Inlägg

Ironman Barcelona – början på slutet av en fantastisk resa

Jag var stressad. Och för en gångs skull var det för att jag inte hade tillgång till internet. Jag irrade runt i jakt på en grön jungfrulogga på Paris höstvarma gator. Till slut såg jag den, rusade dit, beställde en cappuccino och hittade telefonen i fickan. Nu var det dags. Dags att inleda slutet på en fantastisk resa som startat några år tidigare.

Paulo Coelho, en av världens bästa skönlitterära författare sägs ha sagt att om du vill nå något tillräckligt mycket kommer hela universum att konspirera för att du ska nå dit. Just ordet universum i citatet är faktiskt ingen dålig sammanfattning på faktorer som passion, inre motivation, gud, team och målmedvetet hårt jobb. Historien om Ironman Barcelona 2015 började för mig redan i augusti 2012. Alltså innan tävlingen ens fanns. I början av augusti det året gjorde jag mitt sjunde Ironmanlopp (/distans) i Kalmar och tog mig in på topp-10-listan genom tiderna bland Ironmantider i Sverige med 8.33. Det innebar också att jag ställdes inför det oväntade dilemmat att tacka ja eller nej till en plats till Ironman Hawaii, världsmästerskapens världsmästerskap för alla långdistanstriathleter. Många tyckte säkert jag var dum, men magkänslan sa att den totala Hawaiiupplevelsen borde delas med familjen för att bli komplett, och vi väntade vårt andra barn just den hösten. Min familj bestod av en fru i sjunde månaden och en son på två år. Beslutet för mig var lätt även om jag mer än en gång i efterhand funderat på om jag hade fått min enda chans till att tävla på Hawaii och att jag hade bränt den. Just där och då, i augusti 2012 bestämde jag och min fru att 2016 nog var det optimala året att spendera några veckor på Hawaii. Barnen tillräckligt stora för att kunna ta del av drömsemestern, men inte ännu i skolåldern så inget krångel med att ta ledigt. Tillräcklig tid för att hinna spara ihop en semesterkassa. 2014 när Ironman tog över Challenge Barcelona, visste jag instinktivt direkt att det var där jag ville säkra min kvalplats.

Tillbaka i Paris. På skakigt Starbucksinternet och liten telefonskärm klickade jag mig igenom anmälningsformulär och betalning på ironman.com. Hela tiden med en klump i halsen att jag skulle tappa min uppkoppling. När konfirmationssidan dök upp, vågade jag ta min första sipp på kaffet och återgå till firandet av vår tioåriga bröllopsdag i Paris. Nu, exakt ett år senare, känns det som om oceaner av tid har passerat sedan dess. Ett väldigt händelserikt år ligger bakom med väldigt många fina minnen. Mitt nyårslöfte till mig själv att varje år göra mitt yttersta för att det nya året ska bli ännu bättre än det förra är uppenbarligen en strategi som funkar. Om universum vill. I söndags, i den spanska lilla badorten Calella norr om Barcelona, var universum återigen på gott humör. Och resan mot drömsemestern på Hawaii 2016 startade på allvar. Jag visste inför loppet att jag behövde vara topp 5 i min åldersgrupp (M35-39) för att vara säker på att ta en kvalplats till VM.

Jag var tidigt på plats i växlingsområdet på morgonen. Hade pumpat däck och lämnat växlingspåsar dagen innan för att minimera momenten på tävlingsmorgonen. Allt var lugnt. Vissa stressade runt. Inte jag. Allt var på plats. Kroppen var frisk och hel. Min sårinfektion på foten som oroat de sista veckorna var borta. Jag hade gott om tid. Jag gick en kort promenad längs stranden i min våtdräkt och såg solen gå upp. Dags för universum att dansa sin dans. 8.45 gick startskottet. En rullande simstart, en av de mest skonsamma jag varit med om utan någon trängsel alls. Jag hade seedat in mig på prick en timme. Simmade jämnt med folk runtomkring. Riktigt stora vågor men ändå inget som störde. Jag kände mig stark och kontrollerad. Distansmarkering var 500e meter och passerade 2000m efter 31 minuter. Right on target. En envarvsbana längs stranden så vi fick vågorna i sidan under större delen av simningen vilket var perfekt. Hittade ibland fötter att drafta på för en stund men hade under största delen av simningen fritt vatten. En liten fartökning på slutet men annars väldigt avslappnat hela vägen. 3860m simning var över och klockan stod på exakt en timme. Det största dramat uppstod när jag försökte komma på fötter i strandkanten och en stor våg slog mig i ryggen och kastade mig rakt på en funktionär som försökte hjälpa mig upp. Vi båda förblev oskadda och till min stora glädje var en av de första personerna jag såg på stranden min femåriga son Vilgot med en svensk flagga. Jag vinkade och fick lite ny styrka.

Första kilometrarna på cykeln var skakiga pga dålig asfalt, fartgupp och mycket folk. Jag tappade en av mina Mars-bars men valde att inte lägga mer kraft på att bry mig om det. När vägen blev bättre och jag hade samlat mig lite började jag trycka på. Jag tillät pulsen att sticka upp mot 160, dvs ca 10 slag över min aeroba tröskel för en stund för att kunna jaga ikapp duktiga simmare och cyklister. Med erfarenheter från tidigare lopp med många deltagare vet jag att ju bättre cyklister man kan se till att omge sig med desto lättare kommer resten av cykelmomentet att bli. Att hitta sk pace lines är en mycket bra strategi för en snabb cykeltid. Minsta avstånd till cyklisten framför är 10 meter men även 10 m ger en viss fördel i vindmotstånd men framförallt blir det lättare mentalt att hålla jämnt högt tempo. Jag passerade mycket folk första milen och funderade på om det var jag som var stark på cykeln eller om jag helt enkelt bara hade simmat dåligt jämfört med många andra. Att tänka positivt funkar ju alltid så självklart valde jag den första slutsatsen. Jag kände mig stark. Hade inga problem att ligga i främre delen av den pace line som snart formerades. Vi tuffade på bra. Låg i runt 40km/h och pulsen var nu under kontroll i spannet 145-150. Precis där den skulle vara. En fantastisk cykelbana längs kusten ner mot Barcelona. Böljande kullar och en hel del rondeller men inga berg eller tekniska nerförskörningar. Helt i min smak. Det blåste en lätt bris, men inget som störde. Försökte få en norrman att hänga på en utbrytning från gruppen som började bli ganska stor efter 4-5 mil. Vi båda låg i främre delen av gruppen. Men insåg snabbt att det var otroligt svårt att bryta sig loss från folk som bitvis var inom de 10 tillåtna meterna. Domarmotorcyklarna blåste i visselpipa men var lite för fega med att dela ut varningar initialt. Problemet med det var att många blev mer och mer ”modiga” och låg närmare och närmare framförvarande cyklist. En varning, som skulle resulterat i fem minuters ofrivilligt stopp vid nästa penalty box, var inget som lockade så jag försökte göra snabba omkörningar, ligga långt framme eller ibland när det blev för hetsigt lägga mig längst bak på tryggt avstånd.

När vi passerade 60km-markeringen och det bara hade gått 90 minuter förstod jag att det fanns bra chans till en riktigt snabb cykling. En Mars och två små high5-gels per timme försökte jag stoppa i mig. Och vatten enligt törst vilket totalt blev bara tre flaskor under hela cykelmomentet. Efter tävlingen i Roth i somras, där jag fick en rejäl svacka efter 12 mils cykling ville jag vara noga med att hålla energiintaget uppe och pulsen kontrollerad. Vår ”grupp” körde ifatt en annan cykelgrupp och helt plötsligt blev det ännu svårare att hålla avstånd, vilket krävde en hel del fokus. Det positiva var att milen tickade förbi och man hade något annat att fokusera på. Men det innebar också en väldigt ryckig cykling där omkörning innebar passage av kanske 10-15 cyklister (pulsen stack lätt uppåt) och sen när någon annan körde om mig, en stunds ”vila”. Domarna på motorcyklar började ta kort på folk då det blev svårt att ge varningar on the fly och vid sista penalty boxen innan växling till löpning såg jag minst fem cyklister som åkt dit. Med all rätt och det kändes som om rättvisa skipats i någorlunda utsträckning i alla fall. 180 km cykel var till ända. 4 timmar 37 min var jag riktigt nöjd med och jag hade krafter kvar för löpningen. En riktigt snabb växling och sen mötte jag familjens jubel igen under de första metrarna på löpningen. Bara 42 195 m kvar.

Publikstödet var riktigt bra inne i Calella längs strandpromenaden. Funktionärerna var på tårna och när jag vid en station missade att ta en gel i farten, sprang funktionären som langade ifatt mig och gav mig den. Världsklass i funktionärsskap. Första milen kändes lätt och jag tillät mig själv att springa på snabbt i sub-4-minuterstempo och började fundera på en löptid ner mot 2.50. En gel per mil och cola och lite vatten vid ungefär varannan station fick räcka som nytt bränsle. Generellt äter och dricker jag väldigt lite under en Ironmanmara vilket funkar om man varit noga med att fylla på under cykelmomentet. Inget jag rekommenderar om man inte byggt kroppens metabola effektivitet under flera säsonger (alltså anpassat sig till att använda stor andel fett som bränsle kring sin aeroba tröskelpuls). Men definitivt något alla de jag coachar tränar på och blir bra på! En av nycklarna till bra prestation på långdistanstävlingar. Även vätskeintag bör till 100% vara törststyrt, kroppens naturliga mekanismer funkar i nästan alla lägen och att dricka i förebyggande syfte gör bara att man behöver kissa oftare. Inte en enda kisspaus under löpningen innebar att jag hade balanserat vätskan perfekt! Och aldrig några svackor energimässigt heller.

