Inlägg

Omöjligt är bara möjligt med ett O framför!

Gunder Hägg var under sin karriär en av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika löpare. Han slog sexton världsrekord under åren 1941-1945 och blev en världskändis. En av de mest populära distanserna på den tiden var en engelsk mil (mile) dvs 1609 m. Gunders världsrekord på 4.01.04 stod sig ett bra tag, och just fyraminutersgränsen var en av de mest mytomspunna omöjligheterna i löparkretsar. Det fanns läkare som sa att det var fysiskt omöjligt och antagligen dödligt att försöka springa en mile på under fyra minuter. Många försökte men ingen lyckades knäcka denna mentala låsning. För faktumet att det var just en mental låsning (och inte en fysisk omöjlighet) bevisades 1954 när Roger Bannister var den första att spränga denna drömgräns. Som ett bevis på hur dedicerad han var sitt mål att springa på under fyra minuter, var en av de första sakerna han slogs av efter målgången faktiskt att han fortfarande levde.

Det var många som hade avfärdat det han just gjort som omöjligt och direkt dödligt så vem kan klandra honom för känslan att han just genomfört något som faktiskt kunde ha kostat honom livet. Passionen i att vara villig att offra sitt liv för att nå sin fulla potential är ju värd en lång bok i sig, men det var inte syftet med denna historia. Syftet förstår vi om vi tittar på vad som hände efter att Roger Bannister hade gjort det till synes omöjliga. Inom loppet av några månader hade ytterligare en handfull personer gjort det omöjliga. Roger Bannister hade bevisat att begreppet omöjligt faktiskt bara satt i huvudet och inte i den fysiska kapaciteten. Några år senare fick vi en svensk löpare, i form av Dan Waern, som också lyckades genomföra den sk drömmilen. Och idag har Anders Gärderud det svenska rekordet på 3.54 medan världsrekordet av Hicham El Guerrouj lyder 3.43.13. Är dessa herrar supermänniskor? Hade du frågat idrottsexperter 1953 hade de svarat ja. När vi med facit i hand nu kan se tillbaka på denna episod kommer vi nog till en annan slutsats. Passion, drivkraft, hårt jobb men framförallt en vägran att acceptera det som av samhället ansågs omöjligt, var nycklarna till genombrottet som inspirerat ett antal människor till att sträva mot det omöjliga genom åren sedan dess.

2006 anordnades loppet Ö till Ö i Stockholms skärgård för första gången. Vad som började som ett vad på en bar (har ni hört den förut i samband med Ironman Hawaiis födelse?) mynnade ut i en hardcoretävling för de absolut tuffaste personerna man kunde hitta inom Sveriges gränser. Triathleter, militärer, multisportare och några andra tokiga människor. Upplägget var helt galet. Att ta sig från Sandhamn till Utö med kroppen som enda redskap (även om vissa flythjälpmedel var tillåtna). Runt 65 km löpning och minst 10km simning. På en och samma dag. Kraftprovet visade sig så övermäktigt att (tror jag) bara ett lag tog sig i mål. En omöjlighet att driva vidare som tävling. Eller? Hur skulle det någonsin kunna gå att bygga en tävling kring en omöjlig utmaning som inte ens de tuffaste lyckades ta sig igenom? Men viljan fanns att ge det en chans till. Tacka Mats och Mikael för det. 2007 var det en handfull lag som tog sig igenom, och med den nya regeln att en militärcykel fick användas på Ornö (den längsta löpetappen på 17km som nu blev cykeletapp) lyckades arrangörerna bevisa att det faktiskt inte var omöjligt för vanliga dödliga att genomföra tävlingen. 2010 när jag hade förmånen att få ge mig på denna ”omöjlighet” tillsammans med min kompis Rikard, valde man återigen att gå tillbaka till ursprunget och utesluta cykeln som hjälpmedel vilket innebar att formatet var samma som 2006 då bara ETT lag tagit sig i mål. Skillnaden satt dock i våra huvuden. Åren med cykel hade gjort att fler och fler lag hade tagit sig i mål och det som 2006 varit omöjligt blev nu helt plötsligt möjligt för elitmotionärer som oss. Det hade ju varit möjligt hela tiden men vi hade bara inte insett det. Efter en tuff men otroligt häftig dag som jag aldrig kommer glömma, tog vi oss i mål på tionde plats. Jag tror att minst 80 av 100 lag gick i mål och därmed lyckades med det omöjliga.

