Kullamannen 2019 – mest hav och himmel faktiskt

För ett par veckor sedan stod jag tillsammans med närmare 400 andra på startlinjen till vad som nu av många anses vara Sveriges tuffaste tävling. Både Rune Larsson (på plats för att heja) och Johan Steene (som sprang loppet) uttalade sig med orden ”Sveriges tuffaste” och då är det nog så. Kullamannen 100 miles (som i år skulle visa sig vara rejält mycket längre än just 100 miles). Efter 2018 års tävling (läs om den här) där jag spände bågen högt och siktade på topp 5 men slutade på en 29e-plats var jag revanschsugen. Jag lärde mig massor 2018, inte minst hur sjuk terräng Kullaberg bjuder på när man redan har 10 mil i benen. Så i år var jag tillbaka med många lärdomar i bagaget som tog mig hela vägen till en 4e-plats. För utifrånperspektivet skrev ultramarathon.se en artikel om loppet som väldigt väl speglar verkligheten. Här kommer några insikter ur mitt perspektiv och mina topp fem största lärdomar, tips och strategier som du som funderar på denna eller liknande utmaningar kan ha nytta av.

Laz pepptalk innan start med tävlingsledare Per Sjögren i bakgrunden

Det var oroligt i lägret redan innan start. Pga en bussmiss hade starten blivit förskjuten med en timme. Inget jag kunde påverka så fullt fokus på att äta lite extra istället och ta det lugnt. Starten gick i Båstad och min strategi var att snabbt hitta en bra klunga som höll en fart på max 5 min/km i snitt (gärna något långsammare) för att slippa springa ensam. Jag visste att det skulle bli tillräckligt mycket ensamtid på berget under natten. En lärdom från 2018 var att jag antagligen hade gått ut lite för fort (5 min/km) och inte tänkt igenom hur mycket energi jag skulle få i mig första fem milen fram till första stora stationen i Ängelholm. Vilket gjorde att jag dippade rejält mellan 5 och 8 mil.

Kullamannen på häst och Nordiskt rekord i startfält på en 100 miles-distans

Med pannkakor, flytande honung, choklad och Maurten i flaskorna hade jag laddat för en bra start vad gäller energiintag. Jag hittade väldigt trevligt sällskap snabbt i Rasmus Persson med vänner. Rasmus och jag skulle komma att följas åt stora delar av loppet och i mål skiljde det bara 6 minuter. Stort tack till Rasmus för trevligt sällskap under säkert 15 av våra 25 timmar på banan!

Rasmus with friends – bra sällskap
Rasmus och jag i motvinden

Utöver att gå ut lite lugnare, ha koll på energin och hitta sällskap längs vägen ner mot Kullaberg (de första 10 milen) hade jag även bestämt att i år skulle jag inte lägga någon onödig tid i stationerna. Det resulterade i ett supersnabbt stopp vid första stora stationen Ängelholm, antagligen under två minuter (där många andra spenderade minst 10 minuter). Skillnaden i energi och mentalt fokus mil 5 till 8 var markant (där jag dippade förra året) antagligen tack vare både lite lugnare tempo och mer energi. Vi hade mot/sid-vind i stort sett hela vägen ner till Kullaberg (i 9 mil alltså). Men det var ju lika för alla så inget att hänga upp sig på. Väl framme i Kullaberg hade mörket lagt sig och Magnus Linde kom ifatt oss. Jag har haft förmånen att få coacha Magnus inför Kullamannen och jag visste att han var i bra form. Magnus har den fantastiska förmågan att bli starkare ju längre en tävling går (till skillnad från de flesta andra) så att han redan var ikapp oss var ett bra tecken!

Magnus Linde

Även om vi efter 10 mil, när vi nådde dödens zon, rent distansmässigt hade gjort mer än halva tävlingen, var vi kanske bara 30% i mål. Den mentala påfrestningen att ta sig an nästan fyra varv av dödens zon lagom till mörkret har lagt sig och det börjar regna ska inte underskattas. Detta var en av mina lärdomar från förra året. När vi är halvvägs är vi definitivt inte halvvägs.

9 mil = 30% (inte 50%)

Väl framme i Mölle efter dryga 11 mil och nästan ett varv på dödens zon valde jag att byta skor, strumpor och äta lite riktig mat. Ett depåstopp på ca 15 min som blev mitt överlägset längsta då jag nästkommande varvningar var ute igen efter max två minuter. Förra året vågade jag inte läsa roll-upen med de 10 anledningarna varför man bör bryta (som placerats strategiskt vid varje varvning som en extra mental utmaning) men i år valde jag att läsa dem.

Kullamannen är lika mycket mental utmaning som fysisk och det finns många anledningar att bryta även om dessa kanske inte lockade

Natten gick, regnet öste ner och det blev lerigt, halt men aldrig kallt tack vare min vattentäta tunna jacka. Dödens zon kan inte beskrivas utan måste upplevas så jag försöker inte ens. Jag hade dålig koll på min placering men visste att Magnus Linde sprang bra och låg framför (vilket gjorde mig glad). Även Rasmus Persson och Erik Eng var kvar i tävlingen och framför någonstans. Vid första varvning i Mölle hade jag legat på en 10e-plats och utan att jag visste om det (pga att flera framför mig hade brutit) låg jag nu femma ut på sista varvet (då jag passerade Erik Eng i varvningen). Efter några snabba kilometrar ut från varvning kom jag ifatt Rasmus Persson igen. Han hade stenkoll på placeringarna (tack vare sina vänner som hade brutit med var ute och hejade) och gav mig den positiva nyheten när jag sprang om att jag nu låg 4a! Wow, över förväntan. Med giganterna Magnus Rabe och Petter Restorp i toppen och Magnus Linde på en tredjeplats fanns nu möjlighet till en rejäl revansch på förra årets 29e-plats. Benen värkte rejält och de sista kilometrarna tittade jag många gånger bakåt med en förväntan att antingen Rasmus eller Erik skulle komma ikapp. Men målet närmade sig och efter drygt 25 timmar sprang jag över mållinjen och mötte Magnus Linde som kommit i mål hela två timmar tidigare och tagit en fantastiskt fin tredjeplats (jämfört med 35a förra året). Minst lika glad över Magnus tredjeplats som över min egna fjärdeplats tog jag emot den berömda ringen som nu är i tryggt förvar bredvid sin lillebror från förra året! Återigen fungerade min strategi som en annan av mina adepter (Anders Petersson) nyligen satte sin egna ord på.

”Jag unnade mig inte sådana dumheter som att gå när jag faktiskt kunde springa”

Sista varvet, med bara tre kilometer till mål

Topp 5 lärdomar, tips och strategier

#1 Räkna ut hur mycket energi du ska få i dig första halvan av loppet för att lägga en bra grund för andra halvan (då man kan köra lite mer på känsla). En stor lärdom för mig är att även om jag inte känner mig hungrig första 5-6 timmarna i ett lopp så gäller det att försöka få i sig minst 200 kcal/timme. Vad gäller vätska kan man lyssna mer på kroppens signaler (törst vs kissenödig hela tiden) och köra mer på känsla, iallafall på svenska västkusten i november (=kallt).

#2 Spendera ingen onödig tid i stationerna. Det är väldigt lätt att unna sig att sitta ner och blunda eller hitta anledningar att byta kläder (fast man egentligen inte behöver) framförallt vid varvning i Mölle (där man passerar tre gånger). Min strategi (som fungerade toppen då jag passerade flera löpare i varvningen) var att inte lägga någon tid på saker som inte gjorde att jag tog mig till mål snabbare. Energiintag, vätskepåfyllning och ett sko/strumpbyte för att jag hade stora blodblåsor och behövde rymligare skor räknades som giltiga anledningar att stanna. Inget annat. Från förra året vet jag att jag antagligen spenderade totalt en timme i stationerna. Alldeles för mycket.