Under det tredje av fyra varv blev det lite tuffare, vilket kanske inte är så konstigt. Motvinden märktes plötsligt och jag passerade inte lika många löpare längre. Hade passerat halvmaran på runt 1.25 så visste att om inget oförutsett hände så skulle jag gå under 9 timmar med god marginal. För att ta en topp-5-placering visste jag att det krävdes 9 timmar eller snabbare från resultatlistan från föregående år. Jag hade ingen aning om var jag låg i fältet, så detta var den enda indikatorn till hur bra jag låg till i jakten på en VM-plats. Vid det här laget var banan full av löpare på olika varv så det var omöjligt att veta hur man låg till i fältet. En liten tävling i tävlingen jag brukar ägna mig åt är att försöka köra så pass bra att jag inte blir chicked av bästa proffsdam. Proffsen hade startat en stund innan oss så jag visste inte hur jag låg till men alla strategier för att hålla tempot uppe på slutet är bra. Sista milen kändes kontrollerad och jag kunde hålla tempot i alla fall på samma nivå som mil tre och till och med öka lite. Jag kände på mig att jag var på väg mot Hawaii men vågade inte ta ut något i förtid. Min målbild var att möta familjens hejarop i målområdet. Sista kilometrarna var en plåga fysiskt, men en njutning mentalt. Inget kunde längre stoppa mig. Just då, krampade ena vaden och jag påminde mig själv om att it ain´t over til the fat lady sings. Känslan att få svänga in på målrakan istället för att gå ut på ett varv till som alla runt omkring mig var fantastisk. Där var familjen. Min frus bror Andreas gjorde high-5. Publiken hejade på mig. Den fysiska smärtan var plötsligt borta. Paul Kaye, speaker på de flesta Europeiska Ironmantävlingar, tog emot mig i målområdet men utan indikation på vilken placering jag kommit in på. Han verkade något förvirrad. In i tältet. Lite mat och dricka. Massage vilket var välkommet och sen en euforisk promenad tillbaka till hotellet. Fortfarande totalt ovetandes om mitt resultat även om VM-platsen kändes någorlunda säkrad. Det var inte förrän jag återigen mötte Andreas som jag fattade att jag hade vunnit min åldersklass. Dessutom hade jag slagit bästa proffstjej (Yvonne van Vlerken) med 15 sekunder. Konstig känsla. Jag hade drömt lite om en ny Ironmanpokal och podiumposition, men att vinna…

Dagen efter följde prisutdelning och Hawaii-slotutdelning. Ironman Hawaii 2016 kommer bli slutet på en 8-årig epok i mitt liv. Jag stänger inte dörren för fler Ironman-lopp men när väl Hawaii är över kommer jag ha kört 10 Ironmandistanser. Alla Ironmanlopp på bucket listen är avbetade (Kalmar, Nice, Norseman, Challenge Roth, Ironman Hawaii). Dags att se framåt emot nya utmaningar. Jag har minst två extremlopp och ett och annat äventyr som redan nu finns på listan där jag kommer ha stor nytta av denna period i livet. Den erfarenheten både fysiskt och mentalt som jag tar med mig är ovärderlig. Jag vet att inget längre är omöjligt. Om jag skulle vilja (det vill jag dock inte) skulle jag kunna bestiga Mount Everest. Om jag vill skulle jag kunna simma engelska kanalen (det vill jag verkligen inte). Om jag vill skulle jag kunna springa till Nordkap och tillbaka (det tänker jag inte göra). Självklart inte utan att träna för det, men om jag bestämde mig för det, skulle det antagligen gå. Den känslan är obeskrivbar. Mitt ultimata mål med det mesta jag gör är att förmedla denna känsla. En av mina kunder gav mig tidigare i år en av de finaste återkopplingarna jag har fått sedan jag startade Ironcoach. Hon skrev: ”Oavsett vilka tvivel jag kom dragandes med så hade du en lösning och inställningen att det finns en mening med allt. Och nog fanns det en mening, för vilken känsla det var att få korsa mållinjen efter ett lopp som blev bättre än jag någonsin kunnat drömma om! Den där känslan av att jag kan så mycket mer än jag tror, är något jag fortfarande bär med mig och som hjälper mig varje dag.”

 

Jag är otroligt tacksam och rörd över alla grattis och värmande ord efter loppet i Barcelona. En av mina stora drivkrafter i livet är att kunna inspirera fler till att utforska sin fulla potential. Att äventyret till Barcelona skulle bli just en sådan inspirationskälla för många är egentligen belöning nog. Så låt oss fortsätta pusha gränser och uppfylla drömmar. Lova mig att inte sätta begränsningar på din potential. Lova mig att våga drömma och ta hjälp att ta första steget om det är svårt att komma igång. Du kommer inte ångra dig. Muchos gracias. Hasta pronto.

Share

Challenge Roth – en upplevelse med klass

Drömmen om att genomföra Challenge Roth (en av Europas äldsta triathlontävlingar, samt världens största långdistanstävling med 3400 individuellt tävlande och 600 tremannalag) väcktes relativt tidigt efter att jag hade börjat med triathlon 2008. Som nybörjare inom sporten jämförde jag mig mycket med de svenska stjärnorna under mina första år men ju närmare jag kom dem, desto mer relevant och intressant var det att börja spana på de internationella stjärnorna. Jag lyssnade mycket på internationella intervjuer och podcasts med de absolut största inom sporten och det fanns förutom Ironman Hawaii EN stor gemensam nämnare mellan världens bästa triathleter. I stort sett alla talade väldigt gott om (och hade genomfört) Challenge Roth. Många med sina personliga rekordtider satta på just den tävlingen och både Andreas Raelert och Chrissie Wellington satte 2011 varsitt väldigt svårslaget rekord (7.41 samt 8.18) i just Roth. Det var också här Clas Björling satte det tidigare svenska rekordet 8.15 som stod sig ett antal år och som var måttstocken för oss svenska triathleter när jag började tävla 2008 som 27-åring.

För exakt ett år sedan (2014) kände jag att det var dags att ta tag i denna dröm. Efter att ha skickat en förfrågan till ett tiotal träningskompisar för att göra detta som en gemensam upplevelse hakade tre ytterligare klubbkompisar på. Riktigt kul. Anders, Klas och Pär, tack för en oförglömlig gemensam tävlingsresa! För mig var detta min första Challengetävling och det var väldigt intressant att se skillnaden mellan hur WTC (Ironman) och Challenge (och även jämfört med oberoende tävlingar såsom Järnmannen och Norseman) approchar en tävlingsupplevelse. Den stora skillnaden tycker jag låg i alla-ska-med-mentaliteten hos Challenge, samt att man anstränger sig lite extra för att göra kring-upplevelsen större med maffigt fyrverkeri till tvåstämmiga ballader ala Disney som avslutning på tävlingsdagen. ”Make your dreams come true by joining the Challenge family”. En stor faktor är också hur lokala traditioner och traditionella sätt att kunna få tag i boende (med en känga till hur Ironman Kalmar funkar i detta avseende) bevaras i Roth som fortfarande känns som en gräsrotstävling trots över 5000 tävlanden och 250 000 i publiken!

Själva tävlingen blev för mig en tuff uppgörelse mellan njutning, smärta, mentala svackor och krigarinstinkt. Med tävlingens historik kändes det nästan som helig mark och som en njutning att få chansen att tävla på den bana där de flesta av världens bästa någon gång tävlat. Som vanligt när det handlar om Ironmandistans är det en hel del smärta inblandat. Och även om jag vant kroppen vid en relativt hög tröskel för vilken smärta som är acceptabel kommer en Ironmandistans aldrig att vara en walk in the park.

Det var pampig musik och mycket spänning i luften innan start. En oproblematisk simning, utan vidare trängsel pga vågstarterna med 200 tävlanden i varje våg. Jag var rankad i sub-9-gänget så startade ganska tidigt men kom ifatt en hel del damer som startat 15 minuter tidigare under simningen. Lättnavigerat då man simmar i en kanal. Inte så rent vatten men det var bara att svälja (eller låta bli) detta faktum. Jag hade provsimmat dagen innan och visste att man efter några nysningar (framkallade av det minst sagt mineralrika vattnet) hade rensat slemhinnorna på ev smuts från vattnet. Prickade 60 minuter ganska exakt och det var en helt ok simning för mig som bara varit under timmen en gång på en Ironmansimning. Snabb växling. Inte riktigt i paritet med de bästa proffsen men bättre än de flesta andra.

Väl uppe på cykeln körde jag ganska hårt första varvet 90 km för att komma ifatt bättre simmare (och jämnstarka cyklister) för att kunna ha nytta av eventuella pace lines. Många starka tyskar under cykelmomentet (det var tyska mästerskapen) och jag ledde en pace line med en stor skara tyskar under stora delar av första halvan för att slippa riskera att komma för nära och få penalties för ofrivillig drafting. Nytt för 2015 var att Challenge tar lead i kampen mot att minimera drafting genom penalties som innebär BÅDE 5 min i penalty box OCH 1 km extra löpning under löpmomentet. Det funkade. Jag såg inte en enda cyklist i penalty box trots ca 80 domarmotorcyklar. Kul att köra en tävling som är helt fair! Som vanligt åt och drack jag mindre än de flesta andra och lät hunger och törst styrka intaget. Det var ganska varmt så vid i stort sett varje cykelstation (var 17e km) tog jag en flaska vatten och spolade ansikte, rygg och bröstkorg innan jag slängde flaskan igen.

