Inlägg

Rhabdomyolys – ett absurt slut på EM i 24-timmarslöpning

Ett försök till analys av möjliga orsaker till Rhabdomyolys och lärdomar kring vad man kan göra för att undvika att drabbas.

Kalla mig gärna late bloomer, men för för första gången drog jag i september på mig landslandskläder (friidrottslandslaget) och representerade Sverige i löpning. Grenen var den nyligen ”erkända” friidrottsgrenen 24-timmarslöpning. Platsen för EM var Verona, Italien och jag och mina fem lagkamrater i herrlaget, och Sveriges två damrepresentanter, väntade oss ett varmt dygn på en 1500m lång bana på asfalt (70%) och tartan (30%). Vi kommer tillbaka till värmen om en stund. Ambitionerna var höga, både för egen del och för lagkampen, där de tre bästa resultaten skulle komma att läggas ihop till ett totalresultat.

Flaggparad dagen innan EM. Foto: Lisa Eneroth.

Efter att ha gjort mitt första riktiga försök på 24-timmars i april på SM (delar av intervjun i radion direkt efter det HÄR), och tagit en silvermedalj med resultatet 262 km, ville jag förbättra mig och som någon sorts minimum ta mig längre än det svenska (och nordiska) rekordet 266 km. Efter att ha varit mycket tveksam till att springa denna typen av lopp igen, tackade jag till slut JA till landslagsplatsen och började förbereda mig för EM. Delar av intervjun i radion några veckor inför EM HÄR. Det fanns fler i det svenska laget som siktade bortom det svenska rekordet och ett scenario vi skojade om var att bli unik i att slå det svenska rekordet men aldrig få inneha det (eftersom någon annan slagit det med mer).

Väl på plats blev jag intervjuad både av radion (igen) HÄR och av Daniel Westergren (HÄR).

I supporttältet precis innan start. Försöker hålla mig torr så länge som möjligt. Bakom min högra axel står min support för dagen Andreas Falk. Foto: Lisa Eneroth.

Loppet startade i strilande regn och vi insåg snabbt att det fanns en hel del skarpa kurvor och svängar som skulle utgöra en utmaning (tre 180-graders-vändningar och fyra 90-graderskurvor). Temperaturen som hade varit en stor snackis innan loppet (och som låg till grund för min värmeträning som vi kommer tillbaka till) var som bortblåst och det var behaglig temperatur även på dygnets varmaste timmar. Vi körde ändå med diverse kylstrategier som is och kylhandduk för att följa planen som var satt.

Väntar på startskottet. Emir precis bakom mig är den som 24 timmar senare tar sig längst av svenskarna. Fantastiska 261 km. Foto: Lisa Eneroth.

De första två timmarna gick ganska bra, tempot var som förväntat (4.45-4.50) och pulsen kanske något högre än normalt i detta tempot (ca 140). Sen började låren göra sig påminda men jag tänkte att det kanske var de många svängarna, eller CCC (tre veckor tidigare) som kändes lite. Det som oroade mer just där i början var att jag hade svårt att hålla pulsen i zon 2, den la sig runt 150 trots att ansträngningen var superlugn. Efter 6 h slutade jag kolla på pulsen och vilade i att ansträngningen var kontrollerad. Men smärtan i benen hade tilltagit och var på tok för hög jämfört med hur man vill ha det med bara 25% av loppet genomfört. Jag samlade runt 72-73 km på de första 6h (planen var 75 så låg redan här lite bakom plan). Jag gjorde mitt bästa för att inte tappa tempo trots att benen gjorde ont. Min ambition var att springa ytterligare 7 mil nästa 6h-block. Jag plockade på mig musik för att distrahera mig och det funkade under några timmar.

In mot langning efter några timmar. Foto: Lisa Eneroth.

Vid 10h tidigarelade jag den planerade langningen av UIntend (koffein, 250 mg) och fick i mig dagens andra koffeindos (den första enligt plan vid 4h). Jag tror inte det hjälpte och efter 11h började jag famla efter andra halmstrån. Jag hade av någon anledning fått för mig att packa ner alvedon inför loppet, något jag aldrig använt under lopp tidigare (inte heller andra smärtstillande). Jag petade i mig två alvedon i förhoppningen om att det skulle vända. Kanske dämpade det smärtan i musklerna lite och gjorde att jag kunde fortsätta framåt. Med facit i hand är en lärdom att aldrig maskera smärta så det var sista gången jag testar smärtstillande!

Fortfarande fokuserad på att hålla tempot uppe. Foto: Lisa Eneroth.

Efter 12h klev Erik av efter att han också hade kämpat med smärtande muskler tidigt och precis kissat brunt. Ett tecken på vad som kallas rhabdomyolys som innebär ett ovanligt högt skelettmuskelnerfall som gör att protein läcker ut i blodet och njurarna. Och det var inte förrän då detta kom upp på min radar. Jag började dricka mer än tidigare för att trigga igång kissenödigheten. Jag hade tidigare haft kissepauser med till synes normalfärgat urin efter 3h, 8h och 12h (om än mörkgult). Men nu började tankarna snurra. Ju längre tiden gick desto svårare hade jag att hålla tempot. Mina 10km-splittar började gå upp mot 60 min vilket i normala fall är ett tempo jag ska kunna hålla oavsett hur trött jag är i benen. Något stämde inte. Efter 15 timmar blev jag äntligen kissnödig och efter att ha druckit upp min sportdryck vid varvning behöll jag flaskan och försökte pricka i den vid min kissepaus. Känslan var konstig när jag såg på flaskan som såg ut att innehålla nybryggt kaffe. Beslutet var lätt men ändå tufft att ta. Gråten var nära. Men när jag kom till supporttältet behövde jag inte säga så mycket. Flaskan var bevis nog och jag satte mig i tältet och bröt loppet direkt. Jag hade då tagit mig knappt 17 mil och klockan var 01.00 på natten.

En färsk kopp kaffe (nej förlåt det var urin). 3 timmar efter att jag bröt (på hotellet). Just brunt urin är ett tydligt symptom (som inte alltid finns närarande) vid Rhabdomyolys.