#3 På en tävling som Kullamannen 100 miles där närmare 4000 av de 5000 höjdmetrarna ligger sista 8 milen är halvvägs inte halvvägs. Det är farligt att mentalt dela in denna tävlingen i två delar och tro att man har kommit halvvägs när man är framme vid första varvning i Mölle efter 11 mil. Det var ett av mina misstag förra året. I Kullamannen har man kommit 30% när man kommer in till första varvning i Mölle. Sedan väntar tre varv på dödens zon (a 22km och 1000 höjdmetrar) mitt i natten när man är som tröttast och benen skriker stopp.

#4 Även om det i år var rekordstort startfält kommer man (om man inte bryter) såsmåningom bli ensam på slutet. Det kan vara mentalt påfrestande att springa själv i 25 timmar så hitta andra löpare som håller iallafall ungefär det tempo du vill hålla första halvan för att slippa lägga mental energi på att vara ensam längre tid än du måste. Det är värt någon extra minut per mil att ha bra sällskap. Detta missade jag förra året men det var en game changer till i år.

#5 Även om 70% av de som startade bröt (också någon form av rekord på svensk mark antar jag) så är faktiskt alla som ställer sig på startlinjen vinnare. Det krävs mod att våga ställa upp och kommer man inte hela vägen så är det inget misslyckande så länge man lär sig något och vågar försöka igen! En nyckel om man vill tillhöra de 30% är att ta beslutet INNAN start att inte bryta om man verkligen inte är tvungen. Man kommer få så många chanser att bryta och det är lätt att hitta anledningar när allt hjärnan vill är att sova och stänga ner. Så nyckeln är att bestämma sig för att det enda som gör att man bryter är ett brutet ben (eller liknande) eller att tiden går ut. Det beslutet bör man ta INNAN start och inte när man är trött och sitter i värmen i varvningen i Mölle!

Efter årets målgång där jag kände att jag fick ut min potential (till skillnad från 2018) var jag klar med Kullamannen. Trodde jag. Några dagar efter loppet fick jag reda på att jag hade vunnit en ny startplats till 2020 års lopp i tippningstävlingen. Så jag antar att Kullamannen fortsätter med en ny episod 2020. Fler fantastiska bilder finns här och här. Bildtack till Christian Jörn och Stefan Fahlstedt.

Ta hand om dig och kom ihåg att det är modet att starta som räknas!

UTMB 2019 – dröm eller mardröm?

För två veckor sedan stod jag på startlinjen till ett av mina absolut största drömlopp som stått på min bucket list i nästan 12 år. Ultra Trail du Mont Blanc med 171 km och 10 000 höjdmetrar (både upp och ner) att bemästra. Här är filmen som sammanfattar min upplevelse. Hoppas den kan inspirera till nya äventyr!

Mind the gap – tankar om potential och lärdomar från Täby Extreme Challenge (TEC) 100 miles

”What one can be, one must be”

Abraham Maslow

För över 2000 år sedan slog Aristoteles fast att meningen med livet var att leva det på sin fulla potential. Om vi antar att han hade rätt, vad skulle det innebära för dig?

Varför du bör leva på din fulla potential

Under mitten av 1900-talet gjordes många genombrott inom den psykologiska forskningen. Abraham Maslow (en av de mest framstående forskarna de senaste 60 åren) är mest känd för sin behovstrappa där självförverkligande är ett grundbehov precis som behovet av trygghet och social samhörighet. I studier av människor som uppvisade tecken på depression och nedstämdhet såg han ett mönster. De levde inte på sin fulla potential. Maslow slog fast att för att må bra måste varje individ bli det den har möjlighet att bli.

Jag tror att det finns ett stort gap mellan hur många människor lever sina liv, och hur samma individer skulle kunna leva sina liv. Ska vi tro Aristoteles och Maslow är detta ett stort problem såväl på individnivå som på samhällsnivå. Vi borde bry oss om gapet (mind the gap). En av mina grundvärderingar är att vi alla har mycket mer potential än vi oftast inser. Att leva på sin fulla potential, varje dag, är idag mycket ovanligt, och blir kanske allt svårare med ökade distraktioner och tusentals valmöjligheter? För att nå sin fulla potential inom ett eller ett fåtal områden, krävs hård bortprioritering av många andra områden.

Om jag skulle koka ner mitt jobb som coach till en enkel mening kanske jag skulle landa just här. Anledningen att jag älskar att coacha andra mot ambitiösa mål är att jag tror på kraften i att sträva efter sin fulla potential. Min roll som coach blir att hjälpa till att minska gapet mellan nuläget och den fulla potentialen inom ett eller flera områden! Ju bättre jag är i min roll som coach desto mindre blir gapet mellan vad någon är kapabel att vara och faktiskt är! 

Insikt #1 från TEC

Ultralopp har en förmåga att destillera tankar ner till sin renaste form. Och när jag gick i mål på Täby Extreme Challenge (TEC) 100 miles förra helgen, var det just insikten ovan som snurrade i mitt huvud. Jag hade under loppet fått ut min, för tillfället, fulla potential som ultralöpare och fixat drömgränsen 16 timmar (med 7 minuters marginal) vilket räckte till en andraplats. Känslan av att prestera på sin fulla potential är obeskrivlig och måste upplevas. Under Kullamannen 2018 (min senaste 100 miles-tävling) hade jag precis motsatt känsla. Jag presterande inte på min fulla potential vilket har gnagit i bakhuvudet ända sedan dess.

Att få fler att uppleva känslan i att klara av något tillsynes omöjligt, och inse att potentialen är större än man tidigare trott, är anledningen att jag stiger upp på morgonen! Det är mitt IKIGAI, om du tidigare läst mina tankar om denna japanska filosofi.

Insikt #2 från TEC

2014 under en resa till Silicon Valley hade jag förmånen att få träffa en av mina tidigaste förebilder inom löpningen, Dean Karnazes. Vi stod sida vid sida på startlinjen av ett långt hinderbanelopp i stadsmiljö i centrala San Francisco. Innan start hade jag hunnit byta några ord med honom och gett honom den fulla äran för att ha inspirerat mig till att 7 år tidigare vågat springa mitt första ultralopp på 50 km. I Deans bok Ultramarathon man får man följa hans väg från nybliven löpare vid 30 års ålder till att genomföra Western States. Ett lopp som är bakgrunden till den numera klassiska distansen 100 miles (161 km). Loppet var från början ett lopp för hästar men under en av tävlingarna blev en häst sjuk och ryttaren valde att springa loppet själv istället. En ny sub-kultur inom löpningen var född och intresset för ultralöpning i allmänhet och just distansen 100 miles i synnerhet exploderar just nu i Sverige.

”Run if you can, walk if you have to, crawl if you must, just never give up”

Dean Karnazes

Detta motto från Dean har hjälpt mig under många uthållighetstävlingar genom åren, när allt jag velat har varit att ge upp och hjärnan skriker stopp. Men jag har alltid använt det som ett sätt att inte bryta och istället för att springa ta mig framåt gåendes (jag har faktiskt aldrig behövt krypa).

På TEC insåg jag att detta motto kunde få en helt annan innebörd om jag valde att verkligen förkroppsliga vad det innebar. Jag tog fasta på den första meningen ”run if you can” och la mitt fulla fokus på just detta motto! Varje gång min hjärna sa åt mig att sakta ner eller gå (TEC bjöd på väldigt få backar som inte gick att springa, och trots det lyckades jag samla ihop 2200 höjdmetrar) frågade jag mig själv: Kan jag springa?

Svaret var såklart JA. Det gjorde ont, mycket mer ont än att gå, men jag kunde faktiskt fortfarande springa. Jag var inte på plats för att komma i mål. Jag var på plats för att prestera på toppen av min förmåga. Denna insikt, att jag trots att hjärnan lurar mig att det inte går, faktiskt KAN fortsätta springa, var min stora nyckel till att fixa såväl andraplatsen som sub-16.