Efter 10 mil var jag tvungen att stanna då jag kört över ett klistermärke (från någons hjälm) som satt sig i framhjulet och gnisslade rejält. Jag trodde först att jag fått punka men blev lättad när jag insåg att det bara krävdes ett kort stopp. Dock tappade jag tyskgruppen och såg dem aldrig mer (förrän på löpmomentet där jag passerade ett par av dem). Sista 8 milen utan pushande tyskar blev en mental kamp för att hålla tempot uppe. Det hade blåst upp och mil 12-15 bjöd på en hel del motvind och flera långa uppförskörningar. En av banans höjdpunkter (och en av anledningar jag tycker man bör köra denna tävling) var Solarer Berg som passerades två gånger. För dig som sett klättringarna under Tour de France och publikens hejarop och ”mänskliga tunnlar” som cyklisterna kör igenom går Solarer Berg att föreställa sig. För dig som inte gjort det, rekommenderar jag en googling på Solarer Berg! Mäktigt att nästan bli påputtad under banans längsta stigning. Mitt humör steg något efter att jag hade passerat andra gången vid 15 mil och sista 3 milen var visserligen fysiskt jobbiga men mentalt hade jag lämnat svackan. Tack Therese och Cissi för hejaropen längs cykelbanan!

Snabb växling till löpning efter ca 4.55h cykel, även om jag unnade mig att ta på ett par strumpor för komfortens skull. Väl ute på löpningen stod klockan på 5.59 och jag insåg att jag hade chans på sub-9 om allt gick som det borde. Normalt bör jag kunna springa den avslutande maran på tre timmar trots att det var något varmare än när jag ”persade” med 2.56 i Kalmar 2012. Jag tog en snabb kisspaus (den enda under hela loppet) efter en kilometer och kände direkt att allt inte gick så lätt som det brukar. Pulsen kring 160 men tempot ca 20 sek långsammare per km än normalt vid denna puls (4.30 istället för 4.10). Efter fem km insåg jag att sub-9 i stort sett var kört. Då fick jag min andra mentala svacka då det var svårt att motivera sig till att hålla uppe tempot. Jag hade ingen chans att slå pers (8.33). Det kändes i stort sett omöjligt att göra sub-9 (vilket annars skulle varit en bra gräns att pressa sig mot). En förhandling i huvudet startade mellan sidan som alltid vill att jag ska göra mitt bästa och prestera max oavsett vad det gäller, och sidan som försökte intala mig att jag var i Roth för att uppleva tävlingen och att resultatet var mindre viktigt. Ni som hamnat i liknande situationer vet vad jag menar. Man förhandlar med sig själv hit och dit. Ena sekunden vill man öka tempot, men kroppen skriker nej. Hjärnan lyssnar tillfälligt och man saktar ner. Sen får man lite ny inspiration av några hejarop eller en uppfräschande vätskestation och man orkar öka för en stund igen. Så höll jag på. Hit och dit. Hela tiden springandes. Minst fyra vattensvampar per station (varannan km) för att hålla mig kall. Lite gel, lite cola, lite vatten då och då. Banan var minst sagt tråkig (fram och tillbaka längs en kanal större delen) och enda höjdpunkten var när man kom in i små byar där folk satt och hejade, samt den enormt proffsiga supporten från funktionärerna på vätskestationerna. Jag mötte Anders och Pär vid två tillfällen och att få skrika ”HEJA” gav lite ny mental energi. Om cykelbanan i Roth får anses vara en av de roligaste (men tuff) jag kört, får löpbanan anses vara en av de tråkigaste. Jag insåg snabbt att det fanns en anledning att mp3-spelare var tillåtna under löpmomentet i Roth, vilket annars är väldigt ovanligt. Jag hade dock inte tagit med någon.

Till slut efter ungefär 30 km mötte jag en svensk jag pratat med innan tävlingen. Vi hejade lite på varandra när vi möttes. Han var bara 10 minuter efter mig. Då fick jag lite ny motivation. Om jag nu inte hade något annat att kämpa för så kunde väl faktumet att jag skulle bli bästa svensk om jag höll avståndet till honom vara tillräcklig morot att springa vidare. Jag låste benen i 5-minutersfart. Jag kalkylerade med att han inte skulle kunna öka farten så pass mycket att det var möjligt att komma ifatt om jag höll detta in i mål. Sista milen räknade jag ner i minuter. 50 minuter till träningssemester, 45 min till massage, 40 min till riktigt mat, 35 min till dusch, 30 min till gåshud, 25 min till folkets jubel, 20 min till horisontalläge, 15 min till kaffe, 10 min till skugga, 5 min tills detta äventyret skulle vara över. Efter att ha tagit en vattenmelonskiva på sista stationen med någon kilometer kvar fick jag lite nya fräscha tankar, och lyckade spurta om en person sista 500m som tidigare passerat mig. Glad sprang jag över mållinjen till folkets jubel. 9.18.46 blev totaltiden. Men det spelar mindre roll. Lyckan över att ha upplevt denna legendariska tävling kommer finnas kvar länge. Ett minne för livet. Definitivt en tävling man som långdistanstriathlet bör uppleva.

Topp nio tips för Challenge Roth

  1. Åk inte ensam utan ha med dig minst en kompis du gillar att bo, förbereda och tävla med. Mycket tid spenderas både i resa ToR, samt inför och kvällen efter tävling. Och för ev anhöriga du har med dig, är det bra med en genomtänkt strategi för att kunna följa tävlingen pga många avstängda vägar och mycket övrig trafik. Det är inte speciellt småbarnsvänligt att följa tävlingen.
  2. Förbered dig på att logistiken kring tävlingen är lite krångligare än vanligt pga att start, T2 och målgång är på olika ställen och alla vägar inte är dimensionerade för 5000 samtida bilar. Ha god tid på dig på tävlingsmorgonen.
  3. Kolla filmklipp, läs stories, lyssna på intervjuer med några av legendarerna inom sporten som med största sannolikhet någon gång satt sin fot i Roth. Läs på kring historiken kring loppet. Detta gör upplevelsen större när du väl är på plats.
  4. Missa inte fyrverkeriet och heroes hour vid 23-tiden efter loppet.
  5. Träna mycket ryckig cykling (uppför-nerför-hänga på folk när tillfälle ges), det var väldigt få långa platta partier under cykelbanan (jämfört med platta banor som Kalmar).
  6. Simbanan är väldigt lättnavigerad så för dig som normalt har svårt att simma rakt är detta en perfekt simbana för snabba tider. Ett tips (och som vi missade) är också att dagen innan ta reda på (genom att provsimma på tid) hur strömmen går i kanalen för att kunna välja optimal väg. Detta bör man kunna spara minst ett par minuter på.
  7. Löpbanan är platt och går till hälften på grusväg längs en kanal. Det går att hålla ett konstant tempo om man är pigg och motiverad och det är roligt att möta proffsen och andra tävlanden vid två tillfällen (i motsats till varvbanor). Dock är stora delar av löpbanan utan större publik och naturupplevelser så det är inte helt fel att ta med en mp3-spelare om du är van att träna med det.
  8. Visa tacksamhet mot de otroligt proffsiga funktionärerna vid vätskestationerna och de egenkonstruerade stationerna som flertalet barn hade satt upp längs löpbanan. Detta är en av de stora behållningarna och något som många andra tävlingar skulle kunna lära mycket av. Man kände sig som en kung i varje vätskestation!
  9. Om du är sugen på att anmäla dig. GÖR DET! Jag skulle inte bli förvånad (med tanke på anmälningstrycket) om Challenge inför någon form av kvalificering för att komma med till Roth i framtiden. Antagligen i form av att du måste genomföra en annan Challengetävling för att få chans att köra Roth. Än så länge är detta inte ett krav. Passa på.

Det krävs nog ett par försök för att kunna köra riktigt snabbt på denna speciella bana men tider och placeringar är trots allt sekundärt i Roth. Upplevelsen, gemenskapen och känslan är de bestående minnena. Och blir du sugen, gäller det att ha flinka fingrar. Årets platser sålde slut på 34 sekunder när vi anmälde oss för ett år sedan. Med facit i hand förstår jag varför!

Share

Från nybörjare till Ironman på nio månader – är det möjligt?

På ytan är Johanna Eriksson en helt vanlig, om än väldigt driven, 25-åring. Mitt emellan utbildning med examen från Princeton och karriärstart på McKinsey i London stod hon för tio månader sedan inför ett delikat, men väl så svårt val. Att hitta något meningsfullt att fylla glappet mellan examen och jobbstarten med. Med en pappa som kört flera Ironmantävlingar, föll valet på att se till att försöka komma i tillräcklig form för att genomföra Ironman Nya Zealand.

En av frågorna i det första mailet jag fick av Johanna krävde att jag verkligen funderade ett slag.

”Tror du att det är möjligt att gå från nybörjare till Ironman på bara nio månader?”

Av egen erfarenhet visste jag ju svaret. 2008 var jag anmäld till min första tävling på Ironmandistans. Även om jag inte började helt från scratch (hade genomfört ett marathon och ett 50km-lopp) var det ett long shot att komma i Ironmanform på under 9 månader. Många triathloncoacher rekommenderar en förstasäsong av sprint och olympisk distans. Följt av en säsong med halv-Ironman. Och sedan, en attack på Ironmandistansen. Jag tycker det är en alldeles för konservativ utvecklingsplan om slutmålet endast är att genomföra en Ironman. Såhär svarade jag Johanna.

”Av allt att döma är du en mycket driven person som ser till att slutföra saker du åtar dig vilket gör att jag kan säga att jag är övertygad om att det är ett rimligt projekt med en Ironman på nio månader. Du har optimala förutsättningar med mer ledig tid än de flesta, ett driv och viljan att lära från andra. Jag skulle inte bli förvånad om du överraskar både dig själv och andra genom att prestera bättre än du trodde var möjligt.”