En av böckerna som ligger i min hög av olästa böcker är 1:59 – The sub 2 hour marathon is within reach. Denna omöjliga, omänskliga drömgräns som många av dagens löpare fortfarande bedömer omöjlig börjar alltså väcka intresse. Nuvarande rekord ligger på 2.02.57 (Dennis Kimetto, 2014). För bara några år sedan ansågs Haile Gebrselassies 2.03.59 från 2008 oslagbart. Ända tills det 2011 slogs. Idag har det slagits ytterligare två gånger. Vad är omöjligt när det gäller marathon? Och vilka superkrafter krävs för att springa under 2 timmar? Frågar du mig så är den absolut viktigaste superkraften att kunna stänga av vad alla förståsigpåare tror om möjligheterna (eller bristen på möjligheter) och lita på drivkraft, passion, minutiösa förberedelser och att ta chansen när optimala förhållanden uppstår. Om det är något vi ska lära av historien så är det väl just att ordet omöjligt bara är ett möjligt med ett O framför.

Hur hittar vi det där ”Oet”? Att använda ordet känns istället för är när vi pratar om vad som verkar omöjligt för oss är en nyckel. Att våga sträcka sig så långt som att inse att omöjligt faktiskt är en känsla och inte ett faktum är första steget. Att sedan börja röra sig i rätt riktning är steg två. Och att omge sig med människor som inte ser ner på dig för att du gör något som ändå inte kommer lyckas är steg tre. En av mina absolut största drivkrafter i livet är att visa för mig själv och andra att mer än vad vi tror är möjligt. 2007 när jag genomförde min första triathlontävling på sprintdistans kändes en Ironman omöjlig. Ett år senare när jag korsade mållinjen efter nästan 10 timmars Järnmanstävlande visste jag inte längre vad jag skulle tro. Tårarna rann när jag kramade min fru efter målgång. Mitt eget påhittade glastak för vad som var möjligt var sönderslaget. Jag insåg att det här skulle få konsekvenser för mitt egna paradigm för mitt liv i stort. För alla begränsningar jag tidigare hade haft på mig själv. På sättet jag hanterade ordet omöjligt. Men även om den dagen blev en aha-upplevelse krävdes det ett antal år, tävlingar och andra livshändelser innan jag vågade tänka tanken att (nästan) ingenting är omöjligt. Det ligger så långt från vad skolan fostrat oss in i. Friheten och kreativiteten som vi hade som barn har under årens lopp boxats in i vad samhället och folk runtomkring tyckte borde vara möjligt för oss. Det är inte så konstigt att vi lagt till det där Oet till vad som för ett barn känns som 100% möjligt. Apropå barn.

Tom Schaar var 12 år gammal när han 2012 var den första i världen (!!) att sätta en 1080 (3 varv) på skateboard. Kolla filmklippet och notera glädjen i hans ögon. Några månader tidigare hade han satt en 900 för första gången. Något som några år tidigare setts som en omöjlighet (900 alltså) tills legenden Tony Hawk lyckades bevisa att Oet framför möjligt bara satt i huvudet och i träning. Efter Tonys lyckade 900 började fler och fler av världens skateproffs genomföra tricket, och det tog alltså bara några år innan en 12-åring kom till en nivå som tidigare ansetts omöjlig även för de bästa proffsen i världen. Tom Schaar anammade tankesättet att ingenting är omöjligt, vilket resulterade i världens första 1080. Vad lär det oss om livet när en 12-åring genomför det som för världens bästa verkar omöjligt?