Efter två timmar i tältet lyckades jag och Erik ta oss tillbaka till hotellet för dusch och några timmars sömn innan vi mötte Dan Välitalo (en av supportpersonerna) för frukost kl 7.00. Dan ville att vi skulle åka till akuten för en check. Allt jag ville var att ta mig tillbaka till arenan för att heja på mina lagkamrater som fortfarande kämpade för att försvara de svenska färgerna. Men jag lydde Dan och åkte in till akuten. De skrev in mig och tog blod- och urinprov. Efter fem påsar dropp (a 500ml, 0,9% NaCl/KaCl) och 8 timmar på akuten släppte de lite motvilligt ut mig för att jag skulle kunna ta mig tillbaka till hotellet, äta middag och packa inför den planerade tidiga avresan morgonen därpå. Under hemresan ringde radio Blekinge återigen och ville intervju (delar av den kan höras HÄR).

Många tankar har snurrat i huvudet sedan dess. Jag har tagit nya blodprover efter att jag kom hem. De visade på fortsatt höga (men sjuknande) nivåer av CK (Kreatinkinas) och Myoglobin (som nästan var nere på normal nivå tre dagar efter loppet). Även leverproverna var väldigt höga, men det är att vänta har jag förstått efter rhabdomyolys. Vet inte om mina två alvedon påverkat levern negativt också. Jag kommer ta nytt blodprov innan jag börjar träna igen, då jag har stor respekt för vilket belastning kroppen just varit utsatt för. Kanske skulle jag lyssnat på min magkänsla och tackat NEJ till EM-platsen? Jag gillar ju inte ens att springa tidslopp eller asfalt. Men det är lätt att vara efterklok. Efter framgången på SM kändes det som om jag hade mer att ge, och jag har ofta svårt att lämna saker ofärdiga även om jag efter denna upplevelsen INTE tänker fortsätta med denna typen av lopp (längtar redan tillbaka till ultratrail)!

Orsaken bakom rhabdomyolys är inte helt känd och en handfull svenska utralöpare (men det är fortfarande väldigt ovanligt) har de senaste året drabbats mer eller mindre allvarligt. De flesta som uppmärksammats (vad jag vet) i samband med 24-timmarslöpning på platta hårda banor. Kanske har detta fenomen alltid förekommit och skillnaden kan vara att det har uppmärksammats mer de senaste åren snarare än att det händer oftare än tidigare? För mig är det iallafall första gången på 15 års ultralöpning och 17 års uthållighetsidrott.

Här kommer en helt transparent genomgång av allt som potentiellt kan ha påverkat mig under EM. Kanske kan vi som drabbats lägga pussel och se samband? Hör gärna av dig om du har input kring möjliga orsaker. Definitionen av rhabdomyolys är nivåer av Kreatinkinas (ofta förkortat CK) på över 1000 U/L=17 ukat/L och det verkar som om det finns fall som har njurpåverkan (högt kreatinin) och fall som mitt som inte verkar har skadat njurarna (ett fall HÄR). Däremot verkar mina förhöjda leverprover vara exakt vad man kan förvänta sig (tex denna studien stämmer bra överens). Enhet i Italien (U/L), enhet i Sverige (ukat/L), har räknat om för att kunna jämföra nedan.

Vad mina blodprover visade kl 09.00 på söndagen

Jag bröt tävlingen kl 01.00 alltså 8 timmar tidigare. De mest intressanta siffrorna från mitt första blodprov var

  • Kreatinkinas (CK) 62 751 U/L = 1067 ukat/L (referensvärdet är 40-300 U/L el 0,8-6,7 ukat/L).
  • Kreatinin (ett mått på hur njurarna mår) 81 umol/L (referensvärdet är 53-115 så låg bra redan då)
  • Myoglobin 4144 ug/L (referensvärdet är 25-72, så kraftigt förhöjt)
  • Elektrolyter (sodium, potassium) bra.
  • ALAT 351 U/L = 5,97 ukat/L (refvärde 6-50 U/L, < 1,10 ukat/L) – tyder på att levern inte mår helt bra.
  • ASAT Provsvaret kunde inte tolkas (levervärde).

Vad mina blodprover visade kl 15.00 på söndagen

  • Kreatinkinas (CK) 41 259 U/L = 701 ukat/L (referensvärdet är 40-300 U/L el 0,8-6,7 ukat/L). Alltså hade det börjat gå ner. I studier verkar detta värde kunna öka i upp till 24 timmar efter ”traumat” så positivt att det redan började droppa. Annars hade jag kanske inte blivit ”hemsläppt”, deras normala rutin var att behålla patienten i 24 timmar.
  • Kreatinin (ett mått på hur njurarna mår) 72 umol/L (referensvärdet är 53-115)
  • Myoglobin 1730 ug/L (referensvärdet är 25-72, så ff kraftigt förhöjt men lägre)
  • Elektrolyter (sodium, potassium) bra.
  • ALAT 288 U/L = 4,90 ukat/L (refvärde 6-50 U/L, < 1,10 ukat/L) – tyder på att levern inte mår helt bra
  • ASAT 1693 U/L = 28,8 ukat/L (levervärde bör ligga under 0,76 ukat/L)

Vad mina blodprover visade kl 09.00 på tisdagen (två dygn senare)

  • Kreatinkinas (CK) ÖVER 200 ukat/L (referensvärde 0,8-6,7 ukat/L). Trubbigt provsvar då det bara visar >200 men kraftigt förhöjt oavsett.
  • Kreatinin (ett mått på hur njurarna mår) 71 umol/L (referensvärdet är 53-115)
  • Myoglobin 348 ug/L (referensvärdet är 25-72, lägre men ff över gränsvärdet)
  • ALAT 5,75 ukat/L (refvärde < 1,10 ukat/L) – tyder på att levern fortfarande inte mår helt bra.
  • ASAT 20,1 ukat/L (levervärde bör ligga under 0,76 ukat/L) – – tyder på att levern fortfarande inte mår helt bra.
  • Laktatdehydrogenas (LD), nytt värde, låg på 34,6 ukat/L (refvärde 1,8-3,4)

Jag kommer följa upp med ett nytt blodprov innan jag börjar träna igen men räknar med totaltvila i minst två veckor.