För ett par år sedan följde jag Bosse på en liknande resa. Med helt andra förutsättningar bevisade han att man med drivkraft och nyfikenhet på 12 månader kan gå från sprinttriathlon till finisher på Ironman Kalmar. Bosse var 54 år gammal när han startade sin triathlonresa. Och en av mina första kunder efter att ha startat Ironcoach var Cecilia som visserligen startade från en något högre nivå med en bas av cykel- och löpträning men ändå gick från nybörjare i triathlon till finisher av Ironman Florida på bara sex månader.

Jag är fascinerad av hur snabba resultat vi kan nå om vi bara bestämmer oss för något. Om vi vågar sätta ett mål som ligger utanför vad som egentligen verkar möjligt. Som Paolo Coelho så fint skriver så konspirerar hela universum för att göra drömmar möjliga om man bara är villig att jobba hårt för dem. Och det handlar ju inte bara om Ironman utan egentligen vad som helst som vid en första tanke känns lite för galet att ens fundera på.

Om vi tar oss tillbaka till Johanna så insåg jag också snabbt att vi inte började från noll. Ingen börjar från noll. Erfarenheter från livet kommer till nytta när allt ställs på sin spets inför en extremutmaning som en Ironman. Johannas studieresultat och tidigare jobb visade på målmedvetenhet. Med vandringar både till Everest Base Camp och toppen av Kilimanjaro hade hon fixat långa fysiska strapatser. Och med bra koll på hur viktigt både kost och sömn är för hälsa och prestation började vi inte från noll här heller. Johannas nyfikenhet kring hur både fysik och psykologi kring en idrottsprestation fungerade var också en tillgång. Genom att använda dessa saker som byggstenar i uppladdningen började vi faktiskt inte från noll. Jag skriver det igen för det är så viktigt. INGEN börjar från noll! Dina livserfarenheter och egenskaper är stöttepelare oavsett vad nästa målsättning är. Att, som min fru, ha gått igenom två långa och smärtsamma förlossningar är en extremt bra tillgång om den appliceras på extremidrott. Smärttålighet är en av de absolut mest avgörande faktorerna för att lyckas. Och DU har antagligen erfarenheter och drivkrafter som är nycklar i utforskandet av din fulla potential. Det viktiga är att identifiera och hitta strategier för att använda dessa nycklar vid rätt tillfälle. Det är en av mina huvuduppgifter som coach.

När Johanna för några veckor sedan korsade mållinjen under Ironman Nya Zealand bevisade hon för sig själv och världen att det faktiskt är möjligt att gå från nybörjartriathlet till Ironman på nio månader. Jag visste det iofs redan, men fick se ytterligare ett bevis på det. Här kommer några snabba frågor till Johanna.

Varför en Ironman?

När jag tog min kandidatexamen i juni 2014 visste jag redan att jag skulle börja jobba i april 2015. Däremellan hade jag nio månader då jag kunde göra precis vad jag ville. Efter fyra år stillasittandes i ett universitetsbibliotek och innan ett antal år stillasittandes på kontor, ville jag prova på en fysisk utmaning som låg långt utanför min komfortzon.

 

Vad var din träningsbakgrund inför projektet?

30 minuters jogg varje morgon för att må bra och få energi till universitetsstudierna. Några gånger i veckan gick jag på gruppträningspass i stället, som Body Pump och yoga. Jag kunde inte simma crawl, så det fick jag lära mig. Jag hade inte suttit på en racercykel tidigare heller.

 

Vad var det roligaste under ditt niomånadersprojekt?

Att få testa på livet som proffstriathlet! Jag körde två träningspass om dagen varje dag, förutom en total vilodag varje vecka. Jag gick upp, åt frukost, körde första passet, åt lunch och tog en tupplur, körde andra passet, åt middag, sov. Det var en lyxig livsstil, och min beundran för alla som balanserar Ironmanträning med heltidsjobb och familjeliv (som min pappa) har bara ökat.

 

Vad var höjdpunkterna under själva träningen?

Jag älskade att hela tiden slå distansrekord. Jag gick från att inte kunna crawla, till att simma 50 meter, sedan 200 meter, sedan 1000 meter. Jag minns första gången jag simmade 4000 meter—Du hade lagt in ett pass på 3000 meter vilket bara det kändes läskigt långt. När jag hade simmat färdigt tänkte jag att ”nu när jag redan har simmat så långt känns det dumt att sluta. Lika bra att köra tusen till så kan jag vara jättenöjd efteråt”. Och nöjd var jag! Jag slog distansrekord på cykeln också: först 20 km, sedan 40 km, sedan 80 km. Mitt längsta pass inför Ironman var 170 km och 2500 höjdmeter. Bara några månader tidigare ett sådant pass låtit omöjligt långt!

 

Du tänkte mycket på förhållandet mellan utseende och prestation, berätta.

När jag påbörjade Ironman-projektet var jag nöjd med min kropp. Jag trodde inte att träningen skulle påverka utseendet särskilt mycket, kanske lite mer synliga muskler men det var inget jag direkt eftersträvade. I stället gick jag upp nära 10 kg på tre månader och höll sedan den vikten resten av tiden. Jag kände mig inte alls bekväm i min kropp, skämdes över mitt utseende, ville inte vara med på bild och inte träffa mina gamla vänner. Dessutom sjönk mitt träningssjälvförtroende—jag tänkte att ”en kropp som den här kommer aldrig kunna springa snabbt och långt”.

 

Hur vände du det?

Två saker: för det första mötte jag på mina olika tävlingar triathleter med alla möjliga kroppsformer. Jag träffade folk som var tjocka men snabba och folk som var snygga men långsamma. Det bröt min övertygelse om att jag måste vara ”lean and mean” för att nå mitt mål För det andra funderade jag på vilken typ av förebild jag vill vara och vilka signaler jag vill sända ut till andra unga tjejer. Jag har själv lidit konsekvenserna av osunda kroppsideal—under några år på universitetet åt jag alldeles för lite och hade ingen energi att göra roliga saker. Visserligen var jag väldigt nöjd med min spegelbild, men det känns häftigare att vara en Ironman. Jag hoppas andra tjejer kan se min finisherbild och inspireras att träna för träningsglädjens skull och inte för att ”få” äta.

 

Du hade en mental dipp 3-4 veckor innan Ironman, vad hände?

Jag körde ett fyra timmar långt testpass på cykeln där jag höll vad som kändes som rimligt tävlingstempo. När jag kom hem insåg jag att jag mitt tempo hade varit för lågt för att klara cutoff-tiderna längs Ironman-banan. Då tappade jag träningsmotivationen helt—det kändes inte lönt att fortsätta kämpa när jag ändå inte skulle nå mitt mål att genomföra tävlingen. När jag väl lyckades tvinga mig själv ut för att träna blev jag ofta ledsen under passet. Det var ganska svårt att simma när simglasögonen fylldes av tårar.

 

Hur tog du dig ur den?

Jag pratade med en kompis som inte alls fattade det där med cutoff-tider. ”Men vaddå, om man klarar att simma 3.8 km, cykla 180 km och springa 42.2 km i ett sträck så är man väl en Ironman, oavsett hur lång tid det tar!?”. Hennes kommentar fick mig att inse att så länge jag genomförde den totala sträckan så skulle jag ha nått mitt mål. Jag ställde in mig på att inte klara cutoff-tiderna, det fick bli en bonus. I stället fokuserade jag på att simma, cykla och springa hela distansen. Då steg mitt självförtroende direkt, för tack vare min träning var de långa sträckorna inte läskiga längre. Jag visste att jag skulle bli en Ironman, och när jag tänkte på mitt mål kunde jag känna glädje i stället för ångest!

 

Jag imponerades under resan av modet att gå från en arena där du är i toppskiktet av din omgivning (skola, jobb) till en arena där du börjar från scratch. Hur kändes det?

De utmaningar jag tagit mig an tidigare har alltid byggt på mina styrkor: att jag är vetgirig, organiserad och ambitiös. Att komma in på Princeton University och på utbytesprogrammet med University of Oxford krävde hårt jobb, men det var ändå inom ett område där jag har stort självförtroende. Samma sak gäller jobb och praktikplatser—jag fick kämpa för mina platser på Världsbanken och McKinsey, men jag visste vad jag behövde göra. En fysisk prestation var däremot något helt nytt, och det var skrämmande att anmäla mig till en Ironman utan att ha genomfört en enda triathlontävling. Jag kunde ju inte ens crawla!

 

Vad har du lärt dig om dig själv?

I början trodde jag att Ironman-projektet skulle ändra hela min personlighet och inställning till träning. Jag förväntade mig att förvandlas till ett träningsfreak som älskade att bli trött och gick in för varje pass till 100%. Resultatet blev att jag planerade träningen utifrån denna idealbild. Jag tänkte att ”på onsdag kommer jag säkert vara supertaggad på att cykla i 4 timmar efter middagen”, men när onsdagen kom så var jag fortfarande samma gamla Johanna som föredrar att dricka te och läsa The Economist. Jag fortsatte hoppas på att förvandlingen skulle ske, men efter några månader insåg jag att planeringen måste ske utifrån den jag är idag. Jag började kolla väderprognosen, planerade aldrig träning efter kl 17 och ordnade sällskap så ofta som möjligt. Jag anpassade helt enkelt träningen efter verkligheten i stället för fantasin.

 

I slutändan blev det ett häftigt familjeäventyr till Nya Zealand, eller hur?

Pappa har kört Ironman Köpenhamn de fyra senaste åren och jag har ofta varit med och hejat. När jag bestämde mig för att göra en fysisk utmaning under mitt sabbatsår låg Ironman därför nära till hands. Tre dagar efter att jag hade anmält mig till Ironman Nya Zeeland hade han gjort detsamma. Då blev resten av familjen såklart avundsjuk på vår Nya Zeeland-resa och bokade in sig som hejarklack. Jag hade inte tänkt mig Ironman-satsningen som ett familjeprojekt, men såhär i efterhand förstår jag hur viktigt det var. Pappa var mitt stadiga träningssällskap och genom honom fick jag kontakt med många andra triathleter. Under själva Ironman-tävlingen höll pappa och jag ihop hela tiden (fyra timmar långsammare än vanligt för honom). Det var häftigt att få springa i mål hand i hand!