Den 14 oktober 2012 höll 8 miljoner livetittare på youtube andan. Under mer än fyra minuter föll Felix Baumgartner från en kapsel 39000m upp (i stratosfären) ner mot jorden. Trots att han började snurra lyckades han få kontroll på sitt fall och stabilisera sig. Med de numera klassiska orden ”I´m going home now” genomförde han vad som ingen sedan 1960 ens försök drömma om och som många ansåg var omöjligt och direkt dödligt. Under flera år hade han drömt om att slå detta världsrekord och bli den första någonsin att bryta ljudvallen utan att vara inkapslad i ett ”fordon”. Stratoshoppet var inte första gången Felix försökte sig på det omöjliga. 2006 lekte han med det omöjliga på Turning Torso. Men detta var på en annan nivå. På vägen mot sin dröm mötte han många skeptiker och var nära att ge upp vid fler tillfällen. Halvvägs in i projektet tog rädslan över och Felix var beredd att kasta in handduken. Man kallade då in en av världens bästa mentala coacher som lyckades få honom att övervinna sina fobier, rädslor och förstå att Oet framför möjligt bara satt i Felix huvud. När Oet framför möjligt hade tagits bort öppnades en ny spelplan för fallskärmshoppare med ekonomiska muskler att genomföra en liknande bedrift. Alan Eustace som till vardags är vice VD på Google visade att det inte bara var en engångsföreteelse eller exklusivt för supermänniskor när han slog Felix världsrekord med ett hopp från 41000m.

För mig är det oerhört inspirerande att läsa och lära av dessa historier. Även om det jag gör då och då är på en annan nivå försöker jag hela tiden bevisa för mig själv att det är jag som kontrollerar Oets vara eller inte vara. Att två halvbra elitmotionärer kan slå världsrekord i löpning. Det låter ju helt omöjligt. Eller? Att aldrig ha sprungit mer än 11 mil på en och samma vecka och i snitt legat kring 4 mil i veckan (+sim- och cykelträning) till att genomföra ett löplopp på 16 mil. Det låter ju också omöjligt. Eller?

Låt oss anamma barnens fritänkande, ifrågasätta ifrågasättarna, flytta våra glastak och våga tänka det där som vi innerst inne drömmer om. Kanske kan det du anser vara omöjligt faktiskt visa sig möjligt. Oavsett om det är du eller någon annan som bevisar det först. Det där stora Oet kanske kan bli ett litet o och sedan plötsligt hittar vi det inte längre.

Share

Dean Karnazes vikten av förebilder #2

Varken jag eller min fru glömmer gången vi först läste om Dean Karnazes. Att mina minnen var starka visste jag, men när vi kom in på ämnet för några veckor sedan bekräftade hon att även hon kom ihåg omslaget på Runners World från 2005 med Dean iförd endast röda löparshorts och ett par skor. I en lång artikel fick vi följa hans väg från ambitiös karriärmänniska till ultralöpare på heltid. Har du inte läst Ultramarathon Man så se till att göra det! På sin 30-åriga födelsedag fick han nog av sitt inrutade och stressiga liv och drog på sig ett par sneakers och sprang 30 miles mitt i natten (ca 50km). Sen ringde han sin fru och bad henne hämta upp honom och köra honom direkt till sjukhuset. Men en passion hade börjat gro och några år och många ultralopp senare försökte Dean med konststycket att springa 350 miles non-stop. Om jag kom ihåg rätt var det detta rekordförsök som artikeln i Runners World handlade om. Jag hade precis anmält mig till min första halvmara (Göteborgsvarvet 2005) och blev så inspirerad av Dean att jag direkt började fundera på nästa steg som naturligt blev Stockholm marathon, och när det var avklarat mitt första ultralopp på 50 km.

Om du läste mitt förra inlägg om förebilder hoppas jag att du hunnit fundera igenom vilka personer du ser upp till. Om inte får du en ny chans nu!

