes även nyheten att Kullamannen nu blir ett “by UTMB”-lopp. Självklart kunde jag inte låta bli att intervjua Per Sjögren och Ulf Öman om detta i podden (lyssna här). Appropå poddande, så startade jag och Daniel Westergren (Sveriges mest kunniga ultraperson) en internationell (på engelska) podd med titeln Ultrarunning News. Vi gick ut hårt med intervjuer med tidigare nämnda Kilian Journet, Dominika Stelmach (Europarekord på 100km) och Kullamannengänget. Sedan dess har vi lagt i en växel till och listan av otroliga världsstjärnor, världsrekordhållare och intressanta ultrapersonligheter vi hittills lyckats intervjua är “mind blowing”. Jag får ibland nypa mig i armen 🙂 Du hittar alla 8 avsnitt vi hittills släppt HÄR (eller i valfri poddspelare)!

För egen del var mars den viktigaste träningsmånaden i min uppladdning mot SM i 24-timmarslöpning. En av träningsutmaningarna jag satte upp för mig själv var att se om det gick att springa en marathon om dagen sex dagar i rad (dvs 25 mil på 6 dagar). Just sådana små miniutmaningar är ett roligt sätt att få till bra (och i detta fallet specifik) träning för kommande lopp. Det gick så bra så att jag sprang en mara även sjunde dagen innan jag tog två vilodagar 🙂 Under hela året har antalet coachingadepter växt sakta men säkert och i dagsläget är mitt Ironteam (Ironman/halv-Ironman-atleter) 18 personer stort och mitt Ultrateam (ultralöpning-adepter) 17 personer stort! Superkul!!! I mars sprang tidigare nämnda Oscar Sjölander in på en tredjeplats på Skövde 6-timmars med fina 77 km (tangerade sitt egna svenska M50-rekord)

April bjöd på ytterligare ultratävling i Skåne. Denna gången Österlen Spring Trail 60 km (fanns även som stafett 2 x 30 km). Jag valde 60 km och satsade på att slå banrekord vilket gick vägen med några sekunders marginal trots motvind. Jag spelade in en film om det som du hittar HÄR. Även några av mina adepter sprang hela loppet eller stafetten (Marcus Broman, Christoffer Nilsson, Angela Ylmén Andersson och Daniel Karlsson)! Och tidigare Ironmanadept Patrik Nilsson tog andraplatsen!

Och sen var det dags för mig, Lotta Sjöberg, Emelie Eklöf och Willy Svensson att representera teamet på SM i 24-timmarslöpning! Jag skrev lite om min uppladdning här. En uppladdning som skiljer sig en hel del från många andra 24-timmarslöpare iom den relativt sett låga totalvolymen. Men min uppladdning visade sig fungera och jag är superglad att nu kunna titulera mig SM-silvermedaljör i 24-timmarslöpning! För hela storyn rekommenderar jag att lyssna på intervjun med mig i podden Prestera Mera eller titta på filmen jag nyligen klippte ihop från tävlingen HÄR. Lotta och Willy fick inte till de lopp de önskade men Emelie Eklöf tog sig över 200 km i sitt första 24-timmarslopp och tog därmed en 4e-plats på SM!

Parallellt med SM-tävlingen gick TEC (Täby Extreme Challenge) 100 miles i Stockholm och Oscar Sjölander tog sig under 17 timmar (16.48) och tog därmed sin fjärde fina ultraplacering (4a) på lika många månader. Detta är normalt en tid som räcker till prispallen så nivån var hög i år! Och i helgen, på valborg anordnade Magnus Linde Vinninge Ultratrail där han själv, Andreas Geniffke och Christoffer Nilsson representerade teamet. Magnus slog mitt banrekord från förra året vilket jag blev överlycklig över! Och på andraplatsen sprang Christoffer Nilsson in. Stort grattis båda två!