Share

Omöjligt är bara möjligt med ett O framför!

Gunder Hägg var under sin karriär en av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika löpare. Han slog sexton världsrekord under åren 1941-1945 och blev en världskändis. En av de mest populära distanserna på den tiden var en engelsk mil (mile) dvs 1609 m. Gunders världsrekord på 4.01.04 stod sig ett bra tag, och just fyraminutersgränsen var en av de mest mytomspunna omöjligheterna i löparkretsar. Det fanns läkare som sa att det var fysiskt omöjligt och antagligen dödligt att försöka springa en mile på under fyra minuter. Många försökte men ingen lyckades knäcka denna mentala låsning. För faktumet att det var just en mental låsning (och inte en fysisk omöjlighet) bevisades 1954 när Roger Bannister var den första att spränga denna drömgräns. Som ett bevis på hur dedicerad han var sitt mål att springa på under fyra minuter, var en av de första sakerna han slogs av efter målgången faktiskt att han fortfarande levde.

Det var många som hade avfärdat det han just gjort som omöjligt och direkt dödligt så vem kan klandra honom för känslan att han just genomfört något som faktiskt kunde ha kostat honom livet. Passionen i att vara villig att offra sitt liv för att nå sin fulla potential är ju värd en lång bok i sig, men det var inte syftet med denna historia. Syftet förstår vi om vi tittar på vad som hände efter att Roger Bannister hade gjort det till synes omöjliga. Inom loppet av några månader hade ytterligare en handfull personer gjort det omöjliga. Roger Bannister hade bevisat att begreppet omöjligt faktiskt bara satt i huvudet och inte i den fysiska kapaciteten. Några år senare fick vi en svensk löpare, i form av Dan Waern, som också lyckades genomföra den sk drömmilen. Och idag har Anders Gärderud det svenska rekordet på 3.54 medan världsrekordet av Hicham El Guerrouj lyder 3.43.13. Är dessa herrar supermänniskor? Hade du frågat idrottsexperter 1953 hade de svarat ja. När vi med facit i hand nu kan se tillbaka på denna episod kommer vi nog till en annan slutsats. Passion, drivkraft, hårt jobb men framförallt en vägran att acceptera det som av samhället ansågs omöjligt, var nycklarna till genombrottet som inspirerat ett antal människor till att sträva mot det omöjliga genom åren sedan dess.

2006 anordnades loppet Ö till Ö i Stockholms skärgård för första gången. Vad som började som ett vad på en bar (har ni hört den förut i samband med Ironman Hawaiis födelse?) mynnade ut i en hardcoretävling för de absolut tuffaste personerna man kunde hitta inom Sveriges gränser. Triathleter, militärer, multisportare och några andra tokiga människor. Upplägget var helt galet. Att ta sig från Sandhamn till Utö med kroppen som enda redskap (även om vissa flythjälpmedel var tillåtna). Runt 65 km löpning och minst 10km simning. På en och samma dag. Kraftprovet visade sig så övermäktigt att (tror jag) bara ett lag tog sig i mål. En omöjlighet att driva vidare som tävling. Eller? Hur skulle det någonsin kunna gå att bygga en tävling kring en omöjlig utmaning som inte ens de tuffaste lyckades ta sig igenom? Men viljan fanns att ge det en chans till. Tacka Mats och Mikael för det. 2007 var det en handfull lag som tog sig igenom, och med den nya regeln att en militärcykel fick användas på Ornö (den längsta löpetappen på 17km som nu blev cykeletapp) lyckades arrangörerna bevisa att det faktiskt inte var omöjligt för vanliga dödliga att genomföra tävlingen. 2010 när jag hade förmånen att få ge mig på denna ”omöjlighet” tillsammans med min kompis Rikard, valde man återigen att gå tillbaka till ursprunget och utesluta cykeln som hjälpmedel vilket innebar att formatet var samma som 2006 då bara ETT lag tagit sig i mål. Skillnaden satt dock i våra huvuden. Åren med cykel hade gjort att fler och fler lag hade tagit sig i mål och det som 2006 varit omöjligt blev nu helt plötsligt möjligt för elitmotionärer som oss. Det hade ju varit möjligt hela tiden men vi hade bara inte insett det. Efter en tuff men otroligt häftig dag som jag aldrig kommer glömma, tog vi oss i mål på tionde plats. Jag tror att minst 80 av 100 lag gick i mål och därmed lyckades med det omöjliga.

En av böckerna som ligger i min hög av olästa böcker är 1:59 – The sub 2 hour marathon is within reach. Denna omöjliga, omänskliga drömgräns som många av dagens löpare fortfarande bedömer omöjlig börjar alltså väcka intresse. Nuvarande rekord ligger på 2.02.57 (Dennis Kimetto, 2014). För bara några år sedan ansågs Haile Gebrselassies 2.03.59 från 2008 oslagbart. Ända tills det 2011 slogs. Idag har det slagits ytterligare två gånger. Vad är omöjligt när det gäller marathon? Och vilka superkrafter krävs för att springa under 2 timmar? Frågar du mig så är den absolut viktigaste superkraften att kunna stänga av vad alla förståsigpåare tror om möjligheterna (eller bristen på möjligheter) och lita på drivkraft, passion, minutiösa förberedelser och att ta chansen när optimala förhållanden uppstår. Om det är något vi ska lära av historien så är det väl just att ordet omöjligt bara är ett möjligt med ett O framför.

Hur hittar vi det där ”Oet”? Att använda ordet känns istället för är när vi pratar om vad som verkar omöjligt för oss är en nyckel. Att våga sträcka sig så långt som att inse att omöjligt faktiskt är en känsla och inte ett faktum är första steget. Att sedan börja röra sig i rätt riktning är steg två. Och att omge sig med människor som inte ser ner på dig för att du gör något som ändå inte kommer lyckas är steg tre. En av mina absolut största drivkrafter i livet är att visa för mig själv och andra att mer än vad vi tror är möjligt. 2007 när jag genomförde min första triathlontävling på sprintdistans kändes en Ironman omöjlig. Ett år senare när jag korsade mållinjen efter nästan 10 timmars Järnmanstävlande visste jag inte längre vad jag skulle tro. Tårarna rann när jag kramade min fru efter målgång. Mitt eget påhittade glastak för vad som var möjligt var sönderslaget. Jag insåg att det här skulle få konsekvenser för mitt egna paradigm för mitt liv i stort. För alla begränsningar jag tidigare hade haft på mig själv. På sättet jag hanterade ordet omöjligt. Men även om den dagen blev en aha-upplevelse krävdes det ett antal år, tävlingar och andra livshändelser innan jag vågade tänka tanken att (nästan) ingenting är omöjligt. Det ligger så långt från vad skolan fostrat oss in i. Friheten och kreativiteten som vi hade som barn har under årens lopp boxats in i vad samhället och folk runtomkring tyckte borde vara möjligt för oss. Det är inte så konstigt att vi lagt till det där Oet till vad som för ett barn känns som 100% möjligt. Apropå barn.

Tom Schaar var 12 år gammal när han 2012 var den första i världen (!!) att sätta en 1080 (3 varv) på skateboard. Kolla filmklippet och notera glädjen i hans ögon. Några månader tidigare hade han satt en 900 för första gången. Något som några år tidigare setts som en omöjlighet (900 alltså) tills legenden Tony Hawk lyckades bevisa att Oet framför möjligt bara satt i huvudet och i träning. Efter Tonys lyckade 900 började fler och fler av världens skateproffs genomföra tricket, och det tog alltså bara några år innan en 12-åring kom till en nivå som tidigare ansetts omöjlig även för de bästa proffsen i världen. Tom Schaar anammade tankesättet att ingenting är omöjligt, vilket resulterade i världens första 1080. Vad lär det oss om livet när en 12-åring genomför det som för världens bästa verkar omöjligt?

Den 14 oktober 2012 höll 8 miljoner livetittare på youtube andan. Under mer än fyra minuter föll Felix Baumgartner från en kapsel 39000m upp (i stratosfären) ner mot jorden. Trots att han började snurra lyckades han få kontroll på sitt fall och stabilisera sig. Med de numera klassiska orden ”I´m going home now” genomförde han vad som ingen sedan 1960 ens försök drömma om och som många ansåg var omöjligt och direkt dödligt. Under flera år hade han drömt om att slå detta världsrekord och bli den första någonsin att bryta ljudvallen utan att vara inkapslad i ett ”fordon”. Stratoshoppet var inte första gången Felix försökte sig på det omöjliga. 2006 lekte han med det omöjliga på Turning Torso. Men detta var på en annan nivå. På vägen mot sin dröm mötte han många skeptiker och var nära att ge upp vid fler tillfällen. Halvvägs in i projektet tog rädslan över och Felix var beredd att kasta in handduken. Man kallade då in en av världens bästa mentala coacher som lyckades få honom att övervinna sina fobier, rädslor och förstå att Oet framför möjligt bara satt i Felix huvud. När Oet framför möjligt hade tagits bort öppnades en ny spelplan för fallskärmshoppare med ekonomiska muskler att genomföra en liknande bedrift. Alan Eustace som till vardags är vice VD på Google visade att det inte bara var en engångsföreteelse eller exklusivt för supermänniskor när han slog Felix världsrekord med ett hopp från 41000m.