Uppladdning i träningen

  • Efter lite läsande verkar det som en riskfaktor är att man är mer vältränad systemmässigt (kondition etc) än vad benen är konditionerade för (muskulär uthållighet) samt att ju snabbare tempo desto högre nivåer av CK. En studie på marathonlöpare visade att de som sprang snabbare än 3.30 hade högre nivåer än de som sprang långsammare än 3.30 (de hade dock en ”outlier” som sprang på 3.29 så om de hade dragit gränsen vid 3.25 hade skillnaden inte varit så signifikant ;)). Detta trots att de som sprang långsammare alltså var igång en längre tid. Alla 15 löparna hade nivåer på över 1000 U/L så rent tekniskt har jag (och många med mig) antagligen haft mild Rhabdomyolys efter många lopp genom tiderna. Frågan är vad som fick muskelnerbrytningen att accelerera denna gången (jag låg på 61 000)? På detta tema har jag tränat relativt lite på asfalt inför EM och mycket på trail och annat mjukt underlag (upplever att jag var i väldigt bra form konditionsmässigt (både aerobt och VO2max). Inför SM på 24-timmars sprang jag också mest trail, men under vintern sprang jag en hel del löpband och ganska många kortare löppendlingar på asfalt. Dessutom körde jag ett antal längre pass på löparbana som gav ett monotont löpsteg likt det på 24-timmars. Kanske hjälpte detta mig att undvika problem på SM trots det monotona löpsteget och hårda underlaget? Under sommaren har jag jobbat mer hemifrån (eller varit ledig) och inte löppendlat så mycket, jag har (självklart) inte sprungit så mycket löpband, och löparbanan jag brukar använda är under renovering sedan i juni.
  • Fem dagar efter CCC påbörjade jag min värmeträning. Jag genomförde totalt 6 cykelpass (50-75 min) och 2 löppass (45 min) under två veckor. Efter flera av passen bastade jag 10-20 minuter. Det sista passet körde jag måndagen innan EM (knappt fem dygn innan start), 60 min cykel där pulsen låg i zon 2-3. Direkt efter bastade jag i 20 minuter i 80 grader. Jag drack 750 cl under passen (sportdryck med salter) och lika mycket i bastun (vanligt vatten), sedan enligt törst resten av dagen. Det finns en stark korrelation mellan värmeexponering och risk för rhabdomyolys (HÄR och här) men eftersom det inte var varmt i Verona, skulle det innebära att jag med hjälp av min värmeträning startat loppet med förhöjda nivåer av CK och eventuell elektrolytrubbning som isf orsakats av den ackumulerade effekten av min värmeträning. Dock verkar mina elektrolytnivåer har varit ok på söndagens blodprov. Kan jag ha fyllt på så bra under loppet med salter och vätska så att jag gradvis rättade till en eventuell elektolyt-rubbing som jag hade med mig från start?? Upprepad värme med vätskebalansrubbning (vilket är vad effekten av mina varma pass blev) har också visats påverka njurarna (1) (2) även om denna koppling kanske inte kan göras i mitt fall. Och eftersom jag vid upprepade tillfällen antagligen höjde kroppstempen ett par grader (jag mätte aldrig men Erik som körde ett liknande protokoll ökade till 38.5+ efter bara 50 min) och kanske fick någon form av milt värmeslag är faktiskt muskelnerbrytning, njur- och leverpåverkan möjliga följder (3).
  • CCC (100km och 6000 höjdmetrar upp och ner) kan i sig ha påverkat (exakt tre veckor innan). Även om jag kände mig helt återhämtad både systemmässigt och muskulärt kan det ha suttit något kvar i djupt i muskelvävnaden i benen som gjorde att muskelnerbrytningen gick överstyr. Långt in i loppet trodde jag att den ökande muskelsmärtan bara hade denna ”naturliga” förklaring och bestämde mig för att inte låta lite extra smärta från ett av mina roligaste lopp i livet påverka min prestation. När musklerna efter 15 timmar kastade in handduken insåg jag att jag inte bara vara ”sliten” från CCC, utan att det var något annat som hade hänt.

Kost

Jag äter allsidig och generellt bra kost. Inga dieter eller restriktioner. I år har jag försökt ladda inför EM med Beta-alanin från Umara för att kunna buffra mjölksyra bättre i musklerna. Detta bör inte ha något samband med Rhabdo då detta är ett naturligt ämne som även förekommer i kroppen (fast i lägre nivåer). Jag har kompletterat min kost med Umaras Omega-3-kapslar och D-vitamin (på vinterhalvåret). Denna studie visar att brist på D-vitamin kan öka risken för Rhabdo, men jag bör absolut inte ha brist på detta efter en solig sommar och tillskott under vinter och vår. Äter inget proteintillskott men det kanske jag borde gjort efter CCC för att snabba på återhämtningen.

Intag under loppet

  • Energi: ca 90-100 g kolhydrater / timme framförallt i form av Umara Fläder sportdryck och lite Maurten 320, samt Maurtens gel varje heltimme tillsammans med lite Uhydrate. Inget proteintillskott (vilket jag efter att ha snackat med Tobbe efter loppet förstått kan vara smart i fortsättningen).
  • Koffein. Min plan var att fördela tre doser UIntend (250mg koffein i varje) under loppet. Ta en efter 3-4h, nästa efter 12h, sista efter kanske 20h. Eftersom musklerna var slitna tidigt och jag fick kämpa för att hålla mitt måltempo tidigarelade jag mina intend till 4h, 10h och 14h. Dosen koffein blev större än jag någonsin testat innan. Detta är troligtvis inte en anledning till rhabdo men en faktor som potentiellt skulle kunna spä på hastigheten på förloppet. Enligt denna sida är en av sakerna man bör göra för att undvika rhabdo att dricka koffeinfria drycker med låg sockerhalt. Inte direkt vad man brukar göra på en ultra 🙂 Oavsett om koffein bidrog till effekten eller inte, kommer jag vara mer sparsam med koffeintillskott framöver.
  • Alvedon. Efter 11h gjorde jag något jag aldrig gjort på ett lopp innan. Jag tog två alvedon för att dämpa smärtan (som jag då trodde berodde på att jag bara var sliten efter CCC). Med tanke på att detta kan ha påverkat mina leverprover (även om det var normaldos) som fortfarande är höga, kommer jag aldrig göra om det.

