Taggarkiv: coaching

10km

Vad kan vi lära oss av Jonas Glans – Sveriges bästa 10km-löpare?

/i , , /av

Om man har hittat nycklarna till att slå svenskt (eller världs-) rekord på 10km är det klart man ska publicera sin träningsdagbok. Oavsett om det handlar om skridskor eller löpning på landsväg! Om Nils van der Poels manifest fick stort genomslag även i löparvärlden, borde den nyligen publicerade träningsdagboken från Jonas Glans (Sveriges genom tiderna bästa 10km-löpare på landsväg) vara ännu intressantare.

Jag ”köpte” precis Jonas digitala bok genom att swisha 100kr till 073-0594542 och skicka ett mail till jonasglans10k@gmail.com med ”Träningsdagbok” i ämnesraden. Det borde du också göra om du är nyfiken på detaljerna om hur det gick till när han två gånger i rad slog svenskt rekord på 10 km landsväg för några månader sedan. Summan man swishar är valfri men jag tyckte 100kr var lagom för en digital bok på 21 sidor. 10 km är kanske den vanligaste distansen bland svenska löpare och min ambition är att skriva en kort analys av vad vi kan lära oss av Jonas träning under hösten 2022. Träningen som ledde fram till det nya svenska rekordet på 10km 27.57 (vilken sjukt bra tid)! Jag har aldrig tränat med Jonas men känner ändå en koppling då han är uppväxt i Blekinge och (precis som jag) flyttade till Malmö efter uppväxten. Under hans tävlingslinne brukar tatueringen av Blekinges konturer skymta som en påminnelse om var han växte upp!

How to run a 10km
Omslaget till Jonas träningsdagbok

Den enda likheten med Nils van der Poel

Jonas träning skiljer sig ganska radikalt från vår andra mästare på 10 km (skridskor) Nils van der Poel. Den enda egentliga likheten mellan Nils och Jonas är att de använder cykel (i Jonas fall oftast i form av assaultbike) som alternativträning. Istället för klassiska dubbeldistanspass på lättare/aeroba dagar (som många av världens bästa långdistanslöpare kör) använde Jonas cykel/assaultbike för att bygga och underhålla sin aeroba kapacitet. Ofta som dagens andra träningspass efter ett distanspass eller efter ett intervallpass. Under första månaden av hösten innan han hade hunnit bygga upp till så mycket intervalldistans som han ville använde Jonas även cykel för att köra intervaller. Men så fort kroppen pallade över 30-35 km fart per vecka blev cykeln/assaultbiken ett sätt att fylla ut den lågintensiva träningen utan att slita muskulärt som löpning hade gjort. Så den första lärdomen för alla löpare är att det går utmärkt att fylla ut sin aeroba basträning med annat än löpning. Om alternativträning gör att man istället är fräschare muskulärt till sina fartpass är det antagligen alltid värt att välja en annan träningsform!

Väldigt lite 10km-tävlingsfart och nästan ingen ”överfart” i uppladdningen

Att träna sina fartpass LÅNGSAMMARE än sin tävlingsfart börjar bli mer och mer vedertaget bland löpare som tävlar på allt mellan 800m och halvmarathon. Ursprungligen var den norska 5000m-löparen Marius Bakken en av föregångarna för detta sätt att träna (ofta kallat tröskelträning), inspirerad av hur Kenyanerna instinktivt hade tränat under lång tid. (Min tanke är att skriva en analys av Bakkens principer framöver då jag till stor del anammat hans principer i mitt nuvarande experiment i uppbyggnad mot Köpenhamn marathon i maj). Att träna i en fart långsammare än tävlingsfart känns instinktivt som ett ineffektivt sätt att köra fartpass. Men denna tanke (att det skulle vara ineffektivt) har genom åren legat till grund för att många kört alldeles för hårda intervallpass med skador och minskad kontinuitet som följd. De senaste åren har Ingebrigtsenbröderna, de norska triathleterna och flera svenska medeldistansare fått enormt bra resultat med Bakkens filosofi.

Jonas kör inte de klassiska dubbeltröskeldagarna men fartmässigt ligger gissningsvis (han springer ju inte dessa distanser så det är min tolkning utifrån hans nivå på 10km) hans intervallpass på mellan marathonfart och halvmarathonfart om jag översätter hans tempon till något vi kan använda. Med ett fåtal spetsningspass de sista veckorna inför tävling i rätt tävlingsfart. Standardpass för Jonas under uppladdningen var

  • 10 x 1000m i halvmarathonfart med 1 min vila
  • 5 x 2000m i marathonfart med 90 sek vila
  • 20 x 500m något över halvmarathonfart men lite långsammare än tävlingsfart på 10 km med 45 sek vila

Strides på kurvat löpband utan motor för att stimulera ”överfart” då och då

Utöver assaultbike som unikt träningsverktyg använde Jonas ett kurvat löpband som drivs av de egna stegen snarare än en motor. Vid flertalet tillfällen körde han 10-20 ”strides” på 20-45 sekunder där målet var att köra så pass hårt så att han kände att mjölksyran var på väg mot slutet av varje intervall. Detta pass kan ju jämföras med det norska standarpasset 2 x (10 x 200m i backe) som populäriserats av Ingebrigtsenbröderna som ett ”x-factorpass” på lördagar. Jag vet inte om det blir skonsammare att springa strides på ett kurvat löpband jämfört med utomhus eller i lätt motlut. Men Jonas skriver som summering på en av sina veckor att han känner väldigt bra effekt av sina strides två till tre dagar efter passet. Kanske något att testa om du har tillgång till ett gym med denna typen av löpband. Detta är absolut något jag ska testa framåt!

Förslag på tävlingsspecifikt pass för 10km

De sista två veckorna inför sitt svenska rekord i december bytte Jonas ett av sina snabba pass i veckan mot ett tävlingsspecifikt pass där han sprang i sin tänkta tävlingsfart på 10 km. Upplägget på dessa pass var

  • 3+1+2+1+1 km i tävlingsfart med lång vila (2-4 minuter) kördes 15 dagar innan tävling
  • 4+1+1 km i tävlingsfart med lång vila (10 min, 2 min) kördes 6 dagar innan tävling

Intressant är alltså att han enbart körde två specifika pass med rätt tävlingsfart. Hoppas du fått med dig några tips för att bli snabbare på 10km!

growth mindset

Growth mindset – vinn både när du lyckas och misslyckas

/i , , /av

Carol Dweck lanserade begreppet growth mindset i sin bok Mindset från 2007. Vad kan vi lära oss av Carol och hur kan vi se till att ”vinna” oavsett om vi lyckas med våra mål eller inte?  