För mig är det oerhört inspirerande att läsa och lära av dessa historier. Även om det jag gör då och då är på en annan nivå försöker jag hela tiden bevisa för mig själv att det är jag som kontrollerar Oets vara eller inte vara. Att två halvbra elitmotionärer kan slå världsrekord i löpning. Det låter ju helt omöjligt. Eller? Att aldrig ha sprungit mer än 11 mil på en och samma vecka och i snitt legat kring 4 mil i veckan (+sim- och cykelträning) till att genomföra ett löplopp på 16 mil. Det låter ju också omöjligt. Eller?

Låt oss anamma barnens fritänkande, ifrågasätta ifrågasättarna, flytta våra glastak och våga tänka det där som vi innerst inne drömmer om. Kanske kan det du anser vara omöjligt faktiskt visa sig möjligt. Oavsett om det är du eller någon annan som bevisar det först. Det där stora Oet kanske kan bli ett litet o och sedan plötsligt hittar vi det inte längre.

Share

Willpower – hur kan vi träna vår viljestyrka för att nå mer framgång?

Som den hobbypsykolog jag är (efter att ha läst 70% av en kandidatexamen kan jag inte titulera mig något annat) älskar jag böcker som sätter fingret på förklaringsmodeller och analys av vårt mänskliga beteende. Speciellt om det är relaterat till motivation, drivkraft, viljestyrka eller något annat som i stor utsträckning påverkar hur väl vi lyckas i livet. En av de athleter jag har haft förmånen att leda under de senaste nio månaderna överaskade mig med en bok jag hade missat, men som jag nu har lusläst. Hon tävlar för övrigt i helgen i Ironman Nya Zealand. Håll tummarna. This blog is for you Johanna!

Kelly McGonigal forskar på Stanford på just ämnet Willpower och det är framförallt vissa forskningsresultat som beskrivs i boken The Willpower Instinct som jag tycker är speciellt värda att lyfta fram.

#1 – Självkontroll och disciplin är större framgångsfaktorer för akademisk framgång än intelligens. De är större faktorer för effektivt ledarskap än karisma och viktigare för ett äktenskap än empati.

#2 – En nyckel i att vända ett ohälsosamt beteende är att identifiera vad som triggar detta samt bygga in rutiner som istället sänker trösklarna för ett bättre beteende. Ett enkelt exempel skulle kunna vara att packa träningskläder inför att man går till jobbet och träna i direkt anslutning till att man jobbat klart istället för att behöva åka hem, och riskera att bli fast i soffan. Triggern till att slappa i soffan här är att man kommer hem. Den sänkta tröskeln är att träningskläderna redan är packade. Ganska grundläggande men säkert ett bra tips för vissa.

# 3 – En nyckel i att stå emot frestelser som motverkar våra långsiktiga mål är att lära oss skilja på impuls och handling. Inte låta autopiloten ge efter utan använda vår mänskliga hjärna till att stanna upp och ta ett medvetet beslut med vårt långsiktiga mål i sikte (den sk pause-and-plan responsen, i motsats till flight-or-fight som är mer instinktiv). Om vi är stressade är vi mycket mer benägna att följa impulsen och inte ta ett medvetet beslut. Stress är därför en av de största bovarna i dramat om vi vill bli bättre på att utöva viljestyrka.

#4 – faktorer som förbättrar vår viljestyrka är fysisk aktivitet (den största faktorn), bra sömn, bra kost, kvalitetstid med folk vi gillar, någon form av andlig aktivitet eller avslappning samt mindre stress.

#5 – En av de bästa metoderna att ta kontroll över sin viljestyrka i en beslutsituation är att ta riktigt djupa och långa andetag under ett par minuter. En lugn kropp är en smartare kropp.

#6 – Vi har inte oändligt med viljestyrka. Om ett visst beslut har krävt att vi verkligen har använt mycket av vår viljestyrka att ta, ger vi i större utsträckning efter för en annan frestelse senare. Det som ”återställer” våra reserver är faktorerna under #4 ovan.

# 7 – viljestyrka är som en muskel, vi kan träna den att bli starkare genom att utmana oss med små viljestyrda beslut som inte utmattar utan utmanar vår viljestyrka. Men det innebär också att den blir uttröttad som en muskel om vi tvingas att använda den hela tiden och till mer än vad vi har tränat oss till. Ett uttryck som gäller för såväl muskler, hjärna, kropp och viljestyrka är vad en av de äldsta Ironmanfinishers genom tiderna använder som motto för sin kropp – use it or loose it.

# 8 – Den optimala kosten för maximal viljestyrka är en kost som INTE ger stora blodsockersvängningar. När vårt blodsocker är på väg neråt är vi mycket mer benägna att ta dåliga beslut.

Kommer lite fler tips såsmåningom i en del två. Hoppas du kan ha nytta av något av tipsen!

Share

Kettlebells – en nyckel till prestation

Här kommer del två i gästposten av Michael Kruse. Lär dig om vilka kettlebellövningar som är absolut bäst för triathlon och löpning samt hur du kan integrera dem i ditt styrkeprogram på bästa sätt.

Nedanstående lista av övningar visar en prioriteringsordning i övningsutförande för en triathlet som inte har någon muskulär obalans eller skada. Här har jag utgått ifrån vilka övningar som ger mest effekt i förhållande till kravprofilen för en högpresterande athlet. De tre första övningarna skulle ingå ett program skrivet av mig oavsett på vilken nivå en atlet befinner sig.

Ordningsföljden skulle kunna förändras när det gäller övning två till fem men i botten ligger alltid Single Leg Deadlift som en basövning för styrka i höft och hamstrings. Så gott som all kettlebellträning är postural, dvs den tränar baksidan av kroppen.

Single Leg Deadlift

En övning som kräver balans och bålstyrka. En ”måste-övning” för alla atleter som rör sig under sitt utövande. Övningen hjälper till att skapa balans mellan benets fram- och baksida. Om man endast utför benträning med båda fötter i golvet är det vanligt att man blir något som kallas ”knä dominant”, dvs att rörelsen startas med hjälp av framsida och knä. Single Leg Deadlift är höftdominant och aktiverar Gluteus Maximus och Hamstrings för att du inte ska falla omkull. Den är utan tvekan en av de viktigaste övningarna för en triatlet att ha med i sitt träningsprogram. Kan utföras med en eller två kettlebells alternativt med hantlar. Lika viktig oavsett vilken distans man tävlar på.

Turkish Get Up

En helkroppsövning som det finns några varianter av. Ska utföras lugnt och kontrollerat och kan användas både för helkroppsstyrka, uppvärmning eller som rehabiliteringsövning. Det finns många fördelar med denna övning, bl a att du arbetar i många olika vinklar samtidigt som det krävs stabilitet och mobilitet. Övningen körs på båda sidor och jag rekommenderar att du börjar med din ”svaga” sida. Håll ner antalet reps till totalt ca 8 – 10 st oavsett om du tränar styrka eller värmer upp.

Kettlbellsving

Grunden i all kettlebellträning och basen för flera andra övningar. Finns i tre olika utföranden, tvåarmsving, enarmsving samt sving med dubbla kettlebells. En korrekt utförd sving tränar dina hamstrings, Gluteus Maximus, bål, bröstrygg samt axlar. Den absoluta bästa övningen som över huvud taget finns avseende träning av stretch-shortening styrka. En annan fördel är att svingen i kombination med lämpliga mobilitetsövningar kan hjälpa till med att släppa på tajta höftböjare.

Renegade Row

En unik övning på det sättet att den kräver både stabilitet och mobilitet av bålen samtidigt som man utför en dragrörelse. Den aktiverar baksida axlar, lats och hela främre delen av bålen.

Front Squat 

En klassisk basövning inom kettlebellträning, utförs med en alternativt två kettlebells. Fördelen med att köra med ett klot är att sidan av bålen aktiveras något mer tack vare obalansen. Använder du istället två klot får du en betydligt högre aktivering av framsida lår, bröstrygg samt bålen i allmänhet. Att träna tunga dubbla Front Squats är riktigt jobbigt pga att klotens tyngdpunkt ligger framför kroppen och att deras placering försvårar din andning.

Exempel på träningspass

Nu är det dags att gå från teori till praktik. Hur kan vi rent konkret använda ovanstående i vår träning? Nedan följer två exempel på generella träningspass, ett för uthållighet och ett mer styrkeinriktat. Båda programmen består av tre övningar, fler behövs inte för att få till ett komplett träningspass. När det gäller övningen Turkish Get Up så bör den alltid finnas med på något sätt i ett program, antingen i den generella uppvärmningen eller som en specifik styrkeövning i början av passet. Viktigt att den inte ligger med som en del av ett program då övningen aldrig ska utförs under ”stress”.

Pass1: Kondition/Uthållighet

Ett grundpass som endast kräver en kettlebell. Beroende på klotets tyngd kan du modifiera antalet reps på lämpligt sätt. Börja alltid varje set med att träna din icke dominerande sida. Ett varv innebär både höger och vänster sida, vila en minut mellan varven. Kör tre till sex varv. Tryck här om du vill se passet på IG.

  • Tvåarmssvingar – 15 reps
  • Front Squat – 10 reps
  • Stående rodd – 5 reps

Pass2 : Styrka

Ett enkelt och effektivt grundpass som tar ca 20 – 30 minuter att genomföra inklusive uppvärmning. Övningarna genomförs med full kontroll, försök att få alla repetitioner att se likadana ut. Kör 3-5 varv med start var 4:e minut, dvs ca 12 – 20 minuters effektiv träningstid.

Och sen då?

Efter att du har läst min artikel hoppas jag att du fått intresse att börja använda kettlebells i din träning. Jag har under mina år som instruktör noterat att det är mer regel än undantag att man lär sig olika övningar på YouTube. En sökning på kettlebell ger ca 400 000 träffar varav minst 399 000 är av låg kvalitet, inte så lätt att veta vilka som är korrekta. Jag rekommenderar därför alla som seröst vill träna en sport att lära sig tekniken av någon som kan, oavsett om det handlar om kettlebellträning, olympisk lyftning eller simning.