Övriga möjliga faktorer till grund för rhabdomyolys

  • Har tagit tre covidvaccinationer (juni 2021, juli 2021, januari 2022) av typen Pfizer. Finns inga studier som visar på någon korrelation, utan enbart andra löpare som på olika sätt känt av effekten på sin löpning veckorna efter sin vaccination. Jag fick framförallt feber ett par dagar av tredje sprutan men märkte inget uppenbar påverkan på min löpträning men tränade inte dagen efter vaccinet.
  • Hade Covid-19 för första gången i juni 2022. Ganska milda symptom och blev frisk på under en vecka samt undvek träning på ytterligare en vecka efter att jag kände mig frisk. Dessa studier (1) (2) (3) (4) skulle kunna ge ledtrådar till att Covid-19 och Rhabdomyolys hör ihop och att detta vore en koppling som skulle kunna ha påverkat mig. Eftersom jag inte hade haft Covid-19 på SM i 24-timmars i april (där jag inte hade några tendenser till Rhabdo så är detta en faktor värd att ta med).
  • Något nytt för 2022 är att jag på 24-timmars sprungit i Carbonskor (Alphafly 1 på SM i april och Alphafly 2 på EM). Jag tror dock inte detta har något att göra med det som hände.
  • Mer ”prestationskrav” utifrån pga att jag representerade Sverige och hade satt upp höga målsättningar för mig själv (svenskt och nordiskt rekord). Mer en mental faktor som inte bör påverkat i detta fallet eftersom jag höll mig till tempoplanen som jag bör kunna fixat.
  • Många kurvor och vändningar på EM-banan, tre 180-gradersvändningar per varv och några 90-gradare. Bör snarare ha gett någon ensidig smärta eller belastningsskada än generell muskeltrötthet dubbelsidigt.

Aleksandr Sorokin slog ett fantastiskt nytt världsrekord i Verona. Det var fantastiskt att få vara på plats även om jag fick titta på upplösningen via telefonen (Daniel Westergrens livesändning) på akuten! Daniel intervjuade Sorokin efter loppet HÄR. Även Polacken Andrzej Piotrowski tog sig som tredje man genom tiderna över 300 km. Även han blev intervjuad av Daniel HÄR.

Avslutningsvis hoppas jag att min upplevelse och dessa tankar kan bidra till ökad medvetenhet om Rhabdomyolys men också ge några ledtrådar till hur man undviker det.

Lyckligt ovetandes om vad som komma skulle innan start med Tobbe och Louise som gjorde grymma lopp trots att de också stötte på andra typer av problem längs vägen. Foto: Lisa Eneroth.

Vad drömmer du om?

God julmorgon. Kanske har du varit med hela vägen från första luckan tills idag. Eller inte. Oavsett vilket, kommer här några tankar om att våga drömma. Vad passar bättre på julafton än att börja med ett citat av Walt Disney? Under uppbyggnaden av Disneyworld i Florida använde Walt uttrycket ”If you dream it, you can do it”. Är det verkligen så att vi kan uppnå vad som helst bara vi vågar drömma? Jag tror faktiskt inte det är så långt från sanningen. Om vi med en dröm menar något vi verkligen vill hade Walt helt rätt. Jag skrev för några dagar sedan om hur universum vill att vi ska lyckas. Och vi funderade på vårt önskade läge i början av månaden. Med rätt verktyg, rätt människor runtomkring (team) och en dröm som är grundad i inre motivation och whypower, finns det inte mycket som kan stoppa oss. Walt Disney drömde om att bygga världens största nöjespark i Florida. Idag finns den där och glädjer miljontals människor varje år. Vad drömmer du om?

Ett bra sätt att hitta sina drömmar är att ställa sig frågan: Finns det något jag verkligen skulle vilja göra innan jag dör? Eller finns det något jag vill göra varje dag tills jag dör? Många av de saker jag gör idag, grundar sig i drömmar, som på ett eller annat sätt förverkligats. På något sätt kan du säkert se på din nuvarande situation och peka på ett antal drömmar eller idéer som legat till grund för var du är nu. Vägen mot drömmen blir oftast annorlunda än man initialt tror. Och längs vägen hittar vi nya lärdomar, idéer och drömmar. Om nuläget bygger på att vi hade drömmar för ett, fem och tio år sedan kommer vi ju om 10, 20, 50 år kunna se tillbaka på att det vi drömmer om NU, ligger till grund för var vi befinner oss DÅ.

Jag drömmer om ett långt liv i utveckling. Att lära mig något nytt varje dag. Att påverka minst en person till det bättre varje dag. Att kunna vara frisk tills jag är 100 år gammal. Att fysiskt och mentalt kunna genomföra de utmaningar jag vill, både i nutid och i framtiden. Att se mina barn växa upp och bli egna självständiga och glada individer. Att bli gammal med min fru. Att jobba med saker jag gillar. Att aldrig tappa min tilltro till Gud. Att se nya delar av världen och någon gång göra en jordenruntresa. Att någon gång skriva en bok. Att träffa nya människor och lära mig något av varje person. Vad drömmer du om och vad skulle det innebära för dig om du uppfyllde din dröm?

Om du har missat de tidigare inläggen i julkalendern hittar du alla här. God jul och fortsätt drömma!

Vässa sågen

Vad behöver vi för att må bra? Och är det MÅ BRA som är vårt slutmål? Om vi frågar oss själva VARFÖR vi gör olika saker tillräckligt många gånger (låtsas att en frågvis 2-åring frågar dig om du har svårt att göra det själv) kommer vi till kärnan av våra drivkrafter. I många fall handlar det faktiskt helt enkelt om att vi vill må bra. Den sjunde och sista av de sju goda vanorna som Stephen Covey skrivit om, handlar om att vässa sågen. Eller slipa yxan. Helt enkelt att se till att vi tar hand om oss själva för att kunna prestera på topp. Stephen pekar på fyra områden som har betydelse för vårt välmående och därmed vår prestation. Fundera på vilka saker du gör inom var och en, och gradera gärna hur bra du är på varje område på en skala 1-5.

  • Fysiskt – får du tillräckligt med träning, vila, sömn och rätt kost? Vad är bra och vad kan du göra bättre?
  • Mentalt – ser du till att utmana hjärnan med ny kunskap, nya erfarenheter och tid att tänka? Vad är bra och vad kan du göra bättre?
  • Andligt – reflekterar du tillräckligt över livet, gud, eller någon annan form av djupare tankar? Vad är bra och vad kan du göra bättre?
  • Socialt/emotionellt – tar du dig tid att umgås med människor, umgås du med rätt människor, hur är din emotionella status? Vad är bra och vad kan du göra bättre?

Om vi kan se till att hela tiden spegla våra liv mot dessa fyra grundpelare, tror jag att vi i slutändan kommer må bra. Gå gärna tillbaka till de tre första vanorna och vana 4-6 om du inte redan läst dem. Snart julafton nu. Vi hörs imorgon.

