Intervju med Klas Wallström

Jag har haft förmånen att få jobba med Klas Wallström från Karlskrona under de två sista åren. Han personifierar faktumet att det aldrig är för sent att börja med en sport som triathlon och nå riktigt häftiga resultat! Klas är en person som njuter av VARJE träningspass och glädjen i både träning och tävling är en stor inspiration för både mig och andra runt omkring. Trots stora motgångar under uppladdningen inför årets stora mål Ironman France/Nice stod Klas för en beundransvärd prestation som jag skulle vilja lyfta fram som inspiration till alla andra som inte haft förmånen att få träffa honom ansikte mot ansikte. Så jag ställde några frågor efter loppet.

Först och främst, hur fastnade du för triathlon och Ironman?

Egentligen var jag nog nyfiken när jag hörde talas om triathlon i början på 80-talet och var vältränad löpare, men så kom studier, familj, karriär emellan och 25 års av total inaktivitet! När jag hade passerat 45 sa en kiropraktor sa till mig att jag måste börja röra på mig för att hon skulle kunna hjälpa mig och skickade mig till ett gym. Då kom vändningen.

I början hindrades all löpträning av skador, bristningar och diskbråck så första åren blev det nästan bara styrketräning. Jag blev stel, tung och otymplig och minns känslan från ungdomen av att susa fram på en racercykel, så jag köpte till slut en cyclocross och extra hjul för slicks.

I samma veva, hösten 2008, bjöd min triathletande jobbarkompis Fredrik Bjarkå med mig ut på fredagens lätta löprunda med KSS triathlongäng. Superfredag kallades den, eftersom det var superlätt löpning och superlång lunch efteråt. Det kom att bli veckans höjdpunkt för mig. Började känna mig som en idrottsman igen. Jag laddade hela veckan för att orka springa med gänget (som hade fredagsrundan som sitt lättaste pass). Där träffade jag, förutom Fredrik, garvade triathleter som Chrille, Pär Fransson, Anders Larsson, Rickard Åsander och Chris Nyroos. Snacka om att bli inspirerad.

Efter nyår 2009 gick jag KSS vuxensimskola och lärde mig hjälpligt att crawla längre än de 20-25 meter jag orkat tidigare och dagen innan riktiga järnmannen i Kalmar 2009 deltog jag i min första sprint. 1:09 mest på vilja, och jag var hooked. Där och då bestämde jag mig för att två år senare skulle jag köra en Ironman/Järnman och av bara farten blev det två sprintar till det året – jag hade blivit triathlet.

 

På vilka sätt har det förändrat ditt liv och hur har det påverkat dig som person tror du?

Mycket har påverkats sedan jag började med triathlon. Successivt har jag lärt mig mer om hur min kropp svarar på träning, vikten av återhämtning, styrka, rörlighet samt kost och vila. Träning är numera en integrerad del av vardagen (veckan planeras in varje söndag kväll). Min kosthållning är helt annorlunda eftersom jag mår mycket bättre när jag äter rätt för min kropp. Mina prioriteringar är tydligare, där familjens och mitt eget välmående är prio ett, eftersom det är en förutsättning för att prestera bra i jobbet och allt annat. Jag har en annan långsiktighet tror jag, bättre tålamod och större tacksamhet för det som funkar. Jag har helt enkelt fått andra vanor idag, som gör att jag mår bättre.

 

Du har gång på gång visat att du är en mästare på att vända motgångar och skador till något bra och göra det bästa av situationen. Kan du ge några tips till andra som dras med skadeproblem eller upplevt bakslag i sina uppladdningar?

Egentligen har det hela tiden handlat om att jag verkligen vill få ordning på min fysiska förmåga igen efter alla år av total inaktivitet. Det är en grymt härlig känsla att vara i form och orka prestera. Och jag har hela tiden sökt vägar för att nå till den känslan. Varje liten skada har fått mig att bättre förstå hur min kropp fungerar och reagerar. Jag har hittat mycket bra bollplank, rådgivare och terapeuter på vägen som hjälpt mig över trösklar. Fått hjälp att analysera symptom, orsak och väg framåt. Jag är nog väldigt målinriktad. Oavsett allt strul på vägen, så gör jag verkligen allt som står i min (och alla andras) makt för att kunna ställa upp min kropp på startlinjen om tävlingen är tillräckligt viktig. Inför en Ironman är det en ständig balansgång mellan att träna hårt, hålla och att lyssna på kroppen. Och, ”Anything is possible” som IM-slogan säger.

Under 2013 lodade jag om kroppen rejält för att klara av att träna så som jag vill och förändrade samtidigt min rörlighet, så jag hoppas att det snart kan skaffa den bas att bygga min träning på som jag vill ha, men att bygga upp en sedan många år förtvinad kropp har visat sig ta längre tid än jag trodde. Det handlar inte bar om kondition och muskelstyrka utan även om att få leder, ligament, muskelfästen och inte minst rörelsemönster rätt igen. Men det går uppenbarligen att ändra mycket även när man passerat 50. Ca 10 000 fokuserade repetitioner, så har du skapat en ny invand rörelse.

Så mitt råd är väl att jobba med att förstå sambanden, orsak och verkan, hur din kropp reagerar och varför. Skaffa bra rådgivare och lyssna på dom. Ha tålamod för att förändra i grunden och ge inte upp. Sätt upp delmål men var beredd att justera dom. För mig känns det som att jag tagit flera år att ändra om mig och att jag fortfarande är mitt i den processen, för största utmaningen med en IM är ju inte tävlingen, utan att lyckas med förberedelserna.

 

Beskriv tävlingen i Nice och hur du upplevde den?

Större än Kalmar (startnummer upp till 2800 visar att det var nästan 1000 fler deltagare). Samtidigt en fantastisk, men utmanande bana, speciellt cyklingen. Den gick uppe i alperna upp till över 1000 meter på vindlande alpvägar. Emellanåt segande man i på lättaste växeln i 15 km/h uppför kilometerlånga uppförslöpor och i andra delar körde man 60 km/h utför kurviga vägar. Otroligt vackra vyer.

Simningen är känd för att vara riktigt tuff. Det är självseedning i fållor med tidsintervall på stranden (…1:04-1:10, 1:10-1:14, 1:14-1:18 osv.). Brant och stenig strand gör att alla rusar i och nästan simmar på varandra i starten och med 2800 startande kan det bli extremt trångt. Det gäller att bestämma sig för taktik, vilket var väldigt svårt. Hur kunna simma på och samtidigt slippa värsta torktumlaren? Men goda råd från dig och Kristian Hallsten gjorde att jag bestämde mig för att stå längst fram i en långsam grupp. Det var i och för sig ganska mycket fight hela första varvet och galningar som grep tag i mig för att komma förbi i vändningarna, men värsta torktumlaren tog slut efter ca 200 meter, så det var nog lättare för mig än för många andra. 1:11:14 är min näst bästa tid och eftersom jag bara simmat i 4 veckorna innan Nice (upphåll mars-maj pga axelproblem), är jag otroligt nöjd med det (tack Johan, Mari och Chrille för er hjälp och tack för kortison).