Nu är det maj och saker och ting kommer inte sakta ner. Till helgen håller jag träningsdag för mitt Ironteam och nästa vecka är det dags att chocka igång kroppen med lite löpning igen efter SM. Ta hand om dig!

262 km på 24 timmars löpning – SM-silver – the full story

/i , , , , /av

Nu har jag landat lite efter förra helgens SM i 24-timmars, hunnit klippa ihop en film om ”äventyret” och även blivit intervjuad i Prestera Mera – podden. Om du är nyfiken på hur det är att springa i 24 timmar i sträck eller hur det gick till när Erik Olofsson, Torbjörn Gyllebring och jag skrev svensk ultrahistoria tillsammans med tre resultat över 260 km i en och samma tävling (vilket aldrig hänt innan) så är det bara att titta (17 min) och lyssna (58 min)! Intervjun och filmen belyser lite olika delar så för helheten skulle jag rekommendera båda 🙂
Hoppas de kan inspirera!

Poddintervju (finns i alla poddspelare): https://www.presteramera.com/344-christian-malmstrom-sm-i-24h-lopning/

Highlights i mörkret & hopp om ett spännande 2022

/i , , , , /av

Highlights i mörkret & hopp om ett spännande 2022

Kommer du ihåg hur året började? Tidernas konstigaste jul med kort utefirande med de närmaste i minusgrader hade precis passerat och hoppet var stort att 2021 skulle bli ett mer normalt år än det föregående. Vad fel vi alla hade. När våren kom och tävling efter tävling, konferens efter konferens, och släktkalas efter släktkalas ställdes in eller gjordes digital insåg vi att även 2021 skulle bli ett annorlunda år.

Det smärtade i hjärtat när beskedet som påverkade 90% av mitt Ironteam kom i juni. Ironman Kalmar skulle ställas in ytterligare ett år. Drömmen som för flera av mina adepter och numera vänner föddes när de anmälde sig 2019 (till IM 2020) fick sig alltså återigen en törn. Vi växlade om och min roll som coach blev en annan. Vissa valde att lägga drömmen på hyllan på obestämd framtid och andra valde att börja grundträna lite tidigare med hopp om en ännu bättre prestation 2022. Om vi någonsin får tillbaka den magiska stämningen från förr vid vår svenska Ironmantävling i Kalmar återstår att se. För numera finns många fler likvärdiga utmaningar att välja på och det är inte längre i Kalmar i mitten av augusti Sveriges uthållighetscommunity sammanstrålar. Just att så många alternativa utmaningsformer dykt upp de senaste åren är verkligen en positiv trend. Nu kan alla hitta SIN grej, sin vinkling på utmaning, sitt verktyg för att utvecklas som person.

Några highlights från mitt Ironteam från året finns det dock ändå. Klas var först ut när han besegrade den tuffa banan på Laponia triathlon. Tony växlade med kort varsel om från Ironman Kalmar till extremtävlingen Swedeman som han fixade med bravur. Tidigare teammedlem Timmie tog en fin tredjeplats i samma tävling! Och Malin som kört ett par coachingbooster med mig under året tog en andraplats i damklassen! I samband med dessa fina Xtri-prestationer fick jag klart att jag numera kan titulera mig ackrediterad Xtri-coach. Thomas genomförde Ironman Copenhagen (som intressant nog gick av stapeln som vanligt, dagen efter Kalmar skulle gått), Henrik genomförde Ironman Portugal och Jens Ironman Barcelona. Inför 2022 har jag förmånen att coacha 19 Ironmanatleter från Luleå i norr till Köpenhamn i söder.