Det har numera gjorts studier både på barn och vuxna som visar att de som anammar ett growth mindset mår och presterar bättre inom en rad områden. För mig är Gunde Svan en bra förebild vad gäller growth mindset. Han lär ha fått frågan av en jounalist om det inte fanns något som var omöjligt för honom. Och han gav det självklara svaret (ja ett självklart svar för någon med ett väl utvecklat growth mindset iallafall) att

“Det finns inget som är omöjligt, det är bara något jag inte lärt mig än”. 

Gunde Svan

En person med growth mindset tror att allt är utvecklingsbart och inte statiskt. Att man inte är sina olika egenskaper och färdigheter, oavsett om man just nu är bra eller dålig på något, utan att allt går att bli bättre på. Det är lätt att vi begränsar oss själva genom att säga ”jag är dålig på X”. Istället för att intala oss själva att vi bara inte har tränat tillräckligt ännu på X. 

Dweck skriver om en skrämmande studie på lärare och elever där språket läraren använde i sin bedömning av ett relativt lätt prov spelade stor roll för hur bra samma elever presterade nästa gång de fick ett svårare prov. Halva klassen fick höra att “du måste vara smart” som fick så bra poäng på provet. Halva klassen fick istället feedbacken att “du måste ha jobbat hårt och pluggat bra som fick så bra poäng på provet”.

Vid nästa prov som var lite svårare gav gruppen som primats med ett fixed mindsettänk (”du måste vara smart”) 25 % sämre resultat och gav upp snabbare än gruppen som hade fått höra att framgång inte handlade om att vara smart utan att förbereda sig och jobba hårt. Det här är också en extremt viktig insikt för dig som är förälder. Tänk på hur du pratar med dina barn? Det är väldigt lätt att fastna i fällan att tänka och säga att någon ÄR smart/duktig/bra på något istället för att berömma hur HÅRT det måste ha tränat och jobbat för att nå nivån de är på. Det handlar alltid om att prisa insatsen och inte resultatet.

Dweck har under flera decennier forskat på mindset och slutsatsen hon drar är att vi till stor del kan påverka våra liv beroende på vilken av dessa mindsets vi använder. Om vi från början tror att vi ÄR bra eller dåliga på vissa saker, och inte har möjligheten att ändra på det, kommer vi ta radikalt annorlunda beslut i livet än om vi omfamnar utmaningar och möjligheter för att de kan bidra till att utveckla våra förmågor och inte ser missade mål som annat än ett sätt att lära sig vad som inte fungerade så bra.

”I never lose, I either win or learn”

Nelson Mandela

Carol menar att det mest utmärkande draget för någon med ett growth mindset är att de aktivt försätter sig i utmanande situationer för chansen att utvecklas. Men för en person med fixed mindset är en utmanande situation (där risken finns att man misslyckas) skrämmande. Skulle man misslyckas så innebär ju det ett rejält slag mot självbilden eftersom man då ÄR dålig. I motsats till att man bara inte har lärt sig än.

Att anamma growth mindset handlar inte om att tro att vem som helst kan bli vad som helst. Utan det handlar om att inse att oavsett inom vilka områden vi verkar kan vi alltid bli bättre än vårt nuläge och att det med ihärdigt jobb och träning går att utvecklas till nivåer som idag inte känns möjliga. Vi har inte alla samma förutsättningar att bli vad som helst, men det vi ALLA har är förutsättningen att bli är vårt eget bästa jag!

Har du ett growth mindset så vet du att det krävs många år av ständig utveckling för att kunna nå din fulla potential inom ett område. Att kunna springa 27 mil i ett sträck är inte en egenskap jag föddes med. Jag har vad jag vet ingenting i min genetik som talar för att jag skulle vara bra på långdistanslöpning och ingen av mina föräldrar har någon idrottsbakgrund. Att springa 27 mil är något jag var tvungen att träna för under 15 års tid genom gradvis ökande träningsbelastning. Om jag hade haft ett fixed mindset efter mitt första triathlonlopp 2007 och dragit slutsatsen att jag inte ÄR bra på att simma eller cykla (vilket jag inte var då), så hade jag aldrig mer försökt. Och då hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut idag.

Growth mindset som löpare
En bild från ett av mina första lopp som löpare. Varje lopp gav lärdomar och input till vad som kunde göras bättre. Även de loppen där jag misslyckades med mina mål. Utan growth mindset hade jag antagligen inte fortsatt med uthållighetsidrott.

Ett annat bra exempel är när min äldsta son Vilgot skulle lära sig cykla för tio år sedan. Vi kämpade länge tillsammans och efter att ha klarat att hålla balansen i några sekunder ramlade han gång efter gång på gräsmattan där vi tränade. Han konstaterade, precis som vi vuxna ofta gör inom olika områden, att JAG KAN INTE CYKLA. Jag är DÅLIG på att CYKLA.

Ett par år efter att Vilgot lärde sig cykla var det dags att visa lillebror hur man skulle göra.

Om det berodde på att jag precis hade läst boken Mindset eller inte vet jag inte, men jag fick en idé. Istället för att fokusera på risken att misslyckas igen, bad jag honom räkna tramptagen för att ha något annat att fokusera på. I början gick det bara två eller tre tramptag innan han återigen ramlade eller jag fick fånga honom. Men så plötsligt så kom han till fyra. Och en stund senare till fem. Och äntligen trillade polletten ner. Det hjälpte inte att JAG hela tiden visste att han skulle kunna lära sig cykla. Det var inte förrän han själv insåg att för varje gång han provade så lyckades han med fler och fler tramptag som han knäckte koden. Räknandet hjälpte honom bryta sitt fixed mindsettänk och tanken på att han var dålig på att cykla. Precis som Gunde Svan skulle ha sagt, var det ju bara något han inte hade lärt sig än. 10 minuter senare cyklade han 20 tramptag utan problem. Och förutom att han nu kunde cykla fick vi båda en lärdom för livet!

grit

Grit – den magiska egenskapen som leder till framgång

/i , /av

Du har säkert hört talas om begreppet grit. Grit syftar på en personlig egenskap som beskriver en individ som är uthållig, passionerad och envis. Att vara gritty handlar om att ha en stark drivkraft att nå sina mål och att inte ge upp trots hinder och motgångar.

Termen grit myntades av psykologen Angela Duckworth när hon forskade på prestation och framgång. När hon arbetade som lärare på en skola i New York märkte hon att det fanns elever som hade lika mycket talang och potential som andra, men som ändå inte presterade lika bra. Hon undrade varför vissa elever lyckades kämpa sig igenom svåra utmaningar medan andra gav upp. Duckworth började undersöka vad det var som skiljde de mest framgångsrika eleverna från de som inte lyckades lika bra. Hon kom fram till att det inte var enbart talang eller intelligens som avgjorde, utan att det var en kombination av uthållighet och passion som var avgörande. Hon kallade denna egenskap för grit.