Cyklingen handlade för mig om att lyckas hålla tryck och fart uppför utan att bygga för mycket mjölksyra. Första sju milen känns som ungefär hälften är uppför. Sen är det en hel del upp och ner i bergen innan man har mycket nedför sista fyra milen. I år var det tufft väder med regn (många frös uppe på 1000 m) och framförallt såphala serpentinvägar på vägen ner. 5:55 på cyklingen kan i Kalmartermer te sig lite långsamt (där jag har 5:15 som bäst), men med tanke på bana och väder är jag ändå väldigt nöjd med det. Svårt att säga om det fanns mer att ta där, men målet med året IM var ju att få en stabil mara där jag orkade öka på slutet, så det gällde att cykla klokt i backarna.

Löpningen är en historia för sig. Utan skydd för väder och vind, längs med strandpromenaden som är ca 5 km lång. 4 ggr fram och tillbaka, där tryckande värme är värsta utmaningen. Som tur var höll molnen sig framme första två varven, så riktiga hettan kom först efter 20 km. Löpningen var årets IM:s viktiga delmål. Jag ville få en kontrollerad mara. Undvika pajad mage och undvika väggen. Skjuta på smärtan så länge som möjligt och kunna öka sista 5 km. Strategin var att ligga på 75% puls konstant, oavsett fart, dvs ha tålamod och hålla igen rejält första halvan. Jogga genom vätskekontrollerna. Det höll. 3:45:00. Fokus och balans. Magen började kännas av efter ca 35 km, men då var det bara 2 km till vändpunkten och sedan fanns lite krafter för fartökning i värmen sista 4 km och hysteriskt skön urladdning på målrakan.

All-in-all en väl avvägd IM där jag tror jag fick ut det mesta av vad min kropp kunde erbjuda den dagen. 11:03:34, 23:a av 205 startande i min age group (50-54) och första svensk i AG med 40 minuter känns bra. Och topp 20 % av samtliga startande är något bättre än tidigare år. Det fanns däremot en del att kapa på T1 och T2, och det slutade över 11 timmar, så helt nöjd är jag inte.

 

Hur firade du din otroliga prestation?

Jag firade med en massagebehandling i Athletes Village. Jag var nog mest nöjd över att jag gjorde det jag föresatt mig att genomföra och orkade hålla fokus hela vägen, så egentligen var det fest nog att få uppleva målgången, Pär och Cecilias supporterteam och alla människor utmed banan. Fast litet extra firande blev det när jag senare på kvällen blev bjuden på en öl på ett café av en glad fransman som gått i mål i age group 60-65.

 

Du börjar bli en mästare på att känna din egen kropp, och har bl.a. provat dig fram till den optimala kosten för dig personligen, kan du beskriva din approach och hur det har påverkat din träning, hälsa och liv i allmänhet?

Alla människor har ju saker man mår bra eller mindre bra av och det kan löna sig testa sig fram och att anpassa sina matvanor. Jag har en har kommit fram till att jag har s.k. nordisk metabolisk profil, eller lite som jagare/samlare. Först slutade jag med gluten och laktos på inrådan av en naprapat (som, helt korrekt, tyckte jag var onödigt svullen i kroppen). Därefter tog min bror ett blodprov för livsmedelanalys och från det resultatet tog jag viktiga beståndsdelar eftersom vi har ganska lika förutsättningar. Nu mår jag bäst när jag helt undviker mjölkprodukter, ris och de 4 sädesslagen. Men t ex kött, fisk, rotfrukter, grönsaker, frukt äter jag hur mycket som helst. Och fett, kaffe, vin, socker mm. Jag tror inte på att välja en viss typ av standarddiet, utan mer om att hitta en mix som passar just den egna kroppen. Men standarddieter är bra för att få inspiration och idéer. Sen gäller det att leva också. Jag brukar säga att ”överlevnad går före diet”, så en varmkorv eller gräddtårta kan slinka ner ibland, lite 80-20 eller 90-10 regel.

 

Vad drömmer du om (idrottsligt och/eller övrigt i livet)?

Rent prestationsmässigt hoppas jag att jag kan och orkar fortsätta med långdistanstriathlon och att jag är i toppform när jag är 55 (kanske 60 och 65 också). Vore kul om det kunde räcka till Hawaii-kval, men konkurrensen ökar för varje år och jag kan ju bara påverka mig själv.

I livet drömmer jag om att var pigg som mina föräldrar efter 80 och ständigt vilja utvecklas och prova nya saker även om jag lever till att bli 100. Men framför allt vill jag inspirera mina barn till att se möjligheter, vilja anstränga sig för att utvecklas, röra på sig och må bra hela livet. Låter nästan som lite ”fred på jorden”, men det är väl inte fel 😉

Lessons learned – halvironman i Sövde

Efter årets första triathlontävling för egen del och en andraplats i gårdagens Sövde Triathlon på halvirondistans tänkte jag suga ur så mycket lärdomar som möjligt dels för min egen skull som en summering, men framförallt för er som följer bloggen i jakt på tips gällande tävling i allmänhet och triathlon i synnerhet. När jag började träna triathlon var det otroligt inspirerande och lärorikt att läsa andras race reports, men detta blir inte en race report i traditionell mening utan mer en bloggpost kring mina tankar om vad man bör tänka på inför en triathlontävling på halv- eller heldistans.

