Vad tycker du om nyårslöften? Oavsett vad vi tycker om dem, är de en källa till stora positiva förändringar i vissa fall, och stora besvikelser i andra fall. Jag har både bra och dåliga erfarenheter av att ge egna nyårslöften till mig själv. Oftast är det bra att vara så konkret som möjligt och fokusera på en vana, beteende eller konkret resultat snarare än något fluffigt som att träna mer och äta bättre. Hur tolkar vår hjärna dessa fluffiga målsättningar? Om målet är bättre hälsa, är det mycket bättre att sätta ett beteende som löfte, såsom att träna minst 3×60 min varje vecka, att äta vegetariskt minst två dagar i veckan eller att lyckas genomföra en viss fysisk utmaning som kräver en viss träningsdos och förbättrad livsstil.

Mina fyra stora mål/löften för 2015 var:

1. Försöka lära mig spanska
2. Kvala till Ironman Hawaii 2016
3. Skicka minst 12 nyhetsbrev som inspiration till andra
4. Se till att 2015 blir ännu bättre än 2014 (som i sig var ett otroligt år)

Ser du hur ett av dessa löften redan från början är dömt att misslyckas? Och kan du se styrkan i de andra tre? Såhär blev utfallet.

1. Misslyckat, lärt mig några få ord
2. Klarat
3. Klarat
4. Klarat (subjektivt, men känslan är att jag fixat det)

Några tankar och lärdomar från min sida.

1. Att använda ord som ”försöka” gör ju att löftet är dömt att misslyckas redan från början. Dessutom är det väldigt svårt att mäta vad ”lära mig spanska” innebär. Hur mäter jag om jag uppnått det? Jag hade inte heller tillräckligt med whypower att lära mig spanska med facit i hand.
2. Väldigt tydligt mål som är lätt att mäta (ja/nej). Dessutom mycket whypower för att fixa det då det varit ett mål för mig sedan 2012 att åka till Hawaii 2016.
3. Extremt tydligt mål som är lätt att mäta. Inte så stor insats och fick energi av positiv feedback från många läsare.
4. Här är whypowern väldigt hög (att hela tiden utvecklas och göra saker bättre och bättre) så trots att detta till viss del är svårt att mäta kan jag med facit i hand säga att jag uppnått det.

Vad har du för målsättningar och löften till dig själv för 2016? Kom ihåg att göra dem så specifika, mätbara och viktiga för dig som möjligt. Och ha helst inte fler än tre. Och vill du skapa en ny vana, läs detta först. Om du hittar några löften som uppfyller alla kriterierna, så är jag övertygad om att du kommer lyckas. Om inte, kanske det är bättre att låta bli.

Ett av mina motton i livet är att göra något med skräckblandad förtjusning varje år. Under de senaste åren har jag insett att jag nog alltid sökt den där kicken som något okänt och utmanande kan ge. Jag har bara inte gjort det till ett motto förrän på senare år. Den personliga utveckling som följer en avklarad svårighet är helt avgörande för att inte stagnera. När jag var ung handlade det kanske om att hoppa bungeejump, söka en utmanande utbildning eller åka iväg på resa. Numera handlar det ofta om fysiska eller mentala utmaningar. När jag i slutet av 2007 bestämde mig för att anmäla mig till min första Ironmantävling visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag var helt klart naiv, men tror att detta var en absolut avgörande faktor till att jag vågade. Hade beslutet varit alltför genomtänkt hade jag antagligen inte vågat. Det var med stor skräck och lite förtjusning som jag ställde mig på startlinjen den där dagen i augusti 2008. Känslan av att klara det omöjliga gick dock inte att ta miste på och jag insåg snabbt att vägen mot personlig utveckling i mitt fall skulle gå via fler extremtävlingar. Några veckor senare var jag anmäld till Kalmar Triathlon (Järnmannen) 2009. Men vad gör man när till och med en sådan extrem sak som Ironman blir mer förtjusning än skräck?