Inom ultravärlden blev en del tävlingar inställda medan andra kunde genomföras med viss modifikation. För egen del blev tävlingarna Vinninge Ultratrail (1a), Ultra trail world tour Kullamannen 100 miles (3a) och Växjö marathon (2a) highlights på tävlingsfronten. Och upplevelsen från Ultravasan. Men 2020 års stora ultratrend att springa FKT på olika vandringsleder höll i sig och jag hade förmånen att få slå rekord både på Blekinge Vildmarksled 70+ km (ihop med Andreas TP), Kalmarsundsleden 120 km och återta rekordet på Blekingeleden (273 km). Stort tack till dig som var med och sprang, skänkte pengar till skolorna i Bolivia eller följde på annat sätt. Och till min fru Sara och hennes bror som mötte upp för support på minst 15 ställen längs Blekingeleden. Som coach gladdes jag också åt att Magnus fortsätter utvecklas mot Sverigeeliten och bjuda upp till duell när vi möts. Att Tobias tog sin första ultraseger i Ljungby Backyard. Att Emelie tog hem segern i Lomma Backyard. Att Paula tog hem segern i PRT 12h och slog dam-FKT på Krösnabaneleden. Dessutom gjorde Christoffer, Mattias och Therese stabila debuter på 100 miles-distansen. Inför 2022 har jag i dagsläget 9 atleter i ultrateamet. Superkul.

I podden är jag nu 82 avsnitt in och under året har jag både släppt korta temaavsnitt med djupdykningar på olika ämnen och intervjuer med inspirerande personer som slagit olika typer av rekord (FKT, banrekord eller liknande). Nu kommer jag ta en liten poddpaus men har du inte lyssnat på avsnitten så gå gärna tillbaka och leta upp några ämnen eller personer som känns intressanta. Min ambition är att varje avsnitt ska vara tidlöst och självklart alltid också reklamfritt. Här finns alla avsnitt. Jag har även varit gäst i ett par poddar under hösten. Mental Krav Maga och Nästa Steg.

Inför 2022 är min plan att delta i SM i antingen 100km eller 24h i Växjö i april, att springa den klassiska tävlingen Lavaredo Ultratrail i Italien i juni, förhoppningsvis springa CCC i Chamonix i augusti och supporta ett par adepter och övriga svenskar på UTMB dagen efter. Och min vana trogen avslutar jag nog året på Kullaberg med Kullamannen 100 miles. Jag är lite sugen på att påbörja ett nytt bokprojekt, men vi får se om jag tar mig tiden 2022. Det kommer bli ett häftigt år som coach och jag ser verkligen fram emot att följa alla som gett mig förtroende inför 2022 på resan.

För dig som är nyfiken på personlig utveckling och kostnadsfritt vill få tillgång till hela utbudet av vad som är på väg att bli världens största “resursbibliotek” för personlig utveckling Optimize (där jag certifierade mig som coach för några år sedan) har jag fått en länk som ger dig gratis tillgång samt kopplar ihop oss om du skulle välja att också gå vidare med deras coachprogram. Länken är HÄR. Optimize har för mig varit ett ovärderligt stöd i min strävan att bli den bästa versionen av mig själv inom livets olika områden. Grundaren Brian Johnson är en modern version/blandning av Stephen Covey och Tony Robbins och en väldigt genuin och energisk person. Har du inte hört talas om Optimize än så kommer du nog att göra det i framtiden så gå in och kolla redan nu så är du tidigt på bollen.

Sist men inte minst skickar jag ett stort tack till mina samarbetspartners som sponsrat och hjälpt mig under året. Umara, Massagegaraget och Berghalls kiropraktik. Utan dessa tre komponenter hade jag inte kunnat prestera på topp.

Jag önskar dig en superskön jul och hoppas att vi ses eller hörs under 2022!