Jag anmälde mig i vintras med målet att sikta på förstaplatsen med tanke på att jag varit både trea och tvåa i Sövde tidigare. Ett mindset som jag efter att ha läst Chris McCormacks bok “I´m here to win”, vågat ta med mig till fler och fler tävlingar de senaste åren. Utan att sikta högt är det svårt att nå högt är väl tanken här…

Eftersom jag inte kunde påverka vilka övriga som tävlade hade jag ingen koll på startlistan förrän ett par dagar innan, vilket är ett sätt som funkar för mig (men kanske inte för alla även om fler borde prova tror jag som har problem med nervositet inför tävling) för att slippa tänka för mycket på vad andra gör och vilka som kommer bli svårast att slå. Väl på startlinjen visste jag att det fanns en hel del riktigt duktiga personer på plats (bla förra årets segrare Fredrik Robertsson och tidigare vinnare som Kristian Hallsten), även om nästan ingen (inkl arrangörer och övriga tävlanden) hade en aning om att Erik Holmberg, som jag härmed utnämner till Sveriges nya stjärnskott nummer ett, skulle dominera tävlingen från start till mål. Ingen av oss andra såg skymten av honom under hela dagen och för en tidigare tävlingscyklist och duktig orienterare som tagit simträningen på allvar senaste året kunde det väl knappast finns en mer passande triathlonbana än Sövde med tuff cykling och ännu tuffare terränglöpning. Hatten av. Därför känns min andraplats faktiskt som en seger. Jag slog de personer jag kämpat (och i flera fall förlorat mot) under de senaste åren. Här kommer mina lärdomar från dagen.

  • Kanske funkar det inte för alla men att ha med familjen med två små barn (1 och 3), dela rum (med allt vad det innebär för nattsömnen) hela familjen på B&B, äta frukost tillsammans (kaos) innan tävlingen och fundera på hur de har det under dagen medan jag tävlar GER mig mer energi än vad det tar. Lärdom: Ta inte för givet att en sista dag/natt/morgon/tävlingsdag utan familjen är en bättre uppladdning än tvärtom!
  • Kolhydratladdning kommer att förpassas till historien inom en femårsperiod tror jag (inkl pastapartyn). För mig har de senaste årens uppladdningar inför tävling inneburit att jag äter samma mat som vanligt (inte med speciellt mycket kolhydrater med andra ord) fast ser till att inte bli direkt hungrig mellan måltiderna de sista två dagarna inför tävling (vilket jag ofta tillåter mig själv att bli annars). Samma med vätska. Går man runt och dricker för mycket vatten (eller ännu värre sportdryck så att blodsockret åker upp och ner) dagen innan tävling så får man antagligen gå upp och kissa minst en gång på natten innan tävling. Onödigt att bryta sömnen för en sådan sak. Lärdom: Stor portion rysk yogort (17% fett), avocado, ett par nävar nötter, banan, 100g mörk choklad och ägg är bästa uppladdningen både kvällen innan och morgonen inför (inkl kaffe på morgonen). Och ett besök på Sibylla för att man inte får till något bättre med familjen dagen innan på väg till tävling är faktiskt inte “the end of the world” även om jag nästan aldrig annars äter snabbmat.
  • Simningen som var ett orosmoment då jag inte simmade alls i höstas och har simmat lite för lite sista månaden (läs max ett pass i veckan) funkade över alla mina förväntningar trots att jag tog det jättelugnt och simmade väldigt behagligt hela vägen. 29.31. Lärdom: Att simma korta pass varje dag sista veckan inför tävling gör underverk för simkänslan på tävlingsdagen. Efter att ha slarvat med simträningen sista månaden, lyckades jag ta upp simformen till normal nivå genom korta, frekventa pass sista dagarna inför tävling. Dessutom körde jag ett lätt triathlonpass (sim, cykel, löp) på ca en timme två dagar innan tävling för att väcka kroppen på att sätta ihop de tre disciplinerna som oftast annars inte tränas i följd.
  • Strategin på cyklingen var att köra på ganska hårt från början för att om möjligt “få kontroll” på fältet och hitta bra personer att tampas med för att kunna behålla bra fart genom alla tre varven. När jag efter ca 4 mil gick förbi förra årets segrare Fredrik Robertsson förstod jag att jag hade kört bra då jag senaste gången vi möttes aldrig hann ikapp honom (inte ens på löpningen) efter att han slagit mig med ett par minuter på simningen. Det kändes som om jag halvvägs hade fångat in täten, men ingen ledarmotorcykel syntes till så jag hade en känsla av att det fanns en ensamvarg någonstans långt där framme som körde som en dåre (ingen av oss i “tätklungan” visste då att det var en 26-åring som hette Erik). En av de svåra sakerna med en rundbana utan vändpunkt, vilket gör att man har dålig koll på var man ligger i fältet. Jag körde på bra. Ca 47 minuter per 3-milsvarv på en tuff bana visserligen utan vind men med mycket backar och dålig asfalt bitvis. Pulsmässigt på eller något över min aeroba tröskelpuls (152) vilket kändes kontrollerat. Sista 7 kilometrarna släppte jag av lite på takten och lät de övriga fyra jag hade tampats med halva cykelmomentet cykla iväg. Känslan av att jag antagligen skulle kunna plocka dem senare på löpningen gjorde mig lugn. Jag låtsades för en stund att jag var Craig Alexander på Hawaii, som ofta haft just strategin att ge supercyklisterna några minuter under cyklingen för att han ändå visste att han skulle ta dem senare ändå. Cykeltid 2:25. Lärdom: Att studera både kroppsform/vikt/längd, cykelteknik (står man upp och kränger i backarna är man antagligen ganska trött och tröttar dessutom ut sina löpmuskler) och i vissa fall ha koll på personerna och deras löpförmåga i förväg gör att man kan ta det lugnt på cyklingen om man har kontroll på fältet (vilket jag hade utom på Erik) trots att man tvingas släppa ryggar mot slutet av cyklingen. Att dricka endast en och en halv cykelflaska under loppets första tre timmar påverkar inte prestationen negativt men gör att man slipper kissa under ett lopp på denna distansen…lite inspirerad av Tim Noakes bok “Waterlogged” som skjuter ner idén om att det är den som dricker mest/tillräckligt för att inte tappa kroppsvikt som är snabbast. Det är oftast tvärtom!
  • Jag var sjätte man in till T2, med fyra personer inom någon minut framför mig och en överlägsen (10 min) ledare någonstans i skogen på löpbanan. En relativt snabb växling där jag plockade en placering. Killen som hade stått och krängt på cykeln i backarna tog jag mycket riktigt inom någon kilometer på löpningen (min analys att han var trött var riktig). Uppe på fjärde plats. Jag försökte hitta en skön rytm, pulsmässigt inom 10 slag från aerob tröskelpuls, dvs kontrollerat men snabbt. En väldigt knixig bana, men endast några hundra meter asfalt per varv (4 varv) och ett par monsterbackar (den ena av dem gick jag uppför). Tredjeplatsen plockade jag från en trevlig finne som hade cyklat väldigt starkt (min analys var att han hade spenderat lite för mycket energi på cyklingen) efter ca 5 km. Sen fick jag börja kämpa. Fredrik Robertsson höll bra tempo på andraplatsen. Efter ca 14 km lyckades jag komma ifatt (använde asfaltsträckan på några hundra meter för att trycka mig ifatt och förbi) men Fredrik svarade och la sig 5-10 meter bakom. Med ett varv kvar var det nu jag som var det jagade bytet och Fredrik närmade sig. Återigen gick tankarna till en av mina förebilder Chris McCormack som för några år sedan på Hawaii “väntade in” en jagande Andreas Raelert för att sedan sätta in en oväntad “dödsstöt”.. Sista 5 km var en ren mental kamp kändes det som. Vi sprang väldigt jämnt. Genom att sänka tempot en aning och låta Fredrik komma ifatt igen visade jag mig svag, men vad jag egentligen gjorde var att ladda för en kommande spurt när vi skulle nå asfaltssträckan igen. Med två kilometer kvar stack jag iväg i 3.15-tempo och tittade aldrig bakåt igen! Marginalen till slut blev lite drygt 20 sekunder vilket kändes tryggt sista kilometern så jag hann njuta lite redan innan mållinjen. Löptid: 1.27 Lärdomar: Målet första kilometern på löpningen är att få kroppen att ställa om till löpning utan att få kramp, spring kontrollerat. Använd sedan folket framför som levande måltavlor. Ha tålamod under första halvan av löpningen. Är man tillräckligt bra på att bränna fett vid och strax över aerob tröskel räcker det med ca 1000kcal (trots att jag antagligen brände närmare 5000) under loppet i form av gel (800 på cykeln, 200 på löpningen). Cola är av någon konstig anledning bra mot krampkänningar. Det går bra att springa sista fem kilometrarna på gränsen till kramp om man känner sin kropp tillräckligt bra för att inte ta den över gränsen. När man är fysiskt jämlik med någon annan är det dags att spela det mentala spelet, och det är alltid en fördel att ta kommandot med ett ryck än att bli “ryckt”.
  • Efter loppet var det fullt fokus på familjen som hejat hela dagen. Min fru hade en lika imponerande insats bakom sig (hålla koll på barnen som är VILDA just nu) som jag så att inte fasta i målområdet kändes helt rätt. Bad med barnen. Snabb prisutdelning. Packa bilen. Åka hemåt. Efter att ha ätit nästintill glutenfritt de sista fyra månaderna, och undvikit snabbmat helt, lyssnade jag på kroppen och vi käkade på en helt vanlig pizzeria där jag inte bara åt upp min egen stora pizza utan även resterna från min frus och äldsta sonens. Lärdom: Lyssna på vad kroppen vill ha och man dör inte av dålig mat då och då (90-10-regeln)! En kravlös stund med familjen är mer värt än felfri kost och all hype kring optimala återhämtningstillskott!