2010 blev Ö till Ö mitt sätt att rubba bekvämlighetscirklarna igen. Loppet har rankats av CNN som ett av världens tuffaste. Med en stor portion skräck och bara en gnutta förtjusning stod jag och Rikard Åsander på startlinjen en kall septembermorgon i Stockholms skärgård. Det blev en upplevelse jag aldrig kommer glömma. Vid flera tillfällen längs banan var vi nära att ge upp, men vi tog oss igenom och tog en topp-10-placering i vårt allra första swim-run-lopp. Återigen flyttades mina mentala cirklar för vad som var möjligt. Nära 11 km simning i öppet vatten kombinerat med 65 km obanad löpning på hala klippor och snåriga stigar på en och samma dag. Jag behöver än idag ibland nypa mig i armen för att fatta att vi gav oss på detta.

När jag 2013 fick frågan av David Högberg om jag ville försöka slå världsrekord tillsammans med honom tog det inte många minuter innan jag sa ja. Efter ett antal år med upplevelser av skräckblandad förtjusning hade min hjärna vant sig vid att ett JA när en utmaning presenterades oftast leder till personlig utveckling. I november 2013 lyckades vi slå världsrekord i löpbandslöpning på 12 timmar och dessutom samla in 21 000 kr till barncancerfonden. Jag checkade av två saker på min bucket list den dagen. 2014 gav jag mig på världens tuffaste triathlonlopp Norseman Xtreme Triathlon. Varför inte? Det blev en oförglömlig dag där min fru supportade hela dagen och avslutade sista fem kilometrarna uppför en bergstopp tillsammans med mig in i mål (hela storyn här). En upplevelse som även för henne till viss del blev en blandning och skräck och förtjusning. Resultatet av den dagen var inte bara ytterligare en avklarad utmaning, utan också en stärkt relation och en gemensam upplevelse för livet. Att våga är en av de egenskaper jag uppskattar mest hos mig själv och andra. Att våga gå utanför bekvämlighetszonen innebär också att det finns en risk att misslyckas. När jag 2007 sprang mitt andra marathonlopp i livet, satsade jag hårt och kollapsade halvvägs. Jag har fortfarande minnesluckor kring vad som hände men när jag vaknade låg jag i ett sjukvårdstält och världen snurrade när jag öppnade ögonen. Jag hade testat gränsen och denna gång hade jag hittat den. Där och då, var jag väldigt nära att ge upp min nyfunna hobby långdistanslöpning. Var det värt att riskera fler misslyckanden? Någonstans inom mig hade jag svaret och några dagar senare bestämde jag mig för att anmäla mig till mitt första ultramarathonlopp. Det fanns bara ett sätt att inte låta misslyckandet eka för evigt i mitt bakhuvud. Att bevisa för mig själv att jag hade kontrollen och kunde bättre. Jag var ganska rädd på startlinjen när jag samma höst sprang 5-milsloppet Sörmlands Ultramarathon (SUM). Känslan den sista kilometern när benen skrek av smärta men huvudet förstod att jag skulle fixa det, glömmer jag aldrig. Eufori i dess bästa form. Livet var aldrig sig likt efter den dagen. Jag hade inte låtit mitt misslyckande vinna över mig. Det var jag som hade kontrollen igen. Några avslutande frågor.

1. När gjorde du något med skräckblandad förtjusning senast?
2. Hur kändes det, och vad lärde du dig av det?
3. Har du några motton eller ledstjärnor i livet som gör dig till en bättre person i ständig utveckling?

Imorgon tänkte jag skriva om hur vi kan få universum att hjälpa oss nå våra mål.