Faktum är att Dean varit så avgörande för hela den livsstil som jag numera är en del av att jag för ett tag sedan skrev upp på min bucket list att jag någon gång ville “Springa med Dean Karnazes”. Triathlon och långdistanslöpning har blivit en naturlig del av livet för mig, och även om jag inte lever på det som Dean är mitt stora mål att både fortsätta flytta mina egna gränser för vad som är möjligt och inspirera andra att göra detsamma! Jag skrev för några dagar sedan om mitt deltagande i San Francisco Urbathlon och att faktumet att Dean skulle delta gjorde att jag bestämde mig för att vara med. Innan start var jag tidigt på plats för att hinna lämna drop bag och reka startområdet och ändå ha tid att leta lite efter Dean för att få växla några ord innan start. Plötsligt dök han upp och jag tog chansen. Jag berättade om hur mycket hans böcker och prestationer betytt för mig och att jag var jätteglad att få träffa honom. Han skulle springa loppet med sin son som han också introducerade mig till. En riktigt bra pappa-son-aktivitet som jag hoppas kunna göra mer av så småningom också med mina barn. Han berättade att han aldrig testat Obstacle cource racing innan så då var vi på samma sida. Det är första gången jag redan innan starten i ett race uppfyllt mitt mål med loppet så resten av dagen var bonus. Dean gick för några år sedan ut med en målsättning att någon gång framöver springa ett marathon i varje land på ett år. Så kanske blir det på min hemmaplan nästa gång vi ses. Cheers!

 

Share

The Gax Urasunti Epiphany

Nyhavn i Köpenhamn. Klockan är halv ett på natten mellan lördag och söndag. Restaurangerna är fullsatta av glada människor. Jag är det svarta fåret i sammanhanget. Svettig, trött, varje steg gör ont. De sista tre timmarna har jag tagit mig fram med metoden att jogga två lyktstolpslängder, gå en. Det går inte snabbt framåt, men det går framåt. Och det är det viktigaste just nu. Att inte stanna, att inte ge upp. Jag vågar knappt tänka på vad som ligger framför. Efter 124 kilometers löpning under de senaste 14 timmarna är kroppen och knoppen beredd att ge upp. En stund tidigare hade jag varit sååå sugen på att bara sätta mig på tåget vid Österport och åka tillbaka till Lund. Men samtidigt var det ju det här jag var här för. Att prova att springa så långt utanför mina tidigare gränser att jag inte bara skulle bevisa för mig själv att nästan ingenting är omöjligt, utan också för min familj, mina barn, mina vänner och alla andra. Med ett personligt “rekord” på 75 km som längsta löplopp någonsin, och utan en enda träningsvecka i livet på mer än 11 mils sammanlagd löpning var detta faktiskt på gränsen till dumdristigt. Det insåg jag nu.

Ni som följer bloggen vet vad upprinnelsen till detta scenario var. Läs gärna om det här och här. Men i korthet hade jag tillsammans med åtta andra börjat springa vid Lunds domkyrka vid 10.00 på lördagsförmiddagen (20 september). Loppet kallas the Gax Urasunti Epiphany och får väl sägas vara en hyllning till avskalad, gräsrotsbetonad ultralöpning när den är som bäst. Inga vätskestationer, ingen gemensam tidtagning, men en väldigt engagerad tävlingsledare i Stefan Samuelsson som innan start deklarerat att vi med våra anmälningsavgifter (157 kr) hade möjliggjort skolgång för ett antal barn i tredje världen. Mycket hjärta och INGEN kommersialism. Men dock en stor utmaning. 100 miles (dvs 16 mil) var distansen. Skrämmande minst sagt. Lund-Helsingborg-Helsingör-Köpenhamn-Kastrup-Hyllie-Lund. Havspassagerna inte inräknade i distansen men dock i totaltiden!

Efter fem kilometer fann jag mig själv i ledningen och övriga verkade vilja ta det mycket lugnare än jag kände mig bekväm med. Så jag fortsatte i mitt egna tempo vilket till en början låg på runt 5 min/km. Min strategi var att var femte kilometer gå i minst en minut för att ge löpmuskler och leder en liten paus och ha chans att plocka upp saker från ryggsäcken. Telefonen var laddad med två ljudböcker (Finding Ultra av Rich Roll samt The Extra Mile av Pam Reed) vilket var en välkommen distraktion från ensamheten som snart infann sig. Vädret var faktiskt riktigt bra, och förutom en utskällning av en ung man vars vattenkran i trädgården blev min räddning när jag hade tagit slut på all vätska och var en halvtimme från nästa affär, så gick allt bra. Efter 30 km började benen kännas tunga, men jag tillät inte mig själv att känna efter så mycket. Första maran gick på runt 3:40 och det kändes hyfsat rent mentalt fortfarande även jag i stort sett var lika muskulärt trött som efter en vanlig mara. Sträckningen upp till Helsingborg gick till stor del längs havet så många fina vyer och en hel del terräng senare började jag närma mig Helsingborg. Efter 75 km skulle man vara framme vid färjan. Jag hade färjeavgångstiderna skrivna på armen och efter att ha handlat på mig lite matsäck på Citygross (där en kassörska var snäll nog att öppna en egen kassa åt mig för att jag inte ville stå i lång kö) insåg jag att det fanns chans att hinna med 17:30-färjan. Med två minuter till godo klev jag på båten (annars hade jag fått vänta ytterligare 20 minuter), dukade upp min matsäck och reflekterade över att jag nu hade slagit mitt tidigare distansrekord i sammanhängande löpning, men att det var VÄLDIGT långt kvar.