Roligt också att se flera av mina adepter prestera bra i Sövde. Otroligt rolig tävling. Bra funktionärer och arrangörer. Den tuffaste halvirontävlingen i Sverige så pricka in den i triathlonkalendern för 2015 och hoppas mina reflektioner gav en och annan tanke!

World record

Yes! Vi fixade det. Händerna mot taket. Folkmassan som hade samlats jublade och klappade händerna. En lätt svettlukt blandad med doften av linement som påminde oss om de smärtsamma men ack så viktiga minuterna på massagebordet en bit bort. Klockan hade precis blivit 20.00 och vår inlånade friidrottsklocka stod på exakt 12.00.00. För 12 timmar sedan hade vi i stort sett varit själva på plats på Lok & Motion i Karlskrona och tagit det första steget mot ett nytt världsrekord. Nu över 17 mil senare var vårt äventyr slut. Ja för det går faktiskt att uppleva ett äventyr på ett gym om man bara är lite kreativ.

DSC_0713

Det hela började egentligen för ungefär sex månader sedan när David Högberg kläckte idén om att det fanns ett världsrekord som nog var slåbart. Att springa så långt som möjligt på 12 timmar där två löpare springer varannan mil. På löpband. Han ville bara hitta någon som var lika galen som han själv, för att låna de exakta orden. Eftersom jag varje år försöker göra något med skräckblandad förtjusning och inte hade tagit mig utanför komfortzonen ordentligt ännu detta året så blev detta ett ypperligt tillfälle till personlig utveckling.

Uppladdningen för mig bestod i att efter några triathlontävlingar under maj, juni och juli, ta nästan en hel månad utan strukturerad träning i augusti för att återhämta kroppen, fokusera på familjen och börja om inför hösten. Med ett 60 km långt ultralopp (Krösnabanan ultra) planerat 12 Oktober och ytterligare ett (Markusloppet) på 50 km två veckor senare hade jag två bra genrep inför vårt världsrekordförsök 24 November. Utöver dessa två tävlingar och de viloveckor som följde efter dem hade jag ett par tiomilsveckor i uppladdningen och resten av veckorna låg jag på en löpvolym på mellan 4 och 8 mil. Sista veckan inför rekordet sprang jag till och från jobbet ett par av dagarna, körde ett styrkepass och hade tre vilodagar (varav två var i direkt anslutning till rekordet).

En timme in i vårt rekordförsök slog jordfelsbrytaren ifrån på gymmet. Vi hade kopplat fyra löpband och två fläktar på samma säkring och vi fick en minuts ofrivillig vila. Ett litet orosmoln höjdes på himlen. Fler proppar eller strömavbrott var några av de få yttre omständigheterna som skulle kunna stoppa oss. Efter lite omkoppling av våra “gästlöpband” klarade vi oss dock utan detta problem under resten av dagen. Vi hade en strid ström av påhejare och folk som valde att springa både en, två och tre timmar bredvid oss för att stötta oss och barncancerfonden. Vi hade även några som deltog på spinningcykel. Vårt mål var nämligen inte bara att slå det gamla världsrekordet på 155km utan även att samla in minst 20 000 kr till barncancerfonden. Med lite påtryckning på ett 80-tal vänner, bekanta och familj hade jag lyckats få ihop runt 9 000 kr redan innan vi började vårt försök men det återstod ju 11 000. Några företag/organisationer valde att sponsra med varierande belopp och vi är jättetacksamma för det. Cred till Ebb Medical AB, Mattia AB, BBI, Utveckling & Äventyr, Aspero Idrottsgymnasium och Team Blekinge. Men det som verkligen gjorde oss glada var generositeten från alla de privatpersoner som blev den avgörande faktorn som gjorde att vi med bara några minuters löpning kvar nådde upp till vårt mål och till slut landade på över 21 000 kr till barncancerfonden (15300 på webben och nästan 6000 kontant)! Ni vet vilka ni är och ni är HJÄLTAR.