Insikt #3 från TEC

Att hantera smärta tillhör en av huvudutmaningarna i såväl Ironman som ultralöpning. Snabbhet, styrka, syreupptagningsförmåga och löpekonomi är självklart faktorer precis som i kortare löplopp, men just smärthantering är oftast vad som skiljer agnarna från vetet när distansen blir längre. På TEC var jag plötsligt en liten fisk i en stor damm (till skillnad från andra ultralopp jag vunnit där jag varit en större fisk i en liten damm). Därför är mitt lopp på TEC ett av de lopp jag är mest stolt över. Men apropå smärta. Den stora insikten under TEC var att smärtan i benen (muskulär och inte pga någon skada) ökade linjärt upp till ungefär 8 mil och sedan planade den ut. Hade smärtan fortsatt längs samma linje hade den till slut blivit outhärdlig och jag hade tvingats att börja gå. Men eftersom smärtan magiskt verkade plana ut efter ungefär halva tävlingen och sedan höll sig konstant, kunde jag ta fasta på detta och hoppas att det inte bara var en tillfällig platå.

Utmaningen var snarare att orka hantera smärtan under resterande tid, än att smärtupplevelsen blev värre och värre. För varje steg blev hjärnan lite tröttare av att hantera smärtan, så mitt fokus blev att hålla hjärnan (kanske mer än kroppen) glad. Lagom dos av kolhydrater med jämna mellanrum, salt, en ljudbok (Can’t hurt me av David Goggins), pepplåtar på Spotify och fokus på varje fotisättning i pannlampans sken under de trixigaste partierna. När jag sedan med tre (av 14) varv kvar tappade andraplatsen fick min hjärna ytterligare något att fokusera på. Fram tills dess hade jag varit 100% fokuserad på att göra mitt eget lopp vad gäller tempo, men tävlingsinstinkten slog plötsligt till, och jag började jaga andraplatsen. Med facit i hand var de två sista varven avsevärt snabbare än det tredje från slutet. Och tack vare kampen om andraplatsen fixade jag mitt huvudmål för dagen (sub 16 timmar). Tack Stellan för kampen och grattis till att också ha tagit dig under 16 timmar. Vinnaren Sebastian hade 40 minuter till godo på oss och tanken att försöka jaga ikapp slog mig aldrig. Just denna gången och med min uppladdning låg en vinst utanför min potential.

Vad innebär full potential för dig? Genom att minska gapet mellan vårt nuläge och vår fulla potential kan vi öka glädjen och känslan av meningsfullhet. Så låt oss sträva lite extra för att utforska vad vi verkligen kan!

Tack för att du läste och om du också vill använda ultralöpning som ett sätt att utforska din potential har jag nu kapacitet att ta in nya adepter i min tremånadersboost för ultra här.

/Christian (som fortfarande är stel i benen, en vecka senare)

 

 

 

 

3 nycklar till Backyard Ultra – Last (wo)man standing

Det var med skräckblandad förtjusning jag bestämde mig för att prova det nya ultraformatet Backyard Ultra förra helgen. Ronneby Backyard Ultra i vackra brunnsparken (med många höjdmetrar skulle det visa sig). Det stora skräckmomentet bestod i att inte veta hur länge tävlingen skulle hålla på. Men jag valde att se det som träning i att leva (läs springa) i nuet och inte oroa mig över framtiden (läs hur dygn två skulle kännas).

Oavsett vad som hände var jag fast besluten om att suga ur så många lärdomar som möjligt för kunna coacha andra inför liknande lopp i framtiden. I originalformat (Big Backyard Ultra i USA) med ökända Laz som arrangör är reglerna tydliga. Ett backyardlopp har enbart EN vinnare. Resten är DNFs. Även om jag tycker att alla som under en tävling slår sina tidigare distansrekord är vinnare, var jag fast besluten om att hålla på så länge jag kunde och försöka bli last man standing. Här kommer mina lärdomar. Hoppas du har nytta av dem!

 

#1 Agera så att du har möjlighet att vara fräsch efter 24 timmar

Denna princip är kritisk om du går in i en Backyard med inställningen att kämpa om vinsten eller krossa dina tidigare distansrekord (som kanske ligger på 100 miles=24 timmar på en backyard). Om du i varje givet ögonblick (alltså redan från start) agerar utifrån att du ska vara fräsch efter 24 timmar, har du lagt en bra grund för att hålla länge.

 

  • Ta tag i små skavsår eller känningar direkt. Jag fick ont i båda hälsenorna efter sju timmar och hade ett konstigt tryck uppepå vänster fot. När det inte släppte på nästa varv heller, bytte jag skor, vilket gav ny belastning och det släppte. Vitt vaselin innanför strumporna är ett annat tips för att slippa blåsor, skavsår och annat. Fråga dig hela tiden vad största risken/osäkerheten är just för tillfället (det varierar) och ta hand om den direkt! För övrigt en bra lärdom för livet i stort!

 

  • Ät och drick så normalt som möjligt. Större matintag var fjärde timme. Inte för mycket sött och framförallt inte för mycket koffein tidigt var mina nycklar. Jag hade strategin att vänta med kaffe till efter 24 timmar (morgonen) för det är oftast morgonkaffet jag uppskattar mest på dygnet. Låt bli att bli beroende av sportdryck, gel och andra söta saker för tidigt för att kunna fasa över mer på snabb energi under andra dygnet när framförallt hjärnan behöver mer socker för att hålla fokus.

 

  • Variera tempot så mycket som möjligt. I en backyard är tempot ofta relativt lågt (det handlar om att hinna 6,7 km på under en timme). Men för att undvika att fastna i ett lågt (ganska onaturligt tempo eftersom du kanske aldrig tränar så långsamt) kan det vara bättre att mixa rask gång med högre löptempo. För att undvika tristess (efter 12 timmar var jag redan ganska trött på banan) gjorde jag ett antal olika experiment och lekar där jag gick i upp till 30 minuter under ett varv och sedan hade som utmaning att jaga ikapp resten av fältet innan varvet var slut. På det sättet fick jag bra variation av snabb gång och relativt snabb löpning istället för mellanmjölkstempo hela varvet runt. Om nära hälften av tiden på varje varv körs gående så kommer också musklerna hållas fräschare längre. Jag gick inte bara i uppförsbackar utan även i nerförsbackar för jag vet hur det brukar kännas i benen efter 10+ timmars löpning. Då är det nerförsbackarna som gör mest ont.

 

  • Redan vid start sa jag till både hejaklack och tävlingsledare att jag på allvar var inställd på att den riktiga tävlingen skulle börja efter 24 timmar. Genom att uttala det, blev det mer än en tanke i mitt eget huvud. Det blev min sanning som jag försökte leva efter genom hela loppet.

 

  • Ett ultralopp som detta är som livet. I ett lopp agerar vi för att maximera chansen att vara friska och hela efter 24+ timmar. I livet bör vi agera för att maximera chansen att vara friska vid 100!

 

#2 Allt (nästan) handlar om mental inställning

Alla typer av extremlopp verkar på ytan handla om vem som har bäst fysiska förutsättningar och har tränat mest. Men så fort man skrapar lite inser man att det handlar om minst 50 % mental styrka och inställning när väl starten har gått. På ett backyard (till skillnad från andra långa lopp) är det nog snarare 80/20. 20% fysiologi och 80% psykologi.

 

  • Precis som det var lättare att springa en mile på under fyra minuter efter Roger Bannister gjorde det, än före (rent fysiologiskt var det ingen skillnad, men mentalt), hjälper det mycket att inspireras av vad världens bästa Backyardmänniskor klarar. Om Johan Steene kan hålla igång i 68 varv så ska väl jag kunna springa 24, 30, 40 varv? Genom att jämföra med världseliten blir våra glastak lite högre. Om jag har Johan Steene i bakhuvudet känns 24 timmar nästan lätt.