Att ta sig av färjan (med flera trappor neråt) var en utmaning, och att komma igång och springa igen efter att ha stelnat till var en omöjlighet. Jag passade på att ringa min fru för att rapportera status och få lite ny peppning medan jag började gå från Helsingörs färjeterminal mot mitt nya mål i Köpenhamn/Kastrup, 55 km längre bort. Jag slog följe med Strandvejen, lyckades komma igång och springa igen efter en stund och fortsatte med min run-walk-strategi men med kortare löpsegment än fem kilometer och längre gåpauser än en minut. Mörkret började falla och jag var så sjukt badsugen när jag sprang där längs havet men jag vågade inte ta av mig strumporna av rädsla för hur fötterna skulle se ut (och att riskera att få in sand). Nu i efterhand är många av minnena från Danmarkssidan lite suddiga och jag kan inte peka ut några enskilda speciella händelser. Jag stannade vid tre mackar tror jag och köpte på mig ny dricka.

100 km var mitt första delmål på Danmarkssidan. Där stannade jag till en stund, skickade min passertid till tävlingsledningen (som också deltog i loppet), bytte till löpartights men vågade inte byta strumpor eller skor (hade med mig ett par skor med större storlek i ryggsäcken). Nu hade jag bara tre mil kvar till en efterlängtad paus på tåget mellan Kastrup och Hyllie (Malmö). Jag inser ju det absurda i att använda ordet “bara” i sammanhanget när tre mil är längre än de allra flesta (även inom löparkretsar) någonsin har sprungit. Take-away är ju att gränser för vad som är långt bara sitter i huvudet. För ett antal år sedan var 10 km långt för mig, men jag har sedan dess flyttat mina mentala gränser några gånger.

Lyktstolpsstrategin in mot Köpenhamn gav mig något att fokusera på och den mentala dimman som jag befunnit mig i under de senaste timmarna lättade något när jag började se människor på gatorna igen. Tack och lov hade jag nummerlappen synlig för annars hade väl folk undrat om jag hade fått lite för mycket att dricka där jag stapplade fram på väg mot centrala Köpenhamn. Jag visste att tågen från Kastrup bara gick en gång i timmen (1.26, 2.26 osv) på natten så när det återstod fem kilometer och jag precis hade sprungit fel och tappat fem minuter blev jag lite stressad när jag insåg att tempot jag höll inte skulle räcka för att hinna till 1.26-tåget. Att vänta närmare en timme på Kastrup var inte det jag ville just nu, och det är intressant så här i efterhand att se hur hjärnan kan lura kroppen att springa fort helt plötsligt trots att varenda nerv och muskelfiber skriker STOPP. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt lyckades jag lägga in en “spurt” under fem kilometer mot Kastrup där tempot ökade till mellan 5:30 och 6 min/km. Så fort hade jag inte sprungit sedan söder om Helsingborg åtta timmar tidigare!