På inslaget tema från igår tänkte jag gräva lite djupare i betydelsen av förebilder. Jag gillar definitivt människor som går sin egen väg och uppmanar dig att göra detsamma. Därmed inte sagt att det inte finns mycket att lära av förebilder. Även originella personer som Steve Jobs, Elon Musk, Gunde Svan och Martin Luther King har haft förebilder för att nå dit de nått. När jag började springa långdistanslopp för tio år sedan hittade jag tidigt en förebild i ultralöparen Dean Karnazes. Det var helt och hållet hans förtjänst att jag tidigt vågade prova att springa längre än ett maraton, som vid den tidpunkten kändes som den ultimata utmaningen. Det jag fastnade för hos Dean var hur han lyckades bygga hela sitt liv kring sin passion, löpning. Men också att han gav sig ut på helt galna löpäventyr och utmanade den generella bilden av hur långt det går att springa i ett sträck. Precis som för Roger Bannister, som var den första att springa en engelsk mile på under fyra minuter, tog sig Dean an utmaningar utan att veta om han skulle överleva eller inte. Snacka om passion! När jag förra hösten fick chansen att träffa och prata med Dean (mer om det här) i San Francisco under ett urbathlonlopp, tackade jag honom för all inspiration och rörelseglädje han gett mig. Jag tänker än idag ofta såhär: Jag vet att jag inte är Dean, men om jag var det, hur skulle jag göra då? Att springa de flesta dagarna till och från jobbet, att rationalisera bort min stol på kontoret och att springa långpass mitt i natten är saker som hänt till följd av detta.

När jag gick i mellanstadiet, var vi ett gäng som var riktigt inne på att spela innebandy och kolla på hockey. Varje rast åkte klubborna fram och vi fick lärarna att bygga riktiga mål åt oss på skolgården. Jag vet att jag låtsades att jag var Håkan Loob när jag sprang runt och sköt dragskott. Jag tror att det gjorde mig till en bättre innebandyspelare. Genom att ikläda mig Håkan Loobs identitet var det ju helt tillåtet att skjuta stenhårda dragskott upp i krysset och sedan fira med en klubba upp i luften. Att låtsas att jag var någon annan, gjorde mig till en bättre spelare. Det där ordet OM är kraftfullt om vi använder det på rätt sätt. Om jag vore Håkan Loob, hur skulle jag göra mål då?

Jag har använt samma strategi vid många tillfällen och kommer fortsätta göra det. När jag kör Ironman Hawaii nästa höst kommer jag under loppet fråga mig själv. Jag vet att jag inte är Mark Allen, men om jag var det, hur skulle jag göra då? Mark Allen var en av de stora inspirationskällorna när jag började med triathlon för åtta år sedan. Hans förmåga att stänga av negativa tankar när det blev tufft under ett lopp har inspirerat mig många gånger. Jag hade förmånen att få träffa Mark också förra hösten och skrev då några tankar om det här. Förutom kända personer kan såklart mina föräldrar, mor- och farföräldrar, min fru och mina barn vara förebilder på olika sätt. Man behöver oftast inte gå över ån för att hämta vatten.

1. Vilka är dina förebilder och varför? Försök komma på i alla fall tre.
2. Vad lär du dig av dem och vad tar du med dig in i ditt liv?
3. Vem vill du vara en förebild för?

I min värld är ensam INTE stark. I en alltmer individualistisk värld där det är lätt att tro att man klarar allt på egen hand, är det extra viktigt att inse hur beroende man är av andra människor. Det är absolut möjligt att överleva på egen hand, men vill vi leva och utvecklas mot vår fulla potential är det avgörande att vi tänker team! Mitt kärnteam består av min egen familj, människor jag jobbar nära och Gud. Hur ser ditt kärnteam ut? Ett kärnteam är för mig personer som inte försvinner när livet blir tufft. Och som förstår betydelsen av att du får sträva mot DINA drömmar. Har du inte stöd från ditt kärnteam är det i slutändan väldigt svårt att prestera maximalt. Jag har insett hur avgörande det är vara i samförstånd med sitt kärnteam inför en ny utmaning. Oavsett om det är en Ironman, starta nytt företag eller en karriär på jobbet.