 

  • Variera något varje varv för att undvika tristess. Att springa samma varv 12, 24, 30 gånger är inte speciellt kul. Variera tempo, vem du pratar med, vilken energi/vätska du har med dig eller något annat. Under flera av varven tog jag med mig en termosmugg med varm dryck för att kunna fika lite längs vägen. Det var både ett sätt att hålla nere tempot och att fokusera på något annat än att bara springa.

 

  • Se till att ta bort alla eventuella begränsningar eller argument (logiska eller inte) för att ge upp i förtid. Om det är något jag lärt mig under alla ultralopp och Ironmans är det att hjärnan kommer göra sitt bästa för att hitta bra argument för att ge upp eller sakta ner. Jag tänkte inte låta det hända denna gången. För att verkligen vara redo att hålla på så länge det skulle krävas för att vinna, såg jag till att inte boka in några möten på måndagen (med start lördag 7.00 skulle de ge mig en fördel kontra övriga om tävlingen skulle dra ut på tiden) utan vara helt jobbledig. Jag tog med mig mat och kläder som skulle räcka i upp till två dygn. Och förlängde min bokning av hyrbil till måndag eftermiddag (initialt hade jag bara bokat till söndag eftermiddag vilket skulle ha gett problem om tävlingen skulle hållit på fortfarande efter 30 timmar).

 

#3 Hjärnan behöver ett tydligt mål – ovisshet är livsfarligt

Efter att länge jobbat med mental träning, målsättning och visualisering, vet jag att otydliga mål kan fälla den bästa av planer. Ju tydligare ett mål är, desto lättare är det för hjärnan (även när den är trött) att hålla rätt riktning. Men hur sätter man ett tydligt mål när hela idén med en Backyard är att man inte vet hur länge den kommer hålla på?

 

  • Till skillnad från alla andra uthållighetstävlingar kommer du i en Backyard inte snabbare fram till målet om du ökar tempot. Den känslan är ganska frustrerande så var beredd på den. I vanliga lopp kan det vara en smart strategi att öka tempot under perioder när energin är hög för att ta höjd för eventuella senare svackor eller för att komma närmare målet. I en backyard spelar tempot ingen som helst roll. Du blir inte färdig snabbare ändå. Detta är ganska jobbigt för en driven tävlingsmänniska att hantera.

 

  • För att ha någon form av konkret mål trots att alla säger att man inte bör ha det inför en backyard, googlade jag fram att rekordet på svensk mark för hur många varv någon gjort i en backyard var 39. Jag tog en screenshot av skärmen och satte mitt tydliga mål på 40 timmar. Detta hjälpte min hjärna att ha en konkret siffra att jobba med och ta höjd för. Oavsett om du vill ha ett tydligt mål eller inte inför en backyard upplevde jag att det hjälpte mig både i planering inför och under loppet. Men se till att sätta ditt mål tillräckligt högt så att det inte begränsar dig. Vad som hade hänt i mitt huvud om loppet inte varit slut efter 40 varv vet jag inte. Kanske hade jag kunnat luta mig på begränsningspunkten ovan?

 

  • Att ha en konkret målbild (i mitt fall 40 varv = nästan 27 mil) gjorde att jag i varje given situation kunde ta rätt beslut för att ha möjlighet att nå det. Att låta bli att springa ett varv på 40 minuter (trots att jag hade kunnat) för att det kommer straffa sig under andra dygnet eller se till att äta så vanligt som möjligt första dygnet blev två direkta resultat för mig. Med ett någorlunda tydligt mål som är inom din egen kontroll (att inte ge upp förrän näst sista person ger upp är inte helt inom din kontroll utan kräver att någon annan ger upp) är det lättare att ta rätt beslut i varje given situation.

En backyard ultra är en fantastisk tävlingsform på många sätt. För dig som gillar de sociala aspekterna med uthållighetstävlingar är det antagligen den ideala tävlingsformen. Det kräver att du skapar dina egna mentala strategier för att få ut din fulla potential. Och det är ett perfekt sätt att utmana de glastak vi alla sätter på oss själva för hur långt det går att springa under en och samma tävling. Hur gick det då? Efter 20 varv/timmar hade alla andra gett upp och jag passade på att göra mitt snabbaste varv under hela tävlingen för att fira vinsten (och att det var över). De 40 timmarna får vänta tills nästa gång 🙂 Happy running!

Vår starka hjärna…och vad jag lärde mig mitt i natten på en liten dansk väg om att nå sin fulla potential

Den mänskliga hjärnan är fantastisk. Den låter oss planera för framtiden och håller koll på vad som är rätt och fel. Egenskaper som tagit vår civilisation till var vi är idag. Men ibland, ja ganska ofta faktiskt, begränsar hjärnan oss. Avsikten är förstås god, för under årtusenden har den som tagit ut svängarna för mycket straffats genom att bli uppäten, avrättad eller utstött ur gruppen. Idag är vi är fria att tro på vad vi vill, umgås med vem vi vill och pressa våra fysiska gränser till bristningsgränsen. Utan att riskera döden.

Att misslyckas betyder inte döden

Jag älskar långa uthållighetsutmaningar. Faktumet att ett misslyckande inte innebär döden, är en förutsättning för att våga pusha gränserna till bristningsgränsen. 2014 stod jag på startlinjen tillsammans med åtta andra utanför domkyrkan i Lund. Uppdraget var tydligt. Att helt utan support, vätskestationer eller publik på snabbast möjliga tid ta sig ett varv runt Öresund i löparskor. 161 km löpning plus en båtresa (Helsingborg-Helsingör) och en tågresa (Kastrup-Malmö). Loppet hette Gax Urasunti Epiphany. Det blev en berg-och-dal-bana i såväl känslor som energi och smärta. Fältet spreds ut direkt och jag blev snabbt ensam i ledningen. Redan då började min hjärna spela mig spratt. Hade jag gått ut för hårt? Var det mer värt att vänta in någon annan än att springa i mitt egna tempo? Trots att jag var i ledningen tvivlade jag starkt på att jag ens skulle klara att ta mig i mål.

Mitt stora misstag

Efter sju mil satte jag mig på båten mot Helsingör. Ett misstag som jag fick lida för nästkommande sex mil längs Själlands östkust. När jag steg av båten vägrade min kropp att springa. Med någon form av gå-spring-taktik tog jag mig ändå framåt. Kvällen kom, mörkret föll, och rädslan infann sig. Jag var helt ensam på danska småvägar mitt ute i ingenstans. Hjärnan spelade upp hemska scenarion om att träffa rånare, motorcykelgäng eller alkoholpåverkade bilförare på väg hem från krogen. Jag försökte distrahera tankarna genom att lyssna på ljudböcker.

Tjusningen med deadlines

Med en mil kvar till Kastrup började jag kika på klockan. Jag visste att tågen över Öresundsbron bara gick en gång i timmen. Med båtresan i färskt minne ville jag inte bli sittande ens i 20 minuter i väntan på ett tåg. I normala fall hade det inte varit ett problem att hinna en mil på under 50 minuter. Men detta var inget normalt fall. Jag hade redan sprungit fem mil längre än någonsin innan. Klockan var halv ett på natten. Men plötsligt insåg jag att mitt låga tempo bara var ett resultat av att min hjärna bromsat mig sista fem milen. Med en deadline i form av en tågavgång kunde jag plötsligt öka farten markant. Jag hann med tåget med 2 minuters marginal. Ingen av mina medtävlare hann med och trots att sista tre milen mellan Malmö och Lund gick otroligt långsamt hann ingen ifatt mig.

Jag nådde målet med en ny insikt. Hjärnan är fantastisk, när den väl är motiverad att låta oss använda vår fulla potential!