Kamiwaza – Kullamannen 100 miles 2021 – Ultra trail world tour

/i , , , /av

Jag rullar in till Mölle i skymningen dagen innan det stora slaget ska äga rum. Denna lilla by och tidigare fiskeläger som för drygt hundra år sedan blev omtalat som syndens näste och som redan då lockade turister från övriga Europa. En stor bidragande orsak var att det var ett av få ställen där kvinnor och män tilläts bada på samma strand. Man badade såklart i full badmundering men detta var ändå något unikt och förbjudet på många andra ställen. Tiderna förändras men fortfarande har Mölle och naturreservatet Kullaberg en speciell dragningskraft. Men det är inte för att bada jag återkommer till Mölle och Kullaberg under allahelgonahelgen varje år. Anledningen stavas Kullamannen 100 miles. Ett lopp på 161+ km med ca 2500 höjdmetrar. Och frågar du mig är detta den ultimata ultrautmaningen på svensk mark! På bara några år har Kullamannen växt till ett mytomspunnet lopp som nästan varje ultralöpare i Sverige med omnejd drömmer om att bemästra. Med ett tydligt fokus på den längsta av tre ultradistanser är Kullamannen 100 miles numera ett av världens största 100-mileslopp sett till antalet anmälda. 770 tappra själar har i år just detta lopp i sikte. Ett rekord på nordisk mark. Jag är minst sagt tacksam att för tredje gången få vara del av detta fantastiska arrangemang. I år ingår loppet dessutom i Ultralöpningens världscup Ultra Trail World Tour. Med startnummer #2, baserat på 2019 års fjärdeplats och tredjeplatsen på undergroundloppet Dark Trail i pandemins spår 2020, kan jag inte längre gömma mig i massorna av löpare och agera underdog.

Just pressen utifrån har inför loppet varit en liten snackis bland vissa av löparna som utpekats som favoriter. Men den stora snackisen inför årets lopp har varit de otaliga ändringarna av banan. Och med 19 timmar till start kommer ytterligare ett besked. Banan har drastiskt ritats om ytterligare en gång. Men ändringar av banan, snack om favoritskap och inte minst allt snack om hur vädret ska bli, bekommer mig inte så mycket. Om det är EN stor lärdom jag har med mig från 15+ års tävlande är det att jag kommer prestera som bäst om jag sparar all min mentala energi till saker som är inom min kontroll. Hur banan dras, hur vädret blir och vad andra förväntar sig av mig, är faktiskt saker som är helt utanför min kontroll. Från den gamla filosofin stoicism är detta en av de principer som överlevt tidens tand och som är lika sann idag som för 2000 år sedan. Den hjälper mig inte bara inför utmaningar som denna, utan dagligen i livet i övrigt. Och såklart även under den kommande tävlingen! Ja för nu står vi där på startlinjen i ett blåsigt Båstad. Med en tidig start och busstransport från Mölle på morgonen har nattsömnen blivit sådär, men nu är jag vaken och redo.

Jag lyckas hitta en hel del vänner och adepter innan start och vi önskar varandra ett bra äventyr. Och så går startskottet och speakern uttalar de magiska orden ”may the force be with you”. Redan under den första prologen blir det stökigt. Jag inser efter ett par kilometrar att vi lämnar gpx-spåret jag har på klockan och eftersom jag ligger nära täten skriker jag på alla i närheten att vi sprungit fel och genat. Jag och ett stort gäng med mig vänder tillbaka och backtrackar tillbaka till där vi missat den rätta snitseln. En hel del fortsätter dock framåt vilket skapar lite stress i fältet som nu är helt splittrat. Om denna lilla incident kommer påverka utgången av tävlingen eller inte vet vi inte i det läget. Men jag bestämmer mig en stund senare för att detta återigen inte är något som är inom min kontroll, och även om det snurrar i mina tankar någon timme till så gör jag mitt bästa för att ha fokus på det som ligger framför snarare än det som redan hänt.