Eftersom vi sprang varannan mil och låg på runt 42 min/mil fick vi hela tiden vila ungefär lika länge som vi sprang. En annorlunda typ av upplägg som faktiskt gjorde att det efter 5-6-7 mils löpning inte alls kändes som det normalt känns efter lika lång kontinuerlig löpning. Men visst kändes det. Det började göra ont efter runt fem mil. Efter min sjunde mil hade Mari från Massagegaraget anlänt. Som en skänk från ovan. För både David och mig. Faktum är att det aldrig blev jobbigare än den där sjunde milen för mig. Både min åttonde och framförallt min nionde kändes obegripligt bra. Och faktumet att min sista mil på bandet, med 17 mils totallöpning i sikte, blev min snabbaste känns såhär i efterhand ganska surrealistiskt. Men så hade jag ju bestämt mig för att David inte skulle kunna gå och duscha och låta mig avsluta det hela på egen hand. Med 42 min kvar på klockan startade jag mil 17 med målet att minsann se till så att David skulle få linka upp en gång till innan klockan slog 12 timmar!

DSC_0808

Några korta notiser om dagen:

-Jag åt tre snickers, tre bananer, ett äpple, en bit ugnspannkaka, fyra nötcreme, en stor portion quinoa med spenat och kyckling, två burkar mountain dew och en burk coca cola. Precis lagom.

-Att få småprata och skratta med alla er som hälsade på och slippa stirra på skärmen hela tiden var en av våra nycklar till framgång.

-Jag hade med mig fyra par skor, nio ombyten och nio handdukar för att kunna “starta om” efter varje löpt mil och slippa gå runt i svettiga kläder. Det var en nyckel rent mentalt att kunna se varje sprungen mil som ett delmål.

-Massage med behandling av krampkänningar de sista tre timmarna räddade oss från kollaps. Tack Mari!

-Lok & Motion ställde verkligen upp, och ett extra tack till instruktör Erik Bengtsson som hade en lika lång dag som oss och ställde upp med support. Och till Totto som roddade med allt inför och efter.

-Vi livestreamade hela dagen, och för dig som har 12 timmar att slå ihjäl kan du kolla på den här.

Vår förhoppning nu är att vårt världsrekord ska få fler att våga utmana sina gränser och testa något som kanske känns helt orimligt vid en första tanke. Vill man bara något tillräckligt mycket och framförallt bestämmer sig, så kan man nå sina drömmar. Det finns fler halv-udda världsrekord som bara väntas på att slås. Vad väntar du på?

DSC_0810

Post Ironman Kalmar 2013

Det är intressant hur vädrets nyckfullhet påverkar oss. Förra året var det närmast vindstilla och relativt svalt på tävlingsdagen i Kalmar för att redan dagen efter bli över 30 grader varmt. I år var det omvänt. På tävlingsdagen blåste det 9 m/s och dagen efter hade det mojnat. Men det är tjusningen med att tävla utomhus och under lång tid. Bara ändrat väder kan slå 15-20 minuter på en Ironman, och för vissa ännu mer då det blir svårare att disponera sina krafter och ligga på en konstant ansträngning när det blåser mycket. De där topparna i puls är kostsamma i slutet av loppet och ju jämnare man kan ligga i puls under loppet desto bättre.

Stort grattis till alla som genomförde Ironman Kalmar 2013 och inte gav sig trots de hyfsat tuffa förhållandena. Men det regnade iallafall inte så det kunde ju varit värre 🙂 Speciellt bra jobbat av alla som lyckades med bedriften att slå PR eller genomföra en Ironman för första gången. En verklig bedrift i vanliga fall, men speciellt när det inte är perfekta förhållanden.

im kalmar 2013

För första gången fick jag möjlighet att bevittna en Ironmantävling från sidan utan att tävla själv och det var en intressant upplevelse. Roligt att se Jonas Djurback växla i T1 på lite drygt en minut (sjukt), roligt att se Eva Nyström ta proffspoäng som förhoppningsvis tar henne till Hawaii, roligt att se David Näsvik ta ytterligare ett steg mot en pallplats på en internationell Ironmantävling, roligt att se folks leenden när de gav sig i väg på cykeln eller när de under första löpvarvet sprang genom publikhavet genom stan. Och såklart när de närmade sig mål. Jag fick chansen att heja på folk som genom åren hejat på mig. Jag fick en bättre förståelse för hur det är för familj och vänner att stå vid sidan om och vänta en hel dag. 90% av tiden är dötid som publik (speciellt eftersom liverapporterna från cykelbanan inte var speciellt bra vid TC) men det är de där sista 10% som gör att väntan är värd. Jag fick chansen att övertala två olika personer (som båda hade fått punka tidigare under dagen) att inte bryta trots motgångar och ta sig i mål oavsett hur lång tid det skulle ta. Bara det var ju värt all dötid.

Till alla er som var med och tävlade. Ta nu ett par veckor helt utan träning och tankar på nästa säsong eller mål. Två veckor med fokus på familj, hus, jobb eller semester. Passa på att ge tillbaka till anhöriga genom att slösa med tiden du spenderar på dina barn, fru, man eller övriga intressen. Du behöver den mentala pausen. Din kropp behöver återhämtning. Och när du tror att du är återhämtad (vilket man tror efter ett par veckor) så kan du ta med dig att det kommer ta ytterligare två veckor innan du faktiskt är 100% ok. Så när du vilat i två veckor så kör du två veckor med helt luststyrd, lätt träning. Ingen struktur, ingen intensitet, gärna utan klocka, bara på känsla. När du är mitt uppe i uppladdning inför nästa mål kommer du vara glad att du tillät din kropp och knopp att vila.

Må solens sista sommarstrålar förgylla din sensommar. Njut av livet!

The new Iron(wo)man

Jag har haft förmånen att få coacha Cecilia Brindsjö från Ronneby under de senaste sex månaderna. Utvecklingen hon har haft är helt otrolig och för lite drygt en vecka sedan korsade hon mållinjen på Ironman Florida. Håll till godo och låt er inspireras!

Vad var det som fick dig att anmäla dig till Ironman Florida utan att ens ha provat en kortare triathlontävling innan?

Det va att jag ville utmana mig själv på flera plan både fysiskt och mentalt. Tränat hade jag gjort innan men det fanns ingen tanke bakom då. Gjorde det jag tyckte va kul och när jag kände för det. Om jag skulle anta min egna utmaning mot mig själv så visste jag att det skulle krävas lite mer och det va en kittlande känsla. Sedan är min sambo Pär triathlet och har genomfört flera Ironmanlopp och som hängiven supporter växte längtan att själv få genomföra en Ironman.

Ville även se om man kunde träna mycket och samtidigt ha kul och känna glädje inför träningspassen.

