Vi är så extremt avancerade väsen. Människan är det ultimata beviset på Gud i mina ögon. Ni som fått barn kan säkert känna igen er. Något så avancerat som en graviditet som lägger grunden för ett liv som kan vara i över 100 år. Hade vi sett det utifrån hade detta verkat omöjligt. Nu är vi så vana vid att det är så det funkar. Men är det inte extremt avancerat, nästan övernaturligt att det funkar? Smart design eller slump? Det är för mig mycket mer osannolikt att vi av en serie slumpartade mutationer har utvecklats från en bakterie, än att det finns en kraft som påverkat utvecklingen. Många tror på övernaturliga krafter men vågar inte sätta ord på det. För mig är detta Gud.

Om vi nu är så avancerade. Hur ser vi till att utnyttja denna design till fullo? Min absoluta övertygelse är att vi INTE är en samling fasta egenskaper, färdigheter och värderingar. VI är utvecklingsbara och som Gunde Svan någon gång har sagt, så finns inte OMÖJLIGT i hans liv. Det är bara något han inte lärt sig än! Att kroppen är anpassningsbar och blir starkare, snabbare och smidigare med träning är vi nog alla överens om. Men mer och mer forskning visar på att även vår hjärna fungerar på exakt samma sätt. Som en muskel. Vi kan träna upp vår förmåga genom att gradvis öka belastningen, få återhämtning och sedan belasta igen. Även rent fysiskt sker förändringar i hjärnan när vi lär oss nya saker. När vi bevisar för oss själva att något vi trodde var omöjligt, faktiskt är möjligt, skapas helt nya nervbanor i våra hjärnor. Om jag i något sammanhang lyckats gå förbi mina gränser för vad jag trodde var möjligt, har hjärnan skapat ett minnesspår av denna upplevelse. När jag genomförde ett 100 miles-lopp förra året var jag väldigt osäker på om jag skulle ta mig i mål. Men det var värt att prova. Jag lyckades vinna loppet, var tröttare än jag någonsin varit innan, men något hände i min hjärna till följd av detta. Så när nästa till synes omöjliga utmaning processas i min hjärna finns något som öppnar dörren för att Oet framför möjligt kanske bara är en vald sanning och inte verkligheten. Jag har ett minnesspår av att något som verkat omöjligt inte var det när jag provade. Du har säkert varit med om det och har du inte det, är min starka uppmaning att ta dig utanför din säkra hamn och göra något nytt. Något du inte vet om du klarar av men som skulle ge en känsla av glädje och stolthet. Ett skepp är inte byggt för att ligga i hamnen hela tiden. Det är byggt för att klara en storm. Vi är inte byggda för att ta the path of least resistance genom livet. Vi är byggda för att leva.

Under ett extremlopp som Ironman, ultramarathon eller Ö till Ö är det ganska naturligt att uthållighet är en av huvudnycklarna till framgång. Jag är dock övertygad om att uthållighet är en nyckel till att lyckas med allt i livet. Livet är inget 100m-lopp även om jag vet hur lätt det är att fastna i hets, stress och högt tempo. En strategi som jag provat vid flertalet tillfällen på långa löplopp är vad som går under benämningen ”run-walk”. Under 50km-loppet Lejonbragden i Lund som jag sprang för några år sedan var min strategi att springa i 20 minuter och gå i en minut hela loppet igenom. Det funkade utmärkt och jag vann loppet. Kanske är run-walk en strategi som funkar överallt i livet? Livet är inget 100m-lopp, men det behöver absolut inte heller vara ett ultramarathon i långsamt tempo. Kan vi få det bästa av två världar och orka hålla bra tempo längre om vi kör en run-walkstrategi för livet i stort?

Att fortfarande kunna utöva rörelseglädje när jag är 80+ är en väldigt stor drivkraft för mig. Men en minst lika stor drivkraft är att maximera livet här och nu så att jag när jag är 80+ kan känna att jag utnyttjat livet till fullo. Ett dilemma som det absolut borde finnas en lösning på. Kanske är det enligt run-walk metoden som vi bör leva vårt liv? Att hålla högt tempo, vara produktiv och hinna med mycket är en underbar känsla. Och kombinerat med mikro- och makropauser då och då tror jag absolut det är ett hållbart sätt att leva. Mikropauser kan vara vilodagar varje vecka från träning, jobb eller stress. Det kan också vara bra nattsömn där varje dag är en ny intervall. Makropauser som semester, off-seasons och längre uppehåll från något är också nyttigt med en viss regelbundenhet. Hur ser ditt liv ut?

1. Om du skulle sätta ord på din run-walkstrategi för livet, vad gör du helst när du springer och hur ser du till att få gåpauser regelbundet?
2. Har du en bra balans mellan att springa och att gå eller är det något du skulle vilja ändra?
3. Vad skulle vara det första steget mot en bättre runwalk-strategi?

Hur skapar man en ny vana?