Efter en stund hittar jag en bra grupp med bra tempo att springa med. Dennis Källerteg och jag har hängt ihop sedan start. Jag hade förmånen att få coacha Dennis under hans första år inom ultralöpningen och det är riktigt roligt att få springa ihop igen! Även Clarens Olsson som jag sprang jämnt med under Dark Trail förra året har anslutit. Och så två av storfavoriterna Simen Hjalmar Westlund från Norge och William Englund. Vi tar oss an Sinarpsdalen och Grevie kullar och när vi återigen närmar oss havet ökar både Simen och Wille farten och vi andra släpper iväg dem. Snart stormar även Stefan Ehrin förbi i full fart. Johanna Bygdell kommer ikapp efter 30 km och rinner iväg direkt. Även Erik Eng och Tomas Nordlöf passerar och rinner iväg. Vi får också rapport om att en Daniel ligger före oss.

Mellan 30 och 50 km har jag det ganska tungt men jag försöker hålla både Dennis och Clarens inom räckhåll och vi växlar positioner lite fram och tillbaka. Jag försöker hämta energi från den vackra naturen vid Hovs Hallar och faktumet att den befarade motvinden inte är alls påtaglig. Väl framme i Båstad igen har jag chansen att fylla på energi och vätska. Jag är fast besluten om att göra ett så kort och effektivt stopp som möjligt. Tid som optimeras i stationerna är ”gratis tid”, och detta kanske är en lärdom jag har med mig från tiden som triathlet. Jag känner att jag redan ligger lite back på vätska så jag gör mitt bästa för att dricka lite extra men sen är det full fart ut igen. Jag möter Simen, Wille och Stefan längs prologen och inser att de redan har tagit 20-25 minuter på mig och övriga efter bara 55 km löpning. Återigen slår jag följe med Dennis, som tyvärr har fortsatta problem med magen vilket senare ska visa sig hindra honom från att gå i mål. Vi jagar ikapp Johanna som slagit av lite på takten men som fortfarande leder damklassen. Och från Grevie kullar (65km) till nästa station i Ängelholm (95km) springer jag helt själv.

Många tankar flyger genom huvudet och jag kommer att tänka på ett japanskt koncept (Kamiwaza=som gudarna) och att jag nyligen hörde om någon som hade som strategi ”run with kamiwaza” vilket innebar att han försökte springa som en gud. Utan ansträngning och med perfekt teknik. Kanske lite som Tarahumaraindianerna sägs springa i boken Born to Run. Jag bestämmer mig för att försöka springa lite mer med Kamiwaza. Det är så lätt att tappa tekniken och spänna sig i onödan när man börjar bli trött och tappa fokus.

Men in mot stationen i Ängelholm ser jag att någon jagar mig bakifrån. Det är inte bara jag som springer med Kamiwaza! Och en halvminut efter mig stormar min vän/adept Magnus Linde in och utbrister ”vi måste sluta med det här”. Jag är helt med på vad han menar och skrattar lite. Vid flera tillfällen de senaste åren har vi hunnit ikapp varandra vid stationer (oftast är det Magnus som hinner ikapp mig då jag tenderar att gå ut lite snabbare och han är stark på slutet) och sedan pushat varandra till bra prestationer. Men jag vet att det till 100% är ironi. Ingen av oss vill sluta springa jämnt och ha dueller där vi tvingas ta fram det bästa ur oss själva. Just insikten att INTE se övriga löpare i loppet som konkurrenter utan MEDLÖPARE som tvingar mig göra mitt bästa är en game changer i hur jag ser på tävlande. Och kanske något som fler skulle ha nytta av att anamma? Jag vet iallafall att Magnus och jag är överens på den punkten och därför känns det bra att han en stund senare hinner ifatt mig när jag sprungit lite fel och fått vända tillbaka. Nu kan vi pusha varandra och jaga folket framför. Tillsammans passerar vi Daniel som klagar på kramp och en stund senare Simen som på frågan hur det går svarar att ”benen är som stockar”. Välkommen i klubben tänker jag men ibland är det bra att låta bli att säga det man tänker 🙂 Istället ropar jag några uppmuntrande ord till Simen om att han ska kämpa vidare. Men vi ökar farten lite när vi passerar honom för att han inte ska få för sig att hänga på. Att springa med stockar till ben är kanske den bästa förklaringen på hur det känns att springa 100 miles? Nu ligger vi 3a och 4a. Vi har dryga 3 mil kvar till Mölle och nästa station. Mörkret har lagt sig och det börjar bli mysigt.