Jag hann till och med byta kläder på Kastrup innan jag satte mig på tåget. En hel del konstiga blickar fick jag (med all rätt) av folk som varit ute i Köpenhamn på kvällen och nu var på väg hem till Sverige igen. Tåget var nästan helt fullt. Det var väldigt skönt att få sitta en stund och ha torra kläder på sig. Strumporna vågade jag fortfarande inte byta, men jag bytte till de större skorna vilket var skönt för tårna. Ni inser inte vad frestande det var att åka vidare och istället hoppa av i Lund. Men att falla för frestelsen nu hade ju varit ett antiklimax om jag faktiskt hade kommit så här långt (129 km). Jag samlade mina sista krafter men tog mig knappt av tåget när det var framme i Hyllie efter ca 15 minuter. Tack och lov fanns en hiss för att ta sig upp till marknivå igen. Men nu kändes det helt kört. Jag kunde knappt gå utan att benen skrek AJ så högt att det ekade mellan husen. En långsam och plågsam promenad mot Malmös centrala delar låg framför. Väl framme i Malmö stannade jag på McDonalds och köpte två cheeseburgare och vatten, sen fortsatte jag promenaden. Jag var ganska dimmig vid detta laget och lyckades till och med gå fel i centrala Malmö trots karta och att jag kan staden utantill egentligen.

Om det var cheeseburgarna eller bara faktumet att jag var så trött på detta nu så att jag bara ville komma snabbare till målet som gjorde att jag plötsligt kunde börja jogga igen vet jag inte, men jag tvingade mig själv att börja blanda in joggpauser i allt gående igen. Ut på landsbygden igen och på med pannlampan. En hel del grusväg, stigar och passage av några åkrar gjorde visserligen att det blev lite mer omväxling, men det gjorde också att jag tappade min rytm mellan jogg och gång till förmån för mer och mer gång. Och nu gick jag inte speciellt snabbt längre. Kilometrarna passerade väldigt långsamt. Jag var nära att börja gråta av misär vid flera tillfällen. Smärta, trötthet, uppgivenhet i en salig blandning. Jag var så trött att jag vid flera tillfällen bara ville lägga mig i diket och sova en stund. Med rädslan av att då börja frysa okontrollerat gjorde att jag lät bli. I vanliga fall kan man ju springa sig varm om man fryser men i mitt tillstånd kunde jag ju inte springa så att börja frysa hade varit outhärdligt. Hade någon sett mig under de sista 15 kilometrarna hade de trott att jag var full. Jag nästintill raglade fram och faktumet att de sista 31 km från Hyllie tillbaka till Lund tog runt sex timmar vittnar ju om att jag knappt hade styrfart. I vanliga fall ska man ju kunna gå tre mil på runt 4,5 timmar.

Jag hade inte sett någon av mina medtävlare sedan jag lämnat dem bakom mig över 15 mil tidigare, men jag insåg nu att även om någon av dem tagit tåget en timme senare över bron så skulle de antagligen hinna ifatt mig om de hade normal fart i benen. Klockan började närma sig 8 på söndagsmorgonen och Lund vaknade till liv lagom tills jag traskade in i de centrala delarna. En full student som antagligen sovit ute hela natten blev omhändertagen av polis, och jag funderade på huruvida det var han eller jag som var i sämst skick just nu. Mina föräldrar hade spenderat natten på Scandic i Lund och hade lovat att komma och möta mig vid målgång så jag skickade ett sms med knappt två kilometer till mål att jag antagligen var framme om 20 minuter. Jag insåg med några hundra meter kvar att det antagligen inte skulle komma någon löpare bakifrån och spurta om mig och det kändes surrealistiskt att inte bara veta att jag hade fixat de 16 milen utan att jag dessutom hade vunnit tävlingen. Efter 22 timmar gav jag mina föräldrar varsin kram, tog en egen finisherbild, satte mig i bilen och åkte mot hotellet där dusch och frukost väntade på mig. Glädjen att några timmar senare få se mina barn (glada och ovetandes om hur ont kroppen gjorde när jag böjde mig ner för att krama dem) och min fru var överväldigande och till dig som funderar på att springa 100 miles. Think twice! Men vill du så kan du!