Nu i efterhand, var det som du förväntade dig?

Ja i det stora hela var det nog som jag hade förväntat mig. Jag hade kul och kunde se fram emot passen även dom dagar när tex. vädret va dåligt  eller när jag va trött efter jobbet för då fick jag en inre tillfredsställelse att jag fick testa min mentala styrka.

Däremot hade jag inte förväntat mig att simningen skulle bli så tuff eftersom jag inte kunde crawla från början, där va det mycket pannbensträning för att inte ge upp.

Beskriv tävlingsdagen, vilka svårigheter som uppstod och vad som var roligast!

Tävlingsdagen var (nästan) ett  lyckorus från tidig morgon tills jag somnade på kvällen.
Simningen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, vågorna rullade på rätt bra och när starten gick så var vi närmare 3000 personer som skulle dela på utrymmet. Jag hyperventilerade och bröstsimmade nästan 800m innan jag kunde ta till min mentala styrka och börja crawla, så när jag väl gjorde det och sprang upp från simningen och insåg att jag trots allt hade simmat på 1,31h så blev jag så nöjd & glad.
Roligaste är svårt att peka på för allt va bara så härligt, stämningen, volontärerna, solen, publiken.
Vad tänkte du sista kilometrarna in mot mål när du visste att du skulle klara det?
Yes, yes, yes jag fixade detta 🙂 Försökte inte tänka så mycket utan bara njuta av allt innan det tog slut!
Din utveckling som jag har haft förmånen att följa under de sista sex månaderna har verkligen varit helt fenomenal, vad var 1) roligast, 2) jobbigast, 3) mest oväntat och 4) det du kommer värdera mest när du ser tillbaka på ditt år 2012 om några år?
1) Att se mig själv växa med uppgiften
2) Simningen
3) Att jag kunde längta efter dina träningsscheman som ett litet barn innan julafton och att jag såg framemot dom riktigt långa löppassen.
4) Att med vilja och rätt motivation klarar man en hel del och att det handlar egentligen bara om att bestämma sig.
Om du skulle ge några råd till en förstagångs-Ironman, vad skulle det vara?
Ha kul, hitta en mening för dig själv när det känns motigt att träna och belöna dig själv efteråt.
Planera tävlingsdagen så bra du kan men allt kan inte planeras utan vissa saker måste man bara uppleva!
Glöm absolut inte att NJUTA, för oavsett hur tävlingsdagen går så har du gjort en fantastisk insats för att ta dig till startlinjen så gör det med ett stort leende på läpparna!
Har du några nya mål/projekt/äventyr planerade?

Ironman Kalmar 2013!

Ironman Hawaii

Ville bara tipsa om en väldigt intressant sida RunTri med väldigt bra analyser/statistik kring Ironman Hawaii som gick av stapeln för lite drygt en vecka sedan. Man kan också läsa sig till var man (om man är medveten om sina styrkor) har störst chans att kvala till Hawaii genom att titta på tidigare resultat och vilka banor som är snabba/långsamma/tuffa/lätta etc. Klipper in en intressant bild över fördelningen mellan de olika grenarna under årets tävling.

Att ha denna förståelsen ger en bra bild över var man som tidsbegränsad age grouper bör lägga sitt krut om man måste välja. Som kommentar skulle jag dock vilja säga att man generellt tjänar mer (i minskad totaltid på sin Ironman) på att prioritera upp tiden man lägger på löpning så att den åtminstone matchar tiden man lägger på cykling om man slår ut det över året. Sista 3-6 månaderna innan tävling kommer cykelträningen naturligt vara det som tar mest tid i anspråk, men jag tycker de allra flesta har nytta av att resten av året (off-season och uppbyggnad) lägga mer fokus på löp, sim och styrka.

Ironman Kalmar Sweden

Ja vad ska man säga. Vilken folkfest. Vilket arrangemang. Vilka funktionärer. Vilken rolig och fin bana och vilket perfekt väder för bra tider. Grattis till alla som genomförde och tack till alla som hejade. Jag har inte riktigt förstått hur mina 8.33 gick till, men det kanske jag inser inom de närmaste dagarna. Det känns surrealistiskt. Att ta sig in på topp-10-listan över de snabbaste svenska Ironmanloppen genom tiderna med en tid (visserligen på annan bana) som skulle räckt till seger de två tidigare åren är mer än jag kan ta in just nu. Att vara 4 minuter från SM-brons på en tävling där alla de bästa svenskarna var anmälda och på 8,5 timmars tävlande är visserligen 4 minuter men ändå skrämmande nära med tanke på vilken uppladdning jag haft detta året där jag egentligen inte började träna balanserad triathlonträning förrän i maj och sedan dess har snittat 9 timmar / vecka (vilket är mycket mer än jag snittade tidigare under året).

Dagen i siffror: Totaltid 8.33.00 (pers med nästan 25 minuter), sim 58:25 (pers med 4 min), cykel 4:34:21 (pers med 13 minuter), löp 2:56:35 (pers med 4 minuter). 3a i min ålderklass 30-34, 6a på SM, 20e plats totalt (inkl proffsen), 2 snickers, 18 high-5-gels, oräkneliga mängder vatten, 2 cykelflaskor+några muggar cola (mer läsk än jag druckit totalt sett på senaste året).

Och Hawaii? Med fem kvalplatser i min ålderklass och en tredjeplats i mål hade jag min Hawaiibiljett säkrad, men med full respekt för alla som jagar denna drömmen stora delar av sitt liv, tackade jag denna gången nej. Min Hawaiidröm involverar en rejäl familjesemester med min fru, min son Vilgot och vårt minsta barn som än så länge ligger i magen. Det var alltså inte så bra timing, och dessutom är min fulla övertygelse att min absoluta peak som triathlet ligger framför mig så förhoppningsvis får jag chansen senare i livet.

Kroppen mår som den förtjänar idag, och nu blir det fokus på återhämtning och övriga saker i livet i några veckor.

Objektiv analys av sig själv

Efter varje tävling tycker jag man bör ta en stund och fundera på vad som funkade och vad man bör förbättra till nästa gång. Det är lätt att se på sin egen prestation subjektivt och blanda in känslor, undanflykter mm, men för att man verkligen ska kunna förbättra sig till nästa gång behöver man försöka ta ett steg tillbaka och titta på sig själv som en eventuell coach skulle ha gjort. Därför tänkte jag reflektera lite, som ett exempel, över mitt marathonlopp i lördags där målet innan start var att försöka springa på 2.40, men där klockan till slut stannade på 2.42.55, alltså ca 3 minuter från min måltid.