…innan du kan leda andra

Igår handlade inlägget om hur vi kan leda oss själva för att lägga grund för bättre resultat. Vi har alla potentialen att vara ledare för folk runtomkring på ett eller annat sätt. Ledarskap sitter inte i titlar eller makt. Ledarskap handlar om att influera, inspirera och sprida framåtanda till omgivningen. Vem är den bästa ledare du stött på? För att leda andra räcker det inte med att leda sig själv. Vi behöver även ha goda vanor i relationer med andra. Stephen Covey pekar på tre avgörande egenskaper eller vanor hos framgångsrika personer. Dessa bygger på de tre första vanorna. Hur skulle du kunna bli bättre på att utöva dessa?

  1. Tänk vinna-vinna. Långsiktiga relationer byggs inte om den ena parten förlorar något på ett samarbete. Oavsett om det är du eller motparten som känner sig som förlorare är denna typ av relation inte hållbar i längden. Om våra beslut kan grundas i att båda parter ska vinna något, bygger vi en grund för framtiden. Självklart måste vi ge och ta i varje relation, men i längden handlar det om att uppnå balans där båda blir vinnare. Kan du komma på en situation där båda parter slutade som vinnare?
  1. Försök först att förstå, sedan bli förstådd. Denna vana handlar om att lyssna innan vi pratar. Det finns olika nivåer av lyssnande och väldigt få människor kan den ädla konsten att verkligen lyssna på djupet och inte färga det man hör av egna erfarenheter och tankar. Detta är något jag tränar på dagligen då det är en nyckel för bra samarbete i en coach-klientrelation. Innan jag verkligen förstår en annan människas situation och åsikter kan jag ju inte ställa helt rätt frågor eller ge rätt råd. Det är väldigt lätt att råd och åsikter blir färgade av förutfattade meningar eller tidigare erfarenheter. Målet är ju att mina erfarenheter ger mig en bank att plocka ur, men att råd inte bör ges förrän jag verkligen förstått till 100 % vem det är jag har framför mig. Hur bra är du på att lyssna på din omgivning? Har du någon gång verkligen känt dig lyssnad på och vad var det som gjorde att du kände så?
  2. Skapa synergi. Har du varit med om att du och en kollega tillsammans blivit bättre än vad ni skulle varit på egen hand. Att 1+1 blir mer än 2. Alla team strävar efter att nå synergi. Att resultatet av ett arbete blir bättre än vad det hade blivit om varje individ jobbat för sig. Idéer som tillsammans blir värda mer. Människor som lyfter varandra till bättre prestationer. Detsamma förekommer ofta i en familj. Utöver att 1+1 kan bli 3 rent fysiskt, kan man som en enhet (familjen) åstadkomma mer än på egen hand. Det är en häftig känsla och något vi alla bör sträva efter både på jobbet och hemma. Har du uppnått synergi i ett team eller med någon annan individ någon gång och hur kändes det?

Imorgon skriver jag om den sjunde och sista vanan som är avgörande för långsiktig hälsa, prestation och lycka. Att se till att ständigt vässa sågen.

Personligt ledarskap – led dig själv…

En av mina stora insikter på senare år är hur avgörande det är att inse att vi alla är ledare på ett eller annat sätt. Väldigt få av oss har jobb som innebär att vi är isolerade från andra människor. Så fort vi jobbar med människor är våra resultat direkt beroende av hur bra vi är på att leda oss själva. Att vara en ledare sitter inte i en titel eller position. Om du influerar andra i din vardag har du chansen att utöva ledarskap. Många missar hur viktigt det är att leda sig själv, INNAN man kan leda andra. Har du inte kontroll över ditt egna tankemönster, dina egna vanor och ditt beteende, är det väldigt svårt att påverka andra i rätt riktning mot ett gemensamt mål. Hur ser du på din roll på jobbet, i familjen eller i skolan? Är du en ledare eller handlar du enbart efter andra personers åsikter och vilja? Vi har alla chansen att vara inspirationskällor för vår omgivning. Och att inspirera andra, är ett sätt att utöva ledarskap.

Författaren och gurun Stephen Covey och hans filosofi kallad de sju goda vanorna har sedan ett par år tillbaka spelat en avgörande roll i hur jag ser på ledarskap. De sju goda vanorna är en samling gemensamma tankemönster som människor som lyckas och är lyckliga delar. Det finns otroligt mycket att reflektera och lära av Stephen som dedikerade sitt liv till att hjälpa andra bli lyckligare och mer framgångsrika. De mest grundläggande vanorna handlar om att leda sig själv innan man kan leda andra. Imorgon kommer jag skriva lite om hur vi kan leda och interagera med andra på ett vinnande sätt, men först måste vi lägga grunden.

  1. Den första vanan handlar om att vara proaktiv. För mig handlar proaktivitet om att tänka efter innan jag säger något eller drar förhastade slutsatser om någon. Om att ha en positiv människosyn där alla får chansen tills motsatsen är bevisad. Det handlar om att kontrollera min respons till jobbiga situationer eller personer. Genom att inse att jag har ett val i hur jag tänker och reagerar kan jag ta kontroll över min egen situation. Hur utövar du proaktivitet?
  2. Andra vanan handlar om att alltid ha slutet i sikte. Hur ser vi till att tänka långsiktigt? För mig kan det handla om att ta bra beslut för att möjliggöra att jag kan leva tills jag är 100 år gammal och få se mina barnbarnsbarn växa upp. Vad behöver jag göra idag för att leva i nuet men samtidigt tänka långsiktigt? På vilket sätt har du slutet i sikte?
  3. Tredje vanan handlar om att göra det viktigaste först. För mig är det absolut avgörande att börja dagen med det jag verkligen vill ha gjort. Oavsett om det handlar om träning eller de viktigaste uppgifterna på jobbet. Om du vill bli mer produktiv, är detta den första åtgärden. Att låta bli att slentrianmässigt dra igång mailen när du kommer till jobbet, kan vara en game-changer. Att planera dagen, och ägna den första timmen åt någon form av kreativt jobb, INNAN du kollar mailen, är mitt mest konkreta tips till ökad produktivitet. Att kolla mailen är oftast INTE det viktigaste på dagens TODO-lista. Ingen kommer bry sig om du svarar på dina mail vid 8 eller 11. Prova så får du se. Hur ser du till att hinna med det absolut viktigaste varje dag?

Imorgon tänker jag skriva om tre ytterligare vanor som hjälper oss interagera och leda folk runtomkring oss.