I sin forskning fann hon att personer med mycket grit hade en tendens att ha mer självkontroll, vara mer självständiga, och mer fokuserade på att nå sina mål. Dessa personer hade också en förmåga att se utmaningar som möjligheter och var mer benägna att se motgångar som en del av processen för att uppnå sina mål. Som du inser är detta en enormt viktig egenskap (som också är träningsbar) om man håller på med uthållighetsidrott och det är väl därför jag fascineras av den.

Precis som viljestyrka har grit visat sig minst lika viktigt som intelligens för att lyckas i skolan och i livet. Grit består enligt Duckworth av fyra komponenter som måste vara uppfyllda för att vi ska låta bli att ge upp trots motgångar:

  • Passion (om vi gillar det vi gör och aktiviteten i sig är motiverande (det som ofta kallas autonom motivation) kommer vi visa mer grit)).
  • Purpose (om vi jobbar mot något som är större än oss själva och känner ett högre syfte kommer vi inte ge upp trots motgångar)
  • Practise (grit handlar också om kontinuerlig träning och utveckling för att gradvis tåla större och större utmaningar)
  • Hope (att man kan se att det finns en ljus framtid att jobba mot)
Alla som kämpat sig genom ett eller flera lopp på Kullamannen 100 miles har fått en ring som bevis på sin ”grittyness”. Utan grit fixar man inte ett lopp på 100 miles!

De som forskat på grit menar att hårt jobb räknas dubbelt för att nå resultat i livet. Om du har en talang för något så krävs hårt jobb för att kultivera och utveckla dina skills inom det området. Du kan inte överleva bara på talang hur länge som helst. Men för att verkligen nå resultat behöver du inte bara vara duktig på något, du behöver ju också jobba hårt för att omsätta dina skills i någon form av prestation. För en olympier räcker det ju inte att ha grit på varje träningspass och vara på en hög nivå för att nå resultat, han eller hon måste ju också jobba hårt och visa grit även på själva OS för att nå sitt guld. 

“To be gritty is to keep putting one foot in front of the other. To be gritty is to hold fast to an interesting and purposeful goal. To be gritty is to invest, day after week after year, in challenging practice. To be gritty is to fall down seven times, and rise eight.” 

Angela Duckworth

Kelly McGonigal som jag skrev om i inlägget om willpower skriver i en av sina böcker att ordet atlet faktiskt är ett ganska bra ord för någon som visar både willpower och grit. Ordet atlet kommer nämligen från ett grekiskt ord som betyder “jag strävar, jag lider”! Hur kan du visa grit nästa gång du är mitt uppe i en utmaning? Här kan du göra ett gratis test för hur ”gritty” du är!

Rhabdomyolys – ett absurt slut på EM i 24-timmarslöpning

/i , , , /av

Ett försök till analys av möjliga orsaker till Rhabdomyolys och lärdomar kring vad man kan göra för att undvika att drabbas.

Kalla mig gärna late bloomer, men för för första gången drog jag i september på mig landslandskläder (friidrottslandslaget) och representerade Sverige i löpning. Grenen var den nyligen ”erkända” friidrottsgrenen 24-timmarslöpning. Platsen för EM var Verona, Italien och jag och mina fem lagkamrater i herrlaget, och Sveriges två damrepresentanter, väntade oss ett varmt dygn på en 1500m lång bana på asfalt (70%) och tartan (30%). Vi kommer tillbaka till värmen om en stund. Ambitionerna var höga, både för egen del och för lagkampen, där de tre bästa resultaten skulle komma att läggas ihop till ett totalresultat.

Flaggparad dagen innan EM. Foto: Lisa Eneroth.

Efter att ha gjort mitt första riktiga försök på 24-timmars i april på SM (delar av intervjun i radion direkt efter det HÄR), och tagit en silvermedalj med resultatet 262 km, ville jag förbättra mig och som någon sorts minimum ta mig längre än det svenska (och nordiska) rekordet 266 km. Efter att ha varit mycket tveksam till att springa denna typen av lopp igen, tackade jag till slut JA till landslagsplatsen och började förbereda mig för EM. Delar av intervjun i radion några veckor inför EM HÄR. Det fanns fler i det svenska laget som siktade bortom det svenska rekordet och ett scenario vi skojade om var att bli unik i att slå det svenska rekordet men aldrig få inneha det (eftersom någon annan slagit det med mer).

Väl på plats blev jag intervjuad både av radion (igen) HÄR och av Daniel Westergren (HÄR).

I supporttältet precis innan start. Försöker hålla mig torr så länge som möjligt. Bakom min högra axel står min support för dagen Andreas Falk. Foto: Lisa Eneroth.

Loppet startade i strilande regn och vi insåg snabbt att det fanns en hel del skarpa kurvor och svängar som skulle utgöra en utmaning (tre 180-graders-vändningar och fyra 90-graderskurvor). Temperaturen som hade varit en stor snackis innan loppet (och som låg till grund för min värmeträning som vi kommer tillbaka till) var som bortblåst och det var behaglig temperatur även på dygnets varmaste timmar. Vi körde ändå med diverse kylstrategier som is och kylhandduk för att följa planen som var satt.

Väntar på startskottet. Emir precis bakom mig är den som 24 timmar senare tar sig längst av svenskarna. Fantastiska 261 km. Foto: Lisa Eneroth.

De första två timmarna gick ganska bra, tempot var som förväntat (4.45-4.50) och pulsen kanske något högre än normalt i detta tempot (ca 140). Sen började låren göra sig påminda men jag tänkte att det kanske var de många svängarna, eller CCC (tre veckor tidigare) som kändes lite. Det som oroade mer just där i början var att jag hade svårt att hålla pulsen i zon 2, den la sig runt 150 trots att ansträngningen var superlugn. Efter 6 h slutade jag kolla på pulsen och vilade i att ansträngningen var kontrollerad. Men smärtan i benen hade tilltagit och var på tok för hög jämfört med hur man vill ha det med bara 25% av loppet genomfört. Jag samlade runt 72-73 km på de första 6h (planen var 75 så låg redan här lite bakom plan). Jag gjorde mitt bästa för att inte tappa tempo trots att benen gjorde ont. Min ambition var att springa ytterligare 7 mil nästa 6h-block. Jag plockade på mig musik för att distrahera mig och det funkade under några timmar.

In mot langning efter några timmar. Foto: Lisa Eneroth.

Vid 10h tidigarelade jag den planerade langningen av UIntend (koffein, 250 mg) och fick i mig dagens andra koffeindos (den första enligt plan vid 4h). Jag tror inte det hjälpte och efter 11h började jag famla efter andra halmstrån. Jag hade av någon anledning fått för mig att packa ner alvedon inför loppet, något jag aldrig använt under lopp tidigare (inte heller andra smärtstillande). Jag petade i mig två alvedon i förhoppningen om att det skulle vända. Kanske dämpade det smärtan i musklerna lite och gjorde att jag kunde fortsätta framåt. Med facit i hand är en lärdom att aldrig maskera smärta så det var sista gången jag testar smärtstillande!