Vad funkade bra:

  • Fram till 25km hade jag inga problem att hålla en genomsnittlig kilometertid på 3.45 ungefär vilket är några sekunder snabbare per kilometer än genomsnittstiden på en 2.40-mara. Min erfarenhet säger mig att det är väldigt få i världen som kan springa en mara negativt splittad, så att ha någon minut tillgodo för andra halvan behövs. Mitt mål var att springa första halvmaran på 1.19 (vilket skulle gett mig 1.21 för andra halvan). Passerade halvvägs på 1.19.25 så någon sekund per kilometer långsammare än planerat, men dock 4-5 m/s motvind så det kändes “on track”. “Tappade” någon kilometer efter 6-7 km som gick på 3.55, men hämtade igen utan för mycket ansträngning genom en 3.38-kilometer så allt kändes under kontroll.
  • Energi- och vätskeintag funkade bra och hade aldrig någon direkt energidipp eller “vägg”. Åt 6-7 små gels totalt och drack ca 40cl cola efter 26km.
  • Efter 35km kunde jag inte längre hålla kilometrarna under 4min, men lyckades “låsa” benen på nästan exakt 4.05-fart hela vägen in i mål, vilket gjorde ont, men kändes ändå bra. Risken är annars att man tappar mer och mer, men lyckades som sagt låsa kroppen vid denna farten.
  • Supporten från familj och träningskompisar hjälpte mycket, och var en förutsättning för att försöka hålla snabba kilometrar mellan 25 och 35 km och kunna låsa benen i ett tempo sista 7km. Jag hade innan bett dem mana på mig mot slutet, vilket var en bra strategi.
  • Trots 13 minuter bak till nummer två i loppet lyckades jag pressa mig själv mot slutet och sista kilometrarna gick aningen snabbare än mellan 35 och 40km.

Vad behöver jag jobba mer med för att klara 2.40 nästa gång:

  • Fler marathonspecifika intervallpass på riktigt trötta ben för att simulera tröttheten efter 30-35km, men ändå kunna avverka snabba kilometrar.
  • Någon extra styrkeövning för framsida lår per vecka. Rent muskulärt tror jag det är min svagaste länk vilket visar sig efter 35km asfalt. Höftböjaren som kändes svag under 50km-loppet i våras blev aldrig någon begränsning så där har jag lyckats stärka upp genom lite extra styrkefokus för den.
  • Skulle antagligen öppnat ännu lite snabbare och försökt springa första halvan ca 1 minut snabbare, vilket jag inte tror skulle gett större muskulär trötthet och antagligen skulle funkat med energiintag mm.
  • Något mer strukturerat (svamp, is etc) att kyla ner mig. Tog en mugg halvkallt vatten ibland och hällde över huvudet men det hjälpte nog inte så mycket.
  • Välja en marathon med mer konkurrens kring 2.40 och vid en annan tid på året när det är svalare.

För att sammanfatta är jag ändå relativt nöjd. Jag gjorde mitt bästa med de förutsättningar som var, och slog ändå pers med över 7 minuter. Jag vet nu att jag kan springa marathon på 2.42 i relativt varmt väder, vilket betyder att jag bör kunna genomföra en Ironman-marathon i liknande värme (exempelvis Kalmar) på under 2.55, samt att jag under en svalare marathon (t.ex. Växjö) borde ha chans (med nuvarande form) att göra ner mot eller under 2.40. Dags att ladda batterierna och återhämta benen inför Sövde halv-Ironman om knappt två veckor.

En viktig dag i Augusti 2007

Jag kom ihåg min första sprinttriathlon 2007 i vanliga badshorts (alltså inte tighta) med 100% bröstsim, handduk runt höften för att byta om till torra shorts i första växlingen (vet inte varför jag inte fortsatte med blöta shorts), på en lånad mountainbike, och en panikartad löpning där jag rusade järnet för att slippa komma sist, trots att benen kändes som stockar. Min fru lämnade av mig vid badplatsen en stund innan start och kom sedan tillbaka för att titta på spektaklet. Kom ihåg att hon i bilen innan tävlingen frågade mig ”varför gör du detta?”. Jag tror jag svarade något i stil med att ”jag vill bara testa om jag klarar av att ta mig i mål”. Spurtade i mål på 1 timme och 17 minuter och hade det inte varit för uppmuntrande kommentarer från framförallt en av mina (numera) favoritträningspolare Fredrik Nilsson hade mitt triathlonäventyr nog slutat där och då. Men det såddes ett frö, och några veckor senare kontaktade jag Karlskrona Simsällskap (som hade anordnat tävlingen) för att kolla upp hur man blev medlem. Att lära sig crawla vore ju roligt, och jag hade hittat en billig racercykel som gjorde att jag (nästan i alla fall) kunde hänga med på gemensamma cykelpass.

I juni 2011 var jag tillbaka på samma sprintbana. Denna gång som delansvarig för den lilla lokala tävlingen i Karlskrona, och med en sluttid på 59 minuter och 57 sekunder. Vad som hände däremellan förtäljer inte just denna bloggpost, men mitt liv hade förändrats till det bättre på många sätt och vis och jag hade förutom att krossa mina fysiska och mentala gränser utvecklats enormt mycket som person. Allt pga lite nyfikenhet, uppmuntran och den speciella dragningskraft som triathlon av någon anledning utövar på de flesta som från början säger att ”jag ska bara prova en gång”.

En sann Ironman ger aldrig upp

En av Blekinges mesta Ironmans (9 slutförda lopp) och en av mina allra bästa triathlonkompisar Pär Fransson, genomförde Ironman Hawaii 2011 på ett bragdartat sätt trots att kroppen sa ifrån rejält flera gånger under resans gång. Här kommer lite inspiration för er som någon gång funderar på att ge upp under ett lopp. Finishing is for winners, quitting is for losers, eller vad säger ni? Tack för inspirationen Pär.

Du genomförde Ironman Hawaii 2011 efter ett imponerande kvallopp på Ironman France tidigare under året. Hur kändes det att höra sitt namn ropas upp på slotallokeringen efter loppet i Nice?

Målgången i Nice var lite av en besvikelse då den reviderade planen var att köra under 9:43 för att ha en bättre chans att kvala. Nu blev tiden 9:52, ingen dåligt tid men ändå. Originalplanen var 9:30 men den ändrades redan i mars. Jag var inte i den formen jag hade planerat, framför allt cykelformen var inte så bra som jag hade planerat för, pga av en exceptionell långdragen förkylning under januari till mars. Det var ingen som trodde jag skulle kvala då, men mitt mål kvarstod och träningen flöt på klockrent från början av april. Jag hade en bra träningsperiod bakom mig okt-dec utan det hade det inte gått. 