Kullamannen ultra 2018 – it goes back to the beginning

Om du har hört mig föreläsa de senaste åren har du antagligen hört detaljerna i historien om de två avgörande sakerna som hände när jag var 14 år gammal. En av dessa var att jag vann mitt livs första tävling. En slogantävling med en klätterkurs i Kullaberg som första pris. Mina instinkter sa åt mig att tacka NEJ, men av någon anledning tackade jag JA. Det blev första steget i vad som sedan dess blivit ett pärlband av accepterade utmaningar. Förra helgen var det dags att sluta cirkeln och åka tillbaka till Kullaberg för en utmaning modell större. Tillbaka dit allt startade för 24 år sedan. Tillsammans med 250 andra stod jag på startlinjen till monsterloppet Kullamannen ultra 100 miles!

Statistiken från året innan (då tävlingen anordnades för första gången) talade sitt tydliga språk. Endast 28% på startlinjen hade tagit sig i mål. De 16 milen från Båstad, längs Skåneleden, med en brutal avslutning och närmare 4000 höjdmeter de sista 7 milen, hade skördat sina offer. Det var med ödmjukhet men ändå spänd båge jag ställde mig längst fram bakom Kullamannen på häst.

Topp 3 stack iväg direkt i starten (varav 2 skulle komma att bryta, och en (Petter Restorp) slå banrekord med 3,5 timmar) och jag la mig på en bekväm 5 min/km-fart runt 6-8e plats.  Vädret var fint och vyerna längs kusten på Bjärehalvön fantastiska. Efter fem mil anlände jag till den första stationen i Ängelholm på en fjärdeplats. Allt hade känts bra även om jag hade haft några små felnavigeringar, men direkt ut från stationen svarade inte längre kroppen och jag tappade snabbt två placeringar (Erik Eng som var två förra året och Karl-Fredrik som senare slutade trea i tävlingen) och fick sänka tempot till 6 min/km. Vad som följde var en mental kamp för att hålla en någorlunda fart de 35 km fram till dödens zon (tävlingsledningens benämning på den skoningslösa delen av banan på Kullaberg som man springer 3,5 varv på (varje varv drygt 21 km)). Det var frustrerande. Med tre bra träningsmånader bakom mig var jag i bra ultraform och hade väntat mig att kunna blanda mig iallafall striden om topp 5 och springa i närheten av 20 timmar. Efter ett tag släppte jag såväl placeringsmål som tidsmål. Det skulle bli en fråga om överlevnad. Alternativet att bryta loppet hade jag dock tagit bort redan innan start.

En av mina stora lärdomar efter mina två tidigare 100-mileslopp och otaliga andra lopp som Ö till Ö och Ironman, är att det är hur man hanterar dagarna när allt inte går som planerat som definierar vem man är. Det är när saker går dåligt som vi som idrottare verkligen får ta fram det bästa ur oss för att inte ge upp. Lopp där allt går enligt plan är inte någon utmaning jämfört med dagar där vi inte får ut vår potential men ändå inte ger upp. Kullamannen 2018 blev en påminnelse av just det. Väl framme vid dödens zon la sig mörkret och pannlampan blev min bästa vän under de 14 timmarna i mörker som väntade. Lyssnade bitvis på podcasts men långa stunder sprang jag ensam med nattens och skogens ljud som enda sällskap. Vid varje varvning i Mölle prövades alla löpares mentala muskler. Man hade tryckt upp en roll-up med 10 bra anledningar att stanna i värmen på Grand Hotel istället för att ge sig ut på ytterligare ett varv i mörkret. Jag vågade aldrig läsa listan!

Just lockelsen att bryta vid varje varvning (3 tillfällen mao) gav en extra krydda till utmaningen. Som att den fysiska urladdningen att springa 16 mil och 4300 höjdmetrar behövde bli tuffare! Men det mentala spelet som hjärnan spelar under ett lopp som Kullamannen där omedelbar belöning i form av mat, värme, dusch, sömn ställs mot uppskjuten belöning i form av målgång och att i framtiden kunna se tillbaka på en finish snarare än en DNF. Det är precis detta uthållighetsidrott, och faktiskt livet också, bygger på. Att ha tillräcklig willpower och whypower att ibland fortsätta trots att både kropp och knopp skriker stopp. För att det finns en uppskjuten belöning längre fram. Marsmallowtestet i modern tappning för vuxna!

Med några kilometer kvar till mål, i ett av de branta partierna vid Kullens fyr, tog fotografen denna bild på mig. Tröttare än på länge och hade jag lagt mig ner hade jag somnat på ett par minuter.

Jag antar att småbarnsårens sömnbrist inte bara varit av ondo. Även sömnbrist går att träna på. 26 timmar efter starten i Båstad sprang jag de sista stegen över mållinjen och kunde hämta ut min finisherring som just den dagen bland Mölles kullar verkade vara mer åtråvärd än Tolkiens ring. Av de 250 som startade tog sig 112 i mål, en brytfrekvens på ca 56%. Att inte vara nöjd vore fel mot alla som inte tog sig i mål. Ändå finns det en känsla av revansch i mig. Med ännu bättre och mer specifika förberedelser för svår terränglöpning med pannlampa och en dag när saker flyter på bättre är 20 timmar och en framtida pallplats inte alls en orimlig målsättning. Vid ett fåtal tillfällen i livet har jag känt att jag varit ”färdig” med en tävlingsform och velat hitta en ny typ av utmaning.

Jag är inte färdig med Kullamannen!

Här finns reportage från SVTs sportnytt som gjorde ett bra inslag om tävlingen. Här skriver trailrunning Sweden om den fantastiskt imponerande vinnaren Petter Restorp. Och här är en kort film som måste ses (efter 29 sekunder vinkar jag åt kameran)! Kullamannens olika lopp på distanser från 12 till 161 km är ett fantastiskt sätt att spendera första helgen i november. Kanske ses vi där i framtiden?

 

Det är livsfarligt att leva

…men alternativet är värre

”He who fears death will never do anything worthy of a living man”

Seneca

För tio år sedan stod jag på startlinjen för att springa mitt andra marathonlopp i livet. Som nybliven löpare hade jag fått blodad tand för långa distanser. Det var en riktigt varm dag och jag gick all-in för att slå mitt egna personliga rekord från året innan. Jag var tillbaka för att visa att det inte var en engångshändelse. Men dagen slutade i ett sjukvårdstält. Som jag någon timme senare lämnade med en rejäl minneslucka, några skrapsår på knät och ett sargat självförtroende. Jag hade misslyckats fatalt. Inte bara med att slå mitt rekord, utan också med att läsa av kroppens signaler till den grad att jag hade svimmat mitt i ett löpsteg halvvägs genom loppet. Inuti mitt huvud hördes jante allt starkare. Tro inte att du är bra på löpning, det verkar ju helt livsfarligt. Lägg skorna på hyllan nu och fokusera på något annat. Samtidigt fanns det en annan röst i mitt huvud som gav jante motstånd. Ett misslyckande förblir bara ett misslyckande om man inte lär sig något och provar igen! Till slut bestämde jag mig och valde att tysta jante! Samma höst, med bara någon kilometer till mål, rös jag av lycka när jag insåg att jag skulle gå i mål i mitt första ultralopp på 50 km. En tanke omsatt i handling innan jante hann komma tillbaka!

Det känns som en livstid sedan. Bara två år tidigare hade jag sprungit Göteborgsvarvet. Löpning var min nyfunna hobby och som 25-åring stod jag med över 60 000 andra inför ett av världens största halvmarathonlopp. För mig var det något helt nytt att kunna springa mer än två mil. Ingen i min familj, släkt eller klass hade någonsin gjort något liknande. Idag kan jag skratta åt de mentala spärrar jag bar runt på. Men mentala spärrar tänker man inte bort, utan de flyttar man med handling! När jag kom i mål efter drygt 80 minuter såg jag att min mamma hade gråtit. Jag undrade vad som hade hänt. I mammas värld var 21 kilometers löpning något total livsfarligt, och tårarna var oro som släppte när hon såg mig på upploppet. Det enda som dog den dagen var våra paradigm om vad som var möjligt. Och historien hade kanske varit slut där om det inte vore för att min pappa fem år senare sprang sitt första halvmarathonlopp. Och han dog inte heller!