Förutom kärnteamet finns såklart många människor som också är del i det större teamet. I vissa fall är det absolut avgörande att bygga sitt större team så stort som möjligt för att åstadkomma det man vill. För alla skapande personer såsom entreprenörer, konstnärer, musiker och författare/bloggare finns en jättebra artikel kring hur avgörande det är att bygga upp en stam av lojala följare och supporters. Jag tror att idén här är applicerbar i ett bredare perspektiv också. Det blev så tydligt för mig när jag genomförde Ironman Barcelona för ett par månader sedan. Jag visste att säkert 50 personer följde mig online under dagen, åtta från mitt kärnteam hejade på plats, och ytterligare ett hundratal visste om vad min målsättning var. Detta faktum bar mig hela vägen in i mål till en vinst i min åldersklass. Utan teamet hade jag inte fixat det. Dessutom tillförde stödet jag kände någonting till helhetsupplevelsen. Hur ser ditt team ut?

1. Skriv ner namnet på de personer som tillhör ditt kärnteam just nu!
2. Är ditt kärnteam medvetna och stödjande i de målsättningar du har? Om inte, hur kan du se till att involvera dem mer?

Nästa inlägg i julkalendern kommer handla om hur man kan skapa ett virtuellt eller fysisk team av genier för att lättare nå sina mål.

Vi är så extremt avancerade väsen. Människan är det ultimata beviset på Gud i mina ögon. Ni som fått barn kan säkert känna igen er. Något så avancerat som en graviditet som lägger grunden för ett liv som kan vara i över 100 år. Hade vi sett det utifrån hade detta verkat omöjligt. Nu är vi så vana vid att det är så det funkar. Men är det inte extremt avancerat, nästan övernaturligt att det funkar? Smart design eller slump? Det är för mig mycket mer osannolikt att vi av en serie slumpartade mutationer har utvecklats från en bakterie, än att det finns en kraft som påverkat utvecklingen. Många tror på övernaturliga krafter men vågar inte sätta ord på det. För mig är detta Gud.

Om vi nu är så avancerade. Hur ser vi till att utnyttja denna design till fullo? Min absoluta övertygelse är att vi INTE är en samling fasta egenskaper, färdigheter och värderingar. VI är utvecklingsbara och som Gunde Svan någon gång har sagt, så finns inte OMÖJLIGT i hans liv. Det är bara något han inte lärt sig än! Att kroppen är anpassningsbar och blir starkare, snabbare och smidigare med träning är vi nog alla överens om. Men mer och mer forskning visar på att även vår hjärna fungerar på exakt samma sätt. Som en muskel. Vi kan träna upp vår förmåga genom att gradvis öka belastningen, få återhämtning och sedan belasta igen. Även rent fysiskt sker förändringar i hjärnan när vi lär oss nya saker. När vi bevisar för oss själva att något vi trodde var omöjligt, faktiskt är möjligt, skapas helt nya nervbanor i våra hjärnor. Om jag i något sammanhang lyckats gå förbi mina gränser för vad jag trodde var möjligt, har hjärnan skapat ett minnesspår av denna upplevelse. När jag genomförde ett 100 miles-lopp förra året var jag väldigt osäker på om jag skulle ta mig i mål. Men det var värt att prova. Jag lyckades vinna loppet, var tröttare än jag någonsin varit innan, men något hände i min hjärna till följd av detta. Så när nästa till synes omöjliga utmaning processas i min hjärna finns något som öppnar dörren för att Oet framför möjligt kanske bara är en vald sanning och inte verkligheten. Jag har ett minnesspår av att något som verkat omöjligt inte var det när jag provade. Du har säkert varit med om det och har du inte det, är min starka uppmaning att ta dig utanför din säkra hamn och göra något nytt. Något du inte vet om du klarar av men som skulle ge en känsla av glädje och stolthet. Ett skepp är inte byggt för att ligga i hamnen hela tiden. Det är byggt för att klara en storm. Vi är inte byggda för att ta the path of least resistance genom livet. Vi är byggda för att leva.