Slotallokeringen var grymt nervkittlande och svettig. Vi satt i stekande sol i över 90 minuter om jag minns rätt. Jag vågade inte tro att jag skulle tilldelas någon slot då jag kom på 13:e plats och det fanns 8:a slots i M35 (den största klassen med ca 650 startande). Men det gäller att ha tur också. Ett före detta proffs samt några “hemmaåkare” (fransmän) dök inte upp, och när det var alldeles tyst när de ropade upp 11:e man, då började det kännas väldigt väldigt rätt, sedan nummer 12, och sen nummer 13 – YEEESS!! Sen firade vi med champagne!

Dagen på Hawaii gick inte helt enligt planerna och vi som följde dig satt hemma och var oroliga, vad hände?

Jag hade problem från början av september med oförklarlig feber och värk i kroppen, veckor senare följt av andningsproblem märkligt nog bara under löpträning direkt efter cykelpass. Läkarbesök och blodprov visade inget onormalt. Slutsats övertränad och efter en veckas lättnad så började allt kännas väldigt bra. Innan vi åkte till Hawaii så var simformen bättre än någonsin, cykelformen bra och löpformen mycket bra. Två dagar innan start, var jag sängliggandes med huvudvärk och illamående halva dagen. Ovetande om vad orsaken vad så drog vi slutsatsen att det var problem med anpassningen till värmen. Provsimmade lite på fredagsmorgonen och det kändes väldigt bra så det fanns aldrig någon tanke på att inte starta. Väl på tävlingsdagen 20 min in på simningen blev jag väldigt sjösjuk, jag gick över till bröstsim men det hjälpte inte. Simningen tog rekordlånga 1:38 och när jag kom upp var jag likblek av fotona att dömma. Första milen var lite skakig och kraftlös men väl uppe på Queen K så kändes allt bra igen. Sista tre milen på cyklingen började jag bli orkeslös igen och det kvittade att jag åt, drack och slog av på farten. Löpningen var nog den sämsta någonsin i känslan. Det fanns ingen kraft i kroppen men ändå gick första 16 km inne i stan med 5:30 tempo, vilket i sig är väldigt långsamt men med omständigheterna rätt ok ändå. Det var rätt svårt att behålla något fokus. Väl uppe på favoritvägen Queen K så började det gå riktigt fel, varken fokus eller kraft och jag gjorde det jag aldrig får göra under en Ironman, jag gick. Illamående som jag försökte balansera med saltkapslar, sedan yrsel, sedan av någon anledning stannade jag vid vätskestationen innan Engery Lab. Jag har igen tydligt bild av vad som hände men jag satt mig i en stol, sedan blev jag bara sämre o sämre. Efter en timme i sjukvårdbil blev jag ivägsläppt igen, då var jag så pass att jag kunde gå, men springa var aldrig aktuellt. Klockan var då runt 19 så det var fem timmar tills målet stängde så givetvis måste man försöka bli finisher på en av världens mest mäktigaste tävlingar. Strax efter 21 gick jag i mål. Lite komiskt så här i efterhand är att vi skämtade om att det stod i tävlingsreglerna att man skulle ha reflexer på skor och kläder. Varför det, jag kommer ju gå i mål runt klockan 17. Men aj aj vad fel man fick.

Vad var det nu som hade hänt? Jo det tog några veckor att förstå det fullt ut. Jag hade en infektion orsakad av en visdomstand sedan början av september, utan att känna någon symptom i tanden förrän drygt en vecka efter tävlingen. Infektionen påverkade balanssinnet (sjösjuka) och sänkte prestationsförmågan några procent, tillräckligt för att köra slut på mina krafter långt innan vad som annars är normalt. Sedan känner jag att jag inte fick en perfekt uppladdning, men om det hänger ihop med att jag var hängig och sängliggandes eller om det hade med något annat vet jag inte. Sjösjukan fortsatte under bassängsimpassen hemma i sverige även efter att jag dragit ut tanden, då det tog några dagar innan infektionen gått ur kroppen. Efter det har jag inga men av tävlingen tack och lov. För man ska aldrig träna eller tävla med infektion i kroppen.

Att ta sig i mål efter alla motgångar under loppet var starkt, hur tänkte du för att orka fortsätta?

Jag tror att min erfarenhet och bakgrund just i detta fallet gjorde det väldigt enkelt för mig att kunna motivera sig. Jag har brutit två ironmantävlingar under mina första år så jag vet hur tråkigt det är. Jag har också drömt om denna tävling sedan 13 års ålder så mentalt var det aldrig en fråga att bryta. När man blir liggandes/sittandes under ett lopp hinner man tänka en del, och i mitt fall var svaret lika enkelt som självklart. Inget kan få mig att kliva av banan förrän målet stänger, jag har gått om tid. Sista delen av loppet var väldigt fantastisk, att få gå i mörkret, med de som är äldre, mindre tränade eller av någon anledning haft en kass dag. Det är något som jag sett på video från tävlingen många gånger, och förhoppningsvis var det enda gången jag gjorde det, så det gällde att passa på att njuta. Lite som Julie Moss, fast jag lovar, jag gick spikrakt, förutom över mållinjen då jag tar några snesteg och skrämmer en funktionär, se min målgångsvideo om den nu ligger kvar på youtube.

Hur viktigt är det att ha backupplaner inför ett lopp om inte allt går enligt huvudplanen?

Ha aldrig en plan b. Den tar fokus från plan A, den du ska leverera. Behöver jag ta till plan b så är det ändå ett mindre bra resultat jag kommer göra så jag tar risken att ta fel beslut. Risken att ta fel beslut minskar med erfarenheten och jag gör ofta en riskanalys av loppet långt innan, för att kunna ha en enda plan.

Med några månaders reflektion, hur skulle du beskriva Ironman Hawaii med 3 ord?

Obeskrivbart! Obeskrivbart! Obeskrivbart! Man måste kvala dit, gå i mål och uppleva allt runt om kring för att fatta vad jag menar, det går inte att beskriva.  

Kommer du åka tillbaka?

Ja 2013. Jo, nu är de ju väldigt svårt att kvala så helt säker kan man aldrig vara. Jag ska köra Ironman Florida i november. En bana som av mina tidigare resultat inte passar mig, med svenska förhållande runt 20 grader och flack cykling. Jag skiter dock i vädret enligt Rikard Åsanders devis, om ni känner honom, och fokuserar på att utveckla min cykling istället. Just nu har jag varit skadad efter en krasch på skidor i alperna sedan sex veckor så jag hoppas komma igång på allvar snart.