Det finns mycket i livet som är livsfarligt. Och det närmaste jag har kommit i tävlingssammanhang är under Ironman France/Nice 2011. Där fick jag både känna på hur det måste kännas att nästan drunkna och att vara nära att krascha på cykeln mitt på en bergsväg när jag fick sladd på bakdäcket. Men om vi blir så rädda för att leva att vi ständigt har handbromsen i, kommer vi förr eller senare dö utan att ha levt. Det finns få situationer jag känner mig så levande i som när jag är mitt uppe i en tuff tävling som kräver totalt fokus på nuet för att inte riskera att skada mig eller dö! Saker som kan döda oss, gör oss starkare. Och gör att vi uppskattar livet desto mer. Därför är det med stor tacksamhet jag för en dryg vecka sedan fick chansen att återuppleva den episka tävlingen Ö till Ö i Stockholms skärgård. Det var sju år sedan sist, och efter den gången lovade jag mig själv att aldrig återvända. Något som lokalmedia valde att ta fasta på när de ringde mig dagen efter tävlingen. Stockholms skärgård bjöd på de tuffaste förhållandena i tävlingens tolvåriga historia. Kuling, regn, och mellan 12 och 14 grader i vattnet. 65 km löpning på hala klippor och 10 km simning i upp till två meter höga vågor och undervattensströmmar. Bara sex dagar tidigare hade jag använt den numera världskända femsekundersregeln när jag postat ett inlägg på Ö till Ös Facebooksida om att jag kunde tänka mig att hoppa in med kort varsel om något lag behövde en ersättare. Det visade sig att André Hook, en tysk kille som jag aldrig hade träffat, precis förlorat sin lagkamrat, och hade lyckats hitta mitt inlägg i precis rätt tid. För första gången i livet delade jag hotellrum med någon jag aldrig hade träffat innan. Och vid 05.45 stod vi tillsammans på startlinjen på Sandhamn tillsammans med 147 andra lag. Vi hade fullt fokus på saker inom vår kontroll. Vädrets makter hade bestämt sig för att det skulle bli en tuff dag. Men det låg utanför vår kontroll och var lika för alla så även om vädret var den stora snackisen inför loppet, var vi aldrig riktigt bekymrade. Kanske gjorde det oss snarare mer förväntansfulla. Vi var inte här för a-walk-in-the-park och det skulle det inte bli heller.

Ö till Ö måste upplevas för att man ska förstå vad det handlar om, även om denna korta film från årets tävling fångar känslan till viss del. Rich Roll, en av USAs mest kända hälsogurus och ultraidrottare, deltog i årets lopp och han sammanfattar sin upplevelse i detta podcastavsnitt som är värt att lyssnas på. Sammanfattat pratar han om the toughest one day race I´ve ever done, a day I will never forget och att Ö till Ö aldrig skulle kunna köras i USA pga att den helt enkelt är för tuff och osäker. 148 lag startade, 40 lag bröt. En ganska hög andel med tanke på att det var världsmästerskap. 2010 när jag körde Ö till Ö, innan ens swimrunsporten hade fått sitt namn, bröt 57 av 100 lag, så jämfört med det, var årets siffra bättre. André och jag hade en fantastisk dag i skärgården. Förhållandena var tuffa, men det är svårigheter som tar fram det bästa (och ibland sämsta om vi väljer den responsen) ur oss som idrottare och människor. Ju längre ner trampolinen går desto högre hoppar man. Ur de tuffaste situationerna, när vi kämpar för att överhuvudtaget ta oss framåt, det är då vi verkligen vet att vi lever. Efter knappt tio timmar och på 18e plats korsade vi mållinjen på Utö. 100 % levande.

Ö till Ö är ett fantastiskt lopp på många sätt. Ett äventyr där de allra snabbaste lagen är på en helt annan planet än resten av oss som tävlar. Men en tävling där alla är vinnare bara genom att ställa sig på startlinjen. Ett sätt att möta sina rädslor, krossa sina mentala gränser och sätta jante på plats en gång för alla! Jag har aldrig varit med om så mycket kärlek från tävlingsledningen under ett lopp. Som deltagare får ALLA deltagare tre kramar av tävlingsledare Michael Lemmel. En vid ilandstigning på Sandhamn dagen innan tävling, en vid målgång på Utö, och en när man lämnar Utö via båt dagen efter tävling. Atmosfären är äventyrlig och osjälvisk. Alla är där för att övervinna sina egna begränsningar och för att bevisa att den mänskliga potentialen i det närmaste är obegränsad. Hjälpsamheten mellan deltagarna är slående. Och glädjen när team efter team korsar mållinjen är en hyllning till livet. Livet som är till för att levas med gasen i botten! Ta hand om din potential innan det är för sent. Mot nya äventyr!

Kram Christian

Ett fruktansvärt lopp – lärdomar i löparskor

”What doesn´t kill you, makes you stronger” Friedrich Nietzche

Jag var inställd på äventyr när vi klev på båten till Bornholm den 4e maj. Tillsammans med lillebror Fredrik hade jag med skräckblandad förtjusning skickat iväg en anmälan till Danmarks hårdaste löplopp, Hammer Trail 100 miles. Och nu var vi på väg. Vädrets makter var inte på vår sida och kraftig vind vid överfarten från Ystad gjorde att personalen redan innan avgång delade ut spypåsar till alla resande. De visste vad som väntade. För första gången i mitt liv fick jag uppleva verklig sjösjuka och tillsammans med säkert 80% av övriga passagerare fick vi användning för de där spypåsarna. Inte den bästa uppladdningen inför ett lopp på 16 mil. Inför loppet hade jag pratat om det som ett 100 miles långt löplopp. Nu i efterhand kallar jag det snarare en 16 mil lång plåga i löparskor. Väldigt få partier inbjöd till något som skulle kunna kallas löpning och flera gånger under loppet föreställde jag mig arrangörernas hånskratt när de på något sätt lyckats samla ihop 6600 obanade höjdmeter på norra delen av Bornholm. Vissa partier krävde rep för att överhuvudtaget kunna ta sig uppför sluttningarna.

Efter ett varv av sex stod det klart att det här skulle ta minst ett dygn. Med maxtiden 32 timmar stod det också klart att flera av de 35 startande skulle få svårt att hinna i mål i tid. Med sex varv och ett varmt tält med mat vid varje varvning fanns många möjligheter att bryta tävlingen. Dessutom sa reglerna att om man tog sig halvvägs (50 miles) fick man ett resultat i 50miles-klassen snarare än ett DNF i resultatlistan. Lockande för en hel del löpare skulle det visa sig. Redan efter 38 km stötte jag på första oväntade hindret. En ouppmärksam halvsekund, och ett felsteg på en rot med stukad vänsterfot som resultat gjorde att jag tillfälligt gick ner för räkning. Att bryta efter knappt 25 % av loppet kändes som det ultimata antiklimaxet. Hårt lindad linkade jag vidare. Och en stund senare kunde jag springa någorlunda igen på de få partier som var springbara.

Med familjen hemma i fredagssoffan ringde jag för pepp efter 10 timmar i misär. Samtidigt som jag tyckte synd om mig själv var jag fantastiskt tacksam att jag faktiskt var mitt uppe i ett äventyr. ”Det här är fruktansvärt” var det bästa jag fick fram när min fru i telefonen frågade hur det gick. Just då ville jag helst av allt teleportera mig därifrån hem till soffan med familjen! Efter 12 timmar hade jag kommit halvvägs och jag tog 25 minuters paus för ombyte och lite riktig mat. Nu började det bli riktigt mörkt men mörkret gjorde att känslan av äventyr förstärktes och jag såg fram emot natten. En fot framför den andra, hela tiden i rörelse. Det var mantrat som fick mig att fortsätta. Kroppen gjorde ont. Ömma tår. En stel fot. Värkande lårmuskler som brände i varje nerförsbacke. Men samtidigt höll smärtan mig vaken och variationen i terräng tvingade mig att hålla fokuset uppe.