Om du inte redan tränar med kettlebells tycker jag att du ska prova det i 3-6 månader, du kommer inte ångra dig.

Michael Kruse

Michael tränar nu vid snart 55 års ålder mot att springa Keb Arctic Run i juli samt genomföra Björkliden Arctic Mountain Maraton i augusti. Michael har mer än 30 års erfarenhet som tränare och ledare och är utbildad RKC-instruktör, Personlig Tränare, Mental Rådgivare samt Kostrådgivare. Michael når du via mail på kettlebellspecialisten@gmail.com

Share

Kettlebells – varför, hur och för vem?

Detta är del ett i en gästpost skriven av en av mina nyaste adepter som siktar på Keb Arctic Run och BAMM 2015. Michael Kruse har många strängar på sin lyra och driver bla initiativet Kettlebellspecialisten. Som en stark förespråkare för styrketräning som komplement till uthållighetsidrott har jag själv har använt kettlebells som redskap under ett par år och älskar det. Jag bad honom därför skriva ner lite tankar hur man bäst angriper styrketräning för löpning och triathlon.

Kettlebells är ett av de absolut äldsta redskapen inom träning. Man har hittat bevis på att de användes redan av de gamla grekerna. Till Ryssland kom de i början av 1700-talet där de i början brukades som viktmått av bl a spannmål. Ryssar är historiskt intresserad av styrka vilket innebar att det inte dröjde länge förrän de på olika festivaler och festligheter började lyfta kettlebells som bevis på sin styrka. I början på 1900-talet började dåtidens strongmen använda kettlebells som en del av sin träning. Idag är kettlebells ett etablerat träningshjälpmedel för alla typer av idrottsutövare tack vare sina unika fördelar.

Vad skiljer kettlebells från andra träningsredskap?

De två största skillnaderna är offsetvikten samt möjligheten att utföra ballistiska övningar (Swing, Clean, Snatch). Offsetvikt innebär att vikten inte är centrerad över mitten som t ex hos en hantel, utan att tyngdpunkten är förskjuten. Detta leder till en ökad muskelaktivering vid t ex pressövningar. När det gäller ballistiska övningar är det så gott som omöjligt att utföra dessa med andra redskap än kettlebells eller hantlar. Personligen tycker jag att alla ballistiska övningar utförs bäst med kettlebells.

Varför styrketräning för triathlon (och löpning)?

Det finns ett flertal studier, både svenska och internationella, som visar på fördelarna med att komplettera triathlon- och löpträning med styrketräning.

Trots att de olika distanserna inom uthållighetsidrott ganska märkbart skiljer sig åt i längd kan man snabbt utläsa i flertalet studier att de har några gemensamma nämnare avseende styrka, nämligen:

  • Uthållighetsstyrka
  • Balans
  • Enbensstyrka
  • Bålstabilitet
  • Explosivitet
  • Skulderstabilitet

Hur kommer kettlebells in i bilden?

Kettlebellträning innebär en aktivering av hela kroppen där du tränar styrka, rörlighet och balans i ett, exakt det som kravprofilen för en framgångsrik uthållighetsathlet pekar på. En vanlig missuppfattning är att styrka är synonymt med stora muskler vilket vore en klar nackdel för en triathlet och löpare att släpa runt på. Man kan dock med hjälp av kettlebellträning utveckla en funktionell styrka genom att träna sitt nervsystem och därmed bli effektivare i sin idrottsutövning med hjälp av befintlig muskelmassa. Som i alla annan träning styr målet med träningen hur ett träningspass ser ut.

Vill du öka din muskulära uthållighet tränar du på ett sätt medan ett program för ökad styrka ser ut på ett annat sätt. Min uppfattning är att de flesta tyvärr ser kettlebells enbart som ett konditionsredskap vilket är helt fel, användningsområdet är betydligt bredare än så. Ett kettlebellprogram kan exempelvis utformas för att träna allmän styrka, stabilitet, muskeluthållighet eller ren råstyrka. Det finns därför flera anledningar att använda sig av kettlebells i sin träning. Nedan listar jag, enligt min uppfattning, de sex främsta:

1: Kraftfullare löpning och cykling                               

Stretch Shortening-Cycle innebär att muskler och senor först dras ihop för att sedan snabbt sträckas ut igen. Detta är exakt vad som sker vid en sving och på samma sätt arbetar dina hamstrings och höfter arbetar när du springer eller hoppar. Vanligtvis tränas detta med hjälp av plyohopp vilket medför en stor belastning på kroppen och en tyvärr ganska hög skaderisk. Med kettlebells kan du utföra denna rörelse i princip dagligen då svingen är mycket skonsammare för kroppen att utföra. Denna typ av träning ger dig exempelvis bättre frånskjut i backar eller en kraftfullare spurt i cyklingen.

2: Minskad risk för överbelastning

Träning av en sida i taget resulterar en mer balanserad kropp och en minskad risk för skada pga överbelastning av den starka sidan. Triathlon utförs unilateralt, dvs kroppen arbetar med en sida i taget. Genom att använda en eller två kettlebells kan man variera träningen efter behov. Så gott som alla kettlebellövningar kan utföras unilateralt eller bilateralt beroende på behov. Om generell unilateral explosiv styrka önskas väljer man enarmssving medan Front Squat kan vara svaret på bilateral övning avseende ren benstyrka.

3: Tidseffektivt

Veckan innehåller bara ett visst antal träningstimmar och det gäller att utnyttja dessa på bästa sätt. Vanligast vid tidsbrist är tyvärr att man stryker styrketräningen. Så borde det inte vara. Du kan genomföra ett mycket effektivt träningspass för hela kroppen inklusive uppvärmning på mindre än 30 minuter.

4: Fritt

Friheten innebär att du kan träna inne eller ute, på arbetet, hemma eller hos svärmor det vill säga så gott som överallt. Det enda som krävs är en yta på ca 2 m2. Tänk dock på att aldrig ge avkall på säkerheten, se punkt 6.

5: Skonsamt

Tack vare att så gott som hela kroppen är inblandad i träningen överbelastar man ingen specifik kroppsdel. De flesta kettlebellprogram baseras på träning 2-4 gånger/vecka.

6: Låg skaderisk

Har man en relativt korrekt teknik är skaderisken försumbar. Dock handlar det om ett tungt redskap vilket kräver ett visst säkerhetsavstånd, se till att inga husdjur eller barn befinner sig i närheten.

Stay tuned for del två där Michael ger konkreta tips på de bästa övningarna, samt hur du kan bygga ett effektivt styrkeprogram av dem.

Share

Förmågan att fokusera – vägen till framgång?

En av de största nycklarna till framgång oavsett vad det är vi vill uppnå handlar om att kunna fokusera. Att ha förmågan att säga nej till möjligheter, information och förfrågningar för att det inte ligger i linje med våra egna personliga mål eller drömmar. Det blir svårare och svårare. Våra hjärnor är inte designade för att leva i ett ultra-uppkopplat, always-on-samhälle som vi befinner oss mitt i. Och det kommer inte bli lättare. Därför tror jag att förmågan att fokusera och stänga ut distraktion kommer bli totalt avgörande om vi vill åstadkomma något överhuvudtaget inom ett par år, när allt runt omkring oss kommer snurra ännu snabbare. Den tekniska utvecklingen är exponentiell men vårt tänkande är linjärt. Vi behöver, nu mer än någonsin, strategier för att lära oss stänga av, fokusera, välja bort och reflektera.

Denna insikt har lett mig till att läsa mer om just att lära sig fokusera bättre. Jag testar löpande olika strategier och är inte på långa vägar speciellt bra på det ännu, men med lite strategi har jag märkt att jag blivit bättre med relativt små ändringar i vardagen. Jag tänkte i ett par bloggar dela några av de strategier och tips jag tror kan vara svaret på att bli bättre på att fokusera. Jag är nämligen övertygad om att fokus, målmedvetenhet och karaktär INTE är medfödda egenskaper utan kan tränas upp av vem som helst som bara vill! Jag tror också att om man vill nå sin fulla potential inom något så är förmågan att fokusera, absolut helt avgörande!

En av de stora anledningarna att vi lockas att vara uppkopplad hela tiden, kolla sociala medier, få notifikationer så fort någon skickar ett meddelande, ha stenkoll på senaste nyheterna eller ha telefonen med oss var vi än går är vad forskare kallar instant gratification. Den omedelbara ”kicken” eller positiva feedbacken vi får av att någon annan tänkt på oss, skickat ett meddelande, att ha koll på det senaste eller veta att vi är tillgängliga 100% av tiden IFALL någon skulle vilja berätta något för oss. Man kan jämföra det med kicken man får av att äta snabbmat eller godis vilket tillfredsställer hjärnans tillfälliga sug efter mat eller godis, trots att det på lång sikt inte är bra för oss. Precis som socker, alkohol, kaffe eller träning kan vara beroendeframkallande, är faktiskt detta ett beroende också. Och det är väldigt svårt att bryta eftersom det känns som om ”alla” runt omkring oss gör likadant och det känns som norm snarare än något som sticker ut. Men för att kunna fokusera på att göra ett fåtal saker riktigt bra, så är detta direkt förödande!

Jag har på senaste tiden insett att en av de stora anledningarna att jag lyckas hålla min träning så konsekvent utan längre avbrott trots att jag jobbar mer än heltid bitvis, har familj med små barn och vill prestera optimalt i alla situationer är att jag gör stora delen av träningen innan resten av alla livets distraktioner dyker upp. Innan jag börjar jobba, innan jag kollar twitter, innan familjen vaknar osv. Jag skrev om detta i min förra bloggpost så jag ska inte gå på djupet här.