Fortfarande fokuserad på att hålla tempot uppe. Foto: Lisa Eneroth.

Efter 12h klev Erik av efter att han också hade kämpat med smärtande muskler tidigt och precis kissat brunt. Ett tecken på vad som kallas rhabdomyolys som innebär ett ovanligt högt skelettmuskelnerfall som gör att protein läcker ut i blodet och njurarna. Och det var inte förrän då detta kom upp på min radar. Jag började dricka mer än tidigare för att trigga igång kissenödigheten. Jag hade tidigare haft kissepauser med till synes normalfärgat urin efter 3h, 8h och 12h (om än mörkgult). Men nu började tankarna snurra. Ju längre tiden gick desto svårare hade jag att hålla tempot. Mina 10km-splittar började gå upp mot 60 min vilket i normala fall är ett tempo jag ska kunna hålla oavsett hur trött jag är i benen. Något stämde inte. Efter 15 timmar blev jag äntligen kissnödig och efter att ha druckit upp min sportdryck vid varvning behöll jag flaskan och försökte pricka i den vid min kissepaus. Känslan var konstig när jag såg på flaskan som såg ut att innehålla nybryggt kaffe. Beslutet var lätt men ändå tufft att ta. Gråten var nära. Men när jag kom till supporttältet behövde jag inte säga så mycket. Flaskan var bevis nog och jag satte mig i tältet och bröt loppet direkt. Jag hade då tagit mig knappt 17 mil och klockan var 01.00 på natten.

En färsk kopp kaffe (nej förlåt det var urin). 3 timmar efter att jag bröt (på hotellet). Just brunt urin är ett tydligt symptom (som inte alltid finns närarande) vid Rhabdomyolys.

Efter två timmar i tältet lyckades jag och Erik ta oss tillbaka till hotellet för dusch och några timmars sömn innan vi mötte Dan Välitalo (en av supportpersonerna) för frukost kl 7.00. Dan ville att vi skulle åka till akuten för en check. Allt jag ville var att ta mig tillbaka till arenan för att heja på mina lagkamrater som fortfarande kämpade för att försvara de svenska färgerna. Men jag lydde Dan och åkte in till akuten. De skrev in mig och tog blod- och urinprov. Efter fem påsar dropp (a 500ml, 0,9% NaCl/KaCl) och 8 timmar på akuten släppte de lite motvilligt ut mig för att jag skulle kunna ta mig tillbaka till hotellet, äta middag och packa inför den planerade tidiga avresan morgonen därpå. Under hemresan ringde radio Blekinge återigen och ville intervju (delar av den kan höras HÄR).

Många tankar har snurrat i huvudet sedan dess. Jag har tagit nya blodprover efter att jag kom hem. De visade på fortsatt höga (men sjuknande) nivåer av CK (Kreatinkinas) och Myoglobin (som nästan var nere på normal nivå tre dagar efter loppet). Även leverproverna var väldigt höga, men det är att vänta har jag förstått efter rhabdomyolys. Vet inte om mina två alvedon påverkat levern negativt också. Jag kommer ta nytt blodprov innan jag börjar träna igen, då jag har stor respekt för vilket belastning kroppen just varit utsatt för. Kanske skulle jag lyssnat på min magkänsla och tackat NEJ till EM-platsen? Jag gillar ju inte ens att springa tidslopp eller asfalt. Men det är lätt att vara efterklok. Efter framgången på SM kändes det som om jag hade mer att ge, och jag har ofta svårt att lämna saker ofärdiga även om jag efter denna upplevelsen INTE tänker fortsätta med denna typen av lopp (längtar redan tillbaka till ultratrail)!

Orsaken bakom rhabdomyolys är inte helt känd och en handfull svenska utralöpare (men det är fortfarande väldigt ovanligt) har de senaste året drabbats mer eller mindre allvarligt. De flesta som uppmärksammats (vad jag vet) i samband med 24-timmarslöpning på platta hårda banor. Kanske har detta fenomen alltid förekommit och skillnaden kan vara att det har uppmärksammats mer de senaste åren snarare än att det händer oftare än tidigare? För mig är det iallafall första gången på 15 års ultralöpning och 17 års uthållighetsidrott.

Här kommer en helt transparent genomgång av allt som potentiellt kan ha påverkat mig under EM. Kanske kan vi som drabbats lägga pussel och se samband? Hör gärna av dig om du har input kring möjliga orsaker. Definitionen av rhabdomyolys är nivåer av Kreatinkinas (ofta förkortat CK) på över 1000 U/L=17 ukat/L och det verkar som om det finns fall som har njurpåverkan (högt kreatinin) och fall som mitt som inte verkar har skadat njurarna (ett fall HÄR). Däremot verkar mina förhöjda leverprover vara exakt vad man kan förvänta sig (tex denna studien stämmer bra överens). Enhet i Italien (U/L), enhet i Sverige (ukat/L), har räknat om för att kunna jämföra nedan.

Vad mina blodprover visade kl 09.00 på söndagen

Jag bröt tävlingen kl 01.00 alltså 8 timmar tidigare. De mest intressanta siffrorna från mitt första blodprov var

  • Kreatinkinas (CK) 62 751 U/L = 1067 ukat/L (referensvärdet är 40-300 U/L el 0,8-6,7 ukat/L).
  • Kreatinin (ett mått på hur njurarna mår) 81 umol/L (referensvärdet är 53-115 så låg bra redan då)
  • Myoglobin 4144 ug/L (referensvärdet är 25-72, så kraftigt förhöjt)
  • Elektrolyter (sodium, potassium) bra.
  • ALAT 351 U/L = 5,97 ukat/L (refvärde 6-50 U/L, < 1,10 ukat/L) – tyder på att levern inte mår helt bra.
  • ASAT Provsvaret kunde inte tolkas (levervärde).

Vad mina blodprover visade kl 15.00 på söndagen

  • Kreatinkinas (CK) 41 259 U/L = 701 ukat/L (referensvärdet är 40-300 U/L el 0,8-6,7 ukat/L). Alltså hade det börjat gå ner. I studier verkar detta värde kunna öka i upp till 24 timmar efter ”traumat” så positivt att det redan började droppa. Annars hade jag kanske inte blivit ”hemsläppt”, deras normala rutin var att behålla patienten i 24 timmar.
  • Kreatinin (ett mått på hur njurarna mår) 72 umol/L (referensvärdet är 53-115)
  • Myoglobin 1730 ug/L (referensvärdet är 25-72, så ff kraftigt förhöjt men lägre)
  • Elektrolyter (sodium, potassium) bra.
  • ALAT 288 U/L = 4,90 ukat/L (refvärde 6-50 U/L, < 1,10 ukat/L) – tyder på att levern inte mår helt bra
  • ASAT 1693 U/L = 28,8 ukat/L (levervärde bör ligga under 0,76 ukat/L)