Nyårslöften – bra eller dåligt

Vad tycker du om nyårslöften? Oavsett vad vi tycker om dem, är de en källa till stora positiva förändringar i vissa fall, och stora besvikelser i andra fall. Jag har både bra och dåliga erfarenheter av att ge egna nyårslöften till mig själv. Oftast är det bra att vara så konkret som möjligt och fokusera på en vana, beteende eller konkret resultat snarare än något fluffigt som att träna mer och äta bättre. Hur tolkar vår hjärna dessa fluffiga målsättningar? Om målet är bättre hälsa, är det mycket bättre att sätta ett beteende som löfte, såsom att träna minst 3×60 min varje vecka, att äta vegetariskt minst två dagar i veckan eller att lyckas genomföra en viss fysisk utmaning som kräver en viss träningsdos och förbättrad livsstil.

Mina fyra stora mål/löften för 2015 var:

  1. Försöka lära mig spanska
  2. Kvala till Ironman Hawaii 2016
  3. Skicka minst 12 nyhetsbrev som inspiration till andra
  4. Se till att 2015 blir ännu bättre än 2014 (som i sig var ett otroligt år)

Ser du hur ett av dessa löften redan från början är dömt att misslyckas? Och kan du se styrkan i de andra tre? Såhär blev utfallet.

  1. Misslyckat, lärt mig några få ord
  2. Klarat
  3. Klarat
  4. Klarat (subjektivt, men känslan är att jag fixat det)

Några tankar och lärdomar från min sida.

  1. Att använda ord som ”försöka” gör ju att löftet är dömt att misslyckas redan från början. Dessutom är det väldigt svårt att mäta vad ”lära mig spanska” innebär. Hur mäter jag om jag uppnått det? Jag hade inte heller tillräckligt med whypower att lära mig spanska med facit i hand.
  2. Väldigt tydligt mål som är lätt att mäta (ja/nej). Dessutom mycket whypower för att fixa det då det varit ett mål för mig sedan 2012 att åka till Hawaii 2016.
  3. Extremt tydligt mål som är lätt att mäta. Inte så stor insats och fick energi av positiv feedback från många läsare.
  4. Här är whypowern väldigt hög (att hela tiden utvecklas och göra saker bättre och bättre) så trots att detta till viss del är svårt att mäta kan jag med facit i hand säga att jag uppnått det.

Vad har du för målsättningar och löften till dig själv för 2016? Kom ihåg att göra dem så specifika, mätbara och viktiga för dig som möjligt. Och ha helst inte fler än tre. Och vill du skapa en ny vana, läs detta först. Om du hittar några löften som uppfyller alla kriterierna, så är jag övertygad om att du kommer lyckas. Om inte, kanske det är bättre att låta bli.

Universum vill att du ska lyckas

Har du läst Alkemisten av Paolo Coelho? Det är en saga om en spansk fåraherde som följer sitt hjärta mot sina drömmars mål. Trots att han enligt traditionen är satt att valla får, finns en inre drivkraft att se mer av världen. Det unika med herden är att han faktiskt vågar följa sitt hjärta och kasta sig ut i det okända. Han litar helt och fullt på att han genom övertygelse, drivkraft och ett öppet sinne faktiskt kommer klara sin långa resa ut i världen. Jag identifierar många av de entreprenörer som jag möter och coachar med den spanska fåraherden. På ett eller annat sätt har man vågat ta steget från det konventionella sättet att tjäna pengar genom en anställning och följt sitt hjärta mot något som kändes mer rätt. I många fall har människor runtomkring åsikter om att det är för riskabelt. Men istället för att låta sig slås ner, lyckas en framgångsrik entreprenör få med sig omgivningen på sin resa mot en okänd och spännande framtid. Det är för mig inspirerande att se. Jag är övertygad om att personer som vågar bestämma sig för en inriktning i sitt liv har många gånger större chans att nå framgång. Att reflektera, skriva ner och tala om för andra vart man vill nå, är det absolut bästa sättet att maximera sina chanser till att lyckas nå dit. Paolo Coelho sätter följande ord på en princip som jag tror stenhårt på. Om du bara vill något tillräckligt mycket kommer hela universum att konspirera för att det ska hända. Fåraherden som verkligen vill se världen har som yttersta mål att hitta en skatt han hört talas om. Han satsar allt för att hitta den, och hittar den tillslut i en annan form och på ett annat ställe än förväntat. Men hängivelsen och villigheten att satsa allt ger honom möjligheten att faktiskt nå fram. Universum ville att han skulle lyckas.

Vad är universum? Finns det en övernaturlig kraft som stöttar människor som vågar satsa? Även om jag tror att det finns en Gud tror jag inte att kraften i detta fall är speciellt övernaturlig. Du har säkert egna erfarenheter av att en total satsning mot något i slutändan oftast innebär att du når dit du vill. På samma sätt ger en satsning till 90 % mot ett tufft mål antagligen ett missat mål. Hur ger vi 100 % för något? Det är egentligen en omöjlig fråga att svara på eftersom det är så olika beroende på situationen. Eller så är det väldigt enkelt. 100 % betyder allt. Ska man ge allt gäller det att dina närmaste är med på tåget. Ska man ge allt gäller det att ständigt utvärdera om man fortfarande är på rätt väg mot målet. Det gäller att varje beslut tas för att hjälpa dig närmare målet. Det innebär att fokus på ett fåtal saker blir absolut kritiskt för att lyckas. Elon Musk, en av nutidens största superentreprenörer har som sitt stora livsprojekt att lyckas skicka människor till Mars. Folk runtomkring trodde han var galen första gången han vågade uttala denna dröm för någon. De flesta tror fortfarande att han är galen, men fler och fler har insett att han ger 100 % i varje situation för att det ska lyckas. 100 % i form av hårt arbete, att omge sig med de absolut bästa personerna i hela världen på att bygga rymdraketer, att satsa hela sin privata förmögenhet för att lyckas. Ju fler som ser vad 100 % betyder för Musk, desto fler blir övertygade om att han förr eller senare kommer uppnå sin dröm. Jag är redan övertygad. Vilja kan flytta berg. Vilja kombinerat med ett högre syfte kan ta oss till nya planeter! Som avslutning kommer här ett citat av Napoleon Hill, en av de första att någorlunda vetenskapligt studera vad som gör människor framgångsrika. Whatever the mind of man can conceive and believe, it can achieve!

Vad drömmer du om?

Du tanker antagligen precis som jag att det inte är möjligt. Men om du låtsas för en stund att allt är möjligt, vad skulle du välja då?