Det finns ju olika sorters fredagsmys, men om jag ska välja mina två favoriter så är det antingen att hänga framför en brasa hemma i soffan med barnen och min fru, laga mat tillsammans och kanske titta på en film. Eller att vara utsatt för naturens krafter med många mil i benen längs en stig med pannlampa. Soffan får vänta till nästa fredag. Nu har jag och Magnus fredagsmys längs Skåneleden! Jag slänger ur mig att ”nu ser vi till att BÅDA springa upp oss på pallen”. Svackan från tidigare under dagen är som bortblåst. Det är nu tävlingen börjar! Ingenting känns omöjligt. Vi vet inte hur långt före Stefan och Wille är, men vi inser att om vi ska ha chansen att passera någon av dem så behöver vi hålla uppe tempot. Med havet till höger och siluetten av Kullaberg i sikte försöker jag njuta av nuet så mycket jag kan. Just nu skulle jag inte vilja vara någon annanstans i världen. Att ha chans på pallplats i en Ultra Trail World Tour-tävling är något jag aldrig varit med om innan. Jag kastas mellan hopp och verklighet. Mellan framtid och nutid. Mellan tankar om hur skönt det kommer bli att gå i mål och klockans påminnelser om att det är dags att konsumera mer Umaraenergi för att överhuvudtaget orka fortsätta framåt! Tydliga målbilder för vad jag ska äta och göra efter målgång och att fundera på hur det kommer kännas om jag lyckas plocka en plats på pallen ger bra energi framåt. Men det är minst lika viktigt att vara i nuet och ta hand om de basala behoven som energi, lagom tempo och att låta bli att snubbla på den bitvis tekniska stigen.

Ultralöpning handlar mycket om den balansen. Balansen mellan uppskjuten belöning (målgång om x antal timmar) och 100% fokus på närvaro i nuet. Jag inser att traillöpning med pannlampa verkligen är som meditation! Många tankar dyker upp, men precis som vid meditation, handlar det om att göra ett medvetet val om att agera på dem eller inte. Tanken om att sakta ner och nöja mig med att gå i mål och vara nöjd med den guldring som jag vet väntar på mig som tredjegångsfinisher dyker upp hela tiden. Jag kontrar den med drömmen om att ta chansen att få ut min fulla potential och därmed kanske få ta plats på pallen. Och med min favoritfråga till mig själv när hjärnan skriker stopp, ”kan jag springa?”. Så länge svaret på den frågan är JA har jag redan innan loppet bestämt mig för att springa. Frågan handlar alltså inte om huruvida det gör ont att springa, eller om jag känner för att springa. Frågan är verkligen svart-vit. ”KAN JAG SPRINGA”? Förutom i några av de brantaste backarna där det helt enkelt inte går, eller vore direkt osmart att försöka springa är svaret under hela min tävling JA. För mig är just denna frågan nyckeln till att få ut min fulla potential på ett lopp som Kullamannen. Kroppen gör såklart skitont. Men jag har lärt mig acceptera att det är spelets regler. Det råder inte brist på argument för att sakta ner och gå och därmed nöja sig med att ta sig i mål. Att ta sig i mål på Kullamannen 100 miles är en enorm bravad och faktum är att de allra flesta som försöker misslyckas med att ta sig hela vägen! Hjärnan försöker med argument efter argument men jag står emot och fortsätter hålla bra tempo.

Jag är enormt imponerad av alla som tar sig hela vägen in i mål på ett sånt här lopp. Många tror att jag som topplöpare inte imponeras och inspireras av alla som tar längre tid på sig att nå målet. Men det är helt fel. I mina ögon är både alla som vågar ställa sig på startlinjen och alla som till slut tar sig igenom detta uthållighetsprov vinnare och inspirationskällor.