Vad mina blodprover visade kl 09.00 på tisdagen (två dygn senare)

  • Kreatinkinas (CK) ÖVER 200 ukat/L (referensvärde 0,8-6,7 ukat/L). Trubbigt provsvar då det bara visar >200 men kraftigt förhöjt oavsett.
  • Kreatinin (ett mått på hur njurarna mår) 71 umol/L (referensvärdet är 53-115)
  • Myoglobin 348 ug/L (referensvärdet är 25-72, lägre men ff över gränsvärdet)
  • ALAT 5,75 ukat/L (refvärde < 1,10 ukat/L) – tyder på att levern fortfarande inte mår helt bra.
  • ASAT 20,1 ukat/L (levervärde bör ligga under 0,76 ukat/L) – – tyder på att levern fortfarande inte mår helt bra.
  • Laktatdehydrogenas (LD), nytt värde, låg på 34,6 ukat/L (refvärde 1,8-3,4)

Jag kommer följa upp med ett nytt blodprov innan jag börjar träna igen men räknar med totaltvila i minst två veckor.

Uppladdning i träningen

  • Efter lite läsande verkar det som en riskfaktor är att man är mer vältränad systemmässigt (kondition etc) än vad benen är konditionerade för (muskulär uthållighet) samt att ju snabbare tempo desto högre nivåer av CK. En studie på marathonlöpare visade att de som sprang snabbare än 3.30 hade högre nivåer än de som sprang långsammare än 3.30 (de hade dock en ”outlier” som sprang på 3.29 så om de hade dragit gränsen vid 3.25 hade skillnaden inte varit så signifikant ;)). Detta trots att de som sprang långsammare alltså var igång en längre tid. Alla 15 löparna hade nivåer på över 1000 U/L så rent tekniskt har jag (och många med mig) antagligen haft mild Rhabdomyolys efter många lopp genom tiderna. Frågan är vad som fick muskelnerbrytningen att accelerera denna gången (jag låg på 61 000)? På detta tema har jag tränat relativt lite på asfalt inför EM och mycket på trail och annat mjukt underlag (upplever att jag var i väldigt bra form konditionsmässigt (både aerobt och VO2max). Inför SM på 24-timmars sprang jag också mest trail, men under vintern sprang jag en hel del löpband och ganska många kortare löppendlingar på asfalt. Dessutom körde jag ett antal längre pass på löparbana som gav ett monotont löpsteg likt det på 24-timmars. Kanske hjälpte detta mig att undvika problem på SM trots det monotona löpsteget och hårda underlaget? Under sommaren har jag jobbat mer hemifrån (eller varit ledig) och inte löppendlat så mycket, jag har (självklart) inte sprungit så mycket löpband, och löparbanan jag brukar använda är under renovering sedan i juni.
  • Fem dagar efter CCC påbörjade jag min värmeträning. Jag genomförde totalt 6 cykelpass (50-75 min) och 2 löppass (45 min) under två veckor. Efter flera av passen bastade jag 10-20 minuter. Det sista passet körde jag måndagen innan EM (knappt fem dygn innan start), 60 min cykel där pulsen låg i zon 2-3. Direkt efter bastade jag i 20 minuter i 80 grader. Jag drack 750 cl under passen (sportdryck med salter) och lika mycket i bastun (vanligt vatten), sedan enligt törst resten av dagen. Det finns en stark korrelation mellan värmeexponering och risk för rhabdomyolys (HÄR och här) men eftersom det inte var varmt i Verona, skulle det innebära att jag med hjälp av min värmeträning startat loppet med förhöjda nivåer av CK och eventuell elektrolytrubbning som isf orsakats av den ackumulerade effekten av min värmeträning. Dock verkar mina elektrolytnivåer har varit ok på söndagens blodprov. Kan jag ha fyllt på så bra under loppet med salter och vätska så att jag gradvis rättade till en eventuell elektolyt-rubbing som jag hade med mig från start?? Upprepad värme med vätskebalansrubbning (vilket är vad effekten av mina varma pass blev) har också visats påverka njurarna (1) (2) även om denna koppling kanske inte kan göras i mitt fall. Och eftersom jag vid upprepade tillfällen antagligen höjde kroppstempen ett par grader (jag mätte aldrig men Erik som körde ett liknande protokoll ökade till 38.5+ efter bara 50 min) och kanske fick någon form av milt värmeslag är faktiskt muskelnerbrytning, njur- och leverpåverkan möjliga följder (3).
  • CCC (100km och 6000 höjdmetrar upp och ner) kan i sig ha påverkat (exakt tre veckor innan). Även om jag kände mig helt återhämtad både systemmässigt och muskulärt kan det ha suttit något kvar i djupt i muskelvävnaden i benen som gjorde att muskelnerbrytningen gick överstyr. Långt in i loppet trodde jag att den ökande muskelsmärtan bara hade denna ”naturliga” förklaring och bestämde mig för att inte låta lite extra smärta från ett av mina roligaste lopp i livet påverka min prestation. När musklerna efter 15 timmar kastade in handduken insåg jag att jag inte bara vara ”sliten” från CCC, utan att det var något annat som hade hänt.

Kost

Jag äter allsidig och generellt bra kost. Inga dieter eller restriktioner. I år har jag försökt ladda inför EM med Beta-alanin från Umara för att kunna buffra mjölksyra bättre i musklerna. Detta bör inte ha något samband med Rhabdo då detta är ett naturligt ämne som även förekommer i kroppen (fast i lägre nivåer). Jag har kompletterat min kost med Umaras Omega-3-kapslar och D-vitamin (på vinterhalvåret). Denna studie visar att brist på D-vitamin kan öka risken för Rhabdo, men jag bör absolut inte ha brist på detta efter en solig sommar och tillskott under vinter och vår. Äter inget proteintillskott men det kanske jag borde gjort efter CCC för att snabba på återhämtningen.

Intag under loppet

  • Energi: ca 90-100 g kolhydrater / timme framförallt i form av Umara Fläder sportdryck och lite Maurten 320, samt Maurtens gel varje heltimme tillsammans med lite Uhydrate. Inget proteintillskott (vilket jag efter att ha snackat med Tobbe efter loppet förstått kan vara smart i fortsättningen).
  • Koffein. Min plan var att fördela tre doser UIntend (250mg koffein i varje) under loppet. Ta en efter 3-4h, nästa efter 12h, sista efter kanske 20h. Eftersom musklerna var slitna tidigt och jag fick kämpa för att hålla mitt måltempo tidigarelade jag mina intend till 4h, 10h och 14h. Dosen koffein blev större än jag någonsin testat innan. Detta är troligtvis inte en anledning till rhabdo men en faktor som potentiellt skulle kunna spä på hastigheten på förloppet. Enligt denna sida är en av sakerna man bör göra för att undvika rhabdo att dricka koffeinfria drycker med låg sockerhalt. Inte direkt vad man brukar göra på en ultra 🙂 Oavsett om koffein bidrog till effekten eller inte, kommer jag vara mer sparsam med koffeintillskott framöver.
  • Alvedon. Efter 11h gjorde jag något jag aldrig gjort på ett lopp innan. Jag tog två alvedon för att dämpa smärtan (som jag då trodde berodde på att jag bara var sliten efter CCC). Med tanke på att detta kan ha påverkat mina leverprover (även om det var normaldos) som fortfarande är höga, kommer jag aldrig göra om det.