Min bror hade varit klok nog att ta med två par stavar. Det ena paret var min gamla mormors gångstavar. Och just dessa blev en ovärderlig tillgång under andra halvan av loppet och gjorde att stigningarna faktiskt gick att forcera med hjälp av överkroppen också när benen var totalt slut. När nästan ett dygn hade passerat hade jag ett varv kvar. Solen värmde och jag gjorde en mental omstart och tog på mig shorts, keps och solglasögon och lämnade pannlampan i depån. Med facit i hand inser jag hur trött jag var då jag knappt tog med mig någon extra energi ut på sista varvet som antagligen skulle ta närmare sju timmar. I stekande sol. Vätskan lyckades jag hushålla med så att en 750cl-flaska räckte sista fyra timmarna i solen. Men sista tre timmarna var den enda energin jag fick i mig två ynka dextrosoltabletter. Jag tackade mig själv för att jag genom åren tränat min kropp att använda fett som bränsle, men även fettförbränning kräver ju en viss mängd kolhydrater så det var en tunn fin linje jag balanserade på.

Aldrig har 18 km känts så långa som de gjorde från sista vätskestationen och in i mål. Jag ringde Sara igen för lite ny pepp. Och bad henne låna hem ett par kryckor. Jag lekte även med tanken på en rullstol för att ta mig fram de närmsta dagarna. Kroppen var helt slut. Energinivåerna i botten. Solen stekte men rösten inom mig manade på. ”En fot framför den andra. Det går inte snabbt men det går framåt!” Orden från Dean Karnazes, en av mina tidiga löparförebilder ekade i mitt inre.

”Run if you can, walk if you have to, crawl if you must, just never give up”.

Efter drygt 30 timmar i löparskor korsade jag mållinjen som en av 14 fullföljande atleter. Med svullna händer och fötter. Helt slut men 1000 lärdomar rikare. Och kryckorna som min fru hade fixat behövdes aldrig. Under dygnet i rörelse hade foten självläkt sin stukning i rekordfart. Även små mirakel är värda att firas! Tack för att du läste och se till att ta vara på livets äventyr. Ibland är det en hårfin linje mellan rädsla och lycka, smärta och njutning, dumhet och insikter. Och det är väl det livet och personlig utveckling går ut på. Att balansera lite oftare på linjen.

The second wind

”Most people never run far enough on their first wind, to find out they´ve got a second” William James
Ett test av lika delar fysik och psyke. Det sägs att första halvan av ett ultralopp springs med benen och den andra halvan med huvudet. Aldrig har just denna insikt varit så tydlig för mig som under gårdagens Sandsjöbacka winter trail. 50 miles (en dubbel marathon enkelt räknat) teknisk trail med gott om vatten, is och stigning. Det var med minst lika mycket skräck som förtjusning jag ställde mig på startlinjen. Första två timmarna i totalt mörker med pannlampan och reflexsnitslar som enda hjälp. Långa perioder av ensamlöpning då fältet blev utdraget väldigt snabbt.

Varför ett så långt lopp mitt i vintern?

För mig handlar ultralöpning om mental träning och att bli bättre på att hantera oväntade situationer och utmaningar. Med det enkla resonemanget att om jag utsätter mig för fysiska utmaningar som kräver rejält med mental energi för att slutföra, kommer jag även bli bättre på att hantera livets utmaningar, hinder och potentiella problem. Jag tror till 100% att det är en genväg till personlig utveckling och insikt. Kropp, tanke och känslor är tre komponenter i samma system. Genom att bli bättre på att hantera fysiska och mentala utmaningar, kan jag bli bättre på att hantera känslomässiga utmaningar. Är det något vi kan vara säkra på är det att livet kommer att kasta känslomässiga utmaningar på oss. Förr eller senare.

Jag tror att smärta hanteras på samma ställe i hjärnan oavsett om det handlar om fysisk smärta eller känslomässig smärta. Därför är smärttåligheten som en lång uthållighetsutmaning skapar, antagligen ganska användbar när vi står inför känslomässig smärta. Jag har inte 100% belägg för detta, men en stark känsla av att det stämmer.

Mental styrka och smärttålighet i alla ära. Finns det inte enklare sätt att bygga det? Det finns det säkert. Men den tredje komponenten är såklart att jag helt enkel älskar att springa. Jag blir helt enkelt aldrig trött på det. Jag blir trött AV det. Men inte PÅ det. Om du är med på skillnaden.

Men vad är ”the second wind” då? En översättning skulle kunna vara ”andra andningen”. Jag tror att the second wind förekommer i många sammanhang, inte bara när vi pratar löpning. Känslan att något som nyss var riktigt tufft, plötsligt går av sig själv igen. Igår fick jag känna detta på riktigt. De första tre milen var visserligen mörka och ensamma, men både fysiskt och mentalt var energin hög. Sen blev det tyngre. De två milen mellan 30 och 50 km var loppets lågvattenmärke. Jag tog mig framåt, men tappade tre placeringar och det kändes som om jag hade oceaner av distans kvar att tillryggalägga. Då plötligt hände det.

En norman kom upp bakifrån och tog rygg på mig. Han verkade inte intresserad av att springa om. Jag vet inte om det var sällskapet eller att jag kunde börja räkna ner då mer än halva loppet var bakom mig, som triggade känslan. Men plötsligt släppte smärtan i ljumsken, benen kändes ok igen och glädjen kom tillbaka. Tiden mellan 50 km och 72 km var den bästa på hela loppet. Solen stod som högst. Naturen var fantastisk. En fot framför den andra. Ständigt i rörelse. Vi passerade en löpare som tidigare sprungit om mig men gått in i väggen. Och fick rapport om att ytterligare en brutit efter sex mil. Vid sista stationen (72km) med bara en mil kvar bjöd de på kladdkaka. Jag vet inte hur många bitar jag åt. Tyvärr hade norrmanen bränt sina sista tändstickor i sin beslutsamhet att hänga på mig. Ambulansen plockade upp honom och han var tvungen att bryta med mindre än 12% kvar av loppet. Jag led med honom. Sista milen sprang jag helt solo. Benen skrek av smärta men jag var ändå tacksam. Jag visste att jag skulle fixa det. Vägen kändes lång. Mycket längre än en mil normalt känns. När jag korsade mållinjen på en fjärdeplats kände jag lättnad och tacksamhet. Jag hade lärt mig en hel del både om mig själv och om hur kropp och knopp funkar. Jag hade för första gången tydligt upplevt the second wind. Kanske är det så i livet i stort. Kämpar vi bara tillräckligt länge trots motgång så kommer framgången tillbaka. Känslan av att det är nerförsbacke igen. Låt oss hoppas och tro det!

”Nothing else matters much when you are in great pain, struggling to somehow continue forging onwards against bad odds. These endeavours temporarily ruins my body but cleanse my soul. My spirit awakens and I reach a state of higher being transforming into a better version of myself.” Dean Karnazes

Kona och Ironman World Championship 2016

Världens häftigaste upplevelse – race report från Ironman World Championship på Hawaii

Först och främst. Stort tack för alla grattis och hejarop från andra sidan jordklotet. Det är nu tio dagar sedan Ironman Hawaii 2016 gick av stapeln. Jag har fortfarande inte riktigt smält upplevelsen och har väntat på att landa från det moln jag svävat på sedan jag korsade mållinjen där i Kona förra helgen. Trots att jag inte till 100% landat i och förstått att jag faktiskt fått uppleva detta vill jag börja beskriva lite av hur allt gick. För att inspirera dig att våga ta tag i dina drömmar.