Vi har alla försökt och ibland lyckats, och ibland misslyckats. Och vissa är bättre än andra på att förändra sina levnadsvanor kontinuerligt efter rådande situation. Vad är skillnaden mellan att lyckas och att fastna i samma gamla mönster som tidigare? Enligt forskning på 96 individer i London tog det i snitt 66 dagar för att ”installera” en ny vana. Detta är betydligt mer än de 21 dagar som ofta använts som tidsram tidigare och ger en ny förståelse för varför det är så svårt att ändra ett invant beteende. Det är ingen quick fix. Jag är dock övertygad att om man har hittat tillräcklig whypower till varför man vill förändra en vana så kan det gå mycket snabbare. Någon som just förlorat en släkting i lungcancer behöver antagligen inte 66 dagar för att sluta röka. Förhoppningsvis. Ett stort problem är att vi är ”instant gratification monkeys” och gillar omedelbar belöning. Det har antagligen med vår stenåldershjärna att göra, där långsiktighet inte var alls lika viktigt som att fånga omedelbara belöningar som mat, vila, sex eller snabb bekräftelse. Här finns en mer vetenskaplig förklaring av neuroledarskapsexperterna Katarina Gospic och Stefan Falk. Hjärnan är lat och striatum som styr vårt automatiska vanebeteende behöver kontrolleras av frontalloben tills vanan blivit automatisk. I dagens samhälle är det individer med långsiktiga mål (där omedelbar belöning blir sekundärt) som presterar bäst. Långsiktighet kräver kontinuitet och kontinuitet kräver bra vanor.

Jag tror att en av nycklarna kan vara att försöka visualisera känslan och sinnesintrycken som finns när vi uppnår det där långsiktiga målet. Vi har alla uppnått mål vid någon punkt i livet. Gått färdigt skolan. Fått ett nytt jobb. Genomfört ett visst lopp. Lärt oss något helt nytt. Det kan vara vad som helst. Vilken känsla hade du när du uppnådde något som du strävat efter en längre tid? Välj ett mål som du uppnått. Blunda 20 sekunder och försök komma ihåg känslan.

Låt oss leka med tanken att vi använder känslan av att ha uppfyllt ett tufft mål och bryter ner den i mindre delar. Kan man då använda en del av den känslan under 66 dagar för att installera en ny vana som ökar sannolikheten att uppnå vårt nya mål? Kan känslan av stolthet över att ha nått ett mål hjälpa oss att nå fler mål i framtiden? Jag tror det. För din egen skull, skriv ner svaret på dessa två frågor.

1. Välj ett mål eller en dröm som du uppnått. Vilken känsla hade du när du uppnådde det/den? Försök sätta ord på känslan.
2. Vilken daglig vana skulle du vilja ändra (göra mer av, göra mindre av, börja, sluta) om du var tvungen att välja EN?

Jag tänkte avsluta med ett citat av Robin Sharma, framgångscoach och inspiratör. ”Vad som nu känns lätt och automatiskt, var en gång i tiden något som var svårt”. Det är en bra påminnelse om att alla goda vanor vi har idag, faktiskt initialt inte var speciellt lätta och automatiska. Men för att vi haft tillräcklig drivkraft att fokusera på dem (säkert i minst 66 dagar) så är de nu något som är en naturlig del av våra liv. När ett beteende blir en vana är det TUFFARE att INTE utföra det än att göra det. Ett bra exempel i mitt liv är morgonträning innan frukost. De dagar jag stiger upp tidigt och hinner med ett pass innan frukost blir så mycket mer produktiva, gladare och mer harmoniska. Så om jag tar det långsiktiga perspektivet kostar det mig mer (i form av brist på energi, produktivitet och glädje) att inte träna, än att stiga upp trots att jag är trött.

Nu har du en bild över din nuvarande situation, vart du vill, vilka hinder som finns på vägen och vilka resurser du behöver för att nå dit. Har du missat något av de tidigare inläggen hittar du dem här (Var är du idag? Vart är du på väg och vill du dit? Vad är det som stoppar dig? Vad behöver du för att komma igång och fortsätta?). Nu finns ett underlag att bygga en strategi för genomförande på. Oj, nu blir det på riktigt kanske du tänker. Ja, livet är på riktigt och det stannar inte och väntar på att vi ska bli redo att hoppa på. Tåget går och det är dags att hoppa på om du inte redan tagit plats. Jag hoppas att du om en stund har skrivit ner MINST tre aktiviteter du kan genomföra för att ta dig ett steg närmare ditt mål. Ta så mycket tid du behöver och svara på följande frågor.

1. Vilka steg har du redan tagit mot ditt mål/önskade läge som du definierade här?
2. Vilka alternativ på aktiviteter finns för att nå ditt mål eller lösa ditt problem (lista så många du kommer på)?
3. Vad ska du göra FÖRST, vad gör du sedan osv (prioritera och sätt en ordning)?
4. Vad ska du börja göra som du inte gjort innan? Vad ska du sluta med? Vad ska du fortsätta med?

Imorgon kommer jag be dig fundera på vem som kan hjälpa dig uppnå dina mål.