Övriga möjliga faktorer till grund för rhabdomyolys

  • Har tagit tre covidvaccinationer (juni 2021, juli 2021, januari 2022) av typen Pfizer. Finns inga studier som visar på någon korrelation, utan enbart andra löpare som på olika sätt känt av effekten på sin löpning veckorna efter sin vaccination. Jag fick framförallt feber ett par dagar av tredje sprutan men märkte inget uppenbar påverkan på min löpträning men tränade inte dagen efter vaccinet.
  • Hade Covid-19 för första gången i juni 2022. Ganska milda symptom och blev frisk på under en vecka samt undvek träning på ytterligare en vecka efter att jag kände mig frisk. Dessa studier (1) (2) (3) (4) skulle kunna ge ledtrådar till att Covid-19 och Rhabdomyolys hör ihop och att detta vore en koppling som skulle kunna ha påverkat mig. Eftersom jag inte hade haft Covid-19 på SM i 24-timmars i april (där jag inte hade några tendenser till Rhabdo så är detta en faktor värd att ta med).
  • Något nytt för 2022 är att jag på 24-timmars sprungit i Carbonskor (Alphafly 1 på SM i april och Alphafly 2 på EM). Jag tror dock inte detta har något att göra med det som hände.
  • Mer ”prestationskrav” utifrån pga att jag representerade Sverige och hade satt upp höga målsättningar för mig själv (svenskt och nordiskt rekord). Mer en mental faktor som inte bör påverkat i detta fallet eftersom jag höll mig till tempoplanen som jag bör kunna fixat.
  • Många kurvor och vändningar på EM-banan, tre 180-gradersvändningar per varv och några 90-gradare. Bör snarare ha gett någon ensidig smärta eller belastningsskada än generell muskeltrötthet dubbelsidigt.

Aleksandr Sorokin slog ett fantastiskt nytt världsrekord i Verona. Det var fantastiskt att få vara på plats även om jag fick titta på upplösningen via telefonen (Daniel Westergrens livesändning) på akuten! Daniel intervjuade Sorokin efter loppet HÄR. Även Polacken Andrzej Piotrowski tog sig som tredje man genom tiderna över 300 km. Även han blev intervjuad av Daniel HÄR.

Avslutningsvis hoppas jag att min upplevelse och dessa tankar kan bidra till ökad medvetenhet om Rhabdomyolys men också ge några ledtrådar till hur man undviker det.

Lyckligt ovetandes om vad som komma skulle innan start med Tobbe och Louise som gjorde grymma lopp trots att de också stötte på andra typer av problem längs vägen. Foto: Lisa Eneroth.

Vad drömmer du om?

/i , , /av

God julmorgon. Kanske har du varit med hela vägen från första luckan tills idag. Eller inte. Oavsett vilket, kommer här några tankar om att våga drömma. Vad passar bättre på julafton än att börja med ett citat av Walt Disney? Under uppbyggnaden av Disneyworld i Florida använde Walt uttrycket ”If you dream it, you can do it”. Är det verkligen så att vi kan uppnå vad som helst bara vi vågar drömma? Jag tror faktiskt inte det är så långt från sanningen. Om vi med en dröm menar något vi verkligen vill hade Walt helt rätt. Jag skrev för några dagar sedan om hur universum vill att vi ska lyckas. Och vi funderade på vårt önskade läge i början av månaden. Med rätt verktyg, rätt människor runtomkring (team) och en dröm som är grundad i inre motivation och whypower, finns det inte mycket som kan stoppa oss. Walt Disney drömde om att bygga världens största nöjespark i Florida. Idag finns den där och glädjer miljontals människor varje år. Vad drömmer du om?

Ett bra sätt att hitta sina drömmar är att ställa sig frågan: Finns det något jag verkligen skulle vilja göra innan jag dör? Eller finns det något jag vill göra varje dag tills jag dör? Många av de saker jag gör idag, grundar sig i drömmar, som på ett eller annat sätt förverkligats. På något sätt kan du säkert se på din nuvarande situation och peka på ett antal drömmar eller idéer som legat till grund för var du är nu. Vägen mot drömmen blir oftast annorlunda än man initialt tror. Och längs vägen hittar vi nya lärdomar, idéer och drömmar. Om nuläget bygger på att vi hade drömmar för ett, fem och tio år sedan kommer vi ju om 10, 20, 50 år kunna se tillbaka på att det vi drömmer om NU, ligger till grund för var vi befinner oss DÅ.

Jag drömmer om ett långt liv i utveckling. Att lära mig något nytt varje dag. Att påverka minst en person till det bättre varje dag. Att kunna vara frisk tills jag är 100 år gammal. Att fysiskt och mentalt kunna genomföra de utmaningar jag vill, både i nutid och i framtiden. Att se mina barn växa upp och bli egna självständiga och glada individer. Att bli gammal med min fru. Att jobba med saker jag gillar. Att aldrig tappa min tilltro till Gud. Att se nya delar av världen och någon gång göra en jordenruntresa. Att någon gång skriva en bok. Att träffa nya människor och lära mig något av varje person. Vad drömmer du om och vad skulle det innebära för dig om du uppfyllde din dröm?

Om du har missat de tidigare inläggen i julkalendern hittar du alla här. God jul och fortsätt drömma!

Vässa sågen

/i , , /av

Vad behöver vi för att må bra? Och är det MÅ BRA som är vårt slutmål? Om vi frågar oss själva VARFÖR vi gör olika saker tillräckligt många gånger (låtsas att en frågvis 2-åring frågar dig om du har svårt att göra det själv) kommer vi till kärnan av våra drivkrafter. I många fall handlar det faktiskt helt enkelt om att vi vill må bra. Den sjunde och sista av de sju goda vanorna som Stephen Covey skrivit om, handlar om att vässa sågen. Eller slipa yxan. Helt enkelt att se till att vi tar hand om oss själva för att kunna prestera på topp. Stephen pekar på fyra områden som har betydelse för vårt välmående och därmed vår prestation. Fundera på vilka saker du gör inom var och en, och gradera gärna hur bra du är på varje område på en skala 1-5.