Jag får ett litet försprång på Magnus in mot Mölle men efter ett skobyte och energipåfyllning i stationen är han ikapp och vi går ut på det sista varvet på Kullaberg tillsammans. Klockan är nio på fredagskvällen och vi har ett Dödens zon-varv kvar, knappa 25 km. Vinden sliter i tälten och banderollerna i Mölle hamn när vi med en filmande Johnny Hällneby hack i häl lämnar tryggheten och ger oss ut för att möta Kullamannen! Daniel Westergren och Johnny har hela dagen bevakat tävlingen HÄR och gett omvärlden en insikt i vad som lockar oss tillbaka till Kullamannen år efter år. Vi får veta att det är ganska långt upp till topp två och vi styr om fokuset till att handla om en vänskaplig kamp om tredjeplatsen!

Redan i den första stigningen ut från Mölle känner jag att Magnus är stark uppför och jag får kämpa för att hålla jämna steg. De senaste timmarna ihop har jag dock känt att jag haft ett litet övertag när det är platt och man kan springa på i lite högre tempo. Jag bestämmer mig för att testa en liten fartökning när vi väl når toppen av den första långa stigningen. I bakhuvudet finns även tanken på att Stefan eller Wille där framme faktiskt kan klappa ihop och då vill jag vara där och ha chansen att plocka ytterligare en placering. Magnus släpper direkt men jag vet att han aldrig ger upp och att han tenderar att bli starkare ju närmare målet man kommer. Så jag vågar aldrig släppa gasen. Vid Håkullsklättringen ser jag hans pannlampa vid stranden när jag är en bit uppe och inser att ingenting är avgjort än. En liten dipp, ett fall, en felspringning eller att jag saktar ner lite för mycket så är han ifatt. Återigen är katt och råtta-leken i full sving. Vid fyren har jag totalt slut på vätska och jag stannar och fyller på vatten och tittar mig bakåt. Ingen pannlampa i sikte. Jag känner mig jagad. Men försöker ha fokus framåt och på att göra de sista fyra kilometrarna så bra som möjligt. Jag tittar på klockan och inser att jag har chansen att ta mig i mål på under 17 timmar. En tid jag faktiskt inte trodde var möjlig.

Inför loppet funderade jag på vad som skulle krävas för att ha chans på en topp-10-placering, topp-3-placering och vad som skulle krävas för att vinna. I mina tankar var 17 timmar en möjlig vinnartid. Sub 18 antagligen ett krav för topp 3 och sub 20 ett krav för topp 10. Men med konkurrensen i år och det snabba utgångstempot som skördat vissa offer men också hjälpt oss övriga till riktigt bra tider visade det sig att vinnartiden nästan blev en timme snabbare (16.02) och att det krävdes sub 17 för topp 3. Efter 16 timmar och 55 minuter korsade jag mållinjen i Mölle hamn på 3e plats. Stranden Ransvik där de syndiga badarna hade huserat hundra år senare hade jag passerat ett par kilometrar tidigare. Jag fick min guldring och tackade Ulf och Per för ett bra arrangemang. Några minuter senare stormade Magnus in med ett stort leende på läpparna. Vi hade både överträffat våra förväntningar! Hör målintervjuer med oss båda HÄR.

Folk har länge vallfärdat till Mölle. Dragningskraften är fortfarande stark. Men anledningen har förändrats. Från könsmixat havsbad till att ha chansen att krossa sina gränser och utforska sin fulla potential längs Skånes vackra västkust. För de allra flesta finns ett före och ett efter Kullamannen 100 miles. Oavsett om äventyret tog 17 timmar eller 34. Personen som kommer ut på andra sidan är en bättre version än den som startade! Tack för att du läste och hoppas vi ses på Kullaberg 2022!!!