Det som är viktigt för att bryta vanan att ständigt vara uppkopplad och tillgänglig för allt och alla är att identifiera vad som triggar detta beteende. Jag har senaste tiden valt att INTE sätta igång datorn direkt när jag kommit till jobbet utan tagit en stund av manuellt skrivande, tänkande, läsande eller planerande av dagen. Att datorn startar är nämligen en trigger till att dra igång mailkollande vilket tenderar att döda all kreativitet och förmågan att göra de viktigaste sakerna först.

Just att göra de viktigaste sakerna först, och lämna småuppgifter, och bonusprojekt till senare på dagen är det avgörande här. Att köra dagens viktigaste (om du ska köra fler än ett) träningspass på morgonen. Att göra den viktigaste saken på ToDo-listan först. Att ringa de viktigaste samtalen först. Ja du fattar.

Har du någon gång varit iväg på semester och under en eller två veckor varit helt avskärmad från nyhetssändningar, tidningar och vad som händer i dina vänners liv? Är det inte befriande? Har du också märkt att världen går vidare utan att vi håller koll på den hela tiden? Hur mycket tid vi lägger på nyheter (som dessutom till största delen har fokus på negativa händelser i dagens massmedia), nyhetsflöden (ja Facebook och Twitter är nyhetskanaler) och att vara up-to-date är faktiskt ganska skrämmande. Tänk om vi la den tiden på att göra de saker vi vill bli bättre på istället. Tänk om vi kunde fokusera på att bli riktigt bra på ett fåtal saker, och sedan kanalisera all vår energi mot dessa. Världen går vidare utan att vi håller koll på den. Och det ständiga flödet av information gör oss handlingsförlamade. Se till att bli den personen i din omgivning som skapar, utvecklas och gör saker värda att sprida snarare än en passiv konsument av vad andra gör, tänker eller åstadkommer. Som sagt, jag är verkligen inte perfekt när det gäller att leva nerkopplat, men förhoppningsvis kan jag genom att skriva ner lite tankar bli bättre på det, och på samma gång inspirera dig att också träna mer på att fokusera på det som verkligen skapar värde för dig och din omgivning!

Share

Dean Karnazes vikten av förebilder #2

Varken jag eller min fru glömmer gången vi först läste om Dean Karnazes. Att mina minnen var starka visste jag, men när vi kom in på ämnet för några veckor sedan bekräftade hon att även hon kom ihåg omslaget på Runners World från 2005 med Dean iförd endast röda löparshorts och ett par skor. I en lång artikel fick vi följa hans väg från ambitiös karriärmänniska till ultralöpare på heltid. Har du inte läst Ultramarathon Man så se till att göra det! På sin 30-åriga födelsedag fick han nog av sitt inrutade och stressiga liv och drog på sig ett par sneakers och sprang 30 miles mitt i natten (ca 50km). Sen ringde han sin fru och bad henne hämta upp honom och köra honom direkt till sjukhuset. Men en passion hade börjat gro och några år och många ultralopp senare försökte Dean med konststycket att springa 350 miles non-stop. Om jag kom ihåg rätt var det detta rekordförsök som artikeln i Runners World handlade om. Jag hade precis anmält mig till min första halvmara (Göteborgsvarvet 2005) och blev så inspirerad av Dean att jag direkt började fundera på nästa steg som naturligt blev Stockholm marathon, och när det var avklarat mitt första ultralopp på 50 km.

Om du läste mitt förra inlägg om förebilder hoppas jag att du hunnit fundera igenom vilka personer du ser upp till. Om inte får du en ny chans nu!

Faktum är att Dean varit så avgörande för hela den livsstil som jag numera är en del av att jag för ett tag sedan skrev upp på min bucket list att jag någon gång ville “Springa med Dean Karnazes”. Triathlon och långdistanslöpning har blivit en naturlig del av livet för mig, och även om jag inte lever på det som Dean är mitt stora mål att både fortsätta flytta mina egna gränser för vad som är möjligt och inspirera andra att göra detsamma! Jag skrev för några dagar sedan om mitt deltagande i San Francisco Urbathlon och att faktumet att Dean skulle delta gjorde att jag bestämde mig för att vara med. Innan start var jag tidigt på plats för att hinna lämna drop bag och reka startområdet och ändå ha tid att leta lite efter Dean för att få växla några ord innan start. Plötsligt dök han upp och jag tog chansen. Jag berättade om hur mycket hans böcker och prestationer betytt för mig och att jag var jätteglad att få träffa honom. Han skulle springa loppet med sin son som han också introducerade mig till. En riktigt bra pappa-son-aktivitet som jag hoppas kunna göra mer av så småningom också med mina barn. Han berättade att han aldrig testat Obstacle cource racing innan så då var vi på samma sida. Det är första gången jag redan innan starten i ett race uppfyllt mitt mål med loppet så resten av dagen var bonus. Dean gick för några år sedan ut med en målsättning att någon gång framöver springa ett marathon i varje land på ett år. Så kanske blir det på min hemmaplan nästa gång vi ses. Cheers!

 

Share

Mark Allen – vikten av förebilder #1

Något jag ofta lyfter fram som en framgångsfaktor oavsett vad man strävar mot är vikten av att hitta förebilder. Ofta kan man inte till 100% identifiera sig med en enskild förebild utan får plocka några saker från varje person. I vissa avseenden är både mina föräldrar, min farmor, mormor, morfar, fru och mina barn förebilder. Men när det gäller uthållighetsidrott har jag länge sett upp till speciellt tre personer. Mark Allen, Chris Mc Cormack och Dean Karnazes.

När jag 2007 upptäckte sporten triathlon och anmälde mig till min första Järnman fastnade jag snabbt för tankesättet och prestationerna hos Mark Allen. Med sex vinster från Ironman Hawaii (1989-1995) och ett annorlunda mindset med en mycket mer holistisk syn på prestation och hälsa än många andra, hade jag hittat en ny förebild. Genom åren har jag insett vilken roll en förebild kan spela även om det är en person som man aldrig träffat. Mark var en av de första att coachas av Phil Maffetone som vid det laget precis hade kommit fram till att strikt aerob träning under basperioden var en nyckel till topprestation på långa lopp som Ironman. En princip som jag tidigt anammade och som funkat väldigt bra och som numera ofta går under benämningen lågpulsträning. Mark hade också stor hjälp av en mexikansk indian/shaman för att kontrollera den mentala utmaning som en Ironman innebär. Han var den första proffstriathleten att bemästra konstycket att helt stänga av sina tankar när det blev jobbigt och gå in en bubbla där bara nästa armtag, cykeltag eller steg var det enda som låg i fokus. Mark hade förmågan som ingen annan att helt och hållet stanna i nuet utan att tänka på eventuella scenarion. Det var ganska lätt att identifiera sig med en löpstark triathlet (Mark har fortfarande löprekordet på Hawaii (2.40)) eftersom jag till en början var relativt dålig simmare och cyklist och alltid fick satsa på att ha en av de snabbaste löptiderna för att prestera bra i mina tävlingar.

mark allen

Mitt jobb som affärscoach tog mig till San Fransisco och Silicon Valley förra veckan och av en tillfällighet upptäckte jag att Mark Allen skulle hålla en liten föreläsning och boksignering där medan jag var i närheten. Så för en knapp vecka sedan fick jag chansen att träffa Mark i egen hög person, ställa ett par frågor och få en bok signerad. Faktiskt ett stort ögonblick som gav ny inspiration. Jag insåg återigen vikten av att ha förebilder. Jag frågade Mark vad han drömmer om numera och vilka mål han har kvar i livet. Efter att ha tävlat i simning i 12 år och triathlon i 15 år och vunnit allt man kan vinna kände han sig färdig med tävling. Han svarade att det han värdesätter allra mest numera är att varje dag kunna ha balans mellan någon form av fysisk aktivitet (surfing, löpning eller styrketräning), någon form av kreativt projekt (skriva bok är ett exempel) och jobb i form av coaching för att ge tillbaka lite till sporten med all erfarenhet han samlat på sig. Jag tyckte det var uppfriskande att en så pass högpresterande och målinriktad person faktiskt värdesatte det som kan låta som de enkla sakerna i livet. Men balans i livet är inte en självklarhet i dagens samhälle och jag gillar verkligen att han satte fingret på att det är ett mål värt att sträva mot mer än något annat.

Något som jag gillat hos Mark är att han tidigt lärde sig att träna och tävla mer på känsla än med tekniska hjälpmedel som wattmätare, pulsmätare och olika tester. Att kunna låta känslan styra tempot och hur hårt han körde snarare än specifika förbestämda nivåer ledde honom till många överraskande segrar. Mark berättade specifikt om ett tillfälle under Ironman Hawaii 1995 där han efter att ha vunnit tävlingen fem gånger och egentligen var ganska nöjd med det, lyckades ladda om mentalt efter att ha legat 13 minuter efter Thomas Hellriegel i T2, slängde sin pulsmätare i växlingen och körde resten av tävlingen på ren känsla. Ett steg åt gången. Vad som verkade omöjligt, även för Mark, förvandlades till en överraskande sjätte seger och Mark säger idag att det var för att han vågade kasta pulsmätaren och springa helt på känsla som det var möjligt. Samt att han lyckades stanna i nuet och fokusera på ett steg åt gången.

”Giving up is turning your back on possibility before you finish sculpting it into the perfect form your vision saw it to be when you embarked on the journey” Mark Allen, The Art of Competition, 2014.

Faktum är att jag även lyckades träffa Dean Karnazes i San Francisco. Mer om detta inom kort. Tills dess. Fundera igenom vilka förebilder du har!

Share