  • Fysiskt – får du tillräckligt med träning, vila, sömn och rätt kost? Vad är bra och vad kan du göra bättre?
  • Mentalt – ser du till att utmana hjärnan med ny kunskap, nya erfarenheter och tid att tänka? Vad är bra och vad kan du göra bättre?
  • Andligt – reflekterar du tillräckligt över livet, gud, eller någon annan form av djupare tankar? Vad är bra och vad kan du göra bättre?
  • Socialt/emotionellt – tar du dig tid att umgås med människor, umgås du med rätt människor, hur är din emotionella status? Vad är bra och vad kan du göra bättre?

Om vi kan se till att hela tiden spegla våra liv mot dessa fyra grundpelare, tror jag att vi i slutändan kommer må bra. Gå gärna tillbaka till de tre första vanorna och vana 4-6 om du inte redan läst dem. Snart julafton nu. Vi hörs imorgon.

…innan du kan leda andra

/i , , /av

Igår handlade inlägget om hur vi kan leda oss själva för att lägga grund för bättre resultat. Vi har alla potentialen att vara ledare för folk runtomkring på ett eller annat sätt. Ledarskap sitter inte i titlar eller makt. Ledarskap handlar om att influera, inspirera och sprida framåtanda till omgivningen. Vem är den bästa ledare du stött på? För att leda andra räcker det inte med att leda sig själv. Vi behöver även ha goda vanor i relationer med andra. Stephen Covey pekar på tre avgörande egenskaper eller vanor hos framgångsrika personer. Dessa bygger på de tre första vanorna. Hur skulle du kunna bli bättre på att utöva dessa?

  1. Tänk vinna-vinna. Långsiktiga relationer byggs inte om den ena parten förlorar något på ett samarbete. Oavsett om det är du eller motparten som känner sig som förlorare är denna typ av relation inte hållbar i längden. Om våra beslut kan grundas i att båda parter ska vinna något, bygger vi en grund för framtiden. Självklart måste vi ge och ta i varje relation, men i längden handlar det om att uppnå balans där båda blir vinnare. Kan du komma på en situation där båda parter slutade som vinnare?
  1. Försök först att förstå, sedan bli förstådd. Denna vana handlar om att lyssna innan vi pratar. Det finns olika nivåer av lyssnande och väldigt få människor kan den ädla konsten att verkligen lyssna på djupet och inte färga det man hör av egna erfarenheter och tankar. Detta är något jag tränar på dagligen då det är en nyckel för bra samarbete i en coach-klientrelation. Innan jag verkligen förstår en annan människas situation och åsikter kan jag ju inte ställa helt rätt frågor eller ge rätt råd. Det är väldigt lätt att råd och åsikter blir färgade av förutfattade meningar eller tidigare erfarenheter. Målet är ju att mina erfarenheter ger mig en bank att plocka ur, men att råd inte bör ges förrän jag verkligen förstått till 100 % vem det är jag har framför mig. Hur bra är du på att lyssna på din omgivning? Har du någon gång verkligen känt dig lyssnad på och vad var det som gjorde att du kände så?
  2. Skapa synergi. Har du varit med om att du och en kollega tillsammans blivit bättre än vad ni skulle varit på egen hand. Att 1+1 blir mer än 2. Alla team strävar efter att nå synergi. Att resultatet av ett arbete blir bättre än vad det hade blivit om varje individ jobbat för sig. Idéer som tillsammans blir värda mer. Människor som lyfter varandra till bättre prestationer. Detsamma förekommer ofta i en familj. Utöver att 1+1 kan bli 3 rent fysiskt, kan man som en enhet (familjen) åstadkomma mer än på egen hand. Det är en häftig känsla och något vi alla bör sträva efter både på jobbet och hemma. Har du uppnått synergi i ett team eller med någon annan individ någon gång och hur kändes det?

Imorgon skriver jag om den sjunde och sista vanan som är avgörande för långsiktig hälsa, prestation och lycka. Att se till att ständigt vässa sågen.

Personligt ledarskap – led dig själv…

/i , , /av

En av mina stora insikter på senare år är hur avgörande det är att inse att vi alla är ledare på ett eller annat sätt. Väldigt få av oss har jobb som innebär att vi är isolerade från andra människor. Så fort vi jobbar med människor är våra resultat direkt beroende av hur bra vi är på att leda oss själva. Att vara en ledare sitter inte i en titel eller position. Om du influerar andra i din vardag har du chansen att utöva ledarskap. Många missar hur viktigt det är att leda sig själv, INNAN man kan leda andra. Har du inte kontroll över ditt egna tankemönster, dina egna vanor och ditt beteende, är det väldigt svårt att påverka andra i rätt riktning mot ett gemensamt mål. Hur ser du på din roll på jobbet, i familjen eller i skolan? Är du en ledare eller handlar du enbart efter andra personers åsikter och vilja? Vi har alla chansen att vara inspirationskällor för vår omgivning. Och att inspirera andra, är ett sätt att utöva ledarskap.

Författaren och gurun Stephen Covey och hans filosofi kallad de sju goda vanorna har sedan ett par år tillbaka spelat en avgörande roll i hur jag ser på ledarskap. De sju goda vanorna är en samling gemensamma tankemönster som människor som lyckas och är lyckliga delar. Det finns otroligt mycket att reflektera och lära av Stephen som dedikerade sitt liv till att hjälpa andra bli lyckligare och mer framgångsrika. De mest grundläggande vanorna handlar om att leda sig själv innan man kan leda andra. Imorgon kommer jag skriva lite om hur vi kan leda och interagera med andra på ett vinnande sätt, men först måste vi lägga grunden.

  1. Den första vanan handlar om att vara proaktiv. För mig handlar proaktivitet om att tänka efter innan jag säger något eller drar förhastade slutsatser om någon. Om att ha en positiv människosyn där alla får chansen tills motsatsen är bevisad. Det handlar om att kontrollera min respons till jobbiga situationer eller personer. Genom att inse att jag har ett val i hur jag tänker och reagerar kan jag ta kontroll över min egen situation. Hur utövar du proaktivitet?
  2. Andra vanan handlar om att alltid ha slutet i sikte. Hur ser vi till att tänka långsiktigt? För mig kan det handla om att ta bra beslut för att möjliggöra att jag kan leva tills jag är 100 år gammal och få se mina barnbarnsbarn växa upp. Vad behöver jag göra idag för att leva i nuet men samtidigt tänka långsiktigt? På vilket sätt har du slutet i sikte?
  3. Tredje vanan handlar om att göra det viktigaste först. För mig är det absolut avgörande att börja dagen med det jag verkligen vill ha gjort. Oavsett om det handlar om träning eller de viktigaste uppgifterna på jobbet. Om du vill bli mer produktiv, är detta den första åtgärden. Att låta bli att slentrianmässigt dra igång mailen när du kommer till jobbet, kan vara en game-changer. Att planera dagen, och ägna den första timmen åt någon form av kreativt jobb, INNAN du kollar mailen, är mitt mest konkreta tips till ökad produktivitet. Att kolla mailen är oftast INTE det viktigaste på dagens TODO-lista. Ingen kommer bry sig om du svarar på dina mail vid 8 eller 11. Prova så får du se. Hur ser du till att hinna med det absolut viktigaste varje dag?