Klockan ringde tidigt. Fortfarande kolsvart ute. Jag smög upp. De sista lyckönskningarna trillade in på telefonen när jag satte på den. Dagen jag hade väntat på SÅ länge var äntligen här. Jag var frisk, kände mig stark och var glad. Min nya trigger-låt Made of fick känslorna att bubbla över. Jag stod på balkongen och tårarna kom. Klicka gärna på låtlänken och lyssna i bakgrunden medan du läser vidare!

Idag skulle jag få bevisa vad jag var gjord av. Timmar, veckor, månader och år av målmedveten träning skulle slutligen få stå upp mot utmaningen med stort U. 3860m vågig simning, 180 km blåsig cykling och 42 km varm löpning på the big island of Hawaii. This is what I`m made of!

Några timmar senare låg jag i vattnet med 2000 andra atleter i absolut toppform, från över 60 olika länder. Kanonen ljöd. Armar och ben överallt, men vi rörde oss allihop framåt. Som ett gigantiskt fiskstim. Just keep swimming, just keep swimming om ni kommer ihåg Hitta Nemo. Trots trängsel kunde jag behålla lugnet och se till att fokusera på min egen simning. Tänk att överhuvudtaget få simma här. Med världens bästa triathleter. Se färgglada fiskar i det klarblå vattnet. Min tionde Ironmantävling och den absolut roligaste Ironmansimningen jag har haft. Det hann aldrig bli tråkigt eller speciellt jobbigt. Ett hav av publik vid första växlingen. Jag skyndade på för att inte spilla onödig tid och fick till en riktigt snabb växling. Ute på cykeln efter 1.05 vilket var helt enligt plan.

Efter någon mils cykling kändes det som om jag satt på huk och cyklade. Det tog ett tag innan jag förstod vad som hade hänt. Ena delen av min hjärna ville fortsätta. Inte släppa pace-linen av starka cyklister som jag hade runt mig. Men den logiska delen sa åt mig att såhär kunde jag ju inte fortsätta. Sadelstolpen hade börjat glida neråt men båda skruvarna satt lyckligtvis kvar så efter någon minut hade jag lyckats justera upp den igen, spänna åt skruvarna och cyklade vidare. Men det kändes fortfarande inte rätt. Lika bra att stanna igen. Det kändes som om flera hundra snabba cyklister cyklade om mig och en svensk kille som såg min landslagsdräkt frågade om jag behövde hjälp. Men detta kunde jag bara lösa själv. Jag hade ingen aning om hur högt jag hade haft sadeln innan så jag fick chansa och höjde upp den en bra bit och skruvade åt så hårt jag kunde.

En lärdom från mina tio Ironmanlopp är att det alltid är någon oförutsett som händer. Ibland många saker. Det är därför jag ofta jämför en Ironman med livet. Med planering och förberedelser kommer man långt, men det är de som kan hantera oförutsedda händelser bäst, som klarar livets utmaningar bäst. Jag hoppades innerligt att detta var dagens enda trubbel men jag hade ju en lång dag framför mig. Dags för en mental omstart. Ingen idé att fundera på de tappade minuterna och cyklisterna jag så gärna skulle ha omgett mig med. Att älta det som hänt istället för att ge 100 % till det som skulle hända, hade inte hjälpt mig.

Det började bli varmt. Vinden tilltog. Vid varje vätskestation spolade jag huvud, rygg, bröstkorg, ansikte med kallt vatten. Jag hade valt att köra hela loppet på känsla. Ingen wattmätare, inget pulsband, ingen fartmätare. Bara en klocka för att ha lite koll på tiden, men i övrigt var min strategi att lyssna på kroppen. Med facit i hand var det en strategi som fungerade löjligt bra. Och en strategi som jag tror till 100 % på. Att ha så bra koll på sin kropp att man kan tolka signaler längs vägen och anpassa strategin efter det, är en otroligt häftig känsla. När jag mötte proffsen för första gången på vägen upp mot Hawi fick jag dagens första rysning. Vilken häftig känsla att få tävla tillsammans med dessa superstars. Jämfört med andra Ironmantävlingar var det extremt bra klass även på alla age groupers. Vinden och en hel del drafting gjorde cyklingen ryckig. Jag gjorde tidigt valet att INTE drafta (ligga mindre än 12 meter från närmaste cykel), men det var enormt många som gjorde det. Jag tappade antagligen närmare 15-20 minuter på att inte sitta med i klungorna som bildades, men jag ville helt enkelt känna att jag spelade helt enligt regelboken. Är man på VM så är man. Tyvärr var det alldeles för få domare ute på banan så väldigt många kom undan med uppenbar drafting. Men nu var jag här för att fokusera på mitt lopp, inte alla andras! Efter 16 mil började det hugga i låren, samtidigt var det som om vinden vände och vi fick rak motvind sista två milen in mot växling. Det var länge sedan jag cyklade såhär långsamt på tävling! Men jag lyckades vända krampkänningen och även om jag tappade mycket tid kändes benen bättre när jag hoppade av och började springa.

Publiken gav energi. Jag visste att min familj stod ute på banan efter drygt två kilometers löpning och jag såg verkligen fram emot att se dem efter ett antal ensamma timmar ute på lavafälten. Vätskestationer varje mile där rutinen blev en mugg vatten i ansiktet, en mugg av någon drickbart i munnen, isbitar innanför tröjan, i byxorna eller kvar i händerna och några svampar över huvudet. Jag njöt av att det bara var en marathon kvar. Jag vet att det låter absurt för dig som inte provat att tävla Ironman, men efter simning och över fem timmar på cykel är det en befrielse att bara ta sig fram för egen maskin i löparskorna. Första 16 km längs Alii drive var riktigt roliga, och precis när jag gick ut för mina sista 26 km på Queen K mötte jag proffsklassens segrare som då bara hade upploppet kvar. Och sedan resten av världens bästa triathleter en efter en. Gåshud och nya rysningar längs ryggraden. Det är här det händer. Jag är mitt i alla triathleters Mecka och får se den absolut största tävlingen från första parkett. Det var varmt, men strategin med nerkylning på varje station funkade oväntat bra. Jag kände mig stark och passerade halvmarathonmarkeringen efter 1.32. Den jobbigaste delen av banan kvar, men å andra sidan hade jag koll på den efter att ha sprungit sista halvan några dagar tidigare. Då utan is, svampar, dricka, publik och med bomulls-tshirt! Faktum är att jag inte har några minnen av att det gjorde ont ens sista milen. Normalt gör det riktigt ont i benen sista milen under en Ironman. Men jag njöt, smilade, rös och fortsatta sätta en fot framför den andra hela vägen mot upploppet. Publiken jublade, min familj hejade med någon kilometer kvar, jag visste att jag skulle fixa det. Känslor av lättnad, tacksamhet och ren glädje bubblade inom mig. Klockan stannade på 9.38. En dryg timme långsammare än min snabbaste Ironmantid, men absolut ett av de lopp jag är mest stolt över. En helt otrolig upplevelse som jag unnar fler att få vara med om.

För egen del känns denna, min tionde Ironmantävling, som pricken över Iet. Nu vill jag se till att coacha fler mot sina drömmars mål. En ny dröm är att ha minst fem coachade atleter i Kona 2018 (gärna någon 2017 också), och många fler med andra målsättningar och drömmar. Det är en otrolig resa att gå från nybörjare till VM (oavsett vad ditt VM är), med allt som händer längs vägen. Jag vill att fler ska få uppleva det, oavsett vad det handlar om. Ironmans tagline Anything is possible har aldrig känts mer relevant. Och jag hoppas att jag kan lämna dig med denna känslan. Våga drömma. Våga satsa. Våga leva. Tillsammans mot vår fulla potential!

Mahalo

Christian