Skräckblandad förtjusning

Ett av mina motton i livet är att göra något med skräckblandad förtjusning varje år. Under de senaste åren har jag insett att jag nog alltid sökt den där kicken som något okänt och utmanande kan ge. Jag har bara inte gjort det till ett motto förrän på senare år. Den personliga utveckling som följer en avklarad svårighet är helt avgörande för att inte stagnera. När jag var ung handlade det kanske om att hoppa bungeejump, söka en utmanande utbildning eller åka iväg på resa. Numera handlar det ofta om fysiska eller mentala utmaningar. När jag i slutet av 2007 bestämde mig för att anmäla mig till min första Ironmantävling visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag var helt klart naiv, men tror att detta var en absolut avgörande faktor till att jag vågade. Hade beslutet varit alltför genomtänkt hade jag antagligen inte vågat. Det var med stor skräck och lite förtjusning som jag ställde mig på startlinjen den där dagen i augusti 2008. Känslan av att klara det omöjliga gick dock inte att ta miste på och jag insåg snabbt att vägen mot personlig utveckling i mitt fall skulle gå via fler extremtävlingar. Några veckor senare var jag anmäld till Kalmar Triathlon (Järnmannen) 2009. Men vad gör man när till och med en sådan extrem sak som Ironman blir mer förtjusning än skräck?

2010 blev Ö till Ö mitt sätt att rubba bekvämlighetscirklarna igen. Loppet har rankats av CNN som ett av världens tuffaste. Med en stor portion skräck och bara en gnutta förtjusning stod jag och Rikard Åsander på startlinjen en kall septembermorgon i Stockholms skärgård. Det blev en upplevelse jag aldrig kommer glömma. Vid flera tillfällen längs banan var vi nära att ge upp, men vi tog oss igenom och tog en topp-10-placering i vårt allra första swim-run-lopp. Återigen flyttades mina mentala cirklar för vad som var möjligt. Nära 11 km simning i öppet vatten kombinerat med 65 km obanad löpning på hala klippor och snåriga stigar på en och samma dag. Jag behöver än idag ibland nypa mig i armen för att fatta att vi gav oss på detta.

När jag 2013 fick frågan av David Högberg om jag ville försöka slå världsrekord tillsammans med honom tog det inte många minuter innan jag sa ja. Efter ett antal år med upplevelser av skräckblandad förtjusning hade min hjärna vant sig vid att ett JA när en utmaning presenterades oftast leder till personlig utveckling. I november 2013 lyckades vi slå världsrekord i löpbandslöpning på 12 timmar och dessutom samla in 21 000 kr till barncancerfonden. Jag checkade av två saker på min bucket list den dagen. 2014 gav jag mig på världens tuffaste triathlonlopp Norseman Xtreme Triathlon. Varför inte? Det blev en oförglömlig dag där min fru supportade hela dagen och avslutade sista fem kilometrarna uppför en bergstopp tillsammans med mig in i mål (hela storyn här). En upplevelse som även för henne till viss del blev en blandning och skräck och förtjusning. Resultatet av den dagen var inte bara ytterligare en avklarad utmaning, utan också en stärkt relation och en gemensam upplevelse för livet. Att våga är en av de egenskaper jag uppskattar mest hos mig själv och andra. Att våga gå utanför bekvämlighetszonen innebär också att det finns en risk att misslyckas. När jag 2007 sprang mitt andra marathonlopp i livet, satsade jag hårt och kollapsade halvvägs. Jag har fortfarande minnesluckor kring vad som hände men när jag vaknade låg jag i ett sjukvårdstält och världen snurrade när jag öppnade ögonen. Jag hade testat gränsen och denna gång hade jag hittat den. Där och då, var jag väldigt nära att ge upp min nyfunna hobby långdistanslöpning. Var det värt att riskera fler misslyckanden? Någonstans inom mig hade jag svaret och några dagar senare bestämde jag mig för att anmäla mig till mitt första ultramarathonlopp. Det fanns bara ett sätt att inte låta misslyckandet eka för evigt i mitt bakhuvud. Att bevisa för mig själv att jag hade kontrollen och kunde bättre. Jag var ganska rädd på startlinjen när jag samma höst sprang 5-milsloppet Sörmlands Ultramarathon (SUM). Känslan den sista kilometern när benen skrek av smärta men huvudet förstod att jag skulle fixa det, glömmer jag aldrig. Eufori i dess bästa form. Livet var aldrig sig likt efter den dagen. Jag hade inte låtit mitt misslyckande vinna över mig. Det var jag som hade kontrollen igen. Några avslutande frågor.

  1. När gjorde du något med skräckblandad förtjusning senast?
  2. Hur kändes det, och vad lärde du dig av det?
  3. Har du några motton eller ledstjärnor i livet som gör dig till en bättre person i ständig utveckling?

Imorgon tänkte jag skriva om hur vi kan få universum att hjälpa oss nå våra mål.

1 % – våga tänka annorlunda

Jag höll tal på min lillebror Fredriks bröllop för några år sedan. Under talet var det oundvikligt att prata om hur imponerande det var att han lyckades genomföra Kalmar Järnmannen 2009 på väldigt lite träning och med en hel del motgångar under loppet. Fredrik hade en riktigt tuff simning och var rejält nerkyld och sjösjuk när han kom in för växling. Efter en lång stund i växlingsområdet och dialog med tävlingsläkaren fick han ändå klartecken att fortsätta. Det tog hela första cykelvarvet innan han fick upp värmen igen och kunde cykla någorlunda normalt. Efter att jag hade gått i mål bestämde jag mig för att åka ut och stötta honom längs löpbanan. Jag var orolig för vilket skick han var i och vi försökte gissa ungefär när och var vi skulle kunna stanna och heja. Plötsligt ser jag ett stort leende komma springande i skogen. Det sitter på Fredrik som med lätta steg tar sig framåt. Jag kände en viss lättnad. Jag förstod ju att det till viss del var jag som var skyldig till att han hade stått på startlinjen den där morgonen. Året innan hade jag genomfört min första Järnman och därmed sått fröet som fått honom att anmäla sig. Fredrik tog sig i mål med bravur. Filmteamet hade valt att följa honom lite extra, och dagen efter under prisutdelningen när filmen visades för första gången, fick han rungande applåder (i sin frånvaro, men jag var där).