 

 

Share

Gax Urasunti Epiphany – preface

En av de första böckerna jag läste om uthållighetsidrott när jag började springa 2005 var Ultramarathon man av Dean Karnazes. Sedan dess har böcker varit en av mina främsta inspirationskällor till att hitta nya utmaningar, nya sätt att göra saker på och nya sätt att tänka. Dean Karnazes började inte springa på allvar förrän han var 30 år gammal men blev snabbt en ikon och inspiratör. Det allra första ultraloppet Dean gav sig på var ett 50-mileslopp (80 km), för att försöka kvala till 100-milesloppet Western States. Just 100 miles har blivit en riktigt klassisk och populär distans i USA men även på andra ställen. För några år sedan anordnades Sveriges första 100-mileslopp (Gax) av Stefan Samuelsson. En pionjär inom svensk ultralöpning. Nu finns runt fem olika lopp på denna distans i Sverige och vissa av dem har växt till sig. Men ultralöpning är och bör förbli en gräsrotssport och jag gillar därför tanken bakom Stefans nya initiativ the Gax Urasunti Epiphany. Helt avskalat och självsupportat. Ett varv runt Öresund (inkl båt och tåg), 100 miles till fots. När jag hörde talas om loppet från min bror som hade läst om det var jag bara tvungen att kolla upp mer.

Ni som läste mitt förra inlägg vet vad som fick mig att bestämma mig. Och nu är det bara fem dagar kvar. Hur laddar man för 16 mil non-stop (korta pauser för båt Helsingborg-Helsingör samt tåg Kastrup-Hyllie) på asfalt? Maxtid 32 timmar. Banrekord 21 timmar. Jag har aldrig sprungit längre än 7,5 mil under en och samma dag. Men det är just det som är grejen. Jag drivs av en nyfikenhet kring hur mycket jag klarar av. Det är samma nyfikenhet som jag märker finns i många av de athleter jag fått chansen att coacha under åren. Det enda vettiga sättet att ta reda på om det går är att prova. Om jag misslyckas så vet jag att jag behöver träna mer inför nästa försök.

gax overview map

 

Som kuriosa tänkte jag skriva ner några av mina (som jag tror) nycklar till framgång.

  • Vara förberedd på att det kommer vara minst lika mycket huvudet som sätter stopp som kroppen. Efter att ha läst mycket Tim Noakes (Central Governor theory) och självbiografier av ultralöpare har jag inte bara hittat inspiration utan också en hel del matnyttiga tips för att hålla den mentala biten i schack.
  • Ha med två ljudböcker på telefonen som distraktion från smärtan. Har inte bestämt vilka men det kommer vara böcker relaterade till ultralöpning med stor sannolikhet. Med tanke på att det bara är en handfull löpare anmälda så räknar jag med att springa minst 15 av milen på egen hand (vi håller säkert ihop första milen).
  • Jag har de två sista veckorna sprungit mina långpass på natten för att träna på det. När min fru gått och lagt sig på lördagskvällen har jag stuckit ut och sprungit några timmar. Faktiskt en uppfriskande känsla och helt klart att rekommendera om man har svårt att hinna springa långt på helgen under dagarna pga andra åtaganden. Bara man ser till att försöka sova bra natten efter så funkar det bra trots att sömnen blir lidande.
  • Mina föräldrar kommer vara i Lund under helgen så en av mina målbilder är att gå i mål, ta mig till Scandic (där de kommer bo) och äta en stor frukost med dem. Det bygger på att jag springer på mellan 20 och 23:30 timmar (för sedan stänger frukosten). Bra motivation.
  • Kommer ha med mig extra skor och strumpor i ryggsäck med en storlek större än jag normalt har. Räknar med att fötterna kommer svullna efter 10-12 mil så skönt att kunna byta upp sig.
  • Ett antal affärer/matställen inprickade på kartan som delmål när energi/vätskeförråden börjar ta slut. Tidtabellerna för färjan och tåget nerskrivet.
  • Packa ryggsäcken med följande: skor, vantar, mössa, strumpor, vattenflaska, mountain dew, fem marsbars, några gels, regnskydd till väskan, extra tröja, extra shorts, telefon, pengar, laddare till gps-klockan (batteritiden är 20 timmar så behöver nog ladda på båten eller tåget), pannlampa, reflexväst.

Jag kommer definitivt skriva ner lärdomar och beskriva upplevelsen under nästa vecka oavsett hur det går, men för er som vill följa mig på lördag (start kl 10.00) kommer jag sporadiskt att skriva lite på twitter. Wish me luck!

Share