Imorgon tänker jag skriva om tre ytterligare vanor som hjälper oss interagera och leda folk runtomkring oss.

Nyårslöften – bra eller dåligt

/i , , /av

Vad tycker du om nyårslöften? Oavsett vad vi tycker om dem, är de en källa till stora positiva förändringar i vissa fall, och stora besvikelser i andra fall. Jag har både bra och dåliga erfarenheter av att ge egna nyårslöften till mig själv. Oftast är det bra att vara så konkret som möjligt och fokusera på en vana, beteende eller konkret resultat snarare än något fluffigt som att träna mer och äta bättre. Hur tolkar vår hjärna dessa fluffiga målsättningar? Om målet är bättre hälsa, är det mycket bättre att sätta ett beteende som löfte, såsom att träna minst 3×60 min varje vecka, att äta vegetariskt minst två dagar i veckan eller att lyckas genomföra en viss fysisk utmaning som kräver en viss träningsdos och förbättrad livsstil.

Mina fyra stora mål/löften för 2015 var:

  1. Försöka lära mig spanska
  2. Kvala till Ironman Hawaii 2016
  3. Skicka minst 12 nyhetsbrev som inspiration till andra
  4. Se till att 2015 blir ännu bättre än 2014 (som i sig var ett otroligt år)

Ser du hur ett av dessa löften redan från början är dömt att misslyckas? Och kan du se styrkan i de andra tre? Såhär blev utfallet.

  1. Misslyckat, lärt mig några få ord
  2. Klarat
  3. Klarat
  4. Klarat (subjektivt, men känslan är att jag fixat det)

Några tankar och lärdomar från min sida.

  1. Att använda ord som ”försöka” gör ju att löftet är dömt att misslyckas redan från början. Dessutom är det väldigt svårt att mäta vad ”lära mig spanska” innebär. Hur mäter jag om jag uppnått det? Jag hade inte heller tillräckligt med whypower att lära mig spanska med facit i hand.
  2. Väldigt tydligt mål som är lätt att mäta (ja/nej). Dessutom mycket whypower för att fixa det då det varit ett mål för mig sedan 2012 att åka till Hawaii 2016.
  3. Extremt tydligt mål som är lätt att mäta. Inte så stor insats och fick energi av positiv feedback från många läsare.
  4. Här är whypowern väldigt hög (att hela tiden utvecklas och göra saker bättre och bättre) så trots att detta till viss del är svårt att mäta kan jag med facit i hand säga att jag uppnått det.

Vad har du för målsättningar och löften till dig själv för 2016? Kom ihåg att göra dem så specifika, mätbara och viktiga för dig som möjligt. Och ha helst inte fler än tre. Och vill du skapa en ny vana, läs detta först. Om du hittar några löften som uppfyller alla kriterierna, så är jag övertygad om att du kommer lyckas. Om inte, kanske det är bättre att låta bli.

Universum vill att du ska lyckas

/i , , /av

Har du läst Alkemisten av Paolo Coelho? Det är en saga om en spansk fåraherde som följer sitt hjärta mot sina drömmars mål. Trots att han enligt traditionen är satt att valla får, finns en inre drivkraft att se mer av världen. Det unika med herden är att han faktiskt vågar följa sitt hjärta och kasta sig ut i det okända. Han litar helt och fullt på att han genom övertygelse, drivkraft och ett öppet sinne faktiskt kommer klara sin långa resa ut i världen. Jag identifierar många av de entreprenörer som jag möter och coachar med den spanska fåraherden. På ett eller annat sätt har man vågat ta steget från det konventionella sättet att tjäna pengar genom en anställning och följt sitt hjärta mot något som kändes mer rätt. I många fall har människor runtomkring åsikter om att det är för riskabelt. Men istället för att låta sig slås ner, lyckas en framgångsrik entreprenör få med sig omgivningen på sin resa mot en okänd och spännande framtid. Det är för mig inspirerande att se. Jag är övertygad om att personer som vågar bestämma sig för en inriktning i sitt liv har många gånger större chans att nå framgång. Att reflektera, skriva ner och tala om för andra vart man vill nå, är det absolut bästa sättet att maximera sina chanser till att lyckas nå dit. Paolo Coelho sätter följande ord på en princip som jag tror stenhårt på. Om du bara vill något tillräckligt mycket kommer hela universum att konspirera för att det ska hända. Fåraherden som verkligen vill se världen har som yttersta mål att hitta en skatt han hört talas om. Han satsar allt för att hitta den, och hittar den tillslut i en annan form och på ett annat ställe än förväntat. Men hängivelsen och villigheten att satsa allt ger honom möjligheten att faktiskt nå fram. Universum ville att han skulle lyckas.

Vad är universum? Finns det en övernaturlig kraft som stöttar människor som vågar satsa? Även om jag tror att det finns en Gud tror jag inte att kraften i detta fall är speciellt övernaturlig. Du har säkert egna erfarenheter av att en total satsning mot något i slutändan oftast innebär att du når dit du vill. På samma sätt ger en satsning till 90 % mot ett tufft mål antagligen ett missat mål. Hur ger vi 100 % för något? Det är egentligen en omöjlig fråga att svara på eftersom det är så olika beroende på situationen. Eller så är det väldigt enkelt. 100 % betyder allt. Ska man ge allt gäller det att dina närmaste är med på tåget. Ska man ge allt gäller det att ständigt utvärdera om man fortfarande är på rätt väg mot målet. Det gäller att varje beslut tas för att hjälpa dig närmare målet. Det innebär att fokus på ett fåtal saker blir absolut kritiskt för att lyckas. Elon Musk, en av nutidens största superentreprenörer har som sitt stora livsprojekt att lyckas skicka människor till Mars. Folk runtomkring trodde han var galen första gången han vågade uttala denna dröm för någon. De flesta tror fortfarande att han är galen, men fler och fler har insett att han ger 100 % i varje situation för att det ska lyckas. 100 % i form av hårt arbete, att omge sig med de absolut bästa personerna i hela världen på att bygga rymdraketer, att satsa hela sin privata förmögenhet för att lyckas. Ju fler som ser vad 100 % betyder för Musk, desto fler blir övertygade om att han förr eller senare kommer uppnå sin dröm. Jag är redan övertygad. Vilja kan flytta berg. Vilja kombinerat med ett högre syfte kan ta oss till nya planeter! Som avslutning kommer här ett citat av Napoleon Hill, en av de första att någorlunda vetenskapligt studera vad som gör människor framgångsrika. Whatever the mind of man can conceive and believe, it can achieve!

Vad drömmer du om?

Du tanker antagligen precis som jag att det inte är möjligt. Men om du låtsas för en stund att allt är möjligt, vad skulle du välja då?