Vad skiljer människor som Fredrik från någon som istället hade gett upp i hans situation? Det skulle varit väldigt lätt att hitta undanflykter till att inte fortsätta. Att han inte hade tränat tillräckligt, att den tuffa starten antagligen skulle straffa sig senare i loppet, eller att tänka på vad folk skulle tycka när han satt och skakade i växlingsområdet i mer än 20 minuter. Men det berörde honom inte. Han var där för sin skull, för att testa om det gick att genomföra en Ironmandistans. Och det hade han ju faktiskt inte provat än. Det var bara simningen som var avklarad, men han visste fortfarande inte om cyklingen och löpningen skulle gå. Det enda sättet att ta reda på det var att fortsätta.

För mig är Fredrik ett bra exempel på vad man kan åstadkomma om man vågar gå sin egen väg. Han har vid flera tillfällen gjort det oväntade som andra kanske tittat snett på, men aldrig brytt sig om det. I skrivande stund spenderar han ett halvår med sin fru och tre små barn i en husvagn i Italien. Bara en sådan sak. I talet på bröllopet vet jag att jag sa att han nu tillhörde den promillen av befolkningen som faktiskt genomfört en Ironman. Jag gratulerade honom till det, och berättade såklart också hur imponerande det var att han hade lyckats vända en motgång under loppet till en framgång. Jag visade dessutom delar av filmen där han spelade huvudrollen. Men vad är det som skiljer vinnare från dem som inte når ända fram? Vad är det som får vissa att bryta normer och gå sin egen väg?

Jag tror att om vi vill åstadkomma resultat som bara 1 % åstadkommer, måste vi göra något som bara 1 % gör. Vad den där procenten innebär, skiljer sig från person till person. Om du tycker det känns för ensamt och extremt att prestera bättre än 99 % av befolkningen, så kan du likaväl översätta detta till 10 %. Om vi vill åstadkomma resultat som bara 10 % åstadkommer, måste vi göra något som bara 10 % gör. Och är det inte det vi alla på ett eller annat sätt strävar efter? Att bli vårt eget bästa JAG. Att utnyttja livet till fullo. Att sträva mot vår fulla potential. Att kunna se tillbaka på ett liv där vi tagit tillvara på möjligheterna vi har fått. Att genomföra ett Ironmanlopp är en bra analogi för att leva livet. Det kommer dyka upp hinder, smärta och tuffa perioder. Men också glädje, övervunna hinder och ett mål att sträva mot. Dina 1 % kanske inte handlar om att genomföra ett extremlopp eller att göra karriär. Det kanske handlar om att bli världens bästa förälder, starta och driva ett växande bolag, eller att på något annat sätt gå din egen väg trots att 99 % tänker annorlunda. Ett av mina livsmål är att leva (inte bara överleva) tills jag är 100 år. Färre än 1 % av Sveriges befolkning blir så gamla. Så jag frågar mig ibland vad jag behöver göra annorlunda för att möjliggöra att bli en av de få som lyckas. Jag har inga definitiva svar, men det hjälper mig att ta bra beslut i vardagen. Hur ser det ut för dig?

  1. Finns det något mål/dröm/utmaning du har som bara 1 % (eller 10 %) klarar/gör/försöker sig på?
  2. Vilka tankar, rutiner eller aktiviteter kan du skapa som bara 1 % (eller 10 %) av befolkningen har?

Har du någon runtomkring dig som vågar gå sin egen väg och vad kan du lära dig av honom/henne?

Förebilder

På inslaget tema från igår tänkte jag gräva lite djupare i betydelsen av förebilder. Jag gillar definitivt människor som går sin egen väg och uppmanar dig att göra detsamma. Därmed inte sagt att det inte finns mycket att lära av förebilder. Även originella personer som Steve Jobs, Elon Musk, Gunde Svan och Martin Luther King har haft förebilder för att nå dit de nått. När jag började springa långdistanslopp för tio år sedan hittade jag tidigt en förebild i ultralöparen Dean Karnazes. Det var helt och hållet hans förtjänst att jag tidigt vågade prova att springa längre än ett maraton, som vid den tidpunkten kändes som den ultimata utmaningen. Det jag fastnade för hos Dean var hur han lyckades bygga hela sitt liv kring sin passion, löpning. Men också att han gav sig ut på helt galna löpäventyr och utmanade den generella bilden av hur långt det går att springa i ett sträck. Precis som för Roger Bannister, som var den första att springa en engelsk mile på under fyra minuter, tog sig Dean an utmaningar utan att veta om han skulle överleva eller inte. Snacka om passion! När jag förra hösten fick chansen att träffa och prata med Dean (mer om det här) i San Francisco under ett urbathlonlopp, tackade jag honom för all inspiration och rörelseglädje han gett mig. Jag tänker än idag ofta såhär: Jag vet att jag inte är Dean, men om jag var det, hur skulle jag göra då? Att springa de flesta dagarna till och från jobbet, att rationalisera bort min stol på kontoret och att springa långpass mitt i natten är saker som hänt till följd av detta.

När jag gick i mellanstadiet, var vi ett gäng som var riktigt inne på att spela innebandy och kolla på hockey. Varje rast åkte klubborna fram och vi fick lärarna att bygga riktiga mål åt oss på skolgården. Jag vet att jag låtsades att jag var Håkan Loob när jag sprang runt och sköt dragskott. Jag tror att det gjorde mig till en bättre innebandyspelare. Genom att ikläda mig Håkan Loobs identitet var det ju helt tillåtet att skjuta stenhårda dragskott upp i krysset och sedan fira med en klubba upp i luften. Att låtsas att jag var någon annan, gjorde mig till en bättre spelare. Det där ordet OM är kraftfullt om vi använder det på rätt sätt. Om jag vore Håkan Loob, hur skulle jag göra mål då?

Jag har använt samma strategi vid många tillfällen och kommer fortsätta göra det. När jag kör Ironman Hawaii nästa höst kommer jag under loppet fråga mig själv. Jag vet att jag inte är Mark Allen, men om jag var det, hur skulle jag göra då? Mark Allen var en av de stora inspirationskällorna när jag började med triathlon för åtta år sedan. Hans förmåga att stänga av negativa tankar när det blev tufft under ett lopp har inspirerat mig många gånger. Jag hade förmånen att få träffa Mark också förra hösten och skrev då några tankar om det här. Förutom kända personer kan såklart mina föräldrar, mor- och farföräldrar, min fru och mina barn vara förebilder på olika sätt. Man behöver oftast inte gå över ån för att hämta vatten.

  1. Vilka är dina förebilder och varför? Försök komma på i alla fall tre.
  2. Vad lär du dig av dem och vad tar du med dig in i ditt liv?
  3. Vem vill du vara en förebild för?